Examensarbete i immaterialrätt/processrätt 30 högskolepoäng. - En orättvis utformning? Författare: Charlotta Fröhammar Handledare: Docent Sanna Wolk

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2014 Examensarbete i immaterialrätt/processrätt 30 högskolepoäng Åtalsprövning vid immaterialrättsintrång - En orättvis utformning? Författare: Charlotta Fröhammar Handledare: Docent Sanna Wolk

2 2

3 Innehållsförteckning 1 Introduktion Inledning Syfte Metod Disposition Avgränsning och begreppsanvändning Bakgrund Ensamrätternas syften och avvägningar Övergripande syften och avvägningar Upphovsrättens syfte och avvägningar De industriella rättigheternas syften och avvägningar Internationella förpliktelser TRIPS- avtalet EU- lagstiftningens betydelse Åtalsprövning vid immaterialrättsintrång Absolut åtalsplikt Särskild åtalsprövning Bakgrund till utformningen Upphovsrättsintrång Intrång på det industriella rättsskyddets område Åtalsprövningens rekvisit Påkallat från allmän synpunkt Av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt Några sammanfattande kommentarer Åtalsprövningens praktiska skillnader Kravet på angivelse Riksåklagarens beslut Beslut om nedläggning av förundersökning Sammanfattande slutsatser

4 5 Behovet av straff som sanktion Straffrättens roll i immaterialrätten De civilrättsliga sanktionerna Sammanfattande slutsatser En orättvis utformning? Den historiska påverkan Olika syn på rättighetsinnehavaren Slutsats Käll- och litteraturförteckning

5 1 Introduktion 1.1 Inledning Immaterialrätt är det rättsområde som ska ge skydd åt intellektuella prestationer genom att skydda de immateriella rättigheterna mot efterbildning och annat otillbörligt utnyttjande. 1 För att göra skyddet effektivt har immaterialrättsintrång sanktionerats med flera olika åtgärder. Trots att immaterialrätt hör till det civilrättsliga området så har immaterialrättsintrång kriminaliserats och sanktionerats med straff. För att åtal mot intrång ska kunna väckas krävs det en bedömning av om det finns tillräcklig styrka i åtalet. Bedömningen görs av åklagare och ser olika ut beroende på brottstyp och de villkor för åtal som ställts av lagstiftaren för den brottstypen. Bedömningen av möjligheterna till åtal skiljer sig mellan de immateriella rättighetsområdena med följden att åtal mot intrång i en industriell rättighet är svårare att väcka än åtal mot upphovsrättsintrång. Konsekvensen blir att ensamrätterna på det industriella rättsskyddets område inte i samma grad som på upphovsrättens område kan utnyttja straffbestämmelserna. Skillnaden i möjligheten till åtal tycks grunda sig i historiskt fattade beslut som fortlever trots att deras relevans idag kan ifrågasättas. 1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att undersöka varför det ställs högre krav på att väcka åtal på det industriella rättsskyddets område än vid upphovsrättsintrång. Frågan har väckts ett flertal gånger i lagstiftningsarbetet, även under de senaste åren, men utgången har förblivit densamma. 2 Målet är därför att undersöka vad skillnaden innebär i praktiken och hur den skillnaden har motiverats, men framförallt om de motiven kan anses tillräckliga. 1 Bernitz, m.fl. s Se t.ex. prop. 1993/94:122, SOU 2001:26 och prop. 2009/10:225. 5

6 1.3 Metod För uppsatsen har den rättsdogmatiska metoden tillämpats. För att kunna beskriva åtalsprövningens utformning och motiv har fokus legat på svensk lagstiftning och förarbeten. Vid sidan av förarbeten har doktrin använts. Det ska här framhållas att den doktrin som finns på området är begränsad dels för att doktrinen endast främst deskriptivt beskriver åtalsprövningen. Men också för att det inte har skrivits så mycket om just åtalsprövningen. Utöver förarbeten och doktrin har ett urval av åklagares beslut om nedläggning av förundersökningar använts för att kunna belysa hur åtalsprövningen ser ut i praktiken. Visserligen har EU- rätten haft en stor inverkan på det moderna immaterialrättsliga systemet, men just beträffande de straffrättsliga påföljderna vid immaterialrättsintrång är området inte harmoniserat på EU- nivå Disposition Uppsatsen inleds i avsnitt 2 med en beskrivande del om bakgrunden till området. I avsnittet presenteras dels de olika immaterialrätternas syften och avvägningarna bakom deras utformning samt de internationella förpliktelser som finns på området. I avsnitt 3 presenteras åtalsprövning generellt och vid immaterialrättsintrång. Avsnittet redogör för utformningen av regleringen samt motiven till den. Efter det görs en utvärdering av den särskilda åtalsprövningen vid immaterialrättsintrång. Avsnitt 4 fokuserar på kravet på särskilda skäl vid intrång av de industriella rättigheterna och avsnitt 5 på behovet av straffet som sanktion. Uppsatsen avslutas i avsnitt 6 som svarar på frågan om åtalsprövningsreglerna på immaterialrättens område har en orättvis utformning. 1.5 Avgränsning och begreppsanvändning Uppsatsens fokus är åtalsprövning vid immaterialrättsintrång och prövningens utformning. Därför kommer de övriga aspekterna av straffrättens roll vid immaterialrättsintrång endast att beröras ytligt. Ett intrång är ett olovligt 3 Jfr det s.k. civilrättsliga sanktionsdirektivet, direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och se nedan avsnitt

7 utnyttjande av en immateriell rättighet, men hur ett intrång kan gå till skiljer sig mellan rättigheterna till följd av deras olika utformning. Det som är av intresse i denna uppsats är emellertid att intrång kan begås och därför hänvisas endast generellt till intrång eller immaterialrättsintrång. Uppsatsens syfte är att behandla skillnaden mellan möjligheten för åtal mot upphovsrättsintrång och intrång på det industriella rättsskyddets område. Till upphovsrätt räknas förutom upphovsrätten även skydd för kretsmönster för halvledarprodukter eftersom regleringen för dessa är lika. 4 Till det industriella rättsskyddets område hör de industriella rättigheterna. Det är endast de industriella rättigheterna som har lika åtalsprövningsreglering som är av intresse för uppsatsen. De industriella rättigheterna som avses i uppsatsen är således patenträtten, växtförädlarrätten, mönsterrätten, varumärkesrätten och firmarätten. 5 För enkelhetens skull hänvisas endast till upphovsrätt och det industriella rättsskyddets område alternativt de industriella rättigheterna. 4 Se lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och lag (1992:1685) skydd för kretsmönster för halvledarprodukter. 5 Se patentlag (1967:837), växtförädlarrättslag (1997:306), mönsterskyddslag (1970:485), varumärkeslag (2010:1877) och firmalag (1974:156). 7

8 2 Bakgrund För att kunna förstå syftena bakom regleringen av åtalsmöjligheterna på immaterialrättens område är det viktigt att sätta regleringen i sin kontext. I detta avsnitt presenteras därför den immaterialrättsliga regleringens syften och de avvägningar som gjorts på området samt hur internationella förpliktelser påverkar utformningen av den straffrättsliga regleringen inom immaterialrätten. 2.1 Ensamrätternas syften och avvägningar Nedan presenteras syftet bakom det immaterialrättsliga skyddssystemet samt de avvägningar som gjorts på upphovsrättens och det industriella rättsskyddets område. Avseende det industriella rättskyddets område presenteras endast känneteckensrätten och patenträtten eftersom det är tillräckligt för att få en förståelse för hela områdets reglering Övergripande syften och avvägningar Det immaterialrättsliga systemets existens och utveckling har skett i takt med den tekniska utvecklingen och accelererade under talet. 6 Syftet med det immaterialrättsliga skyddet är kort sagt att främja innovationer och kreativitet. 7 Tanken är att rättighetshavaren ska ges en skyddad position på marknaden som leder till ett ekonomiskt utbyte. 8 Incitamentet för innehavaren ska alltså vara att kunna dra ekonomisk fördel av sin kreativitet. Följaktligen innebär brister i möjligheterna att effektivt hävda skyddet att intresset för innovation och nyskapande minskar. 9 Samtidigt som det immaterialrättsliga systemet anses vara nödvändigt för att främja innovationer och kreativitet, krävs det också en avvägning mellan det 6 Levin s Bernitz m.fl. s A.a. s A.a. s. 7. 8

9 enskilda intresset och allmänna samhällsintressen. 10 Avvägningarna har gjorts inom de olika immaterialrättsliga områdena och presenteras nedan Upphovsrättens syfte och avvägningar Det ekonomiska utbytet för en upphovsrättsinnehavare anses nödvändigt för att konsten och litteraturen ska fortleva. 11 Alternativet står mellan att låta det offentliga försörja konstnärerna eller att skapa en stark upphovsrätt så att denne kan försörja sig själv. 12 För upphovsrätten har det senare alternativet valts och skaparen av en intellektuell prestation har ensamrätt på att utnyttja sin prestation. 13 Ett argument som ofta använts genom historien är att det upphovsrättsliga verket är ett uttryck för upphovsmannens personlighet och därför ges han en rätt liknande en äganderätt. 14 Den upphovsrättsliga regleringen ger ett starkt skydd för innehavaren av verket. Upphovsrättsligt skydd kräver exempelvis inte registrering utan uppstår så fort verket kommer till. Upphovsmannen har inte heller bara ekonomiska fördelar av skyddet, utan en upphovsrätt ger också ett ideellt skydd mot missbruk av verket. 15 Även andra anses ha intresse i det upphovsrättsliga verket. Andra än upphovsmannen har rätt att använda upphovsrättsligt skyddade verk exempelvis för att dessa utgör en del av kulturlivet. 16 Intresseavvägningen mellan ensamrätten och andras intressen i verket har lett till inskränkningar i rätten som begränsad skyddstid eller annans möjlighet till användande av ett verk för personligt bruk eller för undervisning Levin s A.st. 12 A.st. 13 Bernitz m.fl. s A.a. s Se 1 kap. 3 upphovsrättslagen. 16 Bernitz m.fl. s Se 4 kap., 2 kap. 12 resp. 2 kap. 14 upphovsrättslagen. 9

10 2.1.3 De industriella rättigheternas syften och avvägningar Syftet med det industriella rättsskyddet kan framförallt delas upp mellan patenträtten och känneteckensrätten. Patenträttens syfte är att främja samhällets industriella utveckling. 18 Ensamrätten utgör ett investeringsskydd och är nödvändig eftersom framtagningen av patent är dyrt och riskfyllt. 19 Möjligheten att skydda uppfinningen utgör därför ett incitament för just uppfinnande. 20 Att skyddet är tidsbegränsat gör det tydligt att patenträtten ses som ett investeringsskydd. 21 Det betonar att rätten är som viktigast i början av en produktion. En för stark ensamrätt skulle i sig kunna leda till stagnation i den industriella utvecklingen och därför måste en avvägning göras mellan innehavarens intresse i ensamrätten och en effektiv konkurrens. 22 En konsekvens av avvägningen är patentinnehavarens skyldighet att offentliggöra uppfinningen med en ingående beskrivning, vilket möjliggör för konkurrenter att bygga vidare på den. 23 En annan konsekvens är tillämpningen av tvångslicenser som anses utgöra säkerhetsventiler för att förhindra missbruk från innehavarens sida av ensamrätten. 24 Känneteckensrättens syfte är att särskilja ett företags varor och tjänster så att de individualiseras. 25 Därigenom blir varorna eller tjänsterna synliga för konsumenterna och det möjliggör marknadsföring. 26 Känneteckensrätten ger ett starkare skydd jämfört med patenträtten. Skyddet uppnås inte endast genom registrering utan också genom inarbetning. 27 Ensamrätten är också starkare i och med att den inte är tidsbegränsad. 28 Den främsta begränsningen inom känneteckensrätten är att ensamrätten endast gäller på ett visst område, t.ex. för 18 Bernitz m.fl. s A.a. s A.st. 21 Se 4 kap. 40 patentlagen. 22 Levin s Bernitz m.fl. s Levin s Bernitz m.fl. s A.st. 27 Se t.ex. 1 kap. 6-7 varumärkeslagen. 28 Jfr t.ex. 2 kap varumärkeslagen. 10

11 vissa varor eller viss verksamhet. 29 Det betyder att ett varumärke bara skyddas inom det märkets specifika marknad och därmed också gentemot de för varumärket aktuella konsumenterna. Sammantaget är syftet bakom det industriella rättsskyddets system att stärka innehavarna på marknaden genom att ge skydd åt deras upparbetade prestationer. Samtidigt är också syftet att främja konkurrensen på marknaden och inte göra marknaden för stel. Därför har det införts begränsningar på hur länge eller vilka områden som ensamrätten gäller. Det görs på det industriella rättsskyddets område en avvägning mellan rättighetsinnehavarens intresse av att kunna dra nytta av sina prestationer och marknadens behov av konkurrens och dynamik. 2.2 Internationella förpliktelser Även om immaterialrätt anses vara en nationell angelägenhet, så är det inte fritt från påverkan från resten av världen. Internationella förpliktelser eller åtaganden påverkar även utformningen av rättigheterna i sig. Fokus för den här uppsatsen är åtalsprövning vid intrång och därför är det de internationella förpliktelserna som påverkar det straffrättsliga området inom immaterialrätten som är av intresse TRIPS- avtalet Den internationella immaterialrättsliga förpliktelse som främst är av intresse på straffrättens område är för Sveriges del TRIPS- avtalet. 30 Avtalet ger parterna vissa skyldigheter avseende bl.a. säkerställandet av skyddet för de immateriella rättigheterna. I artikel 61 i avtalet framgår de krav som ställs på det straffrättsliga förfarandet. Där anges det att parterna är skyldiga att tillhandahålla straffrättsliga sanktioner åtminstone vid uppsåtliga intrång i kommersiell skala. Sanktionerna ska utgöras av både fängelse och böter och vara tillräckliga för att verka avskräckande. Hur utformningen av de immaterialrättsliga sanktionerna ska se ut är alltså inte endast en nationell angelägenhet utan sanktionssystemet måste leva 29 Bernitz m.fl. s Agreement on Trade- Related Aspects of Intellectual Property Rights, återfinns i bilaga 1c till the Marrakesh Agreement Establishing the World Trade Organization från den 15 april

12 upp till krav från omvärlden. Kraven på de straffrättsliga sanktionerna i TRIPS- avtalet är relativt generellt ställda, men utgör ändå ett krav på att det ska finnas tillräckligt effektiva sanktioner för att kunna avskräcka från intrång EU- lagstiftningens betydelse Den viktigaste internationella förpliktelsen på immaterialrättens område är för Sveriges del medlemskapet i EU. Den svenska immateriella lagstiftningen är till stor del baserad på EU- lagstiftning. EU:s påverkan är främst synlig på varumärkesrättens och mönsterskyddsrättens områden eftersom dessa är baserade på harmoniseringsdirektiv. 31 På övriga områden inom immaterialrätten har flera direktiv genomförts som reglerar vissa specifika frågor. 32 En fråga som inte har reglerats är den om straffrättsliga bestämmelser på immaterialrättens område. Straffrätt är generellt sett känsligt inom EU- rätten och därför har regleringen troligtvis uteblivit. 33 Men EU har beslutat om civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område genom direktiv 2004/48/EG, även känt som sanktionsdirektivet eller IPRED- direktivet. 34 Direktivet reglerar endast civilrättsliga åtgärder, men i skälen till direktivet betonas det att utöver de civila och administrativa åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i detta direktiv utgör ocksa straffrättsliga påföljder, i lämpliga fall, ett sätt att säkerställa skyddet av immateriella rättigheter. 35 Det som sägs i skälen reflekterar också den aktivitet som ändå har funnits på EU- nivå avseende det straffrättsliga området, trots att ingen lagstiftning skett. Under 2005 lämnade kommissionen ett förslag om rambeslut och direktiv om 31 Se direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar respektive direktiv 98/71 av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd. 32 Se Levin s. 52ff. där EU- lagstiftningen presenteras. 33 A.a. s Direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter. 35 Se skäl 28 till direktiv 2004/48/EG. 12

13 straffrättsliga åtgärder. 36 Förslaget reviderades senare samma år med skillnaden att det nu endast föreslogs ett direktiv, men innehållet var i sak detsamma. 37 I artikel 8 i det senare förslaget framgår det att medlemsstaterna ska ha en skyldighet att göra det möjligt att inleda förundersökning eller åtal utan att målsäganden lämnar försäkran eller anmälan. Skulle förslaget gå vidare till att bli ett direktiv innebär det att den utformning som åtalsprövningsreglerna idag har på det industriella rättsskyddets område skulle underkännas och behöva ändras. Den svenska inställningen vid lämnandet av det första förslaget var positiv, även om vissa förslag ansågs problematiska och skulle kräva ytterligare analys. 38 Förslaget har dock inte genomförts och innan så har skett är det svårt att spekulera i vad ett eventuellt direktiv skulle innebära. Det behöver också påpekas att förslaget endast anser angivelse vara ett för högt ställt krav. Vad ett eventuellt direktiv skulle innebära för den särskilda åtalsprövningen i övrigt är därför svårt att veta. Inom den svenska lagstiftningen har inställningen mot förändringar i åtalsprövningsreglerna varit restriktiv just för att EU- lagstiftningen måste avvaktas. 39 Att lagstiftaren vill avvakta besked från EU utesluter dock inte att en diskussion om utformningen förs. Det kan framförallt ifrågasättas hur länge den svenska lagstiftaren kan avvakta EU. 36 Förslag till rådets rambeslut om stärkta straffrättsliga åtgärder mot intrång i immateriella rättigheter (KOM(2005) 276 slutlig) respektive förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd for immateriella rättigheter (2005/0127 COD). 37 Se ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd for immateriella rättigheter (KOM (2006) 168). 38 Faktapromemoria 2005/06:FPM26, Justitiedepartementet, Se t.ex. prop. 2008/09:67 s. 143, prop. 2009/10:225 s. 271 och SOU 2013:38 s

14 3 Åtalsprövning vid immaterialrättsintrång Vid intrång av en immaterialrätt kan både straffrättsliga och civilrättsliga sanktioner följa. Begås intrånget med uppsåt eller av grov oaktsamhet kan böter eller fängelse i upp till två år följa. Detta framgår av de olika immaterialrättslagarna och regleringen är i denna del lika för alla immaterialrätter. Alla brott, som inte uttryckligen är undantagna därifrån, hör till allmänt åtal enligt 20 kap. 3 rättegångsbalken (1942:740). Immaterialrättsintrång är inte undantaget, utan hör till allmänt åtal. 3.1 Absolut åtalsplikt Allmän åklagare är enligt 20 kap. 2 rättegångsbalken behörig att åtala brott under allmänt åtal. Behörigheten att åtala brott följs i 20 kap. 6 rättegångsbalken av vad som kallas för en absolut eller obligatorisk åtalsplikt. Det innebär att åklagare också är skyldig att åtala brott under allmänt åtal. För att åtal ska kunna väckas talar man om att det krävs tillräckliga skäl för åtal. 40 Kravet på tillräckliga skäl innebär att åklagaren måste göra en prövning av åtalet och ta ställning till om gärningen utgör ett brott, om det finns omständigheter som kan utesluta eller upphäva straffbarheten samt om bevisningen är tillräckligt stark. 41 Föreligger inte tillräckliga skäl, finns det inte heller någon skyldighet för åklagare att väcka åtal. Enligt 20 kap. 8 rättegångsbalken har målsägande rätt att väcka enskilt åtal för brott under allmänt åtal om åklagare beslutat att underlåta att väcka åtal. Det innebär att de straffrättsliga sanktionerna kan användas även av rättighetsinnehavarna vid immaterialrättsintrång om åklagare beslutat att inte väcka åtal Särskild åtalsprövning För en del brottstyper är inte prövningen av tillräckliga skäl det enda kravet för att åtal ska kunna väckas. Av 20 kap. 3 2 st. rättegångsbalken framgår att det för en 40 Fitger s. 20: A.st. 14

15 del brott ställs särskilda villkor för åtal och i stycket är angivelse ett exempel på ett sådant särskilt villkor. Krav på angivelse innebär att målsäganden måste anmäla brottet för att åtal ska kunna väckas av åklagare. Det betyder att det inte räcker att ett brott har begåtts, utan brottet måste anges för att det ska kunna utredas och åtal ska kunna väckas. Ett annat särskilt villkor för åtal är s.k. särskild åtalsprövning. Särskild åtalsprövning ställer krav på att åtal ska vara påkallat från allmän synpunkt och innebär en presumtion mot åtal i varierande grad. 42 Den särskilda prövningen är ett exempel på undantag från den absoluta åtalsplikten och innebär att åklagaren måste utvidga prövningen av åtalet från endast tillräckliga skäl till att även pröva om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Kravet på särskild prövning kan ges olika styrka samt kombineras med villkor om målsägandes angivelse. 43 De brottstyper för vilka särskild åtalsprövning är ett villkor är i regel brott som har utpräglat civilrättsliga inslag, rör förhållanden inom familjen eller annars anses tillhöra privatlivet eller där andra sanktionsformer gäller vid sidan av straffrätten. 44 Anser åklagare att ett åtal inte uppfyller kraven i den särskilda åtalsprövningen utesluter det åtal. Kan det antas att åtal inte kommer att ske till följd av särskild åtalsprövning kan även förundersökningen läggas ned enligt 23 kap. 4a 1 st. andra meningen rättegångsbalken. I meningen framgår det att en förundersökning bara kan läggas ned om inget väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts. Har förundersökning inte inletts och bedömningen är att åtal inte kommer att väckas till följd av särskild åtalsprövning, kan beslut om att inte inleda förundersökningen fattas enligt 23 kap. 4a 2 st. rättegångsbalken. Särskild åtalsprövning aktualiseras alltså redan tidigt i en utredning. Att det finns undantag från den absoluta åtalsplikten beror på att ett system med en riktigt absolut åtalsplikt skulle vara alltför stelbent. 45 Det är endast de 42 Bring, Diesen s A.st. 44 SOU 1992:61 del A s Prop. 1994/95:23 s

16 straffvärda gärningarna som bör åtalas och straffas och utifrån de resurser som samhället har att fördela är en prioritering av brotten nödvändig. 46 Vid andra brott där särskild åtalsprövning inte krävs kan man säga att det alltid är påkallat från allmän synpunkt att åtal väcks. 47 För väckande av åtal mot immaterialrättsintrång är särskild åtalsprövning ett villkor, men kraven skiljer sig mellan de olika rättigheterna. För upphovsrättsintrång krävs det att målsäganden anger brottet till åtal eller att åtal är påkallat från allmän synpunkt. 48 På det industriella rättsskyddets område krävs det dels att målsäganden anger brottet till åtal, men också att åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. 49 För åtal mot upphovsrättsintrång kan åklagare självständigt väcka åtal om det är påkallat från allmän synpunkt. Åklagare ska också väcka åtal mot upphovsrättsintrång om intrånget anges av målsäganden. Även intrång i industriella rättigheter är s.k. angivelsebrott. Skillnaden är att det på det industriella rättsskyddets område därtill krävs att det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt för att åtal ska kunna väckas. Åklagare kan inte heller självständigt väcka åtal mot intrång på det industriella rättsskyddets område. Sammantaget innebär det att tröskeln för åtal mot intrång på det industriella rättsskyddets område är avsevärt högre och presumtionen mot åtal starkare. 3.2 Bakgrund till utformningen Upphovsrättsintrång Under talet stärktes det upphovsrättsliga systemet genom bl.a. höjda straffmaximum och utökade möjligheter till åtal. 50 I förarbetena till förändringarna betonades det att den upphovsrättsliga regleringen måste stärkas. Det framhölls att det är ett viktigt samhälleligt intresse att slå vakt om de upphovsrättsliga 46 Prop. 1994/95:23 s Nordell NIR 1992 s Se 7 kap. 59 upphovsrättslagen. 49 Se t.ex. 9 kap. 57 patentlagen och 8 kap. 1 varumärkeslagen. 50 Prop. 1981/82:

17 rättigheterna sett till att systemet är till för att främja ett mångfacetterat kulturutbud och bidrar till utvecklingen inom både undervisningsväsende och massmedia. 51 Straff bedömdes vara en nödvändig åtgärd, men det ansågs inte tillräckligt med lagstiftningsåtgärder utan det betonades att polis och åklagare och upphovsmännens organisationer också måste ägna problemet med piratkopiering stor uppmärksamhet. 52 Trots att det ansågs finnas ett viktigt samhälleligt intresse och behov av att via straffrättslig väg sanktionera upphovsrättsintrång fanns det en aspekt som gjorde lagstiftaren restriktiv. Eftersom det på immaterialrättens område traditionellt har föreskrivits låga straff anses det att för stora ändringar skulle vara kriminalpolitiskt ogenomtänkt. 53 Det var skälet till att straffmaximum endast höjdes från sex månader till två år. Fram till talet utgjorde upphovsrättsintrång endast ett angivelsebrott. Skälet till det var att det ansågs att de intressen som berördes av intrånget var av så personlig art. 54 Det ansågs alltså inte finnas något självständigt intresse i samhället av att bestraffa upphovsrättsintrång. På talet infördes den självständiga grunden för åklagare att väcka åtal på, om det anses påkallat från allmän synpunkt. Det krävdes inte längre att intrång anmäls, utan är tillräckligt om åklagaren själv får kännedom om brottet. För att kunna stärka den upphovsrättsliga regleringen ansågs åtalsmöjligheterna vara en viktig del. Som skäl för införandet av en självständig grund för åtal anfördes det dels att den äldre åtalsregeln vållade vissa problem för t.ex. utländska artister att i tid få fram åtalsmedgivande. 55 Det anfördes också att det nu fanns förutsättningar för omfattande kommersiellt bedriven kopieringsverksamhet som i sig gjorde den personliga anknytningen mindre stark och samtidigt behovet av möjligheten till allmänt åtal starkare. 56 Det som genomsyrar förarbetena till talets förändringar är samhällets intresse i att främja och beskydda upphovsrättens system. Därför anses det också 51 Prop. 1981/82:152 s A.prop. s A.prop. s A.prop. s A.st. 56 A.st. 17

18 viktigt att åtal kan väckas enklare än bara genom angivelse. Avgörande för förändringarna tycks vara att det allmännas intresse blir starkare vid kommersiell kopiering samtidigt som den personliga anknytningen blir svagare och därför måste det allmänna också kunna beivra den typen av brottslighet Intrång på det industriella rättsskyddets område På det industriella rättsskyddets område har straffpåföljden länge ansetts som en "onödig hårdhet", samtidigt som civilrättsliga påföljder, som i och för sig kunde vara tillräckliga för att hålla den kränkte skadeslös, inte ansetts kunna tillgodose straffets alla allmänpreventiva och moralbildande syften vid sådana uppsåtliga angrepp. 57 Straffsatsen var till en början, precis som på upphovsrättens område, satt till maximalt sex månaders fängelse. På talet genomfördes en revision av sanktionssystemet på hela immaterialrättens område och genom det arbetet höjdes straffmaximum även på det industriella rättsskyddets område och vitesförbud infördes på hela det immaterialrättsliga området. 58 Revisionen genomfördes för att kunna möta den omfattande kopieringsverksamheten som då växt fram. 59 I förarbetena betonades det att man bör se allvarligt på intrång och eftersom det inte ansågs finnas några skäl att särbehandla innehavare av industriella rättigheter var det svårt att förklara varför skillnaden i straffsatserna fanns mellan upphovsrättens område och det industriella rättsskyddets område. 60 Även synen på åtalsprövningsreglerna har varit restriktiv. Vid införandet av patentlagen diskuterades det om patentintrång skulle utgöra målsägandebrott eller falla under allmänt åtal som angivelsebrott. 61 Målsägandebrott innebär att brottet bara kan åtalas av målsäganden och inte allmän åklagare. I förarbetena ansåg departementschefen att det var tveksamt vilken lösning som var lämpligast. 62 Kommittéförslaget gick ut på att patentintrång skulle vara 57 NU 1963:6 s Prop. 1993/94: A.prop. s A.prop. s Prop. 1966:40 s. 202ff. 62 A.prop. s

19 målsägandebrott. För det talade, ansåg departementschefen, att handläggningen av patentintrång är mindre lämplig för åklagare på grund av sin säregna och komplicerade beskaffenhet. 63 För att göra brottet till angivelsebrott talade dock principiella synpunkter enligt departementschefen. 64 De principiella synpunkterna var dels att patentintrång ansågs stå nära de egentliga förmögenhetsbrotten och därför borde även patentintrång ha det förhöjda skyddet som allmänt åtal medför. Det skulle därtill vara stötande att lämna frågan om utkrävande av ansvar åt målsäganden själv. Slutsatsen blev att patentintrång bör utgöra angivelsebrott och läggas under allmänt åtal. 65 Straffansvar skulle enligt departementschefen endast komma att bli aktuellt i grövre och mer uppenbara fall, de mer komplicerade målen skulle hamna i civila patentprocesser, och därför infördes också begränsningen att åtal måste vara av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt. 66 För de övriga ensamrätterna på det industriella rättsskyddets område gjordes senare samma överväganden. 67 Under revisionen på talet diskuterades det om åtalsprövningsregeln på det industriella rättsskyddets område borde ändras så att kravet på särskilda skäl togs bort. 68 Som påpekats ovan ansågs det i förarbetena att man var tvungen att se allvarligt på immaterialrättsintrång och att upphovsrättsintrång och intrång på det industriella rättsskyddets område borde ha samma straffsatser. När det kom till åtalsprövningen ansågs det trots den inställningen att de skäl som anförts på upphovsrättens område inte hade samma bärkraft på det industriella rättsskyddets område. 69 Det erkänns att det har blivit mer angeläget att kunna utnyttja de straffrättsliga bestämmelserna sett till den ökade kommersiella olovliga kopieringen och att det är ett allmänt intresse att mer omfattande intrång eller intrång som avser betydande värden kan beivras. 70 Därtill ansågs den 63 Prop. 1966:40 s A.st. 65 A.prop. s. 205f. 66 A.st. 67 Se prop. 1966:40 s. 277, prop. 1969:168 s. 236f., samt prop. 1971:40 s Prop. 1993/94:122 s. 57ff. 69 A.prop. s A.prop. s

20 svenska åtalspraxisen i en internationell jämförelse kunna uppfattas som så sträng att åtal aldrig kunde ske. 71 Men trots att man erkänner både den ökade kommersiella olovliga kopieringen, ett självständigt allmänt intresse och en kanske för sträng praxis blir slutsatsen att det inte fanns tillräckliga resurser utifrån det statsfinansiella läget för att lätta på kraven i åtalsprövningsregeln. 72 Någon förändring av villkoren för åtalsprövningen genomfördes således inte. Konsekvensen av att inga förändringar har genomförts för åtalsprövningsregeln innebär att trots att det anses finnas ett behov av att stärka även det industriella rättsskyddet lever den historiskt restriktiva inställningen kvar. 3.3 Åtalsprövningens rekvisit Kraven för att kunna väcka åtal mot immaterialrättsintrång skiljer sig som beskrivits mellan upphovsrättsintrång och intrång i de industriella rättigheterna. När målsägande har angivit ett upphovsrättsintrång har åklagare en skyldighet att väcka åtal så länge tillräckliga skäl föreligger. För innehavare av industriella rättigheter så är inte angivelse tillräckligt, utan det krävs också att åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Åklagare kan också självständigt väcka åtal mot upphovsrättsintrång om åtal anses påkallat från allmän synpunkt. Ett skäl till att begränsa möjligheterna till åtal genom villkor som angivelse eller särskild åtalsprövning är att det inte anses just påkallat av det allmännas intresse, t.ex. vid mindre brott. 73 Under talet gjordes vissa generella uttalanden om när det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt att väcka åtal. 74 Avgörande ansågs uppsåt och vinning, om brottet upprepats och dess omfattning, brottets art och omständigheter när det begicks, straffets syfte samt fiskala och sociala intressen Prop. 1993/94:122 s A.prop. s Fitger s. 20: SOU 1940: A.bet. s

21 Nedan kommer en redogörelse göras för att belysa vad som är avgörande för särskild åtalsprövning vid immaterialrättsintrång. Kravet på angivelse är detsamma för på både upphovsrättens och det industriella rättsskyddets område och utesluts därmed. För upphovsrättens del innebär det att endast den självständiga grunden för åtal presenteras Påkallat från allmän synpunkt Prövningen av när det ska anses påkallat från allmän synpunkt att åtala upphovsrättsintrång ska utföras med hänsyn till brottets art och syfte samt omständigheterna när brottet begicks. 76 Vidare är det viktigt att beakta att den från kulturpolitisk synpunkt gjorda avvägningen för upphovsrättslagstiftningen upprätthålls. 77 Det kan även vara viktigt att ingripa straffrättsligt för att upprätthålla upphovsrättslagstiftningens skyddssystem exempelvis när målsäganden är svår att finna eller om angivelse inte skett. 78 I den allmänna motiveringen till bestämmelsen uttalas det att i fall där det personliga inslaget är dominerande bör inte åtal ske om inte målsägande själv önskar det. 79 Utöver det som sagts generellt om särskild åtalsprövning, att hänsyn ska tas till brottets art och syfte samt omständigheterna när brottet begicks, är upprätthållandet av lagstiftningens skyddssystem avgörande för prövningen av när åtal mot upphovsrättsintrång är påkallat från allmän synpunkt. Det vill säga att det allmänna anses ha en skyldighet att ingripa när systemet riskerar att inte upprätthållas. Därtill är det personliga inslaget centralt för prövningen eftersom ett dominerande personligt inslag anses utgöra skäl för att inte väcka åtal. Men även om det personliga inslaget begränsar tillämpningen av den självständiga grunden för att väcka åtal, är det avgörande för utformningen av åtalsprövningsregeln att det allmänna faktiskt anses ha ett intresse av att beskydda den upphovsrättsliga lagstiftningen. 76 Prop. 1981/82:152 s A.prop. s. 33f. 78 A.prop. s A.prop. s

22 3.3.2 Av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt När bestämmelsen om särskilda skäl först infördes på det industriella rättsskyddets område i patentlagen gjordes inga uttalanden om hur den prövningen skulle gå till. Det enda uttalandet var ett otydligt av departementschefen om att endast grövre och mer uppenbara fall skulle tas till åtal. 80 Viktigast för hur prövningen av åtal vid intrång i industriella rättigheter har utformats, har ett beslut i ett överprövningsärende av riksåklagaren om åtal mot varumärkesintrång från 1992 varit. 81 Trots att beslutet avsåg varumärkesintrång, har det betydelse för hela det industriella rättsskyddets område. Riksåklagaren uttalar att det rör sig om en åtalsprövningsregel av det mest restriktiva slaget och att allmänt åtal inte ska vara den normala åtgärden. Åtal anses endast kunna komma till stånd i sådana fall som på något mycket påtagligt sätt skiljer sig från det normala intrånget. Den låga strafflatituden, som sedan den tiden har höjts från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst två år, ansågs som ytterligare skäl för att inte satsa utredningsresurser på området. Åtalsprövningsregeln ska också anses bygga på grundtanken att det normalt ska vara målsäganden som själv vidtar rättsliga åtgärder för att skydda sina intressen. Därför bör man i prövningen beakta dennes möjligheter att vidta sådana åtgärder. Riksåklagaren pekar även ut fyra kategorier med omständigheter som kan motivera ett allmänt åtal: När intrånget har sådan omfattning eller sker på ett förslaget eller kvalificerat sätt som gör straffvärdet särskilt högt. När målsäganden är svag och intrångsgöraren ekonomiskt starkare. När intrånget sker på ett särskilt utmanande eller iögonfallande sätt eller visar på uppenbart lagtrots. När intrånget kan leda till skador på grund av varornas plagierade art. De avgörande omständigheterna ska hänföra sig till det enskilda fallet och inte till vad som är typiskt för brottstypen. 80 Prop. 1966:40 s. 205f. 81 Riksåklagarens beslut dnr ÅD 551, 596, ,

23 Särskild åtalsprövning vid intrång på det industriella rättsskyddets område är som riksåklagaren påpekar av det mest restriktiva slaget. Det är en undantagsreglering och åtal ska endast väckas i särskilda fall. På så sätt är riksåklagarens uttalande att den normala åtgärden ska vara målsägandens egna åtgärder riktigt. Det som däremot kan ifrågasättas i beslutet är dels uttalandet att ett skäl till att inte väcka åtal kan vara att resurser inte ska satsas på området utifrån de låga straffsatserna. Dels har straffsatserna höjts, men framförallt kan det ifrågasättas om utredningsresurser är ett sådant särskilt skäl som gör åtal påkallat eller inte från allmän synpunkt. 82 Det stora problemet i riksåklagarens beslut är uttalandet att endast brott som på något sätt skiljer sig från det normala intrånget ska kunna åtalas. Den här problematiken utvecklas vidare i avsnitt 4 om åtalsprövningens praktiska skillnader. 3.4 Några sammanfattande kommentarer Immaterialrättsintrång har kriminaliserats och faller under allmänt åtal. Det innebär att åklagare har en skyldighet att väcka åtal om tillräckliga skäl föreligger. På immaterialrättens område krävs det att vissa särskilda villkor är uppfyllda för att åtal ska kunna väckas. Det krävs dels angivelse, alltså att målsäganden anger brottet, men också särskild åtalsprövning. Särskild åtalsprövning innebär en presumtion mot åtal och det krävs att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Särskild åtalsprövning har effekt redan tidigt i en utredning och en bedömning att åtal inte kommer att väckas kan innebära att en förundersökning inte ens inleds. Om åklagare beslutar att inte väcka åtal kan målsäganden väcka enskilt åtal och straffbestämmelsen utnyttjas i alla fall. Ett enskilt åtal innebär emellertid att målsäganden måste avvakta åklagarens beslut och det är också dyrare för målsäganden. På immaterialrättens område skiljer sig villkoren för åtal mellan upphovsrättens område och det industriella rättsskyddets område. För åtal mot 82 Nordell NIR 1992 s

24 upphovsrättsintrång krävs det antingen angivelse av målsäganden eller att åklagare finner åtal påkallat från allmän synpunkt. På det industriella rättsskyddets område är tröskeln högre för allmänt åtal eftersom det krävs både att intrånget är angivet och att åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Historiskt sett har synen på straffrättsliga sanktioner inom immaterialrätten varit restriktiv. Det är synligt dels i utformningen av lagen, men har också uppgivits uttryckligen i förarbetena till upphovsrättslagen. I förarbetena till både upphovsrättens och det industriella rättsskyddets område uttrycks det att det är viktigt med ett starkt straffrättsligt skydd. På upphovsrättens område anses det allmännas intresse av att upprätthålla det upphovsrättsliga skyddssystemet så pass stort vid kommersiell plagiering att åtal ska kunna väckas även utan angivelse från målsäganden. Det övervägandet har inte gjorts på det industriella rättsskyddets område, men ändå anses det straffrättsliga skyddet viktigt. Den historiskt restriktiva inställningen har trots det fortsatt att styra åtalsprövningsregelns utformning för att inga ändringar har ansetts kunnat genomföras. 24

25 4 Åtalsprövningens praktiska skillnader Utifrån uppgifter från åklagarmyndigheten står det klart att den övervägande majoriteten av anmälningarna om immaterialrättsintrång avser upphovsrättsintrång. 83 Endast ett fåtal fall per år av anmälningarna avser patent- eller mönsterskyddsintrång, medan anmälningar av varumärkesrättsintrång är mer förekommande. Utifrån åklagarmyndighetens uppgifter så är det vanligaste skälet till att ett ärende om upphovsrättsintrång läggs ned att bevisningen inte räcker, medan det vanligaste skälet till att ärenden om intrång i en industriell rättighet läggs ned är att särskilda skäl inte föreligger. 84 Att det är en högre tröskel för åtal mot intrång på det industriella rättsskyddets område går att konstatera genom att läsa lagtexten. Men skillnaden är inte endast teoretisk utan har också effekt i praktiken. Nedan kommer en utvärdering att göras av de praktiska skillnaderna inom den immaterialrättsliga åtalsprövningen. Syftet är att reda ut vilka de praktiska skillnaderna är och framförallt vilka konsekvenserna blir av skillnaderna. 4.1 Kravet på angivelse Både på upphovsrättens och det industriella rättsskyddets område är angivelse ett krav för åtal. Som påpekats finns det för åtal mot upphovsrättsintrång en självständig möjlighet till åtal. Även om kraven för åtal är högre på det industriella rättsskyddets område, utgör kravet på angivelse att det finns ett formellt krav för att kunna inleda förundersökning och åtal som är lika på båda områdena. Enligt det förslag på direktiv som EU- kommissionen har presenterat ska medlemsstaterna inte längre kunna ställa krav på angivelse. Syftet med direktivet är att stärka immaterialrätten och det är tydligt att i alla fall kommissionen anser att kravet på angivelse är en tröskel som måste bort. Kravet är just en tröskel som måste överkommas för att kunna väcka åtal, men det är också själva syftet med regleringen. Åtal ska endast väckas om målsäganden 83 F. Ingblad, e- postmeddelande, F. Ingblad, e- postmeddelande,

26 själv vill det. I praktiken innebär kravet att målsäganden måste ha kunskap om att angivelse är möjligt och ett krav, att målsäganden gör en korrekt anmälan och att den anmälan är tydlig och begriplig för åklagaren. 85 De kraven som angivelse ställer på målsäganden upplevs som problematiskt också av de åklagare som arbetar med ärendena. 86 De praktiska svårigheterna innebär ett hinder i sig och möjligheterna att utnyttja den aktuella straffrättsliga bestämmelsen blir begränsade. De påpekade svårigheterna är alltså desamma både på upphovsrättens och det industriella rättsskyddets område. Men kravet på angivelse och dess betydelse för möjligheterna till åtal kan vara en utgångspunkt i jämförelsen mellan områdena. På upphovsrättens område är angivelse den enda tröskeln bortsett från den självständiga grunden för åtal. För åtal mot intrång i industriella rättigheter däremot krävs det också att åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt. Kravet på särskilda skäl innebär även det praktiska svårigheter som måste överkommas för att åtal ska kunna väckas. 4.2 Riksåklagarens beslut Vid införandet av patentintrång som angivelsebrott uttalade departementschefen att det endast var de grövre och mer uppenbara fallen som skulle tas till åtal och därför infördes åtalsbegränsningen. 87 Uttalandet antyder att departementschefen ansåg att det var de grova och mer klara fallen som skulle anses av särskilda skäl påkallade. I övrigt har inte något anförts om prövningen i förarbeten. Vad som av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt har istället utvecklats i åklagarnas praxis och särskilt genom riksåklagarens beslut från I två debattartiklar från tidigt 90- tal ifrågasattes riksåklagarens beslut eftersom det ansågs innebära ett krav på synnerliga skäl snarare än särskilda skäl F. Ingblad, e- postmeddelande, F. Ingblad, e- postmeddelande, Prop. 1966:40 s. 205f. 88 Nordell NIR 1994 s. 309ff. och NIR 1992 s. 251ff. 26

27 I beslutet från 1992 uttrycker riksåklagaren att det är mindre påkallat att åtala ett intrång som är normalt för brottstypen. Därtill uttrycker riksåklagaren att i den mån en viss bestämmelse till följd av förändringar i de brottsliga förfarandena eller andra ändrade förhållanden framstår som otidsenlig bör det vara en fråga för lagstiftaren att förändra regelsystemet. 89 Problemet med uttalandet är inte att det är upp till lagstiftaren att genom lag besluta om utformningen av åtalsprövningsreglerna. Problemet uppstår i kombination med uttalandet att åtal endast bör väckas mot intrång som skiljer sig från det normala brottet. Om en viss typ av intrång utgör det normala för brottstypen ska det enligt riksåklagarens ståndpunkt innebära att det inte är av särskilda skäl påkallat att åtala det brottet. Detta trots att det enligt tidigare praxis kan ha varit påkallat just på grund av sin natur. Problematiken uppstår särskilt i förhållande till grova intrång. Enligt riksåklagaren är det en kategori av omständigheter som kan motivera åtal, när intrånget har sådan omfattning eller sker på ett så förslaget eller kvalificerat sätt att det gör straffvärdet särskilt högt. Det vill säga att grova brott i sig kan motivera åtal, men samtidigt ska inte de brotten åtalas om de utgör det normala för brottstypen. En sådan utveckling skulle innebära en strängare praxis, men enligt riksåklagaren krävs det i det läget en lagändring för att kunna ändra den praxisen. Straffrättens syfte är att som den yttersta åtgärden förhindra oönskade beteenden. 90 Syftet med åtalsbegränsningar är att endast straffvärda gärningar bör bestraffas och att brott måste prioriteras så att samhällets resurser används där de bäst behövs. 91 Det här gör systemet komplext och innebär att avgränsningar måste göras och att alla brott inte kan eller bör åtalas. Problemet med riksåklagarens uttalande blir tydligast i förhållande till grova brott och riksåklagaren har indirekt uttalat att ju mer vanligt förekommande en mer grov brottslighet blir, desto mindre påkallat är det att åtala den brottstypen. Det synsättet innebär en 89 Riksåklagarens beslut dnr ÅD 551, 596, , Asp, Ulväng, Jareborg s. 33f. 91 Se ovan avsnitt

28 begränsning av straffrätten, vilket inte är fel i sig. Dock borde en ökad grov brottslighet snarare göra att åtal mot dessa brott ökar i prioritet än minskar. Riksåklagaren har rätt i att särskild åtalsprövning innebär en begränsning av åtalsmöjligheterna, men samtidigt borde inte straffrättens syfte vara att i minskad utsträckning bestraffa brott ju mer vanligt förekommande de blir. Det är intressant att jämföra riksåklagarens inställning med departementschefens något vaga uttalande om att endast grövre och mer uppenbara fall ska tas till åtal. Uttalandena är som sagt oklara och frågan är hur långt det är möjligt att tolka förarbetsuttalanden. Kan man tolka uttalandet av departementschefen innebär det att riksåklagaren väljer en helt motsatt inriktning. Även om straffrättens syfte kan påstås innebära att en utveckling mot grövre brott ökar brottstypens prioritet, ska det däremot inte vara möjligt att väcka åtal i strid med en åtalsprövningsregel. För att det ska bli lättare att väcka åtal mot ett visst brott har riksåklagaren rätt i att det krävs en lagändring. Men även riksåklagarens linje kan anklagas för att ändra praxis i strid med lagregeln, om det är så att riksåklagarens uttalanden anses gå emot förarbetsuttalandena gjorda av departementschefen. Riksåklagarens uttalande kan därför innebära en praxis som är strängare än vad som avsågs vid införandet av regeln. Det framstår också som motsägelsefullt att en viss förändring av tillämpningen av en regel inte kräver lagstiftning, men om förändringen ändras krävs det. Riksåklagarens uttalande går även emot det som anförs i samma beslut om att bedömningen måste utgå från det enskilda fallet och inte brottstypen generellt. Att säga att det inte är påkallat att åtala ett brott för att det utgör det normala för brottstypen är att utgå från brottstypen istället för det enskilda brottet. En förståelse för vilken brottstyp som är aktuell i prövningen behövs för att förstå vilka fall som är påkallade att åtala. Samtidigt ska det av särskilda skäl vara påkallat att åtala just det brottet. Därför är det inte bara fel av riksåklagaren i förhållande till det egna beslutet. Det är nödvändigt att utgå från det enskilda fallet och inte göra en bedömning av hur vanligt förekommande brottet är för att kunna motivera åtal, eller uteblivet åtal, för ett visst brott. 28

29 En annan fråga som behöver ställas mot riksåklagarens beslut är om en presumtion mot åtal alltid måste innebära att majoriteten av fallen inte åtalas. Det tycks i alla fall vara riksåklagarens syn. Som har påpekats ovan, och som påpekas av riksåklagaren själv, ska prövningen utgå från det enskilda fallet. Det avgörande vid särskild åtalsprövning är att presumtionen är mot åtal och att åklagare i det enskilda fallet måste finna särskilda skäl för att åtal ska anses påkallat. Om det åtalet skulle innebära att majoriteten av de angivna intrången åtalas eller inte borde det inte finnas något utrymme för. Samtidigt är syftet med åtalsbegränsningar att prioritera och fördela samhällets resurser. Men det kan inte vara detsamma som att brott inte får åtalas trots att det är påkallat. Sammantaget kan det konstateras att riksåklagarens ståndpunkt är att ju mer vanligt förekommande ett brott är desto mindre påkallat är det att åtala och att en ändring av en sådan praxis endast kan ske genom lagstiftning. Ståndpunkten är enligt min uppfattning olycklig, inte minst i förhållande till grova intrång. En ökad grov brottslighet talar på ett principiellt plan för att prioriteringen av åtal snarare ökar. Det borde inte heller vara möjligt att utföra en särskild åtalsprövning med så stort fokus på brottstypen istället för det enskilda fallet. Skulle det i en sådan praxis vara så att den grova brottsligheten utgör det normala för brottstypen, krävs det enligt riksåklagaren för dessa brott att någon mer omständighet föreligger, trots att brottets svåra natur tidigare har varit tillräckligt. Med en sådan praxis är risken stor att kraven på särskilda skäl i lagstiftningen genom riksåklagarens beslut faktiskt innebär ett krav på synnerliga skäl för att åtal ska anses påkallat. 4.3 Beslut om nedläggning av förundersökning På det industriella rättsskyddets område är angivelse en förutsättning för åtal, men det avgörande för möjligheterna till åtal är om det av särskilda skäl kan anses påkallat från allmän synpunkt att åtal väcks. Hur den prövningen ser ut synliggörs i åklagarnas beslut om nedläggning av förundersökning. Nedan görs en undersökning av ett urval av beslut om nedläggning av förundersökning för att 29