Loranga igen och igen!

Transkript

1 Loranga igen och igen! Samtal med Barbro Lindgren/Mellanrum 40 Det sista Mellanrummet för året 2012 hade vi den stora glädjen att få besök av författaren Barbro Lindgren. Hennes enda bagage på tåget från Kalmar genom decembersnön till Göteborg, var en svartvit väska fylld med böcker från hennes snart 50 år som författare. I en fåtölj på stadsmuseets scen läste hon högt ur böcker som Garderobsbio (1978), Titta Max grav! (1991) och Sparvel, figuren som gestaltar Barbro själv som barn. Hon berättade även om sina möten med de stora filosoferna; de filosofer som har humor och tycker som hon själv. Hon läste ett stycke av Baudelaire för oss, om att vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan uppmanar oss att berusa oss. Vi kan välja vad vi vill berusa oss med, men vi ska berusa oss. I samtalet efter högläsningen blev det tydligt att Barbro berusar sig lätt, och det på allt som händer i verkligheten runt omkring henne. Hon menade själv att hon inte har någon fantasi, utan knycker direkt ur verkligheten där det mesta är mirakel. Kanske är det därför hon är så förtjust i utropstecken? En barnboksförfattare i publiken funderade över Barbros överanvändning av utropstecknet, hur kommer det sig? Får man göra så? Det kan vara en situation som det kom in en man på vagnen. Men med utropstecken det kom in en man på vagnen!. Varför det? Barbro sa att hon nu fått hjälp att rensa bort några av sina utropstecken. Men detta utlöste en protest hos en våra mest trogna Mellanrumsbesökare det är väl ett mirakel

2 det mest som sker, det är vi som ska lära oss av Barbro och inte tvärtom! Utropstecken. Att ta sig bakom och innanför Bakgrunden till att Barbro Lindgren bjöds in till Mellanrum var det uttalande hon gjorde i en dokumentär på SVT i våras att hon alltid i allt hon gjorde hade ett barnperspektiv. Eftersom vi i Göteborgs stad har ett nätverk för Barn och unga i fysisk planering, förstod vi att hon var en passande gäst. Därför var min första fråga, i en sex våningar hög hotellbar dagen efter högläsningen, vad hon har för tankar om miljöer som passar för barnens lek? Vad karaktäriserar dem? - Ja, kanske skräp, träd. Ibland har jag sett konstruerade lekmiljöer och tänkt på hur fint det kunde varit om de inte byggt dem. Men det finns ju lekplatser där barn kan bygga saker själva, göra en koja. Och det kan vara roligt med saker på en lekplats som man inte har annars, hemma. - Det är skönt för barnen om miljön är varierad. Att vara på gårdsplaner, i ladan, bakom ladan, åkrar, intill gamla skruttiga spännande hus, hitta kvarglömda saker. Vad som hände bakom ladan? Där ställde vi de skruttiga oplarna en efter en när de inte gick att köra längre. Efter ett tag tror jag att där stod tre oplar som barnen satt och körde i. Det fanns också några enslingar som bodde en bit ifrån oss det var ett spännande inslag, där var barnen och smög. I närmsta ladugården fanns det kvigor det var alltid kolossolat spännande med djuren. - Ja kanske kunde barnen röra sig mer fritt då än många barn kan idag. Men det fanns hot. Bland annat övertäckta brunnar som hörde till gårdarna. Jag sprang alltid först och främst till dem när barnen varit borta länge så att jag skulle hinna rädda dem. En pojke som bodde i en granngård ramlade i en damm, det var faktiskt så att min son Mattias såg mössan som seglade upp där på vattenytan när pojken försvann, och han fick tag i honom och drog upp honom, det var fantastiskt. - Vilka miljöer det var i min egen barndom? Jag är uppvuxen i ett villaområde i Bromma. Där fanns ingen trafik. Vi gick ned i närmsta skog och lekte. Där gick spårvagnen förbi, så vi tog oss ut och la 5-öringar på

3 rälsen som blev platta och fina. Vi gjorde ladugårdar med kottar. Vi plockade sniglar bakom affären och byggde hus till sniglarna av sten och pinnar. Och sjukhus. - Om det finns någon motsvarighet till miljöerna på landet i stan? Ja, det finns nog många. De jag kände i stan som barn hade många roliga miljöer. Men idag finns det inte många bakgårdar det är stängt och det är koder överallt mycket svårare för barnen att röra sig mellan gårdar. Jag tänker att möjlighet att ta sig bakom och innanför någonting var och är viktig, att det är där saker händer. Trafiken begränsar mycket av friheten för barn idag. Man skulle sätta ihop en rad bakgårdar i en lång kedja så att barnen kunde få tillträde och röra sig fritt. Barnen har en beskuren frihet idag och de områden som varit naturliga platser att leka byggs hela tiden igen i innerstan, de stora platserna och parkerna försvinner. - I en Sparvelbok står det Det låg åt mosterhållet, på så sätt orienterade jag mig som barn, så orienterar jag mig nog idag. Bilden av barnet I vårt Göteborgsnätverk för barn och unga i fysisk planering har vi funderat över hur barn framställs, och vad det säger om deras kompetens, möjligheter och självständighet. Jag passar därför på att ställa frågan till Barbro som har en överblick över tid, om hon ser någon skillnad på hur barn framställdes när hon började skriva och idag? - Det skulle vara snälla berättelser om barn, idyller. Pippi kom i och för sig ut när jag var 7 år, men den läste jag aldrig alla sa att den var så fantastisk så jag tänkte att den ska jag läsa när jag blir vuxen. Men när jag skrev Jättehemligt (1971) blev den något nytt den innehöll sorg och sex och gäddor som åkte upp till gud och bet honom i pillesnoppen. Kanske var boken provocerande för de religiösa, jag vet att några pingstvänner inte tyckte om den, men annars togs den emot bra och fick mycket uppmärksamhet. Hur barn framställs idag? Nu är det mycket friare man kan skriva om vad som helst det saknas inga perspektiv idag. Nu tar man upp alla saker ideligen.

4 Förundran och medkänsla Vi upplever så starkt att det Barbro Lindgren skriver är sant från ett barns perspektiv. Vad är det som gör det? Hur medvetet gestaltat är det, eller beror det på att hon ser på det sättet på världen? - Jag minns upplevelsen, hur det kändes, och behöver inte konstruera. Det bygger på en förundran. Läsaren får fatta på vägen, jag behöver inte påpeka vad de ska förstå, de förstår efter hand. Jag vill alltid förmedla medkänsla i det jag skriver, annars skulle jag inte skriva överhuvudtaget jag vill förmedla något om dem som är under och har det svårt, så att andra kan förstå mer av dem. - Att skriva med humor gör också mycket för att människor ska orka läsa. Budskapet kommer automatiskt utan att jag behöver påpeka det. När jag började skulle man beskriva hur det var på dagis, ensamma mammor och sånt. Ofta blev det inte så roligt, kanske var det för att det var de som varit lärare som skrev så. För dem var det naturligare att vilja lära ut någonting jag har ju aldrig varit lärare. Jag ville skriva på mitt sätt även om det inte låg i tiden att göra så. - Min mamma var barnslig på ett bra sätt, hon hade mycket medkänsla och tyckte mycket om djur precis som jag. Mina syskon har samma inställning. Så jag nog en del med mig hemifrån. Och i de kontakter vi hade. Det var spännande att gå med till tanter och gubbar som satt och pratade, och jag satt och lyssnade och de tänkte inte på att jag var med. Det finns inte så mycket möjligheter för det idag, barnen är på dagis och gamla någon annanstans. Det är viktigt att kunna ta vara på de stunder som finns där barn och gamla kan träffas. Mina barnbarn tycker att det är väldigt roligt när jag berättar om deras pappa. Till exempel att han en gång sa när han var liten du bara smiter och smiter och skriver och skriver. Titta på tant Svea hon bakar bullar En liten och ömtålig ö På senare år har den vardagsmiljö som Barbro lever i idag varit utgångspunkt i skrivandet, förutom filosoferna med humor. Hon har också varit engagerad utanför skrivandet i den byggda miljön. - Jag var med i stadsmiljörådet några år. Jag blev tillfrågad för att de hade läst mina böcker och förstod att jag brydde mig om både människor och hus. Jag sa att jag kunde vara med om jag fick prata om landet. De höll på att förstöra Öland och det engagerade mig mycket de byggde

5 ohämmat och fult. Vi åkte och tittade på några sådana ställen till exempel en golfby som jag kallar för Ankeborg. Tyvärr bygger man inte så mycket bättre idag. Nu byggs det stora villaområden nedåt Kalmarsund, de håller sig mestadels närmast bron, men när de får råd så bygger de mera. Småvägarna försvinner nästan. Vi protesterar men ofta händer det inte så mycket. - Hur man skulle bygga istället för Ankeborg? Öland är en liten och ömtålig ö som borde skyddats mycket mer från början. När man byggde bron så var argumenten att fler industrier skulle flytta till Öland istället blev det tvärtom, arbetstillfällen flyttade från Öland. Småjordbruk las ned i snabb takt. Man sa då att de ändå skulle läggas ned. - Lanthandlar läggs ned och man bygger köpcentrum som man måste ha bil för att ta sig till. Det blir tvärt om mot hur man vill ha det. Många pratar om hur roligt det var när vi hade affären i Glömminge. Då visste vi vad som hände, det var vår sambandscentral. - För att råda bot på att vi inte vet vad som händer sen affären försvann, så går vi numera en måndagspromenad som handlaren tog initiativ till. Vi går mellan nio och elva, och vi tar kaffe med på vandringen. Ibland är någon som känner till något med och berättar, ibland är vi sju och ibland Men det finns några mötesplatser kvar. Smeden och skomakaren är döda, men en bilreparatör har tagit över smedjan, och det har blivit en mötesplats. Nisse i smedjan vet det mesta även fast han bara haft den några år. Kyrkan är faktiskt fortfarande en plats där några träffas och dricker kaffe. Loranga som blev barn som blev barnbarn På Mellanrummet berättade Barbro att när hon skulle föda sitt första barn, så ritade hon sin första barnboksfigur så som hon trodde att hennes son skulle komma att se ut, med mörkt lockigt hår som sin pappa. Pappan som var förebild för figuren Loranga, och som en gång åkte till jobbet i en iskall bil iklädd tehuva. När barnet kom såg han ut precis som Barbro hade ritat honom. I hotellbarens sex våningar höga rum gräver hon fram ett foto ur sin väska. Det är egentligen två foton som sitter ihop, ett i färg och ett i svartvitt. Den svartvita bilden visar hennes förste son som bebis, i hennes famn. Och nu har han själv fått barn, och detta barn ser på bilden i färg precis likadant ut, har precis samma

6 min och mörka lockiga hår. Barnet heter Loranga i andranamn. Barbro beskriver det som så förunderligt hur Loranga kan komma igen i generation efter generation. Hon kikar upp mot taket högt där uppe och lägger ned fotot i väskan. Text och illustration: Vanja Larberg, S2020