11.4 Egengranskning Mottagningsarbete och Hemsjukvård

Transkript

1 11.4 Egengranskning Mottagningsarbete och Hemsjukvård I detta avsnitt beskrivs mottagningsarbetets och hemsjukvårdens uppdrag, mål och innehåll på nationell, regional (länsövergripande/kommunal), lokal (den egna arbetsplatsen) och individnivå. Innehållet är en sammanställning av övergripande mål och riktlinjer med hänvisningar till regelverket och andra dokument. Var och en som arbetar inom respektive verksamhet ska känna till vad som styr verksamhetens uppdrag, mål och innehåll, för att kunna bedriva ett fortlöpande kvalitativt arbete men också för att kunna ställa krav på ledningen angående resurser, fortbildning m.m. En ökad kunskap stärker den enskilda distriktssköterskan/sjuksköterskan i sin yrkesroll och utgör en bra grund för en säker och trygg vård. Ambition och utrymme för en mer ingående omvårdnadsteoretisk och ämnesinriktad ansats finns ej i detta avsnitt och ingår inte i heller i syftet med egengranskningsinstrumentet Vårt uppdrag NATIONELL NIVÅ Med uppdrag menas vad som förväntas att den enskilda enheten på lokal nivå ska utföra. Uppdraget utgår från regering och riksdag och förmedlas via landstingsfullmäktige, hälsooch sjukvårdsnämnd och primärvårdsnämnd. Kommunfullmäktige och socialnämnden är uppdragsgivare för den kommunala hälso- och sjukvården i särskilt boende och dagvård samt i de fall hemsjukvård bedrivs i primärkommunalregi i ordinärt boende. Uppdraget förmedlas via den centrala förvaltningen, som också följer upp verksamheten gentemot uppställda mål. Arbetsuppgifterna inom både mottagningsarbetet och hemsjukvården kan utifrån de övergripande målsättningarna indelas, beskrivas och dokumenteras i Hälsofrämjande arbete/promotion Primär prevention Sekundär prevention Tertiär prevention främja befolkningens hälsa förhindra uppkomst av sjukdom och skada tidigt upptäcka ohälsa/sjukdom samt vidta åtgärder för att förhindra utveckling av dessa möta ett manifest problem med anpassad service, stöd och vård Arbetet har två inriktningar, en psykosocial och en hälsopolitisk. Det innebär i sin tur att det arbete som ska utföras kräver insatser riktade mot såväl den enskilde individen/patienten/familjen som andra närliggande verksamheter och beslutsfattare på olika nivåer. 4.5 Folkhälsoarbete Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 1 (16)

2 Övergripande mål Ytterst är det riksdag och regering som lagstiftar om vilken sjukvård som ska bedrivas och hur den ska utformas. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, SFS 1982:763 sätter ramen och är normgivande för alla verksamheter på alla nivåer i sjukvården. Sjukvårdens övergripande mål är en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Detta innebär att den ska särskilt vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen vara lättillgänglig bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen så långt det är möjligt utföras och genomföras i samråd med patienten Begrepp, reformer, lagar, föreskrifter och allmänna råd Socialstyrelsens definition av hemsjukvård är: Hälso- och sjukvård när den ges i patients bostad eller motsvarande och där ansvaret för de medicinska åtgärderna är sammanhängande över tiden Åtgärder/insatser ska ha föregåtts av vård- och omsorgsplanering. Hemsjukvård ges i såväl ordinärt som särskilt boende samt i daglig verksamhet och dagverksamhet. Omvårdnad och medicinsk vård ges i det egna hemmet. Hemsjukvård kan vara ansluten till specialist-/sjukhusvård såväl som till primärvård, geriatrisk klinik eller till kommunal hälsooch sjukvård. Vad som ingår i hemsjukvårdens service och hur det är organiserat beror på vem som bär ansvaret. Hemsjukvård kan delas upp i två delar, basal hemsjukvård och specialiserad/avancerad hemsjukvård. Basal är ett komplement till sjukhusvård och behandlar främst tillstånd som inte kräver sjukhusvistelse. Vården ges till patienter i särskilt eller enskilt boende under dagtid av t ex en distriktssköterska/sjuksköterska. Specialiserad/avancerad hemsjukvård är en organisation skiljd från sjukhusets och utförs av multiprofessionella team. Vården är tillgänglig dygnet runt och ett team består av läkare, sjuksköterskor med flera. Syftet är att kunna erbjuda ett alternativ till sjukhusvård när behandlingen inte kräver sjukhusets resurser. Vården är komplex och patienterna är ofta svårt sjuka. 10. Riktlinjer för vård Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 2 (16)

3 Primärvård som är en vård nivå, ska vara basen i hälso- och sjukvården och omfatta basal medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering utan avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen, 5, ska landstingen organisera primärvården så att alla som är bosatta inom landstinget får tillgång till och kan välja fast läkarkontakt i primärvården. En sådan läkare ska ha specialistkompetens i allmänmedicin. Den enskilde patienten bör, om hon eller han så önskar, kunna välja sjukvård i hemmet som ett alternativ till sjukhusvård, när inte sjukhusets särskilda medicinska eller tekniska resurser krävs. Flera statliga utredningar har lyft fram vården av kroniskt och svårt sjuka patienter, liksom vården i livets slutskede. Denna vård kommer sannolikt till största del att ske i ordinärt eller särskilt boende och inte på sjukhus. 3.2 Primärvård Ädel-reformen som trädde i kraft den 1 januari 1992, innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för service, vård och omsorg till äldre och handikappade. Kommunerna fick ansvar för sjukvården, exklusive läkarinsatser i de särskilda boendeformerna. Kommunerna fick dessutom möjlighet att avtala med landstingen om ett övertagande av hemsjukvården i det ordinära boendet. I kommunernas hälso- och sjukvård skall det finnas en sjuksköterska som har det medicinska ansvaret i verksamheten. Kommunernas hälso- och sjukvårdsansvar regleras i Hälso- och sjukvårdslagen Ädelreformen 6.4 MAS, Medicinskt ansvarig sjuksköterska LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, (1993:387), som är en rättighetslag, trädde i kraft 1994 i samband med Handikappreformen. I samband med denna lagstiftning övertog kommunerna ansvaret för de verksamheter som landstinget tidigare hade ansvarat för. Målet med LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra. Insatser enligt LSS kan endast ges om den enskilde begär det och kan sökas av personer under 65 år. Socialstyrelsen har tagit fram riktlinjer i Allmänna råd, LSS Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, SOSFS 1994:1. Under 2005 kom en del nya regler in i LSS. Det gäller främst bestämmelser om kvalitet, dokumentation och anmälningsplikt. Som stöd för dem som handlägger dessa frågor finns nu ett Meddelandeblad. Nya bestämmelser om kvalitet, dokumentation och anmälningsplikt i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), m.m Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS Psykiatrireformen 1995 innebar att kommunen även fick ansvar för långvarigt psykiskt funktionshindrade. I detta ansvar ligger att tillgodose behovet av boende, service, sysselsättning och stöd i det dagliga livet. Kommunen ansvarar för medicinska insatser upp till sjuksköterskenivå om patienten har beviljats ett särskilt boendebeslut enlig SoL (socialtjänstlagen) eller enlig LSS Psykiatrireformen Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 3 (16)

4 REGIONAL NIVÅ Verksamhetens inriktning och mål De övergripande lagarna och riktlinjerna tillsammans med länsövergripande/kommunala politiska direktiv och prioriteringar är utgångspunkten när landstinget/kommunen formulerar inriktning av verksamheten för primärvården inklusive hemsjukvården i verksamhetsplanen. Innehållet i verksamhetsplanen ska svara mot befolkningens behov och efterfrågan. En verksamhetsplan ska beskriva vem som ska betjänas vad som ska erbjudas vilken nytta som avses och hur verksamheten kontinuerligt kan kvalitetsutvecklas Kvalitetspolicy och kvalitetsmål Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården, SOSFS 2005:12, trädde i kraft den 1 september 2005, och ersätter därmed den gamla föreskriften 1996:24 om Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården. Innehållet i SOSFS 2005:12 är helt igenom av bindande karaktär, d v s en föreskrift, till skillnad från allmänna råd. Föreskrifterna beskriver grunderna för hur ett systematiskt kvalitetsarbete ska bedrivas inom hälso- och sjukvården. De fastställer vårdgivarnas och verksamhetschefernas ansvar för att inrätta och tillämpa ledningssystem för kvalitet inom alla vårdverksamheter. Föreskrifterna tar bl.a. upp att det ska finnas rutiner för bemötande av patienter, för diagnostik, vård och behandling samt för kompetens och samverkan. Kvalitetssystemen ska också innehålla rutiner för risk- och avvikelsehantering och för egenkontroll och uppföljning. 6.7 Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården Omvårdnadspolicy/etiska riktlinjer Relationen och "det goda mötet" är ofta det som kvalitetsutmärker vården. En omvårdnadspolicy beskriver och förklarar förhållningssätt och etiska riktmärken och gäller all personal som står i kontakt med patienter och anhöriga, oberoende av vilken yrkesgrupp de tillhör. Den ska bl. a innehålla principer om helhetssyn, individualitet och integritet samt principen om aktivitet och medverkan. 4.3 Omvårdnad Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 4 (16)

5 Befolkningens behov och efterfrågan Som underlag för analys av en befolknings behov och efterfrågan används demografiska data och olika ohälsotal. Besöksfrekvens och kontaktorsaker, relevanta för området, finns att hämta i besöksstatistik samt i diagnos- och åtgärdsregistreringar. Genom att fråga befolkningen/patienterna kan vidare viktig kunskap om behov och efterfrågan belysas. Inom landstingen och kommunerna finns utvecklingsenheter, socialmedicinska enheter eller motsvarande vilkas uppgift bl. a är att bistå vid framtagande av underlag samt med analys av behov och efterfrågan. Behovsanalysen ska leda till att aktuella hälsohot, sjukdomar, sociala och medicinska belastningar inom området kartläggs. Data som erhålls ska kompletteras med och belysas av aktuell forskning och utveckling. Resultatet av analysen ska sedan utgöra underlag för övergripande prioritering och resursfördelning (kapitering). LOKAL NIVÅ Lokal områdesbeskrivning En lokal områdesbeskrivning är ett verktyg för att kunna vidta riktade åtgärder. Den ska ge en god bild av ett betjäningsområde. Områdesbeskrivningen ska innehålla: 1. Befolkningens ålderssammansättning 2. Befolkningens levnadsvillkor 3. Antal personer från andra länder 4. Vilka språk som förekommer 5. Religioner 6. Arbetsplatser 7. Arbetslöshet 8. Miljö 9. Skolor, barnomsorg 10. Hemsjukvård och extra stöd 11. Socialtjänstens service 12. Aktiviteter för barn 13. Kulturutbud 14. Samlingslokaler och rekreationsmöjligheter. 15. Uppgifter om bebyggelse, hustyper, boendestandard och kommunikationer. 16. Uppgifter om det politiska styret och uttalad politisk målsättning samt namn på aktuella politiker Lokala mål och arbetsplan De generella och övergripande målen måste brytas ned och anpassas efter lokala behov och förutsättningar, d v s områdets struktur, befolkningens behov och efterfrågan samt den Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 5 (16)

6 kompetens, de metoder och resurser som den lokala verksamheten förfogar över. De lokala områdesbeskrivningarna är viktiga för övergripande behovsanalys, för formulering av verksamhetsinriktning och för resursfördelning på central nivå. Men framförallt är de en förutsättning för ett effektivt arbete i det egna distriktet, för utformande av lokala mål och för uppföljning av verksamheten. Den lokala arbetsplanen kan utgå från den lokala områdesbeskrivningen samt ska beskriva hur målen ska uppnås. Under 90-talet tog Sveriges Kommuner och Landsting initiativ till att lokala metodböcker och handböcker skulle samordnas till en gemensam Handbok för hälso- och sjukvård i landet. Initialt fanns den i pappersform, därefter i CD-format och 2002 kom den första Handboken för Hälso- och sjukvård ut på Internet Kompetens, personal- och kvalitetsutveckling, avvikelsehantering Enheten bör ledas av en person med erforderlig utbildning och erfarenhet. Denna person låter medarbetarnas kompetens komma verksamheten till del och stödjer den enskilda distriktssköterskan/sjuksköterskan att själv hitta lösningar och utveckla ny kunskap. Kompetens som krävs för att arbeta med hemsjukvård, är för sjuksköterskor specialistutbildning till distriktssköterska eller annan specialistutbildning. För att utföra speciella bedömningar och behandlingar eller för att ge handledning vid speciell problematik bör personalen inom hemsjukvården ha tillgång till specialistutbildad sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast och kurator. Om den ordinarie läkaren inte har erforderlig specialistkompetens, bör läkare med denna kompetens regelbundet finnas tillgänglig som konsult. För att det ska vara möjligt att grunda sitt arbete på beprövad erfarenhet och aktuell forskning behöver personalen ständigt hålla sina kunskaper aktuella genom regelbunden fortbildning. Dessutom behövs tillgång till aktuell litteratur och möjlighet att följa vetenskapliga tidskrifter. Finns en central utvecklingsenhet, kan denna vara behjälplig med att tillhandahålla eller ge tips om sådan litteratur. Kontakt med specialistsjukvården för kompetens- och erfarenhetsutbyte bör finnas eller etableras. Introduktionsprogram och fortbildningsprogram ska utvecklas utifrån de lokala målen och förutsättningarna. De ska vara relevanta för den enskilde befattningshavaren och för arbetet på mottagning och i hemsjukvård. Fortbildningsprogrammet ska uppmuntra till inhämtande av ny kunskap inom verksamhetsområdet. Det ska stödja och uppmuntra kvalitetsutveckling, forskning och utvecklingsarbete. Det individuella fortbildningsbehovet bör diskuteras vid utvecklingssamtal. På enheten ska det finnas en organisationsplan som tydligt anger ansvarsfördelning. För att kunna beskriva sin verksamhet i termer som är meningsfulla, både ur ett kvalitets- och kostnadseffektivt perspektiv, behövs en strukturerad verksamhetsberättelse där mottagningsarbetet och hemsjukvården finns beskriven, likväl som övrig verksamhet vid enheten. Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 6 (16)

7 För att kunna utföra ett fullgott arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är det nödvändigt att ha tillgång till och förstå innebörden av aktuella författningar, föreskrifter och allmänna råd från Riksdagen, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Arbetarskyddsstyrelsen. Rutiner ska finnas framtagna för avvikelserapportering. Dessa bör ligga till grund för översyn av rutiner och organisation Det är viktigt att alla berörda har möjlighet att ta del av såväl positiva som negativa erfarenheter. 6.6 Lex Maria och avvikelsehantering Fellänkad 6.7 Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet 6.8 Medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården 6.10 Delegering Samverkan och samarbete För god vård krävs samverkan och samarbete med andra verksamheter och sektorer i samhället. Med samverkan menas att huvudansvariga för olika verksamheter träffas och gör upp ansvars- och områdesavgränsningar kring olika behov eller problem. Samverkan syftar till att fastställa rutiner för när och i vilka sammanhang personalen ska samarbeta med varandra. Samarbete ges 'betydelsen gemensamma insatser eller faktiskt samarbete kring enskilda patienter/familjer eller närstående. Viktiga samverkans-/samarbetspartners är specialistsjukvården, tandhälsovården och socialtjänsten. Ledningen inom respektive verksamhet har ansvar för att samverkan sker för att stödja samarbetet Samordning och vårdkedjor I den förändrade Betalningsansvarslagen, Lag (2003:193) om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård försöker man komma åt problemen med bristerna i samordningen mellan specialist-/sjukhusvård, primärvård och kommunal hälso- och sjukvård samt socialtjänsten. Lagen trädde i kraft den 1 juli Syftet med förändringarna i lagen var att pådriva den gemensamma vårdplaneringen. Betalningsansvar för kommunerna gäller för utskrivningsklara patienter inom akutsjukvård, geriatrik och psykiatri. De tidigare föreskrifterna och allmänna råden om informationsöverföring och samordnad vårdplanering (1996:32) har ersatts av en ny föreskrift Samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård, SOSFS 2005:27. Information med vårdplan skall lämnas från slutenvård till berörda enheter och socialtjänst senast samma dag som utskrivningen. Vårdkedja är ett organisatoriskt begrepp, som betecknar hur olika hälso- och sjukvårdsinsatser kan länkas ihop till en sammanhängande och samordnad helhet, som inte bara ger god vård i varje länk utan också eftersträvar ett bra slutresultat. Vårdkedjor kan vara av olika slag och involverar flera huvudmän och/eller flera vårdnivåer. Vårdkedjor kan gälla de utskrivningsklara patienterna eller patientgrupper med vanligt förekommande sjukdomar och som har behov av primärvårdens insatser. Diabetes, astma, hjärt-kärlsjukdomar, stroke, Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 7 (16)

8 psykiska funktionshinder och olika typer av sår är exempel på områden där fungerande vårdkedjor kan innebära kvalitativa och ekonomiska vinster. För att åstadkomma vårdkedjor med hög kvalitet i varje länk och ett gott slutresultat krävs Förtroendefulla och respektfulla relationer mellan olika vårdgivare De olika vårdgivarna bör ha samma grundsyn och gemensamma kunskaper om rutiner, förhållningssätt, vård och behandling gällande olika patientgrupper Överenskommelser om när primärvården tar över ansvaret och vice versa Vårdplaneringsrutiner inklusive meddelanderutiner och dokumentation som innehåller det som är väsentligt att veta för den som tar över ansvaret för vården. Kopia av omvårdnadsepikris eller motsvarande samt medicinsk epikris inklusive signerade medicinska ordinationer och läkemedelsordinationer ska alltid tillsändas den som tar över vårdansvaret. Omvårdnadsepikris, alternativt information, ska innehålla uppgifter om aktuell omvårdnadsstatus inklusive ADL-status, vårdbehov samt uppgifter om aktuella mediciner och behov av hjälpmedel. På motsvarande sätt ska primärvården sända aktuell information till sjukhuset. Det är särskilt viktigt att informera om omvårdnadsbehovet som fanns innan akut sjukdom inträffade. Vårdprogram/guidelines är en lokal överenskommelse med riktlinjer rörande innehållet i och organisationen av den vård och service som ska erbjudas människor med en viss sjukdom. 6.9 Vårdplan, utskrivningsklar, ansvarsfördelning 9.5 Dokumentation - Samordnad vårdplanering Kontinuitet och tillgänglighet I kraven på god och säker vård ingår att ge stöd samt att skapa förtroende och tillit. Dessa krav är, förutom kompetens, avhängiga graden av kontinuitet och tillgänglighet. Kontinuitet och tillgänglighet innebär i praktiken att distriktssköterskan/sjuksköterskan är känd av patienten och i förekommande fall de närstående samt att hon är lätt att komma i kontakt med. Att finnas tillhands så snart ett problem uppkommit och då få träffa en sjuksköterska som känner patienten och hans närstående är viktigt för de svårast sjuka patienterna men är också av vikt i det preventiva arbetet. En god relation mellan patient och distriktssköterska/sjuksköterska har stor betydelse för att patienter ska ta till sig information om egenvård och stöd som för vården i sin helhet. Tid, kontinuitet och tillgänglighet kan vara aspekter som förhindrar eller förstärker en god relation. För att lära känna patienten och de närstående så väl som möjligt är, det viktigt att varje patient har en patientansvarig sjuksköterska som i så stor utsträckning som möjligt träffar dem. Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 8 (16)

9 Upplevelse av servicegraden och vårdresultatet Det är viktigt för kvalitetsutvecklingen att veta vad befolkningen/patienterna och anhöriga tycker om våra insatser. I första versionen av PUNK fanns det med förslag på hur man kan arbeta med patientenkäter. Dessa har utgått pga. förändrade samarbetsförhållanden med upphovsmannen/kvinnan. I många och landsting och kommuner finns patient/brukarenkäter framtagna Lokaler och Utrustning Mottagningsarbete De lokaler som användas i verksamheten ska vara anpassade för handikappade och barn. Lokalerna bör möjliggöra arbete med enskilda och för gruppaktivitet. Miljön ska vara barnsäker. Utrymmen för speciella screeningsmoment som t ex hörsel och syn undersökning ska finnas. Dessutom måste utrustning för akut omhändertagande av patient finnas lättillgänglig. Mottagningsarbete och hemsjukvård För att bedriva verksamhet med kvalitet krävs sjukvårdsmaterial, medicinteknisk utrustning och tekniska hjälpmedel. Underhåll och kalibreringar av medicinsk-teknisk utrustning samt underhåll och kontroller av tekniska hjälpmedel ska göras enligt schema och dateras. Vårdgivaren ansvarar för att bestämmelserna i lagen om medicinsk-tekniska produkter efterlevs. Den som har ledningsansvar för vård- och behandlingsarbetet ska säkerställa kraven. Hälso- och sjukvårdspersonal, som använder medicinsk-tekniska produkter, ska ha kunskap om produktens funktion, om risker vid användning och om åtgärder för att begränsa skador mm då en olycka inträffat. Ansvariga personer ska svara för att lämpliga produkter används, att de är kontrollerade innan de tas i bruk, att de underhålls och kontrolleras regelbundet, att personalen är kompetent att hantera produkterna samt att instruktion för användning och teknisk dokumentation på svenska finns tillgänglig. 6.8 Medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården INDIVIDNIVÅ Hälsofrämjande arbete Till hälsofrämjande åtgärder (promotivt arbete) räknas aktiviteter för att upprätthålla eller öka graden av välbefinnande och självförverkligande. Huvudkomponenter i det hälsofrämjande arbetet är den enskildes livsstil och den miljö som formas av den sociala strukturen. Lokala hälsoråd eller motsvarande är en form för samverkan. Viktiga samverkanspartners är socialtjänst, fritidsförvaltning, skola, barnomsorg m fl. Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 9 (16)

10 Primärprevention Primärprevention innebär att erbjuda och förmedla grund/baskunskap om egenvård vid sjukdom och kunskap om olika riskfaktorers betydelse för hälsa. I denna skrift har vi valt att räkna in dessa områden i begreppet primärprevention, som vanligen ges innebörden specifikt skydd mot sjukdom eller hot mot hälsa, t.ex. fallolyckor Sekundär och tertiär prevention Sekundär prevention fokuserar på att upptäcka sjukdomar på ett tidigt stadium, tertiär prevention på att förhindra sjukdom att förvärras. Distriktssköterskan/sjuksköterskan har en viktig funktion i den prevention som gäller riskfaktorer som högt blodtryck, rök- och tobaksvanor och olämpliga kostvanor m.m. Lokala vårdprogram bör upprättas i samverkan mellan länssjukvård; och landstingets och kommunens primärvård. Dessa kan utformas på basis av olika kvalitetskrav/indikatorer, riktlinjer och utvärderingar. Tertiär prevention innebär också att ge kvalificerad omvårdnad, rehabilitering och medicinsk vård. Tertiär prevention innefattar palliativ vård och vård i livets slutskede. 8.6 BraVå - Kvalitetskrav/kriterier 8.9 Nationella riktlinjer 8.10 SBU - Vetenskaplig utvärdering och evidens 8.11 Evidensbaserad omvårdnad 8.12 Nationella Kvalitetsregister Demens Ett väl fungerande vårdprogram för personer med demenssjukdom bygger på att handläggningen av demensfrågor på olika vårdnivåer och samarbetet mellan olika huvudmän fungerar och anpassas till varandra. Tidiga utredningsinsatser skall erbjudas för att bromsa upp sjukdomsutvecklingen och hitta behandlingsbara sjukdomar som obehandlade bidrar till att symtomen ökar. Demenssjuksköterskan har en viktig funktion i kommun och landsting där hon med sin specialistkunskap kan bedriva uppsökande verksamhet där hon kartlägger förekomsten av demens hos befolkningen i syfte att redovisa behov av vård och boendeformer. Att ge information och stöd till patienter och anhöriga är också en viktig del i arbetet. Att arbeta med dementa är krävande både fysiskt och psykiskt. Personalen tillhör en yrkesgrupp som är känslomässigt utsatt. Handledning är en stödinsats som har som mål att bevara och vidareutveckla personalens yrkeskunnande, ge ökad kraft, arbetsglädje och engagemang. 10. Riktlinjer om Demens Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 10 (16)

11 Urininkontinens Distriktssköterskan bedriver upplysning, råd och stimulans till egenvård till både enskilda patienter och i grupp. Hon identifierar, bedömer och selekterar urininkontinenta patienter till rätt vårdnivå genom att aktivt fråga och/eller observera patienten. Utredning, behandling och rehabilitering av urininkontinenta patienter är alltid ett teamsamarbete mellan olika yrkeskategorier där sjuksköterskan ofta har en sammanhållande och central roll. Distriktssköterskeutbildningen ger kompetens och behörighet att i samband med utredning, behandling och rehabilitering prova ut och förskriva inkontinenshjälpmedel. All vård, behandling, rehabilitering och förskrivna hjälpmedel skall följas upp, utvärderas och dokumenteras i patientjournalen. 12. Kvalitetsindikatorer Urininkontinens Nutrition Undernäring är vanligt bland äldre patienter. Det är av största vikt att inom såväl öppen som slutenvård och kommunal omsorg identifiera patienter som är undernärda eller är i riskzonen för att utveckla undernäring och att tidigt sätta in nutritionsbehandling till dessa patienter. Identifiering av undernärda patienter bygger på en kombination av olika variabler. Tecken som tyder på att patientens näringstillstånd är otillfredsställande är bl. a: viktförlust under den senaste månaden eller månaderna BMI <19 försämrat mat- och vätskeintag nedsatt aptit tugg eller sväljningsproblem lågt serumalbumin Det behövs rutiner inom alla vårdformer för att bedöma patientens näringstillstånd, energioch vätskebehov samt mat- och vätskeintag. Om patienten äter otillräckligt i förhållande till sitt behov bör nutritionsbehandling sättas in för att förhindra ytterligare viktnedgång och undernäring. För en framgångsrik nutritionsbehandling krävs ett multidisciplinärt arbete där läkare, sjuksköterskor, dietister, logopeder m.fl. samverkar. Dietist bör konsulteras i ett tidigt skede eftersom det är lättare att förebygga än att i efterhand återställa en näringsrubbning. En viktig förutsättning för en god nutritionsbehandling är utbildning inom nutritionsområdet för olika yrkesgrupper. Personal inom olika vårdformer bör genomgå en grundläggande utbildning inom kost- och näringsfrågor. Patientens vikt bör följas kontinuerligt under sjukdoms- och behandlingsperiod. Med hjälp av registreringen får man en uppfattning om patienten får den energi som hon/han behöver. Patientens nutritionsproblem, näringstillstånd, mat- och vätskeintag samt nutritionsbehandling bör regelbundet följas upp, utvärderas och dokumenteras i journalen under sökordet nutrition. Även i omvårdnadsepikrisen bör patientens nutritionsproblem och nutritionsbehandling Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 11 (16)

12 dokumenteras. Det är viktigt att patienten får ett så gott nutritionsomhändertagande som möjligt i hela vårdkedjan. Rutiner för överrapportering från sjukhus till vårdenheter i primärvård och kommun måste finnas, men även omvänt, överrapportering från primärvård/kommun till sjukhus måste också ske om patienten skrivs in på sjukhus. 10. Riktlinjer om Nutrition Smärta Om smärta ska kunna behandlas effektivt behöver all hälso- och sjukvårdspersonal grundläggande kunskaper inom området. Ökad kompetens och förbättrade rutiner inom området smärta och smärtbehandling kan uppnås genom införande av sjuksköterska med specialfunktion som "smärtombud". Om patienten ska kunna erbjudas en effektiv behandling krävs en noggrann smärtbedömning, individualiserad smärtbehandling och en kontinuerlig uppföljning. 10. Riktlinjer om Smärta Vård i livets slutskede Vikten av god vård i livets slutskede har under de sista åren betonats i flera olika statliga utredningar. I Hälso- och sjukvårdslagen samt åliggande lagen föreskrivs att hälso- och sjukvårdspersonal ska fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De efterlevande ska visas hänsyn och omtanke. I Kommunförbundets cirkulär 1994:227 redogörs för kommunernas ansvar för avlidna. Kommunerna har sjukvårdshuvudmannaansvar för dem som bor i särskilda boendeformer. Detta ansvar innebär en skyldighet att ta hand om den avlidna till dess att den döda kroppen lämnas ut för bisättning. I de fall den döda kroppen transporteras till bårhus eller annan särskild lokal för förvaring fram till bisättningen så har kommunen ansvar för att ordna såväl transport som förvaring och svara för de kostnader som uppstår. 10, Riktlinjer om Palliativ vård Läkemedelsförskrivning Förskrivningsrätten för sjuksköterskor regleras i Socialstyrelsens föreskrifter om ändring i föreskrifterna (SOSFS 2001:16) om kompetenskrav för sjuksköterskor vid förskrivning av läkemedel. För att få förskrivningsrätt krävs att sjuksköterskan uppfyllt något av utbildningskraven 1. legitimation som sjuksköterska med vidareutbildning/specialistsjuksköterskeexamen som omfattar 50 poäng, inklusive 10 poäng i farmakologi och sjukdomslära, 2. legitimation som sjuksköterska med vidareutbildning/specialistsjuksköterskeexamen som omfattar 40 poäng, samt därutöver 10 poäng i farmakologi och sjukdomslära, 3. legitimation som sjuksköterska med sjuksköterskeexamen som omfattar 120 poäng, samt därutöver 20 poäng i farmakologi och sjukdomslära, eller 4. grundutbildning som legitimerad sjuksköterska i allmän hälso- och sjukvård som omfattar 120 poäng, samt därutöver 20 poäng i farmakologi och sjukdomslära. Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 12 (16)

13 För att få förskrivningsrätten krävs vidare för distriktssköterskor att de tjänstgör som distriktssköterska inom landstingets eller kommunens primärvård eller hemsjukvård eller inom kommunens hälso- och sjukvård i övrigt enligt 18 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). För andra sjuksköterskor krävs att de tjänstgör inom kommunens hälso- och sjukvård. Med landsting eller kommun jämställs privata vårdgivare som utför motsvarande uppgifter med offentlig finansiering. Förskrivningsrätten gäller endast under den tid sjuksköterskan tjänstgör vid någon av de angivna verksamheterna. Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande och utlämnande av läkemedel m.m. (receptföreskrifter), LVFS 1997:10, reglerar på vilket sätt läkemedel får förskrivas. Läkemedelskommittéer har som uppgift att upprätta rekommendationer för läkemedelsförskrivning både vad gäller preparat och indikationer. Läkemedelsförskrivning ska dokumenteras i patientjournalen. En annan viktig del är att följa förskrivning av olika preparat, effekten av behandlingen och på vilka indikationer preparatet skrivits ut. 12. Kvalitetsindikatorer Läkemedelsförskrivning Läkemedelshantering Läkemedelshantering regleras i Socialstyrelsens föreskrifter om ändring i föreskrifterna och allmänna råden (SOSFS 2000:1) om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården, SOSFS 2001:17. Distriktssköterskan/sjuksköterskan är inom ramen för sitt yrkesansvar ansvarig för den enskildes medicinering. Distriktssköterskan ska, i förekommande fall i samråd med arbetsledaren inom socialtjänsten, besluta om ansvar och arbetsfördelning mellan respektive huvudmans personal när det gäller läkemedelshantering. Distriktssköterskan/sjuksköterskan kan, om hon bedömer det som lämpligt, efter delegering, överlåta viss läkemedelshantering till socialtjänstens personal (se nästa avsnitt om delegering). Distriktssköterskan/sjuksköterskan ska se till att information ges till den enskilde samt till berörd personal om de författningar, allmänna råd och andra bestämmelser som rör hantering av läkemedel samt instruera i frågor som rör medicinering. Information ska också ges om hjälpmedel som kan underlätta och trygga medicineringen. Inom den kommunala hälso- och sjukvården är den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) skyldig att följa upp de rutiner som används i verksamheten och se till att läkemedelshanteringen tillgodoser kraven på hög patientsäkerhet och god vård. Det är av särskild vikt att läkemedelsordinationer noggrant registreras. I all vård bör också rutiner etableras för att kontrollera att läkemedelsutdelning skett på ordinerat sätt och att rätt patient fått och tagit ordinerat läkemedel. Om behandling utförs, vilken är förenad med ökad risk för överkänslighetsreaktion, ska det finnas chockbricka eller akutväska samt utrustning för hjärt-lungräddning enligt Föreskrifter och allmänna råd om att förebygga och ha beredskap för att behandla vissa överkänslighetsreaktioner; SOSFS 1999:26. Dessutom bör syrgas och sug finnas tillgängliga samt utrustning för att ge konstgjord andning med andningsmask och andningsblåsa. 12. Kvalitetsindikatorer Läkemedelshantering Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 13 (16)

14 Delegering Endast den som är formellt kompetent för en arbetsuppgift kan delegera denna till en annan. Den som delegerar måste först förvissa sig om, att den som ska få arbetsuppgiften på ett fullt tillfredsställande sätt kan utföra den, dvs. är reellt kompetent för den. Delegering ska vara personlig, skriftlig och gälla under viss tid. Om delegering återfinns i Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS, 1998:531 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård, SOSFS 1997: Delegering Hjälpmedelsförskrivning Enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, SFS 1982:763 skall landstinget erbjuda dem som är bosatta inom landstinget och som på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom är i fortlöpande behov därav, förbrukningsartiklar som behövs vid urininkontinens, urinretention eller tarminkontinens. Förbrukningsartiklar som avses här får förskrivas av läkare samt av annan hälso- och sjukvårdspersonal som Socialstyrelsen förklarat behörig. (3 d ) skall kommunen i samband med hälso- och sjukvård enligt 18 första stycket tillhandahålla förbrukningsartiklar på sätt anges i 3 d. (18 c ) I Lag (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. regleras förmånerna gällande förbrukningsartiklar för att tillföra kroppen ett läkemedel, förbrukningsartiklar för egenkontroll av medicinering samt förbrukningsartiklar som behövs vid stomi. Socialstyrelsens föreskrifter om fortsatt giltighet av och ändring i föreskrifterna och allmänna råden (SOSFS 2001:5) om behörighet att förskriva förbrukningsartiklar vid vissa inkontinenstillstånd; SOSFS 2003:19. Sjukvårdshuvudmannen bestämmer vem eller vilka av den behöriga hälso- och sjukvårdspersonalen som skall fullgöra uppgiften att självständigt förskriva förbrukningsartiklar. Endast de som förskriver förbrukningsartiklarna får föra in förskrivningarna på ett sådant hjälpmedelskort som anges i 8 förordningen (2002:687) om läkemedelsförmåner m.m Dokumentation Alla besök hos och kontakter med patient eller närstående ska dokumenteras i patientjournalen. Det inbegriper även telefonkontakt. Anvisningar för hur journal ska föras finns i Patientjournallag, SFS, 1985:562. Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 14 (16)

15 Om uppgifterna föreligger, skall en patientjournal alltid innehålla uppgifter om: patientens identitet bakgrunden till vården ställd diagnos anledning till mera betydande åtgärder vidtagna och planerade åtgärder den information som lämnats till patienten och om de ställningstaganden som gjorts om val av behandlingsalternativ och om möjligheten till en förnyad medicinsk bedömning, vem som ansvarar för anteckningen samt när anteckningen gjordes. En journalanteckning skall om inte synnerligt hinder möter signeras av den som svarar för uppgiften. Varje uppgift i en journalhandling som upprättas inom hälso- och sjukvården skall utformas så, att patientens integritet respekteras. De journalhandlingar som upprättas inom hälso- och sjukvården skall vara skrivna på svenska språket, vara tydligt utformade och så långt möjligt förståeliga för patienten. Uppgifter i en journalhandling får inte utplånas eller göras oläsliga i andra fall än som avses i Vid rättelse av en felaktighet skall det anges när rättelsen har skett och vem som har gjort den. Om en journalhandling eller en avskrift eller kopia av handlingen har lämnats ut till någon, skall det antecknas i patientjournalen vem som har fått handlingen, avskriften eller kopian och när denna har lämnats ut. (?) Som komplement till PjL finns Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd Patientjournallagen, SOSFS 1993:20. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd Omvårdnad inom hälso- och sjukvården, SOSFS 1993:17 utgör omvårdnadsåtgärder omfattande förebyggande insatser, diagnostik, vård och behandling av patienter sådana viktiga uppgifter som behöver dokumenteras för att uppnå en god och säker vård. De skall därför journalföras enligt Patientjournallagen (1985:562). Den legitimerade hälso- och sjukvårdspersonalen har att bedriva fortlöpande, systematiskt och dokumenterat kvalitetssäkringsarbete i vilket också ingår uppföljning av den egna verksamheten. För den systematiska kvalitetssäkringen ska i första hand den basdokumentation som finns i patientjournalen utnyttjas. Det kan vara lämpligt att ur patientjournalen lyfta fram speciella variabler som stöd för kvalitetssäkringsarbetet. Patientjournal ska föras så att en sådan uppföljning är möjlig. Journalen är främst ett underlag för arbetet med den enskilde patienten men ska också ge underlag för analyser av del aktuella hälsoläget för bedömning av given vård. Det är därför av största vikt att journalanteckningarna är fullständigt förda, tillförlitliga, lättolkade och giltiga. 9. Dokumentation Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 15 (16)

16 Innehållsansvarig Eva Bergdahl Distriktssköterskeföreningen Länkar Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, SFS 1982:763 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, (1993:387) Allmänna råd om LSS, SOSFS 1994:1 Nya bestämmelser om kvalitet, dokumentation och anmälningsplikt i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), m.m. Betalningsansvarslagen, 2003:193 Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården, SOSFS 2005:12, (i pdf-format) Samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård, SOSFS 2005:27. Handbok för hälso- och sjukvårdsarbete, Socialstyrelsens föreskrifter om ändring i föreskrifterna (SOSFS 2001:16) om kompetenskrav för sjuksköterskor vid förskrivning av läkemedel. Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande och utlämnande av läkemedel m.m. (receptföreskrifter), LVFS 1997:10, Föreskrifter om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården, SOSFS 2001:17. Om att förebygga och ha beredskap att behandla överkänslighetsreaktioner; SOSFS 1999:26 Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS, 1998:531 Socialstyrelsen om Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård, SOSFS 1997:14 Socialstyrelsens föreskrifter om behörighet att förskriva förbrukningsartiklar vid vissa inkontinenstillstånd; SOSFS 2003:19. Patientjournallag, SFS, 1985:562. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd Patientjournallagen, SOSFS 1993:20. Socialstyrelsens allmänna råd Omvårdnad inom hälso- och sjukvården, SOSFS 1993:17 Distriktssköterskeföreningen i Sverige; Illustrationer: Miraculus Artwork Göteborg. 16 (16)