SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER RADIOKÖREN

Transkript

1 SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER RADIOKÖREN SÄSONGSPROGRAM 2015/2016

2 INNEHÅLL 4 Vi ska vara ett konserthus för nyfikna intervju med konserthuschef Helena Wessman 6 Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och 7 Stolt körtradition med blicken framåt 11 Viljan att skapa det bästa och Peter Dijkstra 14 Ren spelglädje 16 Chefsdirigent med världen som arbetsfält intervju med Daniel Harding 19 Du vet väl att Interplay 22 Ensembler och administration 24 Avgörande ögonblick texter av musiker och korister 42 Konsertkalender 46 Östersjöfestivalen 47 Svenska stjärnor 48 Välkomna alla barn 49 Chamber Unplugged Med hjärtat för boken Berwaldbonus Score Världens bästa spelmusik fyller Berwaldhallen 50 Öppet Hus i Berwaldhallen El Sistema Lucia- och julkonserter 52 Abonnemang i Berwaldhallen 54 Bra att veta Att köpa abonnemang och biljetter 55 Salongsplan Med reservation för ändringar

3 4 5 Vi ska vara ett konserthus för nyfikna En orkester och en kör som platsar i världseliten med ett internationellt konserthus, som också är svensk public service-radio, triggar nya konserthuschefen Helena Wessman. Ödmjuk inför den höga nivån och de stora utmaningarna som klassisk musik står inför, tror hon benhårt på Berwaldhallens framtid. den bästa stunden på jobbet är när sista tonen klingat ut, applåderna brakar lös, och hon får smita ut bakom scenen och möta kören och orkestern när de ramlar ut från scenen med håret på ända, svettiga och lyckliga, ångande av eufori: Vi överlevde. Och dessutom gjorde vi det bra! Det slår allt, säger Helena Wessman, konserthuschef i Berwaldhallen. Vi möts i Berwaldhallens förmiddagstomma foajé och den före detta trombonisten strålar när hon beskriver sina kollegors glädje och publikens värme. Men det finns heller inget argare än en arg symfoniorkester, säger hon med ett stort skratt och beskriver hur otillfredsställelse och irritation snabbt sprider sig, som i ett gemensamt blodomlopp, i det starka kollektiv som en orkester och kör är. Det finns inte så stort utrymme att vara individualist och strular det till sig rejält drabbas ju alla. Helena Wessman har varit konserthuschef för Berwaldhallen, och, sedan augusti Närmast kommer hon från Göteborgs Symfoniker och har, sedan hon slutade som musiker på 90-talet, haft flera olika roller som administratör och chef. Frågorna kring en orkester är ganska lika, konstaterar hon. Men att också ha en professionell kör i huset, och att arbeta inom Sveriges Radio, med public service, är nytt för henne. Det triggar mig verkligen att tänka hur vi kan bli Helena Wessman Foto: Horacio Villalobos/TT ännu mera radio. Jag vill att man ska känna att man kliver in i ett radiohus, att man som publik verkligen upplever att man är med och gör radio. Kärnan i verksamheten är förstås orkestern och kören, men hon vill utveckla samarbetet med redaktionerna, mer korsbefruktning. Även rent fysiskt. Varför inte ha sändningsbås här, säger hon och pekar ut i foajén. Självklart ska man kunna lyssna på en konsert "som vanligt", men också kunna fördjupa sig genom presentationer och kunskapsutbyte. Och den som verkligen vill rådbråka sig och se musiken i ett större sammanhang ska också få sitt. Berwaldhallens projekt Interplay är en del i detta, där musik och föreläsningar kombineras på överraskande och ovanliga sätt. Men ibland tycker folk att vi stökar lite för mycket med dem, att det inte är vad man vill ha när man vill slappna av en fredagskväll. Men Berwaldhallen är public service och med det följer ett ansvar, slår hon fast, kunskapsfördjupning och folkbildning. Ansvar att utmana och bryta ny mark, liksom att vårda de traditionella värdena. Vi har musik som har stått sig i 250 år, så den behöver vi inte skämmas för. Jag tror också att människors behov av ritualer, av ceremonier kring musik, är oerhört stort. När det gäller ny musik och gubbdominansen bland tonsättarnamnen, så vill hon inte tala siffror, men konstaterar att hon själv gärna skulle öppna med nyskrivet varje vecka. Men att det gäller att inte skrämma publiken. Och inte heller de stora internationella dirigenterna, som inte alltid vill studera in nya verk för att kanske uppföra enbart i Stockholm. Men det är ingen tvekan att här krävs ett målinriktat arbete. De nyskrivna riktigt stora verken exempelvis, kräver så pass mycket mer repetitionstid att vi måste arbeta på lång sikt. Exempelvis att vi inom fem år ska ha uppfört ett visst antal stora nya verk. Mycket av det som Helena Wessman vill fokusera på är sådant Berwaldhallen redan är bra på och som är viktigt att fortsätta att driva med hög svansföring. Som Berwaldhallens viktiga roll i presentationen av svensk musik och svenska artister och samtidigt vara ett internationellt konserthus, bland annat genom en framgångsrik turnéverksamhet. Ett annat hjärteområde är barn- och ungdomsverksamheten. En del i den är El Sistema, ett projekt som vi, liksom många andra aktörer i Sverige och världen, är djupt involverade i. Det startade i Venezuela och är i dag en världsrörelse för att nå barn som inte självklart annars skulle komma i kontakt med musik och eget utövande. Den bärs av idén om musik som medel för social och kulturell utveckling hos unga. Det handlar bland annat om att lära sig fokus och disciplin. Det är ju ingenting man är född med, utan får träna på. Att det är roligt upptäcker barnen snart, eftersom fokus ger resultat man lär sig helt enkelt att bli bra på något. Men jag är bekymrad över att man i skolan inte lyssnat på forskningen. Vi vet ju i dag vilken nytta musiken gör. Du lär dig matematik och allt annat bättre med musik. Genom att träna musik lär man sig att angripa problem från flera håll, vilket är ovärderligt för inlärning. Och även något som Helena Wessman har användning för som chef. Bilateral problemlösning går folk på kurs för att lära sig och det är precis det musikträning går ut på. Går det inte på ett sätt, så pröva ett annat, bryt ner frasen, vänd på problemet. Som musiker måste du ju lösa problemet, det är inget att be för, säger hon och berättar att hon på nytt tagit upp musicerandet. Inte trombon den här gången, utan dragspel, och hur hon märker att nya fåror plöjs i hjärnan, hur koordination och minne förbättras. Det oroar henne att så många unga inte får de verktyg som musicerande ger. Inte minst förmågan att lyssna. Där har förstås Berwaldhallen och andra kulturinstitutioner en viktig roll. Barn måste få träna att gå på teater, sitta i en konsertsal, lyssna på högläsning. Barnens eget skapande är jätteviktigt. Men förmågan att lyssna, den är fundamental, att sitta still och ta in, utan multitasking. Ska vi komma på de stora lösningarna i världen, så måste vi kunna koncentrera oss. Nu har Helena Wessman kommit igång ordentligt och resonerar kring begreppet högkultur. Fast det är ju nästan ett fult ord, säger hon med ett stort skratt, och tillägger att hon inte har formulerat sig färdigt kring detta, men att hon ändå måste börja tala om det högt. Hon tar symfonin som exempel, denna kolossalt komplicerade konstruktion, som ett katedralbygge. Människans förmåga att bygga katedraler konstnärliga, intellektuella, fysiska måste vi slå vakt kring, anser hon, den behövs för vår kunskapsutveckling, för att bära vår civilisation framåt. Det är viktigt att odla förståelsen också för musikens komplexitet, för kompetensen att utföra och framföra den. Men frågan är om det är okej att prata om högkvalificerad musik, som lika mycket en intellektuell upplevelse som en känslomässig, på det sätt som man exempelvis gör inom litteraturen. Trevlighetskulturen kring musiken behöver utmanas. Det är inget fel att njuta och slappna av till musik, men det är inte dess enda roll. Den ska också utmana, vara taggig, stökig, göra ont, hjälpa oss att bearbeta det svåra i livet. Utmaningarna för ett konserthus med klassisk musik, konstmusik, som huvuduppdrag är många. Den grånande publiken talas det ofta om. Men, konstaterar Helena Wessman, det fylls ständigt på med nya gråhåriga. Hon gillar inte att man klankar ner på den äldre publiken. Många gånger är det först lite senare i livet man har tid och råd att gå mer på teater och konserter. Det är en publik vi sedan har kvar väldigt länge, så det är klart att den då hinner bli till åren. Men att nå yngre brottas förstås även Berwaldhallen med, och Helena Wessman hoppas på den yngre konstintresserade publiken. Potentialen finns, menar hon, och det gäller att testa nya konsertformer och programsättningar, skapa nya möten med ensemblerna. De måste känna att hit kan du komma det här är ett konserthus för nyfikna. Det gäller att sänka trösklarna till den klassiska musikscenen så att folk vågar sig hit en gång. Då kommer de tillbaka. Jenny Leonardz

4 6 7 Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio AB 1965 Foto: SVT Bild Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och berwaldhallen invigdes hösten 1979 och är Sveriges Radios och hela Sveriges konserthus. Berwaldhallen är framförallt hemvist för två ensembler i världsklass: och. Som publik möter du dem tillsammans med chefsdirigenterna Daniel Harding (Radiosymfonikerna) och Peter Dijkstra (), men också med andra välrenommerade gäster. De flesta konserter innehåller musik med solister från hela världen. All musik som skapas här kan upplevas både direkt och i våra radiosändningar. Tack vare och Radiosymfonikerna kan Sveriges Radio erbjuda ett kvalitativt musikutbud för lyssnare över hela landet. Konserter av mycket hög kvalitet och unika musikupplevelser, som annars skulle vara svåra att få. Kärnan i Berwaldhallens utbud är västerländsk konstmusik framförd av och Sveriges Radios Symfoniorkester. Våra ensembler håller en hög nivå som attraherar både det nationella och det internationella musiklivet. Berwaldhallen erbjuder dessutom konserter för alla åldrar med andra framstående artister ur Sveriges Radios övriga musikutbud. Ensemblerna i Berwaldhallen värnar och utvecklar musik. I programsättningen strävar vi efter att sätta in musiken i nya sammanhang. Vissa kvällar lyssnar inte bara svenskar på våra konserter, utan även stora delar av Europa via Europeiska Radiounionen, EBU. Stolt körtradition med blicken framåt radiokören och sveriges radio är lika gamla. Nästan. Sveriges Radio, eller Radiotjänst som det hette då, började sina sändningar den 1 januari 1925 med en högmässa från Jakobs kyrka i Stockholm påannonserad av Sven Jerring. Redan i april samma år samlade man några sångare till ett första möte på Radiotjänst för att lägga grunden till en Radiokör. Tydligen gick diskussionerna bra, för redan den 1 maj 1925 gav sin första konsert. Kören är därmed en av de allra äldsta radiokörerna i Europa (BBC Singers startade året innan). Vad var då anledningen till att Sveriges Radio så tidigt började med en egen kör? För att förstå det kan man se på statens avtal med Radiotjänst där det stod att Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse ---skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå. Med skulle hela Sverige få tillgång till en elitensemble som inspiration och förmedlare av körmusik och öppna nya områden för den varje dag allt större lyssnarskaran. Aldrig tidigare hade man direkt hemma i stugan kunnat lyssna till så mycket musik, föredrag och underhållning

5 8 9 som nu. När radiomediet slog igenom, och därmed, var det en revolution som vida översteg den påverkan som senare skulle komma när TV:n gjorde entré. För många blev det ett avgörande ögonblick när de skaffade sin första radio. Sveriges Radio fortsatte att regelbundet sända ut s uppskattade konserter, oftast a cappella, ibland orkesterverk och även radiooperor i en tid då körrörelsen var mycket livaktig och körförbund etablerades runt om i landet. I denna tid blev en stilbildare och inspirerade det mycket aktiva körsverige och gav sina lyssnare musikupplevelser som många aldrig tidigare haft tillgång till. Under sina 90 år har haft nio chefsdirigenter (se lista) som alla varit mycket framstående kördirigenter och många gånger haft stort inflytande på musiklivet i hela Sverige. Inte minst gällde det Einar Ralf som undervisade i kördirigering vid musikkonservatoriet, var direktör för Musikhögskolan, förbundsdirigent för svenska sångarförbundet, ordförande för Svenska tonkonstnärsförbundet, ledamot i 1947 års musikutredning och musikkonsulent på Skolöverstyrelsen. Gustaf Sjökvist Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio AB RADIOKÖRENS CHEFSDIRIGENTER: GUSTAF MALM 1925 AXEL NYLANDER EINAR RALF ERIC ERICSON ANDERS ÖHRWALL GUSTAF SJÖKVIST TÕNU KALJUSTE STEFAN PARKMAN PETER DIJKSTRA 2007 Dittills hade gett konserter främst genom radion och på konsertscener och kyrkor i Stockholm. Europa hade på grund av kriget varit stängt, men nu öppnades gränserna till ett sönderbombat Europa. En av de tidiga resenärerna som tog sig ut ur Sverige var Eric Ericson som träffade musiker, tonsättare och konstnärer i Europa. Där fann han också en stor körrepertoar som antingen var bortglömd eller sällan framförd och han fick ta del av nyskriven körmusik och nya musikaliska ideal. Allt detta tog han hem till Sverige och fick dessutom sina goda vänner att skriva musik för kör i en ny tid, såsom bland andra Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm och Lars Edlund. Ny tid och ny repertoar blev grunden för den Radiokör som Ericson tog över när han blev dess dirigent, efter att ha gästat kören vid flera tillfällen under Ralfs tid. Med hjälp av sina sångare från sin egen kammarkör som han, enligt Eric Ericson själv, smusslade in i, skapade han delvis en ny kör och med nya ideal. Framgångarna lät inte vänta på sig och Europa och världen fick snart upp ögonen för den svenska. s utveckling efter Ericsons långa ledarskap har fortsatt under andra framstående dirigenter som både förvaltat traditionen men också tillfört en ny och breddad repertoar. Kören har befäst sin roll som kulturbärare och elitensemble genom otaliga radiokonserter, och internationellt står sig kören fortfarande som en av världens bästa. När kören tilldelades ett pris i Cannes för inspelningen av Alfred Schnittkes Bussverse under ledning av Tõnu Kaljuste var motiveringen: världens främsta ensemble för nutida musik. Vad är det då som gör så speciell? Naturligtvis är kopplingen till Sveriges Radio avgörande som bas för verksamheten och att man då liksom nu når en stor publik över hela landet och sedan 60-talet även i Europa genom EBU (Europeiska Radiounionen). Men också traditionen ända från Avgörande har alltid varit att ha mycket goda sångare i ensemblen. Som Eric Ericson uttryckte det: En medlem i är i första hand en bra musiker, naturligtvis med en tekniskt sett välskolad röst, som ägnar sig åt alla musikaliska stilarter, men för mig är det frågan om inte bara musikalitet som är viktigt utan också, ska vi säga, musikalisk bildning. Att kunna gå från Bach till Schönberg och kunna komma in i de olika partituren, det går åt ganska mycket musikerskap till det. När vi nu firar Sveriges Radio och 90 år så är det med en stolt tradition i ryggen men med blicken framåt. Allt för att ge lyssnarna nya avgörande ögonblick, nya musikaliska upptäckter, nya tolkningar av äldre musik, ny körmusik och vi uppfyller kravet från 1925 att innehållet ska hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå. Och det kravet kan man utan att tveka säga att har uppfyllt med råge under 90 år. Eric Ericson Foto: Jarl Ekenryd Bengt Arwén FOTO: Kristian Pohl Tõnu Kaljuste Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio AB

6 10 11 Viljan att skapa det bästa och Peter Dijkstra är en av världens främsta körer. Och den blir bara bättre och bättre. Bakom de stora framgångarna står Peter Dijkstra, körens chefsdirigent sedan åtta år. Jag träffade honom i Stockholm en vacker vårdag över en kaffe för att prata om hans nära relation till kören och den musikaliska magi som uppstått i deras täta och mångåriga samarbete. radiokören är ett unikt mänskligt instrument för musik. Men hur ska man egentligen beskriva den? De flesta vet att en blandad kör består av fyra stämmor, sopran, alt, tenor och bas. Men samtidigt som kören är en ensemble, ett kollektiv, handlar det om en skara individer med sina olika musikuppfattningar, personligheter och bakgrund. Sedan 2007 är det den holländske dirigenten Peter Dijkstra som leder kören och han pratar gärna om hur den med åren fördjupade relationen, har påverkat kören positivt. Som i andra relationer mellan människor handlar det om att ge varandra trygghet och visa ömsesidig respekt, men också att det händer något. Utan överraskningar stagnerar det och relationen går på rutin, säger Peter Dijkstra och skjuter undan bordet en bit för att få plats med de långa benen. När han berättar framstår det som självklart, men det är samtidigt inte så enkelt att åstadkomma. Att Peter Dijkstra har lyckats med behöver däremot ingen tvivla på. Deras gemensamma resa började 2003 när han vann Eric Ericson-tävlingen och dirigerade kören i finalen. Det var ett kort möte, men för mig en fantastisk upplevelse. Jag blev sedan inbjuden att komma tillbaka, först som gästdirigent och snart även som förste gästdirigent. Det funkade verkligen jättebra mellan mig och kören och jag utsågs till chefsdirigent. Sedan dess har vi lärt känna varandra väldigt väl och har kommit till en punkt där jag vet precis både vad jag kan förvänta mig och vad jag kan kräva av dem. Och de vet också precis vad de får med mig, säger Peter Dijkstra. Skulle man våga sig på att göra en schematisk bild över skulle det bli en komplicerad bildades 1925 är en av världens mest framstående a cappella-ensembler Eric Ericson utvecklade kören från 1952 Sedan hösten 2007 är Peter Dijkstra chefsdirigent för består av 32 professionella sångare skiss med mängder av olika återkopplingar mellan hela ensemblen, de olika personerna, mellan stämmorna och Peter Dijkstra. Enskilda individer som agerar tillsammans och ger sitt yttersta för det gemensamma målet att skapa körmusik på högsta internationella nivå. Det är viktigt att poängtera att musiken alltid står i centrum! Det är den vi tillsammans måste nå fram till på något sätt. Som dirigent är man ju musikens advokat och även om det finns personliga intressen, kanske från mig eller medlemmar i kören, är det underordnat uppdraget att föra kören fram till en viss kärna, och den finns i musiken. Musik är ett känslans språk. Men att arbeta med musik är inte samma sak som att bara gå på feeling. Bakom varje lyckad konsert med ligger ett minutiöst arbete med varje fras och varje skiftning i körklangen. När jag pratar med några av koristerna framhåller de gärna att Dijkstra alltid är oerhört väl förberedd inför varje repetition. Det tycker han själv är en förutsättning. Foto: Kristian Pohl

7 12 13 När man startar ett projekt måste man redan innan den första repetitionen börjar veta vad man vill med musiken. Och hur man ska nå dit! Vi känner ju varandra så väl nu att jag som dirigent kan använda körens alla starka sidor för att nå de musikaliska målen på ett effektivt sätt. Men det måste det finnas en plan för, om man vill bli tagen på allvar och lyssnad på. Det gäller i synnerhet avancerad repertoar, poängterar han. Vid en repetition i Radiohusets Studio 2 får jag det bekräftat. Stämningen är avspänd men koncentrerad. Dijkstra börjar med att gå igenom uttalet på några ställen i den engelska texten i Arvo Pärts I Am the True Vine. Dynamiken är viktig liksom relationen mellan ord och ton. Det blir några omtagningar för att få ett crescendo helt rätt. Mellan varven kommer också frågor från olika körmedlemmar om hur de ska hantera vissa passager. Det pratas växelvis engelska och svenska. Över hela repetitionen vilar en prestigelöshet som inte ska förväxlas med lågt ställda ambitioner, utan tvärtom som en gemensam vilja att skapa det bästa med utgångspunkt från en ömsesidig trygghet. På ett befriande sätt finns också skrattet hela tiden nära till hands. När kören tar plats på sina respektive platser sker också uppdelningen i de olika stämmorna. Sopranerna längst fram till vänster. Bakom dem basarna. På andra sidan altar och tenorer. Går det att urskilja några särdrag i de olika stämmorna, undrar jag. Peter Dijkstra uttrycker sig försiktigt. Jag vill inte gärna generalisera för mycket, men visst finns det vissa gemensamma drag i de olika röstlägena. Och det är något som är viktigt att ha koll på. Ibland kan någon stämma behöva lyftas fram och en annan hållas tillbaka. Allt handlar ju om att nå fram till ett musikaliskt bra resultat och helheten bygger på att alla fyra pelarna, de olika stämmorna i kören, fungerar tillsammans. För att få en uppfattning om hur det upplevs inifrån kören vände jag mig till några av koristerna. Vad är det som utmärker sopranerna, frågade jag utan omsvep Jenny Ohlson Akre. Det ändrar sig en del över tid eftersom sångare ibland slutar och nya kommer till, men just nu har «Utan överraskningar stagnerar det och relationen går på rutin.» Peter Dijkstra vi ett väldigt fint sätt att arbeta ihop. Alla är vi olika personligheter med individuella sångsätt men vi är också ett bra gäng som stöttar varandra. Många i vår stämma är också solister och det är inte ovanligt att någon eller några sticker ut, men i kören är det samarbetet som gäller, säger hon. Att som körmedlem kunna balansera eget initiativtagande med förmågan att smälta in i en enhetlighet är oerhört viktigt. Det handlar om att ge publiken en samlad upplevelse kring förmedlandet av det musikaliska och även textliga budskapet, utan att för den skull tappa nerven och det direkta tilltalet i framförandet. består av en samling unika individer med en särskilt utvecklad förmåga att få rösten att smälta in i den gemensamma klangbilden, det menar också Joakim Schuster i basstämman. Vi turas om att dra och driva på. Jag tror att basarna i stor utsträckning uppfattar sig själva som ankare i kören. I vår stämma finns dessutom både humorister och trygghetsskapare, säger han. Under repetitionen delas noterna till Arvo Pärts Te Deum ut. Det är körens första möte med den här musiken och körmedlemmarna möbleras om till en dubbelkör. Alten Tove Nilsson byter tillsammans med hälften av sina kolleger i altstämman plats och flyttar till andra sidan lokalen. Efteråt träffar jag henne och frågar vad som är speciellt med just altstämman. Många gånger handlar det om att sjunga understämmor och ligga mitt i eller långt ner i klangen. Det gör att man kanske blir lite extra bra på att lyssna in de andra eftersom deras stämmor finns både över och under din egen. Och jag älskar att sjunga alt! Ofta får man använda hela röstomfånget, samtidigt som vi sällan ligger i extrema lägen som i de högre stämmorna, säger Tove Nilsson. Vid den här repetitionen står Arvo Pärts musik i centrum. Repertoaren är också nyckeln till väldigt mycket, menar Peter Dijkstra som tycker det är viktigt med sångligt flödande musik med vokala linjer som han anser är bra både för rösterna och för samsjungningen. Oavsett om det är romantisk musik eller musik av renässanstonsättare återvänder vi med jämna mellanrum alltid till den typen av repertoar. Vi har Peter Dijkstra Foto: Astrid Ackermann också skapat en mycket stabil och bra grund som lett oss fram till en punkt där vi kan lyfta fram en svårare och ännu mer avancerad repertoar. Tenoren Gunnar Sundberg har varit med på hela resan tillsammans med Peter Dijkstra och sjöng vid konserten där de möttes allra första gången. Samarbetet har med åren utvecklats till något riktigt bra, säger han. Visst har det kärvat ibland, men det handlar ju om kreativa processer och sång är speciellt, eftersom man använder sin egen kropp som instrument, vilket gör den väldigt personlig. Och Peter Dijkstra håller med. Det är inte enkelt alla gånger! Ibland uppstår det svåra situationer, men genom friktion uppstår också värme! Och ur den kommer energi! Just i tenorstämman finns också väldigt mycket energi, intygar Gunnar Sundberg. Ja, om det är några som drar iväg och sjunger för starkt är det oftast i tenorstämman. Vi får ibland försöka tygla oss lite grand. Peter Dijkstra berättar med stor värme och innerlighet om kören och hur de tillsammans utvecklats under åren. Han säger att just i en kör är harmonin kanske särskilt viktig och då menar han inte samklangen utan harmonin i ensemblen. Man kan höra om en kör har det kul eller inte. Att folk trivs är jätteviktigt för det musikaliska resultatet. Alla sångarna är på mycket hög nivå, fortsätter Peter Dijkstra. Alla är på något sätt solister med den där unika förmågan att också vara lagspelare och ta ansvar för helheten, precis som koristerna själva insiktsfullt beskriver sig. Men den redan höga nivån betyder inte att de slår sig till ro. Att känna att nu är allt klart är farligt! Vi måste alltid fortsätta utvecklas! ska vara en kör som banar vägen. Man kan jämföra med bergsbestigning! Vi tillhör gruppen som lämnar baslägret och går före alla andra och tar ut riktningen för de andra att följa. I den ambitionen ligger inte bara att framföra musik på högsta internationella nivå utan också försöka få möjlighet att göra fler uruppföranden. Kören är alltid på väg mot högre mål The Sky is the limit! säger Peter Dijkstra med eftertryck och lämnar kaféet med ett leende på läpparna. Göran Persson Peter Dijkstras kontrakt som chefsdirigent för har nyligen förlängts till 2018.

8 14 15 Ren spelglädje Vad är det som gör att låter så bra? Svaret är naturligtvis mycket mer komplext än att det handlar om en grupp musiker i världsklass. För det är den rena spelglädjen, törsten efter fördjupning och en gemensam strävan efter lyhördhet i spelet som får kritiker och publik världen över att lovprisa den unika, kammarmusikaliska klangen. det är ren glädje att spela med orkestern, säger 1:e konsertmästaren Tomo Keller. Helt ljuvligt! Den österrikiske violinisten har likt många av sina kollegor en hel del att jämföra med: han har tjänstgjort i tjugotalet topporkestrar runt om i världen, blivit desillusionerad och återfått sina drömmar. Den positiva andan, drivkraften att bli bättre det är mycket sällsynt i stora symfoniorkestrar. Jag har oftast upplevt något liknande i mindre orkestrar. Han menar att gör kammarmusik i stort format inte i den bemärkelsen att man spelar klent eller kraftlöst, utan snarare genom besjälat, lyhört musicerande. Tomo Keller är inte ensam om sina iakttagelser. och Daniel Harding Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio AB bildades 1965 genom en sammanslagning av Radioorkestern och Underhållningsorkestern består av ett drygt hundratal förstklassiga musiker Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Symfoniorkesterns hemvist är Berwaldhallen Idag räknas till en av Europas främsta orkestrar De senaste årens triumfatoriska turnéer har byggt upp orkesterns självförtroende och dessutom svetsat samman ensemblen. Kritikerna har kommenterat ett sound som är varken tyskt, engelskt eller ryskt, utan snarare nordiskt, färgat av flexibilitet och kammarmusikalisk skirhet och en enorm expansionskraft. De har utvecklat ett samspel som är hisnande! säger konserthuschef Helena Wessman. Ett sömlöst spel, följsamt och elastiskt utan kanter, fortsätter hon. Utomlands hålls fram som en av Europas allra främsta orkestrar. Det är stort. Förklaringen bakom lyhördheten inom orkestern är sammansatt. Delvis handlar det om ett intensivt arbete inom stämmorna, och satsningar på dirigentlösa konserter som istället leds av konsertmästarna eller stämledarna. Sådant utvecklar lyssnandet. Men det handlar också om kontinuiteten i samarbetet med chefsdirigenten Daniel Harding, som tack vare Interplay under säsongen 2014/2015, kunnat arbeta med orkestern under hela 24 veckor. Om inte alltför länge firar Harding 10-årsjubileum som chefsdirigent, och parterna ser ingen anledning att förändra villkoren för ett lyckligt musikaliskt äktenskap. Flera skivinspelningar under året med skivbolaget Harmonia Mundi ger dessutom orkestern möjlighet att lysa i egen kraft inte bara som kompband till världsbekanta solister. Med Harding på pulten har en ny generation musiker anslutit sig till orkestern. Deras stora internationella erfarenhet och repertoarkunskap, kombinerat med egna erfarenheter av olika dirigenter och solister, gör det möjligt för orkestern att bygga projekt som verkligen får vingar, och att vidga perspektiven. De är väldigt engagerade, passionerade och seriösa i sin ansats, fortsätter Wessman, och dessutom en väldigt öppen orkester. Just Interplay har haft oanade följder också för orkesterns utveckling. Till en början tycktes det kanske inte helt självklart hur det intellektuella, tvärvetenskapliga greppet skulle kunna lyfta konsertupplevelsen. Vi tänkte vad har det här med oss att göra?, reflekterar Tomo Keller. Men under säsongens lopp anslöt sig allt fler musiker till samtalen, och märkte hur reflektionerna kring musiken också påverkade spelet. Interplay har förstärkt lyhördheten inom gruppen, en lyhördhet som är både intuitiv och intellektuell. För publikens del har Interplay också skakat om, och ställt förväntningarna på ända något som programchefen Hanns Rodell observerat. Må vara att en och annan åhörare inte riktigt känt igen sig, men det ligger något positivt i att inte vara förutsägbar. Det känns som ett modernt sätt att angripa konsertformen, menar Rodell. Helena Wessman ser fram emot att förlänga det lyckade Interplay-projektet under sin första "egna" säsong 2015/2016. Vi vill stå upp för komplexiteten, ge publiken en möjlighet att utveckla sitt intellektuella mottagande. Hon är mån om att påpeka att Interplay-projektet och Daniel Harding Foto: Julian Hargreaves i grunden är besjälat av public service-tankens vision. Att kunna erbjuda radiolyssnarna det allra yppersta, både konstnärligt och intellektuellt, och att fortsätta att utmana publiken, oavsett om den sitter i konsertsalen eller lyssnar på en radiosändning. Vilka är säsongens highlights? Vare sig Helena Wessman eller Tomo Keller tvekar en sekund när de identifierar turnéerna: på hösten en turné med det första Interplay-programmet, som efter konserter i Berwaldhallen färdas vidare till Berlin. På våren följer en vända till Spanien och ltalien med pianisten Maria João Pires och violinisten Veronika Eberle. Men det är också en säsong som bjuder på många spänstiga nya verk av svenska signaturer. Utblickar som fortsätter att vidga perspektiven och underhåller spelglädjen. Sofia Nyblom

9 16 17 upptäcka det han själv vetat om ett tag, hur bra egentligen är. Vilken utveckling orkestern genomgått de senaste åren. Daniel Harding har just avslutat ännu en eftermiddag tillsammans med orkestern i Berwaldhallen. Tillsammans har de gnuggat War Requiem fram och tillbaka. Om ett dygn ska de ge Benjamin Brittens pacifistiska statement som uruppfördes i den efter kriget återuppbyggda katedralen i Coventry tidigt 60-tal. Då satt Daniel Hardings mamma i publiken och fick en av sitt livs största musikupplevelser. Daniel Harding talar om musik som undersöker historien, hur en kompositör förvandlas till en historiker och vilket ansvar det innebär. Han konstaterar att de historier som en kompositör eller för all del en författare väljer att skildra utgör ett litet utsnitt ur en verklighet som tolkas långt efteråt. Det är intressant att fundera över hur dessa berättelser färgar vårt intryck av det förflutna. Är det ens möjligt att vara objektiv som historiker? Det är i vart fall inte möjligt att göra ett objektivt konstverk. Även om en del av konsten har som mål att enbart erbjuda njutning så skulle jag nog vilja hävda att det politiska alltid varit en del av konsten. Bara detaljer återstår innan Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan åtta år är nöjd med tolkningen av Britten. Så brukar det vara numera under konsertveckorna i Stockholm. Det går lite snabbare med än med andra orkestrar att få det musikaliska bygget att hålla ihop. Den långvariga relationen gör att kommunikationen är både rak och enkel. Jag är hemma här, musikerna känner mig och vet att jag är en i grunden hygglig prick. Jag behöver inte oroa mig för att jag inte ska bli inbjuden igen, de har sett både mina goda och dåliga sidor. Med många andra orkestrar måste jag planera när jag ska plantera en idé för att kunna nå resultat senare. Här kan jag bara säga "det där gillar jag inte". Allt har sina för- och nackdelar, men det är rätt skönt att faktiskt känna människor man jobbar med. Daniel Harding lutar sig tillbaka i stolen, berättar om sina år tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester. En relation som gradvis utvecklats. Han pekar på viljan att ta större risker, om förmågan att dela erfarenheter och hjälpa fram kollegor som han ser har accentuerats. Han minns den första tiden tillsammans, fram till dess hade han i huvudsak arbetat med kammarorkestrar på olika platser. Han konstaterar att det alltid finns ett visst mått av risktagande när ett samarbete fördjupas, det är inte förrän efter ett tag det verkligen visar sig om relationen kommer att bära frukt. Så varför har det då blivit en så lyckosam förening? Delvis beroende på tur, slår Daniel Harding fast. Personkemin mellan honom och orkestern stämde och det har funnits en vilja att gradvis utveckla relationen. Just nu är det ett viktigt läge, för att orkestern ska fortsätta att utvecklas är det väsentligt att möta en ny publik, att stå på andra scener. Det är väsentligt med den typ av utmaningar som andra omgivningar innebär. Vi var i London för ett tag sedan, responsen från publiken var enastående. Orkestrar är alltid bättre när de återvänder från turnéer än innan de åkte. Daniel Harding uppehåller sig en stund vid just detta. Vikten av att kunna ta nästa steg, att lämna det trygga invanda och utsätta sig för större press och möta ny publik, nya omgivningar. I risktagandet finns också potentialen att utvecklas. En dirigents utmaning är att kunna balansera gruppens stora personligheter, det finns alltid stora personligheter i en symfoniorkester. När jag hörde första gången var det tydligt att det fanns något som höll dem tillbaka, det var som att det fanns osynliga kedjor som gjorde att de inte vågade släppa loss och spela ut sitt hela register. Och Daniel Harding berättar om de attityder som brukar möta svenska orkestrar utomlands, om vad han brukar få höra när han talar om svenska orkestrar. Det finns en förutfattad bild utanför Sverige att de svenska symfoniorkestrarna låter korrekt men lite väl civiliserat. Därför är det tvunget att gå ganska långt åt andra hållet eftersom många har en tendens att höra precis det de förväntar sig. För mig är det viktigt att utmana de här uppfattningarna. Daniel Hardings cv är av det mer imponerande slaget. Han är i grunden trumpetare. Som 13-åring spelade han i den brittiska nationella ungdomsorkestern. Ganska snart kom han i kontakt med dirigenten Simon Rattle och fick som 16-åring jobb som assistent åt «Det är viktigt att lämna det trygga och möta en ny publik.» Daniel Harding Chefsdirigent med världen som arbetsfält I åtta år har Daniel Harding arbetat som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Nu vill den brittiske stjärndirigenten få resten av världen att upptäcka hur bra orkestern verkligen är. glatt, slår sig ner, drar handen genom sitt bruna hår, rättar till sina glasögon och lutar sig bakåt i sin stol i ett konferensrum på sitt favorithotell i Stockholm. Mycket lite skvallrar om att den brittiske stjärndirigenten på andra sidan bordet som just fått in en kopp eftermiddagste i silverkanna bara några månader efter att vi ses ska passera 40-strecket. Sneakers, jeans och en enkel hoodie är möjligen inte den självklara vardagsuniformen för en maestro med världen som arbetsfält och några av daniel harding hälsar världens bästa musiker som arbetskamrater. Wienerfilharmonikerna ena veckan, Londonsymfonikerna nästa, en tredje. Det handlar om kommunikation. Om förmågan att förmedla musik, om att fånga essensen, om att få ett hundratal professionella musiker att både förstå och dela en vision. Daniel Harding gör det bättre än de flesta. Under hans ledning har Sveriges Radios Symfoniorkester tagit många steg. Nu återstår ett viktigt uppdrag. Daniel Harding vill få omvärlden att Daniel Harding Foto: Julian Hargreaves

10 18 19 honom. Efter studier vid Cambridge öppnades en möjlighet att jobba nära Claudio Abbado som då verkade som chefsdirigent för Berlinfilharmonikerna. Abbado erbjöd Harding ett assistentjobb, han flyttade till Berlin och lärde sig massor på kort tid och bara några år senare stod den unge engelsmannen och dirigerade en orkester i Covent Garden. Harding öppnade La Scala-säsongen 2005 några månader innan han fyllde 30. Det var första gången i historien en brittisk dirigent anförtroddes det prestigeuppdraget. Efter det har karriären fortsatt uppåt. Finns det en risk med detta? Att ha uppnått allt alldeles för tidigt? Är det lockande att tänka sig ett dirigentliv även om 40 år? Daniel Harding nickar entusiastiskt. Om någon sa till mig att jag fortfarande kommer att dirigera om 40 år skulle jag vara en lycklig man. Det spelar ingen roll var jag skulle jobba eller med vilka, bara vetskapen att jag fick ägna mig åt musik hade varit nog. Jag är extremt lyckligt lottad att varje vecka få arbeta med det jag tycker allra bäst om. Mitt jobb handlar om att lösa problem, om något inte låter bra måste jag hitta ett sätt att få det att låta bättre. Du får dessutom en omedelbar bekräftelse på om det du tänkt fungerar. Jag kan ha hundra wow-upplevelser på en dag. Det är osannolikt hälsosamt med den direkta feedbacken från orkester och publik. Samtidigt påpekar han att han är tilltalad över att faktiskt inte ha en aning om framtiden vilket då kanske är en sanning med modifikation för är det något världsdirigenter vet så är det hur de kommande åren disponeras. Kalendern är fulltecknad lång tid framöver. För mig skulle livet vara outhärdligt utan osäkerhet. Något jag lärt mig om min utveckling jag vill inte använda ordet karriär är att du inte har en aning om vad som kommer att ske. Jag vet inte vad jag gör om fem år, däremot vet jag att vi ägnar lite för mycket tid åt att försöka bli säkra på hur saker ska gestalta sig framöver. Daniel Harding stannar till en stund. Säger att han inte är säker på att han verkligen har uppnått så mycket hittills. Han konstaterar att han fortfarande bara är i början av sin yrkesbana. Om du vill ha en lång karriär i det här yrket är det viktigt att ha en avspänd attityd till den kritik som kommer att drabba dig, du måste också vara trygg i vetskapen att det finns åtskilligt du inte är bra på. Det är som att ha en biljett till den gyllene chokladfabriken, det är först genom att veta vad du måste utveckla som du kan bli bättre. Det fanns en tid när Daniel Harding hade det tufft. Åren mellan 22 och 26 var besvärliga, Harding var inte särskilt lycklig trots de snabba framgångarna. Han vände sig till sin mentor Simon Rattle som bekräftade att dirigentyrket också innehöll de svåra, utsatta delarna. Pressen, det ständigt kringflackande livet, att oavbrutet bli bedömd. Rattle poängterade att det som väntade Daniel Harding inte med självklarhet var ett lyckligt liv. Jag lärde mig mycket av det. Simon konstaterade hur bra det var att jag gick igenom den där fasen, att det förr eller senare nog skulle bli bra men att erfarenheten det gav är viktig för resten av livet. Att gå igenom svårare perioder handlar om att inse att det här är på allvar. Jag älskar det här livet och är samtidigt helt övertygad om att den känslan skulle upphöra omedelbart om jag inte fortsatte att försöka förbättra mig. Varje dag erbjuder en ny möjlighet att utforska något nytt och se om det fungerar. Relationen till Stockholm då? Hur ser den ut efter så många år som chefsdirigent? Daniel Harding säger inte helt överraskande att han trivs med allt utom det fasansfulla vädret. Bortsett från det är Stockholm en fantastisk stad även om jag måste erkänna att jag utforskat den lite för dåligt. Jag går till samma restauranger, vandrar samma gator. Det finns vissa delar här som jag kan bättre än min hemstad. Jag mår bra här. Daniel Harding har kontrakt med Sveriges Radios Symfoniorkester till Samtidigt säger han att han satt lite press på ledningen att börja fundera över framtiden. Inte för att han har någon brådska att lämna, det har han inte, är han noga med att poängtera. Däremot är det en lång process att hitta en ny chefsdirigent. Och jag kan absolut inte sluta utan att veta att orkestern är i goda händer. Han ler och knäpper sina händer. Reser sig strax upp, säger hej och vandrar iväg ut i Stockholmskvällen. Några dagar senare får tolkningen av War requiem fina recensioner. Så dags har Daniel Harding redan lämnat landet för en ny orkestervecka. Gabriel Byström Daniel Hardings kontrakt som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester är löpande och han har i nuläget inbokade konserter med orkestern till Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio AB DU VET VÄL ATT... Podiepresentation vi har återinfört podiepresentationerna. Inför nästan alla konserter har vi en erfaren presentatör som berättar om musiken du ska få höra, allt för att ge dig en så total musikupplevelse som möjligt. Dagens program från och med denna säsong erbjuder vi ett enkelt, men innehållsrikt programblad för varje konsert. Du köper det i Berwaldhallen på konsertdagen för 20 kronor. Vill du läsa på inför konserten hittar du även programmet på berwaldhallen.se under respektive konsert. Konsert- Konsertintroduktion du har möjlighet att lära dig mer om tonsättarna och deras verk. Konsertintroduktionerna börjar en timme före konsert och vid uruppföranden intro är det inte ovanligt att tonsättaren själv är på plats för att svara på frågor om sitt nya verk. Club Berwald om du är mellan 18 och 35 år kan Predu gå Pre- på utvalda fredagskonserter Författarträff konserter Club till Concert specialpris. Dessa Konsertintro är märkta Club Berwald Talk Talk och då är baren öppen efter konserten. Här kan du ta ett glas, lyssna till skön musik och mingla med andra musikälskare, orkestermusiker och ibland även dirigenten. Du anmäler dig genom att skicka ett mejl till clubberwald@sverigesradio.se. Medlemskap är gratis och baren är självklart öppen för alla! Club Berwald-datum hösten 2015: 25 september, 23 oktober och 27 november. Slå på radion du kan lyssna på nästan alla konserter i P2. Om du missar sändningen kan du lyssna på den i efterhand via sverigesradio.se. Alla program ligger kvar på webbradion i 30 dagar efter sändning. En del konserter sänds även i P4. Interplay detta är ett samspel mellan musik, konst och vetenskap. Interplay-evenemangen äger rum i anslutning till en konsert och det är fri entré till dessa, dock behövs separat biljett. Moment 23 du som är 23 år eller yngre kan gå på konsert helt gratis! För biljetter skickar du ett mejl till moment23@sverigesradio.se tidigast månaden före konserten. Antalet platser är begränsat. Konsertintro Författarträff Mer information om allt ovan hittar du på berwaldhallen.se Concert Berwald Konse intro

11 21 Samspel mellan musik, konst och vetenskap Musik är ett av mänsklighetens mest fascinerande och komplexa påfund. En viktig och vital del av mångas liv som ger både energi och intellektuell stimulans. Precis som konst, filosofi och vetenskap. Disciplinerna överlappar varandra på många sätt och det är i gränslandet vi hittar det oväntade och överraskande. Vi kallar det Interplay. det subtila med det storslagna, det svårbegripliga med det enkelt vackra kan vi skapa bilder, sätta ord på eller klä i toner, det som vi egentligen inte kan se eller höra. Det är då vi kan få en större förståelse för sammanhangen och samtidigt utvecklas som människor. Sedan hösten 2014 har chefsdirigent Daniel Harding och bjudit in framstående konstnärer, filosofer, författare och andra tänkare till Berwaldhallen för att dela med sig av en unik upplevelse med musiken som en samlande kraft. Kopplingarna är alltid naturliga och aktuella även om de kanske inte verkar självklara vid första anblicken. Det finns många beröringspunkter mellan stora tankar och stor musik. Föreläsarna verkar inom olika fält men de har en sak gemensamt: de är alla radikala genom att blanda nytänkare och deras tankebyggen sträcker sig långt utanför gränserna för det som allmänt betraktas som vedertagen kunskap. Alla kloka beslut börjar som bekant med en idé. Ofta en visionär, till synes omöjlig idé. Något utöver det vanliga. Det här är en sådan vision. Vi vill att Berwaldhallen ska vara en plats där man kan få intellektuell stimulans på alla möjliga sätt. Och vi vill att och ska vara centrala i den verksamheten, säger orkesterns chefsdirigent, Daniel Harding. Interplay bjuder på cirka åtta evenemang under kommande spelår och lika många konserter. Ibland är de sammanvävda och ibland står de var för sig. Det är fri entré till våra Interplay-evenemang som är i anslutning till konsert. Brian Cox, Jack Liebeck, Simon Schama, Clemency Burton-Hill, Daniel Harding, Andrew Staples Foto: Arne Hyckenberg

12 22 23 ENSEMBLERNA 2015 /2016 SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER VIOLIN I Malin Broman 1:e KM Tomo Keller 1:e KM Julia Kretz-Larsson alternerande 1:e KM Ulrika Jansson 2:e KM Christian Bergqvist Torbjörn Bernhardsson Gunnar Eklund Ulf Forsberg Hanna Göran Åsa Hallerbäck Thedéen Per Hammarström Iskandar Komilov Olle Markström Svein Martinsen Veronika Novotna Stanka Simeonova Lena Sintring Per Sporrong Vakans VIOLIN II Per Öman* Malin William-Olsson** Thomas Andersson Mira Fridholm Frida Hallén Blixt Jan Isaksson Eva Jonsson Renate Klavina SOPRAN Marie Alexis Jessica Bäcklund Lisa Carlioth Jennie Eriksson Sofia Niklasson Jenny Ohlson Akre Marika Scheele Ulla Sjöblom Roland Kress Ann-Marie Lysell Geneviève Martineau Saara Nisonen Öman Anders Nyman Martin Stensson Bo Söderström Veneta Zaharieva Blendulf VIOLA Eriikka Nylund* Vakans* Riikka Repo** Elisabeth Arnberg Tony Bauer Diana Crafoord Åsa Karlsson Ingegerd Kierkegaard Kristina Lignell Linnéa Nyman Junping Qian Ann Christin Ward Hans Åkeson CELLO RADIOKÖREN Jan-Erik Gustafsson* Ola Karlsson* Ulrika Edström** Staffan Bergström Jana Boutani Magnus Lanning ALT Helena Bjarnle Annika Hudak Christiane Höjlund Inger Kindlund Stark Ulrika Kyhle Hägg Maria Lundell Tove Nilsson Anna Zander Sand Astrid Lindell Peter Molander Helena Nilsson Johanna Sjunnesson Erik Williams KONTRABAS Rick Stotijn* Ingalill Hillerud** Jan Dahlkvist Walter McTigert Emma Nyberg Robert Röjder Carina Sporrong Vakans FLÖJT Anders Jonhäll* Vakans* Julia Crowell Linda Taube, även piccola OBOE Emmanuel Laville* Bengt Rosengren* Sofi Berner, även engelskt horn Ulf Bjurenhed TENOR Per Björsund Mats Carlsson Niklas Engquist Love Enström Thomas Köll Fredrik Mattsson Gunnar Sundberg Magnus Wennerberg KLARINETT Niklas Andersson* Andreas Sundén* Dag Henriksson, även essklarinett Mats Wallin, även basklarinett FAGOTT Henrik Blixt* Fredrik Ekdahl* Katarina Agnas, även kontrafagott Maj Widding HORN Hans Larsson* Chris Parkes* Bengt Ny Rolf Nyquist Juan Pavia Font Susan Sabin TRUMPET Tarjei Hannevold* Vakans* Torben Rehnberg Mats-Olov Svantesson BAS Staffan Alveteg Lars Johansson Brissman Mathias Brorson Rickard Collin Bengt Eklund Stefan Nymark Johan Pejler Joakim Schuster TROMBON Håkan Björkman* Michael Oskarsson* Göran Brink BASTROMBON John Lingesjö TUBA Lennart Nord* PUKOR Tomas Nilsson* Jan Huss** SLAGVERK Karl Thorsson* Mats Nilsson** HARPA Lisa Viguier Vallgårda* * = Stämledare ** = Alt. stämledare KM = Konsertmästare Berwaldhallen Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio AB ADMINISTRATION KONSERTHUSLEDNING Helena Wessman ADMINISTRATION OCH EKONOMI Katarina Netsman Maria Karakitsos KÖR OCH ORKESTER Birgit Lundmark Dace Vinklere Frans Wallenberg Pernilla Wilhelmsdotter MARKNAD OCH FÖRSÄLJNING Karin Adolfsson Katarina Huss Kristina Högberg Maryam Madaresi Douglas Netzel Peter Smith Ulrica Stjernqvist Ulrika Öhrner NOTBIBLIOTEKET Konserthuschef* Administrativ chef* Ekonom Kör- och orkesterchef* Produktionsledare och inspicient Vaktmästare Berwaldhallen Produktionsledare och inspicient Marknads- och försäljningschef* Säljare Säljare Säljledare/Key Account Manager Säljare Pressansvarig Webbredaktör Marknadskoordinator Margareta Holdar Davidsson Musik- och orkesterbibliotekarie Pär Ohlsson Orkesterbibliotekarie Fredrik Råström Orkesterbibliotekarie Evabritt Selén Musikbibliotekarie PROGRAM OCH PLANERING Gerd Björnung Program- och planeringschef Evenemang* Arne Lundmark Program- och planeringschef * Hanns Rodell Program- och planeringschef * Carrie Budelman Producent Eva Ericsson Rydberg Produktionsledare och uthyrningskoordinator Kajsa Hallhagen Produktionsledare och projektledare Östersjöfestivalen Jan B Larsson Producent Karin Lewinson Planeringsassistent Pär Ohlsson Produktionsledare Michael Tydén General Manager Östersjöfestivalen Kristina Westman Produktions- och turnéledare TEKNIK Elias Bredefeldt Scentekniker Jessica Carlsson Scenmästare Mats Ferner Instrumenttekniker Johan Hertzberg Scentekniker Alexander Högberg Scentekniker Edgar Lips Instrumenttekniker Rolf Ohlsson Instrumenttekniker Jan-Erik Olsson Scentekniker Karl Rudqvist Scentekniker Lia Westerberg Scentekniker * Ledningsgrupp

13 24 25 Avgörande ögonblick I Berwaldhallens ensembler, och, musicerar musiker och sångare från Sveriges olika hörn med musiker från hela världen. Tillsammans är de bland världens främsta musiker och sångare. Alla har en egen anledning till hur de har hittat till musiken och varför de brinner för sitt arbete. Vi har bett några av dem berätta om detta och om vad de gör på sin fritid. Dessutom får vi får ta del av ett antal avgörande musikaliska ögonblick. SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Niklas Andersson, stämledare klarinett Göteborg och bor nu på Kungsholmen. Jag är oerhört bra på att få tiden att gå utan att göra någonting Jag tycker om att cykla, helst i skogen, att laga mat och att umgås med familjen. Musiken var alltid närvarande i föräldrahemmet. Min pappa spelade mycket piano mest jazz men det var först när jag själv började spela piano i sjuårsåldern, som intresset för musik väcktes. Klarinetten började jag med när jag var elva. Ett betydelsefullt ögonblick för mig var när jag för första gången spelade med våren Jag hade jobbat i fem år som soloklarinettist, i Trondheim och sedan i Helsingborg och satt nu på prov i Berwaldhallen. Jag var fortfarande osäker på om jag ville flytta till Stockholm. När Esa-Pekka slog igång orkestern i Stravinskys Symfoni i tre satser, visste jag att det inte fanns någon återvändo. Tony Bauer, viola Jag är från Västerås och bor i Stockholm. På fritiden blir det familjehäng! Och båtliv i skärgården. Vid tidig ålder var min bästa leksak en bärbar grammofon. Mor och far hade en skivsamling med en härlig blandning av klassisk, jazz och rock. Jag började spela violin och senare viola i tonåren. Inom musiken är det flera upplevelser som har betytt mycket för mig. Beethovens sjua med Sixten Ehrling när jag spelade i Danska Radioorkestern till exempel. Numera är nästan alla konserter med Harding en upplevelse. Torbjörn Bernhardsson, violin I Påryd utanför Kalmar och bor i Stockholm. Mitt fritidsintresse är antikviteter och jag har en antikaffär. Jag tycker det är roligt att renovera hus också. Jag började spela piano när jag var sju år och fiol när jag var elva. Fiol valde jag själv då den kommunala musikskolan var väldigt framåt och där fanns en orkester som jag ville vara med i. Inledningskören i Bachs Johannespassion är det absolut bästa jag vet. Ulf Bjurenhed, oboe Hällefors i Örebro län och bor på Lidingö. Jag lyssnar på jazz och är vinintresserad. Jag reser gärna till Japan. Musik blev jag intresserad av när Hep Stars slog igenom. Jag började spela blockflöjt i kommunala musikskolan när jag gick i tredje klass, sedan klarinett för att min far ville det, därefter oboe eftersom det behövdes i orkesterföreningen. En betydelsefull händelse var när jag kom in på Kungliga Musikhögskolan. Året innan hade jag provsökt och tackat nej till en plats. Jag fick höra att jag borde ha tackat ja för nu fanns det ingen och jag hade just börjat fundera på alternativa utbildningar. Håkan Björkman, stämledare trombon Jag kommer ursprungligen från Arboga och bor sedan 1994 i Tyresö. Mitt intresse förutom musiken är löpning och jag springer minst tre mil i veckan. Annars tar mina döttrars simning rätt mycket tid i anspråk med funktionärsjobb. Jag spelar rätt mycket utomlands i The Chamber Orchestra of Europe som jag varit med i sedan Jag har även lite solistjobb och undervisar dessutom. Jag började spela trombon, eller snarare ventilbasun eftersom armarna var för korta. Anledningen till att det blev trombon var att det fattades någon som spelade det i blåsorkestern. Jag fick testa på öppet hus på kommunala musikskolan. Jag älskade känslan i läpparna och ljudet från första stund. Några avgörande ögonblick var när jag fick jeton på solistdiplom på Musikhögskolan, när jag fick jobbet som stämledare i Kungliga Hovkapellet, när jag vann Solistpriset, när jag vann Christian Lindberg International Solo Competition och när jag vann provspelningen till stämledarplatsen i. Frida Hallén Blixt, violin II Uppsala och bor på Östermalm, fem minuters promenad från Berwaldhallen. Jag har tre döttrar som jag umgås med när jag är ledig. Vi åker skridskor och cyklar mycket. På sommaren åker vi till vårt sommarhus på Gotland. Jag började spela fiol när jag var fem år. Mamma är fiollärare och hon gav mig en fiol. När jag var ung spelade jag i SUSO, Stockholms Ungdomssymfoniorkester under Wille Sundlings ledning. Det var så fantastiskt roligt! Det påverkade mitt yrkesval mycket. Jag kunde inte tänka mig ett bättre yrke än violinist och så blev det. Jag älskar att spela i den här fantastiska orkestern. Henrik Blixt, stämledare fagott Visby och bor på Östermalm ett varpkast från Berwaldhallen. När jag växte upp på Gotland hade den kommunala musikskolan en väldigt stark ställning. Frågan var inte om man skulle spela ett instrument utan vilket. Jag hade sett Prokofjevs Peter och vargen som sagoprogram på teve med musiker i tevestudion som visade upp de olika sagokaraktärernas instrument. Jag fastnade för den knarrande farfar fagott. Dessutom hade min blivande lärare Ray Naessén varit på min lågstadieskola med en blåsarkvintett och spelat och demonstrerat sina instrument. Vid det tillfället passade jag på att gå fram till honom och tala om att jag ville börja spela fagott. Han frågade mig om jag var riktigt säker på det och det var jag! Malin Broman, konsertmästare Kungsbacka och är bosatt i Enskede. Det mesta av min lediga tid går åt till att vara mamma till Maya nio och Fabian fyra. Sedan har jag alltid något projekt på gång: Just nu lär jag mig tyska, motionerar på diverse vis (har jag tur med tiden hänger jag väldigt gärna med på innebandyplanen!) och har inhandlat en yogamatta Jag började spela fiol när jag var fem år. Jag hade ingen aning om vad en fiol var, men min mammas arbetskamrats man skulle börja undervisa och behövde några elever. Intresset för och förälskelsen i musiken växte fram allt eftersom. Jag är väldigt glad över att ha fått studera i olika länder. Jag flyttade till Köpenhamn när jag var sexton år, Oberlin i USA då jag var arton och i London bodde jag i tretton år innan flyttlasset gick till Enskede.

14 26 27 Julia Crowell, flöjt södra England och bor på Kungsholmen nu. Jag tränar löpning, simmar och cyklar tränar för triathlon och andra tävlingar. Jag trivs med att läsa och gillar att baka kakor. Jag började spela flöjt när jag var sju år. Jag hade ingen särskild önskan att spela flöjt, men ville väldigt gärna lära mig att spela ett instrument. Min granne spelade flöjt och det var lätt för oss att dela flöjtlärare. Jag trivs med att spela flöjt, men om jag fick välja nu, skulle det bli valthorn eller engelskt horn. Jag älskar att spela Promskonserter i London. Min första Prom var väldigt speciellt liksom Promkonserten med Daniel Harding och Sverige Radios Symfoniorkester förra året. Reaktionen från publiken på Mahlers Symfoni nr 2 var så spännande. Jag har spelat många Promskonserter, men det här var på en annan nivå! Ulrika Edström, alternerande stämledare cello Jag är född i Härnösand och har vuxit upp i Addis Abeba, Quincy Illinois och Uppsala. Efter nitton år i Stockholmsområdet bor jag numera åter i Uppsala. Den största delen av min tid utanför podiet ägnar jag åt mina elever på Lilla Akademien. Mötet och arbetet med ungdomarna ger mig otroligt mycket glädje och energi. Annars kopplar jag gärna av med en bok, matlagning eller i skidspåret. Jag har sjungit och spelat så länge jag minns. Piano började jag spela när jag var riktigt liten och cello från nio års ålder. Jag gillade att det var ett ganska stort instrument och svårt att spela (det hade jag hört att det var) och lockades av utmaningen. Min första riktigt storslagna musikupplevelse var när Chicago Symphony Orchestra kom till Quincy och spelade Mahlers Symfoni nr 5. Då hade jag just börjat spela cello och hade aldrig hört något liknande. Det grep mig så starkt att jag minns det än idag hur det klingade i salen, hur det kändes i hela kroppen. Gunnar Eklund, violin I Jag är född och uppvuxen på Gotland och flyttade från Visby när jag var sexton. Nu bor jag i Uppsala. Mina intressen utöver musiken är matlagning, böcker och film. Jag började lyssna på musik i elva- tolvårsåldern. Jag fick en grammofon och några skivor när jag var tolv, det var då jag började öva fiol. Vad som är viktigt för mig? Lovisa, Joakim och Maria, våra tre underbara barn, min hustru Lena, att jag lyckades komma in på Musikhögskolan direkt efter grundskolan och att jag vid tjugotvå års ålder vann en provspelning till orkestern. Ulf Forsberg, violin I Vännäs i Västerbotten och bor i Vasastan. Jag gillar bland annat film och resor och går gärna på teater och utställningar om det finns något intressant. Jag blev nog intresserad av musik i fem-sexårsåldern och började spela fiol när jag var nio. Violin passade instrumentfördelningen bland mina syskon kan man säga. När jag var tolv år kom min systers pojkvän hem med en skiva av Jimmy Hendrix. Den slog fullständigt knockout på mig och har verkligen vidgat mina musikaliska vyer. Jag kopplar gärna av med någon jazz-, pop-, souleller brasse -skiva jag älskar brasiliansk musik. Jag måste också säga att höra Henryk Szeryng på konsert när jag var fjorton år, påverkade mig ganska mycket. Per Hammarström, violin I Jag är född i Göteborg och bor i Hägersten. Jag är mycket konstintresserad och går gärna på museer, läser konstbiografier och springer på loppisar. Jag har varit intresserad av musik så länge jag minns och började spela när jag var tre och ett halvt år. Det är svårt att nämna ett enskilt betydelsefullt tillfälle, men att spela Schuberts stråkkvartett tillsammans med mina kollegor på vänföreningens Concerto grotto, gav mig mycket. Det är ett fantastiskt verk och där var en så intresserad och uppskattande publik. Jan Huss, alternerande stämledare puka Jag är från Stockholm och bor i Stockholm. På fritiden umgås jag med familjen, och jag är intresserad av konst. Jag blev intresserad av musik i tolvårsåldern och började spela trummor när jag var sexton. Min största musikupplevelse var en konsert i Konserthuset i slutet av sextiotalet med gruppen Chicago Transit Authority (som de hette då) med Steve Cats och Peter Cetera. De började göra sig ett namn i USA vid den tiden och detta var deras första konsert i Sverige. Det blev en fullständig chock, en höjdarupplevelse att bära med sig hela livet. De största musikaliska upplevelserna av det jag spelat själv, är svårare att välja. Jag tycker om att spela det mesta. Mycket jazz gäller också för mig, förutom det klassiska. Ulrika Jansson, 2:e konsertmästare Jag är uppvuxen i Västervik och har bott i Enskede i många år, men nu flyttar jag till Kungsholmen. På fritiden gillar jag att läsa, lyssna på radio och gå i skogarna kring sommarstället i Småland. Jag är ett barn av kommunala musikskolan. Utan den och en lärare som insisterade på att jag skulle spela fiol hade jag inte blivit musiker. När jag var fjorton år hörde jag för första gången en symfoniorkester live! Det var Radiosymfonikerna på gästspel i Kalmar och vi Västerviks orkesterförening hade åkt dit för att lyssna. Det var en oförglömlig upplevelse. Aldrig hade jag då kunnat ana att jag själv skulle få en plats och ett musikliv i den orkestern! Anders Jonhäll, stämledare flöjt Jag är född i Kristianstad och bor i Göteborg. Jag har snöat in på tennis, så det ägnar jag min lediga tid åt. Jag har alltid varit intresserad av musik och började spela flöjt när jag var fjorton år. Jag hade lust att spela klassisk musik och det fanns en flöjt hemma. Dessutom visste jag att jag skulle få en bra lärare. När jag var sjutton år träffade jag Manuela Wiesler som blev min lärare och mentor. En ovärderlig hjälp och inspiration. Tomo Keller, konsertmästare Jag är född i Stuttgart, växte upp i Lübeck och Wien. Min mamma är från Japan. Numera bor jag i Stockholm och London. Jag är intresserad av hälsa, det som är matnyttigt både för kroppen och själen. Jag har lyssnat på musik från det att jag föddes, kanske ännu tidigare?! Mest pianomusik som mina föräldrar spelade. Jag började spela fiol när jag var nästan sju, helt enkelt för att min bror hade spelat i två år och jag gick i hans fotspår. Min familj är betydelsefull för mig. Min fru och mina barn har format mitt liv och burit mig i medoch motgångar. Ingegerd Kierkegaard, viola Jag är född i Skåne men uppvuxen i Stockholm. Nu bor jag på Lidingö med min man och två barn. Fritiden ägnar jag åt familjen. Jag läser böcker och tillbringar ledig tid på lantstället på Österlen. Jag började spela piano som sexåring och fiol när jag var nio. Jag bytte till viola när jag var sjutton år, tack vare att det fanns ett instrument i släkten. Jag tyckte klangen var varm och vacker. Min stråkkvartett som jag spelade i under många år, har varit viktig för mig och mina barn förstås!

15 28 29 Renate Klavina, violin II Lettlands huvudstad Riga, där jag studerade och inledde mitt yrkesliv. Nu bor jag med min familj i Hägersten. Jag gillar att vara ute i naturen och i trädgården. Vi har en stor ek med en gunga där jag gärna sitter med mina barn och läser böcker. Jag gillar att laga mat, särskilt efterrätter som klappgröt, saftsoppa eller kvargdesserter. Min farmor var musiklärare och min farfar, vars instrument jag har ärvt, spelade fiol. Min pappa kan spela piano, fast han är ingenjör. När mina äldre systrar började öva piano blev jag väldigt sugen på att spela fiol. Det var den vackra klangen som lockade. Jag har haft flera fantastiska lärare som varit förebilder för mig. Iskandar Komilov, violin I Uzbekistan och bor numera i Vallentuna. Jag blev intresserad av musik väldigt tidigt, eftersom det alltid fanns musik i mitt hem. Jag började spela fiol när jag var sex år. Det var faktiskt min kära mor som uppmuntrade mig att välja just fiol. När jag kom till USA för att studera musik var jag en sjuttonårig kille med ett dåligt instrument. Då anförtrodde mig försteviolinisten i den berömda Pacifica String Quartet, Simin Ganatra, en fantastisk italiensk fiol från 1600-talet. Det var första gången i mitt liv jag fick spela på ett så värdefullt instrument. Jag fick låna det under en tid och det betydde väldigt mycket för mig! Magnus Lanning, cello Stockholm och bor i Älvsjö. På fritiden umgås jag med familjen, vi gillar att resa. I övrigt läser jag faktaböcker om historia. Jag hörde klassisk musik i mitt barndomshem och min mormor var pianist. När jag var åtta år hörde jag cello på nära håll och visste att det var det jag skulle spela. Det sångbara och kraftfulla ljudet gick rätt in i hjärtat. När jag var tolv år såg jag Rostropovitj spela Haydns Cellokonsert på teve. Det var som ett slag i magen. Det gjorde mig stolt att det fanns en sådan musiker som spelade mitt instrument. Hans Larsson, stämledare horn Stockholm och bor i Solna. På fritiden cyklar jag, framförallt enhjuling! Jag såg när Celibidache dirigerade Radioorkestern på teve, det kan väl ha varit i början på sjuttiotalet. Jag minns att det var just horn jag fastnade för då. Emmanuel Laville, stämledare oboe Frankrike och bor i Hägersten. Jag lyssnar mycket på P2 och är alltid på jakt efter ny repertoar. Jag måste förstås tillverka mina egna oboerör också, vilket tar mycket tid! Utöver musiken cyklar jag gärna och spelar lite tennis ibland. Jag tycker om att umgås med min fru och våra två söner. Jag blev intresserad av musik ganska tidigt i livet, eftersom min mamma brukade lyssna på klassisk musik och sjöng i en kör. Vi hade ett piano hemma som jag fick lära mig att spela på som sjuåring. Oboen upptäckte jag när jag var tolv år på en konsert där min första oboelärare spelade. Han undervisade bara saxofon på musikskolan, men blev nyfiken på att ge mig oboelektion när jag vågade fråga om han skulle ha lust att ha en oboeelev. När jag deltog i en sommarkurs med en ungdomsorkester i Tyskland år 2004 öppnades en spännande musikvärld utanför mitt hemland! Då bestämde jag mig för att studera och jobba utomlands! Jag träffade min kanadensiska fru på en sådan sommarkurs i Schweiz och vi bor nu i Sverige efter att ha arbetat tre år i Skottland. Kristina Lignell, viola Jag är uppvuxen i Roslagen och har tillbringat långa somrar i mina föräldrars Norrbotten. Nu bor jag i Vällingby. På fritiden umgås jag med mina döttrar förstås. Därutöver är jag antagligen en riktig kulturtant. Jag läser, samlar på böcker och går gärna på teater. Jag strövar i skog och mark och älskar att laga mat från grunden. Jag blev aldrig intresserad av musik den bara fanns där. Vi sjöng jämt i familjen. Mamma var sångerska och pappa kantor. Jag började spela instrument i kommunala musikskolan och det blev fiol av en slump. Långt senare, på Musikhögskolan, ingick en termins violaspel i fiolutbildningen. Jag blev kär i violans klang och omfång som var som min egen röst, så jag bytte helt enkelt. När jag var ungefär elva år råkade jag hamna på en repetition i Konserthuset. Orkestern repeterade tillsammans med en gammal pianist. Så liksom avstannade musiken och plötsligt: några prövande toner blev inledningen på en dansant och jublande ny sats det var oerhört. Jag reste mig från stolen och nästan ropade rätt ut, det var så obegripligt fantastiskt. Senare fick jag veta att det var övergången från andra till tredje satsen i Beethovens femte pianokonsert, den så kallade Kejsarkonserten och att den gamle farbrorn var Artur Rubinstein. Astrid Lindell, cello Göteborg och bor i Stockholm. På fritiden leker jag med mina barn och umgås med familj och vänner. Jag gillar att springa och styrketräna. Och jag tycker om att sticka, sy och baka också. Musik har alltid funnits i mitt hem så det var naturligt för mig att börja spela ett instrument. Det var mina föräldrar som valde cello. Efter solistdiplom på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm flyttade jag till USA och bodde där i fyra år. Där lärde jag känna musiker från hela världen som jag spelade med. Detta influerade mig mycket och jag har stor glädje av den erfarenhet som jag fick där. Jag har haft fantastiska lärare i mitt liv. Min första cellopedagog Maja Vogl, gav mig den bästa tänkbara musikaliska grunden. Det bästa med att vara musiker är att man får utvecklas hela livet. De senaste åren har jag fått ta del av den enorma kunskap och inspiration som vår chefsdirigent Daniel Harding ger. Geneviève Martineau, violin II Kanada och bor nu i Hägersten. Jag tycker om att umgås med familj och vänner, speciellt under en härlig middag eller en dag utomhus. Jag gillar att cykla, åka längdskidor och gå på snöskor samt promenera. Jag tycker också om att läsa böcker och gå på konsert, men nuförtiden är det att vara mamma till två små barn som tar det mesta av min tid. Jag var fyra år gammal när jag började spela violin. Min storasyster hade börjat skolan och jag var uttråkad hemma, så min mor tänkte att musiken skulle vara en utvecklande aktivitet. Jag var så liten att jag bara kunde välja mellan violin och piano. Vi tänkte att violin var roligare eftersom jag skulle kunna spela med andra barn senare. Jag blev medlem i en ungdomsorkester, Verbier Festival Orchestra, Där upplevde jag hur spännande det var att spela med häftiga dirigenter och kollegor. Jag träffade min man, Emmanuel Laville, och beslutade mig för att lämna mitt land för att vara med honom och jobba som musiker, trots att jag hade utbildat mig till läkare i Kanada. Nu har vi landat båda två som medlemmar i Sveriges Radios Symfoniorkester. Vilken tur!

16 30 31 Svein Martinsen, violin I Halden i Norge och bor i Birkastan. Är flyginstruktör och flyger cirka 300 timmar om året. Musik fanns i hemmet så långt tillbaka jag kommer ihåg: Tjajkovskijs Violinkonsert med Heifetz och pianomusik av Chopin och Beethoven minns jag från första början öppnade kommunala musikskolan i Halden och som lärarbarn skulle jag och min syster börja spela. Först spelade jag blockföljt i ett år och sen fiol. När jag var sexton år åkte jag på en veckas kurs i Lillehammer och spelade Mahlers Symfoni nr 2. Det blev en brutal upplevelse. Det var då jag förstod att jag skulle kunna livnära mig på att vara musiker och att det var det jag ville hålla på med. Efter det började jag öva Walter McTigert, kontrabas San Francisco och bor på Södermalm. Jag är mycket intresserad av mat, vin, språk (italienska) och fotografi. Som fem-sexåring började jag lyssna på klassisk musik på LPskivor. När jag var sex år lyssnade jag på Beethovens Symfoni nr 6 varje dag efter skolan. Samma år spelade San Francisco Symphony Beethovens sexa under ledning av Herbert Blomstedt och min familj tog med mig på konserten. Det var första gången jag var på en livekonsert. Då tänkte jag att jag ville bli musiker. När jag var elva år började jag spela kontrabas efter två år som violinist. Vår stråkorkester hade ingen basist och då jag var den enda killen i orkestern, så blev jag basist. Peter Molander, cello Falun och bor i Hässelby. På fritiden fixar jag med huset och så gillar jag amerikanska bilar från tidigt sextiotal. ett hem där det alltid funnits musik så det blev naturligt för mig att börja spela. Jag tyckte om cellons stora klangomfång från början. Jag var ganska nyanställd i orkestern när vi spelade Prokofjevs Skytisk svit med Rostropovitj som dirigent. Det var en oförglömlig upplevelse. Helena Nilsson, cello Jag är uppvuxen i Västerås med en bra musikskola och många fina körer. Där började jag spela cello som elvaåring, jag spelade fiol först, men cellon vann mitt hjärta. En stor inspirationskälla har varit arbetet med stråkkvartetten Talekvartetten. På fritiden plockar jag svamp och lagar god mat. Och så cyklar och springer jag. Mats Nilsson, alternerande stämledare slagverk Landskrona, och bor på Kungsholmen. På fritiden umgås jag med familjen, spelar tennis och joggar. Jag började spela i tioårsåldern. Det som lockade med slagverk var att där inte fanns några begränsningar. En musikalisk händelse som betytt mycket för mig var när vi uppförde Mahlers Symfoni nr 2 med Otmar Suitner och Våroffer med Rafael Frübeck de Burgos. Tomas Nilsson, stämledare puka Jag är född i Södertälje, uppvuxen i Västerås och bor i Björkhagen söder om Stockholm. På fritiden ägnar jag mig åt fysisk aktivitet såsom långlöpning, cykling och simning. Allt som rör mat och matlagning är också ett stort intresse. Jag började spela trummor i fjärde klass då man skulle välja ett huvudinstrument i Fryxellska skolans musikklasser i Västerås. Trummorna lockade nog för att det är ett fysiskt instrument där många delar av kroppen är involverade när man spelar. När jag gick i åttan i högstadiet lyssnade jag på Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen: Stravinskys Våroffer och Psalmsymfoni stod på programmet. Då bestämde jag mig för att bli pukspelare. Lennart Nord, stämledare tuba Gävle och bor i Rönninge. Jag tycker att matlagning och fiske är kul gymmet borde jag gå till oftare. Jag började spela trumpet i kommunala musikskolan när jag var nio år och blev övertalad att spela tuba när jag var tolv. Under åren har jag samlat på mig många fina musikupplevelser och minnen, bland annat från konserter och turnéer med Stockholm Chamber Brass, där jag varit medlem under många år. Bengt Ny, horn Jag är född i Stockholm, men bor i Uppsala. På fritiden är det golf som gäller för det mesta. Att utöva den sporten parallellt med musicerandet är väldigt bra eftersom den mentala delen i båda aktiviteterna är väldigt lika. Jag började spela trumpet i årskurs tre jag gillade Louis Armstrong men sen blev det horn för det behövdes i blåsorkestern. Det fanns mängder av trumpetare men få hornister så min ledare frågade mig om jag ville prova och på den vägen är det. För mig var det häftigt att få jobb här i orkestern. En dröm som gick i uppfyllelse efter att ha jobbat tio år efter att jag gick ut Musikhögskolan. Emma Nyberg, kontrabas Finland och bor i Norsborg. När jag är ledig dansar jag tango, lagar mycket mat (jag är svag för croissanter) och reser till Sydamerika en gång om året. Jag började spela bas som sextonåring, efter att ha spelat piano länge och gillade bastonerna. En händelse som påverkat mig var första gången jag spelade i en orkester. Det var (är!) så mäktigt att tillsammans med andra producera klanger. Rolf Nykvist, horn Jag är född i Gävle och bor nu i Hägersten. På fritiden blir det mycket idrott: squash, tennis, golf med mera. Har ett sommarställe på Värmdö också som tar en del tid. Jag ville vara med i blåsorkestern i Furuvik eftersom min bror spelade trumpet där, men fick bara vara med om jag spelade horn, för det fattades i orkestern. På den vägen är det. År 1973 blev jag som fjortonåring skickad till ett musikläger på Ingesunds folkhögskola av min framsynta och fantastiska musiklärare. Jag tyckte att jag var ganska duktig, men nivån som rådde där var jag inte van vid. Efteråt fick jag veta att musikläraren hade sagt till min mor att antingen slutar Rolf eller så blir han inspirerad. Som tur var blev jag det senare; då förstod jag vilken satsning och tid som krävs för att kunna leva som musiker.

17 32 33 Eriikka Nylund, stämledare viola Kotka i östra Finland och nu bor jag vid Mariatorget. När jag inte spelar läser jag böcker och badar bastu. Och så älskar jag att vandra. Jag började spela fiol som femåring men skulle säkert inte varit musiker om jag inte upptäckt violan när jag var sexton och bytt till den. Blev, och förblir, förälskad i den mörka, vackra klangen. Några månader efter att jag börjat spela altfiol deltog jag i en sommarkurs där man fick spela kammarmusik med lärarna. Jag fick spela Tjajkovskijs Souvenir de Florence med den fantastiska violinisten Ana Chumachenko. Hennes sätt att spela fick mig att bestämma mig för att just detta vill jag fortsätta med resten av mitt liv. Det har jag aldrig ångrat. Michael Oskarsson, stämledare trombon Jag är född i Malmköping och bor i Årsta. På fritiden är jag en nitisk golfare. Har upptäckt att mentalt är inte steget långt mellan golfspelandets och trombonspelandets hjärnspöken. Jag har föräldrar som alltid varit musikintresserade och sjunger i kör. Jag fick som sexåring ton i min morbrors jakthorn och insåg att det var roligt. Började spela trumpet i kommunala musikskolan, men fascinerades av draget på trombonen. Jag hade en fantastisk lärare i musikskolan som alltid ställde upp, som inspirerade mig och gav mig chansen att ha roligt. Riikka Repo, alternerande stämledare viola Åbo i Finland och min väg till Stockholm har gått via Helsingfors och London. Jag brukar ha en massa olika projekt på gång och det känns inte alltid som att tiden räcker till! Utöver musicerande läser jag mycket och reser oftast dock för att spela med andra ensembler i Europa. Jag håller också på med triathlon. Jag är nyfiken på att lära mig nya saker och har tack vare det njutit mycket av Interplay-året. en musikalisk familj och började spela violin när jag var fyra år. Min mamma spelade altfiol professionellt och man kan på så vis säga att jag har fått kärleken till violans klang med modersmjölken. Själv spelade jag fiol, altfiol och piano när jag växte upp men i tonåren började mitt val bli allt mer tydligt. Jag har alltid tyckt om altfiolens humanistiska karaktär. Jag kan inte komma på en speciell upplevelse som skulle ha förändrat mitt liv, det finns så många att välja på. Jag tänker mer att just nu känns mitt liv lyckligt, brett och öppet. Jag tror att jag påverkas mycket av härligt musicerande både här och utomlands och av att träffa underbara människor som jag får dela detta med. Livet är bäst just nu! Bengt Rosengren, stämledare oboe Jag är född i Årsta och bor i Enskede. Jag försöker hålla mig i form med squash (med Rolf Nyqvist) och tennis (med Anders Jonhäll). Jag älskar att resa och lära mig mer om vin. För övrigt försöker jag vara en kulturtant och gå på teater, bio konstutställningar, läsa böcker med mera. Oj, jag glömde Quizkampen är svårt beroende. Jag gick på skolkonserter i Konserthuset när jag var liten och började spela oboe när jag var åtta. Det skulle egentligen vara klarinett tyckte min mamma. Men de ringde från kommunala musikskolan och sa att det var 163 elever som spelade klarinett och två som spelade oboe och undrade om jag ville spela oboe? Bingo! En viktig händelse i mitt liv var att träffa min engelska fru som gett oss barn med dubbla medborgarskap samt dubbelt perspektiv på mycket i livet. Och så förstås när jag fick jobbet som solooboist i orkestern, 32 år av utveckling och musikglädje, där det är som bäst just nu. Robert Röjder, kontrabas Värmland och bor i Lungsund i Värmland. På fritiden arrangerar jag och spelar in musik för kontrabaskvartett. Och så umgås jag med min familj och vår hund. Jag ritar, konstruerar och bygger samt sköter min gård. Jag sportar: springer, cyklar, spelar fotboll, innebandy, pingis, badminton etc. Övriga intressen är antikviteter, arkitektur, läsning och att vila. Jag började spela kontrabas i åttan och fick hoppa in i skolorkestern efter två veckor. Det var kul att ha en viktig roll i musiken. Susan Sabin, valthorn Jag flyttade från USA till Sverige 1974 och bor i Hägersten. Utöver mitt engagemang i orkestern sitter jag barnvakt, går på gym, paddlar kajak och reser. För mig var framförandet av Skapelsen av Haydn på Östersjöfestivalen för några år sedan helt fenomenalt. Stanka Simeonova, violin I Bulgarien och bor i Skarpnäck. På fritiden dansar jag salsa, går på bio, simmar och går på operan. Musik har alltid funnits i mitt liv, jag är tredje generationen musiker och började spela när jag var fyra år. Jag älskar sång och tycker att violinen är det instrument som är närmast rösten. När jag var ungefär tolv år träffade jag en kompis som inte musicerade. Han frågade vad jag gjorde och vilken skola jag gick i. Jag svarade: jag spelar violin och han frågade: varför?. Jag letade efter ett svar på den frågan i minst tio år tills jag förstod att det inte finns något bättre än musik; varje stycke och varje stil är en upplevelse i sig. Lena Sintring, violin I Jag är född och uppvuxen i Luleå och bor i Sollentuna sen trettio år tillbaka. På fritiden rider jag och försöker hitta tillfällen till utförsåkning utöver att vara med familjen och hänga med på mina barns aktiviteter. När jag var liten hade vi ett piano hemma som jag inte lät vara ifred. När jag var sex år fick jag pianolektioner och när jag var tio år började jag spela fiol. Inför årskurs fyra hade vi ett musiktest i skolan och de som hade bra resultat fick välja om de ville spela fiol eller blockflöjt. Eftersom mina kompisar valde fiol gjorde jag det också. Sen var det jag som blev fast, de andra gav upp en efter en. Johanna Sjunnesson, cello Broby, norr om Kristianstad och bor i Vendelsö. Fritiden ägnar jag åt kajakpaddling, långfärdsskidor och sköna utflykter med familjen. Som barn hörde jag ofta klassisk musik när min pappa lyssnade på LP-skivor. Han spelade lite fiol vilket blev min första kontakt med ett stråkinstrument. En dag kom kommunala musikskolan på besök till skolan, och alla som gick i tvåan fick höra olika instrument. Den dagen kom jag hem och sa till mina föräldrar: Jag vill spela cello!. Min pappa ringde musikskolan och fick hämta ut en cello samma eftermiddag. Det fanns ingen tvekan, jag var helt förälskad i ljudet och det vackra instrumentet. När jag gick på Musikhögskolan spelade vi ofta hemma hos vänner och bekanta. Den omedelbara kontakten mellan lyssnarna, oss musiker och våra instrument blir speciell när man är så nära. Det har fått mig att vilja minska avståndet mellan scenen och publiken så därför ger jag nu ofta annorlunda musikupplevelser där man minst förväntar sig en musikscen: någons vardagsrum, en trädgård eller en arbetsplats. Det lilla, nära formatet är ett viktigt komplement till det stora härliga orkesterhavet som jag har förmånen att få uppleva varje dag.

18 34 35 Carina Sporrong, kontrabas Nyköping och bor i Svedmyra. När jag är ledig dansar jag salsa, joggar och lagar god mat. Jag började på kommunala musikskolan med blockflöjt. När jag var tio år började jag spela kontrabas, jag bestämde mig på instrumentdemonstrationen när basläraren sa att jag hade bra händer för det. Något som betytt mycket för mig var när jag fick jobb i orkestern och när jag fick mina två söner. Per Sporrong, violin I Jag är uppväxt på Hammarön i Värmland och bor i Svedmyra. På fritiden dansar jag gärna salsa. Jag har en passion för längdskidåkning och åker Vasaloppet årligen. Jag började spela fiol i nioårsåldern och spelade även mycket piano. Jag har tyckt om musik så länge jag kan minnas. Studietiden i Berlin på Karajanakademien har präglat mitt musicerande mycket och, inte minst, alla de gånger jag spelade i Berlinfilharmonikerna under dirigenter som Karajan, Mazel, Giulini och Ozawa. Andreas Sundén, stämledare klarinett Åmål och är nu bosatt i Sollentuna. Jag gillar att uppleva andra länder och kulturer också när jag inte jobbar; att uppleva fantastisk natur och olika sorters mat i världen. Jag tränar regelbundet och gillar speciellt skidåkning. När jag var sju år gick jag på en konsert med Åmåls Stadsmusikkår (blåsorkester). Efteråt frågade min far vilket instrument jag skulle vilja spela. Jag svarade: tuba eftersom det var det största och häftigaste instrumentet. Nästa dag ringde min far till musikskolan; dessvärre fanns det ingen tuba till mig så jag fick spela klarinett i stället. Idag är jag väldigt glad för det! Innan jag fick jobbet i arbetade jag några år som soloklarinettist i Royal Concertgebouw Orchestra i Amsterdam där jag fick uppleva ett musicerande på en magisk nivå. En fantastisk konsertsal samt inspirerande musiker och dirigenter. Mats-Olov Svantesson, trumpet Lidingö och bor på Lidingö. På fritiden tycker jag om att vara ute i naturen. Jag var intresserad av musik redan som liten, fast sporten konkurrerade ut musiken ända tills jag började lira med ett dixieband Bo Söderström, violin II Jag är född i Skellefteå och bor i Bergshamra. Mitt musikintresse vaknade när jag var åtta år då Farbror Artur kom hem till mig med en fiol. Han undervisade mig ett par år innan jag hamnade i musikskolan i Skellefteå, där jag gick för Lars Lindberg, musikskolans grundare, till dess att jag började studera fiol på heltid på Framnäs utanför Piteå. Det är mycket som är väldigt roligt. Just nu tar foto upp all min lediga tid. Jag utbildar mig på deltid hos Fotografernas Förbund och i kristallkulan finns möjligen en karriärväxling i framtiden. Men då måste Harding sluta, kollegorna bli lite otrevliga och Berwaldhallen inte hitta på så många roliga och spännande konserter/turnéer för hur ska man kunna lämna den här kreativa miljön? Linda Taube, flöjt, piccola Jag är född och uppvuxen i Linköping och bor i Gustavsberg på Värmdö. Jag har småbarn, så just nu försöker jag mest få livspusslet att gå ihop. Och så gillar jag att springa, träffa vänner, resa och, om andan faller på, fixa olika projekt hemma. Jag har alltid varit intresserad av musik men intresset för klassisk musik föddes när jag började spela flöjt vid elva års ålder. Jag tyckte att det lät så vackert och när jag fick ton på första försöket var jag fast. Det är svårt att nämna någon speciell betydelsefull händelse, men min uppväxt med kommunala musikskolan har påverkat mig mycket. Där gavs det möjlighet att spela i både symfoniorkester och mindre ensembler från allra första början. Dessutom hade jag en engagerad, kompetent och stöttande lärare som ställde höga krav, vilket gjorde att jag lärde mig massor. Allt detta har haft stor betydelse för mitt yrkesval. Åsa Hallerbäck Thedéen, violin I Stöpen, ett litet samhälle utanför Skövde, och bor i Vällingby. Jag är mycket ute i naturen, jag har en underbar portugisisk vattenhund som kräver dagliga promenader och så är jag road av matlagning. Min mor var kantor i Frösve kyrka, så det blev mycket sång och musik tidigt i mitt liv. När jag var tretton år fick jag medverka i Bachs Matteuspassion i S:ta Helena kyrka i Skövde. Jag spelade i orkestern tillsammans med amatörer och professionella musiker från Göteborgssymfonikerna. Musiken grep tag i mig så att jag då bestämde mig för att satsa på att bli professionell musiker. Lisa Viguier Vallgårda, stämledare harpa Jag är född i Frankrike, flyttade till Sverige 1993 och bor i Bagis [Bagarmossen]. På fritiden tar jag hand om mina barn, går ut med hundarna, lagar veganmat, tränar på mitt teckenspråk, cyklar på min fixed gear" och läser. Jag var åtta år när jag fick prova på olika instrument. Det räckte med att jag såg en liten keltisk harpa så var jag såld! Trots att musiken alltid har haft en central plats i min tillvaro, så är födelsen av mitt tredje barn den händelse som tydligast förändrat mitt liv. En mycket för tidig födsel ledde till funktionsnedsättningar och ett mindre förståndshandikapp. Jag tvingades till insikten att man aldrig kan ta något för givet. Men viktigast av allt var ändå när jag förstod att alla, oavsett förutsättningar, har samma värde och rättigheter. Ann Christin Wingård Ward, viola Alingsås och bor nu i Rydbo Saltsjöbad. På fritiden umgås jag med min man och mina två barn. Utöver det spelar jag i stråkkvartetten ExCorde tillsammans med mina härliga kollegor. Jag sjunger jazz, rider, går ut med hunden, åker båt och gärna vattenskidor. Jag ska ta MC-kort också! Jag började spela blockflöjt i kommunala musikskolan när jag gick i första klass och violin när jag var nio. När jag gick i högstadiet började jag ta privatlektioner. Fick frågan att följa med en stråkorkester till Wien för att tävla men på viola. Jag blev förälskad i C-strängen och den vackra mörka klangen och bytte inte tillbaka till violinen. Vi vann första pris! Efter första året på Musikhögskolan i Göteborg konstaterade jag att jag inte trivdes, jag kände att jag inte passade in. Jag funderade på att antingen bli ridande polis eller arkitekt. Men så gick jag på konsert i Göteborgs konserthus och hörde Berlinfilharmonikerna spela Beethovens sjua. Jag blev helt drabbad, otroligt berörd av musiken och orkestern. Då kände jag att jag måste fortsätta spela.

19 36 37 Maj Widding, fagott Jag är uppväxt i Holmsund som ligger vid havet femton kilometer utanför Umeå. Nu bor jag i Nacka. Jag har alltid tyckt om att sy och sticka, just för tillfället försöker jag mig på att sy en del kläder. Jag började spela fiol och piano i kommunala musikskolan. När jag var fjorton år ville jag prova på ett blåsinstrument och blev föreslagen fagott. Efter gymnasiet hade jag bestämt mig för att sluta spela fagott och pyssla med annat, men lagom till höstterminens början ringde en person och presenterade sig som musikskolans nye fagottlärare och undrade när det passade med lektion. Jag blev helt ställd och vågade inte säga att jag skulle sluta. Under året som följde insåg jag att jag ändå ville satsa på musiken och sökte vidare till högre utbildning. Malin William-Olsson, alternerande stämledare violin II Göteborg och nu delar jag min tillvaro mellan Köpenhamn och Stockholm. Jag älskar att vara ute i naturen, vandra, åka skidor, jogga, klättra. Min familj har sommarställe i norra Bohuslän, så somrarna har tillbringats där, bland klippor och i saltvatten. Språk är också något som fascinerar mig; jag gillar att resa, höra nya ljud och lära känna andra länder. en familj där musiken alltid har haft en central position, så det var helt naturligt att jag skulle ägna mig åt det. Att det blev just violin beror på att min äldste bror spelade det och hade världens bästa fiollärare! Jag blev så stolt då jag som femåring fick min första fiol. Sen fyrtio år tillbaks firar min familj med vänner påsk på Saltö, där Erik Järnåker lät bygga en gård som musiker och konstnärer kan hyra. En vecka om året med kammarmusik, matlagning, promenader och umgänge har präglat mig mycket och hjälpt mig att välja musikerlivet. Per Öman, stämledare violin II Jag är uppvuxen i Forshaga i Värmland, flyttade till Stockholm som sextonåring och bor numera i Sollentuna. Jag har sedan barnsben älskat fiske, en hobby som är såväl spännande och utmanande som rogivande. Numera hittar jag tid för det på sommaren, allra helst vid sommarstället i Finland. Jag kommer inte från en musikerfamilj, men däremot spelades det mycket grammofon hemma, mest klassiskt och Sinatra, som jag minns det. Jag började, som de flesta på den tiden, med blockflöjt vid sju års ålder. En dag tittade min lärare på mina händer och sa: Du ska spela violin, och så blev det. Som musiker tycker jag att det är i omsorgen om de små detaljerna som utveckling sker. Arbetet i orkestern är fyllt av energi, nyfikenhet och en gemensam vilja att hela tiden utvecklas. Det är i det arbetet jag hittar både glädje och inspiration och det är viktigare än en enskild konsertsuccé. Saara Nisonen Öman, violin II en liten stad i Finland som heter Riihimäki. Numera bor jag i Sollentuna med familjen. Jag gillar att vara hemma och tycker om blommor och inredning. Jag har också alltid gillat att köra olika motorfordon, allt från motorcyklar till traktorer. Jag minns när jag var liten och hörde Tjajkovskijs Violinkonsert på radio. Mamma sa att hon fick gåshud när trumpeterna spelade i första satsen och jag förstod vad hon menade. Senare spelade jag just den konserten när jag sökte till orkestern, men då var det nog mer kallsvett än gåshud. När Daniel Harding blev chefsdirigent i orkestern är en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Orkestern har blivit så mycket bättre, jag själv har utvecklats som violinist och det är roligt att gå till jobbet. Det påverkar även privatlivet. RADIOKÖREN Jenny Ohlson Akre, sopran Söderhamn och nu bor jag i Sollentuna och ägnar fritiden åt min familj. Musikintresset fanns i familjen så det blev helt naturligt att börja spela ett instrument, i mitt fall tvärflöjt efter blockflöjten. Jag började sjunga i kör när jag var tio tror jag och solistiskt när jag var drygt tjugo. Att få sjunga Matteuspassionen, först som ung korist i några år för att sedan återkomma och sjunga de vackra ariorna, blev betydelsefullt för mig. Sedan dess älskar jag det verket och även mycket annan musik av Bach. Marie Alexis, sopran Jag är född i Nyköping och bor nu i Kärrtorp. På fritiden umgås jag med familjen och vännerna. Och så tränar jag ska göra en svensk helklassiker i år. En del stickning och sömnad blir det också. Mitt intresse för musik vaknade tidigt, jag sjöng innan jag pratade, vid ett års ålder kanske? Sen sjöng jag i barnkör och spelade piano. I högstadiet blev jag headhuntad till flera vuxenkörer och sjöng nästan varje dag. Då fick jag ofta sjunga solo. Nervös som ett asplöv (kräktes nästan varje gång), men jag klarade det och växte på kuppen. Däremot hade jag inga planer på att bli musiker utan läste vidare mot kemistutbildning. Jag flyttade till London efter studenten och arbetade som forskningsassistent på ett universitetssjukhus i the City, men tog lite sånglektioner och sjöng i flera ensembler för skojs skull. Ja, alltid för skojs skull! Fortfarande för skojs skull är nog en amatör, i ordets verkliga mening, i själ och hjärta trots mina, numera, tre högskoleexamina i musik. Per Björsund, tenor Jag är född i Dalarna men flyttade tidigt till norra Småland. Numera bor jag i Åkersberga. Segling är mitt stora fritidsintresse, så jag sitter på sjön större delen av sommaren. Jag började sjunga i barnkör i femårsåldern. Så småningom studerade jag sång i fyra år på Nordiskt konservatorium med diplomkonsert Då hade jag också hunnit med en kantorsexamen som jag tog Något som betytt mycket för mig var när jag träffade min fru och när vi sedermera gifte oss Mathias Brorson, bas Arboga och bor i Vårberg. Jag är besatt av mat. Jag brygger öl, bakar surdegsbröd, stoppar korv, syrar grönsaker, gör vinäger och Kombucha [ett slags te] och lagar mat från alla världens hörn. Som liten sjöng jag hela tiden och då satte mina föräldrar mig i barnkören i kyrkan. Något av det första jag fick vara med om att göra var Stabat Mater av Pergolesi. Jag blev helt fast direkt! Jag började sjunga solistiskt när jag var fjorton år. Jag hade turen att få vara med i Världsungdomskören när den startade 1989 och tre år därefter. Det är tack vare den upplevelsen som jag är musiker idag. Lisa Carlioth, sopran Bromma men har bott i Linköping, England, Skottland och Tyskland. Nu är jag tillbaka i Bromma. På fritiden umgås jag med mina vänner och mina barn. Jag är mycket intresserad av meditation och att utveckla mig och min kropp; att göra det bästa av det jag har fått. Och så läser jag böcker av papper! Mitt musikintresse går inte att spåra, det har alltid funnits där sen jag var liten och ABBA fostrade mig

20 38 39 musikaliskt. Jag började sjunga i Linköpings musikskolas flickkör som tioåring. I tonåren sjöng jag i popgrupper och började sjunga solistiskt när jag var tjugo. Det är svårt att peka ut en enstaka viktig händelse. Vi är ju ständigt med om viktiga saker som vi kan lära oss av, bara vi är öppna för det. Men om jag ska peka ut något konkret så är det nog att jag har flyttat runt mycket och levt i olika kulturer. Det har berikat mig mycket. Bengt Eklund, bas Jag är uppväxt i Östervåla i norra Uppland. Efter lumpen flyttade jag till Stockholm för att arbeta som VVS-ingenjör på en VVS-konsultfirma. Jag har nog alltid varit intresserad av musik jag började spela piano i nioårsåldern och orgel när jag var tretton. Kör började jag motvilligt sjunga i först när jag var tjugotre. Jag tänkte ta lilla kantorsexamen och då måste man både kunna sjunga och dirigera. Vid den tiden tyckte jag att sång, och framförallt körsång, var bland det töntigaste som fanns. Vid tjugofem tog jag lilla organist- och kantorsexamen och det blev en tändande gnista. Två år senare började jag på Musikhögskolan. En händelse som sticker ut är första Japanturnén 1996 med Berlinfilharmonikerna samt då vi sjöng Brahms Requiem i Wien 1997 med samma orkester, på dagen 100 år efter Brahms död. Jag hade då tidigare under dagen besökt hans grav, strax utanför Wien. Eftersom jag är en dubbelarbetande typ har jag inte jättemycket fritid, men jag försöker hitta tid för träning. På sommaren blir det en del segling. Jag spelar ibland i rockband fast det kanske räknas som musik? Jennie Eriksson, sopran Jag är uppväxt i Kungsgården, en mil utanför Sandviken och bor i Hammarby Sjöstad. När jag inte sjunger eller undervisar är jag helst i Lima i Dalarna med min familj och ute i skog och mark. Jag plockar gärna bär, vandrar eller åker skidor. Jag har alltid sjungit och började i barnkör i Sandvikens kyrka vid sju års ålder. Jag tog även sånglektioner för vår körledare Sven-Erik Damm. Ett speciellt tillfälle för mig inom musiken är varje gång jag har fått möjlighet att uppträda på Drottningholms slottsteater, senast med Daniel Harding som dirigerade Mozarts Trollflöjten. Det är en helt magisk plats att vara på. Vid sådana tillfällen får jag nypa mig i armen och glädjas åt att jag har väldens bästa jobb! Annika Hudak, alt Broby i nordöstra Skåne och bor i Vasastan. Jag gillar att baka och laga mat. Att påta i jorden på kolonilotten är också en favoritsysselsättning. Som barn spelade jag piano och flöjt och sjöng i barnkör och ungdomskör. Efter gymnasiet gick jag folkhögskola och det var först då som jag började tänka på att utbilda mig till professionell musiker. Under mina år på kyrkomusikerutbildningar blev jag uppmuntrad att börja satsa på sången och på den vägen är det. När jag får frågan om jag kan berätta om någon speciell musikalisk upplevelse brukar jag berätta om när och Eric Ericsons Kammarkör var i Berlin och sjöng Schumanns Faustszenen med Abbado. Bryn Terfel var ganska ny i gemet och en ny bekantskap för oss. Under repetitionsarbetet sjöng han så överjordiskt vackert att jag inte kunde hålla tårarna borta. Verweile doch, du bist so schön. Abbado slutade nästan dirigera. På sitt typiska sätt fick han orkestern att lyssna och gå helt på sångarens impulser. Jag hörde hur kollegorna runt omkring mig också snörvlade. Det var ett ögonblick fyllt av magi som inte riktigt går att återge. Musikens makt. Inger Kindlund Stark, alt Jag är uppväxt i Vällingby och bor numera i Barkarby. Jag gillar att röra på mig: gym, skidåkning, fjällvandring med mera. Jag älskar att resa vilket ju är en perfekt matchning med jobbet i. Det har blivit så många fantastiska konsertresor genom åren. Jag började som sjuåring i flickkören i Västerortskyrkan i Vällingby, vilket jag älskade. Jag tillhör generationen som fick en hel musikutbildning i den kommunala musikskolan. För den blygsamma avgiften på 50 kr per termin, vilken aldrig höjdes kändes det som, fick jag piano-, sång-, ensembleundervisning och konsertvana fram till att jag som 22-åring kom in på Operahögskolan fick jag vid ett tillfälle överta en biljett till Folkoperans föreställning av Madame Butterfly. Det var min första operaföreställning och jag var överväldigad! Där startade mitt intresse för musikteater och tre år senare gick jag själv på Operahögskolan i Stockholm. Ulrika Kyhle Hägg, alt Huddinge och bor i Täby. På tid som blir över efter en arbetsdag med och på mitt andra arbete på Begravningsbyrån blir det umgänge med nära och kära, en runda i springspåret och tisdagkvällarna är helgade åt basketträning. Jag är förmodligen körimpregnerad sedan barnsben. Mina föräldrar var sångare i under 50- och 60-talen och en bit in på 70-talet. Far arbetade som kyrkomusiker och mor jobbade sedermera som musiklärare vid Adolf Fredriks musikklasser. Hemma kretsade det mycket kring kör och solosång i alla dess former och det var bara för mig och mina brorsor att åka med. Under tio års tid gjorde jag en utflykt med utbildning och arbete inom lantbruk, men musikens dragkraft är stark så kossorna får vänta. Jag har sjungit i kör sedan jag var sex år och på den vägen är det Maria Lundell, alt Hjo och bor numera i Stockholm. Jag gillar att laga mat, äta och njuta. Jag är också väldigt förtjust i mina gamla bilar, har ett par strålande exemplar att ta hand om, att vaxa och gasa runt i. Mitt intresse för att sjunga i kör vaknade i samband med konfirmationen då vi fick sjunga tillsammans och jag tyckte det var kul. Mer seriöst blev det efter gymnasiet då jag sökte till en folkhögskola där jag hade sång som huvudinstrument. Solo har jag sjungit sedan folkhögskoletiden och nu frilansar jag som solist vid sidan av tjänsten i. Sofia Niklasson, sopran Jag är född i Uppsala, uppvuxen i Småland och bor nu i Älvsjö. För min del har musiken funnits där sedan barnsben. Jag började i föräldrarnas (båda är kyrkomusiker) barnkörer vid cirka fem års ålder och har sjungit solistiskt sedan jag var 25. När jag inte sjunger ägnar jag min mesta tid åt familjen. Jag har tre barn mellan åldrarna ett och ett halvt och sju som jag tycker om att ta med på barnkultur, teater eller konsert. Om det finns tid joggar jag i skogen. Förutom att bli mamma måste jag nog säga att det var stort att få en tjänst i. Jag hade länge haft det som mål och är, efter fem år som anställd (vikariat till och från i åtta år), fortfarande lika tacksam över att ha ett sådant jobb att gå till.