Remissvar: Betänkandet SOU 2013:7 Skärpningar i vapenlagstiftningen

Transkript

1 Justitiedepartementet Stockholm Stockholm Remissvar: Betänkandet SOU 2013:7 Skärpningar i vapenlagstiftningen Nedan beskrivs förbundets inställning till några av de förslag som utredningen lägger fram. När det gäller övriga frågor instämmer förbundet i remissvaret från Svenskt Forum för jakt, skytte och vapenfrågor. Sven Lindeberg, Generalsekreterare, Svenska Mångkampsförbundet. Om Svenska Mångkampsförbundet Svenska Mångkampsförbundet organiserar idrottsföreningar inom modern femkamp, militär femkamp och orienteringsskytte. Förbundet är medlem i Riksidrottsförbundet och representerat i Sveriges Olympiska Kommitté. Svenska Mångkampsförbundet, Segelstopsvägen 197, BÅSTAD 1

2 Sammanfattning av remissvaret Övergripande om utredningen Förbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen, om man undantar förslaget om straff för grovt vapenbrott, inte innehåller några förslag som kan tänkas motverka kriminellas användning av illegala vapen utan istället inriktar sig på laglydiga personers, främst idrottsutövares, användning av legala vapen. Förbundet finner det också anmärkningsvärt att man i utredningen bortsett från den forskning och statistik som finns tillgänglig. Denna visar entydligt att det inte är meningsfullt med åtgärder mot legalt vapeninnehav eftersom antalet vapen med legalt eller tidigare legalt ursprung som används i kriminell verksamhet är negligerbart. Vidare konstateras att flera av utredningens förslag bygger på bristande insikter i rådande lagstiftning och/eller på teknisk okunskap om hur vapen är konstruerade eller fungerar. Kapitel 2: Straffet för grova vapenbrott Förbundet tillstyrker utredningens förslag om skärpning av straffskalan för grovt vapenbrott. Kapitel 3: Prövning av föreningar för jakt eller målskytte Förbundet avstyrker i huvudsak utredningens förslag om annorlunda reglering av prövning av föreningar då dagens ordning måste anses vara tillfyllest. Om regleringen skall ändå skall ändras bör kriterierna för godkänd sammanslutning definieras i lag eller förordning. Förbundet avstyrker också samtidigt utredningens förslag att endast att endast ideella föreningar bör meddelas tillstånd att inneha vapen för målskjutningsändamål. En sådan ordning skulle kunna tolkas som att föreningar (eller företag) med kommersiella intressen inte skulle tillåtas ha skjutvapen. Det skulle riskera att slå ut exempelvis de kommersiella skjutbanor och jägarexamensskolor som finns idag. Kapitel 4: Enskildas innehav av målskjutningsvapen Förbundet avstyrker i huvudsak utredningens förslag. Förbundet delar utredningens uppfattning att det är mycket viktigt att kunna säkerställa att intygen om aktivitet och skjutskicklighet är utfärdade av en förening som är seriös och att intygen därigenom uppnår en hög kvalitet. Det är nödvändigt att föreningsintygens status återställs. Förbundet är kritiskt till att förslaget inte innehåller några författningsändringar för att förtydliga aktivitetskravet. Kraven för vapeninnehav bör, för att undvika godtycke och avvikande praxis mellan polismyndigheter, definieras i lag eller förordning. Förbundet menar vidare att begreppet synnerliga skäl bör utmönstras ur den svenska vapenregleringen. Vidare bör det preciseras i lag eller förordning att tävlingsverksamhet inte skall krävas för att vapenlicenser skall beviljas. Kapitel 5: Behov av helautomatiska skjutvapen Förbundet bedriver inte skytte med helautomatiska vapen. Förbundet är däremot starkt kritiskt till att utredningen föreslår de facto-förbud mot andra förbunds (inom Riksidrottsförbundet) idrottsgrenar och avstyrker utredningens förslag. Den föreslagna skärpningen kommer med största sannolikhet inte att bidra till att vapenvåldet i samhället minskar men få stora negativa konsekvenser för de idrottsutövare som drabbas. Enligt tillgänglig statistik har något helautomatiskt vapen med legalt civilt ursprung aldrig används vid brott i Sverige. 2

3 Kapitel 6: Förutsättningar för innehav av halvautomatiska skjutvapen Förbundet bedriver inte skytte med halvautomatiska kulgevär. Förbundet är däremot starkt kritiskt till att utredningen föreslår de facto-förbud mot andra förbunds idrottsgrenar och avstyrker utredningens förslag. Den föreslagna skärpningen kommer med största sannolikhet inte att bidra till att vapenvåldet i samhället minskar men få stora negativa konsekvenser för de idrottsutövare som drabbas. Enligt tillgänglig statistik har något halvautomatiskt kulvapen med legalt civilt ursprung aldrig används vid brott i Sverige. Kapitel 7: Vapenmagasin och andra vapendelar Förbundet är kritiskt till att generell tillståndsplikt för samtliga kompletta magasin till skjutvapen införs och avstyrker utredningens förslag. Förslaget skulle riskera att genom passivitet kriminalisera ett stort antal människor som idag innehar magasin men inte innehar vapenlicenser. Den föreslagna skärpningen kommer med största sannolikhet inte heller att bidra till att vapenvåldet i samhället. Skall licensplikt för magasin införas bör en sådan endast gälla nyanskaffning. Denna ordning valdes när man tidigare införde licenskrav för exempelvis signal- och startvapen samt för vissa luftvapen. Utredningens förslag i övrigt att inte märka vapenmagasin eller låta andra vapendelar omfattas av vapenlagstiftningen tillstyrks. 3

4 Övergripande om utredningen Enligt utredningens direktiv är huvudsyftet att förtydliga och skärpa reglerna för att förhindra att skjutvapen används för brottsliga syften. Eftersom utredningens förslag nästan uteslutande inriktar sig mot legalt vapeninnehav är det viktigt att först ta reda på hur vanligt det är att vapen med legalt ursprung används vid brottslig verksamhet. Den statistik och forskning som finns tillgänglig ger där en helt annan bild än den utredningen vill förmedla. Skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige används nästan aldrig vid kriminell verksamhet. Enligt Hagelin användes under perioden årligen mindre än två vapen med legalt ursprung vid grov brottslighet. 1 Brottsförebyggande rådet fann även de att vapen med legalt ursprung var mycket ovanliga i brottsliga sammanhang. 2 Även stölder av legala vapen (d.v.s. även sådana som inte används för kriminell verksamhet) är enligt den forskning som finns mycket ovanliga. Enligt Lakomaas studie tillgreps civila legala skjutvapen genomsnitt vid 105 tillfällen om året under perioden Trenden är också tydligt fallande. De vapen som används vid brottslighet utgörs istället nästan uteslutande av vapen som smugglats in i landet, företrädesvis från Östeuropa. 4 Utredningen är problematisk inte enbart för att den helt bortser från den forskning som finns utan även för att den statistik som används är bristfällig eller direkt vilseledande. Istället för att använda statistiken över faktiskt begångna brott refererar utredningen statistik över anmälda brott, vilket ger en kraftigt överdriven bild. Vidare kan kostateras att kvaliteten på den statistik som används i sig är undermålig. Lakomaa fann exempelvis att 16 procent av de av Polismyndigheterna registrerade vapenstölderna (och som sedan legat till grund för Brå:s statistik) inte avsåg fall där något licenspliktigt vapen stulits. Ibland handlar det om stölder av luftgevär, ibland inte ens om någon stöld. Även Brottsförebyggande rådet finner att polisens statistik har allvarliga brister. 5 Utredningen skiljer inte heller mellan brott begångna med legala och illegala vapen (s 190). Eftersom antalet brott begångna med legala vapen i relation till det totala antalet brott begångna med skjutvapen är negligerbart ger detta en direkt vilseledande bild av problemet. Jämför man utredningens uppgifter om brott begångna med skjutvapen (oavsett ursprung) med Hagelins uppgifter om brott som faktiskt begåtts med legala skjutvapen finner man att utredningens siffor (beroende på brottskategori och år) är mellan 800 och procent högre. 6 1 Björn Hagelin 2012, Skjutvapen använda i brott i Sverige Totalt fann Hagelin 27 konstaterade brott begångna med skjutvapen med legalt ursprung. Av dessa utgjordes 19 av fullbordade brott eller försök, och 8 av förberedelser. (Hagelin, opublicerat). 2 Sven Granath 2011, Det dödliga våldets utveckling, Brottsförebyggande Rådet. 3 Erik Lakomaa 2012 Safe Storage and Thefts of Firearms in Sweden: An Empirical Study, Handelshögskolan i Stockholm 4 Brå 2012, Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg: En kartläggning, Brottsförebyggande rådet. 5 Lakomaa BRÅ:s utredning visar att det är ett generellt problem att kvaliteten på polisens rapportering är låg (Anton Färnström, Användningen av brottskoder: En kvalitetsstudie inom kriminalstatistiken. Stockholm: Brottsförebyggande Rådet). 6 Hagelin

5 Detsamma gäller beslag av skjutvapen. I utredningen samredovisas beslag av vapen med legalt ursprung i Sverige och insmugglade vapen (s 191). Det ger också en kraftigt vilseledande bild. Utredningen redovisar exempelvis beslag av 172 av k-pistar och 132 automatkarbiner under perioden Det kan jämföras med att endast en k-pist och ingen automatkarbin tillgreps från legala civila ägare under samma period. 7 Utredningen redovisar även 4986 beslag av pistoler och revolvrar under perioden Under samma period skedde 277 faktiska fall av tillgrepp av sådana vapen från legala civila ägare. 8 Av beslagtagna automatvapen måste således (om det inte handlar om äldre vapen) minst 99,68 procent ha annat ursprung än legala civila ägare i Sverige. För beslagtagna pistoler och revolvrar gäller samtidigt att minst 94,50 procent måste ha annat ursprung än legala civila ägare i Sverige. Den internationella och svenska forskning som finns att tillgå visar således tämligen entydligt legala eller tidigare legala vapen inte används vid brottslighet och dessutom ytterst sällan stjäls. 9 Detta skall ställas i relation till att Rikspolisstyrelsen som tvärtom anfört att det är just legala vapen ägda av jägare eller idrottskyttar som är problemet. I en rapport till Justitiedepartementet skriver man att: Åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste därför enligt styrelsens mening utgå ifrån de legala vapnen. 10 Av någon anledning har RPS också valt att istället för att rapportera stulna vapen separat valt att rapportera dessa tillsammas med förkomna vapen. senare kategorin består av vapen som av olika anledningar inte kan matchas mot vapen i vapenregistret, exempelvis vapen som försvunnit ur dödsbon men även vapen som på grund av brister i polisens registerhantering registrerats fast de aldrig funnits, är registrerade på någon annan, skrotats men inte avförts ur registret, liksom om inventeringsförluster inom Försvarsmakten. 11 Lakomaas studie gjorde det för första gången möjligt att jämföra RPS siffor med faktiska stölder av moderna licensbelagda vapen. Denna jämförelse visar att de siffor som RPS rapporterat till regeringen i genomsnitt är 7 till 8 gånger högre än faktiskt antal, nedbrutet på enskilda vapentyper ger det siffor som är högre än faktiskt antal. Att slå samman stulna och förkomna vapen blir då ungefär som att säga att kostnaden i statsbudgeten för migration och ekonomisk trygghet vid 7 Lakomaa Ibid 9 Även internationell forskning ger samma bild. Clintonadministrationen uppdrog i slutet av 1990-talet åt National Academy of Sciences att undersöka vad forskningen kunde säga om effektiviteten hos olika vapenregleringar blev de klara med undersökningen och de hade då gått igenom 253 vetenskapliga artiklar, 99 böcker, 43 offentliga publikationer, samt gjort viss egen originalforskning. Deras slutsats var att de inte kunde hitta någon vapenreglering som hade reducerat våldsbrottslighet, självmord eller olyckor med vapen. En annan metastudie utförd av kriminologen Gary Kleck vid Florida State University fann att det i forskningen Saknades konsistent signifikant samband mellan vapenägande och våldsbrottslighet, för (1) USA över tid, (2) amerikanska städer, (3) counties inom Illinois, (4) landsdelar som England, amerikanska delstater, (5) amerikanska regioner, (6) länder, (7) befolkningssubgrupper. Se National Research Council (2005) Firearms and Violence: A Critical Review (Committee to Improve Research Information and Data on Firearms). Charles F. Wellford, John V. Pepper, and Carol V. Petrie (eds.). Committee on Law and Justice, Division of Behavioral and Social Sciences and Education. Washington, DC: The National Academies Press, respektive Gary Kleck Targeting Guns: Firearms and their Control. Hawthorne, NY: Aldine de Gruyter. 10 RPS POL /04 s. 14, min kursivering 11 RPS POL /05 s 11. Att det finns stora brister i registret påpekades både av 1987-års och 1995-års vapenutredningar 5

6 sjukdom och handikapp är 120 miljarder. Det är formellt korrekt men direkt vilseledande eftersom migration endast står för 5 miljarder av totalsumman. Att utredaren - i strid med den forskning och statistik som finns tillgänglig - koncentrerar sig på laglydigas vapeninnehav är anmärkningsvärt. En utredning som hade utgått ifrån en rättvisande och vetenskapligt grundad bild av problemet hade sannolikt inte lagt fram något av de förslag som nu lagts. Istället hade åtgärderna sannolikt fokuserat på den kriminella vapenanvändningen. Åtgärder mot smuggling skulle exempelvis kunna väntas ha verkan mot den kriminella vapenanvändningen utan att ge några negativa effekter för laglydiga jägare och skyttar. Att åtgärder inriktade mot laglydigas innehav av legala vapen inte kan förväntas ha någon påtaglig effekt på kriminellas innehav och användning av illegala vapen har konstaterats av tidigare utredningar, exempelvis 1995-års vapenutredning: Utredningen har i alla sina allmänna utgångspunkter konstaterat att lagtekniska förändringar av vapenlagstiftningen inte är något särskilt effektivt instrument för att hindra eller ens minska våldsbrottslighet. 12 Lagstiftaren har också tidigare konstaterat att det är viktigt att ytterligare skärpningar av vapenlagstiftningen verkligen är motiverade och uppnår avsett syfte samt inte onödigtvis försvårar vapenhanteringen för de seriösa vapeninnehavarna. 13 Det finns ingen anledning att anta att denna proportionalitetsprincip inte längre skulle vara aktuell. Utredningen brister därmed på alla tre punkterna. Förslagen, som i flera fall är mycket långtgående, saknar i flera fall motivering och kan inte antas uppnå avsett syfte. Det står däremot klart att de onödigtvis försvårare vapenhanteringen för se seriösa vapeninnehavarna. Kapitel 2: Straffet för grova vapenbrott Förbundet tillstyrker utredningen förslag. Förbundet välkomnar alla förslag som syftar till och samtidigt har potentiell möjlighet att effektivt förhindra illegalt innehav av skjutvapen. Kapitel 3: Prövning av föreningar för jakt eller målskytte Förbundet menar att dagens ordning är tillfyllest. Det har i utredningen inte anförts några hållbara argument för varför en annorlunda reglering på detta område skulle påverka den kriminella vapenanvändningen. Om regleringen skall ändå skall ändras bör kriterierna för godkänd sammanslutning definieras i lag eller förordning. Förbundet menar också att en reglering inte får inverka negativt på möjligheten att införa eller utveckla nya idrottskyttegrenar i Sverige. Föreningar som utövar idrottsskyttegrenar som tillhör internationella förbund med exempelvis etablerade tävlingsreglementen och mästerskapstävlingar måste få möjlighet att bedriva verksamhet även om de inte tillhör ett i Sverige godkänt förbund. Det bör i sammanhanget påtalas att krav på medlemskap i viss sammanslutning för att kunna beviljas vapenlicens inte rimligen kan tolkas som förenlig med den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Förbundet avstyrker också samtidigt utredningens förslag att endast att endast ideella föreningar bör meddelas tillstånd att inneha vapen för målskjutningsändamål tillstyrks. En sådan ordning skulle kunna tolkas som att föreningar (eller företag) med kommersiella intressen inte skulle tillåtas ha skjutvapen. Det skulle riskera att slå ut exempelvis de kommersiella skjutbanor som finns idag. En sådan reglering skulle även strida mot den grundlagsskyddade näringsfriheten. Att utredningen 12 SOU 1998:44 s Proposition 1999/2000:27 s 34. 6

7 föreslå sådana åtgärder utan att motivera dessa finner förbundet anmärkningsvärt. Detsamma gäller utredningens underlåtenhet att trots kravet på detta i kommittédirektivet beskriva konsekvenserna för företag. Utredningens förslag att neka kommersiella aktörer möjlighet att inneha skjutvapen skulle innebära påtagliga konsekvenser för de företag som skulle få lägga ner. Kapitel 4: Enskildas innehav av målskjutningsvapen Förbundet delar utredningens uppfattning att det är mycket viktigt att kunna säkerställa att intygen om aktivitet och skjutskicklighet är utfärdade av en förening som är seriös och att intygen därigenom uppnår en hög kvalitet. Det är nödvändigt att föreningsintygens status återställs. Förbundet är kritiskt till att förslaget inte innehåller några författningsändringar för att förtydliga aktivitetskravet. Kraven för vapeninnehav bör, för att undvika godtycke och avvikande praxis mellan polismyndigheter, definieras i lag eller förordning. Förbundet menar vidare att begreppet synnerliga skäl bör utmönstras ur den svenska vapenregleringen precis så som förselog i 1995 års vapenutredning. 14 Det har de senaste tre åren av polismyndigheterna på flera håll i landet, utan att det finns stöd för detta i lag eller förordning, ställts krav på att personer som söker eller önskar förnya vapenlicenser för målskytte skall redovisa tävlingsresultat. Om dessa extralegala krav på tävlingsresultat skrev Förvaltningsdomstolen i Göteborg i en dom: Att som polismyndigheten gjort ställa krav på att den sökande skall kunna uppvisa ett antal tävlingsresultat ett visst antal år tillbaka har inte stöd i vapenlagstiftningen, dess förarbeten, eller polisens föreskrifter och allmänna råd och är inte heller förenligt med grundläggande principer om rättsäkerhet eller legalitet. 15 Krav som dessa har ställt till stora problem för många skyttar. Det stora felertalet idrottsutövare, oavsett idrottsgren, är ju inte intresserade av elit- eller tävlingsverksamhet utan ägnar sig åt idrottande som motion eller för personlig utveckling. Att tvinga breddskyttarna att delta i tävlingar för att de kunna fortsätta med sin idrott kan knappast heller antas ha någon som helst effekt på den illegala vapenhanteringen. För att undvika problem med detta i framtiden föreslår förbundet att det i lag eller förordning explicit preciseras att tävlingsverksamhet inte skall krävas för vapeninnehav för målskytte. När det gäller fortsatt giltighet av tidsbegränsade tillstånd att inneha skjutvapen är detta ett förslag som har tillkommit på initiativ av skytte- och jägarorganisationerna och tillstyrks. Dock är förbundet kritiskt till kravet på att ansökan ska ges in fyra veckor innan giltighetstiden går ut. Förbundets uppfattning är att den enskilde bör kunna lämna in sin ansökan inom giltighetstiden utan att det införs ytterligare en tidsgräns. Kapitel 5: Behov av helautomatiska skjutvapen Förbundet bedriver inte skytte med helautomatiska vapen. Förbundet är däremot starkt kritiskt till att utredningen föreslår ett de facto-förbud mot en idrottsgren inom ett RF-förbund och avstyrker utredningsförslaget. Vilka idrottsgrenar som skall bedrivas i Sverige kan inte sägas ligga inom ramen för utredningen. 14 SOU 1998:44 s Dom

8 Den föreslagna skärpningen kommer med största sannolikhet inte att bidra till att vapenvåldet i samhället minskar men få stora negativa konsekvenser för de idrottare som drabbas. Enligt tillgänglig statistik har något helautomatiskt vapen med legalt civilt ursprung aldrig används vid brott i Sverige. Att som utredningen föreslå att befintliga tillstånd ska upphöra att gälla är inte förenligt med grundlagsskyddet för äganderätten och principen om att gynnande förvaltningsbeslut inte ska kunna återkallas. Att vapnen ska kunna inlösas av staten till marknadsvärdet vid utgången av nämnda period kan liknas vid konfiskering eftersom vapnen kommer att vara osäljbara då inga nya tillstånd kommer att kunna meddelas för dessa. Något tvingande säkerhetsskäl kan inte heller åberopas mot vapentypen som sådan eftersom de ska tillåtas i vapensamlingar. I utredningen anförs EU:s vapendirektiv som skäl till att förbjuda helautomatiska vapen för målskytte. Vapendirektivet kräver emellertid inte förbud mot helautomatiska skjutvapen utan enligt direktivet skall medlemsländerna vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av bland annat helautomatiska vapen. Endast i särskilda fall får de behöriga myndigheterna bevilja tillstånd till sådana skjutvapen. 16 Den nuvarande ordningen har där av regeringen konstaterats vara tillfyllest. Direktivet implementerades genom prop 1995/96:52. Regeringen konstaterade då att kravet på synnerliga skäl i den svenska lagstiftningen gjorde att de restriktiva kraven i artikel 6 i vapendirektivet avseende åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av helautomatiska vapen skulle anses vara uppfyllda. 17 Vidare är helautomatiska skjutvapen är förbjuda i en del, men inte alla EU-länder. Att vapendirektivet inte kan tolkas som krav på förbud konstateras även indirekt i utredningen. Utredaren vill endast förbjuda helautomatiska skjutvapen för målskytte (men inte för samling). Det indikerar att utredaren är medveten om att EU-direktivet inte kräver förbud (som då rimligen omfattar innehav oavsett ändamål detta då Sverige hör till det fåtal länder som har ändamålslicenser ). 18 Kapitel 6: Förutsättningar för innehav av halvautomatiska skjutvapen Motiven för att särskilt reglera halvautomatiska kulgevär för målskytte är högst tveksamma. Dels anförs att de skulle vara särskilt användbara för brottslig verksamhet. Detta saknar empiriskt stöd. Något halvautomatiskt kulgevär har utifrån den statistik som finns att tillgå aldrig använts vid grov brottslighet i Sverige. Dels anförs i utredningen att halvautomatiska kulgevär enkelt skulle kunna konverteras till helautomatisk funktion (och därmed skulle de omfattas av EU:s vapendirektiv). Detta är dock felaktigt. 19 För att konvertera ett halvautomatiskt gevär till helautomatisk funktion krävs tillgång till såväl licenspliktiga vapendelar som vapensmedskunskaper. Den som har detta kan bygga ett helautomatiskt vapen utan att gå den onödiga omvägen via ett halvautomatiskt kulgevär. Vidare är konvertering brottslig om denna sker utan erforderligt tillstånd. Själva saluförandet (marknadsföringen) av en vara vars användning utgör ett brott (konverteringsdelar) strider 16 Rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (EGT L 256, , s. 51) 17 Proposition 1995/96:52 s SOU 2013:7 s 120) 19 Det felaktiga påståendet har tidigare anförts av RPS som i flera i flera fall förordat att sökande skall nekas licens för halvautomatiska kulgevär med hänvisning till detta. I inlaga till mål nr Förvaltningsdomstolen i Göteborg anför RPS att detta kan ske med lätthet.domstolen konstaterar efter ett sakkunnigutlåtande från FMV att nämnda påstående är fel av flera olika skäl. 8

9 också normalt mot marknadsföringslagstiftningen och kan stoppas den vägen. Redan idag finns således lagstiftning som motverkar ombyggnaden av vapen på ett otillåtet sätt. Det saknas även i den tillgängliga statistiken och forskningen exempel på att konverterade halvautomatiska gevär någonsin används i brottsliga sammanhang. Kapitel 7: Vapenmagasin och andra vapendelar Utredningens förslag bygger på principen som gäller för ammunition. Vad ammunition är anges emellertid i en definition i vapenlagen. Som utredningen konstaterar är emellertid inte magasin till skjutvapen reglerade eller definierade i vapenlagstiftningen. Att då införa en generell tillståndsplikt på samtliga magasin till skjutvapen, oavsett om de är fasta och integrerade i ett vapen eller löstagbara, gör att det uppstår en stor osäkerhet om vad som ska anses utgöra en tillståndspliktig del. Ett löstagbart magasin till skjutvapen är uppbyggt av olika delar i såväl plast som metall bestående av skruvar, fjädrar, patronförare, magasinschakt, underbeslag m.m. beroende på den aktuella konstruktionen. Ett magasin kan även utgöras av något så enkelt som en bockad plåtbit. Ett fast magasin som är integrerat i själva vapnet kan beroende på konstruktion utgöras av stora delar av vapnet som består av idag icke tillståndspliktiga vapendelar, t.ex. underbeslag och de skruvar som fäster detta till vapnet genom stocken på ett kulgevär. Sådana delar utgörs av vanliga skruvar, bultar, mm som var för sig är triviala och kan passa till nästan vad som helst och kan köpas i vilken järnaffär som helst. Nästan varenda människa och järnhandlare skulle därför potentiellt kunna göra sig skyldig till vapenbrott om förslaget genomfördes. Förslaget är således totalt ogenomförbart vad gäller fasta magasin och bygger på en teknisk okunskap om hur skjutvapen är konstruerade och vad som går att reglera. Förslaget kan därför inte ligga till grund för lagstiftning i denna del. Även med en mer precis definition av magasin är krav för licens problematisk. Magasin finns spridda i mycket stort antal (ingen vet sannolikt hur många) och märkning eller registrering har förekommit tidigare. Det är sannolikt mycket vanligt att magasin som inte tillhör ett vapen som ägaren har licens för finns i bostäder, sommarhus och förråd. Utredningsförslaget skulle därför riskera att leda till människor som inte haft något uppsåt att bryta mot lagen, kriminaliseras genom passivitet. Detta vore främmande för svensk rättsordning. Skall licensplikt för magasin införas bör en sådan endast gälla nyanskaffning. Denna ordning valdes när man tidigare införde licenskrav för exempelvis signal- och startvapen samt för vissa luftvapen. Lagstiftaren tog då upp problemen med retroaktiv kriminalisering av innehav av dessa vapentyper. Ett eventuellt licenskrav för magasin skulle även kräva att magasin för vilka licens inte beviljas löses in. Trots att kommittédirektivet kräver att utredaren beskriver kostnader för det allmänna har inte så skett i detta avseende. Kostnaden för att lösa in tiotusentals eller hundratusentals magasin kan inte antas vara negligerbar. Utredningens förslag i övrigt att inte märka vapenmagasin eller att låta andra delar omfattas av vapenlagstiftningen tillstyrks. 9

10 Som nämnts under avsnittet om halvautomatiska gevär är delar som kan användas för att ändra ett skjutvapens funktion redan i dagsläget förbjuda att saluföras. Problemet torde därför gå att komma åt med existerande lagstiftning. 10