Engel Kröger och Anna Elisabeth Rasche

Transkript

1 Vad hände sedan? Hur gick det efteråt, efter den där lördagsmorgonen i september 1624 när Zacharias Anthelius och Jöran Bähr avrättats på Stortorget i Stockholm? Vad hände sedan? Med de två döda och, inte minst, de övriga som funnits i deras närhet och spelat en roll i skandalen. Zacharias Anthelius och Jöran Bähr Inga ögonvittnesskildringar från avrättningen finns bevarade, förutom hovrättens protokoll där allt som sagts, gjorts och framkommit inklusive tortyren var nogsamt nedtecknat. Några andra offentliga dokument finns inte upprättade. Men händelsen var ändå den stora skandalen och ett allmänt samtalsämne och det här var en tid när människor skrev brev. Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm, Gustav II Adolfs halvbror som av alla var känd som en vänlig man, var närvarande vid avrättningen tillsammans med riksrådet Johan Skytte. Det finns uppgifter om att de två höga herrarna greps av de dödsdömdas öde och hur de uppförde sig under sina sista minuter i livet. De såg till att kropparna begravdes på franciskanernas kyrkogård på det som idag heter Riddarholmen. År 1924, till 300-årsjubiléet, fick de två en liten minnestavla på Katolska kyrkogården i Haga norra. Det finns också uppgifter om att Zacharias uppmanade sin bror kyrkoherden att sälja allt han ägde och fly landet eftersom det inte längre fanns mycket hopp för Sverige. Ett råd som brodern inte lydde. Engel Kröger och Anna Elisabeth Rasche Om kvinnornas vidare öden är ingenting känt. Hur gick det för Anthelius hustru? Gifte Engel om sig, fick barnen han lämnade efter sig en styvfar? Om det vet vi ingenting. Och vad gjorde

2 Jöran Bährs älskarinna, Anna Elisabeth Rasche, efter hans död? Försonades hon med sin make lutenisten? Förblev de gifta? Blev hon kvar i Sverige eller återvände hon till Tyskland? När det gäller kvinnornas vidare öden är det tyst. Övriga misstänkta Den stackars Nicolaus Campanius som var rektor vid trivalskolan i Enköping, han som hade en bakgrund som i mycket liknade de två andras: Campanius var en begåvad borgarson som studerat utomlands och där funnit katolicismen. Campanius avslöjades av Jöran Bähr, fick sin dom samtidigt och avrättades några dagar efter de andra. För Erik Niurenius gick det annorlunda. Även han angavs av Bähr (medan Anthelius vittnade till hans förmån), och blev på det sättet indragen i historien. Även Niurenius fick sin dom i hovrätten i september 1624, men för honom blev domen förvånansvärt mild. Niurenius, som genom broderns gifte är släkt med ärkebiskopen Petrus Kenisius, döms till landsförvisning i tre år. Domen fastslår också att han under utlandsvistelsen ska studera vid ett protestantisk universitet. I samband med detta förstör Niurenius hustru alla makens papper genom att kasta dem i Lule älv. Det finns ett brev till Niurenius från hans gode vän Georg Stiernhielm (den kände författaren), och det man måste notera när man läser brevet är skaldens reaktion på vännens dom; där finns ingen förvåning, inga utrop om orättvisa eller upprördhet över några orättvisa beskyllningar. Men detta

3 berodde på att lagen han hade brutit mot var välkänd och fastställd av Sveriges riksdag (se Örebro stadga). Han beklagar vännens öde, landsförvisningens olägenheter det är allt. Niurenius återkommer så småningom till Sverige, gör kyrklig karriär och blir bland annat kyrkoherde i Norrland. Georg Stiernhielm Blasius Silversmeden Blasius, han som hjälpte Anthelius och Bähr medan de satt i tornet och lovade ta hand om deras sista brev lyckades han till slut betala sin skuld för de borttappade silverstyckena och därmed åter bli en fri man? Hur det gick med silvret förtäljer inte den verkliga historien, men fri blev Blasius ändå till slut. Han blir kvar i fångtornet ytterligare ett halvår tills han under våren 1625 släpps, han har lämnat sin tjänst som kunglig silversmed och tillåts återvända till Tyskland. I juni är han tillbaka i hemstaden Osnabrück och där håller han verkligen sitt löfte till sina medfångar och skickar deras brev. Anthelius och Bähr har skrivit tackbrev bland annat till propagandakollegiet i Rom, till jesuitkollegierna i Graz, Olmütz och Ingolstadt där de två studerat. Provinsialen i

4 Rhenprovinsen, som sänt dem Heinrich Schacht, fick också sitt tackbrev, liksom Mutius Vitelleschi, jesuiternas ordensgeneral i Rom. I alla brev, som skrivs under deras sista dagar i livet, bedyrar de sin trohet mot den katolska kyrkan och förklarar sig beredda att dö martyrdöden för sin tro. Silversmedja Jesuiten Schacht Även Fader Heinrich Schacht blir kvar i fångtornet ytterligare en tid efter avrättningen. Varför är inte lätt att förstå; fader Schacht har torterats, nogsamt förhörts och bekänt, han har berättat allt han vet och rättegången mot alla andra är

5 avslutad. Ändå får han sitta fängslad ytterligare tre månader. Någon dom mot fader Schacht blir det aldrig. I december 1624 förs han helt enkelt under eskort över gränsen till Danmark och släpps. Miljön i fångtornet på slottet Tre kronor, där Anthelius, Bähr, Blasius och Schacht förvarades, kan ha sett ut så här Varför gör kungen så? En kvalificerad gissning är den här: den svenske kungen är ingen fundamentalist, han hatar inte katoliker per se. Han vill bara inte ha några katoliker på hemmaplan, folk som kan tänkas stå med ett ben i Sigismunds läger och därmed utgöra ett motstånd eller rent av ett hot mot kungens position. Det troliga är också att Gustav Adolf anser att jesuiten gör större nytta som ett levande vittne ute i Europa; låt honom löpa tillbaka till de sina och berätta vad

6 som händer med avslöjade papister i Sverige. På liknande sätt har för övrigt kung Kristian agerat vid en liknande incident i Danmark. Så fader Schacht återvänder till sin tjänst vid jesuitkollegiet i Düsseldorf. I januari 1626 kallas han till Liège för att avlägga vittnesmål om händelserna i Sverige. Han berättar detaljerat och sanningsenligt inför jesuiterna om vad som hänt honom i Sverige (men inte helt fullständigt, bl. a. utelämnar han de delar som gäller Jöran Bährs kärleksaffär med lutenistens hustru). En process startar för att utröna om det kan bli aktuellt med en saligförklaring av de två som dött för sin tro, men frågan rinner ut i sanden. Så småningom dras också fader Schacht in i 30-åriga kriget, han blir fältmarskalken Tillys kaplan, Tilly som är befälhavare på den kejserliga, katolska sidan i kriget. Fader Schacht dör till slut 1654 vid 70 års ålder. Lutenisten Veraldi Av dokument som handlar om musiklivet vid det svenska hovet under 1600-talet vet vi att lutenisten Giovanni Battista Veraldi blev kvar i Sverige och i sin tjänst som välbetald hovlutenist fram till sin död. Han dör i Stockholm någon av de sista dagarna i januari 1631, okänt av vad och i vilken ålder. Han efterlämnar sonen Johan Herman. Kungarna och kanslern Sverige går som vi vet in i det pågående 30-åriga kriget och Gustav II Adolf stupar under slaget vid Lützen 6 november Dottern Kristina är bara sex år när hon efterträder sin far och därför blir rikskanslern Axel Oxenstierna i praktiken Sveriges regent. De första åren styr han landet på avstånd eftersom han måste vistas i Tyskland och i kungens frånvaro se till att kriget drivs vidare och att svenska intressen i det

7 bevakas är för övrigt ett år när inte mindre än två svenska kungar dör: i april dör också Sigismund vid 65 års ålder i Warszawa. Drottningarna Änkedrottningen Kristina förlorar förstås den dragkamp hon fört mot sin son, kung Gustav Adolf, om tillgångar och makt i yngste sonens hertigdöme. Efter hertig Karl Filips död 1622 lever hon ett tillbakadraget liv på Nyköpingshus där hon dör 1625 vid en ålder av 52 år. Även drottning Maria Eleonora förlorar sin maktkamp. Efter kungens död vid Lützen trappas motsättningarna med riksrådet och Oxenstierna upp. Hon förlorar alltmer inflytande och till slut tas Kristinas uppfostran ifrån henne helt, eftersom hon anses sprida förtal och hat mot Sverige inför dottern. Det går så långt att änkedrottningen rymmer. Sommaren 1640 lämnar hon Gripsholms slott utklädd till borgarhustru och söker skydd hos sin farbror, kung Kristian av Danmark, Sveriges ärkefiende. Inte förrän 1648, efter några år i exil i Tyskland, återvänder hon till Sverige och nu tycks hon finna sig bättre till rätta. Innan Maria Eleonora dör i mars 1655, vid 56 års ålder, har hon fått uppleva hur Kristina ett år tidigare abdikerar från Sveriges tron och övergår till katolicismen. Men då är (i alla fall de vi kan följa så långt) som var inblandade i tragedin redan döda. Man undrar vad de skulle tyckt och sagt om de vetat