Vi förlorar dem, dem som står oss närmast Ingen sorterar de godas förluster från de ondas, ingen väljer åt Gud Det vi håller så hårt i den ena handen

Transkript

1 ATT TACKA JA Det finns alltid ett före och ett efter. Allt det där man går och väntar på. Längtar efter. Tiden blir lång, och det händer inte, och ännu mera tid går, och helt andra saker händer istället. Man kanske slutar vänta, hittar en annan väntan, en annan längtan. Och så allt det där som man inte väntat sig alls. Som drabbar en, förändringen som slår ner, och från den ena stunden till den andra är allt annorlunda. Före är vi aningslösa som barn, lever på god tro, på fullständig tillit, på vana och rutiner. Efter har varslet eller budskapet slagit förutsättningarna och rutinerna i spillror, och vi står inför en förändring som vi inte hade kunnat föreställa oss. Vi står inför det nya, och kan ännu inte ana omfattningen av det.

2 Vi förlorar dem, dem som står oss närmast Ingen sorterar de godas förluster från de ondas, ingen väljer åt Gud Det vi håller så hårt i den ena handen försvinner en dag ur den andra Att driva över sjön i en grön kanadensare, några millimeter över ytan, och gömma sig i vassen hos flicksländorna Under oss stiger silverbubblor från bottnen, ljus porlar ur mörkret

3 Vi firar i dag Marie bebådelse dag, till minne av det ögonblick då ängeln Gabriel sökte upp Maria, en ung flicka i staden Nazareth, och talade om för henne att hon skulle bära och föda Guds son. Maria blev förskräckt, som varje kvinna skulle bli förskräckt av ett sådant omvälvande bud. Jag minns ögonblicket då jag stod på hälsocentralen, och fick svar på graviditetstestet jag lämnat. Hur sköterskan studerade mig med sökande blick, och när hon såg mitt ansikte lysa upp av glädje sa hon: Åh, jag vågar säga gratulerar! Jag kan se att det är en god nyhet för dig att du är gravid! Och det var det, och jag var glad, men också rädd. Omskakad i grunden, livet så förändrat på ett ögonblick. Är jag tillräckligt klok? Tillräckligt bra? Duger jag? Det finns ju inga sätt att i förväg veta hur väl man ska komma att växa in i en ny roll i livet. Jag minns andra ögonblick, andra besked. Skrämmande budskap som landat i vardagen och vänt det mesta över ända. Svåra budskap, besked om förluster. Att uthärda och vänja sig vid. Men också de besked som i slutändan kommer till glädje kan vara svåra att hantera. Vi bär inte alltid så bra. Tvivlet får oss åt att knäa, att vingla lite, att stanna upp. Men, livet frågar inte.

4 Livet kommer emot, och för oss med, och vi får lov att handskas med det som händer så gott vi kan. Med de stora förändringarna är det ofta så, att även om man säger nej, - nej, jag vill inte, jag orkar inte, jag förmår inte, så finns det inget sätt att backa ur. Ingenting stämmer, man är svag och tror sig inte vara kapabel nog att stå provet. Men livet frågar inte, livet kommer emot och tvekar inte. Och som de gamla sa: Allt går när man väl är i det. Den lär vara en av människans viktigaste egenskaper, förmågan att anpassa sig. Jag tror det är sant. Det finns ett före och ett efter, och vi förmår om än inte alltid mödolöst fatta nya beslut, göra andra planer, leva vidare ögonblick för ögonblick när förändringen landar framför fötterna på oss. För att vi måste det. Några dagar efter att Maria träffat ängeln Gabriel, som talade om för henne att hon ska bära och föda Guds son, går hon för att söka upp sin släkting Elisabet. Jag tror, att de dagarna, från stunden då Maria fick sitt bud tills dess att hon beslöt sig för att söka upp Elisabet, då våndades hon. Då sov hon kanske dåligt, den ena katastroftanken efter den andra följde henne genom nätterna.

5 Det tror jag, för så är det för mig när jag våndas inför stora förändringar. Maria förstod inte hur hon skulle möta utmaningen, begrep inte hur hon skulle kunna. Hon? En ung flicka, som inte ens hade varit nära en man ännu. Men när Elisabet sade till henne, att det är sant, att Herren har valt ut henne, just henne, till det heliga uppdraget, och Maria förstår att det är riktigt, att hon inte kan dra sig ur, då möter hon utmaningen, och tar emot den med övertygelse och mod. Hon kan inte veta vad utmaningen ska bestå av till alla delar, hon kan inte förutse det, det kan ingen. Men: man kan alltid lita till förändringen. En gång var min hand ett lås Det regnade hela tiden, långa streck och korta Det regnade över barn och hundar, det regnade över malvornas rosa parabolantenner De låg på marken och sände,/ långa streck och korta Ett program om att falla / mening för mening mot jorden / och öppnas

6 Maria sade: ja! Ja, jag tror på uppdraget, jag tror på min uppdragsgivares klokhet och makt, att jag är utvald just för att det är så det är menat att vara. Jungfru Maria vår syster I mina kläder, i någon ficka, eller i min väska, bär jag med mig en bild av Jungfru Maria. Också nu. Det är en kär människa Isela, heter hon som har målat bilden på en äggformad sten. När jag sluter handen om stenen påminns jag om mjukhet, kärna och tillit på samma gång. Mjukhet, kärna och tillit. Ofta behöver jag inte mer än så för att känna mig trygg nog att ta ett steg till, och ett steg till, och våga vara i förändringen.. När reformationen var ny, i början av 1600-talet, ville kungamakten med hjälp av häradsdomare och kyrkoherdar tvätta tron ren från folklig helgondyrkan. I protokoll från trolldomsrättegångarna, där man noggrant gick igenom de anklagades repertoar av läsningar och signerier, hittar man många gånger Jungfru Maria. Folk vände sig till henne när de behövde skydd, bot och råd. I synnerhet vad gällde bot för ormbett fick jungfru Maria träda in.

7 Svarta snuva Låg på tuva med sin långa ettertand Fram kom Jungfru Maria med sitt rödaste gullband Nu svider och värker det inte mer Så kunde det låta när man läste över ett ormbett för att mildra ormgiftets verkan. Det här var alltså i en tid när det var långt till läkare och sjukvård, och ett ormbett kunde vara livshotande. Då litade man till jungfru Marias hjälp. En gång var Maria en ung flicka, som bävade vid tanken på att bära och föda ett barn, en son som var förutbestämd att bli människornas konung. I tvåtusen år efter det har hon varit allas vår syster. En syster som går bredvid oss i en enkel självklarhet, just så som en syster kan. Någon att lita på, någon som är svag och rädd, men ändå vågar. Någon som förstår oss när vi är svaga och rädda, och ändå måste våga. Någon som rycker ut till vår hjälp, när vi som mest behöver det. Jag tycker mycket om den tanken, att Maria, som vi först möter som den unga, förskräckta, oprövade flickan får växa till sig, så att hon en gång uppfattas och känns

8 som vår syster. Eller, med Elisabets ord till Maria: Välsignad är du, mer än andra kvinnor. Och jag födde min dotter, och utmaningarna har kommit emot, på alla de olika sätt utmaningar kommer emot. Glädje och sorg, och ett liv som känns meningsfullt och rikt. Ett liv som ser helt annorlunda ut, än det hade gjort utan min dotter, förstås. Det finns alltid ett före, och ett efter, och man kan lita till förändringen. Vi reste hemifrån utan rädsla, vi lämnade fullmånen tänd i björken vid lekstugan och visste att vi alltid skulle hitta tillbaka Vi står på gränsen mellan vinter och vår. I gamla tider markerade Jungfru Marie bebådelsedag slutet på vintersysslorna, och början på det intensiva vårarbetet inför och med sådden. Det är en efterlängtad förändring, ljuset växer, värmen är på kommande. Vi får lämna de tunga vinterkläderna, de klumpiga vinterstövlarna, och ömsa om till vårkläder. Den där

9 känslan en varm försommarkväll när man bara sticker fötterna i skorna och går ut i ljuset och värmen! Men inte heller den förändringen är bara enkel eller lustfylld. Ljuset kan kännas skoningslöst och avslöjande. Den lätta klädseln går inte att gömma sig i. Man kravlar ur vinterlegan, och rätar på armar och ben, som för att växa, men man känner sig så liten ändå. Ett litet hjärtblad som just och just börjat spira ur sitt frö. Allt som kan hända med det nyfödda, allt som kan gå fel. Och allt som kan bli så bra ändå. Man kan alltid lita till förändringen. Man kan vara redo fast man är rädd. Man kan tacka ja. Man kan ta ett kliv rakt ut ur tvivlet, och rätt in i jublet! Så som våren gör år efter år, och så som Maria gjorde. grönt, jag kan se det nu Och himlarna säger: kom! Jag vet inte till vem, jag tänker gå i gräset