Nr Norrbotten 200 år - ett axplock ur historien Kjell Lundholm

Transkript

1 Nr Norrbotten 200 år - ett axplock ur historien Kjell Lundholm

2 Norrbotten 200 år - ett axplock ur historien Kjell Lundholm Nr

3 Bidrag till detta projekts genomförande har lämnats av Luleå tekniska universitet, Länsstyrelsen Norrbotten, Norrbottens läns landsting, Kultur och utbildning. Omslagets framsida. Foto: Daryoush Tahmasebi och Norrbottens museum. TORNEDALICA Nr Författare: Kjell Lundholm, Brantgränd 2, Gammelstad Research: Catarina Holmberg Layout och prepress: Rolf Johansson Utgivare: Tornedalica, Stationsgatan 38, Luleå Oy Fram Ab, Wasa, Finland, september 2010 ISBN

4 Norrbotten 200 år - Innehåll Länet och landshövdingarna... 4 Artonhundratiotalet omställningsprocessen... 6 Artonhundratjugotalet fredlig utveckling... 8 Artonhundratrettiotalet skeppsbyggeri och sjöfart Artonhundrafyrtiotalet från folkskola till laestadianism Artonhundrafemtiotalet kronprinsens resa Artonhundrasextiotalet onda tider Artonhundrasjuttiotalet skog och åter skog Artonhundraåttiotalet Luleå brinner Artonhundranittiotalet järnvägar och gruvor Nittonhundranollnolltalet naturskydd vid sidan av exploatering Nittonhundratiotalet Porjus och vattenkraften Nittonhundratjugotalet från dislokation till Sametinget Nittonhundratrettiotalet järn och stål Nittonhundrafyrtiotalet beredskapsåren Nittonhundrafemtiotalet Tornedalens språkfråga Nittonhundrasextiotalet arbetsmarknadspolitik och gruvarbetarstrejk Nittonhundrasjuttiotalet Högskolan i Luleå Nittonhundraåttiotalet mellanriksvägar Nittonhundranittiotalet sjukvård och storsjukhus Tjugohundranollnolltalet i fäders spår och framtiden Att läsa vidare

5 Länet och landshövdingarna Norrbotten och då underförstått länet firar sin 200-årsdag under Samma Norrbotten är det nordligaste och dessutom till ytan det största länet i landet, med en areal av ungefär kv km eller enklare uttryckt en fjärdedel av Sverige. Inom Norrbotten återfinns fyra fjällälvar med mynning i Bottenviken, nämligen Pite, Lule, Kalix och Torne. Länet kan även beskrivas ingå i tre naturregioner, kustland, skogsland och fjäll. Slutligen kan man säga att där av hävd lever tre huvudgrupper att språkligt och kulturellt möts svenskt, finskt och samiskt inom samma län. Ett län är en administrativ enhet med landshövdingen som portalfigur. Under de gångna två seklen möter man nästan trettio sådana hövdingar i Norrbotten. De utgör en form av regentlängd eller kavalkad av idel män som residerat i Sunderbyn, Piteå och snart nog även Luleå. Den förteckningen är något av länets historia i miniatyr. Pehr Adolf Ekorn Georg Adolph Koskull Paul Öhrwall Carl Sparre Carl von Hedenberg Knut Åkerhjelm Anders Ros Henrik Widmark Sven Petter Bergman Adolf Widmark Lars Berg Karl Husberg Karl Bergström Oscar von Sydow Gösta Malm Bernhard Gärde David Hansén Oscar Wilhelm Lövgren Folke Thunborg Manfred Näslund Ragnar Lassinantti Erik Hammarsten Curt Boström Gunnar Brodin Björn Rosengren Kari Marklund Per-Ola Eriksson Norrbottens län och riksgränsen mot Ryssland år Kartan finns i Tornedalica nr 38, 1982, Norrbotten - en studie om gränser av Sten Wikström.

6 5

7 Artonhundratiotalet omställningsprocessen När de sista ryska trupperna lämnade Norrbottens kustland under hösten 1809 väntade nya tider för den lokala befolkningen, den som under generationer för att inte säga århundraden hade levt här utan större åthävor. Vi kan för korthetens skull påstå att det var svenskar, finnar och lappar för att använda en äldre generations termer. Så enkelt var det dock inte. Norrbottens språkliga mångfald är snarast en rest av situationen i det gemensamma svensk-finska riket. För det stormaktstida svenska riket och då omkring 1690 räknar forskarna med att ett tjugotal språk var i användning. Förutom svenska, finska och samiska (som i det sammanhanget betraktas som ett enda språk) nämns tyska, danska, norska och ryska. Vidare fanns estniska, lettiska och liviska. Många av de här uppräknade språken var inte längre aktuella eftersom stormakten Sverige redan tidigare stod under avveckling. Freden 1809 kan ses som en fortsättning av den processen. Drar vi den linjen framåt i tiden kan man konstatera att idag talas om ett antal erkända minoritetsspråk. För Norrbottens del skulle det främst gälla finska, meän kieli eller tornedalsfinska samt samiska. Det nya anno 1810 kan sammanfattas med två konstateranden. Det gamla svensk-finska riket hade krympt. Betydligt mer än en tredjedel av rikets areal och mer än en fjärdedel av dess befolkning hade förlorats i och med att Torne älv blivit gräns i öster. Där bortom låg det ryska storfurstendömet Finland. I övrigt återstod att inom Sveriges gräns erövra Finland åter. Det var ett uttryck som den svenske nationalskalden Esaias Tegnér formulerade för sin tid. Giltigheten kunde avse såväl byggandet av Göta kanal som att Norrland och Norrbotten var Framtidslandet. Omställningsprocessen hade marschriktning mot Framtidslandet. Två hållpunkter i allt detta nya var av mera administrativt slag, nämligen ett nytt län och nya församlingar i Tornedalen. Det nya länet var till ytan betydligt mindre än dagens eftersom Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar den gången tillhörde Västerbottens län. Även residensorten var en annan än idag. När det gamla Västerbottens län med Umeå som residensort inte längre var aktuellt gällde det att välja något nytt. Gammelstad och Piteå blev faktiskt huvudorter i tur och ordning. Länets första hövding Pehr Adolf Ekorn hade nämligen redan tidigare sin bostad i Sunderbyn. Där bodde han också kvar fram till I Gammelstad låg under samma period landshövdingens kansli, det vi kan kalla för länsstyrelsen. Söker man idag efter den platsen är det lika med kaptenlöjtnantsbostället eller Kulturgården mittemot kyrkogården. Med nästa landshövding skedde en flyttning till Piteå. Sedan kom fyra hövdingar i rad att residera där innan tiden var mogen för att bygga nytt i Luleå och att Anders Emanuel Ros 1856 flyttade in i det nuvarande Residenset. I kyrkligt avseende innebar den nya riksgränsen i Torne älv att de gamla socknarna eller församlingarna blev uppdelade på två länder. Av hävd hade älven bundit samma gårdar, byar och därmed även socknar som låg på var sin sida av älven men nu tog det slut med detta. Utifrån den nya riksgränsen var det inledningsvis tänkt att människor som hamnade på fel sida skulle besöka sin invanda kyrkplats även om den kom att ligga utomlands. Det systemet fungerade inte annat än som ett provisorium. För gamla Nedertorneå församling kom kyrkorna både i Torneå stad och på den närbelägna Björkön att befinna sig på rysk sida. Haparanda/Nedertorneå församling fick en ny kyrka färdig närmare en generation innan Haparanda blev stad För Karl Gustav, Hietaniemi, Övertorneå och Pajala församlingar låg 6

8 Alltsedan 1800-talets mitt uppfattar vi Residenset i Luleå som ett symboliskt centrum för Norrbottens län. Foto: Kjell Lundholm. själva kyrkplatsen på svensk sida medan däremot en stor del av befolkningen bodde kvar på andra älvstranden. Där blev det istället att bygga nytt på finsk-ryska sidan. Idag förstår vi inte riktigt vad en sådan nyordning innebar. Ser man det i stort blev den finsktalande Tornedalen uppdelad på två riken med gränshinder och två skilda administrativa system Västerbotten och Lappland I Nils Holgerssons värld skildras ett samtal bland djuren på Skansen i Stockholm. Man skickade ut fem kunskapare för att ta reda på vad landet i norr hade att erbjuda. När dessa rapporterade sina iakttagelser och sökte jämka ihop vad man sett blev slutsatsen något av en sammanfattning: Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser. Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige: som följd. Ser man det på sockennivå bröts invanda färdvägar till kyrkplatserna med sitt gudstjänstliv samt släktingar och vänner. Ser man det på individnivå skulle fortsättningsvis den västra sidans befolkning alltmera knytas till det svensktalande Sverige. Just den frågan och då på olika nivåer har blivit Tornedalens problemkomplex genom generationer.

9 Artonhundratjugotalet fredlig utveckling Jordbruket har genom århundraden betraktats som modernäringen såväl i Sverige som i Norrbotten. Detta är inte utan orsak eftersom man lätt kan konstatera att 70, 80 eller ibland 90% av en befolkning mer eller mindre var bönder oavsett yrkestillhörighet. Kyrkoherden disponerade avkastningen av det jordbruk som hörde till prästgården. Officeren ägnade sig åt sitt boställe med tillhörande marker. Köpmannen, eller borgaren som man då sade, hade sitt hushåll där drängar och pigor svarade för familjens högst lokala livsmedelsproduktion. Samma beroende av jordens avkastning gällde naturligtvis även landsbygdens människor, oavsett om de kallades för bönder, torpare, nybyggare eller något liknande. Ett lokalt exempel får visa dåtidens verklighet. Stadsdelen Mjölkudden i Luleå kan som namn betraktat uppfattas som märkligt. Förklaringen är enkel. Där hade stadens borgare sommarladugårdar varför pigorna rodde dit över Norra stadsfjärden för att mjölka korna morron och kväll. I själva staden, d v s på stadshalvön, hade man hus och hem liksom ladugårdar och potatisland men där fanns dåligt med bete. Hästarna fördes sommartid ut på öarna i skärgården medan korna hölls inom närområdet Mjölkudden. Samma omsorg inom självhushållets ram återfinner vi genom århundraden. Man dikade och dränerade, man odlade hemmavid eller anlade nybyggen i dalgångarna allt längre västerut, man ordade om rön med gödsling, nya grödor och bättre växtföljd. Mycket av detta låter som en programskrivning för Norrbottens läns hushållningssällskap som bildades Utifrån samma tema kan man nämna två namn, J W Zetterstedt och Lars Levi Laestadius. Zetterstedt var en professor från Lund och insektsforskare som gjorde en resa genom länet Fåglar och växter noterades flitigt men även modernäringen intresserade honom, särskilt i en tid när potatisen lokalt sett var den stora nyheten. Landshövding Ekorn organiserade våren 1812 en stor hästtransport med utsädespotatis från Öjebyn via Luleå, Nederkalix och Haparanda till som längst bort Pello och Pajala. För detta behövdes inte mindre än 26 hästar inledningsvis. Mer än tusen personer fick på det sättet utsäde men resultatet blev talande. Hösten medförde tidig köld och missväxten var ett faktum. Med den bakgrunden återvänder vi till Zetterstedt och hans resa. Som något av en odlingens utpost framträder Jukkasjärvi kyrkplats men skillnaden är stor mellan kyrkoherdens och lokalbefolkningens odling. Visst fanns det bönder som fick korn under goda år, visst hade man försökt odla råg men med föga framgång. Det var skolmästare Pehr Palmgren som nu tjänade som kyrkoherde i församlingen och även stod för någorlunda bredd i odlandet. Förutom korn, rovor och potatis antecknas även rödbetor, morötter och palsternackor. Och trots allt var det framsteg i odlandet. Lars Levi Laestadius hade som barn vistats hos halvbrodern Carl-Erik i Kvikkjokk vilken i sin tur med framgång tog emot utsädespotatis och 1814 lyckades i sitt odlande. Han fick en skörd på tjugo gånger utsädet. Det bör ha sporrat till nya ansträngningar. Lars Levi utgav också 1824 en skrift Om uppodlingar i Lappmarken på det allmännas bekostnad. I Lappland fanns en stor del av Sveriges odlingsbara jord. Det gällde att nyodla i stället för att ägna sig åt avlägsna slåtterängar. Det gällde att bredda verksamheten eftersom i Kvikkjokk kunde bevisligen odlas t ex vitkål. Det gällde slutligen att nybyggarna fick lämpliga bostäder och för det ändamålet behövdes sågverk och tegelbruk. Från potatis till tegelbruk, från Mjölkudden till Jukkasjärvi allt detta ingår i 1820-talets fredliga utveckling. 8

10 En koidyll på Mjölkudden där Luleå stad, Gustafskyrkan och segelfartyg skymtar i bakgrunden. Bild från Luleå kommuns stadsarkiv. Odlandets höga visa Om och om igen har samma mönster upprepats. Nybyggarna hade tagit kustlandet i besittning för kanske åttahundra år sedan. Därefter följde man älvdalarna inåt landet och med tiden hade dessa skogens odlare även nått in i Lappland och upp emot fjällen. När Lars Levi Laestadius beskriver situationen gäller det 1820-tal. Att sätta sig ned i en ödemark, är i sanning ett värdigt företag. Det fordrar helsa, munterhet, rådighet och tålamod. Det nödvändigaste vid ett sådant värf är fiskredskap, såsom: nät och not m.m. vidare häst, några kor, får, getter, yxor, liar, skära, knif, eldstål och andra husgerådssaker. De, som äro fattiga, börja med en lappkoja. Under sommaren fiskas dagligen. När bergningstiden kommer, arbetas efter hand; men magen, som alltid kräfver sin rätt, tvingar dem att söka fisksjön. Och få de icke fisk, då är det snart ute med dem. Äro ängarne långt borta, så flyttar nybyggaren stundom dit med hela hushållet. Om hösten fiskas, om vintern fiskas och jagas. Sålunda går det ena året efter det andra; men fiske och jagt upptaga hans mesta tid. Det är nödvändigt, ty, fisk, kött och mjölk äro hans enda spis. Får han fisk att byta sig till litet spannemål till bröd, så är det väl; men, hvar om icke, så lefver han utan. En del äta väl barkbröd; men de andra, i synnerhet i norra Lappmarken, leva heldre utan. Lars Levi Laestadius: Om uppodlingar i Lappmarken : 86 f 9

11 Artonhundratrettiotalet skeppsbyggeri och sjöfart I alla tider har kustlandets människor ägnat sig åt båtbyggeri och sjöfart. Tänk bara på Olaus Magnus som 1519 beskriver sin sjöresa till Torneå: Utanför kusten ligga många väna öar, som med sina träd, örter och gräs skänka rikligt nöje och vederkvickelse. I trädens kronor hör man fåglar af olika slag sjunga sina ljufva sånger. I vattnet ser man fiskar i underbar mångfald, som under sin lek spritta upp öfver ytan. Öfverallt gör fiskaren en rik och lönande fångst. Så var det som sagt långt bakåt i tiden. Lokalhistorikern Arvid Moberg betonar fartygsbyggandet under början av 1800-talet. l820-talet var en nedgångsperiod men kom några år in på det nya decenniet beträffande Luleå och bygden däromkring att kännetecknas av en tidigare aldrig upplevd stegring. Vad som hände var att redan då användes Norrlandspaket för att bekämpa arbetslösheten. Missväxten slog till, staten kom med biståndspengar, skeppsbyggande var lösningen. Carl Fredrik Liljevalch blev portalfigur vid verkställandet och Luleå på samma sätt något av skeppsbyggandets centrum för några år. Oscarvarv vid Södra hamnen utgjorde en sådan anläggning som 1836 sysselsatte inte mindre än 314 arbetare. Pontusudden var en annan och mindre anläggning. På Gültzauudden låg en tredje sådan. Där har Christian Gültzau junior gett namn åt varvet och det namnet finns fortfarande kvar och avser en stadsdel. Mest känt av alla fartygsbyggen blev Mary Ann, sjösatt sommaren 1838 vid Oscarsvarv. Hon avgick med last av tjärtunnor och bräder till Stockholm samt gjorde därefter turer i Östersjön. Snart nog började Mary Anns internationella period. Hennes ägare Liljevalch såg även andra framtidsländer än Norrbotten. På södra halvklotet fanns enastående möjligheter och därför seglade man med tjära och beck, trävirke, spik och spadar samt sågar och yxor till Sidney i Australien. Den resan innebar att under 89 dygn i följd såg inte besättningen land. Färden fortsatte till Chile och England och efter nära två års bortovaro var man tillbaka till Stockholm Mary Ann blev på det sättet Sveriges första jordenruntseglare och Mary Ann är egentligen exempel på ett skeppsbyggeri som förekom i stort sett längs hela den norrbottniska kusten. Allt detta var i tiden spritt över och 1800-talen och rörde helt enkelt en period när man dels hade segel som kännemärke och dels lokala resurser, timmer, tjära, järnsmide liksom även lokalt hantverkskunnande, som bas för produktionen. Segelfartyg, liksom naturligtvis mindre båtar för segling eller rodd, var vad en hantverkskunnig bygd kunde prestera. Med första världskriget var det i stort sett slut på den perioden. Redan på 1850-talet avbildas hur ångdrivna hjulångare trafikerade Norra stadsfjärden i Luleå. Snart kom även motorfartygen. En liten detalj i det sammanhanget var Backtemans mekaniska verkstad i Luleå som under första halvan av 1900-talet tillverkade båtmotorer som till och med gick på export till Sydamerika. 10

12 Första jordenrunt- resan med bramsegelskonerten Mary Ann den 30 augusti maj Karta: Sjöhistoriska museet. Söderhavstrafik Mary Ann var inte det enda fartyget från Luleå som gick på Söderhavsfart. Ett annat exempel var Bull, också hon byggd på Oscarsvarv i Luleå. Från 1841 noterades: Den 15 okt. utklarerades Bull till West Hartlepool och vidare. Avfärden väckte lika liten uppmärksamhet som hade ägnats Mary Ann vid hennes återkomst i maj, om man får döma efter 1841 års stockholmstidningar. [ ] Över Stilla havets väldiga vattenyta seglade det inte särskilt stora skeppet från Oscarsvarv i Luleå medan de ombordvarande fick uppleva många ovanliga ting. Kapten Werngren upptäckte flera öar, korrigerade kartan i fråga om andra. Vänligt sinnade infödingar visade sig hysa de största intresse för glasbitar, ty med dylika kunde man raka sig, även om operationen krävde mycket tid. Järnskrot var ock begärligt. Men folket var inte alltid angenämt att handla med, det hände också att stridskanoterna i stora mängder sattes i vattnet. Arvid Moberg: Sjöstad:

13 Artonhundrafyrtiotalet från folkskola till laestadianism Kultur återfinns i många former. Än kan man för detta årtionde tala om folkskolans införande, än kan det röra sig om en för länet ny tidning som ger de läskunniga från folkskolan något att läsa, än kan det gälla den andliga kulturen, den som vi lämpligen exemplifierar med Lars Levi Laestadius och hans förkunnelse. I dåtidens tidningspress möter man nedslag av dessa och andra kulturyttringar. År 1846 kan vara något av en symbol för allt detta nya. Det året grundades Norrbottens-Posten i Piteå, en tidning som levde vidare till Den hade som föregångare den kortlivade veckotidningen Nordpolen från början av 1846 vilken därmed kan kalllas för länets äldsta tidning. Snart nog eller 1848 möter vi en notis som berör vårt ämne. Under våren detta år meddelas att till Pajala pastorat och därmed dess lediga tjänst som kyrkoherde fanns tre förslag, och då i första hand Prosten och Riddaren af Franska Hederslegionen L. L. Laestadius. Med det öppnas en hel värld av associationer. Prosten det var egentligen kyrkoherden som funnits i Karesuando sedan Riddaren det var lika med botanisten som hade hjälpt en fransk vetenskaplig expedition som kommit till Karesuando norrifrån, från Alta, och tackade för sig genom att förära värden på stället just Hederslegionen. Prästen slutligen hade under 1840-talet dels skaffat sig pastoralexamen som gav möjlighet att söka tjänst utanför lappmarken, dels gjort resor bl a till södra Lappland och där träffat sameflickan Maria som öppnade hans ögon i religiöst avseende. Med det mognade han som väckelseledare, förkunnade alltmer syndernas förlåtelse för ångerfulla människor och blev därmed den förgrundsgestalt som vi känner honom. Och slutligen kom han att vara kyrkoherde i Pajala från 1849 fram till sin död Samma 1840-tal är också starkt präglat av den allmänna folkskolans införande, vilket skedde rent formellt Det skulle finnas minst en och då helst fast folkskola i varje församling. Så var dock ofta inte fallet och orsaken sades vara de stora avstånden, den glesa befolkningen samt ekonomin såväl vad gällde att inrätta en skola som att kunna avstå från barnen som arbetskraft hemmavid. På 1850-talet var ungefär hälften av barnen i Norrlandslänen inskrivna i en folkskola. Vi kan välja ett lokalt exempel. I nuvarande Boden, eller som man då sade i Överluleå socken, och på den då nyskapade kyrkplatsen uppfördes ett separat skolhus som togs i bruk redan Den byggnaden finns kvar i form av dagens s k Almska skolan och där har bedrivits undervisning fram till 1940-talet, senast då i slöjd. Många byar fick nöja sig med vad som kallades för flyttande skolor. I det fallet ambulerade lärarinnan, för det var sällan fråga om manliga lärare, mellan byarna och bondgårdarna med sin undervisning. Det gällde någon månad här och någon månad där och detta resulterade i att den enskilda eleven fick högst något års total skolgång. Särskild hänsyn måste också visas i den finskspråkiga Tornedalen. Således inrättades exempelvis den första fasta skolan i Nedertorneå församling i Mattila och därtill förekom flyttande skolor. Men hur var det med tillgången till elevplatser liksom till språket? Platsbristen ville man klara genom statligt stöd för att bygga ut kapaciteten och i språkfrågan sades att undervisningen var omöjlig eftersom barnen inte förstod den svensktalande läraren. En praktisk lösning blev därför en uppdelning. Svenska gällde i stadens fasta skola medan den finsktalande landsbygden hade sitt modersmål som skolspråk. 12

14 År 1822 byggdes den enkla stugan, idag kallad Laestadius pörte i Karesuando, vilken fortfarande finns kvar som kulturminne. Foto: Kjell Lundholm. Undervisning på annat sätt Man tänker snarast på dagens företeelse med friskolor vid läsning i samtidens tidningar. Hör bara vad som meddelas från Piteås horisont: Mera till sysselsättning än winst ärnar undertecknad härstädes anlägga en Skola för yngre flickor, der underwisning i följande kommer att meddelas: Christendom,. Historie, Geografi, Räkna, Wälskrifning och Swensk Grammatik, Teckning med Blyertz-ritning i Swartkrita och Målning; Handarbeten, såwäl Sömnader, som Broderier; Tambursömwirkning m.m. En ny method följes wid studierna, att den för barnen tröttande utantill-läsningen af lexor högst obetydligt kommer att begagnas. Priset blir 3 R:dr R:gs i månaden. Norrbottens-Posten 14/

15 Artonhundrafemtiotalet kronprinsens resa Låt oss teckna en bild med kungligt inslag från sommaren Residenset i Luleå stod nybyggt. Anders Emanuel Ros var sedan ett par år den första landshövdingen med säte i Luleå. Ångfartyget Walkyrian skulle lägga till vid Residensets trappa där folket samlades för att beskåda en celeber gäst. Kronprinsen/regenten Carl var på resa i Norrbotten. Och visst var det högtidligt. Med några äldre formuleringar sätts vi in i situationen: Vid entrén till residensområdet hade uppförts en äreport, vid vilken stadens unga damer välkomnade den höge gästen med blombuketter, medan samtidigt salut gavs från ett fartyg i hamnen och hurrarop höjdes av den församlade folkmassan, vilken räknade ett stort inslag av allmoge. Å residensgården voro samlade civila och militära ämbets- och tjänstemän, magistraten och borgerskapet. Och allt detta skedde i brytningstiden mellan den gamla och nya residensstaden, där Piteå fortfarande ägde den större folkmängden. Om Piteå samma år räknade med innevånare hade Luleå Efter besöket i residensstaden stod länet i tur att ta del av kronprinsens närvaro. Först väntade en färd till Kvikkjokk, sedan en motsvarande resa i Tornedalen upp till Övertorneå. Något litet företag var inte detta för de lokala bönder som hade skyldighet att stå för skjutsning med sina hästar, oavsett om det gällde självaste regenten med följe eller mera prosaiska resanden. För landresan norrut från Luleå behövdes i det kungliga sammanhanget 16 hästar, som vanligtvis också fick bytas för varje skjutshåll, d v s vid varje gästgivargård. Vad finns idag kvar som påminner om denna storartade resa genom länet? Vanligtvis svarar man Prinskullen i Kvikkjokk, som Carl besteg, likt vad Carl von Linné gjorde drygt ett århundrade tidigare, för att beskåda fjällen. Alternativt kan nämnas tre andra saker, Åminne, Matkakoski och obelisken utanför Residenset. Åminne är den mönstergård på Luleälvens södra sida som låg mellan Bodträskfors och Heden. Gården skapades till minne av besöket. Den ägdes av ett snarast kungligt bolag som sökte främja modernäringen. Där byggde man, dikade och anskaffade kreatur. Efter några år redovisas en odlad areal om drygt hundra tunnland. Och idag ja då är det mest namnet Åminne, husgrunder och högstammiga träd som påminner om storhetstiden. I övrigt står ett uthus kvar på plats liksom att mönsteranläggningens vällingklocka är upphängd vid Kläppgården i Harads. Forsen Matkakoski i Torneälven och mellan Karungi och Hietaniemi är av hävd mest känd för sin sikhåvning och sin speciella metod när fångsten ska delas mellan byns gårdar. Den uppmärksamme hittar vid lågvatten en inskription på hällarna där det talas om krononprinsi, ett minne av att här passerade högst densamme på sin båtfärd upp till Övertorneå. Slutligen har vi obelisken utanför Residenset, vilken på sin trädgårdsrundel står hög och smal pekande mot skyn. Att resa obelisker var för övrigt brukligt i de klassiska Medelhavsländerna men även i Paris och London. Och litet av samma tradition skymtar när man i Luleå ville minnas det celebra besöket. Slutligen kan återges en liten ögonblicksbild, må vara av mera personlig art, från tiden det begav sig. När landshövding Ros från sina tre år i Norrbotten kunde tala om länets tio järnbruk, om sågverk och nyodling samt att länet hade hela fyra läkare så var fru Ros inte nöjd med sakernas tillstånd. Det berättas att hon vid kungabesöket framförde att hon vantrivdes i Luleå och därvid ska ha fått ett kungligt löfte om förflyttning. Så blev också fallet när hennes man fick bli den första chefen för den nyinrättade Skogsstyrelsen, ett centralt ämbetsverk för förvaltningen av statens skogar. På hembygdsgården i Harads återfinns vällingklockan från Åminne. Foto: Kjell Lundholm. 14

16 Också ett minne Låt dagspressen åter avspegla skeenden i tiden. Vid regentens besök förekom inte bara skildringar av resväg, festligheter och äreportar. Även mera bestående minnen eftersträvades: Till evärdeligt minne af det nådiga besök, hwarmed H.K.H. Prinsen-Regenten i dessa dagar hedrat och hedrar detta Län förslås denna ortens asamt att genom friwilliga bidrag dertill samla erforderliga medel: och på det äfven mindre bemedlade må kunna utan afsaknad deltaga i denna minnesgärd, fästes derwid såsom wilkor att tillskotten dertill för hwar och en inskränkas till högst 3 rdr och lägst 25 öre rmt. Norrbottens-Posten 14/

17 Artonhundrasextiotalet onda tider Ett satans år satte Olle Häger med flera som titel på sin bok om svältåret 1867 i Norrland. Bokens första kapitelrubrik var på sitt sätt lika drastisk, nämligen Sverige en by på landet. Bakom de orden fanns en förklaring: Det var en tid när Sverige ännu var en by på landet. Fyra människor av fem levde på jordbruk. Ännu slog släkten och familjen vakt om sin jord, som den alltid gjort. Ännu hade husbonden ansvar för alla som bodde på hans gård och mark. Och ända till nu hade han haft rätt att ge pigor och drängar stryk. Inte nog med att Sverige var en by på landet. Vad hade egentligen hänt? Det var snarast en akut kris i ett sårbart samhälle som dessutom var under omvandling, en förändring till det moderna som vi kan kalla för industrialismen. Visst var man van vid missväxtår men våren 1867 hade varit något alldeles i särklass. Sådd kunde ske först till ungefär midsommar och nattfrosten blev tidig och svår. Ytterligare ett missväxtår kunde noteras. Sett i ett större sammanhang fanns det tillräckligt med mat i Sverige men när höstfrosten kom var det för sent att sjöledes få någon undsättning i norr. Endast segelfartyg stod till buds vad gäller större kvantiteter men inte kunde träskutor segla i is. Inte blev det mycket bättre under följande vinter och vår. Barkbröd har nog de flesta hört talas om, åtminstone i symbolisk betydelse. Nu var det verklighet och nödföda kom att utvecklas vidare av apotekaren i Råneå Jakob Widgren som experimenterade och propagerade för alternativ. Han gav 1868 ut en skrift som beskrev att granlav och islandsmossa kunde användas till bl a bröd och gröt. Den 1861 nystartade tidningen Norrbottens-Kuriren hade flera artiklar i ämnet. Som längst gick tidningen måhända när Frankrike och Paris fördes in i bilden: Apothekaren i Råneå Jak. Widgren kommer sannolikt att hedra vårt län genom sin sändning af nödbröd till verldsexpositionen i Paris. Det filantropiska syfte, som han härmed lagt i dagen, kräfver och vinner nog sitt välförtjänta pris. Allting var inte bara missväxt och nödföda under 1860-talet. En i sig storartad satsning var kanaliseringsprojektet. Engelska intressenter tänkte sig att kunna föra Gällivaremalmen till kusten med dess masugnar och exportmöjligheter. Under namnet Engelska kanalen startade man grävningsarbetet förbi Hedenforsarna i Boden och Edeforsen uppströms Harads. Arbetet blev aldrig färdigt eftersom pengarna tog slut. Dessutom bedömdes kanaler snart tekniskt sett omoderna eftersom järnvägar alltmera stod för tunga transporter som malm. Vid Edeforsen fanns också en marknadsplats. När marknad hölls där sommaren 1865 blev det oroligheter, egentligen kan man säga slagsmål, mellan lokala marknadsbesökare och utsocknes kanalbyggare. Orsakerna brukar sägas vara tre, uteblivna löner till kanalbyggarna, spritbruk och lokalt motstånd mot de inflyttade. Det hela slutade med att militär tillkallades samt straffarbete och böter utdömdes. Ibland har händelserna vid Edeforsen uppfattats som en förelöpare till den betydligt mera omskrivna Sundsvallsstrejken Båda kan ses som arbetsmarknadskonflikter och en del av den pågående industrialiseringen i Norrland. Nödåren på 1860-talet var inte något som begränsades till enbart Norrbotten. Samuli Paulaharju beskriver hur samma nöd gällde för norra Finland liksom Tornedalen. I Paulaharjus version blir det något bibliskt över nöden på 60-talet eftersom han talar om sju hungerår. Räddningen stod att finna förvånansvärt nog längst i norr, vid Finnmarkskusten. Där fanns alltid öppet hav och där gavs det mat i form av fisk i obegränsad 16

18 Förutom barkbröd åts bl a välling på råghalm och söndermalda ben. Till barkbrödet användes främst innerbarken från unga tallar, men även gran och björk. Foto: Rolf Johansson. mängd. Detta skeende kan också uttryckas som att under femårsperioden från 1865 till 1869 utvandrade ungefär 500 människor från svenska sidan av Tornedalen. Från nödbröd i Råneapotekarens tappning via spannmålsskutor som inte kunde segla i is till hungervandringar upp mot Finnmarkskusten, så kan vi förenklat sammanfatta 1860-talet. Också ett minne Med Urbani dagen inträdde en mildare temperatur och bättre wäderlek, så att det nu börjar blifwa bar mark, ehuru i skogarne mycken snö är qwar och isarne ännu äro starka I orten råder en enhällig jemmer och klagan öfwer brist på föda åt menniskor och boskap. Kommer icke hjelp snart så wet man ej hwarmed allt detta elände skall slutas Tiggare från alla håll wandra på nedra bygden, der tillståndet snart ej är bättre än i den öfra Kanske dröjer det ännu 14 dagar innan någon sjöfart blir öppen och under tiden står hungersnöden för dörren der den ej redan inträdt. Så sen wår påminna sig endast de gamla och det skulle wara år 1809, det s.k. Ryssåret, då man på Luleå elf kunde köra med häst och släde den 9 Juni. Norrbottens-Posten 1/

19 Artonhundrasjuttiotalet skog och åter skog När Selma Lagerlöf med sagans språk ville beskriva Västerbotten och Lappland kan vi citera vad en av de fem kunskaparna hade sett av området. Det var tjädern som fällde orden: Jag har inte sett annat än furuskogar och granskogar under hela resan. En mängd stora mossar och många forsande och strida älvar finns där också, men allt, som inte är mosse eller älv, är mörk barrskog. Inte har jag sett åkerfält, inte har jag sett människoboningar. Om skogsfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr. Så kan man uttrycka både att skogen var en resurs och att landet trots allt befolkades, inte minst utifrån skogsnäringens behov. Selma Lagerlöf var en herrgårdsflicka och såg därför på sin omvärld inte bara enligt tidens sed utan även hade just ett herrgårdsperspektiv. Inledningsvis kan även vi ha samma synsätt, för ovanlighetens skull får man kanske tillägga, med tanke på att vanligtvis sägs att adel, ekar och kräftor inte går norr om Dalälven. Således, ett herrgårdslandskap växte fram under 1800-talets senare del vid Kalixälvens mynning. Grytnäs liksom Filipsborg är exempel på detta. Grytnäs tillhörde Johan Bergman Olsson, bondson från Näsbyn i Kalix. Han skapade ett imperium baserat på skog, trävaruexport, skeppsfart med seglande träskutor samt handelshus i Stockholm. Ska man sammanfatta den verksamheten kan det bli Kalix Waldemarsudde. Det senare namnet sattes med tanke på att familjen Bergman hade sitt lantliga sommarresidens i närheten av huvudstaden. På Grytnäs ersattes just 1870 den gamla gästgivargården, den som hade bl a använts vid fredsförhandlingarna 1809, med en mera ståndsmässig herrgård. Vidare byggdes i granit en ladugård för inte mindre än femtio kor. Tillika anlades en trädgård som hade egen trädgårdsmästare, allt för att få en motsvarighet till Waldemarsudde, den plats som skulle bli prins Eugens bostad och senare även konstmuseum. Detta är att nämna apropå skogsdrift i sin mera högreståndstappning. Man kan även uppfatta den norrbottniska utvecklingen som ett resultat av skeendet ute i Europa. Tullarna på sågat virke avskaffades successivt i England under 1840-, och 1860-talen. Det betyder att på två decennier, från 1850 till 1870, tiodubblades den norrländska exporten av plankor och bräder. Sådana produktionssiffror visar att en ny tid hade börjat, nämligen ångsågarnas. Av hävd hade man byggt små och långsamma vattendrivna sågar vid lämpliga bäckar där ett skovelhjul eller liknande gav drivkraften. Snart nog fick Norrbotten sin första stora ångsåg, nämligen vid Bergsviken intill Piteå. Därmed ökade inte bara produktionen. Ångsågar kunde placeras fritt i förhållande till strömmande vatten varför kustlägen lika med exporthamnar blev den nya lokaliseringen. Samtidigt behöll Pitebygden sitt tidigare försprång i länet vad gäller sågning. Om det 1861 i länet fanns tre ångsågar och 41vattensågar hade siffrorna förändrats 1885 till l6 respektive 29. Med det antyds en tendens fram till nutid, att enheterna blir större och Pitebygden dominerar. 18

20 Ylinenjärvi, Pajala. Foto: Frédéric Forsmark. All vår början bliver svår Den nya ångsågen å Löfholmen är nu färdig och har afprofwats med godt resultat, hwilket är helt naturligt, då maskineriet är förfärdigadt af den utmärkta firman Bolinder och det öfriga arbetet werkstälts under inseende af skicklig byggmästare. Apropos af ångsågen, så har wi wisst hört wänner till den ädla seglingskonsten förarga sig åt att timmerbommen sträcker sig så långt ut, att man har swårt att kryssa i den förtjusande Löfholmswiken, der man alltid har smult watten och är omgifwen af grönskande stränder. Norrbottens-Posten 7/

21 Artonhundraåttiotalet Luleå brinner Ibland säger man att en bild säger mer än tusen ord. Låt oss tillämpa det talesättet apropå ett fotografi från 1860-talet som visar utsikten från Residenset in mot staden Luleå. Det går en rak och uppenbarligen grusbelagd väg i bildens mitt vilken idag kallas för Storgatan. Där ses på vänster sida en friliggande hög stenbyggnad, det nya läroverkshuset som, för att använda ett halvgammalt uttryck, är äldsta och ännu bevarade delen av Hermelinsskolan. Där reser sig också och på höger sida samt över husgyttret stadens stenkyrka, Gustafskyrkan, invigd Om den bilden kan man säga två saker. För det första: utsikten från Residensets trappa bör ett antal landshövdingar inflyttade till Luleå ha varit bekanta med. För det andra: en stor del av staden och den del som här beskrivs som husgytter respektive Gustafskyrkan kom att förstöras vid en våldsam brand en juninatt Det var den natten Luleå stod i lågor. Från officersmässen på Notviken såg man stora mörka rökmoln över staden samt en och annan röd flamma som lyste upp himlen. Luleå kompani kom så snart som möjligt till undsättning men efter språngmarsch. Det tog en timme innan man var framme vid brandområdet. Fältjägarkåren valde en annan lösning, ångbåt till Norra hamnen. Nu var det 800 man som deltog i släckningen. De sovande stadsborna väcktes av rådhusklockan och storklockan i kyrkan, stadens egna brandvärnpliktiga ryckte ut, från Altappen och Karlsvik kom också hjälp. Men allt var till synes förgäves. Under morrontimmarna kunde stadsborna konstatera att branden hade drabbat området från i närheten av nuvarande stadshuset och i sydostlig riktning fram till Södra hamnen. Inte mindre än 18 kvarter och sammanlagt 75 gårdar var eldhärjade, därtill kyrkan och mekaniska verkstaden. Tursamt nog hade branden inte krävt några människoliv. Trots allt beräknade man försäkringsskadorna omfatta 1 milj kronor och därtill lika mycket för sådana som inte hade tecknat någon försäkring. Det var svindlande summor på den tiden talet innebar inte bara stadsbrand utan även återuppbyggnad, ja man kan nästan säga en ny tid, för människorna på stadshalvön. Det gamla skulle röjas undan och kyrkan fick till och med sprängas för att man skulle kunna göra sig kvitt kvarstående stenmurar. Gatorna kom att nivelleras för att med andra ord få jämna nivåer. Tidigare gick gatorna backe upp och backe ned, ett resultat av att Luleå egentligen låg på flera öar. Staden fick också flera stenhus än förut eftersom länsstyrelsens stenhus kom till, likaså riksbankshuset och stadshuset som numera är hotellbyggnad. Däri inräknas även ett nytt lasarett och en ny kyrka, den som senare skulle bli domkyrka. Slutligen kom att Malmbanan i sin sträckning till Gällivare började användas vårvintern 1888, likaså att malmhamnen byggdes ut i stor skala efter dåtida mått. Luleå var helt enkelt en stad i stark tillväxt och hade befolkningsmässigt gått om Piteå. En hel del av detta kan vi föra tillbaka till stadsbranden. Luleå sedd från landshövdingens residens någon gång på 1860-talet. Den nya läroverksbyggnaden, som fortfarande finns kvar, reser sig till vänster. Den nuvarande parken är ännu inte färdigställd, det är bara gården fram till Tullgatan. I fonden till höger den gamla Gustafskyrkan. Foto: Luleå kommuns stadsarkiv. 20

22 Lokaltidningen berättar om branden En fasans natt har gått till ända. Den allt förhärjande elden har på några timmar bortsopat den centralaste delen af vår stad. Endast nakna skorstenar och rykande askhögar finnas qvar och beteckna vägen, der den skoningslöse sköflaren gått fram. [ ] Kl hördes de första klämtslagen. Elden steg då upp genom taket till en bagarstuga i skeppsredaren J. Tegströms gård. Underblåste af en frisk nordvestlig vind kastade sig lågorna öfver till gamla hotell Gellivara, som genast fattade eld. Den svarta rökpelaren rullade sig allt tjockare och tjockare öfver staden, under det väldiga eldtungor än stego mot höjden än girigt slickade framförliggande väggar och tak och fattade tag i hvarje lättantändligt föremål. [ ] Högre och högre stego lågorna, ett eldregn sam genom luften och föll tätt öfver det i vindens rigtning på andra sidan torget liggande nya hotell Gellivara. Äfven detta fattades af den överhandtagande elden, som samtidigt utbredde sig åt öster och norr. [ ] Hög och majestätisk reste sig kyrkan i detta eldhaf. Oantastad af elden sträckte hon ännu sin spira mot höjden, men nu brinner äfven kyrkan, var ett förtviflans utrop, som gick man och man emellan. Hemskt skön var den syn, som nu tedde sig för åskådarnes blickar. Hela den centralaste delen af staden var ett enda eldhaf, i hvilket kyrkan och dess torn stack upp som en vårdkase. Norrbottens-Kuriren, extranummer 11/

23 Artonhundranittiotalet järnvägar och gruvor I långliga tider hade man sökt lösningar för att kunna transportera malm från de stora lappländska fyndigheterna till kusten. Gällivare malmberg var känt redan i slutet av 1600-talet men framgången var minimal eftersom man måste transportera malm med ren och akja. Kirunamalmen var känd vid fredsförhandlingarna 1809 men den intresserade inte ryssarna varför man kunde komma överens om att dra en ny riksgräns i Torneälven istället för i Kalix älv. Transporterna från Kiruna var fortfarande om möjligt än svårare än för Gällivares del. Redan 1847 hade koncession (tillstånd) beviljats för en järnväg Gällivare Törehamn men den kom aldrig att genomföras. Lika omöjligt var det att bygga järnväg Gällivare Storbacken och kanalisera Lule älv. Snart nog började man nå en förankring i verkligheten, att planerna blev reella anläggningar. Ett bolag med engelsk dominans fick 1884 koncession på järnväg Ofoten Luleå och den gången kom det att hända någonting. Den första personförande transporten i länet kunde 1886 gå till Boden. Sedan anlände det första malmtåget från Gällivare till Luleå 12 mars Allmän trafik i svenska statens regi blev möjlig fyra år senare till Gällivare. Slutstenen var att hösten 1902 rullade det första malmtåget från Kiruna till Narvik. Malmbanan i hela sin sträckning stod därmed klar. Samma bana kom också i mångt och mycket att byggas under 1890-talet. Under samma 90-tal pågick ett annat banbygge här i norr. Efter mycket diskussion på riksnivå beslutades att Norra stambanan skulle utsträckas norr om Ångermanälven. Ett argument för fortsättning var att nå den då planerade Malmbanan. Bakom ett sådant synsätt låg både samhällsekonomiska och försvarspolitiska hänsyn. Lapplandsmalmen kunde exploateras och då behövdes en sammanknytning med stambanenätet. Övre Norrland skulle få ett starkare försvar och där blev Bodens fästning en central punkt. När sedan Norra stambanan och Malmbanan skulle knytas samman var etappen Vännäs Boden tämligen självklar. Den stod färdig för invigning Järnvägen och malmfältens gruvor blev inledning till något ännu större. Det ena gav det andra kan man säga. Om Malmbanan var förutsättningen för export via Luleå och Narvik behövdes även ett försvar för att behålla den naturresurs som de rika järngruvorna utgjorde. Där har vi som en följdföreteelse den nyligen nämnda Bodens fästning, beslutad i riksdagen på gränsen till det nya seklet, nämligen år Och sedan kom ytterligare en länk i denna händelsekedja. För att öka transportkapaciteten på Malmbanan behövde den elektrifieras. Det ledde i sin tur till kraftverksbyggen. Efter åtskilligt funderande stod det klart att Porjus var den rätta platsen och då är vi framme vid 1910-talet. Slutligen kan nämnas den samlade beteckningen för alla dessa steg gruva, järnväg, försvar och kraftverk. Det blev Norrbottens teknologiska megasystem, en term som Staffan Hansson skapade 1998 eller drygt ett sekel efter det att startskottet hade gått för järnvägsbygget till malmfyndigheterna. 22

24 Flygbild över Kiruna idag. Foto: Magnus Pehrson. Stora planer en stad i ödemarken Förhoppningarna om malmfältens lysande framtid kan tyckas ha varit obegränsade. Redan 1884 var planerna stora även om Kiruna som samhälle började växa fram först 1899 och då i takt med att järnvägen blev färdig. Men som sagt förhoppningar fanns det redan tidigare: En ny norrbottnisk stad hotar att wäxa upp wid Kiiruunawara malmfält i Torne lappmark. Under sistlidne augusti månad bestod den wisserligen blott af några jordkåtor med omkring 35 tillfälliga innewånare såsom en bergmästare, en grufingeniör, en landmätare med biträde, godemän, jordschaktare och handtlangare m. fl. Men nuvarande egaren doktor A. Ljunggren i Stockholm har begärt byggnadstomter för arbetare med deras familjer, och då dessa komma torde Kiiruunawara ingalunda warda den minsta af Swearikets städer. Norrbottens-Posten 4/

25 Nittonhundranollnolltalet naturskydd vid sidan av exploatering Halvvägs i vår kavalkad om tvåhundra år kan en stoppunkt bli inledningen på det nya seklet. Självhushållets lokala samhälle var på avskrivning så sakta, industrialiseringen i form av gruvor i Lappland och sågverk i kustlandet blev inte bara en tidstypisk signatur för Selma Lagerlöf när hon gav ut sin Nils Holgersson Samhällsomvandlingen innehöll mer än framåtblickande inslag. Man började tala om den nya tidens baksida, om behovet att skydda natur, att ge människorna rekreation samt att stärka nationskänslan genom eftertanke och att ta vara på det förflutna. Det efterblivna bondelandet Sverige gav sig det industriella ödet i våld. Naturen var viktig, både estetiskt och som resurs. Och Norrland var avgörande i det sammanhanget. Där fanns inte bara vattenkraft och fjäll. Där fanns orördhet i mängd om man mätte det i kvadratkilometer. Förföljd af en varg Slutresultatet blev att riksdagen 1909 beslutade om att avsätta tio nationalparker. De mesta var lika med fjällområden, allra helst om man ser till arealen. För Norrbottens del gällde det Sarek och Stora Sjöfallet, Abiskodalens nedre del, Peljekajse i Arjeplog samt efter utbyte mot ett snarast obestämt område även Vadvetjåkko norr om Torneträsk. För vårt län fick nationalparkerna en speciell profil som levat kvar under generationer. Det var orördhet, vandringsturism över stora avstånd samt exklusivitet åtminstone för de flesta länsborna p g a just sin avskildhet. Då är det att märka att nationalparkerna skapades långt innan den allmänna semesterlagstiftningen 1938 som gav löntagare åtminstone två veckors betald ledighet. Därtill kom en grundläggande diskussion, var parkerna till för att skydda naturen mot människan eller för att ge människan tillgång till natur. blef slaktaren Frans Bergström från Piteå, då han i går f. m. på hemväg från Elfsbyn åkte genom skogen mellan Tvärån och Sikfors. Den tydligtvis matfriska besten framdök från skogen på landsvägen och förföljde den åkande i c:a 20 minuters tid, medan den skrämda hästen löddrig galopperade vägen fram med det rätt tunga lasset. Upprepade gånger sökte ulfven nafsa sig fast i släden, men som hr B. saknade hvarje tillstymmelse till vapen, undslapp förföljaren att plikta för sin retsamma närgångenhet. Huruvida denna varg var densamma, som tidigare blifvit sedd å andra håll inom Piteå socken, är ju inte godt att med bestämdhet afgöra. I hvarje fall borde väl hrr jägare finna det angeläget att snart affordra den näsvise passageraren hans päls med thy åtföljande skottpängar. Norrbottens Allehanda 22/ Rapadalen, i Sareks nationalpark i Lappland. Foto: Magnus Pehrson.

26 25

27 Nittonhundratiotalet Porjus och vattenkraften När Nils Forsgren skriver om Porjus. Pionjärverket i ödemarken använde han beteckningen Porjus f. Kr. för att skildra platsens historia. Vid första påseende skulle man kunna tro att han menar före Kristus eftersom en sådan förkortning är bruklig i historiska sammanhang. I själva verket avses före Kraftverket. Vi kan tycka att det är en lustifikation. Egentligen visar det vilken omvälvande händelse som kraftverkets tillkomst var, oavsett om vi ser det ur ortens synpunkt eller som nyckeln till Norrbottens och Malmbanans elektrifiering. Historieskrivningen för Porjus och enligt Forsgren innehåller några hållpunkter: 1797 var där en hållkåta dit bl a Samuel Gustaf Hermelin kom på sin undersökning om lämplig transportväg för malm från Gällivare till kusten kunde det första nybygget noteras och 1904 anlände geologen och Sarekexperten Axel Hamberg för att mäta fallhöjden. Han fann den vara imponerande 50 m och därmed var fallen en potentiell energikälla av högsta klass om man bara kunde klara de tekniska problemen. Dessa tre hållpunkter ger egentligen utvecklingen i ett nötskal. De talrika lappländska nybyggena fanns även i Porjus men de var, som det med tiden skulle visa sig, en näring på avskrivning. Hermelins besök ingick i de ansträngningar genom generationer som gjordes för att klara malmtransporter före järnvägens dagar. Slutligen: den stora fallhöjden kom väl till pass när Malmbanan och gruvorna skulle elektrifieras talet var på flera håll lika med elektrifieringens tidevarv. Kraftstationen vid Sikfors i Pite älv stod klar 1912, byakraftverk i mängd kom till under första världskrigets slutskede när fotogen inte var tillgänglig. Alternativ likt karbid uppfattades som en kristidsprodukt vilken kunde vara farlig att använda. Och slutligen: efter mycket diskussion och bl a försök med alternativet Vakkokoski norr om Kiruna var det dags beträffande Porjus. Den stationen byggdes i sin första etapp Anläggningen blev på olika sätt ett pionjärverk. Att bygga i väglöst land var en bedrift i sig. Att överföra ström över stora avstånd och med hög spänning betydde också något nytt. Att likaså tämja ett vattendrag av Luleälvens format utgjorde en skrämmande storskalig lösning. Porjus var något av det förlösande ordet när man ville producera elektricitet i större mängd. Inte utan orsak talade man på Norrbottens landsbygd om Porjuskraft som något annat än elström i största allmänhet. Och Porjusgubben, eller den första nybyggarens efterträdare, fanns det inte längre plats för när orten blivit snarast ett industrisamhälle. Och mera skulle det bli. Luleälven står idag för landets i särklass största produktion av vattenkraft. Från kusten räknat rör det sig om stationerna i Boden, Vittjärv, Laxede och Porsi i den gemensamma älven, vidare Messaure, Ligga, Harsprånget, förutom Porjus, liksom Vietas och Ritsem i Stora Lule älv samt slutligen Letsi, Akkats, Randi, Parki och Seitevare i Lilla Lule älv. Det mesta av all denna energi har genom åren gått på export till övriga Sverige. Exempel på lokal industri i Porjus baserad på billig elkraft har varit en fosfatfabrik under första världskriget samt två smältverk, numera enbart minnen eftersom det sista lades ned Letsi kraftstation är belägen vid Lilla Lule älv ca 16 km uppströms utflödet i Stora Lule älv. Arbetet med Letsi påbörjades i slutet av och det första aggregatet togs i bruk Foto: Magnus Pehrson. 26