PM "Betala först och klaga sedan"

Transkript

1 PM "Betala först och klaga sedan" Borlänge i december 2003 Bengt Wilde

2 1. Sammanfattning Det strikta betalningsansvaret uppfattas av många fordonsförare/-ägare som såväl stötande som ovärdigt en rättstat. "Varför skall jag betala när jag inte gjort något fel" eller "måste jag betala bara för att få klaga" är vanliga frågor parkeringsvakter och poliser måste svara på. Något enkelt svar finns inte. Däremot kan en förklaring ges om man vet bakgrunden. Systemet med felparkeringsavgift infördes 1 april Det blev inte längre ett brott att parkera fel. Sanktionen för den som parkerade fel och upptäcktes blev i stället en avgift och kallades följdriktigt felparkeringsavgift. Skälet till avkriminaliseringen var att införa ett enklare system för att därmed kunna avlasta samhällets resurser för brottsutredning och lagföring. Systemet med parkeringsbot hade helt enkelt gått snett och en förändring var nödvändig. I framställningar, utredningar och förarbeten redovisas många goda skäl för den ordning som gäller i dag för felparkering med bland annat strikt betalningsansvar. Dessa skäl gäller än i dag. 2. Införande av lag (1976:206) och förordning (1976:1128) om felparkeringsavgift FelPL respektive FelPF FelPL och FelPF trädde i kraft den 1 april Bakgrunden var framställningar från Rikspolisstyrelsen och Stockholms gatunämnd gjorda 1971 med begäran om åtgärder för att möjliggöra en bättre kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad och underlätta beivrandet av parkeringsförseelser. Inom (dåvarande) kommunikationsdepartementet skrevs en promemoria Vissa frågor om kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad (Ds K 1973:6). Promemorian remissbehandlades i vanlig ordning. Bland många andra yttrade sig Göteborgs kommun. 3. Framställningarna Rikspolisstyrelsen föreslog i sin framställning ett strikt straffrättligt ansvar för fordonets registrerade ägare och anförde att det subsidiära ägaransvar som infördes 1 januari 1970 fungerade bra inledningsvis, men att betalningsfrekvensen sjunkit successivt. Styrelsen förutsatte att det övervägande antalet parkeringsanmärkningar måste betalas utan utredning för att (det dåvarande) systemet skulle fungera bra. Stockholms gatunämnd anförde på motsvarande sätt som Rikspolisstyrelsen att införandet av ägaransvaret den 1 januari 1970 mottogs positivt, men att respekten alltmer avtrubbats. Den övervakande personalen upplevde att endast samvetsgranna bilister straffades genom frivillig inbetalning av parkeringsboten. Gatunämnden föreslog mot den bakgrunden ett strikt, ej straffrättsligt, betalningsansvar för den registrerade ägaren. Vidare föreslog gatunämnden att avgiften för felparkering skulle säkras genom legal panträtt i fordonet samt att parkeringsövervakning och uppbörd av avgifter skulle bli en kommunal angelägenhet.

3 Gatunämnden gjorde 1975 en ny framställning, med hänvisning till sin tidigare, om att lagliga förutsättningar skulle skapas för genomförande av ett effektivt system för beivrande av parkeringsförseelser. 4.Avkriminalisering och strikt ägaransvar Ägaransvar för parkeringsförseelser föreslogs redan 1968 av parkeringskommittén i sitt betänkande (SOU 1968:18) Parkering. Detta förslag låg till grund i propositionen 1969:140 som ledde till att subsidiärt ägaransvar (ägaren dömdes till straff om det inte var utrett vem som förde fordonet) infördes från den 1 januari Skälet till att strikt ägaransvar inte infördes 1970 var att det dåvarande bilregistret inte ansågs tillförlitligt. I propositionen uttalades dock att frågan kunde omprövas när ett nytt förbättrat bilregister införts och tillämpats en tid. I propositionen 1975/76:106 med förslag till lag om felparkeringsavgift, m.m. anförde departementschefen (sidan 35 ff) följande. Rikspolisstyrelsen understryker i sin framställning att en förutsättning för att det nuvarande systemet skall fungera bra är att det övervägande antalet ärenden leder till betalning utan att utredning behöver tillgripas. Trots att utredningsresurserna förstärktes vid årsskiftet och rationaliseringar genomfördes i utredningsförfarandet, är det enligt rikspolisstyrelsens uppfattning uppenbart att det krävs ytterligare åtgärder för att avhjälpa brister och nå en långsiktlig lösning av problemen. Rikspolisstyrelsen föreslår därför att det införs ett strikt straffrättsligt ägaransvar för parkeringsförseelser. Stockholms gatunämnd anger i sin skrivelse att efterlevnaden av parkeringsbestämmelserna närmast kan jämföras med förhållandena före ägaransvarets införande. Gatunämnden föreslår att ett strikt dock inte straffrättsligt ansvar för den registrerade ägaren skall införas genom att parkeringsboten ersätts med en s.k kontrollavgift. I departementspromemorian erinras om att ett av skälen till att det i prop. 1969:140 med förslag till ändringar i parkeringssanktionssystemet inte förordnades ett strikt ansvar för bilägaren var att det tidigare bilregistret var i hög grad missvisande men att frågan kunde komma i ett annat läge när ett nytt förbättrat bilregister hade tagits i bruk. Det uttalas vidare att förseelser av denna art inte uppfattas som brott i egentlig mening och i princip inte heller har någon betydelse för körkortsinnehavet. Mot bakgrund av att det inte har bedömts vara möjligt att inom ramen för nuvarande system och med rimliga resursinsatser komma till rätta med problemen föreslås i departementspromemorian att parkeringsförseelserna avkriminaliseras och att sanktionen får formen av en avgift, felparkeringsavgift. Vidare föreslås att den registrerade ägaren görs strikt ansvarig för betalning av felparkeringsavgift. Det framhålls därvid att fordonet i allmänhet förs av ägaren eller en denne närstående person och att det efter avkriminalisering inte heller torde möta något hinder för ägaren att i sin tur återkräva erlagd felparkeringsavgift av den som vid tillfället förde bilen. Så gott som samtliga remissinstanser däribland riksåklagaren, Göta hovrätt, statens trafiksäkerhetsverk, Näringslivets trafikdelegation och Svenska transportarbetareförbundet har godtagit eller lämnat utan erinran promemorians förslag i dessa delar. Motorbranschens riksförbund och Motororganisationernas samarbetsdelegation har dock rest invändningar mot införandet av ett strikt ägaransvar. Jag delar uppfattningen i promemorian att parkeringsförseelser knappast kan anses som brott i egentlig mening. I princip påverkar parkeringsförseelser inte heller frågan om körkortsinnehav. Mot denna bakgrund föreslår jag att de förseelser mot bestämmelserna om stannande och parkering som nu kan beivras genom parkeringsbotsförfarandet avkriminaliseras och att sanktionen för sådana överträdelser får formen av en avgift, kallad felparkeringsavgift. Jag anser också att frågan om strikt ansvar för den registrerade ägaren kommit i ett annat läge sedan det nya bilregistersystemet nu har varit i bruk en tid. Man har numera anledning att räkna med att en registrerade ägaren utom i rena undantagsfall också är faktisk ägare. Från denna synpunkt kan nu inte längre resas några rimliga invändningar mot ett strikt ägaransvar. Innebörden i ansvaret torde kunna formuleras så att den som enligt bilregistret är ägare till ett visst fordon svarar för betalningen av en felparkeringsavgift. Skulle

4 någon i ärende om felparkeringsavgift göra gällande att ägaruppgiften i bilregistret är oriktig, bör han hänvisas till att begära rättelse enligt bestämmelserna i bilregisterkungörelsen (1972:599), omtryckt 1973:765, ändrad senast 1975:431 BRK). Sker rättelse, skall hans betalningsskyldighet upphävas och förfarande inledas mot den som i stället antecknats som ägare. Med den nu redovisade principen ligger det vid överlåtelse i säljarens intresse att snarast till bilregistret anmäla ägarbytet. I fråga om fordon som innehas på grund av avbetalningsköp gäller enligt 7 BRK att innehavaren i registreringshänseende skall anses som ägare. I 166 VTK finns bestämmelser om vem som skall bära ägarens ansvar i fråga om fordon som tillhör staten, kommun, aktiebolag eller annan juridisk person. Inom ramen för ett avgiftssystem möter inte något hinder att i stället för denna ordning ha en regel som innebär att den myndighet etc. som i registrerar har upptagits som ägare också svarar för betalningen. Vid överväganden av hur ett sanktionssystem bör utformas framhävs ibland vikten av att föraren dvs. den som begått förseelsen inte lämnas utanför förfarandet i de fall han inte är fordonsägare. Med anledning härav vill jag betona att det även enligt det av mig förordade sanktionssystemet är föraren som en betalningsanmaning först riktas till, genom att parkeringsanmärkningen liksom enligt dagens system skall lämnas till föraren eller fästas på fordonet (jfr under 8.6). I allmänhet används också fordonen i den mån de inte förs av ägaren av en denne närstående person, vanligen en familjemedlem eller anställd. Ägaren har därför som regel inga svårigheter att utröna vem som har fört bilen. Om sanktionen för parkeringsöverträdelse är en avgift kan inga principiella invändningar göras mot att ägaren riktar regresskrav mot den som verkligen har fört bilen. När det gäller långtidsförhyrda fordon uppstår inga problem med att göra regresskraven gällande. Något svårare ställer det sig vid korttidsförhyrning. Jag anser emellertid inte att problemen beträffande denna förhållandevis lilla grupp av fordon bör få hindra genomförandet av en i övrigt angelägen reform. Det torde som erfarenheten från våra nordiska grannländer visar inte vara någon större svårighet för uthyrningsföretagen att ekonomiskt säkerställa sig för kundernas eventuella parkeringsöverträdelser. Vissa problem uppkommer när det gäller utlandsregistrerade fordon. Dessa problem är inte heller helt lätta att bemästra. Med hänsyn till att denna grupp av fordon är relativt liten anser jag emellertid att man bör undvika en speciell reglering. Jag återkommer senare (avsnitt 8.10) till denna fråga. Med hänvisning till mina tidigare redovisade överväganden rörande behovet av en reform och om huvudpunkterna i en sådan förordar jag att parkeringsbotssystemet ersätts med ett avgiftssystem som innebär strikt ägaransvar i enlighet med vad jag nu har beskrivit. 5. Omedelbar betalningsskyldighet och avgiftshöjning Det fanns ett starkt skäl att komma till rätta med snedbelastningen hos polis, åklagare och domstolar. Betalningsfrekvensen av parkeringsböter var i början av 1970-talet under 50%. För att motverka detta tillfördes polisens parkeringskontor 60 helårstjänster. Från cirka 40 till cirka 100. Även i Göteborgs polisdisrikt vidtogs förstärkningsåtgärder. Några exakt siffror finns dock inte. Ett visst resultat nåddes, men betalningsfrekvensen var 1975 fortfarande på en nivå (cirka 60 %) som av ansvariga bedömdes som klart otillfredsställande. Även åklagarsidan drabbades. Inom Stockholms åklagardistrikt utfärdades 1970 totalt omkring strafförelägganden varav avsåg parkeringsförseelser. Motsvarande siffror var respektive I Göteborgs åklagardistrikt uppgavs att under samma tidsperiod utfärdades årligen storleksordningen strafförelägganden varav cirka avsåg parkeringsförseelser. På motsvarande sätt drabbades domstolarna /tingsrätterna) av en kraftig ärendetillströmning på grund av parkeringsförseelser som inte betalades frivilligt. Cirka två tredjedelar av inkomna mål till tingsrätten i Stockholm rörde parkeringsförseelser. Departementschefen anförde (sidan 37 ff) i propositionen följande.

5 I promemorian föreslås att eventuella invändningar av fordonsägaren inte skall stoppa vidtagandet av sanktioner. I de fall då rättelse av en felaktig parkeringsanmärkning sker först efter det att felparkeringsavgiften har betalats, förutsätts återbetalning ske. Det har också anförts i promemorian att det kan övervägas att i något skede av förfarandet införa en förhöjning av avgiften för att motverka ogrundade bestridanden, stimulera till tidigare betalning och täcka myndigheternas extra kostnader för indrivning om betalning inte sker inom föreskriven tid. I remissyttrandena har förslaget om omedelbar betalningsskyldighet godtagits av samtliga remissinstanser. Riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län samt Stockholms kommun har tillstyrkt att regler om avgiftsförhöjning införs. Göta hovrätt har med motivering att systemet kompliceras av en regel om avgiftsförhöjning avstyrkt att sådan förhöjning införs, innan det föreslagna systemet har prövats. Jag delar uppfattningen att betalningsskyldighet oberoende av invändningar är nödvändig för att komma till rätta med bristerna i det nuvarande systemet. Jag vill härvidlag hänvisa till vad jag tidigare har anfört om vikten av en riktig prioritering av samhällets resurser för brottsutredande och brottsförebyggande ändamål. När det gäller frågan om avgiftsförhöjning anser jag att skäl i och för sig talar för införandet av regler om sådan förhöjning. Dels kan det anses rimligt att den som dröjer med att erlägga betalning utöver medgivna betalningsfrister får betala en med nödvändighet schabloniserad ersättning för de extrakostnader som orsakas myndigheterna, dels kan sådana regler behövas för att ge tyngd åt bestämmelsen om omedelbar betalningsskyldighet. Jag anser emellertid i likhet med Göta hovrätt att regler om avgiftsförhöjning inte bör införas, innan erfarenheter har vunnits av det nu föreslagna systemet och behovet av en sådan förhöjning kunnat klarläggas. Avgiftshöjning, om inte betalning skett efter uppmaning, infördes (1981:143) sedan från 1 maj 1981.