INLEDNING TILL. Föregångare: Kongl. maj:ts befallningshafvandes femårsberättelse för åren... Stockholm, Täckningsår: /55.

Transkript

1

2 INLEDNING TILL Bidrag till Sveriges officiella statistik. H, Kungl. Maj:ts befallningshavandes femårsberättelser, jämte Sammandrag för åren på Nådigaste befallning utarbetat och utgivet af Statistiska centralbyrån Stockholm, Täckningsår: 1856/ /05 = N.F., [1]-10. Kungl. Maj:ts befallninghavande i Stockholms stad och i rikets 24 län avger underdåniga femårsberättelser av statistiskt innehåll. Berättelserna består av två avdelningar. Första avdelning består av följande rubriker: 1. Länets indelning och naturbeskaffenhet i allmänhet 2. Innevånare 3. Näringar 4. Kommunikationsanstalter och varubyten 5. Kameralförhållanden 6. Politi. Andra avdelning är en tabellbilaga. Statistiska centralbyrån samlar in och utgiver ett sammandrag för hela riket av samtliga femårsberättelsernas huvudsakliga innehåll. Föregångare: Kongl. maj:ts befallningshafvandes femårsberättelse för åren... Stockholm, Täckningsår: /55. BISOS H digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, Vid digitaliseringen har en innehållsförteckning skapats och lags till. urn:nbn:se:scb-bi-h0-7122_

3 Innehållsförteckning. Sid. Underdånig berättelse Länets indelning och naturbeskaffenhet i allmänhet Invånare 5. Tab. Litt. A. Uppgift å fångantalet uti Hernösands länsfängelse under åren Näringar 16. Tab. Litt. B. Beräkning af kronoparkernas nettobehållning under åren Tab. Litt. C. Uppgift öfver exporterade skogsalster under åren Tab. Litt. D. Uppgifter angående tillverkningen vid de större sågverken åren Tab. Litt. E. Beräkning öfver värdet å under åren exporteradt virke 28. Tab. Litt. F. Beräknadt värde af 1875 års skörd i Vesternorrlands län Tab. Litt. G. Sammandrag öfver bevillningen efter 2:dra artikeln uti Vesternorrlands län åren Tab. Litt. H. Uppgift å antalet lagsökningar vid landskansliet samt summan af de utdömda beloppen Kommunikationer och varubyten. 37. Litt. H. Tablå N:o 1 öfver behöfliga nya väganläggningar Litt. I. inom Vesternorrlands län Tablå N:o 2 öfver landsvägar som äro i behof af omläggning och förbättring inom Vesternorrlands län Tab. Litt. K. Expeditionen vid Hernösands och Sundsvalls postkontor åren Tab. Litt. L. Uppgift å telegram-expeditionen vid Hernösands station under femårsperioden Tab. Litt. M. Expeditioner vid Sundsvalls telegrafstation åren Tab. Litt. N. Inrikes sjöfart. 49. Tab. Litt. O. Utrikes sjöfart. 50. Tab. Litt. P. Fartygsbyggnader å Hernösands skeppsvarf åren Tab. Litt. Q. Fartyg af 6 nyläster och derutöfver, inskrifna vid sjömanshuset i Hernösand Kameralförhållanden 53. Tab. Litt. R. Uppgift å influtna bränvinsförsäljningsafgifter inom Vesternorrlands län under åren Politi. 54.

4 Sid. Tabellbilagor Tab. N:o 1. Folkmängd Tab. N:o 2. Jordbruk Tab. N:o 3. Boskapsskötsel 74. Tab. N:o 4. Skogshushållning 74. Tab. N:o 5. Dödade rofdjur 75. Tab. N:o 6. Af rofdjuren dödade husdjuren Tab. N:o 7 a. Fabriker och manufaktur-inrättningar, år Tab. N:o 7 b. Handtverkare, år Tab. N:o 7 c. Bergverk och metallförädlingsverk, år Tab. N:o 8. Allmänna vägar, gästgifverin och skjutsning Tab. N:o 9 a. Sjöfart, år Tab. N:o 9 b. Handel, år Tab. N:o 10 a. Hemman och jordlägenheter m. m., år Tab. N:o 10 b. Jordområde och egendomar i städerna 79. Tab. N:o 11. Laga skiften, åren Tab. N:o 12. Stats- och riksgäldsmedlen Tab. N:o 13. Sparbanker Tab. N:o 14. Fattigvården. 82.

5 BIDRAG TILL SVERIGES OFFICIELA STATISTIK. H) Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd. 4. ÅREN VESTERNORRLANDS LÄN. 1. Länets indelning och naturbeskaffenhet i allmänhet. Under den tidrymd, denna berättelse omfattar, har någon förändring att Selångers och Sättna socknar, hvilka förut varit för af Vesternorrlands läns gränser icke egt ruin. enade till ett pastorat, genom Kungl. brefvet den 2 Februari I afsende på länets administrativa ock evmesiastiha indelning 1872 blifvit åtskilda och fått egna kyrkoherdar, Selanger från hafva deremot följande förändringar kommit till stånd, neraligen: den 1 Juni 1873 och Sättna frän den 1 Maj innevarande år; samt att. jemlikt Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 30 Maj att, jemlikt Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 2 Augusti 1873, Junsele, Stöde och Tåsjö socknar förklarats komma att 1872, Hernö socken, som jemte Hernösands stad omfattar ön hvar för sig utgöra ett särskildt länsmansdistrikt; Hemön och varit i kyrkligt hänseende med staden förenad, men i judicielt afseende tillhört Säbrå tingslag och i administrativt att Sollefteå pastorat, förut innefattande Sollefteå, Multrå, Södra Ångermanlands nedra fögderi, från och med år 1873 i Eds, Långsele och Graninge socknar, jemlikt Kungl. brefven den judicielt, administrativt och kommunalt hänseende blifvit förlagd 29 November 1867 och den 8 Maj 1874 från och med den 1 till Hernösands stad och med densamma införlifvad. Maj sistnämnda år varit deladt i tvenne pastorat, nemligen Sollefteå med Multrå och Ed samt Långsele med Graninge; varande derjemte i sammanhang härmed nya komministraturer inrättade i Multrå och Graninge, hvaremot komministersbefattningen i Långsele blifvit indragen; att Lidens pastorat i Ångermanland, hvilket genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 23 Mars 1866 blifvit skildt frän Kesele, erhållit sin första kyrkoherde den 1 Maj 1871; att Junsele pastorat, hvilket blifvit enligt Kungl. brefvet Jen 20 Augusti 1830 skildt från Resele, den 1 Maj 1871 erhållit sin förste kyrkoherde, hvilken visserligen hade en företrädare, som på grund af nämnda Kungl. bref uppbar kyrkoherdelönen, men egentligen var sockenpredikant i Junsele; Som länets låda städer under den period, hvaroro här är fråga, uppnått en betydande utveckling genom industriel och komme:siel verksamhet, sa har länsstyrelsen ansett lämpligt att, innan redogörelse derför lemnas, hufvudsakligen med ledning af Hiilphers beskrifning öfver länet, här meddela några hufvuddrag af städernas utveckling äfven från äldre tider tillbaka, destohellre som föregående femårsberättelser innehålla endast några få antydningar i detta hänseende. Heruösand. Till följd af sitt läge vid den stora, långt in i landet segelbara Angermanelfvens utlopp i liafvet äfvensom genom den säkra A'. M:tt BefnllningshafeanJes femåvslerälttuer lt)7t-~is75. Vesternorr lands län. 1

6 2 Vesternorrlands län. Hernösand. hamn, den erbjöd, blef den plats, der staden Hernösand nu är belägen, och som i äldre handlingar omtalas med namnen Hornesund, Hornesand, Hornsanda Bro och Hernosund, redan i äldre tider en bekant handels- och bytesplats, dit Norrlands innebyggare kommo tillsammans för att erlägga sina utskylder och idka handel, och der äfven handlande från södra orterna infunno sig för att tillbyta sig landets produkter. Man vet att redan år 1374, om ej förr, var Hemö hamn bekant och nära 200 år derefter hade den vunnit en sådan betydenhet, att Gefle borgerskap, som befarade en inskränkning i sin handelsfrihet, år 1531 utverkade, att densamma förklarades för olaga hamn. Detta tvång blef dock icke långvarigt, alldenstund konung Johan III, som 1583 utfärdat befallning om anläggande af staden Hernösand och genom flere år 1585 och 1586 utfärdade bref lemnat åtskilliga friheter åt dem, som på denna plats ville sätta sig ner, år 1587 för staden meddelade privilegier, enligt hvilka stadens borgerskap egde rättighet att ensamt inköpa varor af allmogen i Ångermanland, som icke fick dem till någon annan föryttra. Dessa inköp synas hafva försiggått icke så mycket i staden som fastmera på marknader, hvilka höllos nästan i hvarje socken. Handlande från Hernösand besökte så aflägsna marknadsplatser som Falun, Hedemora och Sala, samt färdades på vintern med fogellass till Stockholm. Vid stadens anläggning erhöllo invånarne rättighet att handla med ortens produkter på Reval, Narva in. fl. städer; denna rättighet blef flere gånger inskränkt och åter utvidgad, till dess att år 1766 staden erhöll Kungl. stadfästelse å stapel/riket, dock så, att inga utländska fartyg fingo dit inlöpa. Det första fartyg, som från Hernösand afgick på en längre resa, var bygdt på stadens varf 1764 och afseglade 1768 till Spanien. Kort derefter (1770) började farten på Medelhafvet, hvarigenom utländska varor, företrädesvis salt, som förut hemtats från Stockholm och Gefle, kunde till billigare pris tillhandahållas icke blott ortens invånare, utan äfven de fiskare från södra orterna, som om somrarna uppehöllo sig vid de utefter kusten belägna stora fiskelägena. En naturlig följd af den vidgade handelsfriheten var, att skeppsbyggeriet, hvilket förut kunnat afse endast mindre, för kustfarten lämpade fartyg, samt några få större, hvilka till andra orter försåldes, nu började bedrifvas i större omfång och har sedan fortgått. Den inrikes sjöfarten hade en ganska betydlig utsträckning och sysselsatte under midten af förra århundradet 10 à 12 större fartyg samt omkring 50 smärre, s. k.»haksar», hvilka användes till varutransport dels på Stockholm, dels på de vid kusten och uppe vid elfven belägna handels- och marknadsplatserna. Förutom handeln intog fiskeriet ett betydande rum bland ortens näringar. Stadens fiskerskap, som vid slutet af förra århundradet räknade några och 70 medlemmar, utgjorde ett särskildt gille eller, såsom det kallades,»societet», hvars sammankomster stodo under magistratens inseende. Fiskerskapet egde företrädesrättighet att efter träffad öfverenskommelse med strandegarne idka fiske på ett område af 2 mil närmast staden, hvarförutom staden hade inlöst Barsta hemman och hamn i Nordingrå samt på 50 år arrenderat Marviksgrunds kronofiske i Nätra. Ett år 1764 bildadt bolag för anläggning af ett sillsalteri i Bohuslänska skärgården upplöstes inom kort, då dess varor härstädes icke funno någon synnerlig afsättning. Bland fabriker namnes en linnefabrik, privilegierad Ar 1750 hade fabriken 17 stolar, på hvilka väfdes lärft samt andra linnevaror. Tillverkningen minskades emellertid inom kort och upphörde slutligen, emedan ortens invånare såväl på landet som i staden började att idka väfning som husslöjd, och om detta förorsakade bolagets undergång, så torde dock ortens invånare hafva detsamma att tacka för den insigt och färdighet, som vanns i en näringsgren, hvilken ännu i några socknar i norra Ångermanland idkas, ehuru i betydligt minskadt omfång. Förutom linnefabriken omnämnes från samma tid dräll-, ylleschaggs- samt tröj- och strump-fabriker, hvilka alla doek endast en kort tid voro i gång. Hernösands marknad, som i äldre tider var en af de största i Norrland, hölls vid korsmessan d. 18 September, men framflyttades sedermera till d. 2 Oktober och pågick då 8 dagar. I senare tider liar den ytterligare framskjutits till den Oktober och har här som annorstädes blifvit af allt mindre betydenhet, i den mån ökad samfärdsel möjliggjort ett jemnare, af bestämda tider och orter mindre beroende, varuutbyte. Med få undantag, såsom t. ex. 1771, då isen i stadens hamn qvarlåg till den 11 Juni och då isstycken ännu den 22 Juli sågos i hafvet, äfvensom 1867, då hamnen var stängd till den 10 Juni och isen den 19 Maj var körbar mellan Vasa och Umeå samt i slutet af samma månad på Angermanelfven från Sollefteå till Hernösand, är hamnen öppen från slutet af April eller början af Maj till slutet af November eller början af December, såsom jemväl framgår af följande anteckningar om ångbåtsfartens början och slut under nedannämnda år, nemligen: Då, såsom ofvan blifvit anfördt, stadens invånare i äldre tider hufvudsakligeii försörjde sig genom fiske och det således för dem måste vara af vigt att hafva sina bostäder så nära intill sjöstranden, som möjligt, och då derjemte Hemöns, mot landsidan ganska branta, stränder icke lemnade stort utrymme för gårdsplaner, så måste i följd liäraf byggnaderna blifva i hög grad hopgyttrade och stadens utseende högst oregelbundet. Efter de stora eldsvådor, som 1710, 1714 och 1721 öfvergingo staden och af hvilka 1710 års brand lade större delen af staden i aska, synes den gamla stadsplanen, i fall man vid denna tid ens kan tala om en sådan, hafva blifvit bibehållen oförändrad. Såsom af föregående femårsberättelse inhemtas och af redogörelsen för folkmängden i nästa afdelning af denna berättelse jemväl framgår, har på senare tider stadens folkmängd betydligt

7 Hernösand. Sundsvall. Vesternorrlands län. 3 ökats. En följd häraf har varit, att tillgången till bostäder efter hand blifvit så otillräcklig att stadsfullmägtige sedan år 1865 funnit sig föranlåtna att flere särskilda gånger för sin del besluta stadsplanens utvidgning, hvilka beslut äfven blifvit af Eders Kungl. Maj:t fastställda. Genom denna utvidgning, hvars behöflighet bekräftas af de många byggnader, som å de nya tomterna dels redan blifvit uppförda dels äro under uppförande, har antalet af tomter ökats raed mera än 150, till större delen rymliga tomter. Senast har Eders Kungl. Maj:t under den 8 November 1872 fastställt plan för stadens utvidgning. Af de enligt samma plan anlagda tomter hafva de fleste redan blifvit upptagna, så att blott 20 tomter ännu återstå odisponerade. Dessa nya tomter äro bildade af några inom den gamla stadsdelen belägna kryddgårdar men förnämligast af vretar, till hvilkas exproprierande tillåtelse erhållits. Oaktadt den sålunda vunna betydliga tillgången på byggnadstomter, som i allmänhet lemnats till billiga pris, har likväl en mängd mindre bemedlade personer mot relativt hög årlig afgäld förvärfvat sig rätt att å en invid stadens södra tullport belägen höjd å fasta landet utom stadens område åt sig uppföra bostäder. På detta ställe uppfördes under 1875 ej mindre än 15 nybyggnader, uteslutande tillhöriga och bebodda af arbetsklassen. Att en sådan mängd nybyggnader och på ett sådant ställe utom staden kunnat uppstå, då vida rymligare tomter kunnat erhållas inom staden antagligen för jemförelsevis billigare pris, är en omständighet, som måste tilldraga sig uppmärksamhet och skäl saknas icke till det antagandet, att de nya, skärpta bestämmelserna uti byggnadsstadgan för städerna och uti helsovårdsstadgan i sin mån medverkat vid valet af bostadsplats. Om genom ofvannämnda utvidgning af stadsplanet tomternas antal betydligt ökats, så hafva å andra sidan uti den gamla stadsdelen åtskilliga tomter blifvit utlagda till följd dels deraf att för de små tomternas omfång det ansetts nödigt att sammanslå två eller flere delar deraf till en, dels derför att till förekommande af allt för mycket ödeläggande eldsvådor beslut fattats om upptagande af en sextiofyra fot bred esplanad ungefär midt igenom staden, ett beslut som helt visst skall komma att lända till lika stor nytta som prydnad för staden, då platsen blifvit planterad med löfträn, dels ock emedan stadsfullmägtige likaledes beslutat anlägga en så kallad strandgata af åttio fots bredd, sträckande sig från den nuvarande tullbryggan till gamla stadens nordligaste del. Anläggandet af denna strandgata har närmast blifvit föranledd deraf, att numera aflidne sjökaptenen I. Nyberg genom gåfvobref den 3 Maj 1866 till Hernösands stad donerat bland annat 40,000 kronor, hvaraf årliga räntan skall användas till inköp af sjöbodar, magasiner och tomter eller tomtplatser samt utförande af pålningar, fyllnader och kajbyggnader jemte anläggande af en strandgata från packhnsbryggan och norrut så angt stranden är med gårdar bebygd eller kommer att bebyggas. Med bidrag af nämnda donationsmedel, som till staden aflemnades den 30 Augusti 1871, har af den beslutade kajbgggnaden, som är bestämd att erhålla 2,400 fots längd, redan och icke mindre än 1,626 fots sträcka blifvit färdigbygd, hvaremot i anseende till de stora kostnader, som varit förenade med inköp af vid hamnen liggande byggnader, endast en obetydlig del af «jelfva strandgatan ännu hunnit fullbordas. Att stadens utseende genom anläggning af strandgatan och kajbyggnaden kommer att vinna äfvensom att en välbehöflig tillökning redan vunnits i lämpliga landningsplatser för de i antalet ständigt tillväxande ångbåtar, som anlöpa hamnen, är obestridligt, men stora uppoffringar har staden redan nödgats vidkännas för ifrågavarande företag, och ännu tyngre torde stadens budget komma att tryckas af kostnaderna för arbetets fullbordande och framtida underhåll, helst en väsentlig inkomstkälla, som staden tillförene egt uti sina hamninkomster, under de senare åren betydligt utsinat, såsom Länsstyrelsen får tillfälle att framdeles i denna berättelse vidare omnämna. Sundsvall. Rörande Sundsvalls stads uppkomst berättas, att hos Konung Gustaf II Adolf hade»trogne undersåtare och smeder i Melpa» genom utskickade anmält, att de enligt hans vilja och förslag önskade»boflytta» till Sundsvall och der anlägga en stad. Enligt sägnen skall Konungen med anledning deraf vid återkomsten från Riga 1621 hafva vid besök på stället sjelf utstakat plats för den nya staden inom egorna till hemmanet Köpstaden på södra stranden af Selångersån i Selångers socken. Från denna plats, belägen i sydvest om den nuvarande stadsplanen, blef dock staden redan år 1647, enligt förslag af ingeniören Nikodemus Tessin, på vederbörlig befallning förflyttad österut till stadsfjärden, hvartill den besvärliga uppseglingen på Selångersån skall hafva varit den egentliga anledningen. För staden utfärdades privilegier den 15 April Då dessa privilegier bland annat innehålla, att till staden upplåtes icke allenast hemmanen Sund, Köpstaden och Äkersvik om tillsammans 3 mänt. i Selångers socken samt ödesgodset Täffte om V 6 mänt. i Sköns socken, utan ock fiskerätten såväl i»en ström flytande hardt när staden» som ock vid Bremön, Krakbo eller Röhamn och Läderudden, så synes häraf den slutsats kunna dragas, att fiskeriyrket påräknats såsom en vigtig näringsgren för de nya stadsborgarne. Detta blef ock förhållandet; och ännu i dag (ortlefver fiskaresocieteten, som sålunda räknar gamla anor, men hvars medlemmars antal alltmera minskats och förlorat inflytande, vare sig att sjelfva fisket försämrats, eller att andra förvärfskällor öppnats, som befunnits mera lönande. För att tillgodogöra den färdighet i smedsyrket, för hvilket provinsens invånare voro kände, lät den store Konungen härstädes anlägga ett gevärsfaktori, hvilket dock efter några år flyttades till Söderhamn. Ett minne af detsamma qvarstår likväl i stadens vapen, som består af tvenne i kors lagda niuskötgafflar med en stormhatt ofvanpå. Det gynnsamma läget vid hafvet midt emellan de på ringa afstånd från h varandra utmynnande Ljunga- och Indalselfvarne och med ett vidsträckt uppland måste förr eller senare rikta invånarnes tankar på handel och sjöfart. Huruvida stadens grundläggare haft detta i syfte, då platsen utstakades, är svårt att afgöra. Åtminstone dröjde det länge, innan någon lifligare verksamhet på detta område gaf sig tillkänna. Under frihetstiden spred sig visserligen genom mösspartiets inflytande hågen för fabriksanläggningar äfven till Sundsvall, hvarest nästan samtidigt inrättades en tobaksfabrik, kattunstryckeri, väfveri, sockerfabrik, såpsjuderi, klockgjuteri m. fl., men alla rönte endast

8 4 Vesternorrlands län. Sundsvall. ringa framgång och aftynade, den ena efter den andra, så att endast klockgjuteriet bibehållit sig till våra dagar. Först då skogens alster under förra århundradet började vinna efterfrågan, var impulsen till sjöfart gifven; men för utvecklingen af denna industri lade lagstiftningen nästan oöfvervinneliga hinder i vägen. Redan 1617 års handelsordonantier påbjödo, att»the städer i norlanden Hernösaud, Wasa samt the flere som therefter funderas, skulle alldeles hafva all utländsk seglations fördrag». Väl skulle dessa städers invånare med sina skepp, skator och båtar få besöka bvarandra inbördes, men ville de segla vidare, skulle de vara förpligtade att söka sig till Stockholm med sitt gods. Stadens hos drottning Kristina gjorda anhållan att»få gå på främmande orter med trävirke» afslogs för»skäliga och vigtiga orsakers skull»; och då borgerskapet sedermera begärde att»få medelst ett hafvande skepp i Vestersjöu» nyttja främmande handel och handtering, förklarade regeringen sig icke kunna dertill bifall lemna, utan hänvisades borgerskapet att söka sig part i något af stapelstädernas skepp,»så framt de sig deraf hafva någon synnerlig båtnad att förmoda». År 1660 tilläts dock stadens borgare att»på ett prof och intill nästa riksdag» få segla med Iäkten, spiror, spärrar och annat trävirke med undantag af sågbräder och dem med egna skutor föra till de under Kungl. Maj:ts och Sveriges krona lydande städer vid Östersjön och dädan hemta salt, spanmäl och penningar, men inga andra varor vid skepps och gods förbrytelse. I sin hamn fick staden icke emottaga främmande nationers fartyg, och svenska fartyg destinerade hit måste anlöpa Kullboda tullstation på Gräsön vid Oregrund, för afhemtande af tulltjensteman, som medföljde hit och qvarstannade ombord å fartyget, tiils skepparen i Hernösand å tullkammaren anmält fartyget till tullbehandling och derifrån medfört annan tulltjensteman för öfvervakning af lastens lossning. Enligt 1724 års seglationsordning fingo fartygen vid angöring i Kullboda ej gå norr, utan endast söder om Gräsön. Under loppet af många år begagnade staden gemensam stapel med Hernösand, och det dröjde ända till 1812, innan staden erhöll egen stapelrätt och tullkammare, sedan staden dock först måst ikläda sig förpligtelse att hålla kronan skadeslös, om tulluppbörden något år ej förslog till sjötullsbetjeningens aflöning. Först 1859 beviljades staden nederlagsrätt. Åkerbruket torde i forna dagar, i motsats till hvad nu är förhållandet, hafva utgjort en af borgerskapets väsentligare näringsgrenar. Ehuru privilegierna uttryckligen förbjuda deu donerade jordens användande till»några personers privata nytta» och föreskrifva, att den mot viss lega i penningar skulle utarrenderas till stadens gemensamma bästa och förkofring, företogo sig borgarne icke desto mindre att uppdela den odlade jorden i s. k. kronolotter, hvardera om 1 tunnland 9 l /8 kappland. Af sålunda uppkomna 158V4 kronolotter lernnades 33V4 lotter till stadens embets- och tjenstemän samt öfrige 125 lotter till borgerskapet, hvilka turvis inom de särskilda societeterna, handels-, handtverks- och fiskaresocieteterna begagnades utan ringaste afgift till stadskassan. Väl innehöllo privilegierna förbud för audra än borgaie att i staden köpa gård, tomt eller jord, med mindre de sig der nedsatte och vunno burskap, men sedan enligt riksdagsbeslutet den 2 Maj 1810 derom att hvarje Svensk man eger förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea rike å land och i stad af hvad natur och beskaffenhet som helst, åtskilliga till borgerskapet icke hörande personer nedsatt sig, förspordes snart nog missnöje dermed, att donationsjorden af borgerskapet begagnades utan ersättning till stadskassan. Frågan härom blef omsider föremål för myndigheternas pröfning, och sedan Konungens Befallningshatvande genom utslag den 17 Juli 1861 gillat och stadfäst, hvad Magistraten genom utslag den 12 förutgångna April förordnat, eller att någon jord under namn af kronolott dädanefter icke finge till borgerskapet efter tur upplåtas, utan skulle stadens jord till så stor del som innefattades under namnet kronolotter för stadens gemensamma räkning utarrenderas och arrendet i stadens allmänna kassa ingå för att för stadens gemensamma behof användas, så biet detta utslag, hvilket borgerskapet öfverklagade, af Kungl. Maj:t faststäldt den 28 Febr Af dessa kronolotter hafva vid 1875 års slut återfallit 104 st., hvilka äro för stadskassans gemensamma räkning utarrenderade. Å allmän rådstuga den 7 April 1862 beslöts, att kronolotterua, i den mån de blefve lediga, skulle på offentlig auktion bortarrenderas för tiden intill den 1 Januari 1875, hvarefter för utarrenderandet den plan skulle följas, som derförinnan kunde blifva uppgjord. En dylik plan har ännu icke blifvit utarbetad, emedan den förutsättning icke inträffat, hvarunder berörda beslut fattades, eller att samtlige kronolotterna eller åtminstone de flesta vid sagda tid skulle hafva till staden återfallit; och hafva stadsfullmägtige derför den 5 Mars 1875 beslutat, att med berörda plans utarbetande skul'e anstå till 1880 års slut, då kronolotterna antagits saratligen vara för staden disponibla. Arrendet för de återfallna kronolotterna belöpte sig ar 1874 till 6,612 kronor 46 öre och för år 1875 till 8,091 kronor 75 öre. Bland svårare missöden, som öfvergått staden, må här nämnas Ryssarnes härjningar åren 1720 och 1721, då staden nästan helt och hållet förstördes, samt eldsvådan den 7 Sept. 1803, som ödelade hela den öster om kyrkan belägna stadsdelen. Enligt Gustaf Liunggrens år 1857 utkomna kartverk innefattar staden Sundsvalls areal af tomter 63 tunnland 31,3 kappk, livartill för torg och gator m. m. d. komma 44 tunnl. 10,7 kappl-, så att stadsplanens hela ytvidd utgör 108 tunnl. 10 kappl- Till staden höra dock äfven jordar och lägenheter af 4,085 tunnl. 20,a kapphds vidd samt impediment af 176 tunnl. 4 kappl-! så att hela arealen af stadsplan och jordar bestiger sig till 4,370 tunnl. 2,2 kappl., motsvarande 24,472 qv.-ref 38 qv.- stänger 50 qv.-fot. Emedan stadens byggnader till största delen äro trähus om en eller högst två våningars höjd, visade sig för tvenne tiotal af år sedan stadsplanen vara otillräcklig för det allt mer växande invånareantalet, på samma gång tomterna hastigt stego i pris och blefvo sålunda oåtkomliga för de mindre bemedlade. För att afhjelpa denna olägenhet, i synnerhet för den stora mängd arbetare, som från skilda håll tillströmmat och önskade bosätta sig derstädes, medgaf Kungl. Maj:t den 31 Juli 1867 på stadsfullmiigtiges derom gjorda ansökan, att dels en stenhacke vid sluttningen af norra Stadsberget och dels den ett stycke söder om staden belägna s. k. Stenhammaren emot viss årlig afgift tiil stadskassan finge upplåtas till byggnadstomter, hvilka borde tilltagas så stora, att utom åbyggnader utrymme å hvardera skulle finnas till trägårdstäppa och potatisland. På detta sätt erhöllos 142 tomter, hvilka, sedan fullständig plan deröfver

9 Sundsvall. Länets folkmängd. Tab. N:o 1. Vesternorrlands län. 5 blifvit uppgjord och af Kungl. Maj:t fastställd, emot en toratöresafgift af V20 öre per qvadratfot redan blifvit till bebyggnad upplåtna och för ändamålet tagna i besittning, ehuru, livad Stenhammaren angår, inga gator derstädes blifvit i ordningställda. Bristen på byggnadstomter visade sig snart icke vara härigenom afhulpen, utan' blef det nödigt att utvidga sjelfva stadsplanen. Den 23 December 1871 beslöto stadsfullmägtige, i enlighet med komiterades i ämnet afgifna förslag, att sådan utvidgning skulle ega rum åt södra och östra sidorna, hvarjemte sakkunnig person skulle anlitas för regleringens uppgörande. Härtill utsågs arkitekten P. G. Sundius i Stockholm, hvilken den 7 Oktober 1873 för stadsfullmäktige företedde fullständig, af beskrifning åtföljd plankarta, hvilken godkändes och underställdes Kungl. Maj:ts fastställelse. Som likväl förslaget i några mindre delar icke öfverensstämde med den under tiden utfärdade byggnadsstadgan för rikets städer, blef detsamma, för omarbetning återförvisadt. Lotsfördehiingsehefen Ivar Cronstrand liar sedermera, på anmodan, med undanrödjande af de gjorda anmärkningarna upprättat ny plankarta, liviiken den 28 Januari innevarande år blifvit af Kungl. Maj:t fastställd. Härigenom liar stadsplanen erhållit en tillökning af i 16 byggnadstomter, hvilka med tillhörande gator, torg och tsplannder omfatta en areal af l43'/ 3 tunnland eller 802 qv.-ref 66 qv.-st. (57 qv.-fot. Det sålunda planlagda området untages kunna inrymma i det hela bortåt 15,000 invånare och följaktligen ii tv eu med en fortfarande lika hastig tillväxt som staden haft under det sista 20-årsskedet. varda tillräckligt för närmast kommande 30 à 40 år. A vestra delen af meranämnda plan mrdgafs den 25 Augusti 1873 upplåtelse af tomt för ett cellfängelse, till hvars uppförande 1875 års riksdag anvisat medel. I sammanhang med livad nu är nämndt om reglering af tomter och gator i staden må äfven erinras, att stadsfullmäktige den 4 Augusti 1870 uppläto tvenne norr om staden vid nya landsvägen belägna s. k. kronolotter, innehållande 2 1 /? tunnland odlad jord, till byggnadstomt för ett nytt lasarett med kurhus för provinsen Medelpad. Den 30 September 1870 beslöts inköp af fem gårdar i vestra stadsdelen till bildande af eu beliöflig brandgata, hvilken numera är ordnad och med trän planterad. För att kunna anlägga en gata utefter södra stranden af den genom staden flytande Selångersån, beslöto stadsfullmägtige den 3 December 1872 att, enär uppgörelse i godo ej kunde ske, hos Kung!. Maj:t begära rättighet att expropriera fyra st. derinvid belägna magasin, livilken rättighet blef genom nådig resolution medgifven. Expropriationen har numera egt rum och gatan är anlagd. Den täckt belägna s. k. borgmästarelotten, som efter förre innehafvarens frånfälle återfallit till staden, blef den 4 April 1871 af stadsfullmägtige upplåten pä 20 års kostnadsfri besittning åt ett bolag, som förbundit sig att derstädes anordna en allmän pmmenadplits med tivoli. Dessutom har på stadskassans bekostnad en trägårdsan- Itïyyiùng blifvit anordnad invid järnvägsstationen. Gamla stadsplanen är till större delen vattensjuk, och ehuru stadsfullmägtige redan den 29. Juni 1863 beslutat densammas dränering, bar detta arb.-te dock ännu icke, i brist på medel, kommit till utförande, f.stän fråga derom vid mer än ett tillfälle blifvit hos stadsfullmägtige väckt. I enlighet med stadsfullmägtiges beslut den 1 Oktober 1875 Isar pä stadens bekostnad blifvit anlagd väg från vestra kyrkogatan til! den hållplats å Suudsvalis-Torp.shaimnars jernväg, som blifvit anordnad för vestra delen af staden. Enligt Kungl. Maj:ts ijefalhringshafvandes femårsberättelse för åren 18( funnos vid sistnämnda års slut i staden 51)5 bebyggda och blott 3 obebyggda tomter, och hade under de fem åren 21 nya boningshus blifvit uppförda. Stadens taxeringsvärde utgjorde vid slutet af berörda period 4,111,100 kronor. Vid slutet af nu ifrågavarande femårsperiod uppgå de bebyggda tomternas antal till 585, de under perioden tillkomna nya boningshusen till 60 och stadens taxeringsvärde till 5,839,400 kr. Detta värde har således på fem år stigit med mer än 40 proc. Laga skifte har icke öfvergått stadens egor och icke heller de under staden lvdaudo byarne Sidsjö och Böle. 2. Invånare. N:o l. Länets folkmängd under åren utvisas af hosföljande tabell N:o 1. Enligt 1870 års mantalslängder utgjorde folkmängden i länet 132,537 personer, hvaraf 63,467 befriade från mantalspenningar och 69,070 betalande sådana. Vid jemförelse emellan de båda qvinqvennierna före och efter 1871 års ingång befinnes, a ) att hela folkökningen, som under det torra utgjorde 6,741, under det senare uppgick till 14,130 personer; ) att årliga folkökningen, som i medeltal var 1,342 k 1,343 personer nu, likaledes i medeltal, utgjort 2,826 personer; c ) att antalet af dem, som betala mantalspcnuingar, hviiket da ökats med allenast 488 personer, nu ökats med 10,220 personer; och ") att de befriades antal, som då ökats med ej mindre än 6,280 personer, nu blott ökats med 3,910 personer. Tillökningen i folkmängden under perioden torde få antagas vara beroende på flere samverkande omständigheter, såsom goda skördar, liilig industriel utveckling, talrika inflyttningar, relativt fåtaliga och icke synnerligen utbredda farsoter samt en betydligt aftagande emigration. Såsom betecknande för den riktning, uti hvilken befolkninysföihallandma inom länet under det nu ifrågavarande qvinqvenniet i vissa afseenden utvecklat sig, tillåter sig Länsstyrelsen att här få åberopa den teckning, som härom förekommer uti Statistisk Tidskrift (haft. 45), hvarest om Vesternorrlands län yttras:»yesternorrland företer en besynnerlig blandning af gynnsamma och ogyunsamma förhållanden, de senare tillkomna under de senare åren, under hvilka dock äfven den gynnsamma sidan framträdt i sin högsta glans. Nativiteten, i allmänhet stor, har på den sista tiden nått en för svensk bygd högst ovanlig

10 6 Vesternorrlands län. Folkmängdstillökningen. Emigrationen. höjd (år 1874: 3,93 %\), såsom en följd af den stora invandringen af arbetsfolk, hviïken äfven åstadkommit en stegring i de ingångna äktenskapens antal ända till 96 på 10,000 inbyggare. Som man kan vänta under sådana förhållanden, har folkmängden vuxit särdeles snabbt, de senaste åren med ända till 2,3 % årligen (2,51 % år 1874). En stor del af denna utveckling har kommit städerna till godo, hvilka ock uppblomstrat med synnerlig raskhet. Sundsvall har på 30 år ökat sin folkmängd med 207 %. Men denna lysande tafia saknar ingalunda sina skuggsidor. Dödligheten har stigit betydligt: från 1,8 2 % åren till 2,06 i, (2,40 i, år 1874); och Vesternorrland har dock alldeles icke under 1860-talet genomgått så svåra pröfningar som det öfriga Norrland. Antalet oäkta födde har stigit från 8,9 % till 11,2. Vid bedömande af dödligheten i Vesternorrland får man emedlertid ej glömma det stora inflytande, som här mer än annorstädes utöfvas af en förhöjd nativitet. Vesternorrland har sedan hundra år tillbaka den sorgliga utmärkelsen, att af alla svenska län förete den största barnadödligheten. Detta gäller dock endast om första lefnadsåret, ja strängt taget blott om dess tre första fjerdedelar, ty under dess sista qvartal står Vesternorrland fördelaktigare än riksmedeltalet. För öfrigt kan anmärkas hos detta län en jemförelsevis ringa freqvens af lyten, större olikhet mellan årstiderna med afseende på dödligheten än i det öfriga Nordsverige o. s. v.» Hvad särskildt angår folkmängdstillökningen inom länets hegge städer, visar det sig af tabellen, att densamma under den nu förflutna perioden uppgått till icke mindre än omkring 1,000 personer i hvardera. Då emellertid antalet af födde endast obetydligt öfverstiger de dödas antal, så måste fyllnadssuinman sökas uti det icke ringa antal personer, som i synnerhet från landsbygden inflyttat till städerna. Skälet härtill torde företrädesvis vara den lättare tillgång till arbetsförtjenst, som erbjudes i en stad, jemförelsevis med den å landsbygden, h vartill måhända kan läggas det vida mindre ansträngande kroppsarbete, som affordras tjenstehjonen i städerna, äfvensom i någon mån de lockelser, som det mera omvexlande lifvet och nöjena i städerna kunna utöfva. Då magistraten i Sundsvall försett länsstyrelsen med särdeles rikhaltiga materialier till belysning både af denna stads utveckling från längre tid tillbaka i skilda riktningar och af stadens nuvarande tillstånd, så är länsstyrelsen i tillfälle att, äfven beträffande vexlingarna i stadens folkmängd sedan omkring 200 år tillbaka, här meddela några hnfvuddrag. Den äldsta kända uppgift om stadens folkmängd är frän 1660, då här funuos 43 mantal eller hushåll; och om på hvarje hushåll räknas 10 personer, öfversteg stadens folkmängd då icke 430 personer. Under derpå följande 100 år hade folkmängden, som år 1770 finnes uppgifven till 1,625 personer, nära fyrsnabbhet, hvartill i vart land få motstycken finuas och hvilken dubblats, hvartill ej osannolikt bidrog den omständighet, att Sundsvall åren utgjorde säte for länets förste höfding, den berömde Pehr Abraham Örnsköld, ty efter landsböfdingesätets förflyttning till Hernösand var stadens folkmängd i aftagande ända till 1812, då invånarnes antal uppgick till allenast 1,219. Efter denna tid har folkmängden ständigt förökats, i början obetydligt, men under de senaste 20 à 30 åren med en antyder högt stegrade förvärfskällor. Folknummern upptages i Redan under de första 50 åren efter 1805 steg folkmängden i Sundsvall med 149 %, och under de följande 20 åren har tillväxten ändock, relativt, varit nära dubbelt högre, nemligen 110 %. Ärliga tillökningen utgjorde i medeltal under förra perioden 2,9 7 % och under den senare 5,51 % y hvilket senare betydligt öfverstiger den folkökning, som under samma- tid egt rum i de för öfrigt i sådant hänseende bland våra städer så framstående Jönköping och Malmö. Staden, som år 1805 var till folkmängden den 27 bland rikets alla städer, hade vid 1875 års utgång i detta hänseende uppstigit till det 16:de rummet bland desamma, då Hernösand innehar det 29:de. Inflyttningens inverkan på folkmängdstillökningen i Sundsvall åskådliggöres genom följande tabell: I fråga om emigrationen från Vesternorrlands län utvisa samtliga från magistraterna i länets städer och kronofogdarne på landet infordrade uppgifter sammanstämmande, att densamma, såsom här ofvan blifvit antydt, i betydande mån aftagit. Da nemligen antalet emigranter under förra perioden uppgick till den höga siffran af niohundrasextiosex personer, deraf från Hernösand 18, Sundsvall 92, Medelpads fögderi 593, Södra Ångermanlands nedra fögderi 103, Södra Ångermanlands öfra fögderi 109 och

11 Inflyttningen. Finska invandringen. Vesternorrlands län. 7 Norra Ångermanlands fögderi 51 personer, så utgör antalet af emigranter för denna period endast 79 personer, hvaraf 69 från Medelpads fögderi, 4 från Södra Ångermanlands nedra fögderi och 6 från Södra Ångermanlands öfra fögderi. Emigrationen från Norra Ångermanlands fögderi, likasom från länets begge städer, synes sålunda helt och hållet hafva upphört, derjemte upplyses att, af de under perioden utflyttade personer, sex personer likasom äfven åtskilliga andra under föregående perioder utflyttade till fäderneslandet återvändt. Såsom orsak till den gynnsamma vändning, som sålunda i afseende å emigrationslusten under senaste qvinqvenniet inträdt, torde med säkerhet kunna antagas den storartade utveckling trävaruindustrien under samma tid uppnått och den deraf föranledda rikliga arbetsförtjänsten, ett förhållande, som, efter hvad länsstyrelsen redan härofvan ifråga om folkmängdstillväxten antydt och femårsberättelsen äfven i det följande kommer att bekräfta, utgör förnämsta förklaringsgrunden till de flerehanda märkbara företeelser, såväl till ett bättre som till ett sämre, hvilka under förevarande femårsperiod i skilda riktningar uppenbarat sig. I någon mån torde väl äfven emigrationens aftagande härleda sig från den under de senare åren tryckta industriela ställningen i Amerika, dit emigranterna nästan uteslutande begifvit sig. Inflyttningen ej mindre från öfriga delar af landet, särdeles af lösa arbetare från Yermland och Dalarne, äfvensom utom landet från Norge och i synnerhet från Finland, har under denna period fortgått i stor omfattning, äfvensom åtskilliga andra utländingar, företrädesvis medlemmar af den mosaiska trosbekännelsen, hvilka dels med men oftast utan tillstånd begifvit sig frän Ryssland och Polen och derigenom förverkat sina medborgerliga rättigheter derstädes, sökt och vunnit tillstånd att i riket vistas samt derefter jeinväl blifvit till svenske medborgare upptagna. Hvad finnarne särskildt angår, utgöras dessa mestadels af yngre arbetsfört folk, hvaraf en stor del vårtiden begifver sig frän hemmet och hvaraf den manliga delen söker anställning när i länet vid flottningarna, sågverken, lastageplatserna och jeinväl i städerna, under det att qvinnorna söka sig platser mest i de sistnämnda. Flertalet återvänder sedermera på senhösten till hemorten att der öfvervintra. En annan del qvarstannar dock här under flere år, ofta för alltid, utan att, såsom ock i föregående femårsberättelse blifvit anmärkt, de sålunda q varvarande blifva kyrko- och mantalsskrifna, såsom följd hvaraf de ej heller till stat eller kommun erlägga några utskylder, men deremot icke sällan falla fattigvården tiïl last, hvarvid vanligen mycken omgång och svårighet möter för återfåendet af de dem lemnade understöden. Åfven det sedliga tillståndet hos denna lösa befolkning, som under sin vistelse här är undandragen all kyrklig vård och jemväl saknar hemlifvets förädlande inflytelse, kan följaktligen icke vara det bästa. I motsats till den bofasta befolkningen inom länet, bland hvilken brott af gröfre beskaffenhet jemförelsevis sällan förekomma, gör den lösa befolkningen sig ofta skyldig till svårare lagöverträdelser. De flerehanda brott emot den personliga säkerheten, hvilka under denna period timat, liafva oftast blifvit föröfvade af dessa lösa arbetare, ibland hvilka företrädesvis finnarne under rusets inflytelse utmärka sig för en synnerlig vildsinthet. Om således helt visst den ifrågavarande inflyttningen ur sedlighetens synpunkt ingalunda kan anses hafva ändt länet till fromma, så kan dock ur nationalekonomisk synpunkt man icke undgå att erkänna den fördel, inflyttningen beredt industrien genom den betydligt ökade arbetskraft, som den förra ställt till den senares disposition. Utom det härofvan framhållna, i sedligt hänseende skadliga inflytandet af invandringen utaf lösa arbetare, medför densamma, särskildt beträffande de finska arbetarne, hvarjehanda ölägenheter, hvilka synas påkalla särskilda administrativa förfoganden i syfte att åstadkomma en ordnad samverkan af de kyrkliga, civila och kommunala myndigheterna, på det att de finska invandrarne måtte blifva föremål för en behandling, hvarigenom både den allmänna ordningens och menniskokärlekens kraf blefve tillfredsstäldt; men då, såsom chefen för Statistiska Centralbyrån uti det af honom afgifna förslag till förändradt formulär för länsstyrelsernas femårsberättelser anmärker,»endast missförstånd af en berättelses egenskaper kan gifva anledning att i denna jemväl upptaga förslag till administrativa åtgärder, hvilka på helt annan väg böra framträda och oftast blifva förbisedda, när de förirrat sig inom berättelsens område», så inskränker sig länsstyrelsen till att här nedan närmare antyda beskaffenheten af de här ofvan omnämnda olägenheterna, om också vid sjelfva framställningen häraf jemväl den riktning, uti hvilken de erforderliga administrativa åtgärderna torde böra gå, i viss mån måste angifvas. Den, efter länsstyrelsens förmenande, betänkligaste af de med den finska invandringen förenade olägenheter består deri, att då finska invandrare, försedde med utflyttningsbetyg från hemorten, under en längre tid vistas här i riket, utan att blifva kyrkoskrifna, både undgå de sjelfva all religiös omvårdnad och, livad måhända värre är, uppväxa tillika deras barn utan att någon kontroll rättsligen kan af vederbörande skolråd utöfvas öfver deras undervisning, hvilken derför också, efter hvad erfarenheten gifver vid handen, af föräldrarna ofta försummas. Det är lätt att inse, att om detta förhållande får fortgå, skall efter hand härigenom uppkomma en ständigt talrikare skara af råa och okunniga varelser, hvilka fara värdt komma att störa samhällsfiiden samt befolka fängelserna och fattighusen. Då vidare enligt vår kyrkolag qvinna ej får gifta sig utan att lysning till äktenskapet blifvit afkunnad i den församling, der hon är boende och enligt bland presterskapet vanlig tolkning af denna föreskrift hon anses boende der, hvarest hon är kyrkoskrifven, blir det ofta omöjligt för en sådan qvinna från Finland att erhålla lysning. Att af ett sådant förhållande åter måste uppkomma konkubinat och i allmänhet osedligt lefverne, ligger i sakens natur och har jeinväl af erfarenheten på många ställen blifvit bekräftadt. Åfven de barn, som födas här i riket af sådana föräldrar, som icke äro någonstädes kyrkoskrifna, blifva ej heller vanligen sjelfva upptagna i kyrkoböckerna. Derjemte skall, efter hvad länsstyrelsen erfarit, presterskapet ofta vara villrådigt, huruvida sådana personer, h v arom här är fråga, må anses berättigade till att komma i åtnjutande af H. H. nattvard, om de sådant begära. Ty om också ett af dem företedt, för flere år sedan i Finland utfärdadt prestbevis innehåller uppgift, att de äro till nattvardens begående oförhindrade, så och då de efter tiden för betygets utfärdande icke varit någonstädes kyrkoskrifna, måste likväl i betraktande tagas, att vederbörande domhafvande ej kunnat meddela något pastorsembete uppgift, huruvida under vistelsen i Sverige någon sådan förbrytelse blifvit af dem begången, som enligt Kungl. kungörelsen

12 8 Vesternorrlands län. Finska invandringen. Bofaste utländingar. den 4 Maj 1855 utesluter en person från rätt till nattvardens åtnjutande, så länge han ej undergått enskild skrift. Andtligen må ock här anmärkas, att då ifrågavarande flnske arbetare icke blifva härstädes kyrkoskrifne, det ej heller blifver möjligt för presterskapet att fullgöra livad särskildt genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär den 11 Februari 1847 blifvit anbefaldt i fråga om insändandet af föreskrifna uppgifter rörande främmande magts här i riket aflidne undersåtar. Här möter nu den frågan, huruvida i gällande författningar något hinder kan anses ligga för kyrko- och mantahskrifrting af de finska invandrarne, enär just den omständigheten, att dessa invandrare, hvilka ofta under flere år här i riket vistas, i regeln hvarken blifva kyrko- eller mantalsskrifne, utgör liufvudkällan till de olägenheter, som med invandringen äro förenade. Frågan är af desto större vigt, som numera, sedan i Sverige skyldigheten att vara försedd med pass och jemväl skyldigheten för fartygsbefälhafvare att anmäla passagerare blifvit upphäfda, ryska undersåtar till obegränsadt antal kunna till riket inkomma, utan att statsmyndigheterna om dem erhålla någon kännedom förr, än om och då de vilja till sitt fädernesland återvända, i hvilket fall de måste vara försedda med pass, för erhållande hvaraf de också då först nödgas uppvisa sina från hemorten medförda prestbetyg. Också kan med säkerhet antagas, att icke blott detta län, utan jemväl de öfriga norrländska länen inom sig hysa ett stort antal finnar, af hvilka måhända flertalet aldrig torde hafva för afsigt vare sig att återvända hem eller att förvärfva sig någon särskild rätt att här i riket få vistas. De urkunder, som reglera förhållandet i nu förevarande hänseende emellan Sverige och Ryssland, äro såsom bekant dels traktaten af den 10 September 1817, rörande svenska och norska undersåtars vistande i Eyssland och ryska undersåtars vistande i Sverige och Norge, och dels konventionen den 27 December 1860, angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare. Traktaten frikallar från krigstjenst och hvarje slags personel afgift, men ålägger de förbindelser och skatter, som i allmänhet äro lagda på den handels- och industrigren, som det ena rikets undersåtar kunna idka i det andra riket. Konventionen åter förutsätter omisskänneligt såsom faktiskt och berättigadt, ej blott att ryska undersåtar kunna vara här i riket i allmän tjenst anställde eller ock här idka jordbruk eller annat näringsfång, utan jemväl att dessa undersåtar blifva härstädes kyrko- och mantalsskrifne, enär, da fråga uppstår om sådan undersåtes hemsändande, alla upplysningar om personen, enligt Artikeln 3, böra anskaffas med ledning af»mantalslängdeina och kyrkoböckerna». Emellertid och oaktadt sålunda de internatiouela överenskommelserna emellan Sverige och Ryssland uppenbart förutsätta såsom regel, att alla ryska undersåtar, hvilka här icke uppehålla sig endast såsom resande, skola här i riket kyrko- och mantalsskrifvas, ett förhållande som jemväl synes vara förutsatt både i Kungl. förordn. d. 27 Febr angående naturalisation af främmande magts undersåte och i bevilluingsförordningen, så har likväl, såsom här ofvan blifvit anmärkt, inträffat, att hvad som i författningarna blifvit förutsatt såsom regel, i praktiken blifvit tillämpadt såsom undantag. Orsaken till detta förhållande måste sökas i den omständigheten, att uttrycklig föreskrift saknas, huruledes, i fråga om kyrko- och mantalsskrifning, förhållas bör med sâdane främmande undersåtar, hvilka icke äro att såsom resande anse, men, oaktadt de icke beredt sig rätt att i riket vistas, ändock härstädes uppehålla sig. Antagligen hafva nemligen både presterskapet och häradsskrifvarne och detta, såsom det vill synas, på goda grunder T- ansett, att erhållen rättighet att i riket vistas bör utgöra första vilkoret för kyrko- och mantalsskrifning af främmande magts undersåte. Då nu, som förut blifvit antydt, de hit invandrande finnarne icke utverka åt sig sådant tillstånd, så förflyttas frågan till undersökning af en annan fråga eller den, hvilken utväg nu gällande lagstiftning erbjuder polismyndigheterna för att utöfva kontroll deröfver, att utländingar, hvilka icke äro att såsom resande anse, ej må tillåtas att i riket vistas, med mindre än att de dertill sökt ocli erhållit rättighet. Denna fråga åter är i sjelfva verket redan besvarad genom den här ofvau gjorda erinringen om de upphäfda passförordningarna och om den likaledes upphäfda förordningen rörande fartygsbefälhafvarnes skyldighet att anmäla passagerare. Dessutom måste hvarje försök från polismyndighetemas sida till förekommande deraf, att icke andre än egentliga resande och de, som dertill utverkat sig tillstånd, uppehölle sig i riket, äfven om ett sådant försök ur andra synpunkter kuude anses lämpligt eller önskvärdt, likväl, med den omfattning iuvandiingsströmmen numera erhållit, aflöpa fruktlöst. För att den magtpåliggande angelägenheten må kunna blifva på ett tillfredsställande sätt ordnad, erfordras, enligt länsstyrelsens öfvertygelse, nya föreskrifter, hvarigenom utan att invandringen obehörigen hämmas densamma varder inordnad under de för kyrko- och mantalsskrifning gällande allmänna bestämmelser, med de förändringar, som af omständigheterna må kunna påkallas. Till upplysning om antalet af de utländingar, hvilka under det sista året af perioden inom länet besutit fast egendom, far länsstyrelsen meddela, att följande fastigheter vid periodens slut tillhört utländske män nemligen: i Medelpads föqderi:., Taxenngs- \ IiäsSJÖ SOCken: värde. Kr. Egare. Ala N:o 1, 14V 2 mål >).. 10,000. I Alafors ångsåg och la- J. Thomson, F. Bonar stageplats 100,000.no,000.köns socken Karsta N:o 1, 12 mål 5, Tunaby N:o 1, 6 mål 3,100. Tnnadals aktiebolag,, / bestående af norr-» V.o 3, 8V 4 mal 3,00 man. Tunadals ångsågar o. lastageplatser 175,000.) I Engelsmannen Laul Aino socken, Koderstrands a n g,! rencc Anuerssou. bo - och lastageplats 2 3, t i södra Angermaidands nedra fögderi: i Bjertrå socken: Nyviks ångsåg 140,001)./ Georg Cnrny & eomp. Locknö hemman, X s t l e. Locknö ångsåg 220,000.) Locknö hemnian isais 3, 4, o, 18 3, G. B. Grams ocli V Backes arf\ mgar i seland och Locknö torplägenhet N:o 8 ' 17,080.1 i Säbrå socken: Bondsiö hemman 1 seland 5,000.) ' [ H e n r y Grisellil.ondou. Abyggnader och arbetsbostäder... 40,000.) Summa kronor 744,680. ') I Medelpad indelas mantalet i 4H mål, men i Ångermanland i 24 seland.

13 Fideikommiss. Sidsmatiska rörelser. Lefnadssätt. Missbruk af bränvin. Vesternorrlands län. 9 Innehafvarne af dessa egendomar hafva väl skött de till desamma hörande skogar, och har förhållandet till underhafvande och arbetare varit godt. Handelsbolaget I. Thomsson, T. Bonar & Comp. i London har under förlidet år till Alafors sågverksegare försålt bolagets förut egande Vestanå bruk med tillydande hemman i Viksjö socken, hvilka blifvit af säljaren väl vårdade under besittningstiden. Endast en af de i Sundsvall bosatte utländingar, en Bayersk undersåte, har erhållit Eders Kung]. Maj:ts tillstånd att besitta fast egendom derstädes, nemligen gården N:o 142, hvilken är taxerad till 11,000 kronor. Två andra fastigheter, som under periodens lopp egts af utländingar, hafva numera öfvergått till svenske medborgare. I Hernösand har engelske undersåten Henry Grissell i London inköpt en på ofri tomt i stadens nionde qvarter belägen ångsåg, åsätt ett taxeringsvärde af 75,000 kronor. Egendom af fideikommissnatur finnes icke inom länet. Af de i föregående femårsberättelser omförmälda skismatiska rörelser torde egentligen baptismen hafva vunnit någon utbredning af mera omfattande beskaffenhet. I Sundsvall finnes ett samfund baptister, hvars medlemmar enligt uppgift af dess hufvudman vid periodens slut utgjorde 380 personer, deraf bland stadens befolkning 140. Sekten synes i öfrigt räkna sina flesta anhängare inom Medelpad. Emot deras vandel har i allmänhet någon anmärkning icke förekommit och om också sekten fortfarande utmärker sig för en lifaktig proselytanda, så vill det dock synas, som skulle den forna bitterheten emot statskyrkan och dess presterskap hafva i någon mån aftagit. I fråga om byggnadssätt, födoämnen och klädedräkt torde icke några anmärkningsvärda förändringar uti de gamla vanorna under periodens lopp hafva inträdt. Måhända har norrländingens och i synnerhet qvinnornas af gammalt kända benägenhet för en viss prydlighet i klädedrägt, stundom öfvergäende i lyx, ytterligare utbildat sig såsom en följd af de ymniga penningetillgångarna under de senare åren. Såsom i viss mån kontrasterande emot denna riktning har man anmärkt, att den gamla tarfligheten i lefnadssättet i hvardagslag bibehåller sig på samma ståndpunkt som fordom, så att sofvel af kött och fläsk blott vid de större högtiderna eller vid kalas synes på bondens bord, hvarest kosten eljest i allmänhet utgöres af endast den vanliga strömmingen jemte potatisen och korngröten. Bland dryckesvaror förorsakar, utom förtäringen af spritvaror samt vin och öl, det allmänna kaffedrkkandet, i synnerhet bland den jordbrukande befolkningen, den drygaste utgiften och medtager måhända ofta den sista besparingen. Uti det sammandrag af länsstyrelsernas berättelser för femårsperioden , hvilket blifvit utarbetadt i Statistiska Centralbyrån, yttras beträffande missbruket af bränvin, att femarsberättelsernas omdöme härom gåfve fullt stöd åt antagandet, att detta missbruk på landsbygden och bland det uppväxande slägtet vore i ett fortgående aftagande, i mången landsort måhända derhän att det inskränkte sig till blott individuela undantag; hvaijemte antydes, dels att detta lyckliga förhållande berodde af försvårad tillgång och högt pris och dels att det egentligen vore för de talrika frestelserna i städerna, som landtmannen ännu ofta dukade under. Att ett sådant antagande, K. M:U Befallningshafvandei femårsberåtteher Vesternort hvad detta län beträffar, dessvärre icke vidare rättfärdigas af förhållandena, sådana de under den senaste förflutna femårsperioden gestaltat sig, framgår af den redogörelse för sedlighetstillståndet inom länet i förevarande afseende, som länsstyrelsen nu har den sorgliga pligten att lägga under Eders Kungl. Maj:ts ögon. Sedan styrelsen öfver detta län under hösten år 1873 nådigst blifvit undertecknad Landshöfding anförtrodd, företog jag följande året resor i de nordliga delarne af länet, derunder jag i ändamål att inhemta närmare kännedom, bland annat, om polisväsendets och den kommunala förvaltningens tillstånd i dessa orter samt om befolkningens önskningar och behof i afseende å sådana ekonomiska frågor, hvilka kunde utgöra föremål för min embetsverksamhet, höll sammanträden med vederbörande kommunala myndigheter, kronobetjeningen och presterskapet samt menige man i orterna. Under dessa sammanträden lät jag mig angeläget vara att vinna upplysningar om sedlighetstillståndet hos befolkningen, särskildt beträffande bruket af starka drycker. Härvid erfor jag, hurusom öfver allt, men företrädesvis uti fjällsocknarna och i de orter, hvarest skogsafverkningen bedrefs med främmande lösa arbetare, allmän klagan uttalades öfver den utbredning, dryckenskapslasten vunnit. Öfverläggningarna i detta ämne qvarlemnade hos mig det intryck, att inför detta onda den bättre delen af befolkningen stode nästan mod- och rådlös. Man syntes hafva upphört att hoppas på någon förbättring genom moraliska medel. Den hjelp, som ännu kunde vara möjlig, väntade man uteslutande af lagstiftningsåtgärder. Särskildt framhölls det grofva missbruk, hvartill landthandlarne gjort sig skyldiga, i det de underhölle lönnkrögeriet med bränvin och derjemte tillhandahöll befolkningen viner, hvilka, uppblandade med bränvin och en mängd okäuda, för helsan skadliga tillsatser, verkade fullt ut lika berusande som bränvinet. Detta missbruk syntes hafva gått så långt, att landthandeln, vinet och bränvinet i det närmaste blott utgjorde tre olika uttryck för samma sak. Landthandelns egentliga ändamål, att i synnerhet för de på längre afstånd från städerna bosatta landtmännen underlätta tillfället att förskaffa sig sina nödvändighetsvaror, hade allt mer trädt i bakgrunden och lemnat rum för den för landthandelsinrättningen ursprungligen främmande uppgiften att utgöra den väsentligaste förmedlaren för vin- och spritvarukonsumtionen på landsbygden. Visserligen medgafs, att landthandeln, i synnerhet i de från kuststäderna mest aflägsna orterna, medförde gagn, särdeles för de mindre jordbrukare och arbetare, hvilka i saknad af hästar icke så ofta kunde besöka städerna för att der verkställa sina uppköp, men denna fördel ansåg man underordnad vid sidan af det förderf, landthandeln i sitt urartade skick genom vin- och bränvinshandeln utbredde. Landtmannens behof af nödvändighetsvaror kunde också tillfredsställas af ett vida mindre antal landthandlare än det nu vanliga; och just det stora antalet landthandlare vittnade derom, att landthandlarne drogo sina hufvudsakligaste inkomster af vin- och bränvinsförsäljning. Om idkandet af denna rörelse blefve landthandlarne förbjudet, skulle också, så trodde man, de flesta landthandlare försvinna. Endast nti ett absolut förbud för landtliandlaren mot sådan rörelse ville man finna räddningen. Befolkningen syntes öfverallt inse, atl den i rusdryckerna hade sin värsta fiende, och sjelfbevarelseinstinkten i detta hänseende visade sig i det betecknande fak- \ds län. 2

14 10 Vesternorrlands län. Utredning af orsakerna till missbruket af rusdrycker. tum, att icke i någon enda socken utskänknings- eller minuteringsställen blifvit medgifna. Likaså var man nästan öfverallt öfverens derom, att rättighet till mindre partihandel med bränvin icke borde medgifvas. Här och hvar bragtes under öfvetiäggning den frågan, huruvida man icke dels för att bereda den måttlige bränvinsförbrukaren tillfälle att på lofligt sätt bekomma varan, dels ock framför allt för att utrota lönkrögeriet med dess följesvenner, de ofta af hämndbegär framkallade angifvelserna och de gräsliga menederna, borde åtminstone på försök medgifva ett under noggrann kontroll stäldt minuteringsställe; men hvarje förslag i sådant syfte förkastades nästan enhälligt, under antydan att superiet derigenom skulle komma att ökas. I synnerhet skulle detta blifva händelsen i de socknar, hvarest skogsafverkningen företrädesvis bedrefs, och vid sågverken. Det vore egentligen den lösa, vid flottningsarbetet och skogsafverkningen anställda befolkningen samt ungdomen, som gjorde sig skyldig till missbruk af rusgifvande drycker; men om åtkomsten dertill blefve underlättad genom minuteringsställen i socknarna, så skulle smittan sprida sig äfven till den bofasta befolkningen, som i allmänhet ännu icke vore hemfallen under förderfvet. Den erfarenhet, som sålunda vunnits under mina första embetsresor i länet, bekräftades ytterligare under den embetsresa, jag äfven under sistlidna år företog till Medelpad, dervid jag likaledes höll sammanträden i flere af de större socknarna i Ljungans floddal. Afven här hade fylleriet och lönkrögeriet tagit ohejdad fart och en allmän fördömelse uttalades öfver landthandeln, såsom verksammast bidragande till det ondas underhållande. Lagöverträdelserna i detta hänseende hade nått sin höjdpunkt under de tider och i de orter, hvarest arbetena vid Sundsvalls Torpshammarsjernvägen pågått. Allmänneligen uttalades öfvertygelsen om angelägenheten att medelst skärpta straffbestämmelser, särdeles emot landthandeln, söka hämma eländet. Med denna erfarenhet för ögonen och då länsstyrelsen i öfrigt dels genom tid efter annan från polismyndigheterna och underdomstolarna i länet inkomna rapporter och ransakningshandlingar i brottmål inhemtat, att såsom en följd af den fruktansvärda utbredning, dryckenskapslasten under de senare åren vunnit, antalet gröfre brott, ofta af den mest upprörande beskaffenhet, tilltagit likasom också att antalet af under rusets inflytande tiraade olyckstilldragelser, äfven af sådan beskaffenhet att de ej sällan medfört spillande af uienniskolif ökats, kunde länsstyrelsen icke lägga armarne i kors och låta saken hafva sin gång, utan blef det länsstyrelsens pligt att inom de gränser, som för dess befogenhet af gällande instruktion utstakades, ingripa för att förbereda afhjelpandet af de bristfälligheter i lagstiftningen, från hvilka enligt länsstyrelsens öfvertygelse missbruket i väsentlig mån ledde sitt ursprung; och framstod det tillika härvid klart för länsstyrelsen, att endast en underdånig framställning till Eders Kungl. Maj:t i syfte att utverka afhjelpandet af dessa bristfälligheter kunde leda till målet. Men såvida eu sådan framställning skulle vinna tillbörligt afseende, borde densamma grundas på en i möjligaste måtto fullt tillförlitlig utredning af verkliga tillståndet inom länet i det afseende, hvarom här är fråga, och derjemte förvärfva det moraliska stödet af hela befolkningens i länet samfäldt uttalade åsigt angående nödvändigheten af inskränkande lagbestämmelser i den riktning, länsstyrelsen här ofvan antydt, allra helst som erfarenheten visat, att förhandlingarna i hithörande frågor vid riksdagarna någon gång röjt obekantskap med verkliga förhållandet eller misstro till derom meddelade upplysningar, hvadan befaras kunde att, derest Eders Kungl. Maj:t funne nödigt påkalla medverkan från riksdagens sida för genomförande af den utaf länsstyrelsen åsyftade förändring i lagstiftningen, den magtpåliggande frågan, i saknad af den utredning, länsstyrelsen antydt, och utan det moraliska trycket af befolkningens tänkesätt och önskningar, icke skulle erhålla en tillfredsställande lösning. I sådan afsigt utfärdade länsstyrelsen den 24 Januari innevarande år en kungörelse, uti hvilken länsstyrelsen, efter att hafva fäst uppmärksamheten på dryckenskapslastens utbredning inom länet, angifver sin egen uppfattning af frågan, på sätt Eders Kungl. Maj:t täcktes inhemta af det utdrag ur samma kungörelse, som länsstyrelsen tillåter sig att här ordagrannt återgifva:»om nu också länsstyrelsen å ena sidan måste antaga, att det sålunda öfverhandtagande missbruket af starka drycker till icke ringa del eger sin förklaringsgrund uti de senare årens hastigt stegrade ekonomiska välstånd och dermed följande rikliga penningetillgång hos de arbetande klasserna, hvilken, på samma gång den uppdrifvit njutningsbegäret, äfven beredt utvägar att tillfredsställa detsamma, samt att följaktligen med inträdande af mera normala förhållanden uti detta hänseende, jemväl en återgång till det bättre i fråga om den omåttliga förbrukningen af rusgifvande drycker bör kunna emotses, så befarar dock å andra sidan länsstyrelsen, att hufvudorsaken till det öfverklagade onda är att söka uti en bristfällig lagstiftning rörande rnsgifvande drycker och särskildt den del deraf, som angår vilkoren för rättigheten att försälja dessa drycker. Uppdagandet af dessa brister och, der man trott sig hafva lyckats härmed, afhjelpandet af desamma har utgjort föremål för lagstiftningsmagternas oaflåtliga bemödanden vid alla riksdagar under de senare åren. Ibland de försök, som i detta hänseende gjorts, hafva företrädesvis två lagstiftningsåtgärder varit af mera genomgripande beskaffenhet, såsom innefattande väsentliga inskränkningar uti den genom förut gällande författningar medgifna frihet vid försäljningen af bränvin samt vin och maltdrycker. Den ena af dessa åtgärder åsyftar att förekomma den så kallade»salningen» med bränvin genom att göra rättigheten till mindre partihandel med bränvin från femton till etthundra kannor beroende af särskildt tillstånd. Den andra åtgärden afser att hämma missbruket af vin och maltdrycker vid de så kallade ölstugorna genom att åt kommunerna inrymma rättighet att förhindra eller inskränka utskäakningen af dess» drycker. Länsstyrelsen nödgas dock för sin del betvifia, att dessa åtgärder, om de också i någon mån kunnat minska förbrukningen af rusgifvande drycker, dock tillika förmått att i någon nämnvärd grad hämma missbruket af samma drycker, Denna öfvertygelse grundar länsstyrelsen icke på någon misstro till den riktning, uti hvilken dessa lagstiftningsåtgärder gått, utan fasthellre på den åsigten, att efter länsstyrelsens förmenande lagstiftaren icke gått tillräckligt långt i samma riktning. Helt visst ligger svårigheten härvid, såsom också ofta blifvit anmärkt, uti angelägenheten att vid lagstiftningen inom detta område tillse,»att de förfatmingsföreskrifter, som blifva meddelade, på samma gång de kunna blifva nog verksamma mot

15 Utredning af orsakerna till missbruket af rusdrycker. Vesternorrlands län. 11 missbruken, icke lägga allt för tryckande band på det lofliga bruket och en tillåten näring»; men lika villigt som länsstyrelsen medgifver svårigheten att härvid träffa rätta medelvägen, lika obetingadt måste länsstyrelsen upprätthålla den fordran att, der sådant af högre sedliga intressen kräfves, näringsfrihetens grundsats måste uti tillämpningen tåla inskränkning. Detta är efter länsstyrelsens förmenande förhållandet med den rättighet att försälja bränvin, vin och maltdrycker, som enligt nu gällande lagstiftning tillkommer landthandlare. Länsstyrelsen hyser nemligen för sin del den öfvertygelsen, att så länge landthandlare tillåtas handla med bränvin, vin och maltdrycker, så länge skall det också befinnas omöjligt att på något verksamt sätt förekomma missbruket af rusgifvande drycker. Endast ett absolut förbud i detta hänseende är i länsstyrelsens tanke tillfyllestgörande. Denna öfvertygelse har också med en rörande enstämmighet, i synnerhet hvad angår rättigheten att försälja bränvin och vin, blifvit uttalad af de talrika församlade menigheterna och dessas kommunala förtroendemän äfvensom af kronobetjeningen vid ofvannämuda sammanträden. Hvad vinet särskildt angår, uttalades allmänneligen den meningen, att handeln dermed verkade minst lika förderflig som handeln med bränvin, helst de i landthandeln under benämningen vin förekommande drycker oftast, jemte sin rusgifvande egenskap, innehålla en mängd för helsan i öfrigt skadliga tillsatser. Endast i fråga om maltdrycker yppades någon meningsskiljaktighet, i det att man här och hvar ansåg, att rättighet att handla med nämnda drycker kunde, under vissa kontroller, utan våda fortfarande medgifvas landthandlare. Man medgaf visserligen flerstädes, att åtskilliga landthandlare funnos, hvilka på ett oklanderligt sätt begagnade deu dem nu medgifna frihet i afseende på försäljningen af bränvin, vin och maltdrycker; men man anmärkte derjemte, att tillvaron af endast en eller annan landthandlare, som missbrukade denna frihet, vore tillräcklig för att underhålla dryckenskapslasten, förderfva ungdomen och störa friden inom kommunen. Öfvertygelsen om nödvändigheten att förbjuda landthandlare handel med bränvin, vin och maltdrycker har sökt sig uttryck dels uti flere, tid efter annan vid riksdagen väckta motioner i ämnet dels ock uti flere till Kung!. Maj:t af hundratals kommuner i riket ingifua petitioner. Hittills hafva dock de lagstiftande magterna ansett det ifrågasatta förbudet innefatta en alltför stor inskränkning i den allmänna handelsfriheten; hvarjemte, hvad särskildt beträffar förslaget att förbjuda landthandlare att till afhemtning försälja vin och maltdrycker, man ansett det med detta förslag åsyftade ändamål kunna vinnas genom den gällande bestämmelsen, att, om landthandlare utöfvar försäljning af vin och maltdrycker till afhemtning på sådant sätt, att oloflig utskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas, kommunalnämnden är berättigad att förbjuda fortsatt försäljning af nämnda drycker. Vid första påseendet vill det också synas, såsom skulle denna bestämmelse vara tillfyllestgörande att hämma missbruket. Men vid närmare eftersinnande skall man finna, att hela detta åskådningssätt hvilar på en af erfarenheten tyvärr alltför ofta vederlagd förutsättning i tillvaron af en god, vaken och kraftig kommunalanda. Derjemte har man förbisett det till sin grund vackra draget hos det svenska folklynnet, som röjer sig uti en afgjord obenägenhet emot hvarje angifvelse af den ene medborgaren emot den andre, helst då det är frågan om förseelser, hviika äro af fn beskaffenhet, att insigten om deras moraliska förkastligut icke lätt vill ingå i folkmedvetandet. Också har, såvidt till länsstyrelsens kännedom kommit, erfarenheten flerstädes ådagalagt, att den ofvannämnda bestämmelsen icke tillämpas och att i trots af densamma mycken dryckenskap och mångahanda fridstörande oordningar uppstått till följd af den landthandlande medgifna rättigheten att till afhemtning försälja vin och maltdrycker. Endast i den frågan, huruvida rättigheten att försälja maltdrycker borde landthandlare meddelas, bar länsstyrelsen hyst en viss tvekan, enär ostridigt är, att dessa drycker, om de äro väl tillagade och måttligt förtäras, både utgöra oskyldiga och ofta välgörande förfriskningsmedel och jemväl i sin mån torde bidraga att inskränka förbrukningen af bränvin och vin; men äfven denna tvekan har efter moget öfvervägande försvunnit vid erinringen derom, dels att maltdrycker ofta förekomma förfalskade och med rusgifvande tillsatser, dels att samme landthandlare, hvilka nu misskruka den dera medgifna frihet i afseende å rättigheten att försälja bränvin och vin, skulle jemväl missbruka rättigheten att försälja maltdrycker, om sådan blefve dem me'dgifven, samt dels att tillfälle icke bör saknas att utan biträde af landthandlare tillgodose behofvet af mrl^rycker på landsbygden, genom att anförtro försäljningen af dessa drycker åt välkända och ordningsälskande personer». Under åberopande af denna uppfattning af frågan och med uttalande derjemte af den öfvertygelsen, att endast ett absolut förbud för landthandlare att försälja bränvin, vin och maltdrycker skulle kunna på ett verksamt sätt hämma missbruket af dessa drycker, förordnade länsstyrelsen tillika, dels att vederbörande ordförande borde å utlysta kommunalstämmor inhemta kommunernas yttrande rörande följande frågor, nemligen: l:o)»huruvida stadgandet att göra rättigheten till mindre partihandel med bränvin beroende af särskildt tillstånd visat sig verka till minskning i förbrukningen af bränvin i allmänhet och särskildt, till. hämmande af missbruket med bränvin; 2:o) huruvida den landthandlare medgifna rått att till afhemtning försälja bränvin, vin och maltdrycker visat sig leda till missbruk af dessa drycker samt till deraf föranledda oordningar; samt 3:o) huruvida det ansåges önskvärdt, att till förekommande af dessa missbruk och oordningar landthandlare förbjudas att handla med bränvin, vin och maltdrycken; och dels att kronofogdarne och länsmännen inom länet, hvilka, med afseende å den dem tillkommande tjenstepligt att närmast vaka öfver efterlefnaden af gällande författningar rörande spirituösa drycker samt' vin och maltdrycker, kunde antagas hafva vunnit stadgad erfarenhet beträffande samma författningars verkan och förmåga att hämma dryckenskapslasten, likaledes borde till länsstyrelsen inkomma med yttranden uti de härofvan omförmälda, till kommunalstämmornas besvarande framställda frågor och derjemte meddela uppgifter om antalet af landthandlare och om hnru stort antal af dem, som till afhemtning idkade handel vare sig med bränvin eller vin eller maltdrycker; hvarförutom ändtligen och då det kunde förväntas, att förevarande, icke blott på det nu lefvande utan jemväl på kommande slägtens välfärd djupt ingripande fråga skulle ligga länets piesterskap varmt om hjertat, länsstyrelsen uttryckte den förhoppning, att kyrkoherdarne i länets församlingar jemväl ville meddela utlåtanden rörande tillståndet inom församlingarna i de afseenden, hvarom här vore fråga, och

16 12 Vesternorrlands län. Orsakerna till missbruket af rusdrycker. Sedlighetstillståndet. om de utvägar, som enligt deras åsigt erbjöde sig för att hämma det rådande missbruket af rusgifvande drycker». I följd af denna kungörelse bar länsstyrelsen fått emottaga yttranden från samtliga kommuner, länsmän och kronofogdar i länet; likasom pastorerne i tjugo församlingar begagnat tillfället att uti afgifna utlåtanden uttala sina åsigter i frågan. Länsstyrelsen, som har för afsigt att göra ett sammandrag af och till trycket befordra samt derefter till spridning inom länet utdela alla dessa, i flere hänseenden högst märkeliga utlåtanden, hade önskat att redan vid denna underdåniga berättelse kunna foga ett tryckt exemplar af berörda sammandrag, men då tryckningen deraf icke medhunnits inom den tid, då berättelsen bör till Eders Kungl. Maj:t ingifvas, så anhåller länsstyrelsen underdånigst att framdeles få till Eders Kungl. Maj:t inkomma med i frågavarande sammandrag, åtföljdt af underdånig framställning i ämnet; hvaremellertid länsstyrelsen nödgas för närvarande inskränka sig till att upplysa dels, i afseende å den första af ofvaunämnda frågor, att meningarna, huruvida det nya stadgandet rörande rättighet till mindre partihandel med bränvin visat sig verka till minskning i förbrukningen deraf i allmänhet och särskildt till hämmande af missbruket med bränvin, utfallit synnerligen skiljaktiga, allt efter erfarenheten på olika orter. I de socknar, hvarest en minskad bränvinsförbrukning medgifves hafva inträdt, har man i allmänhet velat härleda detta gynnsamma förhållande från den ungefär samtidigt med det nya stadgandets tillämpning inträffade minskning i arbetsförtjensten. På flere orter uppgifves visserligen minskning i förbrukningen men ingalunda minskning i missbruket af bränvin hafva inträdt; Tab. Litt. A. dels, i afseende på andra punkten, att nästan utan undantag samtliga utlåtanden sammanstämma deruti, att landthandlares rätt att till afhemtning försälja bränvin, vin och maltdrycker visat sig leda till missbruk af dessa drycker samt till deraf föranledda oordningar. I flere af utlåtandena uppgifves, att landthandlare till stor del lefva på inkomsten af denna förderfliga rörelse; och dels, i afseende på tredje frågan, att likaledes i nästan alla utlåtandena uttalas den åsigten, att landthandlare böra absolut förbjudas att handla med bränvin, vin och maltdrycker. Slutligen bör länsstyrelsen till undvikande af missförstånd erinra om hvad redan förut blifvit antydt, eller att det företrädesvis äro de vid flottningania, skogsafverkningarua, lastageplatserna och sågverken anställde lösa arbetare, äfvensom delvis den yngre befolkningen, hvilka göra sig skyldiga till missbruk af ifrågavarande drycker, samt att man följaktligen skulle begå en orättvisa, om man ville rikta samma beskyllning emot den äldre jordbrukande delen af länets befolkning, hvilken fasthellre i allmänhet iakttager ett måttligt och nyktert lefnadssätt. Utom den djupa slagskugga, som från det håll, länsstyrelsen nu betecknat, faller öfver sedlighetstillståndet inom länet, förmörkas detta ytterligare af en annan skuggsida, till framhållande hvaraf länsstyrelsen desto hellre här bör öfvergå, som uti biskopens öfver Hernösand stift embetsberättelse till 1866 års prestmöte i Hernösand denna skuggsida eller de sedan gammalt öfliga ungdomens så kallade»nattvandringar» jemte den sig allt mer utbredande landthandeln angifvas såsom de svåraste yttre hindren för ett bättre skick inom en stor del af församlingarna. Uppgift å fångantalet uti Hernösands

17 Sedlighetstillståndet. Fångar. Håg för läsning. Sockenbibliotek. Vesternorrlands län. 13 Om denna osed yttras uti nyssnämnda embetsberättelse bland annat följande:»ungdomens nattvandringar (»nattlopp»,»ungdomshelger») särdeles just på lördags- och söndagsqvällarna och nätterna är en vederstygglig sed, som med en verklig skamfläck brännmärker en stor del församlingar i Norra Sverige och ej minst inom detta stift. Den förråder öfverväldet af hednisk råhet i sinnena och lägger tillika de svåraste hinder i vägen för införande af kristlig bildning och skick. Frukterna af dessa nattliga orgier äro uppenbara. Jag vill icke här uppdraga en noggrann statistik öfver detta vedervärdiga förhållande. Den skulle visa, att en icke ringa del af Norrlands befolkning är född eller aflad under inflytelsen af djuriska drifter utom äktenskapet.» Ehuruväl, att döma af den diskussion, som rörande detta änine egde rum vid ofvannämnda prestmöte, ifrågavarande osed synes vara i aftagande, låter det väl svårligen förneka sig, att densamma till stor del förklarar det relativt höga antal oäkta barn, som, efter hvad förut i denna berättelse blifvit anmärkt, är betecknande för detta län ; och i alla händelser åstadkommer detta bruk en mängd unga och förtidiga äktenskap. Utrotandet af oskicket måste desto hellre möta stora hinder, som detsamma har djupa rötter i långt tillbaka liggande tider och länge utgjort en i landskapsseden grundad form för frieriet. Då brottens antal utgör en måttstock för sedlighetens tillstånd, har länsstyrelsen låtit upprätta tab. Litt. A., innehållande redogörelse för de under perioden å härvarande länsfängelse förvarade fångar och af dessa begångna förbrytelser. Under den senast förflutna perioden synes hågen för läsning och länsstyrelsen kan lyckligtvis tillägga för god läsning hafva i märkbar mån tilltagit hos befolkningen, en omständighet, länsfängelse under åren hvilken i icke ringa mån torde hafva sin förklaringsgrund deruti, att de låga prisen på lysningsämneu medgifvit befolkningen möjlighet att utan någon drygare kostnad vid boken använda en god del af den tid, som förut bortsofvits eller eljest på mindre förädlande tidsfördrif användts. Isynnerhet hafva religiösa skrifter äfvensom billiga och väl ansedda tidningar och tidskrifter vunnit en vidsträckt spridning och bidragit att allt mer och mer uttränga den dåliga pressens alster. I afseende â sockenbiblioteken inom länet och dessas tillstånd är länsstyrelsen i tillfälle att meddela närmare upplysningar rörande nedannämnda socknars bibliotek; och torde de omdömen, som uttalats rörande dessa biblioteks begagnande, i allmänhet vara hänförliga äfven på de sockenbibliotek, för hvilka uppgifter saknas. Njurunda sockenbibliotek, bildadt genom ett år 1861 af kommunen beviljadt anslag af 150 kronor, har sedermera vunnit tillökning genom gåfvor från landstinget och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, så att biblioteket för närvarande innehåller 200 nummer. Biblioteket, som hålles tillgängligt för utlåning emot en årlig afgift af 75 öre,»är ganska litet anlitadt», hvartill orsaken uppgifves vara mångfalden af tidningar, hvilka blifvit spridda inom socknen, som ock den dagliga samfärdseln med Sundsvall, som underlättar tillfället att anskaffa lektyr från stadens boklådor. Tuna sockenbibliotek, grundadt genom hundskatt och 400 kronors anslag af Matfors bruksegare, har 483 band,»begagnas ganska flitigt.» Stadgar äro fastställda. Attmars sockenbibliotek. Förre hemmansegaren Martin Olsson i Sörböle och hans hustru hafva skänkt 400 kronor till bildandet af biblioteket, som för närvarande består af 178 band,

18 14 Vesternorrlands län. Sockenbibliotek. men inom kort kommer att uppgå till omkring 200 band. Biblioteket begagnas»någorlunda flitigt.» Stöde sockenbibliotek, bildadt år 1869 genom anslag af landstinget och tillökadt dels genom bokköp för influtna utlåningsmedel och dels genom gåfvor af Evangeliska fosterlandsstiftelsen, omfattar 167 band. Ett mindre antal af församlingens medlemmar har»temligen flitigt» begagnat sig af biblioteket. Torps sockenbibliotek, bildadt år 1868 genom anslag af landstinget och gåfvor från brukspatronen Gyllenhaal, innehåller 180 band. Böckerna utlånas utan afgift och någon kassa för bibliotekets underhåll och förökande finnes icke. Det begagnas»någorlunda flitigt af den i närheten boende befolkningen.» Hafverö sockenbibliotek, bildadt medelst gåfvor af hushållningssällskapet, landstinget och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, begagnas afgiftsfritt. Selångers sockenbibliotek, innehåller 154 band, deraf 116 äro gåfva af aflidne kommissionslandtmätareu J. Staaf i Högom och återstoden af landstinget, anlitas»flitigt af åtskilliga församlingsmedlemmar.» Indals sockenbibliotek, bildadt år 1867 genom anslag af kommunen till belopp af 200 kronor och sedermera genom smärre anslag och låneafgifter tillökadt, så att biblioteket numera omfattar 250 band. Biblioteket är endast om söndagarne tillgängligt och antagligen derför»icke så mycket som önskligt vore» anlitadt. Lidens sockenbibliotek (inom Medelpad), bildadt genom gåfvor af Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Begagnas»någorlunda flitigt.» Holms sockenbibliotek, bildadt genom gåfvor af hushållningssällskapet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, innehåller 103 nummer, underhalles genom sammanskott af församlingen. Hågen för begagnandet af biblioteket har på senare tider visat sig»vara i tilltagande» och böckerna läsas nu»någorlunda flitigt, särdeles af unga personer.» Ljustorps sockenbibliotek, bildadt genom frivilliga bidrag af församlingsboar samt ökadt genom gåfvor af hushållningssällskapet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, så att det för närvarande innehåller 301 band. I början anlitades biblioteket»ganska flitigt», men numera begagnas det»endast af en och annan». Säbrå sockenbibliotek, bildadt år 1868 genom gåfvor af landstinget och hushållningssällskapet och sedermera tillökadt med böcker, skänkta af bankdirektören H. Arnell och vice häradshöfdingen Axel Àrnell. Underhållsmedel saknas och någon»allmännare läslust har icke förekommit.» Stigsjö sockenbibliotek, omfattande 119 nummer, först bildadt genom öfverlemnande från staten af»läsning för folket», derefter 1868 förökadt af landstinget, underhållas f. n. genom afgifter af den läsande allmänheten, är stäldt under skolrådets uppsigt och vård, haudhafves af skolläraren, men begagnas»mindre allmänt.» Viksjö sockenbibliotek, bildadt år 1868 genom gåfva af läroverksadjunkten Johan "Vide från Hernösand, innehåller omkring 260 nummer förutom åtskilliga tidskrifter;»anlitas ej särdeles mycket.» Häggdångers sockenbibliotek, bildadt dels genom frivilliga gåfvor och dels genom utdebitering på hvarje matlag, innehåller omkring 80 band, saknar underhåll och begagnas»ganska lifligt.» Gudmundrå sockenbibliotek, bildadt år 1866, egde vid 1875 års slut 282 nummer. För bibliotekets underhåll utgår årligen af hvarje mantalsskrifven person en afgift af 10 öre för man och 5 öre för qvinna. Under de senare åren hafva utlåningarna uppgått till omkring 200. Torsåkers sockenbibliotek, bildadt genom anslag från landstinget, innehåller förutom några årgångar af tidskriften»läsning för folket» endast några smärre skrifter i naturkunnighet, svensk historia och landthushållning samt åtskilliga ströskrifter i olika ämnen, begagnas»icke allmännare» och saknar anslag till underhåll och utvidgande. Dals sockenbibliotek, bildadt år 1868, innehåller 30 band och anlitas»i allmänhet ej flitigt.» Boteå sockenbibliotek bildades år 1863 af insamlade hundskattemedel och innehåller 70 nummer. Biblioteket begagnas»med begärlighet» af socknens invånare. För dess vidare tillökning finnas 110 kronor 95 öre. Biblioteket förvaras i skolhuset under vård af skolläraren, som af socknemännen erhåller 5 kronor årligen för besvär med utlåning och emottagning af böckerna. Stymäs sockenbibliotek, bildadt år 1868 genom anslag af landstinget, innehåller 32 band. Utlåningen är kostnadsfri. Inga medel äro anslagna till bibliotekets underhåll och förökande. Utlåningen»är ringa.» Ofver-Lännäs och Sånga socknars bibliotek. Ar 1870 beslöts, att Holms och Björkå bruksegares genom brukspatronerna Henning Schale och Carl Rinman bildade bibliotek samt Ofver- Lännäs och Sånga socknars bibliotek skulle sammanslås och vårdas såsom lånbibliotek, för hvilket skolläraren, såsom hörande till båda församlingarna, utsågs till föreståndare. Biblioteket, som innehåller 138 band, underhalles dengenom, att hvarje låntagare erlägger 25 öre för året, hviika medel uppbäras af skolläraren och insättas uti länets sparbank samt redovisas årligen inför skolrådet och kommunalnämnderna. Biblioteket har»anlitats flitigt af en del, som hafva läst ut detsamma, af en del måttligt och af flertalet litet» och torde orsaken vara den, att biblioteket eger för litet»varierande» böcker. Bibliotekets kassa uppgår till 66 kronor 10 Öre, som äro innestående i sparbanken. Nora sockenbibliotek, bildadt år 1859 genom enskilda bidrag, bestod vid den tiden af omkring 50 band. Sedermera tillökadt genom anslag af hushållningssällskapet och landstinget och enskilda gåfvor, omfattar biblioteket numera 179 band. Underhållet, förut bestridt genom årsafgift och enskild frikostighet, har sedan ett år tillbaka öfvertagits af kommunen, hvadan alla afgifter för begagnandet försvunnit. Biblioteket anlitas»temligen flitigt.» Eds sockenbibliotek, grundadt år 1854, såsom det vill synas genom sammanskott af enskilda personer, hviika då ansågos som bibliotekets égare, har sedermera blifvit en församlingens gemensamma egendom, men saknar allt understöd, hvarför böckernas antal icke förökats, utan tvärtom förminskats. Nyligen har dock bokförrådet blifvit tillökadt med böcker, inköpta för insamlade medel till belopp af 130 kronor. Det innehåller nu omkring 150 band. Utlåningsnummern uppgår för innevarande år till 200. Eesele sockenbibliotek, innehållande 180 nummer, bildadt genom anslag af landstinget samt insamlingar af enskilda per-

19 Sockenbibliotek. Skarpskytteföreningar. Utskrifningsmanskap. Vesternorrlands län. 15 söner och underhållet genom anslag från sockenmagasinskassan, hvilken jemväl består ett årligt mindre arvode såsom ersättning åt skolläraren för bibliotekets vårdande. Begagnas»teraligen allmänt», såsom exempel bvarå må nämnas, att boklånens antal utgjorde 223 under år 1870 och 126 under år Junsele sockenbibliotek innehåller 54 band, underhålles medelst en mindre afgift af låntagaren. Begagnandet af biblioteket har»alldeles upphört», hvartill orsaken uppgifves vara, att alla böckerna redan äro lästa och kända af kommunens medlemmar. Fjällsjö sockenbibliotek innehåller 80 band, är bildadt genom sammanskott, underhålles genom årlig uttaxering af 50 kronor samt begagnas»temligen allmänt och flitigt, särdeles under vintertiden». Nordingrå sockenbibliotek uppgår till 162 nummer utom den del deraf, som för närvarande är under inbindning och som kominer att förstora detsamma. Det bildades till en början genom gåfva af framlidne Kungl. Hofpredikanten E. P. Lodell. Inbindningen af dessa böcker och skrifter skedde på församlingens bekostnad. Biblioteket»begagnas ännu allmänt» utan någon ersättning derför. Ullångers sockenbibliotek som innehåller 152 band, bildades ar 1860 genom frivilliga gåfvor af sockneboar och har sedan dess underhållits genom tidtals till dess kassa ingående hundskatt, så att dess kassabehållning för närvarande utgör 106 kr. 14 öre.»uppväxande ungdom och medelålders personer anlita företrädesvis detsamma». Nätra sockenbibliotek, bildadt genom skänkta och inköpta böcker, uppgår till 127 nummer. Biblioteket är öfverlemnadt åt skolrådets vård och utlåningen ombesörjes af folkskolläraren. Mot en ringa afgift utlånas böckerna och biblioteket anlitas»någorlunda jemt». Skorpeds sockenbibliotek, bildadt af gåfvor från landstinget och enskilda personer, innehåller 73 band och begagnas hufvudsakligen af»ungdom och medelåldriga personer». Anundsjö sockenbibliotek innehåller 75 band jemte tidningar och tidskrifter, underhålles medelst en årlig afgift af 50 öre af hvarje person, som vill begagna sig af detsamma. Under loppet af åren anlitades biblioteket af 64 personer. Själevads sockenbibliotek, bildadt genom gåfvor af länets hushållningssällskap, enskilda församlingsboar och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, innehåller 50 band, underhålles genom smärre bestämda afgifter enligt upprättadt reglemente; förestås af församlingens skollärare och en småskollärarinna och är»till någon del» anlitadt. Björna sockenbibliotek, bildadt genom gåfvor af hushållningssällskapet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, innehåller omkring 75 band, underhålles medelst en afgift af 1 öre för hvarje mantalsskrifven person, anlitas»någorlunda flitigt fastän icke så allmänt som önskvärdt vore». Arnäs sockenbibliotek, bildadt dels genom penningetillskott ran kommunen, dels genom anslag af landstinget, begagnas numera»icke så flitigt som i början af dess tillvaro». Gideå sockenbibliotek, bildadt år 1871 med anslag af landstinget. Underhåll saknas och biblioteket anlitas»icke allmänt t'" läsning», ehuruväl i öfrigt hågen för läsning synes vara liflig inom socknen, hvarest en betydande mängd böcker och skrifter, företrädesvis af religiöst innehåll, äro spridda. Grundsunda sockenbibliotek, bildadt år 1869 med anslag af hushållningssällskapet och landstinget. Utlåning af böckerna sker mot en mindre afgift. Fattiga erhålla lån gratis. Bibliotekets inköpsvärde utgör omkring 125 kronor. Intresset för skarpskytterörehen har under periodens lopp inom detta län, likasom nästan öfver allt inom det öfriga landet, afsvalnat, åtminstone om man får döma deraf, att någon ny förening icke under perioden tillkommit och att de få ännu qvarvarande från föregående år varit i tillbakagående, med undantag måhända af Sundsvalls-föreningen, hvilken ännu räknar 175 medlemmar och, såsom här nedan vidare skall omnämnas, synes utmärka sig för en mer lifaktig anda Föreningen i Hemösand, som utgöres af endast 52 medlemmar, har väl öfvat sig i målskjutning, men öfningar i exercis och marscher lära sällan hafva förekommit. Om Torsåkers skarpskytteförening, hvilken bildades år 1865 och då utgjordes af 69 aktiva ledamöter, upplyser befälhafvaren, att densamma, i saknad af allmänhetens uppmuntran och sedan nyhetens behag försvunnit, numera nedgått till 51 aktiva ledamöter, alla tillhörande Bollsta bruks arbetspersonal. Under år 1873 hade antalet ledamöter utgjorts af endast 40 man. Den under de begge senare åren något ökade lifaktigheten inom föreningen torde, utom prisskjutuingarna, härleda sig från utsigten att blifva befriad från undergåendet af första årets beväringsmöte, hvilken förmån under de goda tiderna för arbetaren högt uppskattas och här liksom inom de öfriga föreningarna i väsentlig mån lärer hafva bidragit till nya medlemmars inträde. Föreningen är årligen i åtnjutande af 100 kronors ränteutdelning från en af aflidne kapten I. Nyberg donerad fond å 2,000 kronor. Skarpskytteföreningen i Gudmundrå socken, hvars medlemmar under perioden i medeltal utgjort 45 man, har under de tvenne sista åren af perioden inställt sina öfningar. Skarpskytteföreningen i Sundsvall, som under femårsperioden varierat emellan ett antal af 50 till 35 s. k. passiva ledamöter och 178 till 140 aktiva, blef så godt som nybildad under år Den har årligen utfört föreskrifna exercisöfningar och manövrer samt dessutom flitigt öfvat sig i målskjutning. Vid den årliga täflingsskjutningen om statens pris har genom frivilliga bidrag 12 till 16 pris utdelats till ett sammanlagdt värde af 3 till 400 kronor, hvilket i icke ringa mån bidragit till att föröka intresset för skjutningarna. Föreningen eger i byggnader, gevär, kanoner, musikinstrument, musikalier, fanor m. m. egendom till ett värde af 4,500 kronor och innehar derjemte dispositionsrätten öfver en af enskild person till staden donerad exercished, hvarå är af föreningen uppförda nödiga byggnader. Föreningens bestånd anses tvifvelaktigt i anseende till aftagande intresse för densamma från de förmögnare samhällsklassernas sida. Vid jeraförelse emellan summorna af utskrifningsmanskapet, sådant detta finnes angifvet för förra femårsperioden, med antalet beväringsmanskap, sådant detta för den senare perioden blifvit upptaget i öfverensstämmelse med de ändrade föreskrifterna i detta hänseende, fäster sig uppmärksamheten vid den betydliga skilnad, uppgående till omkring 1,000 man för hvarje år, med hvilken beväringsmanskapet under den senare perioden understigit utskrifningsmanskapet under den förra peri-

20 16 Vesternorrlands län. Vapenöfningar. Jordbruk. oden; och lärer förklaringsgranden till denna skiljaktighet böra sökas uti den omständigheten, att mantalslängderna upptaga hela det i beväringsåldern varande utskrifningsmanskapet och således jemväl de, som blifvit kasserade eller af andra orsaker befriade från vapenöfning; då deremot förslaget öfver beväringsmanskapet enligt formuläret Litt. H. af Kungl. förordningen d. 9 Febr endast upptager det effektiva beväringsmanskapet. I sammanhang härmed har länsstyrelsen ansett sig skyldig framhålla det beklagliga förhållande, som framgått vid granskning af de för den nu ifrågavarande perioden afgifna förslagen öfver beväringsmanskapet, och som jemväl bekräftas af de vid länsstyrelsen förda saköreslängder, att nemligen en betydande del af det i beväringsåldern varande manskapet undandrager sig sin vapenpligt genom uteblifvande från mönstringarna och vapenöfningarna. Till upplysning härom får länsstyrelsen underdånigst meddela följande tablå, utvisande förhållandet härutinnan under den senast förflutna femårsperioden: Då nu härmed sammanställes antalet af de under samma period vapenöfvade, utgörande år ,260» ,222» ,073» ,791» ,879 så visar det sig, att under det antalet af dera, hvilka i föreskrifven ordning fullgjort sin vapenpligt, nästan år för år successivt nedgått, så har deremot antalet af dem, hvilka undandragit sig samma pligt, år för år ökats. Anledningen till det nu omnämnda nedslående förhållandet är lätt att finna och bör uppsökas inom samma område, på bvilket länsstyrelsen förut i denna berättelse hänvisat, såsom innefattande förklaring på en mängd för länet egendomliga förhållanden. Äfven här spåras nemligen verkningarna af trävarurörelsen med dess rikliga arbetsförtjenster, hvilka, mångdubbelt öfverstigande de låga böter, som drabba den från mönstring eller vapenöfning uteblifne, utgöra en allt för stark frestelse till åsidosättandet af en medborgerlig pligt, vid fullgörandet hvaraf dessutom ungdomen nödgas underkasta sig hvarjehanda försakelser och en ordningstukt, hvilka äro främmande för det fria lifvet vid flottningarna, sågverken och lastageplatserna. 3. Näringar. A) Jordbruk. Med hänvisning till de af länets hushållningssällskap till Statistiska Centralbyrån lemnade och genom samma byrå offentliggjorda berättelser, i hvilka, så vidt möjligt varit, noggranna och detaljerade upplysningar lemnats angående det utsädesbelopp, som användts, och den afkastning såväl af säd, som andra växter, hvilken erhållits under hvarje särskildt år af den tilländagångna femårsperioden, får länsstyrelsen i ötrigt, rörande denna näring, lemna följande redogörelse. Om också länsstyrelsen ej kan hafva glädjen omförmäla, att jordbruket under ifrågavarande period vunnit någon större utveckling, så kan dock med visshet påstås, att detsamma går jemnt och stadigt, om ock långsamt, framåt. Denna jemna utveckling till ett bättre bevisas af åtskilliga omständigheter, af hvilka några, såsom i synnerhet belysande jordbrukets närvarande ståndpunkt inom länet, torde här få anföras. Om först brukningssättet, sådant det var vid periodens början, jemföres med brukningssättet vid ppriodens slut, så visar sig i detta hänseende i allmänhet en bestämd förbättring. Om äfven den af ålder odlade jorden ännu hufvudsakligast användes till sädesbruk, har dock detta bruk åtminstone, på sätt nedanför skall visas, förändrats till ett bättre, i det rågodlingen år ifrån år tilltagit. Utom det, att vid de flesta herrgårdar och hos flere af de mera upplyste större hemmansegarne omloppsbruk blifvit inrättade, hafva numera på icke så få ställen äfven de mindre hemmansegarne, dertill manade af erfarenheten från andra håll, på det sätt börjat öfvergå till ett tidsenligare brukningssätt, att de omvexla med sades- och foderväxter äfven på den så kallade gamla åkern, till och med till insåning begagnande gräsfrö, köpt eller af egen skörd, något som för alls icke längesedan ej allenast ansågs onödigt utan till och med skadligt för jordens bestånd. Orsaken till denna skefva åsigt låg i den omständigheten, att man ansåg sig böra efter det utsådda fröet taga så stor qvantitet hö som möjligt, hvilken åsigt, i princip riktig, dock här tillämpades på ett orätt sätt, så att man allt för sent företog höbergningen, i följd hvaraf fodret blef af dålig beskaffenhet och det sjelfsådda ofta ansågs för bättre. Tiden för bergningen af detta senare bestämdes vanligen efter gamla märken, såsom»kumminens blomning» och dylikt, en regel som iakttogs äfven vid skörden af de insådda vallarna, vanligen bestående af klöfver och timotej, ehuru dessa foderslags blomning inträffar långt tidigare. Jorden förlorade naturligtvis genom den försenade bergningen och till följd af derigenom försiggången frösättning en stor del af för andra ändamål afsedda näringsämnen, hvilken sistnämnda omständighet måste i mer eller mindre grad menligt inverka på ett kommande års gröda. Då premissen är falsk, blir slutet ock falskt, och så kom man till den slutsats, att insåning af åker till fodervallar var onödig och skadlig, en mening, som nu, på sätt förut är nämndt, börjat gifva vika för sundare åsigter. Förhållandet emellan jaroduktioiien af sades- och foderväxter under perioden visar äfven jordbrukets framsteg. Om ock det till följd af särdeles gynnsam väderlek lyckliga resultatet af foderskörden år 1875 tages med i beräkningen och om äfven verkställda nyodlingar väsentligen inverkat, måste ändock den under perioden år från år jemnt ökade foderproduktionen, som år 1871 uppgick till 1,242,828,60 centner, men år 1875 utgjorde 1,914,066 centner (grönfoder, hvaraf odlingen äfven år från år tilltagit, ej i dessa summor inräknade), utgöra ett ojäfaktigt bevis pa. att jordbrukaren mer och mer lär sig inse vigten och angelägenheten af att mer än förr lägga sig vinn om boskapsskötseln,