Sedermåltiden. Dessa svar kommer nu att belysas vidare under sedermåltiden.

Transkript

1 Alla andra kvällar äter vi syrat och osyrat bröd, men den här kvällen äter vi bara osyrat bröd. Alla andra kvällar äter vi alla slags grönsaker, men den här kvällen äter vi bara bittra [örter]. Alla andra kvällar doppar vi inte en enda gång, men den här kvällen doppar vi två gånger. Alla andra kvällar sitter vi eller lutar oss [bekvämt], men den här kvällen lutar vi oss alla. Dessa svar kommer nu att belysas vidare under sedermåltiden. Sedermåltiden Hela sedermåltiden kan sägas vara en dramatisering av uttåget. Vissa rätter följer Bibelns föreskrifter, medan andra knyter an till påsken på annat sätt. Syftet är att väcka framför allt barnens nyfikenhet, stimulera dem att ställa frågor och att inskärpa påskberättelsen genom att hänga upp den på något konkret som har form, färg, doft och smak. Som överskrift över sedermåltiden skulle man kanske kunna sätta orden ur Ps 34:9:»Smaka och se att Herren är god». På bordet framför måltidens värd står en särskild demonstrationstallrik framsatt. Från den tar han upp de olika ingredienserna allt eftersom de förklaras i haggadan vilka sedan äts av bordsgästerna. a) Eftersom påskalammet inte längre kan slaktas, finns det endast med på ett symboliskt sätt, representerat av ett rostat ben, på hebreiska zeroa. I regel är det inte ett ben från ett lamm, och oftast äter man över huvud taget inte lamm under påsken. Det anses nämligen inte rätt att imitera sådant som endast fick förekomma under templets tid. 13 b) Tre osyrade bröd finns upplagda på varandra. De äts dels vid den välsignelse över vin och bröd som inleder varje judisk 43

2 högtid, dels för att uppfylla budet att äta osyrat bröd under påsken. Denna andra brödsbrytelse äger rum före själva måltiden och bör alltså vara den som omnämns i samband med nattvardens instiftelse (se särskilt Luk 22:19f). Det mellersta brödet har en särskild funktion. Redan vid måltidens början bryts det mitt itu. Ena halvan sveps in i en duk, och något av barnen brukar sedan gömma undan det. Detta bröd, på hebreiska afikoman, utgör en särskild påminnelse om påskalammet och får avsluta hela påskmåltiden. Det är alltså viktigt att brödet senare återfinns. De som gömt brödet intar därför en nyckelfunktion. På detta sätt hålls barnens nyfikenhet och intresse vid liv ända till måltidens slut. Då brukar nämligen barnen öva»utpressning» för att avslöja var brödet finns, och inte sällan blir de lovade en present innan måltiden kan avslutas. c) De bittra örterna, på hebreiska maror, är den tredje ingrediensen vid påskmåltiden som är direkt föreskriven i Bibeln (2 Mos 12:8). Vanligtvis används pepparrot och sallad på hebreiska chazeret vars beska stam ger en bitter eftersmak. De bittra örterna utgör en påminnelse om hur egypterna»förbittrade» deras liv i Egypten (2 Mos 1:14). Salladen med den bittra eftersmaken ges den tolkningen att israeliternas liv från början var gott i Egypten men sedan övergick i bittert slaveri. d) Karpas är ett hebreiskt lånord från grekiskans karpos, som betyder»frukt». Vanligen består den av persilja, potatis eller rädisor, som doppas i saltvatten (jfr Matt 26:23) och äts under en tacksägelse till Herren,»som framskapar markens frukt». Vanligen brukar denna sed tolkas som en allmän påminnelse om slaveriet och tårarna i Egypten. I själva verket är det en liten kvardröjande rest från offerkulten i templet. Enligt 5 Mos 26:2 skulle man nämligen»ta en del av det första 44

3 Ägg Karpas Rostat ben Haggada Tre osyrade bröd Elias bägare Saltvatten Pepparrot Sallad Vin Charoset av all markens frukt» och bära fram inför Herren i tacksamhet över att man kommit in i det utlovade landet och äntligen fick njuta av dess frukt vilket skedde just i samband med påsken (Jos 5:10f). e) Charoset är ett fruktmos gjort av äpple, nötter, mandel, kanel och vin. Den röda färgen blir en påminnelse om murbruket och teglet under slaveriet (2 Mos 1:14). De bittra örterna doppas i detta fruktmos (jfr Matt 26:23). f) Även i den judiska påskmåltiden finns påskägg med, men här är det sotat eller rostat. Ägget är ibland en sorgens symbol och tolkas därför som en påminnelse om templet, vars fall gjorde att påskoffret måste upphöra. Enligt andra tolkningar symboliserar ägget det judiska folkets räddning igenom för- 45

4 tryck och förföljelser. Precis som ägget blir hårdare ju längre det kokas, har Israel blivit starkare när det prövats i lidandets ugn. I vissa traditioner doppas även det i saltvatten innan det äts. g) Under påskmåltiden är fyra bägare vin föreskrivna. Enligt en vanlig rabbinsk tradition symboliserar dessa de fyra sätt på vilka Herren ska rädda sitt folk enligt 2 Mos 6:6f:»Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud» Av dessa bägare dricks två före själva huvudmåltiden och två efter. Den tredje bägaren kallas både frälsningens och välsignelsens bägare. Den dricks före»lovsången» 14 och är den bägare som nämns vid nattvardens instiftande (jfr Matt 26:27 30; Mark 14:22 26; Luk 22:20; 1 Kor 10:16; 11:25). Utifrån 2 Mos 6:8»jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob...» skulle man kunna motivera att även en femte bägare dricks. Detta har också diskuterats i den judiska traditionen. Så småningom växte bruket fram att hälla upp en femte bägare som dock inte dricks. Den kallas för Elias bägare och påminner om den framtida frälsningen i samband med Messias ankomst (jfr Mal 4:5f). Så länge den här tidsåldern varar, kommer gudsfolket alltid att vänta på frälsningen, eftersom vad som hittills skett endast utgör en början. Detta understryks av påskhaggadans förhoppningsfulla avslutningsord»nästa år i Jerusalem!» I Israel läser man ett litet tillägg,»nästa år i det återuppbyggda Jerusalem!», det vill säga i det Jerusalem som blivit den fredens och fridens boning som namnet utsäger. Samma framtidsperspektiv uttrycks i en av nattvardsbönerna:»låt den 46

5 dag komma snart då du befriar din skapelse från lidande och förnedring till glädje och fulländning.» Åminnelsen av det förgångna ger ständigt ny näring åt det hoppet. Påsken i kristen tradition Att händelserna som ledde fram till Jesu död utspelade sig före och under påsken, att nattvarden instiftades inom ramen för en sedermåltid, att Jesus på korset liknas vid ett påskalamm (se exempelvis 1 Kor 5:7), och att betydelsen av Jesu död och uppståndelse liknas vid en befrielse ur ett andligt slaveri (se exempelvis Rom 6:16 23), placerar den judiska påsken i centrum av den kristna tron och traditionen. Från början firade de kristna givetvis påsk samtidigt med judarna, eftersom ingen annan tradition fanns. Så småningom började röster att höjas för att man alltid skulle fira påskdagen på en söndag, eftersom det ju var på den första veckodagen som Jesus uppstod; den 14 nisan kunde däremot infalla på vilken veckodag som helst. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 fattades beslutet att påskdagen skulle firas på första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, som ju infaller antingen den 20 eller 21 mars. På så vis blir påsken en rörlig helg med olika datum varje år, till skillnad från exempelvis julen. Eftersom den judiska påsken börjar vid fullmånen i vårmånaden, infaller den judiska och kristna påsken oftast under samma vecka. Ett band på gott och ont Detta oupplösliga band mellan Gamla och Nya testamentet och mellan judendom och kristendom blev emellertid mer än något annat upptakten och ursprunget till föraktets teologi. 47

6 Här visar det sig tydligare än någonsin att det stora problemet i relationen mellan judar och kristna ligger i att det som skiljer grundar sig på det som förenar. Hade den kristna påsken upphävt och ersatt den judiska? Skulle den judiska påsken fortfarande firas av de kristna och i så fall på vilket sätt? Under de första trehundra åren av kyrkans historia växer en ersättningsteologi fram som förpassade judendomen i bästa fall till historiens förflutna som en religion som överlevt sig själv, i värsta fall till kristendomens motsats, vilken utmålades med de svartaste penseldrag. Enligt denna teologi anklagades inte bara judarna på Jesu tid utan alla judar i alla tider för Jesu död. 15 De kom att symbolisera och synliggöra de onda makter som Jesus besegrat genom sin död och uppståndelse. De utsågs till kyrkans fiende nummer ett, anklagades för ritualmord, skändning av nattvardsbröd, förgiftning av brunnar, ja, betraktades som hela mänsklighetens fiender. Följderna för judarna blev förödande. Korståg, pogromer, landsförvisningar och avgörande aspekter av den moderna antisemitismen får ses som sådana följder. Kyrkan kom i högsta grad att bekräfta påskhaggadans ord:»inte endast en har stått upp emot oss för att förgöra oss, utan i generation efter generation står man upp för att förgöra oss». I Europa var judarna ofta särskilt utsatta under passions- och påsktiden, när judeförföljelser frammanades av hatfyllda predikningar vilka lyfte fram ord som»hans blod må komma över oss och våra barn» (Matt 27:25) och av passionsspel som avjudaiserade Jesus och hans efterföljare medan de framhävde judarnas roll i det blodiga dramat. Så parades inte sällan kristnas åminnelse av Jesu lidande och död med judars lidande och död. Tragiskt nog visar kyrkohistorien på det djupa 48

7 sambandet mellan den kristna teologins framställning av Jesus som»herrens lidande tjänare» i Jes 53 och den judiska tillämpningen av samma text på Israels folk genom tiderna. I judarnas ögon blev korset en av de värsta symbolerna för hat och förföljelser, ja, till och med förintelse. Skuldfrågan Förutsättningen för denna antijudiska teologi är ett sätt att tolka och tillämpa Bibeln som innebär att vissa texter lyftes fram medan andra förringades och nära nog glömdes bort. Vad gäller skulden för Jesu död rent historiskt, är det uppenbart att den första kristna församlingen var ganska ointresserad av att skuldbelägga någon. I Pauli brev, som är de äldsta texterna i Nya testamentet, står endast en sak i centrum: Jesus dog för våra synder. 16 När Petrus predikar i Jerusalem redan sju veckor efter påsk, och bland åhörarna förvisso har sådana som varit aktivt delaktiga i rättegången mot Jesus eller som känner dessa, präglas hans ord av förståelse och försonlighet:»han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom» (Apg 2:23). Samma ton hörs i hans predikan på tempelplatsen något senare:»nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida» (Apg 3:17f). Här låter Lukas Jesu egna ord på korset återkomma:»fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör» (Luk 23:34). De orden måste väl ändå väga tyngre än pöbelns rop enligt Matt 27:25! Det finns alltså ingen plats för någon att skuldbelägga någon annan för det som skett. För det första har de inblandande handlat av okunnighet, och för det andra är Jesu 49