Kärlek efter apartheid

Transkript

1 Kärlek efter apartheid Text: Nanushka Yeaman Foto: Mattias Lundblad 38 Inspiration

2 39

3 Gavin och Balti är ett unikt par i dagens apartheidärrade Sydafrika. För Good News Magazine berättar de om längtan, modelltåg, benproteser och en svåger som till slut slog en signal. Gavin Terblanche och Belteshazzar Raubenheimer har inte bara magiska namn. De har också en butik tillsammans i Kapstadens pittoreska och shoppingintensiva kvarter Green Point. Där säljer de Tintin-aktiga antikviteter, smycken och minitavlor av Afro-Magnum och Rasta-Elvis. Men framför allt är de ett av de finaste kärlekspar man kan föreställa sig. För fem år sedan träffades de på en dejtingsida på internet, och sedan kvällen som slutade på Belteshazzars soffa har de inte tröttnat en sekund på varandra. De jobbar ihop, campar ihop, fnissar ihop och dj:ar ihop. När Gavin var på affärsresa i Indien ringde han och Balti varandra fyra gånger om dagen. För arton år sedan hade deras kärlek varit förbjuden av apartheidlagarna, då Belteshazzar gick under den etniska kategorin färgad och Gavin afrikaaner. Det var ett omänskligt samhälle. Jag levde som straight under den tiden och förträngde mina verkliga känslor, minns Gavin som är övertygad om att han och Balti skulle kastats i fängelse om de varit tillsammans under apartheid. Efter apartheids fall fick Sydafrika en av de mest moderna äktenskapslagstiftningarna i världen, som relativt tidigt gav samkönade äktenskap samma status som olikkönade. Vi har Mandela att tacka för det. Han insisterade på att det skulle vara en del av konstitutionen och framstegen har varit enorma, säger Gavin. Däremot är det stor skillnad på toleransen i olika etniska grupper. Utanför Sydafrikas metropol Kapstaden ligger kåkstaden Khayelitsha där lesbiska vid ett flertal tillfällen våldtagits och mördats. Det är fruktansvärt. De ser det som en sjukdom som bara kan tas bort med våldtäkt, säger Balti, som trots att hans pappa är präst haft turen att tillhöra en mer accepterande grupp. Han lägger till att de färgade alltid varit mest liberala med hbt-rättigheter: På 70-talet kunde straighta ha transvestitvänner. De var långt före alla. Idag finns inga formella hinder för Gavins och Belteshazzars kärlek, men i det kollektiva medvetandet och demografin finns ärren efter apartheid kvar, och kärlek över etniska gränser är fortfarande komplicerad. Vi pratade med en kille idag som sa att när sydafrikaner dejtar någon med annan hudfärg är det ofta någon utifrån, som en europé eller amerikan. Ja, det stämmer. Vissa säger också: jag är inte rasist, men vill inte dejta nån med annan hudfärg. Fuck det. Det är vad som är i hjärtat som räknas, säger Gavin, men påpekar ändå att mycket har förbättrats. Själv växte han upp i en ultrakonservativ småstad där etniska grupper hölls isär och de vita indoktrinerades av media att tro att apartheid var rätt. Min mamma påverkades också och hade en separat tallrik och mugg till vår svarta hushållerska. Men hon har förändrats mycket. Första gången hon skulle träffa Balti sa jag inte att han var färgad, bara att han var yngre. Jag ville se hur hon reagerade. Och hon och Balti gillade varandra direkt. De älskar att laga mat ihop och mamma ringer Balti varje dag. Mig ringer hon en gång i veckan. När Balti å andra sidan skulle berätta om sin relation till Gavin blev hans anhöriga desto mer chockade. Ingen visste att han var homosexuell, framför allt inte hans prästpappa. 40 Inspiration

4 xx

5 xx Inspiration

6 Nio månader innan bröllopet sa jag till dem: ok guys, jag är gay och vi ses på mitt bröllop. Om nio månader skickar jag en taxi för att hämta upp er. Och så blev det. Det tog en, två månader för mamma att vänja sig vid tanken. Det var lite svårare för min pappa på grund av hans tro, men min syster hjälpte mig mycket där. Ibland behöver man inte vara konfrontrativ, ibland räcker det med att få folk att se att vi älskar varandra för att de ska respektera det. Nästa utmaning var Gavins syster och hennes homofoba man som Gavin och Balti skulle fira jul med. De bor på landet, är väldigt konservativa och ville inte att vi skulle röra vid varandra. Vi förstod att vi behövde visa respekt för att det var hos dem, men det var så svårt för mig, jag rör alltid vid Balti. I slutet av kvällen efter lite vin, la jag min hand på hans, och då stelnade svågern omedelbart till och sa till min syster, som bad oss visa respekt. Det kändes extra konstigt att vi som gifta inte fick hålla hand, när deras 17-åriga dotter hånglade öppet med sin kille. Gavin och Balti packade och åkte hem. Trötta på att respekten bara skulle gå åt ett håll. Så, två jular senare ringde svågern och pratade med både Gavin och Balti. Han bad inte om ursäkt, men det blev ändå en sorts försoning. Sedan kom han och hälsade på paret med sina barn. Ibland behöver man inte vara konfrontativ, ibland räcker det med att få folk att se att vi älskar varandra för att de ska respektera det. Och är det något som är uppenbart så är det just styrkan i parets kärlek. Från att Gavin köpte ett akvarium för att Balti inte skulle vara tvungen att gå hem för att mata sina hungriga fiskar, till hans glada: Vad är det? när Balti tog av sin benprotes på deras första dejt. Balti förlorade sitt ben som tioåring och hamnade i koma efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist. När han vaknade tvingades han lära om allt: äta, tala, knyta skosnörena. Men han har klarat sig ganska bra för att vara en hjärndöd kille, skojar Gavin. Han använder det aldrig som ursäkt. Han klättrar med mig, tar av sig benet ibland på dansgolvet och kör freestylemoves på golvet. Livet handlar bara om perception, det finns så mycket positivt i tillvaron som man måste fokusera på, säger Balti. Han är den största optimist jag har träffat. Jag är mer cynisk, men han har lärt mig att tänka om. Hur han hanterat sitt ben har varit en otrolig lektion för mig. Förändrat mig, konstaterar Gavin. Det hände av en anledning. Utan olyckan hade jag inte mött Gavin och haft ett så rikt liv. Om en ande kom ur en lampa och gav mig en önskning skulle jag inte önska benet tillbaka. Snarare mer kunskap att dela med andra, och förmågan att älska mer, säger Balti. Han är tacksam mot sin familj och sina vänner för att de aldrig tyckt synd om honom utan behandlat honom som vem som helst. Det gjorde mig starkare. När man ser Gavins varma blick när livskamraten visar oss sin stora hobby, gamla modelltåg, utstrålar han bara kärlek. Ändå händer det ibland att han känner av misstron från svarta sydafrikaner. De tror antagligen att jag är rasist för att jag är vit och medelålders, men de brukar ändra sig så fort vi börjar prata. Misstron är tröttsam, men jag kan förstå den. Vita sydafrikaner kan bete sig rätt rasistiskt och vara överkritiska, så många svarta är avvaktande, trötta på att de vita klagar. Gavin bodde utomlands i nio år och flyttade hem ungefär när apartheids fasor rullades upp i Sannings- och försoningskommissionen. Jag grät när jag såg vittnesmålen på tv. Det värsta var att många vita inte ville erkänna skadorna 43

7 som gjorts. Många sa: det var inte så farligt, vi gjorde ingenting egentligen. De fl esta vägrade se sändningarna. Gavins upplevelse av att många vita sydafrikaner inte känner att de har någon skuld i det som hände, bekräftas av fl era röster under resan. Det var ju 18 år sen, får jag höra. Vi måste gå vidare. Många vita är också oerhört kritiska mot den nuvarande regeringen. Visst fi nns det korruption, men också bra saker. Jag tycker den vita sidan behöver anstränga sig mer för att bryta segregationen. Men det är bättre i stan och som jag ser det bor vi i paradiset. Jag skulle aldrig vilja bo någon annanstans, säger Gavin. Vad älskar ni mest med Kapstaden? För mig är den som en diamant. De olika sidorna gör den unik, ena stunden kan man vara i stan, nästa vid havet, nästa i en tropisk dal, säger Balti. Det är så kosmopolitiskt och lätt att leva här. Det fi nns massor av kreativ energi och så mycket att göra. Vi är spontana, ibland stänger vi bara affären och åker och campar. Och är tillbaka nästa morgon. Vi brukar promenera på Table Mountain på morgnarna. De tror att Kapstadens skönhet har bidragit till att staden alltid varit mer liberal och öppensinnad när det gäller hbt-frågor och etniska relationer än övriga Sydafrika. Det kan mycket väl ha att göra med att det är så behagligt och ostressigt här. Johannesburg är mycket stressigare, alla bor på motorvägen och det är köpcenter överallt. Både Gavin och Balti är tacksamma över allt de har. Därför blir de ganska trötta på de vita sydafrikaner som emigrerade när apartheid föll och nu ägnar mycket tid åt att klaga på landet på nätet. Många av dem verkar inte trivas i sitt nya hemland, ofta Australien eller Kanada, men måste ändå klaga på allt med Sydafrika. Min spontana reaktion på det är: Håll käften, du lämnade landet, fortsätt med ditt och lämna oss i fred! Vad är problemet liksom? säger Gavin men lägger till att allt fl er trots detta fl yttar tillbaka. Dels för att de inte klarar sig lika bra ekonomiskt i de nya hemländerna. Men också för att de inte känner sig hemma och har svårt att anpassa sig. Kanske är det en bra lärdom för dem, säger Gavin och Balti fyller i: Sydafrika är som ett ostron, man måste öppna upp både sig själv och landet för att hitta pärlorna. Sydafrika 1910 Den sydafrikanska union upprättas i1948 Apartheidtiden inleds 1960 Politisk representation för svarta avskaffas 1970 Politisk representation för färgade avskaffas 1990 Apartheid avskaffas 1994 Landet styrs efter demokratiska principer med allmän rösträtt På goodnewsmagazine.se hittar du mer information 44 Inspiration