Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 5. Marianne. hedström. Episoder från Liberia. Allan Burman

Transkript

1 Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 5 Allan Burman Marianne hedström Episoder från Liberia

2 Marianne Hedström Episoder från Liberia 1

3 3 Marianne Hedström Episoder från Liberia Allan Marianne Burman Hedström Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 5 Skriften publiceras även digitalt på

4 4 Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen. En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på Copyright: Marianne Hedström 2015 Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 5 Grafisk form: Stanley Almqvist Redigering: Magnus Wahlström Omslagsbild: Marianne och Stig Hedström på plats i Liberia tillsammans med sönerna Peter och Björn. ISBN Tryck: Stema Print AB, Forserum 2015 E-publikation:

5 5 PROLOG Denna bok är ingen dikt Och ingen färgstark fantasi Ingen gamlings sista bikt Och ingen självbiografi Den är vår syn på livet Under skiftande perioder Det vi har upplevt är nu skrivet I några korta - EPISODER Stig

6 Förord Trots mångas önskan om att vi tillsammans skulle skriva våra memoarer, så har det aldrig blivit tid över till det. Om vi från början av våra liv tecknat ned allt vi under åren upplevt, skulle det ha blivit en större volym. I vår ungdom mottog vi båda en gudomlig kallelse att tjäna vår Herre i Afrika. Och när vi har mött olika prövningar och svårigheter har vi sett att Han som kallat oss till tjänst aldrig har övergivit oss. Gång på gång har vi sett Hans hand, hur Han funnits där när vi minst anat det. Efter moget övervägande inskränker vi oss att skissa ner upplevelser från vår tid i Liberia. Och det resulterar i Episoder från Liberia. Mellan åren 1957 och 1969 arbetade vi tre perioder i Afrika. Däremellan två viloperioder i Sverige. Då Stig varit alltför upptagen med förberedelser för undervisning, föll det på min lott att genomföra skrivandet. Jag skriver detta i jag-form och låter Stig berätta, då han är den av oss som upplevt de mest dramatiska händelserna. Genom brev hem till våra familjer har jag en tidsmässig uppdatering av olika händelser. De tio första kapitlen hade jag god hjälp av min man som påminde mig om olika detaljer. I juli 2011 fick han lämna den här jorden för att vara hos den Herre han troget tjänat under hela sitt liv. Mitt ansvar blev nu att fullfölja uppgiften att skriva klart våra Episoder. Detta är ingen missionsdokumentär, utan en skildring där du får följa en ung familj i tropiskt klimat med allt vad det innebär av primitivt leverne. Sjukdomar, djungelvandringar, djur, både vilda och tama, och inte minst ormar av olika slag. Här ser du missionsarbete ur en annan vinkel. Det finns gott om uppgifter att utföra. Djungelns folk behöver oss! FÖRORD 7 Marianne Hedström

7 INNEHÅLL 9 Innehåll Prolog... 5 Förord...7 Innehåll... 9 Karta Liberia...10 Liberias historia Episod 1 - Avresan Episod 2 - Porluma Episod 3 - Eliah Episod 4 - Den blinde mannen Episod 5 - Malaria...35 Episod 6 - Resa med komplikationer Episod 7 - Back to basic Episod 8 - Ormkrig/ amöbadysenteri Episod 9 - Nimba/Med båt från Oslo Episod 10 - Voinjama Episod 11 - Leoparder Episod 12 - En baby i familjen Episod 13 - Skolinvigning/Sverigebesök Episod 14 - Flygkrasch Episod 15 - En svensk jul/mer orm...93 Episod 16 - Birgers olycka/hemresa med dramatik

8 10 INNEHÅLL Karta över Liberia.

9 Liberias historia LIBERIAS HISTORIA 11 Den mäktiga floden Niger har sina flöden i det västafrikanska djungelområdet. Den går i en vid båge norrut mot Saharaöknen. Vidare mot öster och sedan söderut för att slutligen mynna ut i havet på den kuststräcka som kallas slavkusten, pepparkusten och guldkusten. Vid den nordligaste delen - just där öknen börjar, ligger staden Timbukto. Det är en mycket gammal stad. Och den har varit huvudstad i tre på varandra följande riken under talen: Ghana, Mali och Songay (inte dagens Mali eller Ghana!). Genom loggböcker, skrivna av kaptener på fraktfartyg (slavskepp), när de bunkrat vid den västafrikanska kusten, har vi fått intressant information om just Timbukto. Loggböcker berättar, att Timbukto var en livlig och pulserande handelsstad där invånarna var muslimer. Två intressanta detaljer ur loggböckerna: Uttrycket där såldes mer böcker än mat visar bildningsnivån hos folket. En annan berättelse säger, att kejsaren skulle göra sin vallfärd till Mekka. Den genomförs till fots och vandringen går via Egypten. Där gör man uppehåll. Eftersom sällskapet enbart handlade med rent guld, t.o.m. kejsarens vandringsstav var av guld, orsakar det inflation i Egypten! Timbuktos glansperiod avslutas abrupt, då ociviliserade rövarhorder från Mauritanien erövrar staden. De stjäl alla rikedomar, förstör alla konstskatter och driver invånarna i landsflykt. Men vart skulle man fly? Västerut finns Mauritanien, norr och österut finns bara öken. Enda flyktvägen är söderut - in i den djupa, ogenomträngliga djungeln. Där påbörjar en folkvandring, som pågår under århundraden och avslutas först, när djungeln ersätts av Atlantens vatten. Där slår sig den lilla folkspillran ner. Blandar sig med de primitiva stamfolk som redan finns där och blir ett bofast folk. Till de trakterna kommer den 5 februari 1820 ett skepp med namnet Elisabeth. Hon seglar under amerikansk flagg. Ombord finns 88 friköpta slavar från de amerikanska bomullsplantagen. Redan i november 1817 hade det, på kristen grund, bildats en förening - American Colonization Society - med uppgift att samla in pengar i USA, för att friköpa afrikanska slavar och transportera hem dem till Afrika. Två representanter, för föreningen, reser ned till Sierra Leone och träffar där en svart, amerikansk missionär. De seglar med honom längs kusten och inköper en ö, - Shebro Island, där de friköpta slavarna får ett hem. Tyvärr dör de flesta av de 88 emigranterna, på grund av det fruktansvärda klimatet. De få överlevande flyttar över till Sierra Leone. American Colonization Society ger inte upp utan köper en annan ö i Mesuradoflodens mynning. Dit flyttar de överlevande från Shebro Island. Man namnger ön Providence Island, Försynens ö.

10 12 LIBERIAS HISTORIA I augusti 1822 anländer 53 nya emigranter och man formar ett litet samhälle, som får sitt namn - Monrovia- efter den amerikanske presidenten Monroe. I början tas emigranterna emot med vidöppna armar av sina svarta bröder. Men redan i slutet av året har vänskapen bytts ut mot misstänksamhet. Särskilt från den stam - De-stammen - som finns närmast. Två cubanska slavhandlare, i området, var inte sena att utnyttja misstänksamheten. Man förser De-stammen med vapen och vänskapen övergår till fullt krig! Historien berättar, att den 1 december mitt under middagsvilan, när Monrovias alla invånare söker skydd för hettan - anfaller urinnevånarna! Man klättrar lätt över den bambu-pallisad som omger staden och ger sig på de yrvakna stadsborna med svärd och spjut. Många dör och resten flyr i panik till hamnen och tar sin tillflykt till ett skepp som ligger där. Men uppe på Crown Hill, vilar en gammal kvinna i sin hängmatta och röker pipa. Hennes namn är Mathilda Newport. Bredvid henne, på kullen, står stadens enda kanon. Om det är medvetet eller en olyckshändelse, det vet man inte, tänder hon luntan på kanonen med sin pipa. Skottet brinner av - och angriparna tror att nu är det världens undergång. Och de flyr hals över huvud tillbaka till djungeln. Än i dag firas Mathilda Newports day den 1 december som en av Liberias största helgdagar! Flera båtar kommer med friköpta slavar och nya områden inköps. Bassa Point, Cape Mount, Buchanan, Sinoe med flera. Man sluter ett fredsavtal med mamba-stammen. Och 1839 förenas dessa områden till ett landområde och en Commonwealth bildas. Den 26 juli 1847 föds staten Liberia genom en Declaration of Independence. Namnet Liberia kommer av latinets liber, som betyder fri och landets stolta valspråk blir: Kärleken till friheten förde oss hit. Landets flagga är en kopia av den amerikanska flaggan. Med endast 11 stripes efter de elva personer som skrev under deklarationen. En stjärna symboliserar den första, fria republiken i Afrika. Landet är en spegling av USA med engelska som språk, amerikanskt styrelseskick, skolväsen, domstolsväsen och myntenhet. Landet får snabbt internationellt erkännande och även Sverige erkänner Liberia som en självständig stat i januari Landet Liberia, som nu bildats, har tre provinser västra, centrala och östra. Det finns 5 så kallade counties längs kusten: Cape Mount, Montserrado, Bassa, Sinoe och Maryland. Landets ursprungsbefolkning delas upp i 28 stammar med olika språk. De leds av var sin så kallad paramountchief - Under sig har de i sin tur olika klaner, med sina clanchiefs, som i sin tur består av en mängd byar ledda av townchiefs, byhövdingar,

11 LIBERIAS HISTORIA 13 och en grupp äldste. Ingen lätt uppgift för den nya statens ledning att skapa ETT folk av allt detta. I januari 1949 tillträder V.S. Tubman som landets 16e president. Han är advokat, metodist och mycket vitvänlig. På inrådan, av en vit missionär, sätter han upp två mål för sin verksamhet: Öppna dörren för den vite mannen, och ena de 28 stammarna till ett folk! (Open door policy och Unification policy). President V.S Tubman avlider år 1971 i London efter en operation och efterträds av sin vice president, William R. Tolbert. När Tolbert föreslår en höjning av rispriset bryter ett missnöje ut påeldat av politiskt vänsterinriktade element. Kravallerna eskalerar och tvingar presidenten att stänga universitetet, som har varit basen för oroligheterna. I april 1980 inträffar en statskupp, ledd av sergeanten Samuel Doe. President Tolbert och 13 av hans närmaste män avrättas. Does medhjälpare i kuppen är Charles Taylor. När Doe tagit makten, blir Taylor en av hans närmaste män. Han avskedas redan 1983 för att ha fört över miljontals dollar till eget konto i USA, dit han flyr, fängslas - och rymmer! Med stöd av soldater från Elfenbenskusten tar Taylor snart kontroll över större delen av Liberia. Doe torteras till döds och det blir allmänt kaos i landet. Ett stamkrig utbryter, ur vilket Taylor avgår med seger. Han väljs till president i augusti 1997 (Den nuvarande presidenten, Ellen Johnson Sirleaf, var en av konkurrenterna om posten!). Redan 1999 börjar uppror mot Taylors brutala regim komma från norra Liberia. Och 2003 kontrollerar han endast en tredjedel av landet. Han anklagas både av FN och Sierra Leone för brott mot mänskligheten, tortyr, barnsoldater m.m. I augusti 2003 tvingas han avgå och gå i exil. Han är nu fängslad i Haag i väntan på rättegång. I januari 2006 valdes Ellen Johnson-Sirleaf till landets president. Med ma Ellens ankomst har hoppet åter tänts i det krigshärjade Liberia. Sakta men säkert tycks hon få landet på fötter igen!

12 14 EPISOD 1 AVRESAN Klättring efter palmnötter.

13 Episod 1 Avresan EPISOD 1 AVRESAN 15 Planet, en 4-motorig DC 6-a, har just landat. Det har fört oss från ett blåsigt, kallt Stockholm till ett mördande hett Liberia. Det är i mitten av januari I april året innan, gifte vi oss i Lidingö kyrka. Termometern visade på minus 19 grader när vi lämnade Bromma. Redan när vi mellanlandar i Casablanca för att tanka, känner vi av värmen i kabinen. Men det skulle bli mycket värre - det där med värmen. Våra varma vinterkläder, som satt så skönt när vi steg ombord på planet i Sverige, börjar redan kännas besvärande. När vi flyger över Sahara hamnar vi mitt i ett oväder. Blixtar lyser upp kabinen från alla håll och vi ber en stilla bön om att få komma ned på ett normalt sätt. Vi närmar oss vår slutdestination - flygplatsen Robertsfield i Liberia. Vi går ned för landning och när kabindörren öppnas slår en het vägg emot oss. Det är Liberia. Vi tar våra första steg på denna röda jord. Allt andas torka och hetta. Dammet ligger som en röd slöja över flygfältet. Vi möts av våra afrikaföräldrar Manne och Mia Paulsson och Jan, deras son, samt några vänner från Texas. Vi har båda läst engelska i skolan, men när texasborna öppnar konversation med oss, känner vi inte igen den engelska vi lärt oss. Vi behöver öva på vissa dialekter i det engelska språket. Det gjorde vi och efter en tid i landet fungerar det utmärkt. Till och med landets liberian english lär vi oss behärska. Hettan, som slår emot oss när vi äntligen stiger ur planet gör att våra varma vinterkläder känns ännu mer överflödiga. Nu gäller det att snabbt bli av med dem och byta till svalare kläder. Vi hittar dem i vårt handbagage. Vi måste också hitta en lämplig plats där vi kan byta om. Vi utser flygplatsens terminal som bästa möjlighet. Där finns toaletter. Betydligt lättare och svalare, till våra lekamen, startar vi resan till Monrovia, Liberias huvudstad. Mannes Land Rover för oss genom Firestones gummiplantages enorma skogar av gummiträd. Här och var kan man se arbetare gå med hinkar och samla upp vit latex, som rinner i tunna skåror längs trädstammarna. Dessa gummiträdsskogar, som tillsammans svarar för en årsproduktion av mer än ton gummi, sträcker sig miltals inåt landet. Det är den stora amerikanska gummifirman Firestone, som här har sina råvarutillgångar. Allt är nytt och spännande. Alla dessa människor, vegetationen som består av helt nya växtarter för oss. Förutom gummiträden så växer kokospalmen vid kusten. Uppe i inlandet växer oljepalmen. Den ger afrikanen den viktiga palmoljan, som används i matlagning. Själva nötkärnan används till framställning av tvål.

14 16 EPISOD 1 AVRESAN Vi är framme i Monrovia. Här ser vi hus, som verkar moderna och ganska nybyggda. Den nya Capitolbyggnaden är ståtlig och intar nog hedersplatsen. Presidentens palats, Mansion, är också mycket imponerande med gnistrande vita väggar med den liberianska flaggan vajande utanför. Utanför står soldater på vakt. Men vi ser också plåtskjul, med mer eller mindre rostiga takplåtar ställda på kant för att ge skydd mot blåsten. Ytterligare en plåt utgör taket och ger ett visst skydd mot regnet. Men när det kommer tropiska skyfall, står inte plåten emot trycket och då flyter allt. De dagar vi kommer att vara i Monrovia, skall vi bo i Palmnötter. ett hus som Manne tidigare byggt. Just nu ägs det av John Hurston en amerikansk missionär. Grannen på ena sidan är den amerikanska ambassaden och på andra sidan ligger den Brittiska. Tvärsöver gatan har vi den Libanesiska ambassaden. Hurstons hus ligger nära vattnet - kanske 25 meter. Vi ser också kokospalmlunden från huset. I kvällens svalka går man gärna en promenad längs stranden under palmerna. Huset, en trevåningsbyggnad med källaren inräknad, innehåller flera sovrum. Alla med stora, amerikanska sängar med höga, fjädrande madrasser och mosquitonät. Vi fick några chokladaskar av våra vänner vid avresan i Sverige. Och eftersom vi inte hunnit äta upp all choklad, lägger vi askarna på en byrå i vårt sovrum. När vi sedan på morgonen kollar, att all choklad finns kvar, upptäcker vi några små, svarta piller runt askarna. Vi har aldrig sett något liknande. När vi sedan vid frukostbordet berättar om pillren, brister alla ut i skratt - utom vi. Det visar sig vara muslortar?! Vår första kontakt med möss - men dessvärre inte den sista.

15 EPISOD 1 AVRESAN 17 Liberias flagga. Jan har fått en hundvalp, ett sött litet knyte. Den följer Jan varje steg han går. En dag bestämmer sig Jan för att grilla små, redan rökta fiskar. Han ber sin mor om en hattnål. I dagens läge vet kanske inte många hur en hattnål ser ut. Den här hattnålen är ungefär 1 dm lång med en rund träkula i ena änden. När Jan har trätt på sina små fiskar och lagt grillspettet över några stenar, blir frestelsen för stor för den lilla valpen. Han slukar hela paketet med fisk, nål och kula i ett nafs. Den dagen var det en som gick omkring och bad Gud att Han skulle hjälpa valpen, att den inte skulle dö. Vi tyckte att valpen såg litet hängig ut. Och alla undrade hur det hela skulle sluta. Min fru hade nyligen läst ett tips i Det Bästa: att om ett barn har svalt ett vasst föremål, skall man ge barnet fibrer att äta som till exempel sparris eller rabarberkräm eller till och med bomull upplöst i mjölk. Man kan ju alltid prova, även om det råkar vara en hundvalp. Sparris var nu inte aktuellt på menyn den här dagen likaså rabarberkräm. Men vi har ju alltid bomull. Sagt och gjort, vi blandar bomull i mjölk, ger det till valpen och han äter. Spännande att se om det fungerar, - och det gör det. Mot kvällen kommer det ut en 1 dm lång hattnål med en träkula i ena änden och en bomullskula i den andra. Bomullskulan kom först! Vi tror att Gud hörde pojkens bön. Han lyssnar när vi ber Honom om hjälp. Och Han svarar med att ge oss den hjälp vi behöver. Under veckan, i Monrovia, måste vi hinna med att besöka olika myndigheter. Det är viktigt, att vi får våra papper och pass stämplade med

16 18 EPISOD 1 AVRESAN fina sigill. Förutom besök på de olika kontoren behöver vi proviantera olika saker som mat och annat viktigt, som inte går att uppbringa i bushen. Alla torrvaror måste vara förpackade på burk, annars kommer termiter, kackerlackor och myror att göra slut på förrådet. - Maxwell house kaffe, Krafts ost på burk, Quaker oat havregryn, vetemjöl, Campbells soppor m.m. bara för att nämna några - allt i burkförpackning. Det kan dröja månader, ja till och med år innan vi får möjlighet att komma ned till Monrovia igen. På den tiden fanns det asfalterad väg fram till presidentens farm d.v.s. femton svenska mil från Monrovia. Resten av vägen fick man hålla till godo med en torr, dammig och gropig vägbana. Det gäller torrtiden. Under regntiden är vägen nästan oframkomlig. Därför behöver vi verkligen Mannes Land Rover. På vår väg, upp till inlandet, passerar vi Carysburg. En by där en svensk missionär ligger begravd - ett av malarians offer. Vi kör in till byn och söker oss fram till graven. Där, i utkanten av byn, ser vi en vittrad, mossig sten. Gravplatsen är ingen välskött kyrkogård, utan ett torrt, sterilt område med ogräs runt omkring. Vi rensar upp kring graven och sätter några plockade, vilda blommor i en glasburk framför gravstenen. Liberia, som land, kallas för den vite mannens grav. Med tanke på det pressande, varma och fuktiga klimatet där malariamygg och andra livsfarliga insekter frodas, gör landet skäl för namnet. Vid Gbanga, ett större samhälle, tar vägen i Liberia slut. Vi måste fortsätta vår färd genom Franska Guinea - en farlig och lång omväg. När vi passerat gränsen, måste vi omedelbart uppsöka Liberias vicekonsul i N zerekore. - en reslig, distingerad herre. Manne är litet spänd inför mötet med honom, då han vid något tidigare tillfälle gjort det besvärligt för några andra svenskar att passera genom landet. Vi slår oss ned i hans rum och tar fram våra pass. Plötsligt reser sig mannen och tar ner en ansiktsmask från väggen och överlämnar den till min fru?! Dessutom får hon ett visitkort med alla hans fina utmärkelser. Chevalier de la LEGION d HONNEUR, Commandeur de lórdre de la redemption, Chevalier de l ordre du LA- TRAN, Officier du mérite Agricole et de l ETOILE NOIRE BENIN Planteur. Vi vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss. Vi undrar naturligtvis över den gesten. Marianne tackar för vänligheten och den fina masken. Vi får våra pass stämplade och vi kan fortsätta vår färd. Kort därefter gör vi en överraskande upplevelse. Vägen tar plötsligt slut och framför oss ser vi en bred, mäktig flod flyta fram. Vi ser ingen bro och ingen färja. Plötsligt närmar sig något som ser ut att likna ett flytetyg. Färjan består av två tomma bensinfat med ett plankgolv emellan. Det finns ingen förbindelse mellan färjan och stränderna, varför vi måste

17 EPISOD 1 AVRESAN 19 köra ut i vattnet, för att komma ombord. På båda stränderna finns ett litet soltak uppsatt och under dem sitter maskinisterna med ett spel och änden av en grov lina. Med hjälp av linan drar de oss över floden. När vi väl kommit över på andra sidan, fortsätter vi vår färd. Djungeln står tät på båda sidor om vägen. Då och då passerar vi en liten by, där invånarna lever sitt liv på samma sätt som för tusentals år sedan. Det blir allt flera uppförsbackar, vilket tyder på att vi är på väg att bestiga en större bergskedja. Trakten är ibland riktigt alplik - med lodräta stup vid vägkanten. Efter en dags resande når vi fram till Zerekore - en av franska statens stora kinin-plantager. Kinin används till framställning av malariamedicin. Där har fransmännen byggt ett härbärge för trötta resenärer. Kanske att jämföra med våra motell längs motorvägarna i Sverige. Standarden går dock inte att jämföra, men där finns sängar, dusch och restaurang. En oas för oss som skakat en hel dag på en dammig väg. Dessutom är det litet omväxlande att möta européer, även om vår franska inte är speciellt lysande. Fransmän, på den tiden, vägrade absolut att tala engelska. I dag är det annorlunda. Eftersom det engelska språket genom EU har blivit Europas språk. Efter en skön natts vila serveras det frukost. En skål kaffe till var och en, baguetter, leverpastej i burk och små ostar ni vet, som finns i runda förpackningar och har formen av små tårtbitar. Det påminner litet om vårt eget land. Vilken lycka att hitta dem här mitt i bushen. Det har blivit en ny dag. Och vi är åter på resa. Nu är allt som påminner om civilisation vid kusten helt utbytt av djungel. Urskogen står mystisk och orörd tätt invid dikeskanten och vägen blir allt smalare och krokigare. Plötsligt kommer vi till en stor plats - Macenta, där vi igen möter ett stycke civilisation. Här finns affärer och hus med plåttak. Och här passar vi också på att äta en riktig middag på restaurang, innan vi kliver in i jeepen. Vi fortsätter vår färd mot Liberias gräns. Vi har gjort en vid sväng in över franskt område och skall nu åter in i Liberia. Efter en halv dags åkande når vi fram till gränsen. Där finns en vägbom och en gränsvakt. Vi måste visa våra pass och vänta tåligt tills han öppnar bommen. Det gör han, med hjälp av vår tolk Moses, som tolkar från engelska till loma, - stamspråket, som talas i området även in i Franska Guinea. Äntligen är vi inne i Liberia. Nu återstår bara några timmars körning till det första målet för vår resa - Voinjama. Solen bränner som hetast på eftermiddagen, när vi ser en mängd glittrande plåttak framför oss och får veta, att detta är Voinjama.

18 20 EPISOD 1 AVRESAN Platsen ligger bara någon mil från gränsen och är en centralpunkt för inlandet. I Voinjama finns en svensk missionsstation. Just nu är det Tage och Birgitta Johansson med lilla dottern Christina som bor där. Vi blir bjudna på mat, vatten, en dusch och senare en säng att sova i. Tage studerar franska för en lärare i Macenta. Varje vecka tar han sin motorcykel och kör den 1 mil långa vägen till sin lektion. På ryggen har han sin ryggsäck med läroböcker. En dag, när han öppnar sin ryggsäck för att ta ut sina böcker, ringlar en giftorm ut. Som väl är var ryggsäcken ordentligt stängd under färden på motorcykeln. Annars kan man tänka sig vad som har kunnat hända. Morgonen därpå fortsätter resan ytterligare 7 mil på knaggliga vägar, som mest består av två hjulspår med gräs i mitten. Broarna är ett kapitel för sig. De består av palmstockar lagda över vattendragen. Det gäller att pricka rätt på stockarna, annars kan hjulen slinta och man brakar rätt ned i vattnet. Det är lättare att pricka rätt under torrtiden. Under regntiden är det ren bedrift att komma över till andra sidan, då stockarna är såphala. Det är fyra palmbroar mellan Voinjama och Foya Camara, - vårt nästa mål på resan. På grund av att vägarna är så dåliga tar det en halv dag för oss att nå Foya Camara. Hjulspåren slingrar sig uppför våldsamma backar. Ibland måste vi stiga ur jeepen för att motorn skall orka dra lasset uppför. Sedan går det med en våldsam fart utför, att de bromsande hjulen kanar i leran. För oss, som är nya i landet, är hela resan som en overklig dröm. Den slingrande, röda vägen, den kompakta urskogen på sidorna av vägen. Färgprakten och fågellivet - allt gör stort intryck på oss. Här och var ser vi stora, kalhuggna områden och flera som är svartbrända. Vi får veta, att de skall bli årets risfarmer. Vi möter liberianer som traskar vägen fram med stora bördor på huvudet. När jeepen kommer, flyr de förskräckta in i snåren. Vi stannar till vid ett litet hus efter vägen. Manne har påbörjat bygget och tänker färdigställa huset så snart han får möjlighet. Just nu bor det ett par liberianska unga män där som vaktar huset. De har sina familjer i närheten. Byn heter Balahun och vi blir inbjudna att hälsa på hos familjerna. Själva byn ligger ett litet stycke från vägen. För att nå fram till byn, måste vi passera en mäktig flod. Över den har byfolket byggt en hängbro. Den består av kraftiga rep flätade av lianer som är sträckta över flodens bredd. Från topparna av höga träd på stränderna går sedan bärrep ut till olika punkter på bron och hjälper till att hålla den uppe.

19 EPISOD 1 AVRESAN 21 Bron har i genomskärning formen av ett V. Man får gå på repet i botten och använda repen på sidorna som räcken. Bron gungar och gnisslar när man sätter fötterna på linan. Hjärtat bultar litet extra innan man säkert tagit sig över till den andra sidan och kan klättra ned. Vi bjuds på kalla drycker hos familjerna i byn och får en stund av svalka innan vi vänder tillbaka till vår jeep och fortsätter färden mot Foya Camara. I Foya väntar ytterligare en svensk missionärsfamilj. Det är familjen Ivan och Vivan Arvidsson med sina barn. Där finns en sjukvårdsklinik. Ett par svenska sjuksköterskor arbetar också där. Dit kommer varje dag en ström av sjuklingar. Många har malaria, andra Stig balanserar på en hängbro. kommer med stora tropiksår. Barn kommer som är infekterade med mask i magen, mässling, kikhosta och andra sjukdomar. Vanliga barnsjukdomar är ofta dödliga i tropikerna. I Sverige vaccinerar vi barnen mot våra vanligaste barnsjukdomar. Tyvärr finns inte den möjligheten i många afrikanska länder. Gravida kvinnor kommer för att få hjälp. Ofta har de gått flera mil i djungeln för att komma till kliniken. Flera infödda, som arbetar på kliniken, har fått fin undervisning i sjukvård. Det är en bra avlastning för de svenska sjuksköterskorna. De som arbetar på kliniken har stor arbetsbörda. Ingen bekväm arbetstid precis. Ofta, på nätterna, kommer det in akuta fall som kräver omgående behandling. Det hände, den första kvällen, när vi just anlänt till Foya. Precis när vi ätit färdigt vår kvällsmat, knackar det på dörren. Utanför står det två män, som har burit en skadad vän till kliniken. De har gått flera mil från sin by för att komma till Foya. Mannen hade klättrat upp i ett palmträd

20 22 EPISOD 1 AVRESAN för att ta ned palmnötter. När han är uppe i trädet, får han ett epileptiskt anfall. Han faller och bryter lårbenet och ena armen. Man ser lårbenets benpipor peka rakt ut och han har svåra smärtor. Vivan ger honom en smärtstillande spruta och lägger förband på de öppna såren. Sedan kan hon inte göra mer för mannen. Han måste komma till ett sjukhus för operation. Det närmaste sjukhuset är ett katolskt sjukhus i Bolahun. Tre timmars körväg från Foya. Vilken tur att vi hann komma fram med vår Land Rover, innan olyckan hände. Manne och jag gör oss klara för avfärd. Vi bäddar med en madrass bak i jeepen och mannen lyfts upp av sina vänner. Ett par av dem följer med för att hjälpa sin vän under sjukhusvistelsen. Vi startar vår färd i mörkret genom djungeln. Så värst bekvämt är det inte för vår patient. Det skakar våldsamt på en nästan obefintlig väg. Efter drygt tre timmar är vi äntligen framme i Bolahun. Vi väcker läkaren och förklarar läget. När vi vänder tillbaka på natten, ligger patienten på operationsbordet. Det var mitt första nattliga äventyr i Liberia. Det skulle bli många flera. Nästa morgon är det dags för den sista etappen av vår resa. Den två mil långa djungelmarschen till Porluma - Byn långt borta. Manne kör med sin jeep, så långt vägen tillåter. Sedan lämnar han jeepen i den sista byn vid vägens slut.

21 Episod 2 Porluma EPISOD 2 PORLUMA 23 Min fru har fått en liten, svart kattunge av en vänlig, liberiansk tös. Nu är problemet, hur detta lilla liv på bästa sätt skall transporteras den två mil långa vandringen upp till Porluma. Vi kom på lösningen. En rymlig bag med dragkedja, får bli transportmedlet. Ytterligare problem är att övrigt innehåll, i väskan, som fickalmanacka, pass och andra papper måste samsas med den lilla katten. Så var det mjölken. Den förvaras i en liten glasflaska med en, som det verkar, pålitlig skruvkork. Men när det är dags att mata katten visar det sig att korken visst inte är så tät som vi tror. Både papper och annat i väskan har fått sig en skvätt av mjölken. Men både katten och vi överlever strapatserna på vägen. Katter har ju som bekant 9 liv eller åtminstone 7. Vi är fem personer plus en katt som kämpar oss två svenska mil genom tropisk djungel. Man kan tro att Liberia är ett platt land. Men så är ingalunda fallet. Det fick vi sannerligen uppleva då stigen, som vi följer, inte ens kan användas med cykel. Vi klättrar över berg. Vi balanserar på hängbroar av lianer över floder med krokodiler. Långa stunder, av vandringen, går vi genom gröna pelarsalar med svalkande skugga. Enorma, höga kapockträd låter solstrålarna sila genom lövverket. Vi känner doften av nedfallna, mogna frukter från marken. Ibland hoppar vi högt av prasslet från en skrämd ödla i löven. När vi passerar över en slät berghäll, gör vår vägvisare oss uppmärksamma på, att en stor pytonorm just har lämnat platsen till vår förmån. Vi undrar naturligtvis hur han vet det? Svaret är, att han känner vittring av ormen. Afrikaner har ett sjätte sinne för spårning. Ibland går färden genom öppet landskap med savannkänsla. Då blir det verkligen hett i solen. Vid starten kl på morgonen, går det bra att hålla tämligen bra fart. Men ju längre fram på dagen timmarna går och solen når allt högre på himlen, sänks farten. Vårt dricksvatten, som vi bär i en rostfri mjölkruka blir allt varmare. Det gör inte så mycket. Så länge det fuktar våra strupar. Vi kokar nytt vatten när vi kommer fram till Porluma. Problemet är, att vi först måste kyla ner det innan vi kan dricka! När vi äntligen närmar oss målet kan vi se reflexer av ett plåttak. Det visar sig vara taket på det hus, som i två år kommer att bli vår bostad. En sista uppförsbacke och målet är nått. Porluma Byn långt borta gör verkligen skäl för namnet. Vi närmar oss byn. Och plötsligt kommer en lång rad skolbarn rusande mot oss. Vi ser ut att vara efterlängtade. Paulssons stannar hos oss någon vecka. Sedan ligger ansvaret på oss. Vi är mycket unga. Min fru är 21 år och jag tre år äldre.