Utrota fattigdomen nu ÅRSBERÄTTELSE 2005

Transkript

1 Utrota fattigdomen nu ÅRSBERÄTTELSE 2005 Eradicate Poverty Now ANNUAL REPORT 2005

2 2 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005 ANNUAL REPORT 2005

3 Tsunamikatastrofens konsekvenser är svåra att förstå och omfatta med tanken. Under de få minuter vågen obarmhärtigt drog fram dog människor samtidigt som miljoner blev hemlösa i de länder som drabbats. Tsunamikatastrofens konsekvenser är svåra att förstå och omfatta med tanken. Under de minuter som vågen drog fram över Asiens och Afrikas stränder dog människor. Miljontals blev hemlösa. Fattiga människor drabbades värst. The consequences of the tsunami disaster are difficult to comprehend. In the minutes it took for the wave to advance over the coasts of Asia and Africa 300,000 people died. Millions were made homeless. Poor people were hit the hardest. När tsunamin kom satt Selvarajan hemma med familjen och pratade. Plötsligt fylldes huset med vatten. Själv sveptes han bort 300 meter. When the tsunami hit, Selvarajan was at home talking with his family. Suddenly the house was filled with water. He was swept away 300 metres. Foto Photo Markus Marcetic/Moment. MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 3

4

5 Men det finns andra katastrofer. I Kongo-Kinshasa dör varje dag människor, till följd av hunger och sjuk domar i krigets spår. Flera miljoner människor är flyktingar i sitt eget land. Fattigdom och krig behöver inte finnas. But there are other disasters. In Congo Kinshasa, 1,300 people die every day of the hunger and disease the follows in the wake of the war. Several million are internally displaced. Poverty and war do not need to exist. Byrådet i 13-åriga Sara Bempansas by i Kongo-Kinshasa får stöd från Diakonia. Stödet gör det möjligt för Sara att gå i skolan.the Village Council in 13-year-old Sara Bempansa s village in Congo Kinshasa receives support from Diakonia. This support makes it possible for Sara to attend school. Foto Photo Robban Andersson.

6 6 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005 ANNUAL REPORT 2005

7 Diakonia och våra samarbetsorganisationer utgör ett globalt nätverk som når miljontals människor. Alla är vi besjälade av att det går att förändra världen. Vi tror inte på snabba mirakel. Men vi vet att när många människor engagerar sig händer omvälvande saker världen förändras. Diakonia and our partner organisations make up a global network that reaches out to millions of people. We are all convinced it is possible to change the world. We do not believe in quick-fix miracles, but we do know that when many people commit themselves, revolutionary things happen, the world changes. Indiska Sanju Pratis man dog i en cyklon Snäckorna blev hennes räddning. Idag driver hon och andra kvinnor det som kanske är världens minsta cementfabrik. Indian woman Sanju Prati s husband died in a cyclone in The shells were her salvation. Today, together with other women, she is running what must be the world s smallest cement factory. Foto Photo Markus Marcetic/Moment. MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 7

8 Audo var sju år gammal då familjens hus brändes ned och alla tvingades fly hals över huvud. Många har dött i striderna mellan stamfolken kosasi och mapusi. I konflikternas spår växer fattigdomen i Ghana, som redan är ett av världens mest fattiga länder. Audo was seven when the family s house was burned down and everybody had to flee for their lives. Many have died in the fighting between the Kosasi and Mapusi tribes. Poverty has spread in the wake of the conflicts in Ghana, which is one of the world s poorest countries. Foto Photo Robban Andersson. Människor som förändrar världen People Changing the World Året som gick präglades till stor del av katastrofer. Några fick mycket uppmärksamhet i media, andra pågick i tysthet. En del katastrofer går inte att stoppa. Men många av dem kan vi antingen förhindra eller lindra. Fattigdomen är en av dem. Ofta orsakad av politiska beslut, orättvisa ekonomiska maktstrukturer och brist på möjligheter för människor att delta i samhällsutvecklingen. Fattigdomen leder till svält och sjukdomar som skördar många människoliv. Den tar dessutom ofta bort människors kraft att själva förändra sin situation. Därför är det nödvändigt att utrota fattigdomen. Diakonia arbetar varje dag med katastrofer som media och världen tycks ha glömt. Tillsammans med drygt 400 partnerorganisationer i ett trettiotal länder är vi med och ger de mest utsatta människorna verktyg och möjligheter att förändra sin livssituation. Att Diakonia har beredskap för att hjälpa till när katastrofen är ett faktum är viktigt. Men ännu viktigare är att vi arbetar långsiktigt för att förebygga och förhindra de tysta katastroferna. Diakonia tror på ett liv före döden. Vi accepterar inte ett perspektiv som säger att vi måste tillåta förtryck eller fattigdom idag, för att världen ska bli bättre längre fram. Det finns inget liv som kan levas senare. Vår årsberättelse för 2005 ger en inblick i Diakonias och våra partners arbete för att förändra världen. The year that has passed was a year of disasters. Some received a great deal of media coverage, others took place in silence. Certain disasters cannot be stopped, but many can be prevented or alleviated. Poverty is one of them. Often caused by political decisions, unjust financial power structures and the lack of opportunity for people to take part in social progress, poverty leads to famine and diseases that take many lives. In addition, it weakens people s resolve and power to change their situation themselves, which is why it must be eradicated. Diakonia works every day with disasters that the media and the world seem to have forgotten. Together with over 400 partner organisations in more than 30 countries, we provide the tools by which vulnerable people can change their living conditions. How well prepared we are at Diakonia when a disaster hits is crucial, but not as crucial as working long-term to prevent silent disasters from happening in the first place. Diakonia believes in life before death. We can never accept the view that advocates turning a blind eye to oppression and poverty today in order to make the world a better place tomorrow. No life can be lived tomorrow. This 2005 Annual Report provides an overview of Diakonia s and our partner organisation s work to make the world a better place. 8 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

9 MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 9

10 Innehåll Contents 20 Tsunamiinsamlingen Tsunami Fundraising Support 30 Kort om året som gick A Brief Summary of the Year 12 Mellan hopp och förtvivlan Between Hope and Despair Om situationen i Kongo-Kinshasa. About the situation in Congo Kinshasa Kriget ett öppet sår i Sri Lanka The War is an Open Wound in Sri Lanka Utrota fattigdomen nu Eradicate Poverty Now Projektledning: Malvin Design Översättning: Dennis Brice Engelsk språkgranskning: Katherine Stuart Grafisk formgivning: Malvin Design Foto: Omslagsbild, Markus Marcetic/Moment. Amin är fiskare på Sri Lanka. Som många andra på ön drabbades han hårt av flodvågskatastrofen i december Sidan 40, Rickard Kihlström. I Bolivia ger Diakonia stöd till organisationen OICH. Där arbetar chiquitanosindianer för sin rätt till jord- och landområden samt naturtillgångar. Sidorna 66 67, Magnus Rosshagen. Människorna i Accomarca i centrala Peru lider än idag av den massaker som skedde i byn under inbördeskriget. 69 personer miste livet. De bybor som återvänt hoppas på försoning och kompensation. Foto baksidan, Markus Marcetic/Moment. Meera Lebbe Seinapumma i Sri Lanka är 63 år. Hon räddade sig undan flodvågen i december 2004 genom att binda fast sig själv och två barnbarn i en palm med hjälp av sin sari. Tryck: Alfaprint Sundbyberg, Adress: Diakonia, SE Sundbyberg Besöksadress: Starrbäcksgatan 11 Tel: Fax: E-postadress: diakonia@diakonia.se Webbplats: Project managing: Malvin Design Translation: Dennis Brice English text edited by: Katherine Stuart Graphic Design: Malvin Design Photos: Cover photo Markus Marcetic/Moment Amin is a fisherman in Sri Lanka. Like so many others on the island he was hit hard by the tsunami disaster in December Page 40. Rikard Kihlström. In Bolivia, Diakonia supports an organisation called OICH where Chiquitanos indigenous peoples work for their land rights and rights to natural resources. Pages Magnus Rosshagen. People in Accomarca, central Peru are still suffering from the massacres that took place in the village during the civil war when 69 people lost their lives. The villagers who have returned to Accomarca hope for reconciliation and compensation. Photo back cover. Markus Marcetic/Moment. Meera Lebbe Seinapumma in Sri Lanka is 63. She escaped the tsunami in December 2004 by tying herself and her two grandchildren onto a palm tree with her sari. Printing: Alfaprint, Sundbyberg, Address: Diakonia, SE Sundbyberg Visiting address: Starrbäcksgatan 11 Phone: Fax: diakonia@diakonia.se Web site: 10 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

11 38 Kort om året som gick A Brief Summary of the Year Tack Thank You Petter Karlsson, Robban Andersson och Markus Marcetic för att ni förser oss med fantastiska bilder och texter från vårt arbete runt om i världen. Petter Karlsson, Robban Andersson and Markus Marcetic for providing us with fantastic photographs and texts from our work around the world. 40 En glimt av 2005 A Glimpse of Ett världsomspännande nätverk A Global Network 46 Kort om året som gick A Brief Summary of the Year 50 Årsredovisning Annual Accounts Diakonias huvudmän är fem svenska trossamfund: Evangeliska Frikyrkan, Metodistkyrkan, Svenska Alliansmissionen, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Diakonia is an organisation with five of Sweden s churches as denominations; Interact, The Methodist Church in Sweden, The Swedish Alliance Mission, The Baptist Union of Sweden and The Mission Covenant Church of Sweden. DIAKONIA ANNUAL REPORT

12 Fader Rigobert tittar ut genom pärmen till sitt fotoalbum. Där förvarar han bilderna av offren för en av världens tysta katastrofer: kriget och konflikterna i Kongo-Kinshasa. Father Rigobert looks through the photo album where he keeps pictures of the victims of one of the world s silent disasters: the war and conflicts in Congo Kinshasa. Foto Photo Robban Andersson. Mellan hopp och förtvivlan Between Hope and Despair Om situationen i Kongo-Kinshasa. About the situation in Congo Kinshasa. Det ser ut som ett vanligt, oskyldigt familjealbum. Men bakom pärmarna döljer sig ett vittnesbörd om lemlästade kroppar och döda barn. Innanför det lilla hjärtat ryms ett stort mörker. Mörkrets hjärta var romanen som en gång avslöjade vanstyret i världens största kolonilott. Joseph Conrad skrev den 1902 som en rasande uppgörelse med Kung Leopolds Kongo ett helvete på jorden fullt av blod, övergrepp, terror och avhuggna händer. Ett drygt sekel senare har egentligen ingenting hänt. Det är fruktansvärda bilder det här. Egentligen borde de aldrig visas, men... ja, jag ser ingen annan utväg, säger fader Rigobert och öppnar pärmarna till en mardröm; ett femtiotal fastklistrade amatörbilder som visar offren i ett krig som världen tycks ha glömt. Överallt sargade, stympade människor. Många barn. Alla döda. Sedan blir det bara värre. Samma eftermiddag stiger en man av lokalbussen, kliver in på Diakonias kontor i Kinshasa, fumlar med portföljens lås och ber om ursäkt för att nätterna av tortyr gjort att hans fingrar inte längre vill lyda. På ytan en mild, saklig, klarögd 28-åring. På djupet en gammaltestamentlig profet, en kämpe som It looks just like any ordinary family album. But its covers hide a testimony to mutilated bodies and dead children. This tiny heart holds a great darkness. Heart of Darkness was the novel that once revealed the maladministration in the world s biggest private domain. Joseph Conrad wrote it in 1902 as a an enraged indictment of Belgian King Leopold s Congo a hell on earth filled with blood, outrages, terror and severed hands. Just over a century has passed and hardly anything has changed. These are terrible pictures. Actually they should never be shown, but... well, I see no alternative, says Father Rigobert and opens covers of a nightmare; fifty or so amateur photographs showing the victims of a war the world seems to have forgotten. Everywhere lacerated, mutilated people. Many children. All dead. It just gets worse. The same afternoon a man steps off the local bus, walks into Diakonia s office in Kinshasa, fumbles with his briefcase lock and apologises that after nights of torture his fingers no longer function. On the surface a mild, businesslike, clear-eyed 28-year-old. Deep inside an Old Testament prophet, a warrior who dares to defy the war lords and his own pain, in order to bear witness to terror beyond belief. 12 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

13 MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 13

14 vågar trotsa både krigsherrar och sin egen smärta för att vittna om en terror som övergår allt förstånd. Jag har sett kvinnor knuffas ner i gropar och begravas levande, säger medborgarrättskämpen Philly Compagnie. Jag har hört skriken från treåringar som våldtagits av sina egna pappor av rädsla för soldaternas gevär. Jag har sett hela församlingar motas in i kyrkor som sedan tänts på. Jag har träffat tioåringar som redan har dödat. Det är tveksamt om något krig varit så grymt, så outsägligt hemskt. För mörkrets hjärta behåller sin onda struktur, trots att decennierna går var Kongo den belgiske kungens privata egendom. Den vitskäggige, tomteliknande regenten satte aldrig sin fot i Afrika. Istället blev han sinnebilden för den anonyma makten som aldrig riskerar att få blod på sina händer. Girigheten var total. Förnekelsen enorm. Tio miljoner människor miste livet i jakten på land och gummi. De värsta historierna och de är många handlar om våldtäkter, avhuggna lemmar, dödskallar som trädgårdsprydnader och chicotten piskan av tvinnad flodhästhud som kunde pina livet ur en man på 75 rapp. Svenska missionärer hörde till dem som först reagerade.»jag såg döda kroppar med avhuggna högerhänder flyta på sjön«skrev baptisten Erik Sjöblom i en offentlig artikel mot gummiterrorn Tillsammans med andra modiga män som journalisten Edmund Dene Morel och författarna Arthur Conan Doyle och Joseph Conrad underminerade han på sikt världens största maktmissbruk. Men i dag är ondskan tillbaka. Jag ser det inte bara på alla tiggarna, alla arbetslösa ungdomarna som drar runt bland kåkstädernas sopor och höns, alla vapen, soldater och giriga händer. Hela Kongo är som en torterad kropp, musklerna har förtvinat, hjärnan fungerar inte längre som den ska. Överallt fattigdom trots att landet är så bördigt att en nergrävd planta snabbt skulle bli en skog. Överallt våld trots att kongoleserna tillhör de gästfriaste folk jag mött. Det här landet har»bad roots«, dåliga rötter, säger fader Rigobert. Vi är förlamade av krig, misskötsel, malaria och kriminalitet. Staten är lika korrupt som bankrutt. Barn svälter eller slås ihjäl. Nyss fick jag rapport om I have seen women pushed down into pits and buried alive, says civil rights activist Philly Compagnie. I have heard the screams of three-year-olds being raped by their own fathers at gunpoint. I have seen entire congregations herded into churches that have then been set on fire. I have met ten-year-olds who have already killed. It is doubtful whether any war has been as grim, as unspeakably terrifying. Heart of Darkness retains its structure of evil, despite the passage of time. Between 1885 and 1908 Congo was the private property of Belgium s King Leopold. The whitebearded, gnome-like regent never set foot in Africa. Instead he became the symbol of the anonymous power that never risks getting blood on its hands. His greed was total, and denial total. Ten million people lost their lives in the pursuit of land and rubber. The worst stories and there are many are about rapes, severed hands, skulls used as garden ornaments and the chicotte a whip made out of dried hippopotamus hide that could torture the life out of a man in 75 lashes. Swedish missionaries were among those to react: I saw dead bodies with severed right hands fl oating on the lake, wrote Baptist Erik Sjöblom in an article against the rubber terror from Together with other brave men such as journalist Edmund Dene Morel and authors Arthur Conan Doyle and Joseph Conrad he helped undermine, in the long term, the world s largest abuse of power. But the evil has returned. I see it in all the beggars, all the unemployed youth roaming about among the shanty town s rubbish and hens, all the weapons, soldiers and greedy hands. The entire Democratic Republic of Congo is like a tortured body; the muscles have withered, the brain no longer functions as it should. Everywhere there is poverty, despite the land being so arable that one plant could rapidly become a forest. Everywhere there is violence, despite the Congolese being among the most hospitable people I have ever met. This country has bad roots, says Father Rigobert. We are paralysed by war, mismanagement, malaria and crime. The state is as corrupt as it is bankrupt. Children either starve or are killed. I recently heard reports of 21 village boys being taken 14 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

15 »Jag har sett tioåringar som redan har dödat. Det är tveksamt om något krig varit så grymt, så outsägligt hemskt«, säger medborgarrättskämpen Philly Compagnie. I have met ten-year-olds who have already killed. It is doubtful whether any war has been as grim, as unspeakably terrifying, says civil rights activist Philly Compagnie. Foto Photo Robban Andersson. MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 15

16 År 1997 gick Rebecca Luishi med i en kvinnogrupp som började odla upp några bakgårdar. I dag säljer de maniok och kött på torget, tillverkar chips och soya och brygger till och med vitt vin av avocadoblad. Männen i kvarteret skrattade åt dem i början. Det gör ingen längre. In 1997, Rebecca Luishi joined a women s group who began cultivating some backyards. Today they sell manioc and meat at the market, make crisps and soy sauce and even make a white wine from avocado leaves. The men in the neighbourhood laughed at them in the beginning but not any more. Foto Photo Robban Andersson. 21 bypojkar som hämtades i sin by, bands, fördes till en bro och fick halsarna avskurna. Han växte själv upp under general Mobutus totalitära regim. Universitetet blev hans väckarklocka och ideologiska skola. Jag hade egentligen tänkt bli biolog, stå i nåt lugnt laboratorium. I stället blev jag präst. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Bara om man tror att man har Gud på sin sida vågar man utmana ondskan. I dag är fader Rigobert stenen i skon på krigsherrarna, de som hela tiden stör Kongos inre ordning för att skaffa sig mark och makt. I sitt blygsamma kontor, där elledningarna hänger som livsfarliga lianer i taket, samlar han bevis för våldtäkter, lemlästningar, till och med kannibalism. Sen drar han fallen inför krigsdomstolen i Haag, ett efter ett. En droppe i havet, javisst. Men någon måste ju göra något, inte sant? Och just där i ligger både den djupaste förtvivlan och det sköraste hopp. from their villages, bound, taken to a bridge and having their throats cut. He himself grew up under General Mobutu s totalitarian regime. The university became his eyeopener and school in ideology. I actually wanted to become a biologist in some quiet laboratory. Instead I became a priest. I just couldn t help it. As long as you believe you have God on your side, you dare to challenge evil. Today Father Rigobert is a thorn in the side of the war lords, those who continue to disrupt the country s peace and order to procure land and power for themselves. In his modest office, with electric cables hanging from the ceiling like dangerous liana, he collects evidence of rapes, mutilations, and even cannibalism. He then takes the cases to the International Tribunal for War Crimes in the Hague, one by one. A drop in the ocean, of course. But somebody has to do something. In those words lie the greatest despair but also the 16 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

17 Fader Rigobert är katolsk präst och en av alla de modiga människor som med sin kamp för fred och frihet i Kongo-Kinshasa ger hopp om en ljusare framtid. Father Rigobert is a Catholic priest and one of the many courageous people who provide hope for a brighter future through their commitment to peace and liberty in Congo Kinshasa. Foto Photo Robban Andersson. Kongo har alltid tagit ett steg framåt och sam tidigt glidit två bakåt. I byn Nkolo vandrar en 37-årig mormor hem från en sjö som en gång var hennes åker. Översvämningen tog hela skörden med sig. Nu måste hon låna till en skyhög ränta för att inte svälta ihjäl. Ändå orkar hon gå upp varje morgon halv sex för att vandra ut ur byn. Hon letar ved, men kanske också ett hopp? På sina smala axlar bär hon ett uppkäftigt trots, en vägran att kapitulera. Kanske anar hon intuitivt Kongos inneboende potential. Det behövs så lite för att ändra riktningen. Bara en knuff. Eller kanske en kanin? För mitt i uthusets halvdager skimrar en ljus päls och några pigga ögon som en liten långörad protest mot tillvarons grymhet. Visst, en kanin gör ingen framtid. I själv verket ser det lilla kollektivjordbruket mitt i Kinshasas slum nästan lite löjligt ut. Tjugo kvinnor och kanske 50 djur; några kycklingar, en glad gris och så de där most fragile hope. The Congo has always taken one step forward and two back. In the village of Nkolo a 37-year-old grandmother wanders home from a lake that was once her field. The flood took the entire harvest. She now has to borrow money at an extortionate interest rate so as not to starve to death. She nevertheless manages to get up every morning at 5.30 to go out of the village. She looks for wood, and perhaps a little hope? On her narrow shoulders she bears a cheeky defiance, a refusal to capitulate. Perhaps she intuitively senses the Congo s inherent potential. So little is needed to change direction. Just a push in the right direction. Or perhaps a rabbit? In the half-light of the outhouse a flash of pale fur and two alert eyes shimmer like a little long-eared protest against the grim reality. A rabbit of course does not change the world. In actual fact the small cooperative farm in the middle of Kinshasa s slum looks rather ridiculous. Twenty women and perhaps 50 animals; a few chickens, a contented pig and those well-fed DIAKONIA ANNUAL REPORT

18 Kongo-Kinshasa är fantastiskt bördigt. Trots det är fattigdomen utbredd. Men överallt finns människor som kämpar och tror på en bättre framtid. Chantal Kumba bär dagens skörd. Congo-Kinshasa is incredible fertile. In spite of this however, poverty is widespread. But everywhere there are people who are battling for and believe in a better future. Chantal Kuma carries the day s harvest. Foto Photo Robban Andersson. välgödda gnagarna som 72-åriga Rebecca Luishi stolt lyfter fram ur en hemsnickrad kätte. Hon brukade vara hemmafru. Nu är hon farmare. När maken inte längre kunde skaffa dagsverke nere i stan, tog hon resolut tag i situationen. Tillsammans har kvinnokollektivet UNAF byggt en mönsterfarm mitt i Kinshasas slum. Grönsakerna står som pigga utropstecken mot de grå plåtskjulen. Vinsten är blygsam, men ambitionen hög. I början skrattade karlarna åt oss. Nu kommer de för att beundra våra djur och grödor. Hela kåkstaden talar om oss. Vi har visat att det faktiskt går att bryta mönstret. Och bara några kvarter därifrån: några symaskiner som också sjunger sånger om framtiden. 18-åriga Amy Laeticia var föräldralös, predestinerad för gatan och dess lustar. Nu syr hon klänningar och väver korgar för att finansiera sin egen skolgång. Ni kommer från Diakonia? Åh, då är det ni som hjälper mig att tro på livet igen. Ni förstår, det här betyder så mycket för mig. Och så där håller det på. Överallt små glimtar av hopp. Överallt människor som kämpar, bygger och tror, trots att de befinner sig i ondskans själva epicentrum. 13-åriga Sara Bempansa får chans till skolgång tack vare att byrådet fått biståndspengar från Diakonia, för att sätta fart på ett jordbruk som var paralyserat efter en flodvåg. 26-åriga Mireille Kalanga utbildar sig till Kongos första kvinnliga militärdomare med kraft att hejda åtminstone några av övergreppen. Universitetets bibliotek får stöd från Sverige. Kongo behöver mat, men framförallt bildning och framtidstro. För den som har studerat är mycket svårare att lura. Den som än gång har smakat hoppet blir aldrig mera mätt. Och den som en gång har skådat ljuset vill aldrig mera leva i mörkrets hjärta. Text: Petter Karlsson rodents that 72-year-old Rebecca Luishi proudly lifts from a homemade hutch. She used to be a housewife but is now a farmer. When her husband could no longer get a daywork in the town, she resolutely took charge of the situation. The UNAF women s collective have together built a showpiece farm in the middle of Kinshasa s slum. The vegetables stand out like bright exclamation marks against the grey corrugated huts. Profits are low but ambitions run high: At the beginning the men laughed at us. They now come to admire our animals and crops. The whole shanty town is talking about us. We have shown that patterns can be broken. Just a few blocks away are a few sewing machines that also sing sweetly of the future. Eighteen-yearold Amy Laeticia was an orphan, destined for the street and its appetites. She now sews dresses and weaves baskets to finance her schooling. You come from Diakonia? You re the people who help me believe in life again. This means so much to me you can t imagine. And that is the way it is. Everywhere small glimmers of hope. Everywhere people who struggle, build and believe, despite living in the epicentre of evil. Thirteen-year-old Sara Bempansa has the chance to attend school thanks to aid donated to the village council by Diakonia to breathe new life into local agriculture, which was crippled by a tidal wave. Twenty-six-year-old Mireille Kalanga is studying to become Congo s first female military judge with the power to stop at least some of the abuses. The university library has received Swedish support. The Congo needs food, but most of all it needs education and belief in the future. Those with an education are much more difficult to deceive. Those who have once tasted hope never satisfy their hunger for it. And those who have once seen the light never again want to live in the heart of darkness. Text: Petter Karlsson 18 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

19 MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 19

20 Tsunamiinsamlingen Tsunami Fundraising Support Redovisning av Diakonias arbete med anledning av tsunamikatastrofen. A report on Diakonia s efforts in connection with the tsunami disaster. Diakonia inledde hjälpinsatser redan den 26 december 2004, samma dag som tsunamin inträffade. För att katastrofhjälp ska vara effektiv är lokalkännedom nödvändig. Därför förmedlades katastrofstödet via våra samarbetsorganisationer. De och de drabbade vet bäst vad som behövs. Jämställdhetsaspekter är viktiga eftersom det oftast är kvinnor och barn som drabbas hårdast vid katastrofer. Diakonia began its humanitarian efforts for 2005 on December 26, 2004, the same day as the tsunami. Local knowledge is crucial for effective humanitarian assistance. For this reason we mediate our assistance through our partner organisations because they and those affected know best what is needed. Gender aspects are also vital because women and children are usually hit the hardest by disasters. Drygt åtta miljoner insamlat Diakonias givare visade ett enormt engagmang miljoner kronor kom in, genom gåvor, kollekter, konserter, stödgalor, aktiviteter. Privatpersoner stod för drygt hälften av gåvorna. Församlingar, och även företag, var också en drivande kraft. Även deras insatser visade på stor solidaritet kronor av de insamlade pengarna skänktes via vår webbplats, resten via Diakonias så kallade 90-konto. Insamlingar via Radiohjälpen bidrog med kr. Insamlingskostnaderna för tsunamiarbetet uppgick till ca kr och handlade om kostnader för tryckning och utskick av insamlingsbrev samt för extra personal för att hantera inkommande gåvor. Fundraising gave just over SEK 8 million Diakonia s donors showed great commitment and SEK 8,039,815 million came in through donations, collections, concerts, support galas and other events. Private individuals were responsible for around half of the donations. Congregations and companies also contributed and showed enormous solidarity. SEK 200,000 was raised on our web site; the rest through our supervised 90 postal giro account (which guarantees the authenticity of our fundraising). The Swedish Radio Appeal (Radiohjälpen) contributed with SEK Fundraising expenses for the tsunami appeal amounted to around SEK 185,000 and comprised expenses for printing and distributing fundraising 20 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE DIAKONIA 2005 ANNUAL ÅRSBERÄTTELSE REPORT 2005

21 Tsunamin orsakade en enorm förödelse. Efter att ha ordnat tillfälliga bostäder, mat och mediciner startades återuppbyggnaden. Denna kommer Diakonia att arbeta med fram till 2007 års slut. The tsunami caused devastation on a massive scale. After having organised temporary housing, food and medicines, reconstruction work began. Diakonia will continue working on this until the end of Foto Photo Markus Marcetic/Moment. Insamlat resten av 2005 Raised the rest of 2005 SEK 979,924 Insamlat januari 2005 Raised January 2005 SEK 6,634,316 Insamlat december 2004 Raised December 2004 SEK 425,575 Diakonias insamling till stöd för tsunamins offer Diakonia s fundraising support to tsunami victims Erhållna beslut om finansiering Decisions on financing received Sri Lanka Indonesien Indien Somalia Totalt Indonesia India Total Radiohjälpen 38,0 2,3 4,7 11,0 56,0 Swedish Radio Assistance Sida Sida* 2,0 1,9 3,9 Egna medel Own funds 8,0 8,0 Totalt Total 48,0 2,3 4,7 12,9 67,9 Procent Per Cent 71 % 3 % 7 % 19 % 100 % Erhållna intäkter 2005 per finansieringsslag Revenues received 2005 per back donor Sri Lanka Indonesien Indien Somalia Totalt Indonesia India Total Radiohjälpen 21,2 2,3 3,2 3,0 29,7 Swedish Radio Assistance Sida Sida* 2,0 1,9 3,9 Egna medel Own funds 1,0 1,0 Totalt Total 24,2 2,3 3,2 4,9 34,6 Procent Per Cent 36 % 3 % 5 % 7 % 51 % Kostnader 2005 och planerade kostnader 2006 och 2007 per finansieringsslag Expenditure 2005 and planned expenditure 2006 and 2007 per back donor Totalt Procent Total Per Cent Radiohjälpen 26,7 22,5 6,8 56,0 82 % Swedish Radio Assistance Sida Sida* 3,9 3,9 6 % Egna medel Own funds 1,0 3,0 4,0 8,0 12 % Totalt Total 31,6 25,5 10,8 67,9 100 % Procent Per Cent 47 % 38 % 16 % 100 % * Swedish International Development Agency DIAKONIA ANNUAL REPORT

22 I slutet av året ersattes insamlingen till tsunamins offer av en insamling till förmån för långsiktigt arbete med fattigdomsbekämpning, som en väg att förebygga och minska katastrofers inverkan. Annonsering gav genomslag Diakonia fick hjälp med att sprida information via annonser, antingen till reducerat pris eller helt gratis. Diakonia betalade kronor för annonseringen. Ett överslag visar att det efterskänkta värdet motsvarade ca två miljoner kronor. Vi nådde på detta vis cirka sex miljoner läsare. Förutom gåvor innebar annonseringen också att fler människor fick kunskap om Diakonias arbete. Stöd till fyra länder Diakonia har med anledning av tsunamin förmedlat stöd till Sri Lanka, Somalia, Indien och Indonesien. I de tre första länderna fördelar Diakonia ut hjälpen fram till slutet av 2007, via lokala samarbetsorganisationer. Stödet till Indonesien var en punktinsats under 2005 och förmedlades via Action by Churches Together. letters and for the extra staff required to manage incoming donations. At the end of the year, fundraising for tsunami victims was replaced by fundraising for the eradication of long-term poverty as a means of preventing and minimising the effects of disasters. Advertising had an impact Diakonia was able to spread information through advertising, either at a reduced price or free of charge. Diakonia paid SEK 250,000 for advertising. A rough estimate is that the donated value was equivalent to around SEK 2 million. The advertising helped inform new groups of people about Diakonia s work as we reached around six million readers. Support to four countries As a result of the tsunami, Diakonia has distributed aid to Sri Lanka, Somalia, India and Indonesia. The first three countries will be given aid up to the end of 2007 through our local partner organisations. Support to Indonesia was one-off effort in 2005 through Action by Churches Together. Katastrofhjälp och återuppbyggnad De första månaderna arbetade vi med katastrofhjälp. Denna bestod av bland annat av mediciner, förband, filtar, kläder, mat och tillfälliga bostäder (tält etc). Därefter övergick arbetet successivt till att handla om återuppbyggnad, först kortsiktig och senare långsiktig. I slutet av 2005 var den långsiktiga återuppbyggnaden i stort sett integrerad i det vardagliga utvecklingsarbetet. Humanitarian assistance and reconstruction In the first months we provided by humanitarian assistance consisting of medicines, bandages, blankets, clothes, food and temporary shelters (tents etc.). Our work gradually went over to reconstruction, first short-term followed by long-term. By the end of 2005 the long-term reconstruction work had in the main been integrated with the daily development work. Hur vet vi att hjälpen nått fram? Som vid allt annat utvecklingsarbete innehåller alla Diakonias insatser tydligt definierade mål. Våra partner lämnar in omfattande rapporter. Vår personal på plats gör uppföljningar och besöker regelbundet samarbetsorganisationerna och deras verksamheter. Dessutom har vi externa revisorer. Att förmedla pengar till internationellt utvecklingssamarbete är ett uppdrag som Diakonia tar på stort allvar. Tsunamin innebar att vi under 2005 omprioriterade delar av vårt arbete. Eko nomihandläggare och regionhandläggare på huvudkontoret, liksom all personal i de drabbade länderna, har lagt stora delar av sin arbetstid på administration och uppföljning av biståndet till följd av tsunamin. How do we know that the aid has helped? As with all development work, Diakonia s projects have clearly defined goals. Our partners compile extensive reports and our field workers monitor projects and pay regular visits to our partner organisations and their activities. We also use external auditors. Allocating money to international development cooperation is a responsibility that we at Diakonia take extremely seriously. The tsunami meant we had to redirect our priorities in parts of Asia and Africa in Financial and regional administrators at our head office, and staff in the affected countries, have put a great deal of time into managing and monitoring tsunami relief. 22 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

23 En viktig del i att kunna återgå till ett normalt liv är att kunna försörja sig och sin familj. I Sri Lanka har Diakonia under året gett stöd till inkomstgenererande projekt av olika slag. An important part of being able to return to a normal life is being able to provide for oneself and one s family. In Sri Lanka, over the years Diakonia has given aid to income-generating projects of various kinds. Foto Photo Markus Marcetic/Moment. Samordning och nära relation till de drabbade I arbetet efter tsunamin har både Diakonia och våra partnerorganisationer stärkts i åsikten att det är oerhört viktigt att alla inblandade samordnar sin katastrofhjälp, samt att arbetet har störst möjlighet att lyckas om de drabbade själva deltar i återuppbyggnaden. Diakonia och våra partner fanns på plats före katastrofen, under den akuta fasen, finns med under återuppbyggnaden och i många år till. Genom att bekämpa fattigdomen och arbeta för rättvisa, mänskliga rättigheter, demokratisering och jämställdhet vill vi förebygga och minska effekten av katastrofer. Vi vet att långsiktigt arbete ger resultat. Coordination and a close relationship with those affected is vital The post-tsunami work has reinforced Diakonia s and our partner organisations view that the coordination of humanitarian assistance is of vital importance for all involved. Success is most likely to be achieved if those affected play an active part in the reconstruction process. Diakonia and our partners were there prior to the disaster, during the emergency phase and the reconstruction process and will be there for many years to come. By combating poverty and working for justice, human rights, democratisation and gender equality our aim is to prevent and reduce the effects of disasters. We know that a long-term approach generates results. DIAKONIA ANNUAL REPORT

24 Kriget ett öppet sår i Sri Lanka The War is an Open Wound in Sri Lanka Om återuppbyggnadsarbetet efter tsunamin. On post-tsunami reconstruction work. På annandagen 2004 vräkte flodvågen in över Sri Lankas kuster. Den lämnade död, sorg och förstörelse efter sig. Efter tsunamin byggs nya samhällen i Sri Lanka. Men konflikten mellan gerillan och regeringen saboterar utvecklingen. Tältlägren från i januari 2005 har ersatts av plåtskjul och nya hus står snart redo för inflyttning längs Sri Lankas kuster. Många av dem som fick sina bostäder bortsvepta av tsunamin har det materiellt sett bättre i dag än för ett år sedan. De har fått nya, större bostäder av någon biståndsorganisation och fiskarna har fått nät och båtar. Men återhämtningen är ojämnt fördelad över landet och många biståndsgivare har helt ignorerat det faktum att Sri Lanka har en annan, mer komplicerad katastrof i botten; kriget. I över 20 år har människorna längs öst- och nordkusten flytt undan striderna mellan regeringstrupperna och de tamilska tigrarna, LTTE. Många av krigsflyktingarna drabbades även av tsunamin. Andra klarade sig undan vågorna men är i många avseende lika utblottade som tsunamioffren. I östra Sri Lanka är återuppbyggnaden helt beroende av en varaktig fred. Ingen kan besöka östkusten och undgå att se att det här är ett land som är förött av krig. När man On Boxing Day 2004, the tsunami surged in over Sri Lanka s coast, leaving death, grief and destruction in its wake. New communities are now being built in Sri Lanka, but the conflict between the Tamil Tigers (LTTE) and the government is sabotaging progress. The tent camp from January 2005 has been replaced by corrugated iron huts, and new dwellings will soon be ready for occupation along the Sri Lankan coast. Many of those who had their homes swept away by the tsunami are materially better off today than a year ago. They now have new larger dwellings donated by relief organisations and the fishing communities have new nets and boats. But reconstruction efforts are unequally distributed across the country and many relief organisations have totally ignored the fact that Sri Lanka has another, more complicated disaster to deal with, namely its internal conflicts. For more than 20 years, people along the east and north coasts have fled the fighting between government troops and the Tamil Tigers (LTTE). Many of the internally displaced were also hit by the tsunami. Others escaped the wave but are in many respects just as destitute as the tsunami victims. Reconstruction in eastern Sri Lanka is entirely dependent on lasting peace. Nobody visiting the east coast could possibly 24 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE DIAKONIA 2005 ANNUAL ÅRSBERÄTTELSE REPORT 2005

25 T Revathi var gravid då tsunamin kom och svepte med sig hennes fyraåriga dotter. I tre månader bodde hon och familjen i ett tillfälligt läger, sedan kunde de återvända till sitt gamla hus igen. Strax därefter födde hon en ny dotter; Christika. Ett barn ersätter inte ett annat, men hon är ändå glad över att det blev en till flicka. T Revathi was pregnant when the tsunami swept away her 4-year-old daughter. For three months she and her family lived in a temporary camp before returning to their old house again. Not long afterwards she gave birth to a new daughter; Christika. One child can never replace another, but she is happy it s a girl. Foto Photo Markus Marcetic/Moment. lämnar turistområdena i landets centrala och södra delar och ger sig av österut blir vägarna plötsligt sämre, husen mindre och människorna fattigare. Landsvägens brist på underhåll är symbolisk för regeringens prioriteringar. Här har ingen satsat på infrastruktur eftersom läget är för spänt. Regeringstrupperna håller en smal remsa längs östkusten men området längre in mot djungeln styrs av LTTE. De tamilska tigrarna kräver självstyre över norra och östra Sri Lanka och har upprättat en statsliknande administration i de egenkontrollerade områdena. Majoriteten av Sri Lankas invånare är singaleser. Befolkningen i nordost är tamiler och muslimer som pratar samma språk som tamilerna men har en egen kulturell identitet. När tamilerna tog till vapen för att kräva självständighet 1983 utvecklades konflikten snabbt till ett regelrätt krig som krävt liv. Många av offren är civila. Ett slags vakuum råder sedan 2002 då regeringen och LTTE skrev under ett avtal om vapenvila, men fredsprocessen har ännu avoid seeing that this is a country ravaged by war. On heading east from the tourist areas in the country s central and southern parts, the roads suddenly get worse, the houses smaller and the people poorer. The lack of road maintenance is symbolic of government priorities. Nobody has invested in infrastructure because the situation is too tense. Government troops control a small strip along the east coast but the area further into the jungle is controlled by the LTTE. They are demanding autonomy over northern and eastern Sri Lanka and have maintained a statelike administration in the areas that they control. The majority of the Sri Lankan population are Sinhalese. The population in the north east are Tamils, and Muslims who speak the same language as the Tamils but have their own cultural identity. When the Tamils took up arms to demand independence in 1983, the conflict rapidly escalated into a full-scale war that claimed 60,000 lives. Many of the victims are civilian. A vacuum of sorts has pre- DIAKONIA ANNUAL REPORT

26 Efter tsunamin bodde Geetha sex månader i ett läger. Men i november hade hon, mamma och mormor flyttat hem igen. I alla katastrofer är det de med svagast röst i samhället som drabbas värst, till exempel kvinnor och barn. After the tsunami, Geetha lived at a camp for six months. But in November she moved home again with her mother and grandmother. In all disasters it is those with the weakest voices who are hit the hardest, for example, women and children. Foto Photo Markus Marcetic/Moment. inte kommit igång och enbart 2005 har 200 politiska mord rapporterats. Direkt efter tsunamin hoppades många att katastrofen skulle kunna läka såren efter konflikten. Singaleser delade ut nödhjälp i tamilska flyktingläger och muslimer och tamiler lyckades komma överens trots tidigare dispyter. Men regeringen lät tillfället gå dem förbi. Till en början trodde jag att tsunamin faktiskt skulle kunna leda till något gott men Sri Lanka förlorade den möjligheten, säger Muzzammil Cander. Han är chef för Diakonias partnerorganisation Samadana/m som jobbar med freds- och konfliktfrågor. De hundratals internationella organisationer som upptäckt landet efter tsunamin har delvis gjort befolkningen en björntjänst, menar han. Många av dem har aldrig jobbat här tidigare och vet ingenting om oss. De kom med stora pengar, utan planer för hur de skulle användas och körde över de lokala initiativen. Det har skapat nya konflikter. Både regeringen och LTTE försöker plocka politiska poänger genom att konkurrera om äran över återuppbyggnadsarbetet. Mycket av regeringens resurser har gått till södra Sri Lanka som främst befolkas av singaleser. Här är turismen stark och hotellägarna har fått goda förutsättningar att återetablera sig. Mindre resurser har gått till östkusten trots att de är här många av de drabbade finns. Just nu pågår en politisk domstolsstrid om hur hjälpen ska nå ut till hela landet och politikerna har än en gång låtit kriget skugga utvecklingen. Strax utanför byn Vinayagapuram i östra Sri Lanka ligger ett läger för tamilska krigsflyktingar. Här började oroligheterna när 33-årige Armalinghan var tonåring. Armén la beslag på en del av byn och byggde om den till militärläger. När befolkningen hamnade i korselden mellan LTTE och armén och soldaterna började våldföra sig på byns kvinnor, flydde de. Nu har de varit på flykt i mer än 20 år. Det vailed since 2002 when the government and the LTTE signed a ceasefire agreement, but the peace process has not yet started and in 2005 alone, 200 political assassinations were reported. Directly after the tsunami, many hoped the disaster would be able to heal the wounds of the conflict. The Sinhalese distributed emergency relief in Tamil refugee camps and Muslims and Tamils managed to get along despite previous disputes, but the government let the opportunity slip by. Initially I thought the tsunami would actually lead to something positive but Sri Lanka lost that opportunity, says Muzzammil Cander, Head of Diakonia s partner organisation Samadana/m, which works with peace and conflict issues. He feels that the hundreds of international organisations that came to the country after the tsunami have in part done the population a disservice: Many of them have never worked here before and know nothing about us. They came with large sums of money but no plans for its use and just steamrollered local initiatives, which has created new conflicts. Both the government and the LTTE are trying to win political advantage by competing over the credit for the of reconstruction. Most of the government resources have gone to southern Sri Lanka, which is mainly populated by Sinhalese. Tourism is a key industry here and hotel owners have the perfect prerequisites for re-establishing themselves. The east coast has received fewer resources, despite the fact that most of those affected live there. A political court case is now underway to determine how relief can best reach out to the entire country and politicians have once again let the conflicts overshadow progress. Just outside the village of Vinayagapuram in eastern Sri Lanka there is a camp for internally displaced Tamils. Disturbances began here when 33-year-old Armalinghan was a teenager. The army seized a part of the village and turned it into a military camp. 26 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

27 MÄNNISKOR SOM FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PEOPLE CHANGING THE WORLD 27

28 Granne med tsunamilägret utanför Vinyagapuram ligger ett läger för krigsflyktingar. Här har familjerna varit på flykt i över 20 år. En hel generation barn har vuxit upp utan ett ordentligt hem. Next to the tsunami camp in Vinyapuram is a camp for war refugees. Families here have been displaced from their homes for more than 20 years. An entire generation of children have grown up without a proper home. Foto Photo Markus Marcetic/Moment. här är ett glömt samhälle, vägen hit ser närmast ut som en sandbädd, här finns ingen skola, ingen sjukstuga och knappt tillgång till barnmorskor. Byborna har blivit lovade en elledning men har fortfarande inte tillgång till elektricitet, ledningen går en omväg förbi byn till militärlägret intill. Armalinghan har kapat arméns lina i ren protest och i hans hus lyser en naken glödlampa. Vem bryr sig om oss? Ingen, säger Armalinghan i ett desperat försök att förstå varför världen plötsligt riktat alla blickar mot tsunamins offer medan den fortsätter att blunda för krigsflyktingarna. För människorna längs Sri Lankas östkust är konflikten högst aktuell trots vapenvilan. De barn och tonåringar som blivit föräldralösa efter tsunamin är särskilt utsatta. LTTE har gjort sig ökända för rekryteringen av barnsoldater och har stenkoll på ungdomarnas familjesituation. I ett av de största och mest desperata tsunamilägren utanför staden Batticaloa möter vi 17-årige Jayandrian som dräller runt tillsammans med de When the villagers found themselves in the crossfire between the LTTE and the army, and soldiers began to rape the women, they fled. Now they have been on the run for more than 20 years. This is a forgotten community, the road here looks more like a sand bed, there is no school, no health clinic and barely access to midwives. The villagers have been promised a power cable but are still without electricity. The cable makes a detour past the village to the military camp next door. Armalinghan has hijacked the army power cable in pure protest, and in his house a single naked lightglobe glows. Who cares about us? Nobody, he says in a desperate attempt to understand why the world suddenly turning its gaze to tsunami victims while ignoring the fate of the internally displaced. For the people along the Sri Lankan east coast the conflict is of immediate concern despite the ceasefire. The children and teenagers who were orphaned by the tsunami are particularly vulnerable. The LTTE are notorious for recruiting of child soldiers 28 DIAKONIA ÅRSBERÄTTELSE 2005

29 andra tonårskillarna i jakt på jobb. Här har återuppbyggnadsprocessen inte gått särskilt snabbt och plåtskjulen som sattes upp som en nödlösning står fortfarande kvar i trånga, trista rader på en dammig jordbädd. Jayandrian förlorade sin mamma och sina småsyskon i tsunamin. För tre dagar sedan orkade hans pappa inte mer och ställde sig framför tåget på järnvägen som går tvärs genom lägret. Han var inte den förste som valde att avsluta sitt liv på rälsen, det har blivit en tragisk trend bland dem som inte fått något psykologiskt stöd efter katastrofen. Det är regeringen som anställer psykiatriker och i hela Batticaloa finns det bara en. Det är svårt att locka högutbildad arbetskraft till denna krigshärjade landsände. Lägret befinner sig mitt emellan regeringstrupperna och LTTE och båda sidor trakasserar invånarna dagligen. Militären kroppsvisiterar alla som ska in och ut och patrullerar längs järnvägsspåret för att söka vapen och anhängare till LTTE. Vi vågar inte gå omkring i utkanten av lägret. Jag är orolig för vad som kan hända, säger Jayandrian. Han är väl medveten om att han som föräldralös ligger i riskzonen för att bli kidnappad och bortförd till ett liv som barnsoldat. 19-åriga Sushila bodde i ett LTTE-läger i tre år innan hon lyckades fly. I dag bor hon på»lillies of the field«, ett internathem för före detta barnsoldater som drivs av Diakonias katolska partnerorganisation. Här får de som förlorat sin barndom en ny chans, de erbjuds en yrkesutbildning och terapi. Många av barnen har bott på hemmet i flera år, det är för riskabelt för dem att röra sig utanför internatet. Sushila har inga höga krav på framtiden, ändå kommer det att dröja innan hon lyckas infria dem. Allt jag vill är att tjäna egna pengar, gå vidare med mitt liv och flytta hem igen, säger hon. Men först måste landets»ickekrigstillstånd«övergå i en varaktig fred. Text: Ulrika Nordin and know everything about the family situations of young people. In one of the largest and most desperate tsunami camps on the outskirts of the town of Batticaloa, we meet 17-year-old Jayandrian who is hanging around with the other teenage boys looking for a job. The reconstruction process has not been particularly rapid here and the corrugated iron huts erected as emergency shelters are still standing in cramped, dreary rows on a dusty bed of earth. Jayandrian lost his mother and younger brothers and sisters in the tsunami. Three days before we met him, his father could not take any more and threw himself under the train that passes through the camp. He was not the first to choose to end his life on the rails; it has become a tragic trend among those who have not received any psychosocial support following the disaster. The government is responsible for employing psychiatrists and there is only one in the whole of Batticaloa. It is not easy to attract highly educated people to this remote and conflict-ravaged part of the country. The camp is located between the government troops and the LTTE and both sides harass the inhabitants daily. The military searches everybody going in and out and patrols the railway track searching for weapons and Tamil supporters. We don t dare go near the edges of the camp for fear of what could happen, says Jayandrian. He is well aware that as an orphan he risks being kidnapped and taken away to a life as a child soldier. Nineteen year-old Sushila lived in a LTTE camp for three years before she managed to escape. Today she lives at Lilies of the field, a home for former child soldiers run by Diakonia s Catholic partner organisation. Here, those who have lost their childhoods get another chance, and are offered occupational training and therapy. Many of the children have lived at the home for many years as it is risky for them to move outside the home. Sushila has no great plans for the future, it is going to take some time to achieve them anyway: All I want is to earn my own money, get on with my life and move home again, she says. But first the country s not-at-war status must turn into a lasting peace. Text: Ulrika Nordin DIAKONIA ANNUAL REPORT