Hästkraft. Tips Så fångar du ögonblicket på bästa sätt. bergslandskap med Claes Grundsten. Jill greeenberg. Leica Monochrome

Transkript

1 FOTO 25 TIPS Fånga bergslandskap med Claes Grundsten Tips Så fångar du ögonblicket på bästa sätt ragnar axelsson Islands svartvitmästare test Kameror med appar Photoshop Så fixar du bilden för webben Jill greeenberg Hästkraft Pris 59:- (inkl. moms) Nr 1/2013 Norge 88:-, Danmark 79:-, Finland 10,50 TEST Sony SLT A99 och Leica Monochrome

2 Det fanns en tid när det kändes som nästan vartenda svenskt hem hade en tavla föreställande ett gråtande barn. Men det var inte de här tavlorna som inspirerade den kanadensisk-amerikanska fotografen Jill Greenberg när hon gjorde sin omdiskuterade serie End Times. Det är lustigt att du tar upp de tavlorna. Själv har jag inte sett dem men det är fler som relaterat till dem och det verkar som de var en stor hit i Europa, säger Jill Greenberg när jag efter nästan sex månader av e-postande lyckas få en timme på telefon med henne. När jag först ringde upp fick jag till svar att hon inte kommit in än, utan satt fast i trafiken. Hon är bosatt i Los Angeles där trafikstockningar tillhör vardagen. Hur som helst till slut löste det sig och jag fick min pratstund. Tillbaka till End Times, Jill Greenbergs utställning med gråtande barn från 2006 vilken orsakade ett ramaskri. En del tyckte att hon gått för långt och kallade henne barnmisshandlare. Struntprat, säger Jill som inte alls tar så hårt på kritiken. Jag tror snarare att folk blev tagna av kraften i bilderna och blev konfunderade av känslorna som kom över dem när de tittade på dem. Hon har egna barn. De är sju och nio år idag men var små när hon skapade bilderna. Som mamma måste man sätta gränser och ibland ta ifrån barnen saker, säga till dem att de måste gå och lägga sig och bara kan få två kakor, inte fem. Och då ska man veta att jag inte är den hårdaste när det gäller regler. Mina barn är förmodligen mer bortskämda än många andra. Men när man sätter gränser möts man av barn som gråter, som spelar ut. Det betyder inte att man är en fruktansvärd person. Barn gråter det är deras sätt att kommunicera och de ser väldigt lidande ut, nästan som om de skulle dö. Det är deras sätt att vara. Och det var precis det här hon använde sig av när hon gjorde serien. Hon lät barnens föräldrar vara de som skapade dramat. Själv spetsade hon till det hela genom en ljussättning med starkt bakljus och genom att gå riktigt nära. Sedan tillbringade hon ett antal timmar med att behandla bilderna i Photoshop. Jill vill att hennes bilder ska vara perfekta och det kräver ihärdigt arbete framför datorn. Hon kallar sig själv perfektionist, åtminstone som fotograf. I vanliga livet är hon kanske inte lika noga även om hon tilltalas av ordning och reda och gärna ser det i sin omgivning. Min man brukar säga att nu får du den där blicken där jag ser att du gör om mig, säger hon och skrattar. Jill Greenberg bor med sin make Robert som är producent för nättidningen Huffington Posts direktsända nyheter. De bor med sina två barn i ett supermodernt hem i Beverly Hills. Jill trivs i Los Angeles och har lärt sig att leva med att det betyder ett liv i bilköer, det är bara en liten detalj. Själv föddes hon i Montreal, hon var två när föräldrarna flyttade till en förort till Detroit, Michigan. Redan på college, Rhode Island School of Design, var Jill en fotografstudent som stack ut. Hon gick ut med toppbetyg och fortsatte till New York. De tolv år hon bodde där var en spännande tid och hon utvecklades till den fotograf hon är idag. Hon testade många olika typer av fotografi, hittade ett kundnät som tog henne vidare och som så småningom gjorde att hon kunde slå sig ner i Los Angeles där hon träffade sin blivande man och bildade familj. Jag hade kunder här redan innan jag flyttade men anledningen till att jag kom hit var att jag ville ha en bättre livsstil, mer utrymme och möjlighet till uteliv, säger hon. Som fotograf har Jill flera ben att stå på hon jobbar med reklam, tidningar och egna konstprojekt. Hon tilltalas av skillnaderna i hur hon jobbar. Reklamfotograferingarna generar pengarna, inom tidningsvärlden kan hon ibland få skapa någorlunda fritt, men det är nog ändå de egna konstprojekten hon känner starkast för. Jag skulle inte ha något emot att ägna mig helt åt konsten. Hon har haft flera stora utställningar, främst i New York och Los Angeles, men också i Holland, Italien och Kanada. Jill Greenberg Hästkraft Hennes ljussättningar är i en klass för sig. Och det som inte blir precis som hon vill ha det jobbar hon med i datorn, länge och omsorgsfullt. Jill Greenberg vet att skapa effekter både i Photoshop och genom det hon säger med sina bilder. Möt en av USA:s mest spännande fotografer just nu. 14 FOTO 2/2013 FOTO 2/

3 Jag ritade hästar nonstop, gjorde hästskulpturer och fotograferade hästar. Man kan nog lätt säga att jag var besatt. fond vilket gjorde att de inte kändes så vilda och farliga längre. Mer som teddybjörnar man skulle vilja krama om. Även apor har stått modeller. Jill tycker om det faktum att djur inte kan styras. Att det är upp till henne som fotograf att fånga dem på bild, att hitta ögonblicken som ger bilderna. Valet av hästar som motiv låg nära då Jill var fullständigt uppslukad av dessa ståtliga djur som barn. Jag ritade hästar nonstop, gjorde hästskulpturer och fotograferade hästar. Man kan nog lätt säga att jag var besatt. Intresset svalnade så småningom men väcktes till liv när hennes dotter ville börja rida. Hon blev verkligen intresserad av hästar och till slut fick jag försöka få bort henne från dem lite. Ridning är både farligt och dyrt. Det blev lite för mycket att tillbringa större delen av helgen i stallet så jag lyckades omvända henne något, säger hon med ett skratt innan hon inflikar att hon faktiskt lät båda barnen gå på ridläger i somras. Men frågan är om inte den som blev mest uppslukad av hästarna ändå var Jill själv. På 113 sidor visar hon i sin bok upp en hel ny hästvärld. Även om hon säger sig sakna film jobbar Jill idag i stort sett digitalt. Men då och då tar hon fram sin gamla Mamaya och laddar den med Kodakfilm. Jag plåtar med film när jag tar privata porträtt av barn. Digitalt jobbar hon främst med Hasselblad. Men den enda digitala kamera hon själv äger är en Canon Mark III, så hon hyr antingen Hasselblad H3 eller H4, bakstyckena är antingen Hasselblads egna eller Phase One. Favoritobjektiven tenderar att bli längre och längre. Favoriten just nu är ett 210 mm objektiv, hon brukar växla mellan 115 mm och 210 mm objektiv. Men det fanns en tid när merparten av hennes bilder tog med vidvinkel. Jag börjar acceptera digitalt mer och mer. När jag plåtade hästarna hade jag ett 64 GB bakstycke. Anledningen till att Jill föredrar att hyra sin utrustning är att hon reser mycket och att då slipper släpa på utrustning. Även när det gäller studioljus hyr hon in det hon behöver och då är det Profoto som gäller. Jag skulle kunna bli en riktigt bra fotoambassadör för Sverige, skrattar hon. Hon äger själv ett par Profoto blixtaggregat samt ett par gamla Speedotron som hon hade redan under New Yorktiden. Men hennes ljussättningar kräver oftast mer än så. Jill har hitta sin egen stil med sina dramatiska ljussättningar. Hon tilltalas av starkt bakljus och använder i snitt sju blixtaggregat på en plåtning. Hon har en mindre studio i sitt hus men oftast hyr hon en större i Los Angeles eller New York eller var nu jobbet ska ske. Redan tidigt i livet visste Jill att hon ville bli bli fotograf. Hon började fotografera när hon var nio. Jag tror att jag har velat bli fotograf i hela mitt liv, eller illustratör och konstnär. Var hittar du din inspiration? Jag blir inspirerad av precis allt och hela tiden. Jag har en lista med allt som jag skulle vilja göra men har varken tid eller pengar att sätta allt i verket. Det jag verkligen gör tänker jag ganska länge på innan jag sätter igång. Jag skul- Senast hon ställde ut var med en serie fotografier av hästar i oktober, på Clamp Art i New York. Serien har även resulterat i en bok, Horses, och det är inga vanliga hästar som visas det är hårt retuscherade bilder helt i Jill Greenberg anda. Jag ville göra dem annorlunda. Och det är alltid tilltalande att få göra bilder precis som jag själv vill ha dem. Inga kunder som talar om hur de vill ha det. Om jag vill ha röda och blå hästar så gör jag dem röda och blå. Ingen kan stoppa mig, säger hon och skrattar. En effekt hon får fram är att hästarnas ögon ser nästan overkliga ut, men enligt Jill är de inte alls manipulerade. Jill har också plåtat andra djur under åren. Serien med björnar fotograferade hon i studioljus och med bakgrundsle gärna göra fler konstprojekt men inser att jag nog ska fokusera på reklambilder i stället. Man måste alltid utveckla sin egen stil, alltid bygga ut sin kommersiella portfölj. Under många år kallade Jill Greenberg sig själv för The Manipulator. Hon var Photoshop-pionjär, var med redan när programmet släpptes Photoshop 1,0. Det var rätt unikt att retuschera bilderna i dator på den tiden. Det var långt innan Photoshop blev vad det är idag. Jag tycker egentligen inte att mina bilder är speciellt manipulerade, det mesta handlar ju om ljussättning. Händer det att du helt skippar att behandla en bild i Photoshop? Ja, ibland. Och då händer det då och då att min agent skickar tillbaka bilderna och ber mig retuschera dem. Då brukar jag svara: Vad pratar du om? Bilden är bra, det är bara ett annorlunda jobb. Men hur mycket hon än älskar att jobba med bilderna har hon ändå varit lite kluven till digital fotografi. Serien med hästarna var den första som hon helt och hållet plåtade digitalt. Det gör mig lite sorgsen ibland, man fotograferar på ett annat sätt när man använder film, tar mycket färre bilder. 16 FOTO 2/2013 FOTO 2/

4 18 FOTO 2/2013 FOTO 2/

5 20 FOTO 2/2013 FOTO 2/

6 Jag tycker egentligen inte att mina bilder är speciellt manipulerade, det mesta handlar ju om ljussättning. Jill berättar att hon nyligen diskuterade saken med skådespelaren Keanu Reeves som gjorde Side by Side, en dokumentär om den digitala revolutionen inom filmen. Han hade sitt sätt att se på utvecklingen det är inte sorgligt, det är annorlunda. Jag är säker på att utvecklingen kommer att göra att det blir bättre och bättre. Det är väl bara känslan som är annorlunda, säger Jill. Hon har själv alltid varit intresserad av fotografins tekniska aspekter och håller just nu på med att testa att ta fram tredimensionella tryck. Intresset för vetenskap och teknik har hon i blodet tror hon. Hennes mamma var datorprogrammerare redan på 60-talet och hennes pappa en av de första läkarna som använde laser vid ögonkirurgi. Men det är inte bara teknik som tilltalar henne. Jill är en kvinna som gärna ventilerar sina åsikter och inte är rädd för att sticka ut hakan hon fick ju mycket kritik för End Times. Titeln reflekterar för övrigt Greenbergs frustration för både Bush-administrationen och de kristna fundamentalister som presidenten stödde. Det här är inte enda gången Jill Greenberg hamnat i blåsväder. När hon under förra valkampanjen i USA tog bilder av John McCain publicerade hon vid sidan av bilderna som kom att klä magasinet The Atlantics framsida, några bilder av presidentkandidaten som hon tagit för sig själv. De bild erna visade honom på en betydligt mindre smickrande sätt. Hon lade upp dem på sin webbsida och det dröjde inte länge förrän världen fick vetskap om dem. Så här i efterhand säger Jill att det kanske inte var så smart av henne att göra så. Som kvinna och frilansare gäller det ju att vara rädd om sina kunder Då tror hon det är mer säkert att satsa på ett projekt hon funderat över på sistone, nämligen en serie med sexiga män. Det kunde vara en intressant vinkling, att en kvinnlig fotograf med två barn fångar sexiga män på bild. Det är ju betydligt mer vanligt att manliga fotografer fotograferar sexiga kvinnor, och då inte sällan även har ett förhållande med dem, säger Jill och skrattar gott och man kan ana feministen i henne, hon som gärna framhåller kvinnans rätt vilket inte alltid är så enkelt att få gehör för i USA. Jill Greenberg tycks dock ha hittat en god balans där hon har möjlighet att jobba med egna projekt samtidigt som hon gör välbetalda. Och ibland kan det ena leda till det andra idén för utställningen Glass Ceiling kom till exempel när hon fick betalt för att fotografera den olympiska simtruppen i höga klackar. Sitt eget projekt tog hon ner i vattnet och visade så hur kvinnor tvingas kämpa för att hålla sig ovanför vattenytan. Det är bara att konstatera att hon vet hur man skapar effekter, oavsett om det handlar om gråtande barn eller simmande kvinnor i högklackat. Se mer på 22 FOTO 2/2013 FOTO 2/