Vägledning för hantering av markavvattning

Transkript

1 Vägledning för hantering av markavvattning

2 1. INLEDNING LAGSTIFTNINGENS HISTORIA VAD OMFATTAS AV MARKAVVATTNINGSBESTÄMMELSERNA? Miljöbalkens definition av vattenverksamhet och markavvattning Absolut tillståndplikt för all markavvattning med vissa undantag Omgrävning av diken och vattendrag Kompensationsdikning Invallning för att skydda mot vatten Igenläggning av öppna diken med rör eller kulvert Dikning i anslutning till vägbank och järnvägsområden Utfyllnad i vattenområde Dikning vid torvtäkt Avledande av avloppsvatten inom område med detaljplan Dränering av husgrunder och dikning för byggnation Skyddsdikning efter skogsavverkning Täckdikning på jordbruksmark Underhåll av diken (underhållsrensningar) MARKAVVATTNINGSFÖRBUD OCH HANDLÄGGNING AV DISPENSÄRENDEN Markavvattningsförbud i vissa delar av landet Möjlighet till dispens från markavvattningsförbudet Utformning av dispensansökan LÄNSSTYRELSENS HANDLÄGGNING AV TILLSTÅNDSÄRENDEN Tillståndsansökningar prövas av länsstyrelsen eller miljödomstolen Utformning av tillståndsansökan till länsstyrelsen Miljökonsekvensbeskrivning Betydelsen av höjdsystem Prövningsavgift och övriga kostnader för sökanden Kungörelse, remisser och kommunicering Underrättelse om beslut Överklagande Prövning av miljödomstolen GRUNDER FÖR LÄNSSTYRELSENS TILLSTÅNDSPRÖVNING Rådighet är en förutsättning Gemensam handläggning av olika ärendetyper Tillstånd till vattenverksamhet som prövats i annan ordning Miljöbalkens mål och de allmänna hänsynsreglerna Riksintressen, hushållningsbestämmelser, stora opåverkade områden m. m Miljökvalitetsnorm får inte överskridas Naturreservat, Natura 2000, strandskydd och andra områdesskydd Båtnadskravet Framtida vattenverksamhet får inte försvåras Fiskets förutsättningar skall bibehållas Tidsbegränsning och villkor Tillstånd eller dispens får inte lämnas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser Vandelsprövning Följdföretag ska vägas in i prövningen Villkor som avser två eller flera verksamheter Skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder Oförutsedd skada TILLSTÅNDS GILTIGHET, OMPRÖVNING OCH AVVECKLING AV MARKAVVATTNINGSFÖRETAG Lagligförklarade markavvattningsföretag Tillstånd enligt miljöbalken Andra typer av tillstånd till markavvattning Arkivering av lagligförklarade markavvattningsföretag Tillstånd kan förfalla Förbud och återkallelse av tillstånd, omprövningsbestämmelser Avveckling av markavvattningsföretag Övergivet markavvattningsföretag RÄTTIGHET OCH SKYLDIGHET ATT UNDERHÅLLA BEFINTLIGA DIKEN OCH RÖR

3 8.1 Ansvar för underhåll av vattenanläggningar Markavvattningsföretags organisation Underhållsrensning Begreppet nytt naturtillstånd Underhåll av bro eller trumma under väg LÄNSSTYRELSENS TILLSYN ÖVER MARKAVVATTNING Sammanställning av Länsstyrelsens verktyg för tillsyn Tillsyn över enskilda intressen MARKAVVATTNING TILL NYTTA OCH FÖRTRET GENOM HISTORIEN Ökad tillväxt i skogen Mer odlingsbar mark och ökad produktion i jordbruket En förutsättning för att bryta torv Vattenhantering i tätortslandskapet Minskad vattenmagasinering inte alltid av godo Våtmarkernas vattenrenande effekt Förlust av biologisk mångfald rekreation och naturvård Kulturhistoriska värden MARKAVVATTNING OCH MILJÖMÅLEN Kort om berörda miljömål Definition av begreppet våtmark Inventering värdefulla våtmarksmiljöer MARKAVVATTNING OCH ANDRA BESTÄMMELSER Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Plan och bygglagen Miljöbedömningar av planer och program Beslut enligt fastighetsbildningslagen Kulturminneslagen BILAGOR LITTERATUR

4 1. Inledning Länsstyrelserna har i egenskap av tillsynsmyndigheter för vattenverksamhet, enligt 11 kap miljöbalken, inom ramen för samverkansprojektet Miljösamverkan Sverige, tagit fram denna vägledning för hantering av ärenden angående markavvattning. Projektet har utförts under 2006 parallellt med ordinarie arbetsuppgifter. Tiden som har kunnat avsättas har därför varit begränsad. Till stor del har arbetet utgått från dokument som redan tidigare tagits fram vid olika länsstyrelser. Under arbetets gång har frågor om tolkning och tillämpning av markavvattningsbestämmelserna också diskuterats vid ett par träffar för landets vattenhandläggare. Regelverket kring markavvattning upplevs av många som komplicerat och otydligt. Hanteringen av ärenden om markavvattning skiljer sig också ofta åt mellan länsstyrelser. Syftet med denna vägledning är därför främst att redogöra för den lagstiftning som reglerar frågor angående markavvattning och föreslå en tolkning och tillämpning av bestämmelserna. Förhoppningen är att vägledningen ska bidra till en mer likartad hantering av ärenden om markavvattning vid landets länsstyrelser. Under arbetet med vägledningen har det också blivit tydligt att det finns begrepp i lagen som behöver klargöras i ett allmänt råd eller motsvarande för markavvattning. Projektgruppen anser dessutom att det finns behov av att se över om markavvattningsbestämmelserna fyller den funktion som det är tänkt eller om det finns skäl att göra ändringar i lagen. Naturvårdsverket har redan påbörjat arbetet med ett nytt allmänt råd för markavvattning och har även förklarat att man avser att med utgångspunkt från denna vägledning snarast påbörja arbetet med att ta fram en handbok eller faktablad för markavvattning. Målgruppen för denna vägledning är framför allt handläggare på landets länsstyrelser som arbetar med tillsyn och prövning av vattenverksamhet, enligt 11 kapitlet miljöbalken, men innehållet torde även ha stort allmänintresse. Projektgruppen kommer att ansvara för att vägledningen hålls uppdaterad. Slutlig redigering och sammanställning av materialet har Christer Södereng svarat för, i samråd med övriga i projektgruppen. Följande personer har deltagit i den projektgrupp som tagit fram vägledningen: Christer Södereng, Länsstyrelsen i Stockholms län Maria Larsson, Länsstyrelsen i Jönköping län Rolf Hansson, Länsstyrelsen i Västra Götalands län Mauritz Sandholm, Länsstyrelsen i Hallands län David Liderfelt, Länsstyrelsen i Kalmar län Anne Thorén, Naturvårdsverket Ingela Höök, Miljösamverkan Sverige Dessutom har även Henrik Malmberg, Naturvårdsverket och Kristina Samuelsson, Länsstyrelsen i Östergötlands län varit en hjälp för arbetsgruppen. Författarna ansvarar själva för innehållet i denna vägledning. 4

5 2. Lagstiftningens historia 1200-talets landskapslagar 1500-talet, Gustav Vasa utfärdar påbud Karl IX:s (1590) och Karl XI:s (1681) husesynsordning 1734 års byggningabalk 1879 års lag om dikning och annan avledning av vatten (i huvudsak markaavvattning) och 1880 års Kungliga förordning (övrig vattenlagstiftning) 1918 års vattenlag ( äldre vattenlag ) 1983 års vattenlag 1986 års naturvårdslag (tillstånd för markavvattning) 1992 års naturvårdslag (förbud mot markavvattning i vissa delar av landet) 1998 ÅRS MILJÖBALK OCH LAG MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM VATTENVERKSAMHET Fig 1 Sammanställning av vattenrättsliga lagar Vattnets stora betydelse för människorna i vårt land medförde att det tidigt fanns ett behov av bestämmelser för att reglera rättsförhållandena rörande vatten. Markavvattning hör till den typ av vattenverksamhet som utförs för att bortskaffa skadligt vatten (defensiv vattenverksamhet) till skillnad mot den vattenverksamhet som utförs för att tillgodogöra sig vattnet i nyttigt syfte (lukrativ vattenverksamhet). Markavvattning särbehandlades också tidigt i lagstiftningen eftersom den bäst utförs i samverkan mellan flera intressenter som drar nytta av verksamheten och är därmed är lämplig att driva inom ramen för en samfällighet. Miljöbalken är en nu en samlad vattenlagstiftning där definitionen och tillståndprövningen av markavvattning i västentliga delar bygger på den tidigare vattenlagen medan bevarandebestämmelserna och dispensprövningen av markavvattning i väsentliga delar bygger på den tidigare naturvårdslagen. Observera också att det före 1986 inte krävdes tillstånd ur allmän miljösynpunkt för att markavvattna. 5

6 3. Vad omfattas av markavvattningsbestämmelserna? Vattenverksamheter regleras av 11 kap. miljöbalken (MB). När det gäller vattenverksamhet är huvudprincipen att bestämmelser med huvudsaklig miljöanknytning ligger i miljöbalken, medan övriga bestämmelser ligger i Lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV). I LSV finns bland annat bestämmelser om rådighet över vatten och bestämmelser om olika typer av vattensamfälligheter. Därutöver finns även specifika bestämmelser om vattenverksamheter i Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet. De flesta av de verksamheter som faller inom ramen för vattenverksamhet i miljöbalken handlar om att använda och direkt dra nytta av vattnet för ett visst ändamål. Exempelvis att producera elkraft i vattenturbiner, transportera gods via hamnar och farleder, bevattna jordbruksgrödor eller pumpa upp dricksvatten ur grundvattenmagasin. Sett enbart ur exploateringssynpunkt kan man uttrycka det som att vattnet är av godo. I många fall är det däremot inte vattnet utan marken som är intressant. Vatten är snarare av ondo och genom dikning, invallning och bortpumpning försöker man då göra mark bättre lämpad för något ändamål. Den gemensamma benämningen på detta är markavvattning. Markavvattningsåtgärder var tidigare mycket vanliga för att öka produktionen inom jordbruk och skogsbruk. Idag är det snarare att förbättra mark inför utbyggnad av nya bostadsområden, vägar eller annan samhällsbyggnad och som är den vanligaste orsaken till markavvattning. 3.1 Miljöbalkens definition av vattenverksamhet och markavvattning Vattenverksamhet definieras i 11 kap. 2 1 pkt MB som uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Enligt 11 kap 2 2 pkt MB är även bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta att anse som vattenverksamhet, liksom enligt 3 pkt tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar för detta. Markavvattning är en juridisk definition som inte på något sätt ska blandas ihop med den hydrologiska definitionen av markvatten. I miljöbalkens 11 kap 2 4 p MB skiljer man ut markavattning från övrig vattenverksamhet genom definitionen åtgärder som utförs för att avvattna mark när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål. För att utgöra markavvattning ska syftet med åtgärden vara att varaktigt öka markens lämplighet för något visst ändamål, exempelvis för odling, bebyggelse eller torvtäkt 1. Rekvisiten att syftet ska vara att varaktigt öka en fastighets lämplighet är centrala. Detta innebär tillexempel att åtgärder som endast syftar till att förändra vattnets djup eller läge är att beteckna som övrig vattenverksamhet. Omgrävning av en åfåra kan vara ett exempel på en sådan åtgärd. En åtgärd kan alltså, beroende på syftet, i ett fall betecknas som markavvattning, och i ett annat fall som övrig vattenverksamhet. Markavvattning specialbehandlas på många sätt i vattenlagstiftningen. Bland annat gäller absolut tillståndsplikt. Något undantag likt det som gäller övrig vattenverksamhet i 11 kap 12 1 prop.1997/98:45, del 2, s 126 6

7 MB, det vill säga för när varken allmänna eller enskilda intressen skadas, gäller inte för markavvattning. Dessutom finns det miljösanktionsavgifter som enbart är kopplade till markavvattning. Sammantaget gör detta att det är viktigt att analysera mer exakt var gränserna går mellan markavvattning och övrig vattenverksamhet. 3.2 Absolut tillståndplikt för all markavvattning med vissa undantag Genom ändringar i naturvårdslagen (1964:822) den 1 juli 1986 infördes en generell tillståndsplikt för all markavvattning. Bestämmelsen infördes i miljöbalken och medför att rätten att markavvattna är kraftigt reglerad. Av 11 kap. 13 MB framgår att tillstånd krävs för markavvattning, även om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena: "Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Undantaget enligt 11 kap. 12 MB från att söka tillstånd till en vattenverksamhet, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas gäller således inte för markavvattning. Orsaken till det absoluta kravet på tillstånd framgår av författningskommentaren 2 "Anledningen till det absoluta kravet på tillstånd till markavvattning är att skyddet av våra våtmarker inte får bli beroende av vilken bedömning verksamhetsutövaren gör av verksamhetens skadlighet". Arbeten av större omfattning får inte påbörjas innan tillstånd meddelats, enligt 11 kap 10 MB. Syftet med det striktare regelverket för markavvattning är att skydda våtmarker från att avvattnas, formuleringen i 11 kap. 2 MB angående markavvattning medför dock att bestämmelserna kommer att omfatta alla åtgärder som görs i syfte att avvattna mark. Detta är en skrivning som lätt kan misstolkas och som bör förtydligas. En rimlig tolkning är att bestämmelserna om markavvattning endast avser sådana åtgärder som utförs i syfte att avvattna våtmarker. En sådan tolkning är dock inte möjlig att göra utan att lagstiftningen ändras. Vissa markavvattningsåtgärder är dock undantagna från tillståndsplikten. Detta gäller för akuta åtgärder måste göras på grund av en skada eller för att förebygga en skada, täckdikning av jordbruksmark med dräneringsrör av maximalt 300 mm diameter samt markavvattningsåtgärder som utförs enligt torvlagen. 3 För de undantagna åtgärderna kan verksamhetsutövaren frivilligt söka tillstånd även om detta inte krävs Omgrävning av diken och vattendrag Omgrävning av ett vattendrag där bäckfåran placeras på samma nivå samt ges samma tvärsnitt och minst samma längd som en nuvarande definieras inte som markavvattning, eftersom syftet inte är att markavvattna och åtgärden inte har någon egentlig markavvattnande effekt. Exempelvis kan det i samband med exploatering av ett markområde för t.ex. bostads- eller industriändamål, vara nödvändigt att ändra sträckningen för de vattendrag (dike, bäck eller å) som rinner genom området. Om syftet endast är att ändra vattnets läge för att vattendraget genom sin närvaro hindrar/försvårar en tänkt exploatering är åtgärden inte att beteckna som markavvattning. En alternativ lösning i sådana fall kan vara att kulvertera diket, vilket inte heller är att anse som markavvattning. 2 prop.1997/98:45, del 2, s lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m kap 9 MB 7

8 Omgrävningar av vattendrag bör normalt betraktas som en åtgärd i ett vattenområde som syftar till att förändra vattnets djup eller läge och är därför att betrakta som en vattenverksamhet enligt definitionen i 11 kap. 2 1 pkt MB. 5 I de fall vattendragets nya sträckning anpassas med syfte att även avvattna mark är det däremot att anse som markavvattning. Det kan t.ex. vara fallet om omgrävningen innebär en rätning, fördjupning eller breddning av vattendraget. I de fall ett vattendrag omfattas av förrättning eller tillstånd ska omgrävningen också prövas enligt markavvattningsbestämmelserna, t.ex. som en omprövning av förrättningen/tillståndet. 3.4 Kompensationsdikning Med kompensationsdikning avses en dikningsåtgärd som utförs i syfte att återställa skador som uppkommit på grund av åtgärder på intilliggande mark. 6 Sådana skador skulle exempelvis kunna uppstå genom skogsavverkning eller dränering av vägbanor. Kompensationsdikning bör inte definieras som markavvattning eftersom åtgärden inte syftar till att öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål, utan att bibehålla den. Sådan dikning bör istället anmälas för samråd enligt 12 kap. 6 MB. Denna tolkning är inte självklar. Ett stöd för tolkningen ges i författningskommentaren till MB 7, där kompensationsdikning anges som ett exempel på åtgärder som bör anmälas för samråd enligt 12 kap. 6 MB. Detta motsägs dock av skrivningar på sidan 136 i samma proposition, där det framgår att kompensationsdikning utgör tillståndspliktig markavvattning. Också i de allmänna råden 8 anges att kompensationsdikning är en tillståndspliktig markavvattningsåtgärd. Arbetsgruppens tolkning är att om en dikningsåtgärd utförs med syftet att bibehålla en fastighets lämplighet, så uppfylls inte rekvisitet i 11 kap. 2 4 pkt MB, att syftet ska vara att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något ändamål. För att en dikning ska kunna anses som kompensationsdikning är det viktigt att åtgärden inte avleder mer vatten från området än vad som tillförts genom åtgärder på intilliggande mark, d.v.s. endast återställa markens tillstånd. 3.5 Invallning för att skydda mot vatten Skyddsvallar och liknande anläggningar som anläggs för att skydda mot vatten är en markavvattningsåtgärd om avsikten är att vallarna ska stå kvar på platsen under en längre period. Det vill säga skydda inte bara mot en temporär översvämning utan också stå kvar för att skydda mot eventuellt kommande översvämningar. Sådana vallar utgör alltid tillståndspliktig markavvattning, även om det aktuella området statistiskt sett bara översvämmas vart 100:e år eller ännu mera sällan. 9 Däremot är en tillfällig invallning vid t ex översvämning är inte att betrakta som markavvattning eftersom en sådan åtgärd inte är tänkt att vara beständig. Detta framgår av /98:45, del 2, s 126, Miljöbalken en kommentar, sid 11:6, Dom meddelad av Miljödomstolen i Växjö tingsrätt, M och M prop. 1997/98:45 del 2. sid prop. 1997/98:45 del 2, sid Markavvattning Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 18c och 18 d, AR 96:3 s.15f 9 prop.1997/98:45, del 2, sid 127 8

9 kommentaren till 11 kap 2 MB. Om vallen anläggs i ett vattenområde anses dock åtgärden vara en vattenverksamhet Igenläggning av öppna diken med rör eller kulvert Kulvertering av öppna diken är inte att anse som markavvattning, under förutsättning att avvattningen av den omkring liggande marken inte ökar. Detta eftersom syftet med att kulvertera ett öppet dike normalt inte är att ytterligare avvattna den omgivande marken. Åtgärden räknas dock som vattenverksamhet enlig 11 kap. 2 pkt 1 MB, och ska hanteras i enlighet med bestämmelserna för vattenverksamheter. Observera att det även kan krävas dispens från biotopskyddsbestämmelserna i 7 kap 11 MB. 3.7 Dikning i anslutning till vägbank och järnvägsområden Diken som anläggs längs vägar, järnvägar och liknande utgör inte alltid tillståndspliktig markavvattning. Enligt definitionen i 11 kap 2 4 punkten miljöbalken gäller att tillstånd till markavvattning behövs för åtgärder som utförs i syfte att avvattna mark, sänka eller tappa ur ett vattenområde eller skydda mot vatten. I Naturvårdsverkets allmänna råd om markavvattning 11 sägs följande angående vägdiken: Vid vägbyggnad och förbättring av väg är all dikning (vägdiken och avloppsdiken) som avvattnar omgivande mark tillståndspliktig markavvattning. Senare i samma text förtydligas att tillstånd krävs för dikning vid anläggning och förbättring av vägar, järnvägar, flygplatser och andra kommunikationsanläggningar som medför att omgivande mark avvattnas. Av detta följer att det är annan mark än den som upptas av vägen som ska avvattnas för att det ska vara fråga om tillståndspliktig markavvattning. Det är också tydligt att inte alla diken som anläggs utmed t.ex. vägar behöver medföra att omgivande mark avvattnas. Eftersom alla diken oundvikligen måste avleda en viss mängd regnvatten, smältvatten och även något markvatten från den omgivande marken, bör man av detta kunna dra slutsatsen att med avvattning av mark avses dränering av fuktig eller blöt mark, i första hand sumpskogar och andra typer av våtmarker. Oftast är det då fråga om en sänkning av grundvattennivån, men det kan också finnas våtmarker och sumpskogar som är beroende av ytvatten. Exempel på det är översvämningsmarker och översilningsmarker. Med utgångspunkt från ovanstående resonemang bör man kunna dra följande slutsatser när det gäller prövningen av vägdiken: Diken utmed vägar på torr-frisk mark har oftast som enda syfte att leda bort vägdagvatten, d.v.s. nederbörd som rinner av från vägbanan. Anläggande av sådana diken utgör därför inte markavvattning i lagens mening. Den här typen av vägdiken för bortledande av vägdagvatten behöver normalt sett inte vara djupare än 0,5 meter, i de flesta fall räcker ett djup på några decimeter för diken längs mindre vägar. Vägskärningsdiken kan ofta vara betydligt djupare än så men är inte heller att betrakta som markavvattning om syftet inte är att avvattna mark eller att skydda vägen mot vatten från omgivande mark. Om marken intill vägen är fuktig eller blöt så behövs dock vägdiken inte bara för att leda bort vägdagvatten utan även för att skydda vägen mot vatten från den omgivande marken. Sådana vägdiken medför också att den omgivande marken avvattnas. Ofta sker en sänkning av grundvattenytan, men inte alltid. Vatten samlas upp i dikena och leds bort, ofta via trummor genom vägbanken, vilket medför att vissa områden blir torrare och andra blir blötare än tidigare. Anläggning av vägdiken i fuktig eller blöt mark utgör därmed tillståndspliktig mark- 10 prop.1997/98:45, del 2, sid Markavvattning Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 18c och 18d, AR 96:3 s.20f 9

10 avvattning. Samma resonemang som förts här när det gäller prövning av vägdiken gäller på samma sätt för prövning av diken i anslutning till andra typer av anläggningar eller byggnader. Sammanfattningsvis innebär det som sagts ovan att tillstånd till markavvattning inte krävs för anläggande av diken i direkt anslutning till väg, järnväg, annan anläggning eller byggnad under följande förutsättningar: 1. det är uppenbart att dikena inte medför att omgivande mark avvattnas 2. ingen våtmark avvattnas och inget vattenområde sänks eller tappas ur 3. grundvattenytans normala nivå under vegetationsperioden sänks inte Om byggandet av vägen etc. däremot förutsätter att våta områden avvattnas, att vattenområden sänks eller tappas ur, eller att åtgärder görs för att skydda mot vatten från den omgivande marken, så är det fråga om tillståndspliktig markavvattning. Vid anläggande av skogsbilvägar och andra vägar behövs alltså tillstånd till markavvattning för diken längs de sträckor där vägen t.ex. går genom våta sänkor eller berör sumpskog eller sluttningar med ytligt och rörligt grundvatten. 12 Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att anläggning av vägdiken och vägskärningsdiken som inte uppfyller kriterierna för markavvattning ofta utgör annan vattenverksamhet som kräver tillstånd om inte undantaget i 11 kap 12 miljöbalken är uppfyllt. Särskilt då stora mängder vatten vid kraftigt regn eller snösmältning avleds åt samma håll, finns risk för att skador uppstår på allmänna eller enskilda intressen genom t.ex. erosion, grumling eller försumpning av mark. För att undvika sådana problem bör vattnet ledas i vägdikena så kort sträcka som möjligt och infiltration i marken bör eftersträvas. Även byggandet av själva vägbanken utgör vattenverksamhet om den byggs i ett vattenområde. Anläggande av diken som inte utgör markavvattning eller annan tillståndspliktig vattenverksamhet medför oftast ändå en väsentlig ändring av naturmiljön och är då anmälningspliktigt enligt 12 kap 6 miljöbalken. Känsliga natur- och kulturmiljöer kan t.ex. skadas genom grävningsarbeten och uppläggning av grävningsmassor i samband med anläggning av diken. Genom samrådsanmälan får länsstyrelsen också möjlighet att göra en egen bedömning av om de planerade åtgärderna är tillståndspliktiga eller inte. 3.8 Utfyllnad i vattenområde En utfyllnad i ett vattenområde, exempelvis en våtmark, är inte att anse som markavvattning om syftet inte är att varaktigt skydda mot vatten. En utfyllnad kan exempelvis vara då ett vattenområde fylls och planeras ut för att möjliggöra en byggnation eller annan exploatering utan att dränerande åtgärder utförs. Utfyllnaden i vattenområden utgör dock vattenverksamhet enligt 11 kap. 2 1 pkt MB, som kan vara tillståndspliktig om inte undantaget enligt 11 kap. 12 MB är tillämpligt. 3.9 Dikning vid torvtäkt För markavvattningsåtgärder som utförs med till enligt torvlagen behövs inte tillstånd för markavvattningen. 13 Länsstyrelsen prövar tillståndsansökningar enligt torvlagen och ska vid den prövningen ta hänsyn till de naturvårdsintressen som finns i området. Tillstånd till torvtäkt för annat än energiändamål, exempelvis utvinning av odlingstorv, kan inte ges enligt 12 Miljöbalken en kommentar del 1 Bengtsson m fl sid 11:8, Dom meddelad av Miljödomstolen i Växjö tingsrätt, i mål nr M och M kap. 13 MB 10

11 torvlagen. En planerad markavvattning ska i dessa fall tillståndsprövas enligt miljöbalkens bestämmelser Avledande av avloppsvatten inom område med detaljplan Ett undantag görs i 11 kap 2 4 p MB när det gäller hantering av avloppsvatten i samband med fysisk planering. Avledande av avloppsvatten definieras inte som vattenverksamhet utan ska i stället hanteras som miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap 2 MB. Avloppsvatten definieras som vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för viss eller vissa fastigheters räkning. 15 Med detta avses enligt förarbetena 16 att när dag- och dränvatten från exempelvis husgrunder, tomter trädgårdar och trafikleder inom en detaljplan avleds genom en för området eller del av området gemensam ledning är det i regel att anse som avloppsvatten. När avledandet sker genom en allmän avloppsledning är det alltid avloppsvatten. Då enstaka fastighetsägare inom detaljplan genom särskild ledning avvattnar endast sin fastighet räknas detta inte som hantering av avloppsvatten utan åtgärden omfattas av bestämmelserna om markavvattning enligt 11 kap MB. För att leda bort avloppsvatten från ett VA-område kan huvudmannen också behöva tillstånd enligt 11 kap. MB. Dessutom kan tillstånd behövas för att leda avloppsvatten till ett befintligt dike/markavvattningsföretag. I vissa fall kan det krävas omprövning av ett befintligt tillstånd/förrättning på grund av att det uppstår väsentligt förändrade förhållanden. Om avvattning av ett fuktigt eller blött område är en förutsättning för att över huvud taget kunna genomföra en planerad byggnation eller annan exploatering, är det fråga om tillståndspliktig markavvattning, även om en allmän VA-anläggning finns eller planeras för området Dränering av husgrunder och dikning för byggnation En normal dränering av grunden till ett bostadshus bör inte definieras som markavvattning. Husgrunder dräneras regelmässigt som skydd mot markfukt och tjälskjutning och syftet är oftast inte att varaktigt öka fastighetens lämplighet för ett visst ändamål. Om avvattning av ett fuktigt område däremot är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna starta bygget är det fråga om markavvattning Skyddsdikning efter skogsavverkning Skyddsdikning är en tillfällig åtgärd som genomförs på produktiv fast skogsmark för att förhindra att grundvattnet stiger efter föryngringsavverkning och underlätta anläggandet av ny skog. Åtgärden ska ersätta de avverkade trädens tidigare vattenupptagande förmåga när evapotranspirationen minskar och syftet är alltså att bibehålla tidigare vattennivåer och inte att varaktigt förbättra markens produktionsförmåga. Eftersom syftet inte är att varaktigt avvattna marken omfattas skyddsdikning inte av bestämmelserna om markavvattning Observera dock att skyddsdikning är anmälningspliktigt hos Skogsstyrelsen enligt 14 skogsvårdslagen (1979:429). I de fall åtgärden riskerar att väsentligt ändra naturmiljön kan även 12 kap 6 MB tillämpas. För skyddsdikning liksom andra skogliga åtgärder som omfattas av skogsvårdslagen är Skogsstyrelsen tillsynsmyndighet. 17 Om dikningen leder 14 prop.1997/98:45, del 2, s kap. 2 MB 16 SOU 2004:64 Allmänna vattentjänster s.150f 17 Förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken 11

12 tillvaraktig ökning av markens produktionsförmåga är åtgärden att betrakta som markavvattning. Några exakta regler för skyddsdikning finns inte i lagstiftningen men följande tumregler har hittills använts inom skogsbruket: 1. Lämpligt djup är cm med ett maximalt djup om 60 cm. 2. dikena bör inte mynna direkt i sjö eller vattendrag utan avslutas i en slamgrop ca en trädlängd före utloppet. 3. Skyddsdiken får inte höja markens naturgivna produktionsförmåga och heller inte rensas. 4. Skyddsdikning kan definitionsmässigt inte ske på torvmark eller blöt mark. Regeringen har genom 11 kap 13 MB möjlighet att införa tillståndsplikt även för skyddsdikning i skogsmark om det kan förväntas få en bestående negativ effekt på växt- och djurlivet. Denna möjlighet har hittills inte utnyttjats Täckdikning på jordbruksmark För täckdikning av jordbruksmark med dräneringsrör av maximalt 300 mm diameter behöver verksamhetsutövaren inte söka tillstånd, om det är sannolikt att varken allmänna eller enskilda intressen kommer att skadas. Bevisbördan är annorlunda placerad angående täckdikning än i 11 kap 12 MB, genom att den som påstår att åtgärden är tillståndpliktig har att visa att så är fallet. Dränering av intensivt brukade åkrar till biologiskt värdefulla vattendrag med t ex öring, kan skada allmänna intressen genom att vattenkvalitén påverkas. Observera att dispens enligt biotopskyddsbestämmelserna i 7 kap 11 MB kan bli aktuellt om öppna diken rörläggs Underhåll av diken (underhållsrensningar) Underhållsrensningar av diken och vattendrag, d v s borttagande av sediment och vegetation ned till ursprungligt djup och läge, är undantaget från tillståndsplikten, enligt 11 kap 15 MB. Om rensningen utgör en miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. MB ska åtgärden anmälas till kommunen. Skulle fisket riskera att skadas ska en anmälan göras till Länsstyrelsen. Rätten att underhållsrensa kan ha förfallit om ett så kallat nytt naturtillstånd har inträtt. Det vill säga när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt, under tiden efter den senaste dikningen förändrats och detta naturtillstånd skulle försvinna vid en rensning. 18 Om ett nytt naturtillstånd har inträtt är alla dikesrensningsåtgärder som skulle innebära att det nya naturtillståndet försvann att betrakta som en tillståndspliktig markavvattning. Se vidare under avsnitt 8 sidan Markavvattning Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 18c och 18 d, AR 96:3 s.13 12

13 Underhållrensning (borttagning av vegetation, rotfilt och löst sediment) i befintliga diken och legaliserade markavvattningsföretag. Anmälan till Länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen i vissa fall. Rensning som medför breddning och fördjupning av diken. Rensning av naturliga vattendrag eller äldre diken där nytt naturtillstånd har inträtt. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för något visst ändamål. Omgrävning av vattendrag då nya fåran ges samma djup, bredd och längd som den tidigare. Omgrävning som medför fördjupning, breddning eller förkortning av vattendrag. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för samhällsbyggnad. Åtgärder som medför kompensation för ändrade vattenförhållanden på intilliggande fastighet och syftet är att bibehålla tidigare vattenförhållanden. Åtgärder som permanent sänker vattennivåerna. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för något visst ändamål. Invallning för att tillfälligt skydda mot översvämning. Permanent invallning för att skydda mot vatten. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för något visst ändamål. Igenläggning av öppet dike med rör eller kulvert som läggs på samma nivå som vattendragets botten och inte dämmer (i jordbrukslandskapet även prövning enligt biotopskyddsbestämmelserna). Igenläggning av öppet dike eller vattendrag med rör eller kulvert som torrlägger vattendraget nedströms genom dämning. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för något visst ändamål. Anläggande av diken i direkt anslutning och parallellt med vägbank eller banvall och som i huvudsak avleder dagvatten. Anläggande av väg- och järnvägsdiken som samtidigt avvattnar omgivande mark. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för transportinfrastruktur, t ex genom att skydda mot översvämning. Utfyllnad i vattenområde. Utfyllnad i vattenområde som samtidigt fungerar som invallning. Syftet ska vara att varaktigt öka fastighetens lämplighet för samhällsbyggnad genom att skydda mot vatten. Avvattning föra att bedriva torvtäkt för energiändamål då koncession har lämnats. Avvattning för att bedriva torvtäkt för jordförbättringsändamål. Prövas även som miljöfarlig verksamhet. Avledning av avloppsvatten inom område med kommunal detaljplan. Annan avvattning inom område med kommunal detaljplan med syftet att varaktigt öka fastighetens lämplighet för samhällsbyggnad. 13

14 Anläggande av vedertagen husgrundsdränering för att hindra sättningar och fuktskador i byggnader. Avvattning som utgör en förutsättning för att överhuvudtaget kunna bebygga marken. Skyddsdikning för att tillfälligt förhindra grundvattnet att stiga efter skogsavverkning och underlätta anläggande av ny skog. Anmälan till Skogsstyrelsen. Nydikning som varaktigt sänker grundvattennivån på skogsmark och förbättrar markens produktionsförmåga. Nydikning i fuktig och blöt mark. Täckdikning av jordbruksmark med dräneringsrör av maximalt 300 mm diameter, om det är sannolikt att varken allmänna eller enskilda intressen skadas. Övrig nydikning som varaktigt sänker grundvattennivån på jordbruksmark och förbättrar markens produktionsförmåga. Åtgärder som inte kräver prövning enligt markavvattningsbestämmelserna. Observera att åtgärderna ändå kan behöva prövas som generell vattenverksamhet, om det inte är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen kommer till skada. Åtgärder som kräver prövning enligt markavvattningsbestämmelserna. Åtgärder som i huvudsak förekommer i bostadsområden, industriområden och på annan bebyggd mark. Åtgärder som i huvudsak förekommer i samband med transportinfrastruktur. Åtgärder som i huvudsak förekommer i skogsbrukslandskapet. Åtgärder som i huvudsak förekommer i jordbrukslandskapet. Åtgärder som förekommer vid torvtäkt. Fig 2: Översiktlig sammanställning av åtgärder som ska prövas enligt markavvattningsbestämmelserna. Ställningstagandena motiveras utförligare i nedanstående text. 14

15 4. Markavvattningsförbud och handläggning av dispensärenden 4.1 Markavvattningsförbud i vissa delar av landet I större delen av södra och mellersta Sverige, där det är särskilt angeläget att våtmarker bevaras, är det förbjudet att markavvattna. 19 Detta innebär ett hårdare bevarandeskydd och att prövningen av en markavvattning ska ske i två steg. Först krävs en dispens från markavvattningsförbudet och sedan tillstånd till åtgärden. Vilka områden som är belagda med förbud framgår av bilaga 1 till förordning (1998:1388) om vattenverksamhet. Skälet till att ett förbud infördes är att regeringen ansåg att naturvårdsintresset behöver hävdas bättre i frågor angående våtmarker. Syftet med förbudet är att kraftigt begränsa eller upphöra med markavvattning i de delar av landet som redan starkt utarmats på våtmarker. 22 Förbudet trädde i kraft år Foto: Christer Södereng Ett exempel på en sådan våtmarksmiljö som i vissa delar av landet omfattas av markavvattningsförbud. 4.2 Möjlighet till dispens från markavvattningsförbudet Länsstyrelsen har möjligheten att i enskilda fall meddela dispens från förbudet när det finns särskilda skäl. Denna möjlighet är dock tänkt att utnyttjas restriktivt. Bedömningen om vad som utgör särskilda skäl ska göras mot bakgrund av intresset från naturvårdssynpunkt av att kap.14 MB, prop.1997/98:45, del 2, s förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet, 21 kap 3 MB, 19 kap 3 MB 21 Bilaga 1: Områden med markavvattningsförbud i Sverige 22 Markavvattning Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 18c och 18 d, AR 96:3 s.25 15

16 bevara de återstående våtmarkerna inom området. 23 Det är ont om rättspraxis på området men av förarbetena till MB 24 framgår följande. Möjligheten att meddela dispens är avsedd att utnyttjas restriktivt. Som förutsättning för dispens skall gälla att området som berörs av markavvattning i princip saknar betydelse från naturskyddssynpunkt. Vid bedömningen får bl.a. beaktas att ett av huvudsyftena med bestämmelsen i balken är att kraftigt begränsa eller upphöra med markavvattning i de delar av landet som redan starkt utarmats på våtmarker. Avslås en dispensansökan är det därefter inte möjligt att få tillstånd till markavvattningen. Dispens bör alltså endast medges då det är fråga om begränsade åtgärder för att möjliggöra vissa arbeten och naturvärdena inte försämras ytterligare genom åtgärderna. Länsstyrelsens prövning är alltså inte en förutsättningslös avvägning mellan det allmänna intresset av att bevara våtmarker och det allmänna eller enskilda eller intresset av att exploatera marken. Genom införandet av dispensbestämmelserna i miljölagstiftningen är en stor del av avvägningen redan gjord. När det gäller enskilda intressen innebär bestämmelsernas utformning att avvägningen mellan det allmänna intresset att bevara våtmarker och t ex fastighetsägarens intresse att kunna bebygga eller ändra förutsättningarna på den egna marken i normalfallet redan är avgjord. Normala förluster och olägenheter som fastighetsägaren drabbas av genom att han inte fritt kan utnyttja fastigheten är inte skäl för dispens. Det finns heller inget uttalat stöd i lagstiftning eller förarbeten för att tunga allmänna intressen generellt ska utgöra särskilt skäl för dispens, annat än för viss vattenverksamhet som prövats i annan ordning. 25 Skyddslagstiftningens konstruktion innebär att bevarande av våtmarker är det allmänna intresse som har störst tyngd och att andra allmänna intresse i normalfallet måste ge vika. Det kan naturligtvis inte uteslutas att det i undantagsfall finns situationer med angelägna enskilda eller allmänna intressen som medför att Länsstyrelsen måste ge dispens, men det krävs mycket specifika omständigheter som inte riskerar att få genomslag på bred front genom rättspraxis. En förutsättning måste vara att exploateringen inte kan genomföras utanför våtmarken. För att medge dispens måste de naturvärden i våtmarken som kommer att påverkas vara mycket begränsade. Våtmarker med låga naturvärden är ofta redan starkt påverkade eller förstörda av ingrepp. Dessutom får åtgärderna inte utföras i områden där sjöar och vattendrag redan är hårt belastade med näringsämnen. 4.3 Utformning av dispensansökan Det finns inga regler för hur länsstyrelsernas dispensprövning av markavvattning ska gå till. Ansökan bör enligt arbetsgruppens tolkning innehålla: 1 Administrativa uppgifter Uppgifter om vem som är verksamhetsutövare m.m. 2 Vad ansökan avser Yrkande och kort beskrivning av vad ansökan avser ex.vis dispens och tillstånd till markavvattning. 3 Gällande beslut Uppgifter om tidigare meddelade tillstånd, eventuella dispenser kap.14 MB, prop.1997/98:45, del 2, s prop. 1997/98:45 sid kap 23 MB 16

17 m.m. 4 Syftet med åtgärden 5 Beskrivning av verksamheten 6 Fastighetsbeteckning 7 Översiktskarta t ex topografiska kartan 8 Detaljkarta med dikessystem inritat t ex ekonomiska kartan 9 Dikenas djup och bredd samt längd, höjdsystem och fixpunkt 10 Beskrivning av det berörda området 11 Beskrivning av natur- och kulturvärden 12 Beskrivning av hur natur- och kulturvärden samt enskilda intressen kommer att påverkas. 13 Förslag till åtgärder för att begränsa skador 14 Förslag till hur verksamheten skall kontrolleras. 15 Vilka särskilda skäl som anförs. En dispensansökan behöver dock inte innehålla en MKB. Eftersom en dispens förutsätter att det inte kommer att ske någon påverkan av betydelse på naturmiljön krävs dock att dispensansökan innehåller en tydlig redogörelse för de natur- och kulturmiljö värden som kan komma att påverkas. Länsstyrelsen har även möjlighet att förena en dispens med ett villkor om att den som får nytta av tillståndet ska utföra och bekosta särskilda undersökningar av ett berört område, åtgärder för att bevara ett berört område eller åtgärder för att kompensera för det intrång i allmänna intressen som verksamheten kan medföra. 26 Dispens från förbudet mot markavvattning prövas alltid av Länsstyrelsen, trots skrivningen i 21 kap 3 MB. Ett beslut om dispens ska, om inte dispens och tillstånd meddelas samtidigt, villkoras med att tillstånd till markavvattning ska sökas för utförandet av åtgärden kap 9 MB 27 Bilaga 3: Information om handläggningsordning, Bilaga 4: Förslag på blankett för samråd/dispensansökan 17

18 5. Länsstyrelsens handläggning av tillståndsärenden 5.1 Tillståndsansökningar prövas av länsstyrelsen eller miljödomstolen Ansökan om tillstånd till markavvattning prövas normalt av länsstyrelsen. I vissa fall ska dock prövningen göras av miljödomstolen. Av 7 kap 19 LSV framgår att länsstyrelsen ska överlämna ärenden till miljödomstolen, om det framställs yrkande om: 1. att även någon annan än sökanden ska delta i markavvattningen, 2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 MB, eller 3. ersättning enligt 31 kap. 16 MB eller inlösen enligt 31 kap. 17 MB. Miljödomstolen ska även pröva en markavvattning som det beslutats om i samband med en fastighetsreglering. 28 Länsstyrelsen får också lämna över ett markavvattningsärende till miljödomstolen om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras. Vid överlämnandet ska länsstyrelsen bifoga ett yttrande angående den planerade verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I detta yttrande ska särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna. 5.2 Utformning av tillståndsansökan till länsstyrelsen Innehållet i en ansökan om tillstånd till markavvattning som ska prövas av länsstyrelsen regleras av 4 förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet och 22 kap 1 och 2 MB. Ansökan ska vara skriftlig och lämpligen innehålla nedanstående uppgifter. 29 Administrativa uppgifter. Uppgifter om vem som är verksamhetsutövare och sökande till verksamheten, namn, organisationsnummer el. personnummer, adress och telefonnummer. För en ideell förening skall ges in stadgar och protokoll över val av styrelse, för övriga juridiska personer registreringsbevis eller bestyrkt uppgift om firmatecknare. Om sökanden företräds av ett ombud skall ombudets namn, adress och telefonnummer anges tillsammans med fullmakt i original. Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. Gällande beslut. Uppgifter om tidigare meddelade beslut om tillstånd till markavvattning, vattenverksamhet etc., beslut om dispens från förbudet mot markavvattning m.m. Verksamhetsbeskrivning. Här skall anges på vilken/vilka fastigheter markavvattningen skall ske med uppgifter om ägare och eventuella innehavare av särskild rätt (servitut, nyttjanderätt). En kort redogörelse för motiven till ansökan. Uppgift om var uppgrävda massor kommer att läggas. Berörda fastigheter. Uppgifter om det finns fastigheter som berörs av verksamheten och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna. Tekniska beskrivningar. De uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Ex. plankarta med 28 7 kap. 20 Lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 29 Bilaga 2: Länsstyrelsens handläggningsrutiner vid prövning av tillstånd till markavvattning 18

19 planerad dikessträckning och definierad fixpunkt samt profilritning med dikets planerade djup i förhållande till fixpunkt. Natur- och kulturvärden. Redovisning av vilka naturvärden som finns i området samt förekomsten av fornlämningar. Miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Beskrivningen skall utgöra ett särskilt avsnitt som kan läsas separat från ansökan i övrigt. Förslag till skyddsåtgärder. Förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter av verksamheten skall anges. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken Redovisning av hur hänsynsreglerna kommer att beaktas. Den som söker och får tillstånd enligt miljöbalken ska iaktta de allmänna hänsynsregler som finns angivna i miljöbalkens andra kapitel. 5.3 Miljökonsekvensbeskrivning Normalt ska en ansökan om tillstånd till markavvattning innehålla en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) enligt 6 kap. miljöbalken. Detta gäller dock inte för markavvattningsåtgärder vars miljöpåverkan är utan betydelse. 30 Ett markavvattningsärende bör därför alltid börja med att sökanden i ett tidigt skede vänder sig till länsstyrelsen samt till de enskilda som kan antas bli särskilt berörda för samråd enligt 6 kap. 4 MB. 31 Syftet med samrådet är att skapa en dialog och lyfta fram de viktiga frågorna i ett tidigt skede. På mötet ska frågor om verksamheten eller åtgärdens lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan belysas. Vid samrådet med länsstyrelsen bör det framgå om en MKB ska upprättas eller inte. MKB:n och förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen bekostas av den som söker tillstånd för avvattningen Beslut om miljöpåverkan Länsstyrelsen ska efter samrådet besluta om markavvattningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, en ej betydande miljöpåverkan eller en miljöpåverkan utan betydelse. Hur bedömningen utfaller har en betydelse för hur den fortsatta tillståndsprocessen kommer att ske. Bedömningen ska ske med stöd av nedanstående kriterier Projektets karaktäristiska egenskaper 2. Projektets lokalisering 3. De möjliga effekternas karaktäristiska egenskaper Följande punkter bör ligga till grund för bedömningen av en markavvattningsåtgärds miljöpåverkan: 1. areal som kommer att avvattnas 2. total dikeslängd 3. dikets avvattnande förmåga (hur mycket vatten som kommer att avledas) 4. ingrepp som krävs, t.ex. kanthuggning 5. om det aktuella området är påverkat av dikning sedan tidigare 30 2 förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar 31 Bilaga 4: Förslag på blankett för anmälan om samråd/ansökan om tillstånd/dispens 32 6 kap 10 MB 33 3 förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar 19

20 6. miljöns naturvärden och känslighet i det område som kommer att avvattnas (t.ex. skyddade eller uppmärksammade områden eller andra värdefulla och/eller känsliga biotoper, t.ex. våtmarker) 7. risk för förekomst av föroreningar i det område som berörs av diken eller avvattning 8. naturmiljövärden och känslighet i de vattenområden nedströms som kan komma att påverkas (t.ex. känsliga biotoper, näringsbelastade eller starkt försurade vattenområden) 9. kulturvärden (kulturarv, kulturmiljö) som berörs 10. risk för inverkan på pågående markanvändning på kringliggande fastigheter (påverkan på enskilda intressen) 11. risk för inverkan på kvalitet eller förnyelseförmåga hos naturresurser (t.ex. viktiga vattenförsörjningsområden och svårföryngrade skogsområden). 12. Påverkan från arbetsmaskiner 13. Hantering av överskottsmassor En sammantagen bedömning av markavvattningens miljöpåverkan bör göras, framförallt utifrån omfattningen av åtgärderna samt naturvärden och känslighet hos de miljöer som direkt eller indirekt berörs av avvattningen. Risken för miljöpåverkan bör bedömas både i ett tillfälligt och i ett mer långsiktigt perspektiv Riktlinjer för bedömningen De flesta markavvattningsprojekt bör rimligtvis medföra en ej betydande miljöpåverkan eller en miljöpåverkan utan betydelse. Det är svårt att ange några mått eller tydliga riktlinjer för bedömningen, då många olika faktorer ska vägas samman vid bedömningen i varje enskilt ärende. Projekt som kan antas medföra en miljöpåverkan utan betydelse är ofta av liten omfattning och det är lätt att överblicka vilka miljöeffekterna av verksamheten kommer att bli. Vid bedömningen att miljöpåverkan är utan betydelse finns ingen risk för påverkan på allmänna intressen. Ett markavvattningsprojekt torde endast kunna orsaka en betydande miljöpåverkan då riksintresseområden, Natura 2000-områden eller andra värdefulla eller skyddade områden direkt eller indirekt kan beröras i väsentlig grad. Att fundera över behovet/nyttan av t.ex. utökat samråd och andra konsekvenser som beslutet om miljöpåverkan kan få för handläggningsprocessen kan också vara en hjälp för bedömningen Miljöpåverkan utan betydelse För en ansökan om markavvattning där åtgärdens miljöpåverkan är utan betydelse finns, som tidigare nämnts, ingen skyldighet att upprätta en MKB. Ansökan om dispens från förbudet och tillstånd till åtgärden ska dock skickas till länsstyrelsen. Då åtgärdens miljöpåverkan antas vara utan betydelse blir prövningen något enklare eftersom ansökan inte behöver kungöras Ej betydande miljöpåverkan Om länsstyrelsen kommer fram till att markavvattningen har en ej betydande miljöpåverkan behöver verksamhetsutövaren, förutom med länsstyrelsen, samråda med de sakägare som särskilt kommer att beröras av åtgärderna. En miljökonsekvensbeskrivning ska sedan upprättas som en bilaga till ansökan om tillstånd till markavvattning. När ansökan och MKB:n skickats till länsstyrelsen ska dessa kungöras 35. Därefter ska handlingarna hållas tillgängliga 34 4 Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet, Miljöbalken en kommentar, del 1 Bengtsson m fl, sid 6: kap. 8 och 22 kap. 3 MB 20

21 för allmänheten, som ska ges möjlighet att yttra sig innan ärendet avgörs. När beslut har fattats ska även detta kungöras. Av kungörelsen ska det framgå hur allmänheten kan få tillgång till information om innehållet i beslutet Betydande miljöpåverkan Om länsstyrelsen beslutar att en markavvattning kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska ett förfarande med en miljökonsekvensbedömning genomföras. Det innebär att den som avser att vidta åtgärden, utöver samrådet med länsstyrelsen och berörda enskilda, även ska samråda med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet ska avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt innehåll och utformning av miljökonsekvensbeskrivningen. Förutom det innehåll i miljökonsekvensbeskrivningen som anges i 6 kap. 7 MB kan länsstyrelsen även ställa krav på att andra jämförbara sätt att nå samma syfte ska redovisas Innehållet i MKB:n Innehållet i en MKB ska identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som den planerade verksamheten eller åtgärden kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi Godkännande av MKB Länsstyrelsen ska i ett särskilt beslut eller samband med avgörandet ta ställning till om MKB:n uppfyller de krav som kan ställas på ett sådant dokument. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med avgörandet av målet eller att ärendet överklagas. 38 Om länsstyrelsen finner att ansökan inte är komplett eller att MKB:n inte är tillfylles ska myndigheten förelägga sökanden att inom en viss tid åtgärda detta. Om så inte sker kan länsstyrelsen besluta att bristen ska åtgärdas på sökandens bekostnad. Om bristen i ansökan eller MKB:n är så väsentlig att dessa handlingar inte kan ligga till grund för prövningen av ansökan kan denna avvisas Betydelsen av höjdsystem Eftersom ett lagakraftvunnet tillstånd till markavvattning ger en rättskraft och kommer att gälla mot alla är det väsentligt att det inte finns någon tveksamhet om de aktuella dikenas bredd, djup och placering. Ett tillstånd bör därför utgå från en koordinatsatt dikningsplan där dikenas djup refererar till ett höjdsystem med en uppmätt fixpunkt. Eftersom ett tillstånd till markavvattning i normalfallet inte är tidsbegränsat, bör en fixpunkt finnas även om åtgärden med dagens perspektiv kan förefalla okomplicerad. För markavvattningsföretag som saknar fixpunkt eller där denna inte går att återfinna kan det uppstå problem vid tillsyn av företaget. Om det i dessa fall inte går att återskapa ett höjdsystem utifrån andra permanenta landmärken, kan verksamhetsutövaren få problem att hävda sin rätt mot de krav som kan ställas från tillsynsmyndigheten kap. 7, 4 pkt MB 37 6 kap 3 MB, 6 kap 7 MB 38 6 kap 9 MB kap. 2 MB 21

22 En möjlig tolkning i dessa situationer är att markavattningsföretaget får anses vara förfallet och inte längre gäller. Detta har dock hittills inte prövats i domstol. Vid tillsyn av markavvattningsföretag som saknar fixpunkt torde de ingående dikena betraktas på samma sätt som andra icke legaliserade anläggningar. 5.5 Prövningsavgift och övriga kostnader för sökanden I samband med att ansökan om markavvattning ges in till länsstyrelsen tas en avgift ut som är avsedd att täcka en del av myndigheternas kostnader för tillståndsprövningen 40. Länsstyrelsen bör i ett tidigt skede informera om att prövningen av markavvattningen är belagd med avgift. Avgiften är beroende av vilken dikeslängd som ansökan omfattar 41. Verksamhetsutövaren ska förutom avgiften även ersätta länsstyrelsens utlägg för kungörelser och aktförvarare. 42 När ansökan har registrerats skickar länsstyrelsen ett meddelande om prövningsavgiften. Följande avgifter gäller per dikeslängd för närvarande. Prövningsavgifter: Total dikeslängd: Avgift: 0-99 m kr m kr m kr > m kr Fiskeavgifter Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan komma att skada fisket, vattenlevande blötdjur eller vattenlevande kräftdjur är enligt 11 kap. 8 MB skyldig att anlägga och underhålla de anordningar som kan behövas för fiskens, blötdjurens och kräftornas fortsatta bestånd och vidta de villkor i övrigt som kan behövas till skydd för fisk och andra vattenlevande djur. Om det inte är lämpligt att meddela villkor kan istället en fiskeavgift bestämmas enligt 6 kap. 5 LSV. Avgiften kan fastställas antingen som en engångsavgift eller som en årlig avgift. Fiskeavgiften ska nyttjas till främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande vatten. 5.6 Kungörelse, remisser och kommunicering Det finns inget krav på att länsstyrelsen skall kungöra ett ärende angående markavvattning där åtgärdens miljöpåverkan är utan betydelse. Däremot ska ansökningar om tillstånd till markavvattning för vilka MKB ska upprättas kungöras i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. 8 MB. 43 Enligt 12 förordning (1998:905) om MKB ska kungörelsen föras in i ortstidningen. Av kungörelsen ska det framgå att det är möjligt att lämna synpunkter på den miljökonsekvensbeskrivning som bilagts en ansökan om markavvattning. Synpunkterna ska lämnas skriftligen till länsstyrelsen inom den tid som bestämts av tillståndsmyndigheten. Denna tid får inte vara kortare än fyra veckor från det att kungörelsen var införd 44. Av kungörelsen ska det också framgå var MKB:n hålls tillgänglig för allmänheten kap. 1 MB 41 Förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, Avgiftsförordningen (1992:191) 42 8 kap. 1 förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken 43 4 Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet, Miljöbalken en kommentar, del 1 Bengtsson m fl sid 6: Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet 22

23 5.7 Underrättelse om beslut När ett beslut om tillstånd fattats av länsstyrelsen, och beslutet vunnit laga kraft, ska en kopia på beslutet skickas till Naturvårdsverket. Om tillståndet berör avvattning i skogsmark ska en kopia även skickas till Skogsstyrelsen Överklagande Av länsstyrelsens beslut ska det framgå hur det går till att överklaga. Ett beslut om markavvattning fattat av länsstyrelsen kan överklagas till miljödomstolen. 46 Detta gäller enligt 14 i avgiftsförordningen (1992:191) även ett beslut om avgift. Miljödomstolens beslut kan enligt 23 kap 1 MB överklagas till Miljööverdomstolen. För beslut om markavvattning som fattas av länsstyrelsen är Miljööverdomstolen sista instans 47. Av 22 kap. 10 MB framgår det att den som vill överklaga måste göra det skriftligt inom den tid som framgår av beslutet. Rätt att klaga har den som beslutet angår om avgörandet gått honom eller henne emot, den myndighet eller kommunala nämnd eller annan som enligt är särskilt föreskrivet i balen eller i föreskrifter samt ideella föreningar. För att en ideell förening ska få överklaga krävs dock enligt 16 kap MB att föreningen har till syfte att tillvarata naturskydds- eller miljöintressen och att föreningen ska ha funnits i minst tre år och har minst 2000 medlemmar. 5.9 Prövning av miljödomstolen En ansökan som prövas av miljödomstolen ska förutom de uppgifter som krävs vid en prövning av länsstyrelsen även innehålla en icke teknisk sammanfattning samt uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder sådana sakägare som påverkas negativt av markavvattningen. 48 Om det vid prövningen av en markavvattning enligt MB framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen, och det inte är uppenbart hur frågan om fastigheternas delaktighet i ska lösas, så ska miljödomstolen utse en markavvattningssakkunnig. 49 Denne tar fram nödvändigt beslutsunderlag och gör en bedömning av avvattningens miljökonsekvenser. Den sakkunnige upprättar ett förslag om hur markavvattningen ska utformas tekniskt samt vilka fastigheter som bör delta och deras andelstal i verksamheten. Miljödomstolen underrättar därefter berörda parter, håller huvudförhandling och meddelar dom. Miljödomstolens beslut kan överklagas till miljööverdomstolen och som sista instans Högsta domstolen. När domen vunnit laga kraft får markavvattningen påbörjas. Om flera fastigheter är berörda ska det av domen framgå vilka som ska delta i markavvattningsföretaget. Kostnaderna för att utföra och i framtiden underhålla ett markavvattningsföretag fördelas mellan deltagarna efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den nytta var och en har av företaget. Vid beräkningen av denna nytta tas hänsyn till bl.a. markens bördighet, nivåförhållanden och markanvändning. Kostnadsfördelningen kan också grundas på en överenskommelse som de berörda fastighetsägarna har träffat. Vid större vägar kan det bli aktuellt att väghållare ska ingå i företaget. En förutsättning är att 45 11, Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet kap. 1, 20 kap. 2 MB kap. 8 MB kap 1-2 MB, 7 kap. 4 Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 49 7 kap. 21, Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 23

24 vägen har en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget. Många markavvattningsföretag utnyttjas även för att leda bort avloppsvatten. I dessa situationer är det rimligt att avloppsutsläpparna deltar i markavvattningsföretaget. Fig 3: Processchema för Länsstyrelsens prövning av dispens och tillstånd till markavvattning. I enklare ärenden är MKB inte nödvändig och dessutom kan dispens och tillstånd meddelas i samma beslut. 24

25 6. Grunder för länsstyrelsens tillståndsprövning 6.1 Rådighet är en förutsättning I lagen slås fast att var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Såväl yt- som grundvatten omfattas av lagstiftningen. En grundläggande förutsättning för att få bedriva en vattenverksamhet är att verksamhetsutövaren har rådighet över det vattenområde där verksamheten ska bedrivas. Det vill säga verksamhetsutövaren måste förfoga över vattenområdet antingen genom att han/hon äger området eller genom att det finns ett avtal eller en överenskommelse upprättad med fastighetsägaren. 50 I vissa fall har man i lagen gett andra än fastighetsägaren den grundläggande rådigheten att bedriva vattenverksamhet. En sådan rådighet har givits till den som vill utföra en markavvattning som kommer att ge en nytta även för andra fastigheter än den egna. Rådigheten innebär i dessa fall att initiativtagaren kan yrka på att även de andra fastigheterna ska delta i markavattningsföretaget. Vidare har staten, kommuner och vattenförbund rådighet att bedriva sådana vattenverksamheter som är önskvärda från allmän miljö- eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket. Slutligen får rensningar för bibehållande av vattnets djup eller läge vidtas och omedelbara återställningsåtgärder utföras av den som är beroende av att vattenförhållandena består. Den omständigheten att någon har rådigheten över vattnet befriar honom inte från de krav på tillåtlighet och i vissa fall tillstånd som ställs upp i MB Gemensam handläggning av olika ärendetyper Länsstyrelsen kan på eget initiativ förbehålla sig rätten att pröva en fråga som annars skulle ha prövats av en kommun 52. Kommunen är skyldig att på begäran lämna över ett ärende till länsstyrelsen. Ett exempel på en sådan situation kan vara i samband med en nydikning eller tillståndspliktig rensning av ett dike inom strandskyddat område. Ofta är hanteringen av strandskyddet delegerat till kommunen. Vid hanteringen av en markavvattning kan det dock vara smidigare om länsstyrelsen väljer att hantera dessa frågor samlat. Läs mer om strandskydd i kap sidan Tillstånd till vattenverksamhet som prövats i annan ordning Tillåtlighetsprövning Regeringen ska pröva tillåtligheten för bland annat nya motorvägar, motortrafikleder, järnvägar för fjärrtrafik samt nya järnvägsspår med en sträcka längre än 5 km 53. I de fall regeringen tillåtit anläggningen och denna förutsätter markavvattning, ska länsstyrelsen eller miljödomstolen alltid meddela tillstånd till markavvattningen Prövning enligt väglagen och lagen om byggande av järnvägar För andra vägar och järnvägar som prövats enligt väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg gäller att tillstånd till markavvattningen ska meddelas om inte verksamheten eller åtgärden befaras orsaka en skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön kap. 1-2 lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 51 2 kap. 4 och 5 lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet kap. 3, 19kap. 3 MB kap 1 MB kap. 23 MB, prop.1997/98:45, del 2, s kap. 9 MB 25

26 En markavvattning som ska utföras i samband med ett väg- eller järnvägsbygge ska alltså i normalfallet tillåtas. Prövningen omfattar då bara vilka försiktighetsmått och villkor som bör vidtas i samband med utförandet. Det kan det vara värt att poängtera att tillståndet för åtgärden bara gäller precist för det område som prövats. Som exempel kan nämnas att vägdagvatten som leds ut i ett vattendrag inte medför att tillstånd måste lämnas för att fördjupa vattendraget nedströms vägen Prövning av torvtäkter För en markavvattningsåtgärd som kommer att utföras i samband med en torvtäkt för energiändamål där tillstånd meddelats som koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, ska tillstånd till markavvattning meddelas 56. Även detta förutsätter att verksamheten eller åtgärden inte befaras orsaka en skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön 57. Då koncession meddelats för täkten omfattar markavvattningsprövningen endast villkor om hur verksamheten skall bedrivas och vilka skyddsåtgärder som ska eller bör vidtas. Torvtäkt för jordförbättringsändamål prövas däremot enligt 9 kap MB och kräver att frågan om tillstånd för markavvattning prövas särskilt enligt 11 kap. MB. En prövning av markavvattnande åtgärder torde bli aktuellt vid alla nya torvtäkter för brytning av torv för jordförbättring eller utökningar av sådana torvtäkter eftersom att avvattning av marken är en förutsättning för brytningen. 6.4 Miljöbalkens mål och de allmänna hänsynsreglerna En grund för alla prövningar enligt miljöbalken är portalparagrafen i 1 kap 1 MB. Där anges att syftet med bestämmelserna i miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Miljöbalken skall tillämpas så att 1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, 2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, 3. den biologiska mångfalden bevaras, 4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och 5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. MB ska alltid tillämpas. Enligt dessa ska alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Hänsynsreglerna ställer också krav på att verksamhetsutövaren skaffar sig kunskap för att miljön inte ska komma till skada när verksamheten utförs kap. 23 MB 57 2 kap. 9 MB 26

27 Hänsynsregler som kan vara av särskilt intresse vid frågor om markavvattning är Bevisbörderegeln (1 ), kunskapskravet (2 ), försiktighetsprincipen (3 ) och Skadeansvarsprincipen (8 ). 6.5 Riksintressen, hushållningsbestämmelser, stora opåverkade områden m. m Grundläggande hushållningsbestämmelser Bestämmelserna i 3 kap MB lägger fast kraven på en långsiktigt god hushållning med naturresurser. Här finns bestämmelser om ett antal olika allmänna intressen knutna till mark- och vattenområden, vilka ska beaktas vid den fysiska planeringen och vid prövningen av enskilda ärenden, t ex om tillstånd till markavvattning. Bestämmelserna innebär bl. a. att mark- och vattenområden ska användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Här anges också att mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt bland annat på grund av deras naturvärden ska så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada naturmiljön. I ett enskilt ärende, exempelvis en ansökan om tillstånd till markavvattning, ligger det på prövningsmyndigheten att ta tillvara de intressen som finns angivna i hushållningsbestämmelserna och att tillämpa dess avvägningsregler Särskilda bestämmelser för hushållning I 4 kap. MB finns de geografiska hushållningsbestämmelserna. Dessa bestämmelser ger ett grundläggande skydd för vissa specifika områden som är av riksintresse på grund av sina natureller kulturvärden. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får inom dessa områden endast komma till stånd om 1. det inte möter något hinder enligt 2-8 och 2. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Av särskilt intresse i samband med frågor om markavvattning är 4 kap. 8, som innebär att användning av mark och vatten på ett sätt som kan påverka ett Natura 2000-område och som omfattar verksamheter eller åtgärder som kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a får komma till stånd endast om sådant tillstånd har lämnats. 6.6 Miljökvalitetsnorm får inte överskridas Miljökvalitetsnormer är ett instrument som myndigheterna använder i sin verksamhet och det ankommer på myndigheterna att tillämpa normerna och utöva tillsyn i olika former för att kontrollera att normerna innehålls eller säkerställs. Huvudregeln är att tillstånd, godkännanden eller dispenser inte får meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överskrids. 58 De miljökvalitetsnormer som berör vattenverksamheter är dels normer enligt förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten samt normer enligt förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön kap 5 MB, 5 kap MB 27

28 Enligt den senare förordningen ska vattenmyndigheten upprätta förslag till och fastställa ett åtgärdsprogram för vattendistriktet. Åtgärdsprogrammet skall ange de åtgärder som behöver vidtas för att miljökvalitetsnormerna om vattenkvalitet ska kunna uppfyllas. Tillstånd till en planerad markavvattningsåtgärd kan endast meddelas under förutsättning att den aktuella åtgärden inte strider mot ett fastställt åtgärdsprogram. 6.7 Naturreservat, Natura 2000, strandskydd och andra områdesskydd Naturreservat mm Inom vissa områden gäller särskilda skyddsbestämmelser enligt 7 kap. MB. Det kan exempelvis gälla fastställda natur- eller kulturreservat eller djur- och växtskyddsområden. Inom dessa områden råder ofta förbud mot grävningsarbeten eller t ex tillträdesförbud under vissa perioder. Vid prövning av markavvattningsföretag skall meddelade föreskrifter för skyddade områden beaktas. I många fall krävs att en parallell tillstånds- eller dispensprövning sker tillsammans med ansökan om tillstånd till markavvattning Biotopskydd Biotopskyddet är tänkt att utgöra ett skydd för vissa mindre mark- och vattenområden (biotoper) i jordbrukslandskapet som utgör livsmiljöer för utrotningshotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda. Biotopskyddsområden kan bildas på tre olika sätt. - Vissa livsmiljöer har ett generellt skydd genom förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken. De våtmarksmiljöer som omfattas är källor med omgivande våtmarker i jordbruksmark samt småvatten och våtmarker i jordbruksmark. I den senare gruppen inkluderas kärr, gölar, vätar, översilningsmarker, kallkällor, märgelgravar, vissa öppna diken och dammar. - Skogsstyrelsen kan besluta om att vissa skyddsvärda mark- eller vattenområden ska omfattas av biotopskyddet. Detta gäller för bland annat mindre vattendrag och småvatten med omgivande mark, örtrika sumpskogar, rik- och kalkkärr, alkärr, källor med omgivande våtmarker och myrholmar. - Länsstyrelsen har möjlighet att förklara bland annat rik- och kalkkärr i jordbruksmark och naturliga bäckfåror som biotopskyddsområde. Inom ett biotopskyddsområde får det inte bedrivas verksamheter eller utföras åtgärder som kan skada naturmiljön. Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen, i enskilda fall, medge undantag från förbudet. En tillståndspliktig markavvattning ska även dispensprövas enligt biotopskyddsbestämmelserna om utpekade biotoper kan komma att beröras. Förbudet gäller dock inte regelrätta rensningar av befintliga diken Strandskydd Strandskydd gäller generellt vid för alla landets stränder 59. Syftet är att säkra tillgången på strandområden för allmänhetens friluftsliv samt att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Det skyddade området är normalt 100 meter från strandlinjen såväl på land som i vattenområdet och omfattar även undervattensmiljön. Skyddsområdet kan utökas till att gälla 300 meter från strandlinjen. Förbudet innebär att det inte är möjligt att uppföra nya byggnader eller ändra befintliga byggnader för att tillgodose ett väsentligen annat användningssätt. Anläggningar 59 7 kap MB 28

29 eller anordningar får inte utföras på ett sätt som medför att mark tas i anspråk så att allmänheten hindras att färdas fritt. Förbudet gäller även alla åtgärder som väsentligen kan försämra livsvillkoren för djur- och växter. Dispens från förbudet kan medges om det finns särskilda skäl. En stark restriktivitet ska gälla vid prövningen av dispens. Åtgärden kan dock vara undantagen från förbudet om strandskyddsbestämmelserna om den behövs för jord- eller skogsbruket. Vid prövningen av en markavvattningsåtgärd ska syftet med strandskyddet vägas in som en del i prövningen av vattenverksamheten Särskilda skyddade områden Natura 2000 Natura 2000-områden är sådana naturområden som bör skyddas eller har skyddats som särskilt skyddsområde enligt rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar, 2. som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, eller 3. enligt internationella åtaganden eller nationella mål om skydd för naturområden. Inom dessa naturområden krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön 62. Verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av det berörda området är dock undantagna från tillståndsplikten. Generellt prövas tillstånd till verksamheter eller åtgärder inom Natura 2000-områden av länsstyrelsen. Om verksamheten eller åtgärden omfattas av tillståndsplikt eller dispensprövning enligt 9 kap. MB eller kap MB ska frågan om tillstånd prövas av den myndighet som prövar den andra tillståndsfrågan eller dispensprövningen. 63 Detta innebär att frågan om tillstånd och/eller dispens till en markavvattning inom ett Natura 2000-område måste prövas både enligt 7:e och 11 kap. MB. Tillstånd får endast lämnas om verksamheten eller åtgärden ensam eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder inte 1. kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som avses att skyddas, 2. medför att den art eller de arter som avses att skyddas utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter Enligt 8 kap. 1-2 MB får föreskrifter till skydd för vilt levande djur och växter meddelas under förutsättning att arten av någon orsak kan komma att försvinna eller utsättas för plundring, detta oavsett om det finns fara för att arten försvinner. Genom artskyddsförordningen (1998:179) är det förbjudet att döda, skada, fånga eller störa vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller bon samt förbud mot att skada eller förstöra sådana djurs fortplantningsområden och viloplatser. Enlig samma förordning är det inte tillåtet att avsiktligt plocka, samla in, skära av, dra upp med rötterna eller förstöra växter i deras naturliga utbredningsområde i naturen kap. 17 MB, prop.1997/98:45, del 2, sid 87f 61 7 kap. 27 MB 62 7 kap. 28 a MB 63 7 kap. 29 b MB 64 7 kap. 28 b MB 29

30 Vid prövningen och/eller genomförandet av markavvattningsåtgärder är det särskilt viktigt att skyddade djur i området inte störs, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Djurens fortplantningsområden eller viloplatser får heller inte skadas eller förstöras. Det är lika viktigt att skyddade växter inte kommer att förstöras eller tas bort i samband med markavvattningen. 6.8 Båtnadskravet En särskild förutsättning för att kunna bedriva en vattenverksamhet är att åtgärden måste vara samhällsekonomiskt motiverad. Detta innebär att verksamheten bara får bedrivas om fördelarna av verksamheten från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den Framtida vattenverksamhet får inte försvåras En planerad vattenverksamhet får, enligt 11 kap 7 MB, heller inte medföra att andra verksamheter som berör samma vattentillgång kommer att påverkas Fiskets förutsättningar skall bibehållas Ytterligare en särskild förutsättning är att fiskeintresset särskilt ska beaktas vid utförandet av en vattenverksamhet. Verksamhetsutövaren har en skyldighet att vidta och underhålla anordningar som kan behövas för att ta hänsyn till fisket. I detta fall räknas även musslor och kräftor som fisk. Exempel på anordningar för att ta tillvara fisket kan vara fisktrappor eller ålyngelledare. En annan kompensationsåtgärd kan vara att ett visst minimivattenflöde ska garanteras för fiskens och övrig vattenfaunas passage. 66 Ett alternativ till att utföra kompensationsåtgärder för fisket kan vara att verksamhetsutövaren åläggs att betala en fiskeavgift Tidsbegränsning och villkor Av 11 kap 13 MB framgår att ett tillstånd till markavvattning ska förenas med villkor för att motverka skador på allmänna eller enskilda intressen om så behövs. Villkoren ska utformas med hänsyn till påverkan på och konsekvenser för mark och vatten, både inom och utanför verksamhetsområdet. Det kan till exempel vara fråga om att så långt som möjligt lokalisera och utforma dikessystemet med hänsyn till naturmiljön eller att dikningen ska utföras vid en, med tanke på växt- och djurlivet, lämplig tidpunkt. Det är även möjligt att ställa sådana villkor som skyddar naturmiljön på omgivande mark och som förhindrar användning av t.ex. olämpliga maskiner eller olämplig vägdragning. Vid behov kan också verksamhetens omfattning begränsas. 68 I ett beslut om tillstånd till markavvattning ska tiden inom vilken åtgärderna ska vara utförda anges. Om markavvattningen inte är utförd när denna tid löpt ut så förfaller tillståndet. Om verksamhetsutövaren har för avsikt att utföra åtgärder efter att tillståndet förfallit måste ett nytt tillstånd sökas. 69 I kap. 7.5 finns mer information om att tillstånd upphöra att gälla. Länsstyrelsen får under vissa förutsättningar ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser. Detta kan t ex ske om villkoren i tillståndet visar sig vara otillräckliga för att motverka en negativ påverkan på naturmiljön eller om det uppkommit en olägenhet av kap 6 MB 66 prop.1997/98:45, del 2, s 130, 11 kap 8 MB 67 16kap. 9, 28 kap 13, 31 kap 16 och 24 kap 5 MB, 6 kap. 5 Lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 68 Miljöbalken en kommentar, del 1 Bengtsson m fl sid 11: kap. 13 MB 30

31 någon betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts Tillstånd eller dispens får inte lämnas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser Ett tillstånd eller dispens får enligt 16 kap. 4 MB inte lämnas i strid mot gällande detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (PBL). Vid prövningen av ett vattenärende ligger det på tillståndsmyndigheten att avgöra om den sökta verksamheten kommer att strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Vid tveksamheter bör samråd ske med kommunen. För en verksamhet som strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelse, är det möjligt att meddela villkorliga tillstånd och dispenser där det framgår att en förutsättning är att planen eller bestämmelserna ändras. 71 Det är dock inget som hindrar att tillstånd eller dispens vägras exempelvis för markavvattning inom naturmark som omfattas av gällande detaljplan. Läs mer om planbestämmelser i kap Vandelsprövning Om någon inte fullgjort sina skyldigheter enligt de tillstånd och liknande som meddelats tidigare kan tillståndsmyndigheten vägra att meddela nya tillstånd, godkännanden eller dispenser. Detta gäller även när någon bedrivit en verksamhet som krävt tillstånd, godkännande eller dispens och denne låtit bli att söka tillstånd till verksamheten Följdföretag ska vägas in i prövningen Vid prövningen av en verksamhet ska hänsyn alltid tas till andra verksamheter eller anläggningar som har en naturlig koppling till den verksamhet som tillståndet avser. Detta gäller oavsett om verksamheterna redan bedrivs eller kan förutses om den planerade verksamheten påbörjas Villkor som avser två eller flera verksamheter Om två eller flera enligt miljöbalken tillståndpliktiga verksamheter kommer att påverka miljön inom samma område är det möjligt för verksamhetsutövarna att samverka om de skyddsåtgärder och försiktighetsmått som erfodras. De villkor om skyddsåtgärder eller försiktighetsmått som behöver vidtas kan meddelas i ett gemensamt tillståndsbeslut för båda verksamheterna eller som gemensamma villkor i separata beslut för respektive verksamhet Skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder Tillstånd och dispenser kan enligt 16 kap. 9 MB förenas med villkor om att den som får nytta av tillståndet ska utföra och bekosta särskilda undersökningar av ett berört område, åtgärder för att bevara ett berört område eller åtgärder för att kompensera för det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför Oförutsedd skada För de markavvattningar som prövas av miljödomstolen ska det i tillståndet finnas uppgifter om inom vilken tid anspråk om ersättning ska göras med anledning av oförutsedda skador kap. 5 MB 71 prop. 1997/98:45, del 2, s 205f kap 6 MB, prop.1997/98:45, del 2, s 205f kap 7 MB, Miljöbalken en kommentar, del 2 Bengtsson m fl, sid 16: kap 8 MB, Miljöbalken en kommentar, del 1 Bengtsson m fl sid 11:34 75 Bilaga 5: Förslag på skydds- och kompensationsåtgärder kap 25 MB 31

32 Det är endast då markavvattningsärendet avgörs av miljödomstolen som en sådan tidpunkt kan fastställas 77. Detta förklaras av att Länsstyrelsen främst har att pröva ansökningar där enbart sökandens fastigheter berörs kap 13 MB 32

33 7. Tillstånds giltighet, omprövning och avveckling av markavvattningsföretag 7.1 Lagligförklarade markavvattningsföretag Lagstiftning för att underlätta markavvattning har en lång historia som går tillbaka ända till landskapslagarna. Det finns idag tiotusentals lagligförklarade markavvattningsföretag i landet. De kallas sjösänkningsföretag, torrläggningsföretag, vattenavledningsföretag, invallningsföretag eller dikningsföretag och de flesta bildades i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet genom laga syneförrättning enligt 1879 års dikningslag eller 1918 års vattenlag. Ett tillstånd och andra myndighetsbeslut angående en vattenverksamhet som meddelats enligt äldre lagstiftningar gäller med samma rätt som en miljödom. Detta gäller således även förrättningar enligt1879 års dikningslag och 1918 års vattenlag som trätt i laga kraft. 78 I dag ges tillstånd till markavvattning som tidigare nämnts av länsstyrelsen eller av miljödomstolen. Tillståndet ger innehavaren en trygghet genom att denne inte behöver oroa sig för att enskilda som kunnat föra talan i målet ställer ytterligare krav eller att det allmänna ställer krav med stöd av de allmänna hänsynsreglerna Tillstånd enligt miljöbalken En lagakraftvunnen dom i ett ansökningsmål gäller mot alla för de frågor som prövats i domen eller i beslutet. 80. Detsamma gäller beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats av länsstyrelse enligt 11 kap. MB. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Tillstånd till markavvattning har således rättskraft enligt 24:1 MB och gäller mot alla, när det gäller de frågor som prövats i beslutet. Bestämmelserna tillämpas även på Länsstyrelsens tillstånd till markavvattning. Med tillstånd avses även godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 11 kap. 16 MB. Även omprövningsdomar eller beslut har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. Att domen får rättskraft innebär att domen inte kan rivas upp på talan av någon enskild sakägare. Inte heller med anledning av allmänna intressen kan tillståndet rubbas. Ett tillstånd kan dock vid specifika fall begränsas, förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande förelägganden eller förbud enligt 26 kap 9 fjärde stycket MB. 7.3 Andra typer av tillstånd till markavvattning Laga syneförrättning enligt äldre vattenlagstiftning I 4 kap års dikningslag angavs att då någon önskade göra en dikning eller avvattning som berörde flera fastigheter och man inte var överens om hur diket skulle utformas eller placeras, eller om hur det framtida underhållet skulle fördelas, så skulle dikningsföretaget prövas genom en syneförrättning. Konungens befallningshavande (länsstyrelsen) skulle efter ansökan förordna statens lantbruksingenjör, lantmätare eller någon annan behörig tjänsteman att utföra förrättningen. Förrättningsmannen upprättade tillsammans med två synemän ett förslag till hur markavvattningen skulle ske och hur kostnaderna för utförandet och det framtida underhållet skulle 78 5 Lag (1998:811) om införande av miljöbalken, prop. 1997/98:45, del 2 sid prop. 1997/98:45, del 2, sid kap. 1 MB, prop. 1997/98:45, del 2, sid

34 fördelas. Om deltagarna enades om förrättningsmannens förslag fick det rättslig kraft genom att denne skickade det avslutande protokollet tillsammans med övriga handlingar till länets lantmäterikontor. Om förslaget överklagats till häradsrätten, så fick förslaget rättslig kraft först efter att rätten avgjort ärendet, och därefter skickat handlingarna till lantmäteriet. 81 Också enligt 1918 års vattenlag 82 skulle en syneförrättning hållas då någon ville utföra en markavvattning som berörde andra fastigheter än den egna och de inblandade fastighetsägarna inte kunde komma överens om hur det skulle ske eller om hur kostnaderna skulle fördelas. En nyhet var dock att det blev möjligt att frivilligt pröva en markavvattningsåtgärd i syfte att få en tryggare sits inför framtiden. Länsstyrelsen skulle efter ansökan utse statens lantbruksingenjör eller därtill behörig tjänsteman till att handlägga syneförrättningen. 83 Efter att alla frågor blivit utredda upprättade förrättningsmannen ett utlåtande bland annat med uppgifter om hur och var de ingående dikena skulle anläggas, hur broar och trummor skulle anläggas eller byggas om, vilka som skulle anses som delägare i markavvattningsföretaget samt hur kostnaderna för utförandet och det framtida underhållet bör fördelas. 84 Förrättningsmannens utlåtande kungjordes och efter en besvärstid om 30 dagar fick förrättningen rättslig kraft om ingen haft synpunkter på förslaget. 85 Ett markavvattningsföretag enligt ovanstående lagrum omfattar de gemensamma diken och rörledningar och andra anordningar som finns för att möjliggöra avvattning på en eller flera fastigheter. De fastigheter som har fått nytta av markavvattningen utgör deltagare i företaget. Dessa ska gemensamt ansvara för det framtida underhållet av företaget utifrån vad som är skäligt med hänsyn till den nytta var och en har av företaget. Fördelningen framgår av den kostnadsfördelningslängd som upprättats i samband med förrättningen Tillstånd enligt naturvårdslagen År 1986 infördes 86 i naturvårdslagen (1964:822) (NVL) en bestämmelse 18c som medförde att markavvattningsåtgärder inte fick utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Definitionen av markavvattning överfördes från vattenlagen. Tillståndskravet gällde all typ av markavvattning, viss täckdikning samt i fall då frågan prövades inom ramen för torvlagen. Skyddsdikning undantogs också med anledning av att sådan dikning inte ansetts omfattas av vattenlagens definition av markavvattning. Antalet dikningsföretag som tillståndsprövats är mycket stort. Exempelvis avgjordes över 970 ärenden hos länsstyrelserna bara under år Efter att regeringen 1991 bemyndigats att förbjuda markavvattning i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras föreskrevs i 19h naturvårdsförordningen (1993:1086) om inom vilka områden förbud mot markavvattning skall gälla. Förbudet trädde i kraft år Ett okänt antal dikningsföretag har därefter prövats som dispensärenden hos länsstyrelserna, utan att frågan om tillstånd enligt 18c samtidigt särskilt tagits upp. I dessa fall har dispens ansetts som liktydigt med tillstånd kap års dikningslag (SFS 29) 82 7 kap. 36, 1918 års vattenlag (SFS 523) kap. 32, 1918 års vattenlag, (SFS 523) kap , 1918 års vattenlag, (SFS 523) kap. 75, 1918 års vattenlag, (SFS 523) 86 prop. 1985/86:159 om ändring i naturvårdslagen m.m. 87 SOU 1990:38 Översyn av naturvårdslagen m.m. 34

35 Dessa dikningsföretag får anses ha samma rättskraft som numera stadgas i 24 kap. 1 MB oavsett om prövningen av företaget enbart behandlat frågan om dispens från markavvattningsförbudet enligt 18d NVL eller både sådan dispens och tillstånd enligt 18c NVL. I och med miljöbalkens införande 1999 upphävdes naturvårdslagen Dikningsplan godkänd av skogsstyrelsen Någon skyldighet att utföra dikning i skogsmarker finns inte enligt skogsvårdslagen. Dock lämnades statsbidrag till skogsdikning av våtmarker från talet ända fram till 1990-talet. För att få bidrag krävdes att skogsvårdsstyrelsen (SVS) godkände de dikningsplaner som upprättades. Före 1986, alltså innan tillståndskravet för markavvattning infördes i 18c NVL, prövades många av dessa dikningsföretag enligt 20 NVL. Denna paragraf angav att samråd skulle ske med länsstyrelsen angående sådana arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 NVL, om arbetsföretaget kunde komma att väsentligt förändra naturmiljön. Från 1979 fick dock inte stöd lämnas till åtgärder som påtagligt kom att skada värden för natur- eller kulturminnesvården. Dessa dikningsföretag torde då, samråd skett, anses vara prövade enligt då gällande lag. Detta trots att det är få av dikningarna för skogsproduktion som föranlett en förrättning enligt vattenlagen Lantmäteriförrättning Enligt 9 kap. 1 fastighetsbildningslagen (1970:988) (FBL) kan lantmäterimyndigheten i samband med en fastighetsreglering besluta om att anläggningsarbeten eller liknande åtgärder ska utföras gemensamt om det främjar fastighetsregleringens syfte och att det inte är lämpligt att åtgärderna utförs av en enskild. I förarbetet till lagstiftningen nämns vägar och diken som exempel på åtgärder som lämpligen utförs gemensamt. Skrivningen i 9 kap. 1 FBL knyter an till bestämmelserna i 4 kap. 2 VL 88 och innebär att lantmäterimyndigheten kan besluta om att ett markavvattningsföretag får utföras som gemensamt arbete då det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen kommer att skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena samt, angående detaljdränering genom täckdikning, då det inte föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen kommer att skadas genom företaget. 89 För större markavvattningar kan lantmäterimyndigheten förordna om att prövning ska ske enligt miljöbalken. Eftersom att det är fråga om markavvattningar där det är flera som deltar bör prövningen ske vid miljödomstolen. 90 Med tanke på att det ska vara uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen inte kommer att skadas genom ett vattenföretag, respektive att det inte ska finnas sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom en täckdikning, torde de situationer då lantmäterimyndigheten kan besluta om markavvattnande åtgärder inte gälla avvattning av våtmarksområden. 88 Vattenlagen (1983:291) 89 Fastighetsbildningslagen En kommentar (Landahl, Nordström), sid prop. 1997/98:45 del 2, sid

36 7.4 Arkivering av lagligförklarade markavvattningsföretag Akterna från de förrättningar som ligger till grund för markavvattningsföretagen finns arkiverade hos Lantmäterimyndigheten, Länsstyrelsen eller Miljödomstolen beroende på vilken myndighet som genomfört förrättningen eller meddelat beslutet. Observera att legaliserade markavvattningsföretag inte finns registrerade här. Företag som prövats enligt 1879 års dikningslag eller äldre bestämmelser företag före cirka Företag som prövats enligt 1918 års eller 1983 års vattenlag företag efter cirka år Företag som prövats enligt miljöbalken mindre okontroversiella företag. 3. Tillstånd och dispenser enligt naturvårdslagen. 1. Företag som prövats enligt miljöbalken (kopia av beslut hos Länsstyrelsen). 2. Vattendomar t ex sjösänkningar. Vattendomar före cirka Dikningsplaner godkända av skogsstyrelsen Fastighetsregister eller fastighetsbok Lantmäterimyndigheten Länsstyrelsen Miljödomstolen Landsarkivet Fig 4: Legaliserade markavvattningsföretag hittas i ovanstående arkiv. Skogsstyrelsens regionkontor Landsarkivet 7.5 Tillstånd kan förfalla Enligt 22 kap. 25 MB ska det i ett tillstånd till en vattenverksamhet alltid anges en tidpunkt för när arbetena ska vara utförda. Denna tid får sättas till högst tio år. Om verksamhetsutövaren inte slutför den tillståndsgivna vattenverksamheten inom den tid som angivits så förfaller tillståndet i sin helhet. Det senare innebär att tillståndet förfaller även redan utförda delar av verksamheten. Återstår det endast obetydliga delar att utföra gäller dock tillståndet. Om verksamhetsutövaren kan visa att han har giltiga skäl för dröjsmålet eller om synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller kan tillståndsmyndigheten förlänga arbetstiden med högst 10 år. Ansökan om förlängning ska göras innan den föreskrivna tiden gått ut. Tillståndsmyndigheten kan om det är skäligt föreskriva nya eller strängare villkor vid prövningen av ansökan Förbud och återkallelse av tillstånd, omprövningsbestämmelser Återkallelse och förbud Tillståndsmyndigheten har möjlighet att helt eller delvis återkalla ett beslut om tillstånd, dispens eller godkännande och förbjuda fortsatt verksamhet. 92 Detta kan ske om: Den sökande vilselett tillståndsmyndigheten genom att låta bli att lämna uppgifter alternativt lämnat falska eller ofullständiga uppgifter som haft betydelse för beslutet kap. 2 MB, prop. 1997/98:45, del 2, sid kap 3 MB, prop. 1997/98:45, del 2, sid 254f 36

37 Om tillståndet, dispensen eller villkor som gäller för verksamheten inte följs. Om det på grund av verksamheten uppkommit en olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts Om det på grund av verksamheten uppstått sådana förhållanden att det kan ge upphov till skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön. Om verksamheten slutgiltigt upphört Om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-medlemsskapet. Om underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats Om ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. Att återkalla ett tillstånd eller dispens bör inte vara första steget utan andra sätt att åstadkomma rättelse bör ha prövats först. Detta kan tillexempel vara att förelägga om rättelsen enligt 26 kap. 9 MB. Angående den sista punkten måste hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet när det gäller att bedöma hur lång tid som ska ha gått för att en återkallelse ska kunna ske. En viktig parameter är de olägenheter som uppstår för andra intressen, som är beroende av samma vattentillgång. Punkten är även tillämpbar då en tillståndshavare inte tagit sitt tillstånd i anspråk. Återkallelse kan dock inte ske under en löpande arbetstid Omprövning av tillstånd Enligt 24 kap. 5 MB kan ett tillstånd eller villkor för vattenverksamheter som meddelats enligt miljöbalken omprövas efter tio år från det att domen vunnit laga kraft. För tillstånd som meddelats enligt 1983 års vattenlag kan fristen vara mellan 10 till 30 år från det att tillståndet vann laga kraft. De tillstånd som meddelats enligt 1918 års vattenlag och äldre vattenlagstiftning kan omprövas 10 år efter det att de vann laga kraft. De situationer då omprövning kan ske, och som har bäring på markavvattning är Om en verksamhet medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Om den som sökt tillståndet vilselett tillståndsmyndigheten genom att låta bli att lämna uppgifter alternativt lämnat falska eller ofullständiga uppgifter som haft betydelse för tillståndet. Om tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts Om det på grund av verksamheten uppkommit en olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts. Om förhållandena i omgivningen har förändrats väsentligt. Om det visar sig att anordningar som gjorts eller villkor som meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga. Angående den näst sista punkten framgår av förarbetena till miljöbalken 94 att en omprövning kan ske om förhållandena sedan tillståndet meddelades har förändrats väsentligt och detta ger upphov till sådana störningar eller påverkan från verksamheten som inte ska behöva tålas i samma utsträckning som tidigare. Detta kan exempelvis vara att den omgivande miljön blivit känsligare för störningar eller påverkan från verksamheten. Det kan också vara fråga om faktiska förändringar av vattenförhållandena genom att exempelvis nya vatten- eller avloppsföretag kommit till som förändrat vattensituationen. Tillståndsmyndigheten får dock inte meddela så ingripande föreskrifter eller villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller 93 prop. 1997/98:45, del 2 sid 255f 94 prop. 1997/98:45 del 2, sid

38 att den avsevärt försvåras. 95 Ett avgörande i Svea hovrätt 96 år 2003 klargör att det inte är möjligt ompröva ett markavvattningsföretag så att det ursprungliga syftet med företaget kommer att motverkas. Efter en ansökan av innehavaren till ett tillstånd kan tillståndsmyndigheten ompröva eller upphäva villkor eller andra bestämmelser som meddelats tillsammans med tillståndet. Villkor kan dock bara upphävas eller mildras om det är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt alternativt att ändringen bör ske på grund av omständigheter som inte förutsågs då tillståndet meddelades. 97 Omprövning av ett markavvattningsföretag kan vara aktuellt när det inträffat sådana förändringar som inverkar på företagets kostnadsfördelning, företagets omfattning eller de omgivande förutsättningarna. Detta kan tillexempel uppstå då fastighetsindelningen ändrats, att en tätort byggts ut eller att en avloppsledning anslutits till markavvattningsföretaget. För att göra en ändring i ett markavvattningsföretag angående deltagare och andelstal, räcker det med att samtliga deltagare träffar en överenskommelse om detta. För att överenskommelsen ska bli giltig gentemot de ingående fastigheterna, och därmed eventuella nya fastighetsägare, måste överenskommelsen godkännas av miljödomstolen. Kan inte överenskommelse nås kan frågan om omprövning väckas hos miljödomstolen. 7.7 Avveckling av markavvattningsföretag Om det uppstått sådana nya förutsättningar sedan markavvattningsföretaget bildats att detta är inaktuellt är det möjligt att avveckla företaget. Detta kan ske på två olika sätt. Om deltagarna i företaget är överens om att markavvattningsföretaget ska upphöra kan de upprätta en överenskommelse om detta. För att överenskommelsen ska bli giltig gentemot de ingående fastigheterna måste överenskommelsen godkännas av miljödomstolen. 98 En avveckling av ett markavvattningsföretag kan även ske genom att någon av deltagarna ansöker om att företaget avvecklas hos miljödomstolen. Frågan ska då hanteras av miljödomstolen som ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1, 8 pkt, MB. Sannolikt kommer miljödomstolen i sådana fall att utse en markavvattningssakkunnig som får utreda förhållandena och komma med ett förslag till lösning. Frågor som bör vara utreda vid en avveckling av ett markavvattningsföretag är om det finns intressen utanför företaget som är beroende av att företaget fungerar och i så fall hur dessa intressen kan beaktas. Ska hela eller delar av företaget avvecklas. Framtida underhållsansvar för de diken och rörledningar som finns kvar Fördelning av eventuell egendom och utrustning 7.8 Övergivet markavvattningsföretag Diken som har tillstånd enligt äldre vattenlagstiftning eller miljöbalken får även om ett nytt naturtillstånd inträtt rensas till föreskriven bottenhöjd utan en ny tillståndsprövning. Detta kap. 5 MB, prop. 1997/98:45 del 2, sid M Angående omprövning av vattenregimen för sjön Östen, M284-00: kap. 8 MB, prop. 1997/98:45 del 2, sid kap. 18 lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 38

39 under förutsättning att inte tillståndet kan anses vara förfallet. I "Miljöbalken - En kommentar", Del 1, s. 11:38 (Bengtsson m.fl. 2000) framförs uppfattningen att den ansvarige för ett dike eller motsvarande, så länge ett tillståndsbeslut gäller, måste ha rätt att - oavsett hur lång tid som förflutit sedan föregående rensning - verkställa rensning för att nå föreskriven bottenhöjd. Endast i de fall tillståndsbeslutet enligt allmänna rättsgrundsatser kan anses förfallet, på grund av att diket sedan länge är övergivet, eller tillståndet har återkallats enligt 24 kap. 3 1 st. 5, 8 eller 9 p. MB eller omprövats enligt 24 kap. 5 MB, bör tillståndsplikt för rensningar kunna aktualiseras i de fall det görs gällande att ett nytt naturtillstånd har inträtt. Tolkningen görs med hänvisning till rättskraftsregeln i 24 kap. 1 MB. 99 Läs mer om begreppet nytt naturtillstånd under rubrik 8.4. sidan Stockholms tingsrätt M

40 8. Rättighet och skyldighet att underhålla befintliga diken och rör 8.1 Ansvar för underhåll av vattenanläggningar Enligt 11 kap 17 MB är den som äger en vattenanläggning (t.ex. ett dike) är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Detta gäller oavsett om tillstånd har meddelats till anläggningen eller inte. I underhållsansvaret ligger även en skyldighet att bygga om uttjänta anläggningar om anläggningen har betydelse för andra än ägaren. Om skador uppkommer genom att underhållsskyldigheten inte fullföljs kan tillsynsmyndigheten meddela föreläggande om rättelse enligt 26 kap.1 MB. Den som är beroende av att vattenförhållandena består har rådighet att utföra de rensningar som behövs 100. Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan ska fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas. Rådigheten innebär dock inte att åtgärden kan utföras utan markägarens medgivande. Vid oenighet kan den som är beroende av att vattenförhållandena består tvångsvis skaffa sig rätten att rensa genom att söka tillstånd hos miljödomstolen. 8.2 Markavvattningsföretags organisation När en markavvattning berör många fastigheter bildas vanligen en samfällighet ett markavvattningsföretag. Kostnaderna för att utföra och i framtiden underhålla ett dikessystem fördelas då mellan deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta var och en har av företaget. 101 För att hantera administrationen av markavvattningsföretaget måste intressenterna ta ställning till vilken organisationsform samfälligheten ska ha. Enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter kan en samfällighet antingen förvaltas direkt genom delägarna (delägarförvaltning) eller genom en särskilt bildad samfällighetsförening (föreningsförvaltning). Vid delägarförvaltning fattas besluten gemensamt under enighet. Om man inte kan enas i någon fråga angående förvaltningen ska, om någon deltagare begär det, lantmäterimyndigheten hålla sammanträde med deltagarna för att avgöra frågan. Lantmäterimyndigheten får även om omständigheterna gör det nödvändigt anordna en föreningsförvaltning av samfälligheten. En samfällighetsförening bildas genom ett sammanträde med deltagarna då de beslutar om stadgar, utser en styrelse och tid för föreningsstämma. Om någon begär det ska sammanträdet hållas av Lantmäterimyndigheten. Samfällighetsföreningen registreras hos Lantmäteriet och får då status som juridisk person. Styrelsens uppgift är att handha föreningens angelägenheter mellan föreningsstämmorna. Beslut i en samfällighetsförening fattas genom majoritetsbeslut. För äldre vattensamfälligheter gäller att de förvaltas enligt den lagstiftning som tillämpades när samfälligheten tillkom. I 1879 års dikningslag finns få riktlinjer för hur dessa typer av samfälligheter ska förvaltas. Om det uppstår en tvist om förvaltningen av en samfällighet som bildats enligt dikningslagen eller innan denna lag trädde i kraft, är det enklast om det bildas en kap. 5 Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser för vattenverksamhet kap. Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 40

41 samfällighet enligt samfällighetslagen 102. För de vattensamfälligheter som bildats enligt senare vattenlagenstiftningar finns tydliga regler om hur förvaltningen ska ske Ansvar i äldre markavvattningsföretag De fastigheter som vid förrättningen konstaterats ha nytta av markavvattningen utgör deltagare i företaget. Dessa ska gemensamt ansvara för det framtida underhållet utifrån vad som är skäligt med hänsyn till den nytta var och en har av företaget. Fördelningen framgår av den kostnadsfördelningslängd som upprättats i samband med förrättningen. Ett markavvattningsföretags kostnadsfördelningslängd är ett juridiskt dokument som visar vilka fastigheter som ska dela ansvaret för de diken som ingår i företaget. Det är endast de fastigheter som framgår av kostnadsfördelningslängden som kan ställas till ansvar för hanteringen av ett markavvattningsföretag. I de fall då fastighetsstrukturen ändrats sedan företaget bildades är det därför viktigt att kostnadsfördelningslängden uppdateras antingen genom att en överenskommelse träffas som godkänns av miljödomstolen eller att miljödomstolen omprövar företaget. I de fall samtliga fastigheter i kostnadsfördelningslängden upphört att existera gäller den plankarta som upprättats i samband med förrättningen. Av denna framgår vilket område som har fått nytta av markavvattningen. I dessa fall bör en ny kostnadsfördelningslängd upprättas, och i normalfallet omfatta de fastigheter som finns inom nyttoområdet. 8.3 Underhållsrensning Underhållsrensning av diken kräver, enligt 11 kap 15 MB inget tillstånd. Med underhållsrensning avses rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge. Det vill säga att ta bort sediment och vegetation. Om rensningsåtgärden kommer att fördjupa eller ändra dikets utformning är åtgärden tillståndspliktig, såvida inte undantaget i 11 kap. 12 MB är tillämpligt. 103 Ett exempel på en situation då en fördjupning av ett dike inte skulle vara tillståndspliktigt, kan vara då det i samband med rensning av ett dike anläggs slamgropar i syfte att samla upp partiklar som följer med det strömmande vattnet. Om syftet med en fördjupning är att varaktigt öka avvattningen av det omgivande området är dock åtgärden att anse som tillståndspliktig markavvattning. 102 Lag ( ) om förvaltning av samfälligheter 103 prop.1997/98:45, del 2 s

42 Legaliserade markavvattningsföretag Permanenta diken på skogsmark Permanenta diken på övrig mark. Rättighet att underhållsrensa ned till de bottennivåer och dikesprofiler som lagts fast i förrättning eller beslut. Anmälan till länsstyrelsen om fisket kan skadas eller om naturvårdsförordnanden berörs. Skyldighet att underhålla markavvattningsföretaget, så att skada inte uppkommer för allmänna eller enskilda intressen. Ansvaret ligger på ägaren till vattenanläggningen, dvs. organisationen för markavvattningsföretaget. Krävs inte tillstånd till underhållsrensning för att bibehålla vattnets djup eller läge (vegetation och finkornigt sediment får tas bort) eller för att omedelbart återställa ett dike som har vikit från sitt förra läge. Fastighetsägaren ska alltid underrättas. Om fisket kan skadas eller om naturvårdsförordnanden berörs ska anmälan göras till länsstyrelsen. Om naturmiljön i övrigt riskerar att ändras väsentligt ska anmälan göras till skogsstyrelsen. Skyldighet att underhålla dike, så att skada inte uppkommer för allmänna eller enskilda intressen. Ansvaret ligger på ägaren till vattenanläggningen, vanligtvis markägaren. Krävs inte tillstånd för att underhållsrensa för att bibehålla vattnets djup eller läge (vegetation och finkornigt sediment får tas bort) eller för att omedelbart återställa ett dike som har vikit från sitt förra läge. Fastighetsägaren ska alltid underrättas. Om fisket kan skadas, naturvårdsförordnanden berörs eller om naturmiljön i övrigt riskerar att ändras väsentligt skall anmälan göras till länsstyrelsen. Skyldighet att underhålla dike, så att skada inte uppkommer för allmänna eller enskilda intressen. Ansvar ligger på ägaren till vattenanläggningen, vanligtvis markägaren. Bro eller trumma under väg Naturliga vattendrag som inte tidigare har grävts om, fördjupats eller rensats. Äldre diken som är övergivna och där nytt naturtillstånd har uppstått. Tillstånd krävs inte för underhållsrensning för att bibehålla vattnets djup eller läge. Fastighetsägaren ska alltid underrättas. Om fisket kan skadas, naturvårdsförordnanden berörs eller om naturmiljön i övrigt riskerar att väsentligt ändras ska anmälan göras till länsstyrelsen. Skyldighet att underhållsrensa bro eller trumma, så att skada inte uppkommer för allmänna eller enskilda intressen. Ansvaret ligger på ägaren till vattenanläggningen, vanligtvis markägaren, vägsamfällighet eller Vägverket. Normalt kan rensning inte ske utan en föregående markavvattningsprövning. I vissa fall kan dock underhållsrensning ske utan tillstånd, exempelvis då kraftig igenväxning uppstått på grund av övergödning. Definieras inte som vattenanläggning och därmed finns inget underhållsansvar. Den som är beroende av att vattenförhållandena består har dock rådighet att söka tillstånd för att utföra rensningar. Hanteras som naturliga vattendrag. Får normalt inte rensas utan föregående markavvattningsprövning Definieras inte som vattenanläggning och därmed finns inget underhållsansvar. Den som är beroende av att vattenförhållandena består har dock rådighet att söka tillstånd för att utföra rensningar. Fig 5. Sammanfattning av de rättigheter och skyldigheter som gäller för underhåll av diken. Begreppen definieras i nedanstående text. 42

43 8.3.1 Anmälan om fisket kan skadas Om fisket kan skadas ska, innan arbetena påbörjas, en anmälan göras till länsstyrelsen om de planerade arbetet 104. Denna bestämmelse fanns också tidigare i 4 kap. 3 VL, och kommenteras bl.a. på följande sätt i Vattenlagen med kommentar, Strömberg (1984): "Det fiskeintresse som avses är både allmänt och enskilt, såväl yrkesfiske som fritidsfiske." "Enligt förarbetena måste i allmänhet den av fiskevårdsskäl motiverade anmälningsskyldigheten fullgöras även när det gäller normala underhållsåtgärder i vatten beträffande tidigare medgivna vattenföretag, om inte något annat framgår av tillståndsbeslutet." Detta torde innebära att alla typer av rensningsåtgärder är anmälningspliktiga i de fall fiskeintressen kan komma att skadas. Det finns inga bestämmelser i lagstiftningen om vad anmälan enligt 11 kap 15 MB ska innehålla eller hur ärendet ska handläggas hos länsstyrelsen. En möjlighet som kan finnas för att styra upp handläggningen mer formellt är att ta upp ärendet till samråd enligt 12 kap 6 MB. Samrådet är bredare än 11 kap 15 MB och kan omfatta allt som väsentligt ändrar naturmiljön, alltså inte enbart fisk Samrådsplikt enligt 12 kap. 6 miljöbalken Dikesrensningar som inte är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt andra bestämmelser i balken kan ändå i vissa fall medföra en väsentlig ändring av naturmiljön. Känsliga natur- och kulturmiljöer kan även skadas genom grävningsarbetena och uppläggning av grävningsmassor. Sådana rensningsåtgärder bör anmälas för samråd till tillsynsmyndigheten enligt 12 kap. 6 MB. 106 Exempel på när anmälan om samråd bör ske är vid omfattande dikesrensningar, rensning av diken i särskilt värdefulla naturområden, rensning av naturliga vattendrag (åar och bäckar), rensning av diken som mynnar i större vattendrag eller sjöar samt rensning av öppna diken i jordbruksmark som normalt är vattenförande eller har en fuktig markyta hela året. En anmälan för samråd ska göras till tillsynsmyndigheten minst sex veckor innan den planerade verksamheten eller åtgärden påbörjas. Myndigheten kan dock ingripa mot verksamheten även efter det att denna tid förflutit sedan anmälan. Vid samrådet är det lämpligt att tillsynsmyndigheten ger verksamhetsutövaren råd om vad han ska göra för att begränsa eller motverka skadan på naturmiljön. Han kan även föreläggas att vidta särskilda åtgärder. Om detta inte räcker och det är nödvändigt från naturvårdssynpunkt får tillsynsmyndigheten helt förbjuda verksamheten. Sådana förelägganden eller förbud får dock inte begränsa en verksamhet som har rättskraft enligt 24 kap 1 MB Anmälan till skogsstyrelsen Underhållsrensning av skogsdiken som väsentligt kan ändra naturmiljön ska anmälas till Skogsstyrelsen enligt 12 kap 6 MB och 30 skogsvårdslagen. Skogstyrelsen är tillsynsmyndighet för dikesrensningar i skogsmark medan länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamhet inkl. markavvattning kap. 15 tredje stycket MB 105 Bilaga 12, Förslag på utformning av blankett för anmälan enligt miljöbalken om rensning 106 Bilaga 12, Förslag på utformning av blankett för anmälan enligt miljöbalken om rensning kap. 9 MB 43

44 8.3.4 Rensning som berör områden med särskilt skydd För att utföra rensningar i diken/vattendrag inom skyddade områden behövs ofta dispens eller tillstånd enligt särskilda skyddsbestämmelser. Detta gäller t.ex. inom natur/kulturreservat, naturvårdsområden, Natura 2000-områden, biotopskyddsområden och strandskyddsområden. Av Naturvårdsverkets handbok med allmänna råd om tillämpningen av Natura bestämmelserna, framgår bl.a. att tillstånd enligt 7 kap. 28 a MB kan behöva sökas för t.ex. rensning för att bibehålla vattnets djup och läge. 108 Även rensningar som sker utanför ett Natura 2000-område är tillståndspliktiga, om rensningen kan medföra en betydande påverkan på Natura 2000-området. Ett sådant exempel kan vara om det uppstår en kraftig slamtransport i samband med och/eller efter en rensning och detta medför en betydande påverkan på naturvärdena i skyddsområdet. Om en rensning planeras inom eller i närheten av ett skyddat område bör därför länsstyrelsen alltid kontaktas. Underhållsrensning av redan tillståndsgivna diken omfattas dock inte av tillståndsplikt enligt 7 kap 28a MB. Detta eftersom dessa diken genom tillståndet har en rättskraft som gäller mot alla d.v.s. även gentemot tredje man. Tillsynsmyndighetens möjlighet att ingripa med förelägganden eller förbud mot sådana verksamheter som prövats i domen eller beslutet är begränsat till enbart brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga för att undvika ohälsa eller att allvarlig skada på miljön uppkommer. 109 Tillståndsplikt enligt 7 kap. 28 a gäller heller inte för sådana verksamheter som påbörjats före den 1 juli Övergångsbestämmelsen utgår från att verksamheter som pågick när regelverket om skydd för Natura 2000 områden infördes har bedömts enligt art- och habitatdirektivens krav Rensning av biotopskyddade diken Våtmarker och småvatten i jordbrukslandskapet omfattas av biotopskydd enligt 7 kap. 11 MB. Öppna diken som ständigt för vatten eller har en fuktig markyta är ett exempel på en sådan biotop. Alla åtgärder som kan skada skyddade biotoper är förbjudna. Länsstyrelsen får dock meddela dispens från förbudet om det finns särskilda skäl. Vanlig underhållsrensning bör dock inte nödvändigtvis kräva dispens från biotopskyddet eftersom det är en nödvändig åtgärd för att biotopen ska kunna finnas kvar i framtiden. Hänsyn genom t.ex. att anpassa tidpunkten för att störa de arter som är knutna till biotopen så lite som möjligt och genom att kanske inte rensa alla diken i ett område samtidigt kan dock vara viktigt Dikesrensning inom strandskyddat område Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. 112 Bland annat är alla åtgärder som väsentligt kommer att försämra livsvillkoren för djur- och växtarter förbjudna inom områden som omfattas av strandskyddet. I strandnära områden finns allmänt sett ett mycket rikt djur- och växtliv. 113 Länsstyrelsen får, i enlighet med 7 kap 18 MB, meddela dispens från förbudet om det finns särskilda skäl. Förbudet gäller dock inte för åtgärder som 108 NV:s handbok (2003:9) med allmänna råd för Natura 2000 i Sverige, sid. 41f 109 NV:s handbok (2003:9) med allmänna råd för Natura 2000 i Sverige, sid. 45f 110 SFS 2001:437, lag om ändring av miljöbalken 111 prop. 2000/01:111, sid 49f, NV:s handbok (2003:9) med allmänna råd för Natura 2000 i Sverige, sid. 44f kap. 13 MB 113 prop. 1997/98:45, del 2, s

45 behövs för jordbruket, fisket skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser bostadsändamål. 114 En underhållsrensning kan således kräva dispens från strandskyddet om åtgärden kommer att försämra livsvillkoren för djur- och växtarter och åtgärden inte behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln Upplägg av rensningsmassor Den som har rådighet till att utföra rensningar på annans mark har också rätt att lägga upp de rensmassor som uppkommer på närmaste strand, om det inte medför avsevärd olägenhet från allmän eller enskild synpunkt. Annars får massorna föras till ett lämpligt ställe i närheten. 115 En sådan olägenhet kan exempelvis vara att närliggande bostäder utsätts för stank. Om massorna innehåller gräsfrö kan detta vara ett hinder från att lägga upp massorna på jordbruksmark. Även om rätten att lägga upp rensmassor inte förutsätter tillstånd enligt 11 kap. MB, kan det i vissa fall krävas tillstånd eller dispens enligt andra bestämmelser. Exempelvis kan upplägget i vissa fall kräva dispens från strandskyddet. Tillstånd kan även krävas enligt reglerna om miljöfarlig verksamhet i 9 kap. MB om det finns risk för att massorna orsakar förorening av mark, ytvatten eller grundvatten. Om upplägget av rensmassor kommer att väsentligt förändra naturmiljön, och inte är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt andra bestämmelser i MB, kan åtgärden vara anmälningspliktigt enligt 12 kap. 6 MB. 116 Innan massorna läggs upp ska markägaren kontaktas. Verksamhetsutövaren är skyldig att, inom rimliga kostnader, vidta åtgärder för att förebygga eller minimera skador av uppläggningen. Om annans egendom kommer att skadas är verksamhetsutövaren skyldig att betala ersättning för det som skadats. 117 Denna tvångsrätt gäller inte för massor som uppkommer vid vattenverksamheter som är tillståndspliktiga enligt 11 kap. MB. I dessa fall kan tvångsrätt istället meddelas via 28 kap. 10 MB. 8.4 Begreppet nytt naturtillstånd Diken växer successivt igen och någon gång, om underhåll inte sker, uppstår ett läge när ett dike inte längre är ett dike. Rätten att underhållsrensa kan då upphöra och rensningen betraktas som en ny markavvattning. Ett centralt begrepp i sammanhanget är nytt naturtillstånd. Ett nytt naturtillstånd avser förhållandena i den naturmiljö i det område som diket avvattnar, men även förhållandena i diket. Ett nytt naturtillstånd inträder dock inte omedelbart om ett dike plötsligt slutar att fungera. Flora och fauna eller naturmiljön i övrigt måste ha en längre tid på sig att förändras. Om ett nytt naturtillstånd har hunnit inträda sedan den senaste rensningen, innebär det i de flesta fall att vattenförhållandena, både i det område som diket avser att avvattna och nedströms, under en längre tid har varit annorlunda än då diket fungerade bra. Att då rensa diket till ursprungligt djup och bredd skulle innebära en förändring av vattenförhållandena. En förändring som skulle kunna innebära betydande negativa konsekvenser inte bara för naturmiljön i det område som diket avvattnar utan även för t.ex. flora och fauna eller vattenmiljön i områden nedströms. Om naturmiljön i diket har ändrat karaktär kan det också innebära att andra djur- och växtarter har etablerat sig där som skulle försvinna om diket rensades kap. 16 MB kap. 6 Lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser för vattenverksamhet 116 prop. 1997/98:45, del 2, sid. 349f kap. 6 Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser för vattenverksamhet 45

46 I förarbetena till miljöbalken 118 anges "Om en förändring har fått bestående karaktär krävs således normalt tillstånd för rensningen. I sådana fall brukar man tala om att ett nytt naturtillstånd har inträtt". Vidare framhålls att "Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd 96:3 om markavvattning, närmast för prövning enligt 18 c andra stycket naturvårdslagen, har ett nytt naturtillstånd inträtt när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt under tiden efter den senaste dikningen förändrats och detta naturtillstånd genom en upprepad dikning eller rensning skulle försvinna. Som vägledning uttalas att detta är fallet när ett handgrävt dike maskinrensas, eftersom handgrävning sedan länge inte tillämpas, och vidare när ett maskingrävt dike i skogsmark inte underhållits under ca 30 år i norra Sverige eller ca 20 år i södra Sverige." Dessa tidsangivelser har dock inte kunnat bekräftas i rättspraxis. Hur lång tid utvecklingen till ett nytt naturtillstånd tar beror bl.a. på dikets storlek, hur beskuggat diket är och vilken typ av mark som diket går genom. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Vid bedömningen har det betydelse hur snabbt diket har gått igen och hur lång tid naturen haft på sig att anpassa sig till den större vattentillgången. Enligt föreliggande prejudikat, beslut och domar 119, kan den tid som skall ha förflutit sedan den senaste rensning uppgå till ca år. 8.5 Underhåll av bro eller trumma under väg För en bro eller trumma som utgör en vattenanläggning har den som äger anläggningen underhållsansvar enligt 11 kap. 17 MB. Om det behövs en bro eller trumma under en väg för att avvattna uppströms belägen mark, så är väghållaren normalt skyldig att bekosta åtgärden genom vägen då den uppströms liggande marken utgörs av åker eller äng. Vid anläggandet är väghållarens kostnadsansvar är begränsat uppåt. Om det blir avsevärt dyrare att bygga ny bro eller trumma än den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, får väghållaren i stället betala ersättning för skadan. Väghållaren är även underhållsskyldig för den anläggning som behövs för vägen. Kostnadsansvaret för väghållaren gäller inte för ägovägar eller därmed jämförbara vägar. För broar och trummor till ägovägar och liknande har vanligtvis fastighetsägaren underhållsansvar i enlighet med 11 kap. 17 MB. Om det finns en äldre vattendom eller tillstånd till bron eller trumman, så gäller detta tillstånd med de villkor som finns fastställda. Bestämmelserna om väghållarens ansvar är också tillämpliga på banvallar för järnvägar prop.1997/98:45, del 2, s id Se bilaga 9 Meddelade domar och beslut med koppling till markavvattning kap Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser för vattenverksamhet 46

47 9. Länsstyrelsens tillsyn över markavvattning Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för såväl tillståndspliktiga som icke tillståndpliktiga vattenverksamheter, vilket även inkluderar markavvattning. För de verksamheter som omfattas av skogsvårdslagen har skogsstyrelsen tillsynsansvaret 121. Detta gäller exempelvis för skyddsdikning och dikesrensning i skogsmarker. Generalläkaren har tillsyn över de åtgärder och verksamheter som utförs inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt 122. För avledande av avloppsvatten inom detaljplanerat område är den kommunala miljönämnden tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen är dock tillsynsmyndighet för ev. markavvattning som blir aktuell i samband med avledande av avloppsvatten. Enligt 26 kap 1 MB är syftet med tillsynen att säkerställa syftet med miljöbalken och de föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Bestämmelserna i 1 kap. 1 MB och hänsynsreglerna i 2 kap. MB ska ligga till grund för tillsynen när mer konkreta föreskrifter saknas 123. Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter en anmälan, i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Vid behov ska myndigheten vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa syftet med balken 124. I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet som omfattas av tillstånd ska tillsynsmyndigheten även fortlöpande bedöma om de meddelade villkoren är tillräckliga. Tillsynsmyndigheten ska dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Om det finns misstanke om brott ska tillsynsmyndigheten anmäla straffbelagda överträdelser till polis- eller åklagarmyndigheten. Tillsynsmyndigheten ska inte själv göra någon bedömning om överträdelsen kan rendera i en fällande dom eller om det är ett ringa brott, utan anmäla de faktiska förhållanden som finns så snart en straffbar överträdelse kan konstateras. Gärningens allvar, om vårdslöshet eller uppsåt funnits, vem som är ansvarig för överträdelsen i straffrättslig mening och liknande bedömningar ska ske i den efterföljande brottsutredningen. 125 Mer information om hur tillsyn ska bedrivas kan hämtas från Naturvårdsverkets allmänna råd (NFS 2001:3) om tillsyn och från Naturvårdsverkets handbok (2001:4) Operativ tillsyn. 9.1 Sammanställning av Länsstyrelsens verktyg för tillsyn Förelägganden och förbud Enligt 26 kap 9 MB har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela de föreläggande och förbud som behövs för att regelverket i MB eller föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som meddelats med stöd av MB ska efterlevas Förordning (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken 122 Förordning (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken 123 Miljöbalken en kommentar, del 2 Bengtsson m fl sid 26:4 124 prop. 1997/98:45, del 2 sid kap 2 MB, Miljöbalken en kommentar, del 2 Bengtsson m fl sid 26:7, prop. 1997/98:45, del 2 sid prop. 1997/98:45, del 2 sid

48 Föreläggandet eller förbudet får dock inte begränsa ett beslut eller en tillståndsdom som har rättskraft enl. 24 kap 1 MB. Finns ett sådant beslut eller dom kan ett föreläggande endast bli aktuellt om verksamhetsutövaren har frångått domen eller beslutet. Tillsynsmyndigheten kan trots detta meddela de brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada uppkommer. 127 Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får naturligtvis aldrig tillgripas. I vissa fall är det möjligt att åstadkomma rättelse genom att meddela råd Vite Enligt 26 kap. 14 MB får ett beslut om föreläggande eller förbud förenas med vite. Bestämmelser om adressat, beräkning av storlek, utformning och utdömande finns i lagen (1985:206) om viten Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad Om ett beslut om föreläggande eller förbud inte blir åtlytt kan en ansökan göras i enlighet med 26 kap 17 MB, hos kronofogdemyndigheten om att få beslutet verkställt. En begäran om verkställighet förutsätter dock att inte föreläggandet eller förbudet har förenats med vite. En annan möjlighet att få ett beslut genomfört är att besluta om att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad i enlighet med 26 kap. 18 MB. Detta kan gälla fall där det är nödvändigt med en snabb handläggning för att undanröja en hälso- eller miljörisk. Ett sådant beslut får meddelas utan föregående förelägganden eller förbud om tillsynsmyndigheten anser att det med hänsyn till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl genast bör vidtas en rättelse. Eftersom tillsynsmyndigheten måste förskottera kostnaden för rättelse torde det vanliga vara att tillsynsmyndigheten väljer att meddela ett föreläggande eller förbud mot den aktuella verksamheten, och om det visar sig att beslutet inte följs, begär verkställighet genom kronofogdens försorg. Då kan kostnaden för verkställigheten tas ut i samma ärende Tillträde I 28 kap. MB finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheten har rätt att, mot en fastighetsägares vilja, få tillträde till en fastighet för att bedriva tillsyn med mera. Även den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete har rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder Avgift för tillsyn Tillsynsmyndigheten ska efter ett särskilt beslut, ta ut en avgift för tillsyn över vattenverksamhet enligt 11 kap. Avgiften ska utgå med 800 kronor för varje hel timme handläggningstid. Med handläggningstid avses den sammanlagda tid som använts för beredning, föredragning och beslut i ärendet. Avgift skall inte betalas för tillsyn då klagomålet visar sig vara obefogat Miljösanktionsavgift Om en markavvattning utförs utan tillstånd ska tillsynsmyndigheten besluta om att en miljösanktionsavgift ska tas ut i enlighet med 30 kap. MB. Avgiften ska betalas av den som har utfört markavvattning eller vidtagit annan åtgärd för att avvattna mark utan tillstånd. Avgiftens storlek 127 prop. 1997/98:45, del 2, sid prop. 1997/98:45, del 2 sid 273 f kap 1 MB, Miljöbalken en kommentar, del 2 Bengtsson m fl sid 28: kap. 11 förordningen (1998:940) om avgifter för myndigheters prövning och tillsyn enligt miljöbalken 48

49 framgår av bestämmelserna i förordning (1998:950) om miljösanktionsavgifter enligt följande: Överträdelse Avgiftsbelopp - utför markavvattning eller vidtar annan åtgärd för att avvattna mark utan föreskrivet tillstånd (11 kap. 13 ) Skogsbruk om arealen som påverkas är mindre än 10 ha kr ha kr Mer än 100 ha kr Jordbruksmark om dikeslängden är mindre än 1000 meter kr meter kr Mer än meter kr - utför markavvattning inom områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras och regeringen har förbjudit markavvattning (11 kap 14 ) Vid markavvattning i strid mot utfärdat förbud utgår avgift enligt ovan med dubbelt belopp (Engångsavgift) Egenkontroll Miljöbalkens regler om egenkontroll inkluderar anmälnings- och tillståndspliktiga vattenverksamheter samt vattenanläggningar där det bedrivs aktiv vattenverksamhet. Tillsynsmyndigheten kan förelägga den som bedriver ett markavvattningsföretag att föreslå ett kontrollprogram samt fastställa ett sådant. Det alltid är verksamhetsutövarens ansvar att hålla sig informerad om konsekvenserna om verksamhetens påverkan. 131 Länsstyrelsen kan m a o ålägga exempelvis ett markavvattningsföretag att hålla sig underättad om markavvattningens påverkan på miljön. Egenkontroll av större markavvattningsföretag förekommer i regel inom ramen för samordnad recipientkontroll. I Naturvårdsverkets råd (2001:2) om egenkontroll (FVE) ges följande exempel där förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll kan gälla: En vattenverksamhet med tillstånd att anlägga exempelvis en vägtrumma eller en bro, bör omfattas av FVE, även om tillståndet enbart tar fasta på själva byggfasen. Anläggningen bör skötas och underhållas så att syftet med tillståndsplikten inte motverkas efter byggfasen. Till exempel kan en anlagd vägtrumma flytta på sig genom jordförskjutning och därmed utgöra ett vandringshinder för vattenlevande organismer. 9.2 Tillsyn över enskilda intressen. Länsstyrelsen har som tillsynsmyndighet över vattenverksamhet att tillse att gällande rättsregler och tillstånd följs. Tillsynsmyndigheten ska beakta såväl allmänna som enskilda intressen. Angående enskilda intressen är emellertid tillsynsmyndighetens skyldighet att agera ibland begränsad. Det åligger inte tillsynsmyndigheten att lösa alla tvister mellan enskilda och det kan ibland finnas anledning att hänvisa enskilda till att agera på annat sätt, exempelvis väcka talan vid domstol om detta är möjligt. I lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverkamhet (LSV) finns bland annat bestämmelser som reglerar förhållandet mellan enskilda. Enligt förrarbeten 132 i lagstiftningen anges att miljörätten av tradition inte behandlar frågor om vem som har rätt att förfoga över mark eller vatten, något som miljöbalken inte heller avser att göra. Vid resursbrist är det dock vanligt att länsstyrelsen i första hand prioriterar att bedriva tillsyn för att uppfylla riksdagens miljökvalitsmål och säkerställa syftet med miljöbalken kap. 19 MB 132 prop. 1997/98:45, del 1, sid

50 Vissa frågor som rör förhållanden mellan enskilda i vattensammanhang regleras även i annan lagstiftning än 11 kap MB och LSV. Dagvattenanläggningar i tätort hanteras i vissa fall som miljöfarlig verksamhet och regleras av 9 kap MB. Dagvatten kan även i vissa fall ibland hanteras inom lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vattenintressen hanteras även vid planläggning enligt plan- och bygglagen och kommunerna kan dessutom ställa krav som rör vattenhantering vid bygglovsprövningen. I fastighetsbildningslagen anges att en fastighet ska vara lämplig för sitt ändamål, ska fastigheten användas för bebyggelse ska det finnas möjlighet till anordning för vatten och avlopp. Vidare anges i Jordabalken att var och en ska vid nyttjande av fastigheten ta skälig hänsyn till omgivningen så att inte skada uppstår, vid grävning eller liknande arbeten ska man vidta de skyddsåtgärder som är nödvändiga för att förebygga skada på angränsande mark. Detta kan tolkas som att en ändring av det naturliga vattenflödet inte får göras om det innebär negativa konsekvenser för omgivande mark. 50

51 10. Markavvattning till nytta och förtret genom historien 10.1 Ökad tillväxt i skogen I samband med att trävaruindustrin började blomstra, i mitten av 1800-talet, såg man sig om efter möjligheter att både öka den produktiva skogsmarksarealen som att höja produktionen på den befintliga. Man insåg att många kala torvmarker skulle kunna göras skogbärande genom mer eller mindre omfattande dikningsingrepp liksom att redan skogbärande, men försumpade marker, skulle kunna förbättras för skogsproduktion genom dikningsåtgärder. Dikningsintensiteten har sedan dess varierat avsevärt under de senaste 150 åren. I början på 1900-talet tog skogsdikningen fart bland annat pga. lagstiftning som innebar att skogsbolagen förlorade möjligheten att köpa in ny mark. Istället försökte de då att genom dikning vinna ny skogsproducerande mark inom de egna fastigheterna. Under första världskriget minskade dikningarna, men steg återigen under 1930-talets krisår till en topp då km diken grävdes per år. Detta motsvarar en dikad areal av ha. Efter en svacka under andra världskriget har dikningsverksamheten sedan ökat successivt och under 1980-talet dikades totalt över ca ha per år. Statsbidrag har utgått till skogsdikning av våtmarker enligt förordningen om (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket. Nämnas kan att under budgetåret 1983/84 utgick 12 miljoner kronor som statsbidrag för dikning av ca ha våtmark. Av tillgänglig statistik över årligen upptagen dikeslängd har det beräknats att ca 1,1 miljoner hektar våtmark har dikats för virkesproduktion, varav 0,7 milj. ha kan klassificeras som sumpskog och 0,4 milj. ha som impediment eller icke fast våtmark. Numera har bidragen för markavvattning av skogsmarker avvecklats helt. Med anledning av införandet av tillståndsplikten och framför allt avvecklingen av bidragssystemet har utdikningarna minskat avsevärt i antal. Införandet av markavvattningsförbudet har medfört en ytterligare minskning av dikningsåtgärder 10.2 Mer odlingsbar mark och ökad produktion i jordbruket I århundraden har våtmarker, sjöar, bäckar, och översvämningsmarker dikats, sänkts, rätats eller på annat sätt påverkats för att förbättra och öka andelen åker- och betesmark och förbättra skogsproduktionen. Tidiga dikningsarbeten syftade i regel endast till att förhindra översvämningar genom att ytvattnet leddes bort. Därefter kom torrläggningsföretagen alltmer att inriktas på att sänka grundvattennivån. Från 1840-talet och fram till första hälften av talet kom dikning att ske alltmer systematiskt och i allt högre takt. Staten beviljade under denna tid generösa bidrag och lån för att torrlägga mark och därmed öka avkastningen inom i första hand jordbruket. Inte minst utvecklingen av nya effektiva grävmaskiner påskyndade utdikandet i landskapet. 51

52 Fig 6: Staten bidrog i hög grad ekonomiskt till utdikningen av jordbrukslandskapet. Redan för hundra år sedan fanns ett komplext bidragssystem för att påskynda utdikningen. Under perioden har i storleksordningen 7 miljarder kronor betalts ut i statligt stöd för att bland annat torrlägga sjöar och vattendrag. Sedan 1990 har hundratals miljoner kronor betalts ut i bidrag för att istället återskapa våtmarker, i en del fall för att återställa samma våtmark som tidigare torrlagts med bidrag (efter Hoffman m fl, 1999, Fakta jordbruk nr 20 stor kväveurlakning i 1800-talets jordbruk). Hur stor del av dagens jordbruksmark, som före uppodling var sumpskogar eller myrar, är inte känt. Man vet dock att en stor del av nuvarande åkerareal ursprungligen var näringsrika minerogena sumpskogar. Klibbalskogar är t ex en vegetationstyp vars areal starkt minskat pga. uppodling. Stora delar av våra jordbruksslätter var före uppodlingen sanka klibbalkärr som genom röjningar och dräneringar lagts under plogen. Av de organogena jordarna bedöms ca ha blivit uppodlade för jordbruk. Nuvarande höga produktion av jordbruksprodukter innebär att jordbruket inte har något behov av att utnyttja myrar eller sumpskogar. Åtgärder som kan knytas till markavvattning är nu i stort sett koncentrerade till underhåll av de befintliga dräneringssystemen En förutsättning för att bryta torv Brytning av torv har föranlett och föranleder fortfarande att våtmarker torrläggs, dock i mindre omfattning. Torv har brutits sedan lång tid i landet, dels som bränntorv, dels som torvströ och jordförbättringsmedel. Det finn inga säkra uppgifter om hur stor areal torvmark som tagits i anspråk för torvtäkterna men det torde röra sig om åtskilliga tals ha. Torvtäkt bedrivs framför allt för bränntorvproduktion (energiändamål) Vattenhantering i tätortslandskapet. Knappast någon annan miljö är så grundligt påverkad och förändrad som tätortsmiljön. Länge förblev de bebyggda arealerna försvinnande små, men under vårt sekel har städerna och samhällena blivit den miljö där flertalet svenskar tillbringar en helt övervägande del av sina liv. Bara sedan 1960 har de svenska tätorternas befolkning ökat med 30 % och dess areal med närmare 50 %. Den kraftigaste ökningen av tätortsareal ägde rum under och 1970-talet då allt fler bosatte sig i nya småhusområden utanför städernas centrala delar. Denna expansion avtog emellertid under 1980-talet. Istället började bebyggelsen då förtätas i många av de befintliga ytterområdena, något om ofta gick ut över kvarlämnade skogspartier - merparten av nybebyggelsen äger numera rum på skogs- eller impedimentmark. Mellan 1970 och 1990 minskade den obebyggda andelen av tätortsarealerna på så sätt från 44 till 38 %. Sammanlagt omfattar tätorterna nu drygt hektar, det vill säga något över en procent av Sveriges hela landareal. I vissa landsdelar har dock tätortsexpansionen påtagligt kommit att påverka landskapet. I första hand gäller det västra Skåne och Stockholmsområdet. Hydrologin 52