Publicerat med tillstånd Det glömda guldet Text Kerstin Lundberg Hahn Bild Jens Ahlbom Rabén & Sjögren 2004

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Publicerat med tillstånd Det glömda guldet Text Kerstin Lundberg Hahn Bild Jens Ahlbom Rabén & Sjögren 2004"

Lovisa Eliasson
för 8 år sedan
Visningar:

1 3 Oskars gruva Medan de i smyg plockade ihop det de behövde berättade Anton och Linn viskande om Oskars gruva. Jo, Oskar, han föddes för mer än hundra år sedan, och när han var en ung man hittade han en dag en mystisk stenbumling på sina marker. Det glittrade om den där stenen på ett sätt som Oskar aldrig hade sett förut. Dagen därpå tog han med sig mejsel och slägga och gick tillbaka ut i skogen. Med hjälp av verktygen fick han loss ett par stycken av stenblocket, där det skimrade som mest. Han tog med sig stenbitarna och så åkte han in till stan där det fanns ett gruvbolag. Där fick han prata med en av gruvingenjörerna. Vad var det för mineral i de där stenbitarna egentligen? Ingenjören vände och vred på stenarna en lång stund, sedan la han ner dem på bordet framför sig och sa att han måste ta några prover för att vara säker, men var, undrade han, var hade Oskar hittat de här stenarna? Oskar skakade på huvudet och ville inte berätta förrän han hade fått veta vad stenarna innehöll. Var det guld? viskade Kajsa. Anton gjorde en paus i berättelsen och tittade ner i sin ryggsäck. Jag ska bara kolla att vi har allt med oss, sa han. Plastpåsar, ficklampor, mejsel och hammare Vi behöver varsin tjock tröja också, och regnjackor. Det är ju jättesoligt, protesterade Kajsa. Men berätta nu då, var det guld i de där stenarna? Anton log retsamt. Det är kallt nere i gruvan, därför behöver vi tröjorna, förklarade Linn. Och så droppar det från väggar och tak, så därför måste vi ha regnjackor. Ska vi ner i gruvan? Kajsa gapade av förvåning. Får man det? Nej, verkligen inte, sa Anton, det är därför vi måste gömma grejerna som vi tar med oss. Kom! Regnjackorna kan vi knöla ner i din ryggsäck, Linn, och tröjorna får vi väl knyta runt midjan. Ska ni sticka och bada? undrade Erland när han såg barnen springa bort mot cyklarna. Vi får se, svarade Anton undvikande. Cykelhjälmarna! påminde Erland

2 Javisst! svarade Anton. Kan Kajsa låna mammas? Absolut, svarade Erland och såg nöjd ut. Jättebra, det är viktigt med hjälm! Jag har skruvat ner sadeln på hennes cykel också. Kajsa fick på sig en sliten hjälm av röd frigolit. Hon önskade att den hade varit lite nyare och av svart plast som Antons och Linns, men den fick väl duga. När de cyklat iväg utom hörhåll sa Anton: Pappa är så glad att vi har börjat använda hjälmarna. Om han bara visste att det är för att vi inte ska få lösa stenar i skallen nere i gruvan! Linn fnissade. Brukar ni vara där mycket? undrade Kajsa. Det låter ju rätt farligt om man kan få lösa stenar i huvudet. Äsch, det har inte lossnat ett gruskorn när vi har varit där. Det är bara en försiktighetsåtgärd. Alla gruvarbetare har hjälm. Kajsa cyklade långsamt vid deras sida. Trots att Erland hade skruvat ner sadeln så mycket det gick var den för hög. Hon nådde bara ner till tramporna om hon sträckte på tårna, så hon fick cykla försiktigt. När de hade rullat ett litet stycke på landsvägen visade Anton med handen att det var dags att svänga in på en mindre grusväg. Först var det bara skog på båda sidorna, men snart glesnade träden på ena sidan och en solglittrande vattenyta skymtade mellan träden. Kan man bada här? undrade Kajsa. Nere vid strandkanten stod en husvagn parkerad, men varken bil eller människor syntes till. Jo, men badplatsen på andra sidan sjön är bättre. Och närmare. Men berätta nu, då, försökte Kajsa på nytt. Vad var det för stenar som Oskar hade hittat? Kvarts och fältspat, sa Anton. Inte guld? undrade Kajsa. Nej, men där man hittar kvarts, där kan det finnas guld också, så Oskar var säker på att de skulle hitta guld senare. Gjorde de det då? Nej, fast gruvan var värdefull ändå. Det fanns massor av mineraler som kunde användas till porslin och brödrostar och allt möjligt. Kajsa skrattade. Brödrostar och tallrikar, men inga guldbestick! Men, sa Anton och saktade in och tittade Kajsa stint i ögonen. Guldet kanske bara inte har blivit hittat än! 20 21

3 Här är det, hojtade Linn och svängde av från grusvägen in på en ännu mindre väg som verkade nyanlagd. Hon bromsade in och Kajsa och Anton stannade bredvid henne. Fram för dem sträckte ett högt nätstängsel ut sig åt båda håll. Kajsa klev försiktigt av sin stora cykel och tittade in genom rutorna i nätet. Det såg ut som om de hade hägnat in ett område skog. Det enda som tydde på att det fanns något speciellt innanför stängslet var en stor hög av krossade stenar, till hälften övervuxen av vajande grästuvor. Över grushögen höjde sig en ställning som såg ut som ett avlångt träbord för jättar. Vid bordets ena ände reste sig en lyftanordning. Också den var byggd av trä och i toppen dinglade en rostig gammal krok. Jaha? sa Kajsa frågande. Den där trägrejen är laven, sa Anton. Vad är det? Det är där de hissade upp sten ur gruvan förr i tiden. Där under kroken, ser du den? Kajsa nickade. Under den finns liksom ett stort lock på marken, och där under går gruvschaktet tjugo meter rakt ner. Så locket är för att man inte ska ramla ner, antog Kajsa. Precis, sa Anton. Längst ner i schaktet finns det stora bergrummet och därifrån går det gångar ut åt två håll. På grinden hängde en varnande illgul plastskylt: Tillträde strängt förbjudet! Anton pekade och log. Du fattar varför du inte får säga något till mamma och pappa, sa han. Men det är ju stängt och låst. Hur ska vi komma in? undrade Kajsa. De drog in cyklarna en bit i skogen och gömde dem bakom ett par stora tallar. Sedan gick Kajsa efter Anton och Linn som följde stängslets utsida ända tills de var långt inne i skogen. Härifrån syntes ännu mindre av laven, men Kajsa förstod plötsligt varför de hade gått hit. Här var stängslet draget rakt över en liten sänka i marken, och om en smal person la sig ner på marken så skulle han eller hon kunna åla sig in under stängslet. Här har de gjort en miss, sa Anton och krängde av sig ryggsäcken. Han puttade in den genom hålet under stängslet och följde efter själv. Linn gjorde samma sak och sist la sig Kajsa ner på mage och makade sig på knän och armbågar in under stängslet. Hon kom upp och borstade 22 23

4 bort barr, jord och ett par myror från kläderna. Småspringande tog de sig fram till laven och nu kunde Kajsa se det där locket på marken. Det var en kraftig lucka av metall, låst på tre ställen med stora häng lås. Här har de låst bättre. Anton nickade. Var det Oskar som fixade allt det här? undrade Kajsa. Nej, han sålde till gruvbolaget och de bröt mineraler här i tio år, men sedan lönade det sig inte längre och gruvan stängdes, förklarade Linn. Men Oskar var hela tiden säker på att det skulle finnas guld. Han fick till och med skrivet i kontraktet att ifall de skulle hitta guld, så skulle han få mer betalt. Eller hur? Linn tittade frågande på Anton. Vincent har kvar kontraktet. Det hänger på väggen inne hos honom. Vincent, eran granne? undrade Kajsa. Ja, Oskar var hans pappa, sa Anton. De lämnade laven och gick längre bort mellan de höga tallarna, fram till en bred klyfta i marken. En trätrappa gick brant ner mellan klyftans mossiga stenväggar, och längst ner slutade trappan framför en kraftig 24

5 dörr med ännu ett stort hänglås på. Anton klapp rade ner med Linn efter sig. Kajsa gick lång sammare. Trappstegen under hennes fötter var ljusa och nysnickrade. Förut brukade vi bara ta oss in på området och leta efter fina stenar i högen vid laven, sa Linn. De har hållit på ett tag och gjort i ordning gruvan, för den ska bli en turistattraktion, men bygget har stannat upp för pengarna tog visst slut. Och nu! sa Anton. Han vände sig mot den stora dörren och la händerna på hänglåset. Med en hand om låset och den andra om låsbygeln drog han försiktigt isär de två delarna som öppnade sig ljudlöst och alldeles magiskt. Anton trädde ut låsbygeln ur dörrens klykor. Sedan tog han tag i handtaget och drog. Med en tung suck öppnade sig dörren och Kajsa såg hur trätrappan fortsatte på andra sidan, rakt ner i ett gapande mörker. 26

Relevanta dokument

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är