kontrasterna bakom de två blågula flaggorna

Transkript

1 Tre dagar i Ukraina kontrasterna bakom de två blågula flaggorna Ett brölande tjut får oss att rycka till i minibussen där vi sitter på väg mot SOS Barnby i utkanten av Kiev i Ukraina. Det är grått och kallt ute, men tillräckligt varmt för att blötsnön som faller ska smälta på taket och droppa ner på ett av sätena genom ett hål där det en gång i tiden suttit en hylla. Vi tror först att en ambulans eller brandbil ska passera, men vår gamla chaufför med guldtänder som gör det omöjligt att inte tänka på Hajen i Bond-filmerna stannar bussen och kliver ur. Vi förstår då att det är polisen som stoppat oss. I ett korrupt land som Ukraina (plats 144 av 174 enligt Transparency Internationals globala lista över mest korrupta länder 1 ) vet vi inte riktigt vad som ska hända. Papperen visar sig dock vara i ordning och vi får åka vidare utan att behöva ta fram våra respengar. När vi två dagar senare blir stoppade för tredje gången vågar vi till och med ta fram kameran och genom rutan kommunicera med polisen som leende ställer upp för ett foto. Ett av ledorden för vår resa blir kontraster. Hopplöshet blandas med livsglädje. Befolkningen i Ukraina präglas förstås av den misär många lever i och för vår resegrupp där alla har ett fast jobb och en trygg hemmiljö i Sverige är det svårt att fullt ut ta in och förstå hur svår en vanlig vardag kan vara i Ukraina. Blågula flaggor vajar i båda länderna, men därefter är det inte många likheter. Det är så mycket vi svenskar tar för givet: tak över huvudet, gratis lunch i skolan, tvättmaskiner och tvättmedel för att göra rent kläder, att lönen kommer in på kontot i slutet av varje månad och att vi får olika bidrag till exempel vid sjukdom. Många av de familjer vi träffar, mestadels ensamstående mammor, lever dagligen med rädslan att de ska bli utslängda från sina 1

2 lägenheter på grund av obetalda hyror, att barnen ska bli mobbade i skolan för att de inte har hela och rena kläder, eller rädslan för att någon i familjen ska bli allvarligt sjuk så att de blir tvungna att betala mutor för att få tag på livsnödvändig medicin. Kontrasten mot vår vardag är nästintill obegriplig, vi bor ju trots allt enbart 2 timmars flygresa ifrån varandra(!). Enligt uppgifter från SOS Barnbyar i Ukraina lever uppemot 78% av befolkningen i fattigdom, något vi ser tydliga tecken på under vår resa. På vägen till och från flygplatsen passerar vi områden med plåt- och träskjul där de fattigaste i samhället bor. De som har det lite bättre bor i grå betonghöghus, vissa byggda under Sovjettiden andra under 2000-talet, dock utan större nämnvärd skillnad på standarden. Vår guide Anna som jobbar för SOS Barnbyar i Kiev berättar att staten äger de flesta höghusen men att den renoveringsfond som en gång fanns tillgänglig tömdes helt vid saneringen av Tjernobyl efter kärnkraftsolyckan Ukraina hade börjat återhämta sig ekonomiskt när landet sedan drabbades hårt av den internationella finanskrisen 2008 och flertalet påbörjade byggnationer stannade av helt. Många familjer hade i förskott satsat allt de ägde för att få en ny lägenhet men tvingades istället flytta längre ut i förorterna då pengarna plötsligt var borta och de inte längre hade råd att betala hyran ens för sina gamla slitna lägenheter. I Kievs stadskärna ser vi dock tecken på de få procent av befolkningen som lever i lyx. Fina hotell och restauranger och mitt i alltihop ett showroom för Ferrari. SOS Barnbyar och Cramo ett partnerskap värt att bygga vidare på! SOS Barnbyars vision är att alla barn ska få växa upp i en trygg miljö med stöd från en familj och samhället 2, eller som vi fick presenterat för oss i Ukraina: A loving home for every child. En sådan vision torde de flesta företag i Sverige ställa sig bakom och Cramo har bekräftat sitt samtycke genom att vara partnerföretag med SOS Barnbyar. Cramos bidrag går bland annat till driften av barnbyn i Brovary i utkanten av Kiev. Där bor tretton familjer i varsitt hus. Barnen har på mer eller mindre tragiska sätt mist sina ursprungliga vårdnadshavare men får tack vare SOS Barnbyar en ny chans att växa upp i en kärleksfull familj istället för på en opersonlig institution. 2

3 När vi kom till barnbyn fick vi först en grundlig genomgång av hur SOS Barnbyar opererar i Ukraina och fick organisationen beskriven för oss. I byn finns det förutom bostäder även lekplatser, aktivitetshus och föredragslokal. I dessa anordnas discon, kalas och filmkvällar men också kurser, gruppaktiviteter och i viss mån gruppterapi. Barnen hade naturligtvis inte tillgång till det materiella överflöd som många svenska barn upplever men de fick möjlighet att växa upp under kärleksfulla förhållanden med tid för kreativitet och lek. Hemmen var enkla men ordentliga, varma och välinredda. Starkast intryck gjorde en familj som bestod av sex biologiska syskon och deras styvmamma som skötte om dem som sina egna. Den yngsta sonen kunde inte riktigt förstå att mammans egna vuxna dotter inte var hans riktiga syster. Att SOS Barnbyar gjort det möjligt för denna fantastiska kvinna att ta sig an dessa barn med så mycket kärlek och värme visade verkligen vikten av projektet och vad som hänt med syskonskaran annars vågar vi knappt tänka på, att de skulle ha fått växt upp tillsammans är inte troligt. En av dagens höjdpunkter var lunchen med denna familj. Barnen hade alla hjälpt till att laga till en dignande buffé med ukrainska specialiteter och stoltheten gick inte att ta miste på. Intrycket när vi reste ifrån byn var att den onekligen fungerar som en oas där dessvärre alltför få barn får möjlighet att växa upp och utvecklas under trygga omständigheter. Fler SOS barnbyar behövs, en sanning som blev självklar när man såg det fantastiska arbete som bedrevs där. Dessa barn kommer att växa upp till självständiga, tänkande vuxna, en möjlighet få förunnat Ukrainas fattiga. Situationen i Ukraina och SOS Barnbyars familjestärkande program Förutom att driva de traditionella barnbyarna går mycket av arbetet för SOS Barnbyar ut på att stötta och få svårt utsatta familjer på benen igen. Att hålla ihop familjerna och se till att barnen inte blir omhändertagna av staten på grund av missförhållanden är en viktig punkt på SOS Barnbyars agenda. Stor vikt läggs på samtalsterapi och kurser i allt från kommunikation och problemhantering till praktisk hushållning. Istället för rent finansiellt stöd fokuseras det på att barnen får möjlighet att vara delaktiga i gruppaktiviteter och utvecklas som individer, något många fattiga barn är i desperat behov av. Det kan tyckas vara något som borde skötas av de

4 sociala myndigheterna och skolan, men i ett land som Ukraina fungerar tyvärr inte de sociala skyddsnäten och samhällsansvaret är i princip obefintligt. Det är precis därför arbetet med att bygga karaktär, entusiasm och en framtidstro är så otroligt viktigt. Dessa barn måste få känna att det är någon som faktiskt bryr sig om dem i ett land där få har råd med empati. Det vardagliga livet präglas av orättvisor och utbredd korruption, något som gör att utsatta föräldrar hamnar i ett tillstånd av hopplöshet och apati. Detta leder ofta till missbruk, extrem fattigdom och socialt förfall. När man väl hamnat i denna situation är det nästintill omöjligt att ta sig ur den vilket innebär att barnen föds in i och ärver sina föräldrars svåra liv och problem. Alkoholismen är utbredd i landet och kanske är det inte så konstigt med tanke på de låga priserna. Vi trodde att vi hade fått fel nota när vi en kväll på en av de finare restaurangerna fick betala cirka 20kr för en inhemsk öl, medan ett glas nypressad juice kostade cirka 115kr(!). Förvåningen blev inte mindre när vi sedan på flygplatsen vid hemresan köpte tre flaskor Ukrainsk vodka för totalt cirka 90kr. Känslosamma möten med familjer i det familjestärkande programmet Två dagar av vår resa delade vi upp oss i mindre grupper och besökte familjer i det familjestärkande programmet, alla med olika öden, historier och problembilder. Niklas berättar nedan om sina upplevelser: -Den första familjen min grupp besökte bestod av en ensamstående mor i tjugofemårsåldern, en sexårig son och två tvillingdöttrar i fyraårsåldern. Kvinnan hade gift sig och skaffat barn när både hon och mannen var unga. Efter att tvillingarna fötts åkte mannen i fängelse och familjen valde att vänta på honom. När han sedan kom ut ifrån fängelset tog det inte lång tid innan han började missbruka droger och alkohol, något som påskyndades genom att det är oerhört svårt att skaffa sig ett lagligt jobb i Ukraina om man varit dömd och fängslad för ett brott. Med missbruket kom han också att bli aggressiv och våldsam mot familjen och när det till sist gick för långt ledde detta till en separation. Sonen hade som ett resultat av detta slutat prata och vänt sig helt inåt. Familjens inkomst var ett väldigt lågt barnbidrag samt moderns knappa förtjänst av hunduppfödning som hon bedrev i familjens trångbodda lägenhet. I så små skalor tjänar man inte tillräckligt mycket pengar för att försörja familjen, men modern hade vuxit upp på landet med sin far som tränade jakthundar och hade senare utbildat sig till att

5 föda upp och träna hundar och det var ett yrke som hon kunde och tyckte om. En problematisk situation helt enkelt och med den extremt svaga hjälp de erbjöds från Ukrainska myndigheter förstod man att hjälpen de mottog från SOS-barnbyar var ovärderlig. När vi kom till lägenheten hade mamman klätt upp barnen och flätat sina döttrars hår. Den lilla ettan luktade fränt och instängt och att en trebarnsfamilj bodde där var svårt att greppa. Stämningen var naturligtvis dämpad men det gick inte att ta miste på tacksamheten de utstrålade gentemot oss. Att se barnens reaktion på de leksaker och godis vi hade med oss var naturligtvis väldigt glädjande. När jag sedan lämnade lägenheten såg jag ändå ett visst hopp för barnen och jag är glad över att SOS-barnbyar finns där för att stötta dem. Den familj som väckte starkast känslor hos Johanna var en storasyster, Alina, i tjugoårsåldern som hade vårdnaden om sin tolvårige lillebror sedan pappan avlidit för fyra år sedan varpå mamman hade börjat missbruka alkohol och avlidit två år därefter. Ytterligare en syster, två år yngre än den äldsta, fanns i syskonskaran men hon bodde hos en släkting då hon fött barn och barnets pappa lämnat henne. Johanna berättar: -Alina och hennes lillebror bodde i föräldrarnas gamla lägenhet. Lägenheten var skuldsatt ca 25000kr och hon var rädd att de skulle ta den ifrån henne. Liksom i samtliga trapphus vi besökte luktade det rök och urin, lamporna var sedan länge trasiga och vi frågade oss om det någonsin blivit städat där. Till skillnad från några andra familjers mörka och illaluktande lägenheter möttes vi dock här av en nystädad fräsch lukt och via vår tolk berättade Alina stolt att de renoverat hallen inför vårt besök. Vi tittade oss omkring och försökte se vad som var rustat. En grönrandig tapet var halvt klistrad på väggen och en brun plastmatta var utrullad på ett ojämnt golv som kändes mer som en skogsstig att stå på. Standarden skulle inte ha godkänts i Sverige ens för flera årtionden sedan, men i förhållande till hur många andra familjer bodde var det som sagt ändå fint. Alina lyckades sprida kärlek där hon stod och kramade om sin lillebror och med de stora färgglada affischerna hon klistrat upp i vardagsrummet, samt skrivbordet fullt med färgglada pennor och annat pyssel, lyste hemmet upp och vi kände direkt en känsla av hopp. Alina studerade för att bli sekreterare och hoppades få ett jobb efter examen nu i vår. SOS Barnbyar skulle försöka hjälpa henne att hitta en praktikplats så hon skulle kunna få bra referenser. Att få träffa denna levnadsglada tjej och få ta del av hennes livssituation blev för mycket för mig och tårarna kom så fort vi klev utanför lägenheten. Varje månad måste hon vända ut och in på den minimala inkomst hon får från staten för vårdnaden av sin bror, ändå räcker pengarna knappt till mat och trots detta visade hon sådan livsglädje och tacksamhet för det lilla de har, obeskrivligt!

6 Det fortsatta stödet från Cramo Det vi såg på vår resa är att behovet av stöd i Ukraina är stort och det kan kännas tröstlöst att veta att vi inte kan hjälpa alla. Men när man som vi får chansen att se hur så lite kan hjälpa så mycket, känns arbetet värt varenda krona och minut. Med fortsatt samarbete med SOS Barnbyar kan Cramos flagga stolt vaja bredvid inte bara en, utan två blågula flaggor. Powering your business känner vi igen sedan tidigare, men efter den här resan kan vi även bekräfta att Powering the future for the children är något som Cramo kan ställa sig bakom. Tack för en känslosam men hoppfull resa! Niklas Emanuelsson, Mölndal Johanna Malmström, Gävle