Frillesås FF. Föreningens Historia 1. - Detta är Frillesås FF När fotbollen kom till byn Så började det 1.3

Transkript

1 Föreningens Historia 1 - Detta är Frillesås FF När fotbollen kom till byn Så började det 1.3 Indexsida oktober 2010

2 Detta är Frillesås FF Ort FRILLESÅS Bildad år 1928 Annat namn tidigare FRILLESÅS IK Matchdräkt vid bildandet Matchdräkt idag BLÅGULRANDIG TRÖJA SVART BYXA MED VIT REVÄR GRÖN TRÖJA, VIT BYXA GRÖN STRUMPA MED VIT RAND Matcharena vid bildandet HÄLLERPLANEN TILL 1939 TROLLAREVALLEN Matcharena idag FRILLESÅS IDROTTSPLATS 1999 Spel i div. vid bildandet 1932 (VÄSTKUSTSERIEN) Damsektion från år (DAMLAG 1933) Ungdomssektion fotboll från år Annan sektion GYMNASTIK OCH IDROTT 1937 SKIDOR 1943 ORIENTERING 1945 BANDY Annan sektion INNEBANDY 1992 HANDBOLL Jubileumsskrift 50 ÅR ÅR Medlemskap i SVENSKA FOTBOLLFÖRBUNDET 1932 HALLANDS FOTBOLLFÖRBUND 1932 RIKSIDROTTSFÖRBUNDET 1935 HALLANDS GYMNASTIKFÖRBUND SVENSKA INNEBANDYFÖRBUNDET 1992 HALLANDS INNEBANDYFÖRBUND 1992 SVENSKA HANDBOLLFÖRBUNDET 1999 HALLANDS HANDBOLLFÖRBUND Detta är Frillesås FF Sektion 1;1 sid 1 (1)

3 När fotbollen kom till byn Redan 1918 spelades den första fotbollsmatchen i Frillesås. Föreningen som gjorde det hette Frillesås IF, och det allra första laget bestod av John Gustavsson, Karl Gustavsson, Fritz Johansson, Karl Olsson, Erik Johansson, Harry Johansson, Hanse-Fritz Johansson, John Lilja, Albin Andersson, Olle Andersson och Rudolf Lilja. På den tiden såg Frillesås helt annorlunda ut. Det som vi idag kallar för Frillesås centrum fanns inte. Här låg några få affärer och en del bostadshus, men det var glest mellan byggnaderna. Det var långt innan sommarstugor och villaområdena hade kommit till. På västra sidan om järnvägen, ner mot Torstensvik och Vallersvik, låg några bondgårdar. I övrigt var här mest åker och betesmarker. Järnvägen hade kommit till Frillesås i slutet av 1880-talet, och då byggdes den första stationsbyggnaden. Mejeriet hade kommit till i början av 1900-talet. På den plats där pensionat Frillesberg idag ligger uppfördes runt en linberedningsfabrik. Den startades av två personer, Urban Elkan och en herr Bergsten, som hade flyttat till Frillesås från Helsingborg. Bredvid linberedningsfabriken låg mejeriet. Nästan alla människor som bodde i Frillesås levde på jordbruksarbete, och man bodde på sina gårdar runt om i bygden. Tanken var att bönderna runtom skulle odla det lin som behövdes för fabriken. 02 När fotbollen kom till byn Sektion 1;2 sid 1 (2)

4 Fotboll i organiserad form hade funnits i Sverige sedan 1880-talet, och en av pionjärklubbarna var Örgryte IS i Göteborg. Halmstad Bollklubb var också tidigt igång, och den allra första internationella matchen i Sverige spelades omkring 1890 av just HBK, närmare bestämt mot ett lag från Köpenhamn. Det första svenska mästerskapet i fotboll vanns av Örgryte, som år 1896 besegrade Idrottens Vänner från Helsingborg. Förmodligen var det så att herrarna Elkan och Bergsten tog med sig fotbollsintresset från Helsingborg när de flyttade hit för att starta linskäkteriet. Det var i alla fall dessa två samt jägaren Olle Andersson som tog initiativet till att Frillesås IF bildades Urban Elkan blev föreningens ordförande, medan de som arbetade i fabriken kom att utgöra stommen i laget. Man spelade i blå- och gulrandiga tröjor och i svarta byxor med vita revärer. Dräkterna hade Urban Elkan köpt in i Göteborg. Träningen ägde rum på Hellerplanen, som låg vid det vi idag kallar för Gunnes väg. Den löper mellan Torstensviksvägen och Vallersvik, alldeles intill ett hus som kallades för Antons stuga. Stugan finns kvar än idag men fungerar nu som sommarhus. När Frillesås IF var verksamt fanns inget seriesystem, och klubben var heller inte ansluten till något förbund. Fotbollen var helt enkelt inte så organiserad på den tiden. Faktum är att det skulle dröja tio år innan något Frillesås-lag kom att spela i någon serie. Men laget kom ändå att spela matcher. Man cyklade till närliggande socknar och spelade några matcher varje år. Häst och vagn kunde man också använda sig av för att komma till bortamatcherna. Det var ofta Åsa som man mötte, vilket ledde till många jämna och hårda matcher med varierande resultat. Vi dessa tillfällen kunde publiken uppgå till något hundratal åskådare. Man mötte också lag från Hanhals, Väröbacka, Bua och Åskloster. Någon gång tog man till och med tåget, bl.a. för att åka till Tvååker och möte det lokala laget där. Efter några år, omkring 1922, utbröt det en brand i linberedningsfabriken, vilken då totalförstördes. Den byggdes aldrig upp igen, och så småningom flyttade Urban Elkan från samhället. Det innebar också att klubben Frillesås IF lades ner, eftersom det inte längre fanns någon som ville eller kunde driva föreningens verksamhet vidare. Icke desto mindre fortsattes det att spela fotboll i Frillesås. Man spelade lite varstans, ofta på mycket primitiva planer där hopplockade lag möttes i vänskapsmatcher som säkert kunde vara tuffa. Det spelades bl.a. i Landa, Solryd, Bäckagården, Stråvalla och Stuv. En populär spelplats var Knektamossen, allmänningen söder om Korsvägen. Ibland spelade man till och med på vägen vid Korsvägen, något som var möjligt eftersom det inte var så mycket trafik på den tiden. Några år efter det att Frillesås IF hade lagts ner gjordes ett nytt försök att bilda en fotbollsklubb, närmare bestämt Man bildade då Frillesås IK, en klubb som dock upplöstes redan samma år. Så gick det till när fotbollen kom till byn, innan Frillesås FF hade startat sin numera mångåriga verksamhet. 02 När fotbollen kom till byn Sektion 1;2 sid 2 (2)

5 Frillesås FF så började det I februari 1928 flyttade Magnus Hammar från Göteborg och bosatte sig i Frillesås. Magnus tog initiativ till att bilda Frillesås FF, och i maj samma år valdes den första styrelsen. Det skedde i det fria på den s.k. Hellerplanen. Magnus Hammar blev vald till föreningens första ordförande. Styrelsen kom i övrigt att bestå av Gösta Steiner (sekreterare), Robert Johansson (kassör) samt Knut Oskarsson, Elis Karlsson och Julius Karlsson. Den första tiden innebar mest matchande mot grannlagen, varvid man arrangerade speciella vänskapsserier. Det var hårda och spännande duster som utkämpades, särskilt mot Åsa. Ett lokalderby samlade alltid mycket folk, och publiksiffror på tre-fyra hundra personer var inte ovanliga. Hemmamatcherna spelades alltid på Hellerplanen, som kom att bli föreningens hemmaplan fram till 1939, då Frillesås IP (Trollarevallen) invigdes. Det var primitiva förhållanden som gällde under FFF:s första år. Det fanns t.ex. inget omklädningsrum, utan man klädde om bakom gärdsgården vid det ena målet. Det fanns heller inga nät i målen. För det mesta så hade man bara tillgång till en boll, och den lappades och lagades så länge som det var möjligt. Det var nämligen dyrt att köpa en ny boll på den tiden. Förutom tröjorna så fick var och en betala sin egen utrustning. Kängorna t.ex. beställdes och förmedlades i speceriaffären vid korsvägen. Den första tiden använde man sig av de dräkter som fanns kvar sedan Frillesås IF:s tid. Men 1930 lyckades Magnus Hammar komma över en uppsättning nya dräkter i Göteborg. Att det blev grön färg på tröjorna var mest en slump: de inköptes nämligen för det låga prisets skull. Sedan dess har dock grönt och vitt varit de gällande klubbfärgerna i FFF. År 1930 går till historien som det år då FFF för första gången deltog i organiserat seriespel. Vid ett möte i Åsa med några nordhalländska klubbar beslöt man att bilda en serie som man kallade för Vänskapsserien. Förutom Åsa och Frillesås kom den att bestå av Hanhals IF, Åsklosters IF, Björketorps IF och Tvååkers IF. Det första året slutade emellertid illa för FFF:s del, eftersom laget slutade näst sist i tabellen. Som ett kuriosum kan man notera att vid seriefinalen i års serie mellan Frillesås FF och Tvååkers IF uppgick publiken till inte mindre än 500 personer. Först på hösten 1932 skedde genombrottet för den halländska seriefotbollen i samband med att Hallands Fotbollsförbund då tog initiativ till serier för hela distriktet. Som en direkt följd av denna seriebildning blev fotbollsintresset snart dominerande i distriktet, och på några år växte seriesystemet ut till sin nuvarande omfattning. 03 Så började det Sektion 1;3 sid 1 (3)

6 Efter hand fick gröntröjorna från Frillesås god stil på laget, och våren 1935 kunde man för första gången ståta som seriesegrare efter att ha vunnit Hallandsseriens div. II, den s.k. Kungsbackaserien. Det blev dock inget avancemang för laget den gången, då IFK Varberg blev för svåra i det efterföljande kvalet. Som under tidigare år cyklade man ofta till bortamatcherna. Men ibland kunde det också bära iväg på öppen lastbil med lösa träbänkar på flaket. Det var Enar och Hjalmar Johansson som ställde upp med sin lastbil för en ringa betalning. Lycka var att få plats på flaket innan det var fullsatt. För att bättra på ekonomin anordnades det emellanåt dans och idrottsfester. En dansbana byggdes exempelvis vid Lurendal, med invigning på pingstafton Den kom att döpas till Löftahäll, och fick en åttakantig form. Men det uppstod problem när grunden var klar: man hade mätt fel och tvingades därför bygga banan en meter utanför grunden! De stora entusiasterna vid dansbanebyggandet var Evert Björnehag och Hjalmar Johansson. Frillesås FF vann Åsaserien 1938, och gick efter omläggning av seriesystemet upp i Hallandsserien div.i. Det var speciellt två spelare som dominerade i FFF under trettiotalet, nämligen Enar Johansson och Knut Oscarsson. Enar var en gudabenådad tekniker, snabb och lika bra med båda fötterna. Han var lagets specielle målspottare, och räknades som en av den halländska landsbygdens bästa centrar vid mitten av decenniet. Knut, å andra sidan, var en mycket svårpasserad centerhalv, och var dessutom fruktad för sina knallhårda straffsparkar. Med tiden blev Hellerplanen alltför nersliten och svårspelad. Underlaget bestod mestadels av sand, och efter hand så bildades det stora hål i planen. Till slut blev den så dålig att det stod klart att man måste ordna med en ny matcharena. FFF fick då erbjudande av en viss Baste- Gustav att köpa hans lucka vid gamla sågen för 50 öre kvadratmetern, sammanlagt kronor. Ledamöterna i styrelsen blev dock oeniga om köpet, och i stället blev det så att man kom att arrendera mark av Andreas Börjesson i Rågelund, där man sedermera också anlade planen. Krigsåren kom att innebära svåra problem för fotbollsklubbarna. Så blev fallet även för FFF. Genom att de flesta vapenföra männen låg inkallade var det svårt att överhuvudtaget få ihop ett fullt lag. Många gånger tvingades man att ställa upp med frikallade och småpojkar. Exempelvis kom Uno Björnerhag, en av FFF:s legendariska spelare, att debutera i A-laget redan vid 12 års ålder. Den senare delen av fyrtiotalet innebar upptakten till en blomstrande tid för FFF. Dansbanan Löftahäll var en fin inkomstkälla, och bidrog med många sköna slantar till föreningskassan. En herre som kom att betyda mycket för dansbanans drift var Erik Johansson, vilken offrade mycket av sin fritid för att allt skulle klaffa. En annan eldsjäl var Gunnar Nilsson. Även sportsligt sett blåste det medvind för FFF. Tage Dahlqvist, tidigare ÖIS och Halmia, blev 1949 föreningens spelande tränare, för övrigt den förste i sitt slag i norra Halland. Genom hans ankomst fick FFF:s ungdomliga och redan duktiga lag en god förstärkning. Laget från åren anses av många som föreningens bästa någonsin, vilket gjorde att stora skaror åskådare drogs till Trollarevallen när det var dags för match. Aldrig tidigare hade fotbollsintresset varit så livligt i Frillesås, och hela samhället följde med spänning FFF:s framfart i seriesystemet. En av entusiasterna var Hugo Cederlund, som troget körde sin buss till bortamatcherna. Åsaserien vanns 1949 utan förlust och med den förkrossande målskillnaden FFF var därmed åter i högsta hallandsserien. Som bäst nådde man en tredjeplats 1951, bl.a. efter att ha varit snubblande nära att avancera till den hägrande sydsvenskan. Bland de 03 Så började det Sektion 1;3 sid 2 (3)

7 nordhalländska landsbygdsklubbarna fanns det då ingen som kunde göra FFF äran stridig. Speciellt var det innertrion som var FFF:s segervapen: Tage Dahlqvist var den stora taktikern i laget, och kompletterades av kanonskytten Berndt Antonsson och dribblern Eskil Samuelsson. Tillsammans utgjorde de ofta en mardröm för motståndarförsvaren. Tyvärr tog storhetstiden slut snart därefter, och 1953 föll FFF åter ner ett steg i seriesystemet. I början av femtiotalet började även dansbanan gå mot sämre tider. Konkurrensen av närliggande banor blev för svår, och även lönsamheten försämrades. Dessutom låg dansbanan illa till med hänsyn till trafiksäkerheten. Ett av de sista åren Löftahäll fanns krävde landsfiskalen bl.a. att entrén skulle flyttas från den närliggande E6:an. Av detta skäl fick FFF:s kassör och dansbane-allt-i-allo, Rolf Bengtsson, offra hela sin sommarsemester det året för att bygga en ny entré. Jubileumsfesten i juli 1954 blev avskedsföreställningen för Löftahäll, och banan revs senare under året. Derbymatcherna mot Åsa har alltid setts med stort intresse. I serieepilogen på våren 1956 möttes Frillesås FF och Åsa IF i en helt avgörande finalmatch på Trollarevallen. Inte mindre än 700 personer hade då sökt sig till idrottsplatsen för att se den spännande avslutningsmatchen. Efter en sluggerfinal utan dess like stod FFF till slut som segrare med 3-1, vilket alltså betydde serieseger. Vid serieomläggningen och införandet av den s.k. maratontabellen var FFF inne i en kraftig generationsväxling. De flesta A-lagsspelarna valde att avsluta sin karriär, och situationen såg på det hela taget ganska dyster ut när FFF återigen degraderades i seriesystemet Det skulle gå hela tio år innan det åter blev avancemang till en högre serie. 03 Så började det Sektion 1;3 sid 3 (3)