Tro Hopp - Kärlek 2. KÄRLEK. Kärlekens lovsång: (1 Kor. 13) Störst av allt är kärleken!

Transkript

1 Tro Hopp - Kärlek 2. KÄRLEK Kärlekens lovsång: Störst av allt är kärleken! (1 Kor. 13)

2 2 Den sanna andligheten: att vandra på kärlekens väg (kap 13) När Paulus nu för ett ögonblick använder bilden av en väg i samband med det här viktiga ämnet, så vill han därmed visa sina läsare att hela deras liv borde vara genomsyrat, präglat av kärleken. De andliga manifestationerna, är inte något värda, om det inte är kärleken som är yttringarnas ursprung. För att göra undervisningen riktigt konkret för dem, så ger han dem tre exempel från församlingens liv. a. Det är möjligt att vara beundrad för sin talekonst och för sitt sätt att använda gåvan att tala olika slags tungotal och ändå sakna den väsentliga ingrediensen - nämligen kärlekens gärningar. Bilden av cymbalen eller gong-gongen är passande. Ljudet från cymbalen passar i den stora orkestern men som ensamt instrument är det dess skrällande ton som man lägger märke till. Gong-gongen passar i sin uppgift att kalla människor till uppmärksamhet. Ljudet är emellertid inte njutbart i sig, utan ekar tomt och monotont. Det är tillståndet hos de människor, som beundras på grund av sitt tal men som saknar kärlekens gärningar i sitt liv. Deras liv ger ett återljud som ekar ihåligt och skrällande. Talekonst och formuleringar kanske imponerar på människor - om kärleken lyser med sin frånvaro saknas ändå själva resonansen, den klangbotten som ger ljudet djup och mening. b. Det finns andra gåvor som korinthierna har sett i funktion i församlingen: profetians gåva, gåvan att meddela vishet och kunskap samt trons gåva. Paulus har samma budskap när det gäller de här människorna. Undren i sig är inte nog! Om de människor som utför under och tecken inte samtidigt vandrar på kärlekens väg, så är yttringarna inte värda någonting. c. Det sista exemplet som Paulus vill påminna de korinthiska troende om, är människor som genom sina gåvor är extra känsliga för andras materiella och sociala behov. Han har just nämnt en sådan gåva för

3 3 dem, gåvan att hjälpa. I församlingen finns det storslagna bevis på vad människor med den gåvan kan uträtta för andra människor. I förlängningen skulle man kunna tänka sig att de här troende i sin iver ger bort sina ägodelar. Någon kanske till och med skulle offra sitt liv för den goda sakens skull. Om något är kärlek så är det väl sådana här gärningar? Själva naturen av de här människornas handlingar gör deras liv till ett stort exempel på ett osjälviskt liv. Ändå vill Paulus förmedla att kärleken är mer än så. Man kan faktiskt ersätta verklig kärlek med välgärningar, som mer handlar om en vilja att framhäva det egna jaget. I så fall är allt förgäves. Paulus har nu framställt för sina läsare möjligheten av att blanda ihop den sanna kärlekens väg med sådant som till det yttre ser rätt ut men som mer handlar om olika uttryck för det själviska jaget. Hur ser då kärlekens väg ut? Paulus vill förklara kärlekens väg på ett sätt som gör det omöjligt för läsarna att fly undan. Det är ju deras verklighet han vill åt! Han väljer att beskriva vad kärleken är genom att tala om vad den gör. Samtidigt som han på det sättet konkret och förståeligt kan förklara naturen av kärleken, så är apostelns intention också en annan. Han skulle vilja, att läsarna i den här utläggningen liksom kunde betrakta sig själva i en spegel. Känner de igen sig, eller är deras liv en förvrängning av den bild som Paulus presenterar för dem? Han tänker inte på måfå välja ut några saker som karakteriserar kärleken. Paulus har nu situationen i den korinthiska församlingen levande framför sig! Han skulle vilja fånga upp och anknyta till områden i deras liv och gemenskap, som på ett speciellt sätt uppenbarar att de korinthiska kristna inte vandrar kärlekens väg. 1. Det som kärleken gör. Först presenterar Paulus två attityder, som tillhör kärleken men som är en bristvara hos de korinthiska kristna.

4 4 Kärleken är tålmodig och god. Paulus har redan i början av brevet velat påminna dem om Guds nådefulla handlande mot dem, när de fortfarande levde i okunskap om Jesus Kristus. Samtidigt har han visat att många nu präglas av en självgodhetens attityd, som innebär att var och en svartsjukt bevakar sitt revir. Man accepterar inte att bli sårad, utan är beredd att dänga till var och en som hotar den image man så noga bevakar. Tålamod och godhet kännetecknar inte heller korinthiernas inställning till sina medsyskon. De tar inte längre hänsyn till de svaga i församlingen, de som har svårt att hålla jämn takt med flertalet på grund av intellektuell nivå, social status, avvikande åsikter. De förpassas till periferin, en egen grupp utanför gemenskapen. Visst - det är ingen som gör dem något ont. Den nonchalans och det totala ointresse man uppvisar när det gäller de här bröderna och systrarna, är ändå minst lika sårande. Har korinthierna så helt glömt bort Guds tålamod och godhet mot dem? Trots deras kantigheter och misslyckanden, så har de hela tiden varit föremål för hans intresse och omsorg. Hur kan det komma sig, att de i sin egen attityd präglas av revirtänkande och intolerans? 2. Det som kärleken inte gör. Kärleken är inte stridslysten. Paulus vet, att läsarna inte behöver lång stund på sig för att förstå vilken attityd han syftar på. Vid flera tillfällen i det här brevet, så har han påmint dem om konkreta händelser där just det här beteendet är framträdande. Församlingen i Korinth är splittrad på grund av partisinne, allvarliga tvister mellan de troende, motsättningar mellan kristna med olika teologisk framtoning, kotterier som grundar sig på social status och uppdelning i ett andligt A- och B- lag. Medlemmar är avundsjuka på varandra och vill kunna uppvisa de gåvor som är mest eftertraktade. Allt det här är precis raka motsatsen till det som är en kristens mest ädla igenkänningstecken - kärleken. Misstaget som de korinthiska kristna har begått, är att de har gjort sin övertygelse till själva målet. Därmed har de missat det verkliga målet - Kristus. Om de i sina liv och

5 5 i sina attityder låter sig ledas av honom, kommer det i stället att vara generositeten som blir utmärkande för deras sätt att bete sig. Kärleken är inte skrytsam och inte uppblåst. Vilket resultat ger avstämningen i korinthiernas liv? Paulus hoppas att de ska kunna identifiera sina brister på det här området. Själv ser han, att ett av församlingens huvudproblem är just högmodet. De har byggt upp en framgångsmättad religiositet grundad på mänskliga meriter. Deras sätt att se på gåvorna som något man kan äga, är bara ett exempel i raden. Paulus mår illa över deras självgoda sätt att slå sig för bröstet. Provokativt har han just därför framhållit svagheten som den kristna trons centrum. Allt börjar med korset - en dårskap och stötesten. Nyckeln till att älska gränslöst, är att själv uppleva sig gränslöst älskad. Bara om de vänder åter till korset och bekänner sitt kontinuerliga beroende av barmhärtigheten och nåden som strömmar därifrån, så kan deras liv bli trovärdigt. Nu vill inte Paulus att hans vänner i Korinth ska bli några bakåtsträvare som ser underlägsenheten som ett ideal. Han är den förste att gratulera församlingen till framgångar! Framgången grundar sig emellertid inte på deras egen värdighet - allt är en gåva som har getts till dem att förvalta. Kärleken är inte utmanande. Paulus vill att korinthierna ska rannsaka sig själva - förekommer det handlingar i deras gemenskap, som har en negativ effekt på resten av församlingen? I så fall kan de vara säkra på, att dessa gärningar har en annan källa än kärleken. Kärlekens handlingar är alltid välgörande för gemenskapen som helhet. De gärningar däremot, som åstadkommer förödelse, visar på deras onda ursprung. Kärleken är inte självisk. Kärleken söker inte efter egna fördelar, utan är mer intresserad av vad som är bra för andra. Paulus har försökt att peka på sitt eget liv som ett exempel på den här attityden. Korinthiernas fixering vid sig själva och sina rättigheter går stick i stäv med den attityd som han efterlyser och tycker är allra viktigast. Att leva

6 6 osjälviskt är inte bara att låta bli det som inte är mitt, det är också att avstå från det man har rätt till. Den inställningen är ljusår från korinthiernas egensinniga attityd! Själviskheten är i deras liv och gemenskap en ingrediens, som ligger bakom såväl deras försumlighet att utöva kärlekens gärningar som närvaron av gärningar som inte tillhör kärlekens natur! Kärleken brusar inte upp. Det här fenomenet är en typisk konsekvens av själviskheten, egenintresset i korinthiernas liv. Den rivalitet och de strider som ständigt blossar upp i deras gemenskap och som Paulus har gått tillrätta med redan från början av det här brevet, kännetecknas förmodligen av häftiga ordväxlingar, schismer och hat. Relationerna i församlingen har fått en vass karaktär, där man gör varandra illa i stället för att hjälpa varandra. Av egen erfarenhet vet Paulus vilken skada den här hastigt uppblossande ilskan kan åstadkomma, när den riktas mot medsyskon. Det var det som var förspelet till den tvist, som ledde till att han själv och Barnabas gick skilda vägar. Hur många gånger efteråt har inte Paulus reflekterat över den händelsen. Konflikten hade säkert kunnat lösas om de båda varit villiga att kompromissa och släppa på sin egen rätt. Kärleken vill ingen något ont. Som ett komplement till den här egenskapen hos kärleken, så vill nu Paulus visa korinthierna på den hemlighet som döljer sig bakom kärlekens förmåga att i alla lägen kunna omintetgöra det ondas förgiftande och förkvävande effekter. Kärleken har en förmåga att se över det onda. Det gör den genom att hela tiden lyfta fram det goda. Det innebär inte att man struntar i det ondas existens. Nej - kampen är inriktad på att slå ner det onda. Poängen som Paulus vill att korinthierna ska se och förstå, är att man aldrig kan gå emot destruktiva människors inflytande i gemenskapen genom att ge igen med samma mynt. Det enda vapnet som gäller, är det som Kristus visade mänskligheten. För att komma tillrätta med synden, så öppnade han sin famn för syndaren.

7 7 Paulus skulle önska, att korinthierna kunde inta samma förlåtelsens attityd som finns hos Gud. Hans vilja att förlåta är inte bara påklistrad - när han förlåter så glömmer han definitivt. Det finns inte någon ingrediens av förnedring i hans förlåtelse. Han nonchalerar inte människan genom att strunta i vad hon gör. Guds respekt för individen leder till att han ser på varje människa som en person med ansvar. Hans kärlek går emellertid utöver det ansvar han utkräver. Trots sin grundinställning, så är Gud villig att förlåta och att glömma! Inte heller ser Gud med överlägsenhet och känslokyla på människans situation. Hans förlåtelse är inte ett nyckfullt tummen upp. Guds engagemang i människans situation visar sig i hans sorg över hennes bortvändhet från sin skapare. Så vill Gud att hans barn i Korinth och på alla andra platser ska leva i en kärlek som är förlåtande. För att de korinthiska kristna verkligen ska tvingas att syna sina egna liv i ljuset av den här kvalitén hos kärleken, så vill Paulus nu skärpa till exemplet: kärleken finner inte sin glädje i orätten. Genom att analysera sina känslor och attityder, när antagonisten hamnar i prövningar och svårigheter, så kan de troende se hur djupt den förlåtande kärleken sitter. Om förlåtelsen bara är ord, så kommer de i den stunden att inta åskådarplats. I stället för att då ge den hjälp som medmänniskan behöver, så kanske de tillfredsställt konstaterar att han eller hon nu äntligen har fått sin rättmätiga lön. Så fungerar aldrig en äkta kärlek! I själva verket står den här passiva inställningen för det som är motsatsen till kärlek, nämligen hat, eftersom de då medvetet skjuter sina syskon i sank.

8 8 Kärlekens eldprov Men gläds med sanningen! Under några ögonblick har Paulus låtit strålkastarljuset riktas mot fenomen i den korinthiska gemenskapen, som inte har något att göra med en äkta kärlek. När Paulus nu kommer till slutet av sin framställning, så vill han att läsarna ska få se vad den positiva motsvarigheten innebär. Den är nämligen totalt annorlunda. Kärleken är aldrig opportunistisk. Den sätter aldrig först upp sitt finger i luften för att se åt vilket håll det blåser, innan den tar ställning. Mitt i en omgivning, som har gett efter för illvilliga och falska rykten, så vågar den hävda sanningen. Kärleken blir aldrig nöjd förrän sanningen har uppenbarats. Först då kan den glädja sig fullt ut med den upprättade systern eller brodern. Här är kärlekens verkliga eldprov. Att utföra de gärningar som upplevs som välgörande för omgivningen, innebär trots allt ett positivt gensvar. Att gå emot den allmänna opinionen, för att försvara den orättvist behandlade är något helt annat. Paulus vet, att de flesta av de kristna i Korinth har gett efter för trycket. De har funnit det mycket enklare och behagligare att hänga med i den populistiska våg som drar fram i församlingen, än att stå upp och försvara några enstaka som behandlas orättvist och som ingen ändå tar notis om. Paulus vill nu betona för dem, att en verklig kärlek aldrig kan handla så. Den är aldrig så rädd om sitt eget skinn, att den inte vågar ställa sig på den orättvist behandlades sida. Den engagerar sig i den svages sak, även om alla andra vänder ryggen och hånfullt flinar. Paulus skulle önska, att de fega korinthierna åter fick mod att stå för sanningen, även om det skulle kosta på! Genom att kila in sin komprimerade undervisning om kärleken, mitt i det avsnitt där han går igenom de andliga gåvorna och deras bruk i församlingen, så har han velat visa på att kärleken måste genomsyra församlingens liv inifrån och ut. Det räcker inte med förträffliga andliga gåvor och en överflödande användning av dem. Gåvorna behöver peka

9 9 utöver sig själva och vara en uträckt hand mot behövande medmänniskor. Bara då kan de också ge en bild av honom som är ursprunget till alla gåvorna! Den första platsen åt kärleken! När Paulus nu tänker sätta punkt för sin beskrivning av kärlekens natur, så vill han visa vad som tillhör kärlekens självklara och spontana uttryckssätt. Hur resonerar då kärleken? Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Det är inte frågan om vilka rättigheter de korinthiska kristna har som är viktig att ställa. I stället för att vara en inbördes gemenskap av exklusiva kristna, så borde församlingen i Korinth bli en öppen famn för dem som söker skydd, tilltro, hopp och uthållighet. Det kan bara förverkligas, när kärleken tillåts att inta den första platsen i deras liv. Den första platsen? Är då kärleken förmer än alla dessa andliga gåvor som ju måste vara konkreta bevis på den helige Andes närvaro? Det är just på den här punkten, som korinthierna så totalt har missuppfattat de andliga gåvornas roll. Det som har hänt, är att de korinthiska kristna har förväxlat målet med medlen. Gåvorna är bara instrument, som ska hjälpa församlingen fram till mognad. Kärleken däremot, är själva målet! Paulus hoppas att korinthierna ska uppfatta undermeningen i budskapet. Han har redan försökt att tydliggöra det, genom att låta kärleken bli en person som handlar självständigt. När han nu framställer kärlekens eviga och fullkomliga natur som en motsats till gåvornas förgänglighet, så ger han dem nu nyckeln. Kärleken är inte bara en spegelbild av Kristi karaktärsdrag - det är Kristus själv. Vägen till ett förverkligande av kärleken, kan bara gå genom Kristus. Omvänt - när de kristna i Korinth ger stort utrymme åt gåvorna men försummar kärleken, så är det Kristus man sätter åt sidan. Åter upp på vägen! En sak till som Paulus nu återigen vill komma till rätta med, är att det goda har förvandlats till en fälla för korinthierna. De ser sig själva som

10 10 elit-kristna. Han vet att de avskyr att jämställas med barn men just nu kan han inte låta bli att provocera dem på just den här punkten: När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.. Korinthierna ser sig själva som vuxna och fullmogna och det är just det som är hindret för dem att komma framåt. Deras jaginriktade sätt att tala, deras brist på insikt och deras snedvridna uppfattning om det kristna livets väsentligheter avslöjar tvärtom att de fortfarande befinner sig på barnastadiet. Paulus vill föra de korinthiska kristna upp på vägen igen. Han vill att de ska inse, att det enda sättet för en kristen som vill komma framåt och närma sig fullkomningen, är att fästa sin blick på Kristus som målet. Med blicken fäst på honom kommer de att inse, hur lång bit de har kvar innan hans bild har präglats i deras liv. Hur mycket en kristen än strävar efter att nå det målet, så kommer resultatet som bäst att representera en ofullkomlig bild av verkligheten - Kristus själv. Det är som att betrakta sig själv i en spegel - man kan ha en uppfattning om utseendet men de precisa anletsdragen fattas. Bilden kommer bara att kompletteras och fullständigt prägla deras liv den dag, när korinthierna, tillsammans med hela Kristi kyrka, får möta Kristus ansikte mot ansikte. Korinthierna skryter med sin kunskap om det kristna livets hemligheter. Den enda kunskap som är värd att skryta över, är kunskapen om Kristus. Korinthierna skryter över att de redan har nått fram till den fulla kunskapen. Det vore hälsosamt för deras kristna liv att erkänna, att de fortfarande, som mänskliga varelser, befinner sig i en värld som präglas av ofullkomlighet. Därför är deras kunskap begränsad. Det är först på den dagen, när inga hinder längre finns för en fullkomlig relation med Kristus, som kunskapen kommer att bli fullständig. Det förunderliga är, att Gud redan har den kunskapen om sina barn i Korinth, dvs han känner dem redan till fullo. Han har redan etablerat

11 11 en relation med dem genom Kristus och därför behöver de inte heller lägga till med någon påklistrad fasad för att dölja sin egen ofullkomlighet. Gud känner dem och de är accepterade i bekännelsen av sin svaghet! Paulus skulle önska att hans läsare åtminstone kunde inse och bekänna sin litenhet. En sådan inställning ger ödmjukhet, eftersom de i ljuset av Kristi fullkomlighet kommer att se sin egen ofullkomlighet. En sådan inställning är emellertid också garanten för att de ska utvecklas och komma framåt i sina egna liv. Ju klarare bilden av Kristus blir, desto mer kommer de att längta efter att bli honom lika. En sådan inställning ger slutligen också ett rätt perspektiv på vad som är viktigt i det kristna livet. Det liv som Kristus förmedlar, är inte i första hand superb andlighet och höga hallelujarop. I korinthiernas fall har den andligheten blivit ren och skär egoism. Det som Kristus ger är ett utgivande liv i kärlek. Liksom Kristus älskade, så att han gav sitt eget liv för en förlorad mänsklighet, så ska också de korinthiska kristna ge sitt liv för varandra. Kärleken är störst! Paulus vill nu som slutkläm på sin utläggning av kärleken med några ord sammanfatta huvudtanken. Då är det viktigt att hitta de rätta orden och fraserna, så att betydelsen av det han vill förmedla framstår som självklar. Det känns riktigt att avsluta med något som är välkänt och etablerat i deras medvetande. Om det finns några element som har evigt värde i sig, så är det tro, hopp och kärlek. Tron därför att den är grundad på Kristi fullkomnade verk. Hoppet har ju sitt fäste i själva evigheten. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. Kärleken är störst, därför att utan den så skulle varken Kristi verk eller de eviga tingen ha någon betydelse för mänskligheten. Guds kärlek i Kristus, har gjort hans goda gåvor tillgängliga för människor. I Kristus gav Gud kärleken en köttslig gestalt. Kristus är kärleken och därför kan inget av allt det som kärleken representerar förverkligas utan att

12 12 Kristus blir större i korinthiernas liv. Guds väg att förverkliga den kärleken, visar också att det inte räcker med prat. Kärlek är handling! Därför räcker det inte med att korinthierna kan presentera en fin tro och ett levande hopp. Deras gemenskap måste utstråla kärlek, för att tron och hoppet ska få bäring. Nu hoppas Paulus att korinthierna har förstått vad som är viktigast i den kristna tron. Han vill att de ska hitta tillbaka till Vägen. Alla konflikter och andra problem i deras gemenskap har sin grund i att de hela tiden kommer in på sidospår som inte leder någonstans. Det enda sättet att komma framåt, är att de återigen fäster sina ögon på Kristus. Då kommer han också att leda dem närmare fullkomningen på kärlekens väg!