Elektronisk handel och försäkringar (Diskussionsunderlag för arbetsgruppen)

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN GD Inre marknaden FINANSINSTITUT Försäkringar MARKT/2522/02 SV Rev. 1 Orig. EN Elektronisk handel och försäkringar (Diskussionsunderlag för arbetsgruppen) 1

2 I BAKGRUND 1. I direktivet om elektronisk handel, som antogs i juni 2000 (2000/31/EG), fastställs den rättsliga ramen för informationssamhällets tjänster på den inre marknaden. I direktivet anges att en tjänsteleverantör får tillhandahålla dessa tjänster fritt inom Europeiska unionen under förutsättning att tjänsteleverantören uppfyller de regler och bestämmelser i den medlemsstat där denne har sin etableringsort. Dessutom kan den mottagande medlemsstaten i princip inte begränsa inkommande online-tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat. Dessa två element utgör den så kallade principen om tjänstens ursprungsland eller klausulen om den inre marknaden, som anges i artikel 3 i direktivet om elektronisk handel. 2. Principen om tjänstens ursprungsland är grundläggande i direktivet om elektronisk handel och omfattas bara av följande två slags undantag: För det första ett antal allmänna undantag som anges i bilagan till direktivet och som bland annat omfattar ett antal bestämmelser i försäkringsdirektiven och avtalsförpliktelser vid konsumentavtal. För det andra medlemsstaternas möjlighet att under vissa omständigheter, som anges i artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel, vidta åtgärder i enskilda fall för att begränsa tillhandahållande av en viss inkommande elektronisk tjänst inom medlemsstatens territorium. Således kan medlemsstaten i princip bara begränsa inkommande elektroniska tjänster med avseende på en viss enskild tjänst med ursprung i en annan medlemsstat och i enlighet med vissa strikta materiella och formella villkor som anges i artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel. 3. Direktivet om elektronisk handel är tillämpligt såväl inom försäkringssektorn, som på alla andra ekonomiska tjänster. Det faktum att försäkringsverksamhet omfattas av direktivet gör det möjligt att ingå försäkringsavtal på elektronisk väg (t.ex. via Internet). Medlemsstaterna är således skyldiga att upphäva de befintliga bestämmelserna som förbjuder/hindrar tillhandahållande av försäkringsprodukter och ingående av försäkringsavtal via Internet, såväl inom landet som över gränserna. Elektroniskt tillhandahållande av försäkringstjänster kräver inte något specifikt förhandsgodkännande (utöver det försäkringstillstånd som anges i försäkringsdirektiven). 4. Enligt vad som nämns ovan tillämpas emellertid inte direktivet om elektronisk handel fullt ut på försäkringar. Direktivet om elektronisk handel innehåller ett undantag från artikel 3 vad gäller försäkringsverksamhet som omfattas av artikel 30 och avdelning IV i direktiv 92/49/EEG, artiklarna 7 och 8 i direktiv 88/357/EEG och artikel 4 i direktiv 90/619/EEG. 1 Detta undantag gäller endast försäkringsföretagens verksamhet, men inte försäkringsförmedlarnas verksamhet, vilka följaktligen vad gäller online-verksamheten omfattas av principen om den inre marknaden i direktivet om elektronisk handel Artikel 3.3 och bilaga i direktivet om elektronisk handel 2000/31/EG. Undantaget omfattar inte heller bestämmelserna i gemenskapens försäkringsdirektiv som avser den information som lämnas till en försäkringstagare innan ett avtal ingås (artikel 31 i direktiv 92/49/EEG och artikel 31 och bilaga II i direktiv 92/96/EEG). Se punkt 17 och följande. 2

3 5. I kommissionens meddelande om elektronisk handel och finansiella tjänster, som antogs i februari , fastställs en strategi för att skapa en inre marknad för finansiella tjänster på icke-institutionell nivå före Denna strategi grundas på synsättet i direktivet om elektronisk handel. Dessutom betonar man i meddelandet att det är nödvändigt att se till att lagstiftningen för finansiella tjänster och direktivet om elektronisk handel överensstämmer med varandra och att finansiella tjänster som tillhandahålls online och offline behandlas på samma sätt (rättslig neutralitet) samt att konsumenternas förtroende för tillhandahållande av finansiella online-tjänster främjas. Detta synsätt stöddes av Ekofin-rådet och Europaparlamentet samt i Policygruppens rapport om e- handel och finansiella tjänster. 6. Med avseende på försäkringstjänsternas känsliga karaktär och de ökade möjligheterna till gränsöverskridande transaktioner via Internet är det nödvändigt med en lämplig ram för reglering och tillsyn när det gäller tillhandahållande av dessa tjänster via Internet. 7. I försäkringsdirektiven (92/96/EEG och 92/49/EEG) fastställs ett regelverk för försäkringsverksamhet på den inre marknaden. Detta regelverk gäller även elektroniska försäkringstransaktioner som görs på den inre marknaden enligt det fria tillhandahållandet av tjänster. Därför omfattas ett försäkringsföretag som avser att bedriva elektronisk handel med försäkringsprodukter i flera medlemsstater av de befintliga bestämmelserna om till exempel anmälningsförfarandet för det fria tillhandahållandet av tjänster och kontroll av försäkringsvillkor. I ett tolkningsmeddelande har kommissionen dock redan angett 4 att det befintliga regelverket för den inre marknaden för försäkringar grundas på mekanismer som inte tar hänsyn till användning av informationsteknologi när det gäller försäkringsverksamhet på den inre marknaden. Därför är det nödvändigt att överväga om de befintliga bestämmelserna i försäkringsdirektiven innehåller ett regelverk som är fördelaktigt för den elektroniska handelns utveckling inom försäkringsområdet samtidigt som konsumenternas intressen skyddas fullt ut. 8. Direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter antogs den 26 juni I detta direktiv finns allmänna regler för handel med finansiella produkter via distanskommunikation, däribland elektronisk handel. Genom direktivet uppnås en hög nivå på konsumentskyddet genom att en detaljerad och specifik rättslig ram fastställs för finansiella transaktioner som genomförs på distans. Detta system bidrar till att öka konsumenternas förtroende för användning av ny teknik för distansförsäljning av finansiella tjänster, till exempel elektronisk handel KOM(2001) 66 slutlig av den 7 februari Tolkningsmeddelande från kommissionen Friheten att tillhandahålla tjänster och det allmänna bästa inom försäkringsbranschen, EGT C 43, , s. 5. Femte skälet i direktivet om distansförsäljning. 3

4 II EN ARBETSGRUPP OM ELEKTRONISK HANDEL OCH FÖRSÄKRINGAR 9. Vid Försäkringskommitténs möte den november 2001 diskuterades ett arbetsdokument om elektronisk handel och finansiella tjänster (MARKT/2094/01). Då enades Försäkringskommittén om att inrätta en arbetsgrupp för att undersöka möjligheten att avskaffa det allmänna undantaget för försäkringsföretag när det gäller tillämpning av artikel 3 i direktivet om elektronisk handel (klausulen om den inre marknaden) och anpassa försäkringssektorn till det som gäller för de övriga finansiella sektorerna utan att konsumentskyddet sänks. 10. Vid det första mötet med arbetsgruppen den 26 februari 2002 enades man efter inledande diskussioner om att kommissionens tjänstegrenar skulle sända ut en enkät i frågan. Följaktligen skickades en enkät (MARKT/2512/01, daterad den 1 mars 2002) till medlemsstaterna den 7 mars Den 16 juli hade två medlemsstater (DK och L) ännu inte besvarat enkäten. Tyskland besvarade bara frågorna i Försäkringskommitténs arbetsdokument, men inte ovannämnda enkät. Tysklands kommentarer beaktas dock i detta dokument. Medlemsstaternas svar sammanfattas i bilagan till detta dokument, där man även beaktar svaren från två EES-länder (LI och NO). Svaren skall ligga till grund för arbetsgruppens diskussioner. III DE VIKTIGASTE SLUTSATSERNA FRÅN ENKÄTEN MED AVSEENDE PÅ ELEKTRONISK HANDEL OCH FÖRSÄKRINGAR 11. De viktigaste slutsatserna från enkäten är följande: NL och UK stöder klart ett avskaffande av undantaget från artikel 3.3 för försäkringssektorn eftersom de anser att det saknas grund för att utesluta försäkringssektorn från principen om tjänstens ursprungsland. Enligt deras åsikt skulle valmöjligheterna bli fler och konkurrensen förbättras om försäkringssektorn omfattades fullt ut av direktivet om elektronisk handel och därmed skulle fördelarna för konsumenterna öka. Det särskilda undantaget för försäkringssektorn i direktivet om elektronisk handel kan ge upphov till skillnader, till exempel mellan försäkringsföretag som erbjuder investeringsförsäkringar och investeringsinstitutioner. En övergång till principen om ursprungsland kommer i synnerhet att underlätta för konsumenterna vid paketerbjudanden. I Nederländerna anser man att inga ytterligare konsumentskyddsåtgärder krävs för att slopa undantaget för försäkringsföretag eftersom harmoniseringsgraden i de olika gemenskapsdirektiven är relativt hög även om vissa regler naturligtvis skulle kunna förbättras vilket utgör en solid grund för konsumentskyddet i hela Europeiska unionen, och därför finns det ingen anledning att behålla undantaget. UK hyser dock viss oro för konsumenterna när det gäller obligatoriska försäkringar eftersom det inte är helt klart hur konsumenter som köper obligatoriska försäkringar via elektroniska medel skall kunna bedöma huruvida det erbjudna försäkringsskyddet överensstämmer med de lokala obligatoriska 4

5 bestämmelserna. Enligt Förenade kungariket kommer dessutom principen om ursprungsland i vissa fall, liksom i andra finansiella tjänstesektorer, att leda till att olika regler tillämpas för produkter som säljs över gränserna från samma område på elektronisk väg och för produkter som säljs via mer traditionella medel. Förenade kungariket betonar att bestämmelserna i artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel inte är rätt instrument för att genomföra ett allmänt undantag för att säkerställa att bestämmelserna överensstämmer med de bestämmelser som gäller för obligatorisk försäkring. IRL anser att endast en liten del av alla försäkringar tecknas på elektronisk väg. Även om de första kontakterna kan ha tagits på elektronisk väg avslutas avtalet i regel genom andra kanaler. Därför skall bestämmelserna i direktivet om distansförsäljning gälla. De flesta medlemsstaterna (A, B, E, EL, F, FIN, I, P, S, NO och LIE) har svarat att övergången till principen om ursprungsland försvagar konsumentskyddet på grund av bristande harmonisering av förhandsinformationen och avtalsrätten. Särskilt Frankrike och Italien har betonat att den elektroniska handelns utveckling inom försäkringssektorn inte kan hindras av tillämpning av mottagarlandets (värdmedlemsstatens) regler, utan snarare av bristen på förtroende och personlig kontakt mellan konsumenten och försäkringsgivaren som erbjuder tjänster via Internet. I detta sammanhang skulle tillämpning av principen om ursprungsland hejda den elektroniska handelns utveckling istället för att påskynda den. A anser inte att artikel 3 i direktivet om elektronisk handel innehåller lämpliga garantier för att skydda konsumenterna inom försäkringsområdet vilket är fallet när det gäller andra finansiella tjänster eftersom det rör sig om vitt skilda produkter. Bankernas produkter omfattas till exempel av helt andra bestämmelser och är av helt annan karaktär. B anser att artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel inte är lämplig för att skydda konsumenterna inom försäkringssektorn eftersom belgiska försäkringstagare skulle berövas det skydd som ges genom den befintliga belgiska avtalsrätten. E betonar att om undantaget slopas kommer konsumenternas försvar att försvagas vid tvister genom mer komplexa, kostsamma och osäkra klagomålsförfaranden för konsumenterna. EL anser att skälen till varför försäkringssektorn undantogs från direktivet om elektronisk handel inte har avlägsnats, även om det finns några förbättringar vad gäller direktivet om distansförsäljning. P meddelar att man inte kommer att acceptera en övergång till principen om tjänstens ursprungsland i kontraktsärenden utan att det görs en maximal harmonisering som garanterar ökat konsumentskydd. Ett avskaffande av undantaget kan enligt S påverka konsumentskyddet negativt inom försäkringsområdet om det inte åtföljs av andra åtgärder. NO håller inte med om att ett avskaffande av det befintliga undantaget från artikel 3 i direktivet om elektronisk handel inte skulle riskera konsumentskyddet eller att bestämmelserna i artikel 3.4 redan 5

6 säkerställer konsumentskyddet inom försäkringssektorn. LIE anser att ett avskaffande av undantaget skulle äventyra konsumentskyddet, även om mekanismerna i artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel kompenserar detta i viss utsträckning. FIN påpekade att principen om ursprungsland är olämplig för de sektorer där den samordnade lagstiftningen på gemenskapsnivå är dåligt utvecklad och där det finns stora skillnader mellan lagstiftningen i de olika medlemsstaterna. FIN anser också att principen om ursprungsland till och med kan leda till försök att kringgå lagstiftningen. Försäkringstransaktionerna kan flyttas från medlemsstater med mer avancerad lagstiftning för att skydda försäkringstagarna till medlemsstater där det inte finns någon motsvarande lagstiftning och försäljningen kan ske därifrån med inriktning på samma kunder. Enligt FIN kan principen om ursprungsland även leda till påtryckningar för att avskaffa berättigade och lämpliga nationella skyddsregler för att nationella försäkringsföretag skall kunna konkurrera med gränsöverskridande erbjudanden till samma villkor som gäller i de länder som har svagare skyddslagstiftning. Istället för att en harmoniserad hög nivå på konsumentskyddet inom gemenskapen främjas anser F, I och FIN att kan utvecklingen gå i riktning mot minsta möjliga begränsningar för försäkringsföretagen när det gäller avtalsvillkor och marknadsföringsmetoder. I överensstämmelse med domstolens rättspraxis betraktas försäkringssektorn jämfört med andra finansiella sektorer av de flesta medlemsstater som en särskilt känslig sektor på grund av försäkringarnas komplexitet, vilket innebär att konsumenterna behöver särskilda upplysningar för att få kunskap om den produkt som de köper. Därmed kan särskilda skyddsbestämmelser vara berättigade. B, F, I och FIN anser att tillämpning av artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel inte löser nämnda problem eftersom artikelns praktiska tillämpning och betydelse inte har införlivats fullt ut av alla medlemsstater, och det är inte uteslutet att domsolen måste tolka denna bestämmelse med hänsyn till proportionalitetstestet. Vissa medlemsstater anser att de nya reglerna om elektronisk handel är alltför oprövade. Följaktligen kan många medlemsstater för närvarande inte göra en mer detaljerad bedömning av effekterna av att undantaget avskaffas (särskilt med tanke på att medlemsstaterna ännu inte har använt det formella anmälningsförfarandet i artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel). Eftersom medlemsstaterna anser att de inte har haft tillräckligt med tid för att bedöma vilka effekter som avskaffandet av undantaget i bilagan skulle få för tillhandahållandet av försäkringstjänster, menar de att det i detta skede är för tidigt att avskaffa undantaget i bilagan i brist på harmoniserade regler för avtal och förhandsinformation. 6

7 Kommissionen skall i detta sammanhang utarbeta ett meddelande om tillämpning på finansiella tjänster av artiklarna 3.4 och 3.6 i direktivet om elektronisk handel. Meddelandet kommer att bidra till att klargöra bestämmelsens tillämpningsområde och vara ett stöd medlemsstaterna vid tillämpningen av mekanismerna i artikeln. IV OMRÅDEN SOM EVENTUELLT KAN VARA AKTUELLA FÖR FÖRHANDSHARMONISERING FÖR ATT SÄKERSTÄLLA ÖVERENSSTÄMMELSE MELLAN FÖRSÄKRINGAR OCH ELEKTRONISK HANDEL I försäkringskommittens föregående arbetsdokument (MARKT/2094/01) identifierades några områden som skulle undersökas ytterligare för att säkerställa överensstämmelse mellan gemenskapsreglerna för elektronisk handel och försäkringar. Mot bakgrund av medlemsstaternas svar på kommissionens enkät föreslår kommissionens tjänstegrenar följande metod. A) OMRÅDEN DÄR FÖRHANDSHARMONISERING INTE ÄR AKTUELL Villkor för att bedriva gränsöverskridande försäkringsverksamhet på elektronisk väg 12. Under det första mötet med arbetsgruppen ansåg medlemsstaterna att det befintliga systemet i försäkringsdirektiven inte utgör något hinder för den elektroniska handelns utveckling. 13. I detta sammanhang är det värt att notera att de europeiska försäkringsgivarnas sammanslutning Comité Européen des Assurances (CEA) anser att det befintliga förfarandet med förhandsanmälan av transaktioner i enlighet med friheten att tillhandahålla tjänster som anges i försäkringsdirektiven skall fortsätta att tillämpas. CEA menar dock att förfarandet i viss utsträckning kan förenklas, särskilt för att en försäkringsgivare skall kunna erbjuda försäkringsskydd enligt friheten att tillhandahålla tjänster i fall där denne inte har gjort någon förhandsanmälan. CEA föreslår att man skall följa rekommendationerna för förenkling som gjorts inom ramen för SLIM 6 med avseende på anmälningsförfarandet. CEA rekommenderar därför att det befintliga systemet anpassas så att anmälningsförfarandet kan genomföras samtidigt som det första försäkringskontraktet undertecknas enligt friheten att tillhandahålla tjänster i fall där försäkringsgivaren inte har gjort någon förhandsanmälan. Denna anpassning av anmälningsförfarandet skulle göra det möjligt för försäkringsgivare att undvika dyra administrativa formaliteter innan de startar sin verksamhet och skulle göra gränsöverskridande verksamhet mer attraktiv för små och medelstora försäkringsföretag som hittills har tvekat att utnyttja försäkringsdirektivens möjligheter. 6 KOM(1999) 88 slutlig av den 25 februari

8 Reklam 14. Att enbart använda Internet i reklamsyfte dvs. att tillhandahålla kommersiell information eller öka medvetenheten om försäkringsföretaget omfattas i sig inte av kraven i försäkringsdirektiven när det gäller att bedriva gränsöverskridande verksamhet (dvs. anmälningsförfarande). Gemenskapens försäkringsgivare måste trots detta uppfylla reglerna om form och innehåll vad gäller sådan reklam om medlemsstaten där risken uppstår kan visa att reglerna har antagits för att skydda det allmänna bästa. 7 Sedan direktivet om elektronisk handel trädde i kraft kan en medlemsstat dock inte förbjuda användning av Internet för försäkringsreklam eftersom det skulle strida mot bestämmelserna i direktivet om elektronisk handel. 15. Mot bakgrund av den tillgängliga informationen finns det inget som visar att skillnaderna mellan medlemsstaternas regler är tillräckligt stora för att berättiga till lagstiftning inom detta område. 16. Kommissionens tjänstegrenar anser inte att det finns behov av konkreta initiativ för att säkerställa överensstämmelse mellan försäkringslagstiftningen och regelverket för elektronisk handel. Förhandsinformation 17. I försäkringsdirektiven finns särskilda bestämmelser om den information som skall lämnas till försäkringstagaren innan ett försäkringsavtal ingås (jämför artikel 31 i direktiv 92/49/EEG (annan försäkring än livförsäkring) och artikel 31 och bilaga II i direktiv 92/96/EEG (livförsäkring)). Dessa bestämmelser säkerställer minimikrav på samordningen av den information som skall lämnas till försäkringstagare innan ett försäkringsavtal ingås. Värdmedlemsstaten kan ställa ytterligare krav om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet Utöver dessa bestämmelser innehåller direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter, som antogs den 26 juni 2002, detaljerade regler om den information som skall lämnas innan ett avtal ingås (artiklarna 3 5). I direktivet anges att de krav på förhandsinformation som anges i sektorslagstiftningen (dvs. i försäkringsdirektiven) skall fortsätta att gälla tillsammans med de krav som anges i direktivet om distansförsäljning. Dessutom kan medlemsstaterna enligt direktivet om distansförsäljning tillämpa eller införa strängare bestämmelser om förhandsinformation under förutsättning att dessa överensstämmer med gemenskapslagstiftningen. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana bestämmelser och kommissionen skall se till att denna information finns tillgänglig för konsumenter och leverantörer Artikel 41 i direktiven 92/49/EEG och 92/96/EEG. Dom av den 5 mars 2002 i mål C-386/00, Axa mot G. Ochoa. Artikel 4 och skäl 6 i direktivet om distansförsäljning. 8

9 19. Dessutom innehåller direktivet om försäkringsförmedling, som snart kommer att antas, särskilda krav på den information som försäkringsförmedlarna skall ge kunderna (artiklarna 11 och 12). Enligt direktivet om försäkringsförmedling kan medlemsstaterna anta striktare regler, förutsatt att dessa regler överensstämmer med gemenskapslagstiftningen, däribland direktivet om elektronisk handel Såväl direktivet om distansförsäljning som direktivet om försäkringsförmedling kommer att gälla för transaktioner som görs på elektronisk väg och offline. Av direktiven framgår det att de bidrar till att höja nivån på konsumentskyddet på den inre marknaden, vilket är nödvändigt för att säkerställa en korrekt fungerande rättslig ram för elektronisk handel med finansiella tjänster. 21. När det gäller distansförsäljning av försäkringar offline skall förhandsinformationen tillhandahållas i enlighet med ovannämnda direktiv (direktivet om distansförsäljning, försäkringsdirektiven och direktivet om försäkringsförmedling). Värdmedlemsstaten kan bara kräva att få ställa ytterligare krav om dessa krav överensstämmer med gemenskapslagstiftningen (till exempel om de är berättigade enligt "det allmänna bästa"). 22. Med avseende på online-transaktioner bör det påpekas att bestämmelserna i försäkringsdirektiven om den information som skall lämnas till försäkringstagarna innan ett avtal ingås inte omfattas av det undantag för försäkringar som anges i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel. I bilagan till direktivet om elektronisk handel, som anger de bestämmelser i försäkringsdirektiven som är undantagna från tillämpning av artikel 3, görs inga hänvisningar till bestämmelserna i försäkringsdirektiven om den information som skall lämnas till en försäkringstagare innan ett avtal ingås. Dessutom skall direktivet om distansförsäljning och direktivet om försäkringsförmedling gälla för online-transaktioner i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen, dvs. direktivet om elektronisk handel, som är tillämpligt på online-transaktioner Därför skall ovannämnda direktiv tillämpas på online-transaktioner i enlighet med bestämmelserna i direktivet om elektronisk handel. Med andra ord skall förhandsinformation om elektronisk försäljning av finansiella tjänster till konsument tillhandahållas enligt gällande regler i den medlemsstat där leverantören av den finansiella tjänsten har sin hemvist. Den mottagande medlemsstaten kan trots detta tillämpa artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel på enskilda fall och enligt de särskilda villkor som anges i artikel 3.4 i direktivet om elektronisk handel Artikel 11.5 i direktivet om försäkringsförmedling och skäl 19 i den gemensamma ståndpunkten. Skäl 6 i direktivet om distansförsäljning och skäl 19 i den gemensamma ståndpunkten om direktivet om försäkringsförmedling. 9

10 24. Alla dessa förpliktelser kan anses vara tillräckliga för att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet vad gäller distansförsäljning av försäkringar (både online- och offline-transaktioner). Med tanke på att enkäten skickades ut före godkännandet av direktivet om distansförsäljning och den gemensamma ståndpunkten om direktivet om försäkringsförmedling kan det vara lämpligt att be medlemsstaterna att på nytt överväga om den uppnådda harmoniseringsnivån är tillräcklig. 25. I detta sammanhang föreslår CEA att kraven på den information som skall lämnas innan ett försäkringsavtal ingås skall kompletteras när det gäller annan försäkring än livförsäkring. CEA föreslår en lista med faktorer som kan beaktas på gemenskapsnivå. Listan finns i bilaga II till detta arbetsdokument. Dessa faktorer kan delas in i följande tre kategorier: Information om försäkringsföretaget. Information om kontraktets varaktighet (däribland datum för ikraftträdande, kontraktets löptid, tillämplig lagstiftning, bestämmelser som avser handläggning av klagomål samt ett organ som ansvarar för att granska klagomålen). Information om föremålet för avtalet (bland annat deklarerade belopp, försäkringsbelopp, premier, premiernas betalningssätt, försäkringstäckningens huvuddrag och självrisk). Dessutom föreslår CEA att information skall tillhandahållas under kontraktets löptid om omständigheterna skulle förändras. 26. För att säkerställa överensstämmelse mellan försäkringslagstiftningen och regelverket för elektronisk handel anser kommissionens tjänstegrenar att det befintliga regelverket om förhandsinformation enligt ovanstående beskrivning är tillräckligt. Anser medlemsstaterna trots detta att en viss grad av harmonisering krävs för att främja en väl fungerande inre marknad för försäkringar, särskilt elektroniska försäkringstransaktioner? Vilka faktorer skall i så fall harmoniseras? B) OMRÅDEN DÄR FÖRHANDSHARMONISERING KRÄVS Avtalsrätt 27. Vissa medlemsstater (D, IRL och UK) anser inte att bristen på harmonisering av nationell avtalsrätt inom försäkringsområdet utgör ett allvarligt hinder mot gränsöverskridande transaktioner i allmänhet och mot elektronisk försäljning av försäkringar i synnerhet. 28. Flera medlemsstater (A, B, E, EL, F, FIN, I, NL, P, S, NO och LIE) var eniga om att det är nödvändigt att minska skillnaderna inom avtalsrätten och har lagt fram vissa punkter som enligt deras åsikt bör åtgärdas. De hänvisar bland annat till följande: 10

11 Beskrivning av risken (klausuler om avgränsning av den risk som täcks av försäkringsavtalet och informationsplikt, följder av förvärrad, minskad eller bristande risk samt rättsverkningar av överträdelse av informationsplikten). Försäkringsgivarens och försäkringstagarens rättigheter och skyldigheter. Betalning av premien (följder av utebliven betalning). Återköp, ångerrätt och uppsägning av kontrakt om ersättningsanspråk görs. Kontraktets längd och förfallodag. Problem till följd av skillnader mellan försäkringsobjekts, försäkringsbeloppets och skadans värde (under- eller överförsäkring). Problem till följd av flera eller dubbla försäkringar. 29. Några av dessa medlemsstater (A, E, F, I, FIN, NL, P och S ) anser att en harmonisering av avtalsrätten inom försäkringsområdet bör omfatta både livförsäkringar och andra försäkringar än livförsäkringar. A, B, E, EL, F, FIN, NL och P menar dessutom att harmoniseringen bör beakta försäkringstagarens status och karaktär (konsument- eller företagsförsäkring, riskens storlek etc.) samt vissa försäkringars karaktär (transportförsäkringar, kreditförsäkringar etc.) så att de harmoniserade reglerna endast tillämpas på de personer som behöver särskilt skydd. 30. I sitt bidrag till arbetet om elektronisk handel och försäkringar anser CEA att harmonisering av nationell avtalsrätt inom försäkringsområdet som baseras på överensstämmelse mellan nationell lagstiftning skulle bidra till ett mer homogent regelverk och minska skillnaderna mellan lagstiftningen i de olika medlemsstaterna. CEA påpekar dock att all eventuell harmonisering av avtalsrätten inom försäkringsområdet måste göras inom ramen för gemenskapsmålsättningen att samordna privaträtten i medlemsstaterna och kan inte genomföras avskilt från detta allmänna arbete. 31. Det bör också nämnas att det finns ett allmänt undantag från klausulen om den inre marknaden i direktivet om elektronisk handel vad gäller avtalsförpliktelser vid konsumentavtal. Detta innebär att avtalsförpliktelser som avser konsumentavtal inom försäkringsområdet fortfarande skulle vara undantagna från tillämpning av principen om tjänstens ursprungsland även utan det särskilda försäkringsundantaget. Om detta särskilda undantag tillämpas skulle medlemsstaternas avtalsrätt skilja sig åt. Därför kan det även fortsättningsvis vara svårt att göra gränsöverskridande försäkringstransaktioner. För att öka de gränsöverskridande försäkringstransaktionerna krävs en viss harmonisering av avtalsrätten. I detta fall skall medlemsstaterna ange vad som krävs för att underlätta gränsöverskridande försäkringstransaktioner och således stärka en fungerande inre marknaden. 11

12 Lagstiftning som är tillämplig på försäkringsavtal 32. Vissa medlemsstater (A, F, I, B, P, S och UK) är positiva till vissa anpassningar av den befintliga ordningen för att fastställa vilken lag som är tillämplig på försäkringsavtal 12 för att säkerställa förbättrat konsumentskydd, men de anser inte att särskilda försäkringsregler skall inbegripas i Romkonventionen, av vilken en revidering för närvarande övervägs. 33. Dessa medlemsstater anser dessutom att det regelverk som är tillämpligt på försäkringsavtal hellre bör omfattas av ett direktiv än av en förordning. De påpekar att det aktuella systemet, som anges i gemenskapsdirektiven, redan innefattar tillräckliga möjligheter för medlemsstaterna att utnyttja friare lagvalsregler när de anser att det är lämpligt. De anser att ett direktiv är ett lämpligare rättsligt instrument för det system som gemenskapens försäkringslagstiftning bygger på. 34. Det bör övervägas att ändra de nuvarande reglerna i försäkringsdirektiven om lagval för försäkringsavtal för att öka valmöjligheterna i vissa fall. 35. När det gäller området för livförsäkring är det önskvärt att bevilja vissa kategorier av försäkringstagare en ökad rätt att välja. Detta skall till exempel gälla vissa kommersiella och industriella risker som inte är stora risker enligt vad som avses i artikel 5 i direktiv 73/239/EEG (annan försäkring än livförsäkring). Enligt definitionen i försäkringsdirektiven avser begreppet stora risker bara risker som hänför sig till annan försäkring än livförsäkring, eftersom det infördes genom rådets andra direktiv 88/357/EEG om annan försäkring än livförsäkring. Det finns inget motsvarande begrepp vad gäller livförsäkring. Det bör dock undersökas huruvida vissa särskilda försäkringstagare, som på grund av sin ställning eller natur har behov av det särskilda stöd som bereds genom lagstiftningen i den medlemsstat där försäkringstagaren har sin hemvist, bör ges rätt att välja tillämplig lagstiftning för sitt avtal, vilket är fallet när det gäller annan försäkring än livförsäkring. Detta kan till exempel gälla sofistikerade investerare (finansiella institut, finansiella företag som omfattas av direktivet om investeringstjänster, försäkringsförmedlare, offentliga och centrala organ) samt stora industri- och handelsföretag som ingår avtal om livförsäkring. 36. Med avseende på annan försäkring än livförsäkring bör det även övervägas om inte det fria valet av lagstiftning som säkerställs genom rådets andra direktiv 88/357/EEG om annan försäkring än livförsäkring kan öppnas för vissa kategorier av försäkringstagare som, trots att de inte betraktas som "stora risker" enligt den nuvarande definitionen, inte har behov av det speciella skydd som bereds genom lagstiftningen i den medlemsstat där risken föreligger. 12 Artiklarna 7 och 8 i direktiv 88/357/EEG och artikel 4 i direktiv 90/619/EEG. 12

13 37. I detta sammanhang bör man även överväga en anpassning av de befintliga regler som avser annan försäkring än livförsäkring för att beakta de försäkringstagares situation som är medborgare i en medlemsstat, men har sin hemvist i en annan medlemsstat. Det kunde vara värt att låta dessa försäkringstagare välja vilken lagstiftning som skall tillämpas på deras försäkringsavtal, åtminstone mellan lagstiftningen i den medlemsstat där de har sin hemvist och lagstiftningen i den medlemsstat där de är medborgare. Denna regel gäller redan inom livförsäkringsområdet. Om regeln tillämpades på andra försäkringar än livförsäkringar skulle försäkringstagare kunna välja den lagstiftning som de är vana vid (dvs. deras nationella lagstiftning) för sina försäkringsavtal. Denna regel skulle göra det möjligt att beakta den specifika situation som gäller för försäkringstagare som flyttat från sitt hemland till en annan medlemsstat (till exempel pensionärer). I sitt bidrag till arbetet om elektronisk handel och försäkringar anser CEA att de befintliga lagvalsbestämmelserna i försäkringsdirektiven skulle kunna ändras för att alla "kommersiella risker" skall ha rätt att välja lagstiftning, vilket för närvarande är begränsat till "stora risker". Följaktligen skulle bara konsumentrisker omfattas av de lagvalsbestämmelser som anges i försäkringsdirektiven. 38. Obligatorisk försäkring samt försäkring som ersätter en lagstadgad socialförsäkring (dvs. hälso- och sjukvårdsförsäkring eller vissa slags livförsäkring) kan utgöra en särskild fråga. Dessa försäkringar är anpassade efter medlemsstatens obligatoriska regler där sådana förpliktelser föreskrivs för att försäkringsmålen skall kunna uppfyllas. Redan i det andra direktivet om annan försäkring än livförsäkring 88/357/EEG anges att en medlemsstat får föreskriva att för avtal om obligatorisk försäkring skall tillämpas den lag som gäller i den medlemsstat som föreskriver skyldigheten att teckna försäkring (artikel 8). Det skulle vara lämpligt om de försäkringar som tecknas elektroniskt uppfyller lagstiftningen i den stat som föreskriver skyldigheten att teckna sådana försäkringar. Därför kunde det vara lämpligt att undersöka om det finns särskilda bestämmelser för dem. 39. Kommissionen uppmärksammar medlemsstaterna på att den avser att lägga fram en grönbok om omvandlingen till ett gemenskapsinstrument och moderniseringen av 1980 års Romkonvention om den lagstiftning som är tillämplig på avtalsförpliktelser. Dessutom avser kommissionen att rådfråga berörda parter om vad de anser om de befintliga lagvalsbestämmelserna för försäkringar. 40. För att säkerställa överensstämmelse mellan försäkringslagstiftning och regelverket för elektronisk handel anser kommissionens tjänstegrenar att det är lämpligt att undersöka möjligheten att anpassa de befintliga reglerna för att avgöra vilken lag som är tillämplig på försäkringsavtalen. 13

14 V FRÅGOR TILL MEDLEMSSTATERNA 41. Delegationerna ombeds att vara förberedda på att diskutera följande frågor För att uppnå målsättningen att säkerställa överensstämmelse mellan försäkringar, elektronisk handel och andra finansiella tjänster, och att avskaffa undantaget för försäkringar i artikel 3 i direktivet om elektronisk handel: a) Anser medlemsstaterna att det befintliga regelverket för att bedriva försäkringsverksamhet enligt friheten att tillhandahålla tjänster, särskilt anmälningsförfarandet, skulle kunna förenklas enligt den rekommendation som gjordes inom ramen för SLIM? b) Samtycker medlemsstaterna till att reglerna för reklam inte utgör ett hinder och att inga åtgärder därför är nödvändiga? c) Anser medlemsstaterna att reglerna i försäkringsdirektiven, direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster och direktivet om försäkringsförmedling om den information som skall lämnas innan ett försäkringsavtal ingås räcker och att inga ytterligare harmoniseringar bör göras? Anser medlemsstaterna trots detta att en viss grad av harmonisering krävs för att främja en väl fungerande inre marknad för försäkringar, särskilt elektroniska försäkringstransaktioner? Vilka områden skall i så fall harmoniseras? d) Anser medlemsstaterna att åtgärder är nödvändiga med avseende på avtalsrätt inom försäkringsområdet? Vilka områden i avtalsrätten anser medlemsstaterna behöver harmoniseras för att gränsöverskridande transaktioner skall kunna genomföras? e) Anser medlemsstaterna att särskilda bestämmelser skall föreskrivas för obligatoriska försäkringar samt för försäkringar som ersätter lagstadgad socialförsäkring? f) Ställer medlemsstaterna sig positiva till möjligheten att ändra de befintliga reglerna om lagval för att säkerställa friare lagvalsbestämmelser? Kan medlemsstaterna ange de fall där det skulle vara en fördel med en ökad möjlighet att välja lagstiftning. 14