Krigföring i medeltidens gryning planlösa rövartåg eller väldisciplinerade manövrar?

Transkript

1 Krigföring i medeltidens gryning planlösa rövartåg eller väldisciplinerade manövrar? Vi gör ett nytt nedslag i militärhistorien och dimper rakt ned i den tidiga medeltiden. Romarriket har gått under, antiken är lagd till handlingen och folk slåss som aldrig förr, eller hur är det med den saken? av dick harrison, professor i historia De flesta av oss har någon gång inbillat sig att folkvandringstiden och påföljande sekler, efter att romarriket fallit och innan de välordnade riddartida monarkierna växte fram, dominerades av vilda horder av oorganiserade germaner och hunner med långt hår, rufsigt skägg och total brist på sådana finesser som organisation och disciplin. Den råa styrkan härskade; våldet regerade. Mordbrand och våldtäkt hörde till vardagen. Denna myt om en tidigmedeltida Conan Barbaren-värld dyker regelbundet upp i allehanda filmer, TV-serier och romaner. I ett avsnitt av Monthy Python s Flying Circus i början av 1970-talet användes denna schablon t.o.m. som lämplig komisk ingrediens för att driva gäck med amerikanska familjekomedier (med påklistrade bakgrundsskratt). John Cleese traskade omkring i vild, hednisk kostym och agerade far Attila, medan ungarna i förbigående noterade hur duktigt traktens goter härjade utanför vardagsrummets fönster. Inom modern engelska har ordet för visigoter, Visigoths, ofta använts som benämning på våldsbenägen, tämligen ointelligent ungdom. Om någon hörs använda uttrycket the local Visigoths avses säkerligen något av traktens gatugäng, inte någon förmodad sentida rest av detta sedan länge försvunna tidigmedeltida folk. Vikingen. En uppenbart ilsken nordbo som kunde göra livet osäkert på kontinenten. Funnen i en norsk gravhög från 800-talet. Naturligtvis finns det en kärna av sanning i denna schablonbild, men bara en kärna och därtill en ganska liten sådan. Vi vet numera att ovanstående skiss i allt väsentligt är en vanföreställning, producerad av den morbida mänskliga fantasin i kombination med senare seklers intellektuellas önskan att se ned på sina medeltida föregångare (enligt principen att de var värre barbarer än våra soldater är idag ). I takt med att vi lär oss alltmer om hur man verkligen förde krig under 500-, 600- och 700-talen blir man tvungen att revidera betydande delar av uppfattningen om den mörka medeltiden och dess våldsverkare. krigens orsaker Den som förde krig under tidig medeltid var ute efter en av två saker: antingen ville han bara plundra, eller så ville han underkuva ett landområde. Plundringskriget var vanligast i gränsländer, t.ex. längs gränsen mot slaverna i öster, där västeuropéerna införskaffade billig om än ofrivillig arbetskraft (varav ordet slav ). Plundringskrigarnas ledare var vanligen någon lokal hertig eller

2 greve som inte respekterade kunga- eller kejsarmaktens eventuella våldsmonopol. Det går på sätt och vis en rak linje från dessa tidigmedeltida gränshärförare till senmedeltidens rovriddare och ännu senare tiders kriminella ligor i samtliga fall rör det sig om ett i grunden inrikespolitiskt dilemma, vilket tenderar att minska i betydelse ju starkare centralmakten blir. Att anlägga ett modernt moraliskt perspektiv på plundringskrig eller att ta dessa skärmytslingar som belägg för att man inte kunde slåss i organiserad skala förr i tiden är alltså tämligen meningslöst. Låt oss i stället vända blicken till de mer ambitiösa försöken att permanent lägga under sig provinser och länder! Det för en modern betraktare kanske mest överraskande vid ett översiktligt studium av tidigmedeltida krig är den stora bristen på fältslag. Om man försöker räkna ut hur många stora regelrätta drabbningar som ett land råkade ut för under ett tidigmedeltida sekel, så kan man ofta utföra beräkningen på ena handens fingrar. För att ta ett konkret exempel, så känner vi bara till två-tre stora slag i hela Italien under hela 600-talet. Däremot känner vi till åtskilliga belägringar. Detsamma gäller för de flesta länder under denna period: de väsentliga krigen utspelade sig vid stadsmurar eller utanför befästa borgar, s.k. castra och castella. Anfallaren och försvararen nosade först på varandra i några mindre strider, varefter den svagare parten nästan alltid drog sig undan. Den svagaste parten var i nio fall av tio försvararen, eftersom anfallaren hade planerat fälttåget i förväg, medan försvararen vanligen bara hade den lokala milisen att lita till. Sedan försvararen slagit sig ned bakom sina murar började anfallaren belägra staden eller fästningen. Hans styrkor plundrade landsbygden för att få mat, byggde belägringsmaskiner och inledde psykologisk krigföring genom att skrika ut hånfulla tillmälen till de belägrade. Förutsatt att försvararen hade haft tid att proviantera slutade dessa krig likväl oftast med att anfallaren tröttnade och gav upp. Endast i mycket speciella fall, där det rörde sig om en stor expansionsfas över flera år, slutade huvuddelen av belägringarna i att staden stormades och prisgavs åt anfallarens trupper. Det är symptomatiskt att många av de tidigmedeltida ledare som har gått till historien som särskilt framgångsrika ofta är samma ledare som särskilt lade sig vinn om att skapa starka befästningar, t.ex. Alfred den store av Wessex och dennes burhs, befästna bosättningar i södra och mellersta England som uppfördes till försvar mot vikingarna. Ett romantiskt skimmer - men sällan eller aldrig har en kvinna under tronen dubbat en man till riddare. Kriget var mannens värld. Edmund Blair Leighton målade I den allra tidigaste fasen, d.v.s. på 500- och 600-talen, kunde det ofta hända att en segerrik anfallare gjorde sitt bästa för att förstöra de erövrade befästningarna som ett led i krigstaktiken. Om fienden återtog staden, resonerade man, så skulle han inte få chans att befästa den igen. Senare under tidig medeltid blev befästningarna viktigare även för anfallaren, och när vi kommer fram till 800-talet var det få västeuropeiska härförare som medvetet förstörde en erövrad befästning. Man brukar räkna med att de frankiska arméerna senast på 760-talet (under Pippin den lille) permanent övergick till att använda besegrade städer och borgar på ett offensivt sätt genom att själva befästa sina erövringar och lämna kvar garnisoner i städerna. infanteriet dominerar Det i särklass viktigaste vapenslaget under tidig medeltid var infanteriet. På denna punkt har

3 Tidigmedeltida stridshjälm funnen i Sutton Hoo i Storbritannien Ett imponerande vackert arbete värdigt en kung. En gigant i Europas historia. Bronsskulpturen av Karl den store är från 800-talet hästen är dock av ett senare datum. forskningen definitivt ändrat sig under de senaste decennierna tidigare framhöll man alltid rytteriets stora betydelse under epoken. I äldre beskrivningar av tidigmedeltida krigföring möter vi en helt annan bild än den man ser i dagens redogörelser. I äldre militärhistorisk litteratur var det normalt att en härförare som Karl Martell beskrevs som urtypen för en ledare av ett medeltida kavalleri. Karl Martells seger över araberna vid Poitiers eller Tours på 730-talet skall ha varit riddarkavalleriets första stora triumf. Dessa ståndpunkter har numera helt övergetts av forskningen. Kavalleriet som offensiv faktor var av mycket begränsad betydelse i största delen av Europa. Det blev däremot viktigare ju längre österut man kom: i nuvarande Ukraina och Iran hade man redan under antiken bevittnat uppkomsten av bepansrat rytteri, möjligen uppfunnet och definitivt vidareutvecklat av det iranska nomadfolket sarmaterna. Dessa anföll sina fiender i stora hopar kallade katafrakter, i vilka både häst och ryttare var helt täckta av pansar. Något liknande kavalleri förekom inte i Västeuropa, även om man experimenterade med olika former av brynjor och lamellskydd. I nuvarande England, Frankrike, Spanien och Italien användes hästen huvudsakligen som ett transportmedel för de bättre bemedlade. Om man hade råd med en häst, så använde man den att rida med för att slippa gå men när man väl nådde fram till stridsplatsen, så hoppade man av hästen och slogs till fots. Dessutom säger det sig självt att kavalleri inte är till någon större nytta i krig vars huvudsakliga element utgörs av belägringar. Först under 800-talet blev det vanligare att härskarna i Västeuropa försökte tvinga alla sina bemedlade undersåtar att strida till häst med brynja på kroppen och vapen i handen. Det skulle dröja ytterligare något sekel innan man började använda lansen för att stöta ned sina motståndare i stället föredrog man länge att slänga iväg spjut från hästryggen. Den enda funktion som hela tiden utfördes av särskilda kavalleriavdelningar utgjordes av vad vi skulle kalla jägar- och spaningsuppdrag. Det rörde sig om mindre styrkor vars uppgift var att spionera på fienden, störa fienden och i värsta fall fungera som en första försvarsvåg. Vad gäller vapen, så förändrades mycket lite

4 Säkert en ganska god bild av den tidig-medeltida hären. En riddare ger anvisningar till fotsoldater med svärd och spjut, men med rustika träsköldar som enda skyddsutrustning. Enbart herren bär det dyra pansaret. under tidig medeltid. De förändringar som skedde var till stora beroende av kontakterna med nomadfolken på slätterna i öster, i synnerhet med avarerna i nuvarande Ungern. I övrigt behöll man de romerska vapen man var van att använda. Det i särklass vanligaste och billigaste vapnet var under hela epoken spjutet. De övriga vapnen upplevde sina egna konjunkturer och popularitetsperioder. Så var t.ex. den s.k. franciskan, en yxa avsedd att kastas, ganska populär i början, för att sedan konkurreras ut av en s.k. seax, ett kortsvärd med endast en egg. Det i särklass dyraste vapnet var svärdet, vilket kunde förknippas med mytologiska gestalter och t.o.m. ha ett personligt namn. När en okänd konstnär vid mellersta Elbe omkring år 700 ville visa hur en rik östfrankisk och/ eller västslavisk krigare såg ut, så avbildade han honom till häst med spjut, sköld och svärd. mannen under hjälmen Vilka olika väpnade grupper fanns då att tillgå, om man ville slåss i organiserad och legal form under tidig medeltid? I varje distrikt i Gallien kallat civitas, i Italien iudicaria, etc. var alla vapenföra män förpliktade att ställa upp om landets härskare bådade upp dem, vanligen endast för att försvara hembygden. I England gick den uppbådade beväpnade menigheten under benämningen fyrd. Det är bara undantagsvis som vi ser att denna allmänna folkarmé lämnar sin hembygd för att slåss i andra landsdelar. Inom detta allmänna uppbåd fanns dock en särskild enhet (lat. expeditio) som kunde användas för mer avancerade expeditioner. Här möter vi den oroliga, stridsglada ungdom som alltid har funnits de män som till skillnad från vanliga bönder och hantverkare inte hade det minsta emot att göra krigstjänst. Förutom dessa grupper, som båda bestod av icke-professionella soldater, fanns i alla länder speciella legoarméer, professionella styrkor under särskilda befälhavare. Dessa var ansvariga för all offensiv krigföring. Ofta var dessa truppers styrka direkt beroende av personliga faktorer, närmare bestämt vem som förde befäl över dem en framgångsrik och karismatisk ledare hade lättare att locka till sig villiga soldater än en okänd ämbetsman. Dessutom fanns andra professionella grupper, som lydde under enskilda stormän i Italien, för att ta ett välundersökt exempel, kallades en dylik grupp gasindium. Framför allt fanns en stor grupp stridsberett folk kring kungarna, men även hertigar, grevar och andra stormän kunde samla ihop egna professionella styrkor. Detta var i själva verket nödvändigt för att kunna bevaka gods och upprätthålla en viss primär nivå av rättssäkerhet. Systemet kunde förvisso missbrukas, men man skall akta sig för att automatiskt likställa dessa privata krigare med moderna maffiatorpeder. Om man jämför det tidigmedeltida militära sys- Ett fjärran ansikte: William Erövrarens äldste son Roberts av Normandie gravvård.

5 temet med det senromerska, så framstår särskilt två skillnader som frapperande. För det första var de professionella styrkorna betydligt mindre än under romersk tid man hade färre riktiga soldater. För det andra var emellertid samhället i sig betydligt mer militariserat. Under antiken hade ofta den civila och den militära makten varit åtskild, men under tidig medeltid gled de båda samhällssfärerna samman. Den som var domare i det civila var härförare i det militära. Vanliga människor förväntades åta sig militära uppgifter i en utsträckning som hade varit otänkbar under antiken. I t.ex. de langobardiska lagarna kan vi följa detta militariserade samhälle i fyra-fem hierarkiska nivåer ända ned till rudimentära polismyndigheter på landsbygden. Följden av denna sociala militarisering kom att bli betydande: det var under dessa sekler som krigskonsten blev ett adelsmärke i Europa. Den europeiska överklassen under medeltiden och den tidigmoderna epoken hämtade sina ideal från krigets sfär, inte från kulturens och den civila världens värdesystem. På så sätt skilde sig det medeltida Europa från de betydligt mer civila aristokratmiljöerna under den grekisk-romerska antiken och även från de överklassmiljöer som etablerades i Kina under 800- och 900-talen. I Kina kom den världsliga överklassen att förakta krigaryrket och hylla kulturella värden adeln blev litterat, bildad och knuten till byråkratin. I Europa blev det tvärtom. Här segrade de militära idealen fullständigt. Långt senare, då kungar och högadelsmän hade lämnat fältslagen bakom sig till förmån för eleganta rokokomiljöer i sina lustslott, lät de likväl avbilda sig som tappra krigarfurstar i full rustning. Även topografiskt sett var militariseringen av samhället en av de allra starkaste sociala krafterna under denna tid. I stora delar av Europa, från Frankrike i väster till Bulgarien i öster, har arkeologerna funnit att många människor lämnade sina gårdar på slättlandet och flyttade upp till kullar, där man grundade nya byar. Tidigare trodde man att dessa kullbosättningar var militärkolonier anlagda av folkvandringstidens erövrare, men numera vet vi att det rörde sig om vanliga bönder, vilka troligen flyttade till kullarna för att lättare kunna försvara sig. Det hände också att man befäste gamla s.k. hill-forts, befästa kullar som hade använts flera sekler tidigare. Ett känt exempel är South Cadbury i sydvästra England, som plötsligt återbefästes och bevittnade stora byggnadsarbeten samtidigt som kelterna framgångsrikt försvarade sig mot anglosaxarna i slutet av 400-talet och början av 500-talet. Föga förvånande har South Cadbury i moderna spekulationer av romantisk karaktär identifierats med Camelot, kung Arturs borg. Det var också under denna tid som åtskilliga av Sydeuropas pittoreska kullstäder anlades, vanligen genom att man flyttade upp bebyggelsen från slättlandet till en närbelägen höjd, vilken kröntes av en borg. I det italienska landskapet Umbrien, med städer som Perugia, Assisi, Trevi och Spoleto, är detta ännu idag mycket tydligt i gatubilden. I Skandinavien finner vi att de flesta av våra s.k. fornborgar, bl.a. den i vår tid delvis återuppförda Eketorp på Öland, antingen anlades eller återbefästes under denna tid. medeltida militärisering Det tidigmedeltida samhället blev alltså mer militariserat än det romerska någonsin hade varit. Krigföring var sannerligen inte något bagatellartat fenomen under tidig medeltid. Den militära sektorn genomsyrade samhället på ett sätt som aldrig De normandiska härens träng marscherar ned mot fartygen som kom att ta dem till Hastings 1066 och in i historien (från Bayeuxtapeten).

6 Tidigmedeltida riddare med betydligt lättare pansar än under högmedeltiden. Vapnet är ett kastspjut snarare än en lans. För närstrid fanns svärd och stridsyxa. (Bayeuxtapeten) Housecarls, tungt infanteri, var den engelska arméns kärntrupp vid Hastings Lättare utrustade bågskyttar stod för avståndsbekämpning av fienden innan man sökte närstrid. varit möjligt under Pax Romana. Utvecklingen visade sig i nya krigarideologiska tankemönster, i den mer eller mindre självklara kopplingen civilämbete-militärbefäl och i den allmänna plikten att försvara stad och by. För gränsfolken blev plundringskrig en del av vardagen. Till skillnad från i den romerska fredens dagar måste man under dessa sekler lära sig vara permanent rädd, anlägga byarna på lättförsvarade höjder och vara noga med att alltid reparera sina befästningar. För det samhälleliga överskiktet blev krig ett sätt att bli rik, markera status och erhålla politiskt inflytande. Inte ens den mest apologetiskt inriktade pacifistiske historiker kan förneka, att samhället under dessa århundraden blev betydligt mer militäriskt än det hade varit tidigare. Ändå vill jag, såsom ovan framkommit, bestämt hävda att Europa inte blev så mycket våldsammare än tidigare. Hur går detta resonemang ihop? Lösningen på dilemmat ligger i att samhället, just för att det blev så militariserat, också kom att ställa krav på kungarna och stormännen. Den blodtörstige barbar som nöjde sig med att kalla samman ett uppbåd våldsverkare och ge sig ut på fälttåg löpte en överhängande risk att få en mycket, mycket kort och tillika rejält misslyckad karriär. Krigen var, såsom framför allt har påpekats av den amerikanske militärhistorikern Bernard Bachrach (Minneapolis), sällan de barbariska generalangrepp av vilda germanska och asiatiska horder, som vi kan läsa om i äldre historieböcker. När en merovingisk kung i nuvarande Frankrike drog ut på fälttåg, så kan händelsen enligt Bernard Bachrach direkt jämställas med en romersk fältherres marsch mot någon fiende under senantiken. Skillnaderna mellan antikens och den tidiga medeltidens arméer låg i styrkornas numerära storlek och i namnen på de kungar som stod i spetsen för dem. I övrigt hade föga eller intet förändrats: fältherrarna genomgick en noggrann utbildning i strategi och taktik, belägringsmaskiner byggdes efter komplicerade ritningar och soldaterna marscherade fram i romerska kolonner inom ramen för en järnhård disciplin. Den plundring som förekom var taktisk, d.v.s. hade ett specifikt syfte, t.ex. att skaffa mat åt armén eller få de belägrade ledarna i någon fientlig stad att inse att de borde kapitulera för att rädda sitt land. De militära sektorerna hos franker, langobarder, visigoter, anglosaxare m.fl. var så betydelsefulla, att kungarna var så illa tvungna att bemöda sig om att sköta just dessa extra väl. De tidigmedeltida makthavarna kände ett tvingande behov av att åtminstone kontrollera denna del av samhället. Även om rikenas ekonomiska och intellektuella resurser inte alltid räckte till för att behålla romerskt skatteväsen, lägga sig i kyrklig dogmbildning och garantera allmän rättssäkerhet, så var det under alla omständigheter nödvändigt att det offentliga våldet inramades av definierade strukturer. Den militära hierarkin var följaktligen hela tiden, från Roms fall ända in i tidigmodern tid, relativt välutvecklad. Krig fördes i enlighet med taktiska principer, och i försvarssituationer fanns en i förväg uppgjord handlingsplan för att tvinga motståndaren att ge upp och återvända hem. Vi kan aldrig förstå den tidiga medeltiden utan att läsa om dess krig och plundringståg, men vi kan heller aldrig inse hur det dåtida samhället såg ut om vi inte en gång för alla gör oss av med myten om den råe barbarkrigaren.