Bilagor. Bilaga 1. Det medeltida Sverige av Sigurd Rahmqvist

Transkript

1 Bilagor Bilaga 1. Det medeltida Sverige av Sigurd Rahmqvist Sylta, Täby sn 1453 i Sylta (SjSp 7/6), 1500 i Sylto (VikSp 25/1). UH 1 st., skuj, 0:4 till Skällnora skuj, 0:4 till Litsby, aoe, st., 0: frt. Summa jt 1:0 (0:4) tillfaller 1:0 Karl Knutsson (Bonde) vid arvskifte med hans halvsystrar efter deras mor Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), Sten Turesson (Bielke) m fl (SjSp 7/6) upptas ett torp, som räntar 1:0 pn, i Karl Knutssons jordebok (C 7 f 9) får Sigrid Eskilsdotters (Banér) barn med avlidne Nils Eriksson (Gyllenstierna) bl a en gård, som räntar 1:0 pn, vid arvskifte efter Kristina och Magdalena Karlsdöttrar (Bonde) (VikSp 25/1, DN 16:333) byter Lasse Gregersson i Hamra, Stockholms-Näs sn, bort 0:4 i S och jord i Odenslunda, Fresta sn, som är hans arvejord, till Gustav I mot jord i Til, S:t Olofs sn, Ärlinghundra hd (Gamla bytesboken f 223). Utsädet på jorden ( förökt anno 53 ) anges till 14 spann (AoE 29 C) befaller kungen att arv och eget-gården skall läggas under skatt (UH 1556:32 f 67v). I ett brev från 1340 överlämnar Kristina Tyska, änka efter Magnus Galle, i enlighet med hans yttersta vilja två stugor och andra hus i byn Sylta (in villa dicta Sylta) till franciskankonventet i Stockholm (DS 3464). personerna är i övrigt okända men har säkert varit bosatta i Stockholm, ty brevet beseglas av underfogden i Stockholm, en av borgmästarna och en rådman där. Det går inte att avgöra vilket Sylta som avses, men det är rimligt att anta att byn inte ligger alltför långt från staden. Förutom Sylta i Täby socken, Vallentuna härad, är det två bebyggelseenheter med detta namn som ligger på rimligt avstånd, nämligen byn Sylta, Stockholms-Näs sn, och frälsetorpet Sylta under Gällsta på Ekerö. Byn Sylta kallas kronoby, och kronan ägde där ända sedan 1300-talets början 4 markland, men i byn fanns på 1500-talet även skattejord och ett kyrkotorp. Frälsetorpet på Ekerö är mindre troligt, eftersom det är ett av flera avgärdatorp under huvudgården Gällsta, tidigast omnämnt Sylta i Täby socken, Vallentuna härad I de första jordeböckerna från Gustav Vasas tid över Vallentuna härad (Upplands handlingar) åren 1538 och 1539 finns redovisat dels ett torp, troligen av frälsenatur och med okänd ägare, dels en stadgejord om ½ markland som brukas av Jon i Skällnora, Fresta sn. Denne kallas i jordeboken stadgeman och betalar för Sylta skatt till kronan enligt en särskild överenskommelse (stadga). Av nästa års jordebok (1540) framgår att Jons fadersnamn är Gregersson, och under åren betecknas jorden skatteutjord men alltjämt brukad av Jon, som är landbo på Skällnora gård och rättare för Skällnora rättardöme, vilket tillhör kung Gustavs En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 29

2 30 Norrortsleden arv och eget. Rättardömet omfattar huvudgården med tillhörande kvarn och fem underlydande torp, en liten gård i Hagby, Täby sn, två gårdar i Runby med ett torp, Eds sn, samt en gård i Stångberga, Garns sn. All denna jord hade före reformationen tillhört Vadstena kloster. Själva Skällnora-godset hade kungen bytt till sig av klostret redan 1526 mot Stångebro kvarnar vid Linköping och annat gods. I jordeböckerna åren upptas en annan skatteutjord, också den om ½ markland, tillhörande skattebonden i Litsby, som också ägde två större utjordar i Hagby och Fällbro. För de följande åren saknas jordeböcker för häradet, men för åren 1553, 1554 och 1556 är de bevarade. Nu saknas våra två skatteutjordar som 1545 års noggrant förda jordebok redovisade. Liksom i många andra fögderier i Uppland redovisar fogden vid den här tiden inte skatteböndernas utjordar särskilt utan anger bara varje bondes sammanlagda jordetal, men man kan ändå av detta sluta sig till om en utjord kvarstår i bondens ägo. När nu bonden i Litsby har 4 öresland mindre än han borde ha, är det tydligt att just utjorden i Sylta frångått honom. Vad som hänt framgår av ett i avskrift bevarat bytesbrev från 1553, enligt vilket en Lasse Gregersson i Hamra, Stockholms-Näs sn, bytt bort 4 öresland i Sylta och 9 öresland i Odenslunda, Fresta sn, till kung Gustav mot jord i Til, S:t Olofs sn, Ärlinghundra hd. Den bortbytta jorden är Lasses arvejord, så han är den egentlige ägaren till jorden. Helt följdriktigt upptas de 4 öreslanden i Sylta (dock som ett hemman) i de särskilda jordeböckerna över kungens arv och eget åren , men i den sista jordeboken står antecknat att kungen befallt att gården skall läggas under skatt igen. Efter 1556 har vi en för Uppland ovanligt stor lucka i jordeboksserien, nämligen ända till Fr o m detta år upptas i Sylta endast ett stadgehemman om 4 öresland. Ett värdefullt komplement till jordeböckerna är de tiondelängder som bevarats från denna tid, eftersom man där kan se hur många gårdar i byarna som verkligen var bebodda. Eftersom Sylta saknas i tiondelängder för några år på 1550-talet, är det tydligt att jorden då brukades som utjordar utan egen brukare. Först i längder från 1570-talet och senare upptas Knut i Sylta som tiondegivare; han är stadgebonden som upptas i jordeböckerna. Det är alltså svårt att få grepp om bebyggelseenheten Sylta under 1500-talet. Det är emellertid klart att den var taxerad till 1 markland. Det halva marklandet som brukades av rättaren på Skällnora tycks ha försvunnit, sannolikt därför att jorden lagts in under Skällnora, varvid den tycks ha blivit befriad från skatt eller avrad; den kan också ha legat öde under längre tid. Detta skulle kunna förklara varför Sylta (åtminstone den gård som då kallades Stora Sylta) på kartan från slutet av 1600-talet uppges ligga inom Skällnoras rågångar. Problemet är tills vidare olöst. Vidare är det oklart hur det torp som upptas i de två äldsta längderna förhåller sig till det övriga. Eftersom det inte är upptaget i jordeboken över kyrklig jord, är det sannolikt fråga om ett frälsetorp. Det är möjligt att det är identiskt med skatteutjorden (till Litsby) som redovisas först fr.o.m Det är också svårt att förena jordeböckernas uppgifter med de medeltida uppgifter vi har, ty dessa visar att Sylta var frälsejord. Det äldsta omnämnandet av Sylta är i ett stort arvskiftesbrev från 1453, då en ansenlig mängd gods skiftas mellan Karl Knutsson (Bonde) och hans halvsystrar Birgitta och Katarina Stensdöttrar (Bielke). Eftersom skiftet gäller arv

3 efter flera personer i första hand deras gensamma mor Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), systrarnas far Sten Turesson (Bielke) och dennes andra hustru Agneta Eriksdotter (Krummedige) är det praktiskt taget omöjligt att spåra en enskild enhet som Sylta bakåt i tiden. I skiftet tillfaller Sylta Karl Knutsson tillsammans med godskomplexet under Täby (kyrkby). Detta, som vi kan kalla Täby-godset, kan följas tillbaka ända till 1300-talets början, då det ägdes av upplandslagmannen Birger Petersson (Finsta-ätten). I arvskiftet efter honom 1328 tillföll godset hans dotter Katarina, gift med Magnus Gudmarsson (Ulvåsa-ätten). Deras dotterson Sten Bengtsson (Bielke) gav det 1371 i morgongåva till Katarina Holmgersdotter (Ulv), men i början av 1400-talet disponerades det av Sten Bengtssons bror Ture Bengtsson, som före 1415/16 avsett att med godset (9 markland i Täby sn) instifta en prebenda i Uppsala domkyrka. Godset stod emellertid i pant för stora penninglån och kvarstod så en tid, varför Tures son Sten Turesson var tvungen att 1429 anslå annat gods, främst i Norunda härad, för att kunna fullfölja sina föräldrars prebendestiftelse. Det är fullt möjligt att Sylta ingått i det pantsatta godset, men det framgår av de ovan nämnda breven från 1300-talet att Sylta inte ingick i det egentliga Täby-godset. Detta kom alltså aldrig i domkyrkans ägo utan får antas ha lösts in på 1440-talet av Sten Turessons son och svärsöner. Karl Knutssons gods i Täby socken är i arvskiftesbrevet 1453 specificerat genom angivande av jordetal, inte antal gårdar. Här får vi en mycket värdefull upplysning, nämligen att Sylta är värderat till 1 markland, dvs samma jordetal som vi kunnat konstatera rådde på 1500-talet. Det är därför med viss förvåning man läser i Karl Knutssons jordebok (C 7), som upprättades knappt fyra år senare, att Sylta där är klassat som torp med den för sådana typiska avraden i endast pengar (1 mark). Det egentliga Täby-godset redovisas däremot på normalt sätt med avrad i både korn och pengar det omfattar hela Täby kyrkby (fyra gårdar) med det underlydande torpet Österbyle, två gårdar i Broby med det underlydande torpet Lövbrunna, en gård i Såsta och två gårdar i Valla. Vid arvskiftet efter Karl Knutsson, vilket gjordes 1473, delades godset i Täby socken mellan hans döttrar Kristina och Magdalena, varvid Magdalena fick Broby, Lövbrunna, Såsta och Valla, vilket är dokumenterat genom hennes arvskiftesjordebok (C 8). Huvudegendomen Täby med Österbyle tillföll Kristina, som också fick Sylta. Någon förteckning över hennes arvslott är inte bevarad, men vi kan sluta oss till dess omfattning genom att alla breven från arvskiftet efter Kristina år 1500 är bevarade. Eftersom Magdalena Karlsdotter och hennes man Ivar Axelsson (Tott) inte hade några barn, gällde skiftet också alla hennes efterlämnade gods. Kristina Karlsdotter hade flera barn med Erik Eriksson d.ä. (Gyllenstierna), och nu skiftades den omfattande godsmassan mellan deras fem barn som nått vuxen ålder och hade egna barn Abraham, Nils och Erik Erikssöner, Kristina och Görvel Eriksdöttrar. Hela Täby-godset jämte Sylta tillföll därvid Nils Erikssons barn och mottogs av deras mor Sigrid Eskilsdotter (Banér). Sylta kallas nu gård men avraden är densamma som i Karl Knutssons jordebok (1457), dvs 1 mark penningar. Nils Eriksson (Gyllenstierna) hade dött 1495, så Sigrid Eskilsdotter var nu änka för andra gången och bodde med sina barn på sätesgården Lindholmen i Orkesta socken. Hennes barn med sin förste make, Magnus Karlsson (Eka-ätten), var vuxna, däribland Cecilia Magnusdotter, En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 31

4 32 Norrortsleden mor till Gustav Eriksson (Vasa). Av fru Sigrids andra barnkull nådde tre vuxen ålder: Kristina Nilsdotter, gift med Sten Sture d y, Erik Nilsson och Eskil Nilsson. När Sigrid Eskilsdotter dog 1527, levde bara Kristina av hennes barn, ty sönerna Erik och Eskil, som båda var riddare, hade halshuggits i Stockholms blodbad Vid arvskiftet efter Sigrid, vilket hölls i augusti 1528, fördelades en mängd jordagods mellan å ena sidan Kristina Nilsdotter och å andra sidan Gustav Vasa och hans syster Margareta. På Kristinas del föll hela Täby-godset, som nu utgjorde ett eget rättardöme, men Sylta saknas i skiftet. Sylta finns inte heller upptaget i de grundliga förteckningar och utredningar som gjordes senare (1548, 1553), då kungen krävde förnyat skifte, vilket resulterade i ett nytt skifte Täby rättardöme kvarstod i Kristinas ägo, och efter hennes död 1559 tillföll godset hennes son i andra äktenskapet, Gustav Johansson (Tre rosor). Det faktum att Sylta omkring 1540 har annan jordnatur än frälse, måste betyda att en tidigare ägare avyttrat jorden. Eftersom Kristina Nilsdotters bröder Erik och Eskil dog barnlösa, har hon och hennes mor ärvt hälften vardera av brödernas fäderneärvda gods, vilket dessa tillträtt då de blev myndiga omkring Hur deras gods varit fördelade har vi ingen kännedom om, men så mycket är klart att de disponerat en stor del av det gods som togs in i arvskiftet Någon av dem kan ha innehaft Täbygodset och Sylta och av någon anledning valt att avyttra denna isolerade och föga inkomstbringande enhet. Man kan också tänka sig, och detta är kanske troligare, att Sylta avyttrats från deras dödsbo för att reglera skulder eller för att täcka eventuella testamentslegat. Bytesbrevet 1553 mellan Lasse Gregersson i Hamra och kungen tyder på att det gått många år sedan Sylta bytte ägare, ty Lasse hade ärvt jorden, men vi vet inte från vem. Vid arv från föräldrar är det brukligt att det anges om jorden är fäderne eller möderne, så då detta inte är angivet här kan arvet lika väl kommit från någon släkting. Eftersom namnet Gregers inte är särskilt vanligt i början av 1500-talet, finns faktiskt möjligheten att rättaren Jon Gregersson på Skällnora är Lasses bror, vilket skulle kunna förklara att Sylta är halverat i jordeböckerna. Om detta antagande är riktigt, innebär det att Jon innehaft sina 4 öresland med äganderätt, och jordnaturen stadge kan då förklaras med att kronan gjort en särskild överenskommelse med Jon med hänsyn till hans arbete och ansvar som rättare. Denna stadga får förutsättas vara förmånligare för Jon än den ordinarie skatten på skattejord, ty beteckningen stadge används ofta för gårdar som av kungen förlänats på lång tid till förtjänta män för deras trogna tjänst, men i regel rör det sig då om kronogods eller från kyrkan indraget gods. Genom att bytet 1553 ledde till att jord i Sylta ett par år kom att förvaltas av en särskild fogde för kungens arv och eget har vi fått en värdefull uppgift, nämligen storleken på utsädet, som är 14 spann på de 4 öreslanden. Detta kan jämföras med utsädet på två av de under Skällnora gård liggande torpen, Fornboda och Rimstaholm, som inte är jordetalsatta och som har 1½ punds (= 12 spanns) utsäde vardera. I allt det källmaterial som refererats ovan räknas Sylta till Täby socken. Denna tillhörighet skulle vara ända till nyåret 1882, då Sylta i enlighet med kungligt brev 1 april 1881 överfördes till Fresta socken. Den nuvarande sockengränsen är alltså av ganska ungt datum och följer Hagbys västra ägogräns. Man hade uppmärksammat att fastigheten Stora Sylta i alla hänseenden hörde till Täby socken trots att den helt och hållet var

5 belägen inom Fresta sockens rågång. Samtidigt tycks Lilla Sylta redan ha räknats till Fresta socken. Uppdelningen av fastigheten på två gårdar med namnen Stora respektive Lilla Sylta har skett först på 1630-talet, då Lilla Sylta första gången är belagt i en boskaps- och utsädeslängd från Från samma tid är den äldsta kartan (i Geometriska jordeboken A 10). Under medeltiden var Sylta en egen bebyggelseenhet och hörde inte till Skällnora-godset, som bestod av en huvudgård med kvarn och fem à sex underlydande torp. Godset förvärvades 1296 av upplandslagmannen Birger Petersson (Finsta-ätten) och blev sedan en av hans sätesgårdar. Efter honom ärvdes det av hans dotter Birgitta, och år 1389 donerades godset av några av hennes barnbarn till Vadstena kloster. Moderenhetens bytomt låg c:a 1500 meter nordväst om Sylta, strax norr om kvarnströmmen och med åkergärdena likaledes norr om strömmen. Söder om strömmen låg två av de underlydande torpen, Alby och Fornboda, medan de övriga torpen var belägna på utmarken väster om den dalgång som leder från sjön Fjäturen till Kvarnviken i sjön Norrviken. Sylta har uppenbarligen under 1500-talet varit en svag bebyggelseenhet, som tidvis stått utan egen brukare. Ända sedan Karl Knutssons tid som ägare synes egendomen haft dålig bärkraft, eftersom den blivit klassad som torp, trots att den varit jordetalssatt till ett markland, vilket är över genomsnittet för frälsets landbohemman. Det ligger nära till hands att här se ett konkret uttryck för den senmedeltida agrarkrisen, som kännetecknas av arbetskraftsbrist, vilket medfört att godsägare varit tvungna att sänka avraden för landbor. Vi vet inte om det markland som Karl Knutsson ärvde 1453 hade någon brukare eller om jorden legat öde någon tid. Om det senare varit fallet, bör det ha varit svårt för Karl Knutsson och hans rättare att i rådande läge finna någon landbo som ville åtaga sig att bruka jorden på sådana avradsvillkor som gällde för andra gårdar av samma storlek. Först när avraden sänkts till den för frälsetorp gängse, har man kunnat engagera en brukare. Man måste komma ihåg att om jorden inte brukas, ger den ingen inkomst alls till jordägaren. Från Sylta var avståndet till närmaste by åt andra hållet, Hagby, ungefär lika stort som till Skällnora. Hagby var vid medeltidens slut en regelrätt by bestående av flera mindre gårdar med olika ägare, däribland flera kyrkliga institutioner. Den intilliggande mindre byn Litsby bestod likaledes av små gårdar med olika ägare. I båda byarna fanns skattejord. Syltas läge är alltså ganska isolerat, helt utanför den sammanhängande bygden kring Vallentunasjöns södra del. Det faktum att enheten jordetalssatts visar att det är fråga om en gammal bebyggelse, inte något medeltida nybygge. Under medeltiden, och givetvis tidigare, måste Sylta ha haft utmarker i terrängen runt omkring inägomarken. Med hänsyn till läget för Skällnora-torpen (se ovan), är det rimligt att anta att Syltas ägoområde omfattat större delen av dalgången mellan Fjäturen och f d Rimstaholmssjön, vars södra ände kan ha utgjort en naturlig punkt varifrån ägogränsen mot Skällnora bör ha gått i nordöstlig riktning till Alby ström (Vallentunasjöns utlopp) och följt denna till f d sjön Frodens västspets, där Hagbys ägor vidtar. Till Sylta bör också ha hört hela norra delen av Fjäturen. Detta innebär att de sentida lägenheterna under Skällnora Smedstorp, Kocktorp och Taggårda anlagts på mark som sent kommit under Skällnora men som ursprungligen hört till Syltas utmarker. En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 33

6 34 Norrortsleden Själva ortnamnet Sylta, som ursprungligen syftat på den lågt liggande ängsmarken i dalgångens botten, kan användas för en grov datering av bebyggelseenheten. Eftersom Sylta i det äldre språket betyder gräsbevuxen, låglänt och fuktig strandmark, som ofta översvämmas av havet, måste namnet härröra från den tid då Mälaren fortfarande var en stor vik av Östersjön och då dess nivå var ca 5,5 6 m ö h (Fjäturens yta ligger idag på 5,7 m). Med ett strandförskjutningsförlopp av ca 4,5 5 m på år får vi en datering till vendeltid.

7 Bilaga 2. Bebyggelsehistorisk bakgrund för sträckan Häggvik Hagby med särskild inriktning mot Syltalokalen av Clas Tollin och Karin Hallgren Utgrävning på Lilla Syltas övergivna tomt och gravfält raä 225 i maj En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 35

8 BAKGRUND Avdelningen för Agrarhistoria vid institutionen för ekonomi vid Sveriges lantbruks universitet har i samband med Norrortsleden arbetat som underkonsult för Riksantikvarieämbetet UV-mitt Stockholm. Arbetet har gällt samråd, expertgruppsmöten samt nedanstående rapport, Bebyggelsehistorisk bakgrund för sträckan Häggvik till och med Hagby med särskild inriktning mot Syltalokalen. KAPITEL 1. MELLAN HAV OCH LAND Genom att beskriva markanvändningen och landskapets karaktär före urbaniseringen och helst före den agrara revolutionen samt ålder och karaktär på de bebyggelseenheter som Norrortsleden passerar kan analysen och tolkningen av de arkeologiska resultaten sannolikt förbättras. Den kommande Figur 1. Förutom strömmarna kring Stadsholmen fanns det under förhistorisk tid en något nordligare färdled mot det inre av Uppland. Denna tog sin början i Lilla Värtan och gick vidare åt nordväst via Stocksundet och Edsviken till edet vid nuvarande Edsbacka i Sollentuna. 36 Norrortsleden

9 Norrortsledens sträckning följer i stort sätt den medeltida gränsen mellan skärgårdens skeppslag och Attundalands folkland. Den nu aktuella etappen tar sin början vid den mellersta förhistoriska vattenvägen mot Uppland. Redan tidigare har en östligare vägetapp byggts som korsar den östra vattenvägen mot Upplands inre den s.k. Långhundra leden. Denna vattenväg har sitt utlopp vid Åkersberga. Västerut finns en fortsättning i E18 som korsar vattenvägarna till Uppsala vid Stäket. Dessa sund spärrades under 1400-talet av biskopsborgen Almarestäket. Därutöver fanns en trång passage vid Erikssund, 5 kilometer nordväst om Sigtuna. LANDHÖJNINGEN För all bebyggelsehistoria i Mälardalen spelar landhöjningen en viktig roll. Landhöjningen och därmed hörande processer har medfört en naturlig zonering av landskapet. Eftersom Mälardalen i sin helhet ligger under högsta kustlinjen har vattnet under tidernas lopp svallat ur höjder och moränbackar på finare och näringsrikare jordarter. Detta material har sedan transporterats till lägre liggande sprickdalar. Den näringsrika och bördiga jordmånen finns därför på de lägre liggande sedimentjordarna och i övergångszonen mot de ursvallade höjderna. Tack vare landhöjningen går det att skapa en relativ kronologi mellan de förhistoriska lämningarna beroende på vilken nivå de befinner sig. Mellersta bronsålderns (cirka 1000 f. Kr.) strandlinje låg ungefär vid nuvarande 20 metersnivån, medan lämningar som ligger under 10 meters nivån måste ha tillkommit efter år 0. En kritisk nivå för att förstå den historiska bebyggelsens ursprung i södra Uppland är 5 meters kurvan som har ansetts motsvara den yngre järnålderns strandlinje (Granlund 1928). Senare har Granlunds strandförskjutning reviderats något. Noggranna mätningar uppskattar att Östersjöns yta låg 3,5 till 4 meter ovanför nuvarande strandlinje omkring 1000 e.kr (Lars-Erik Åse, Urve Miller, Helgeandsholmen 1982 s ). Marken ovanför 5-metersnivån bör således ha varit tillräckligt torr för agrar verksamhet under tidigmedeltid. Landhöjningen har inneburit att flera av dagens sprickdalar med lågt liggande fält och betesmarker på vikingatiden var grunda vikar som ibland gick långt in i landet. Vattenvägarna till det inre av Uppland var ännu på 1500-talet viktiga för handel, kommunikation och militära operationer. BEBYGGELSEN VID JÄRNÅLDERNS SLUT Idag föreställer vi oss ofta att äldre tiders jordbruk var uppbyggt på liknande sätt som dagens. Så var emellertid inte fallet. Yngre järnålderns agrara enheter var ofta storgårdar dvs. enheter som var större än ett familjejordbruk och med en arbetskraft som var mer eller mindre ofri. Beslut om arbetets inriktning och utförande bestämdes av jordägaren eller hans underställda bryte. Storgårdarna varierande i storlek men verkar ha varit större i centrala än perifera bygder. De vikingatida enheterna hade vanligen fullständiga ägoområden, d.v.s. enheterna bestod av hustomt(er), inägomark i form av åker och äng samt en större eller mindre utmark. Ägoområdet var definierat genom en fastställd gräns, en rågång. Någon statsmakt eller överordnad institution för att garantera ägandet eller rådigheten över marken fanns inte. Detta måste i stället skötas av den enskilde jordägaren och hans släkt. En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 37

10 FRÅN STORGÅRDAR TILL BYAR På och 1200-talen ändrades bebyggelsens struktur på ett genomgripande sätt. Storgårdarna blev byar genom att produktionsmarken delades upp på mindre familjejordbruk där bondehushållet blev arbetsenheten. Processen hör samman med träldomens försvinnande och andra juridiska och ekonomiska samhällsförändringar (Lindkvist, Rahmqvist 1996 och Tollin 1999). MARKLANDSTAXERING OCH JORDNATUR Under 1200-talets andra hälft infördes i Mälardalen ett systematiskt jordvärderingssystem, som bl.a. gjorde det möjligt att knyta fasta skatter till jordinnehav de s.k. grundskatterna. (Dovring 1947, Lönnrot 1941). I princip skulle skatten sättas i proportion till markens avkastning. Företeelsen kallades marklandstaxering och jordens värde åsattes s.k. örestal. Jordens avkastning värderades i markland, öresland, örtugland och penningland, enheter som hade övertagits av det rådande penningsystemet. (1 markland = 8 öresland = 24 örtugland = 192 penningland). Det var dock inte alla gårdar som betalade skatt en hel del blev frälsta eller befriade från grundskatterna, och så uppkom olika jordnaturer. Cirka hälften av gårdarna blev skattegårdar där ägare och brukare var desamma och där ägaren betalade skatt till kronan. Andra var frälsegårdar där brukare och ägare inte var identiska. Brukaren av arrendegårdarna, eller som det hette på medeltiden landbogårdarna betalade en avgift kallad avrad till ägaren som antingen var en frälseman, en kyrklig institution eller kronan. Denna avrad var också relaterad till örestalet och motsvarade i stort sett skatten. Även om de flesta ensamgårdar är yngre finns det också medeltida ensamgårdar med ett förhistoriskt ursprung. Dessa hade ofta ett stort örestal och betydligt mer åker än genomsnittet. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns en tydlig korrelation mellan ålder, åkerinnehav och kameral storlek. En större enhet är således vanligen äldre än en mindre. Det finns naturligtvis undantag mot detta, men en liten ensamgård har mycket sällan förhistoriskt ursprung. FOLKÖKNING OCH EXPANSION Under och 1200-talen ökade befolkningen och antalet gårdar. Den tidigmedeltida nyetableringen skedde både i form av nybyggen eller torp på moderbyarnas utmarker, s.k. förtätning i form av avgärdagårdar och nybyggen på tidigare obebodda häradsallmänningar och liknande s.k. nykolonisation. Med termen torp avses under medeltiden ett nybygge ofta en avgärdaenhet. De avgärda gårdar som anlades på medeltiden var vanligen små till ytan, hade en låg kameral värdering samt avgränsades av inägomarkshägnaden. Den omkringliggande utmarken tillhörde fortfarande moderbyn (bolbyn), men fick utnyttjas på vissa villkor. ÄLDRE ADMINISTRATIV INDELNING Övergången mellan land och hav skapade en speciell historisk administrativ situation i Uppland. Området närmast Östersjön den s.k. Roden eller Roslagen hade en speciell indelning i s.k. skeppslag. Det inre av Uppland var före 1296 indelat i tre folkland Fjärdundaland, Attundaland och Tiundaland. Mellanleden unda refererar till tingsdistrikten -hund, -hundare som kan gå tillbaka till förkristen tid. Attundaland var således 38 Norrortsleden

11 Figur 2. Medeltida administrativ indelning vid Mälarens utlopp. Sockenkyrkor markeras med en rund punkt. (Efter AöS , 1966). folklandet som bestod av åtta hundare. I södra Sverige motsvarades hundarna av härader. Mälarens utlopp inklusive staden Stockholm, Solna och Danderyds socknar med Lidingön samt sydvästra delen av Täby kyrksocken bildade Danderyds skeppslag. Detta gränsade i öster till Rydbos skeppslag som bestod av (Östra)Ryds socken med Bogesundslandet. Norr där om låg Åkerbo skeppslag bestående av (Öster)åkers och Riala socknar inklusive Norra Ljusterö. Sydost och öster om dessa låg Värmdö skeppslag som bestod av Värmdö socken som sträckte sig ända till yttersta skären i öster. Skeppslagen omgav på detta sätt alla farlederna till det inre av Uppland och Mälardalen. Innanför skeppslagen låg folklandet Attundaland med Sollentuna hundare, Vallentuna hundare och Långhundra hundare. Senare kallades även Svealandskapens tingsdistrikt för härader. Bakgrunden till och åldern på den administrativa indelningen är omstridd. Sannolikt är hundaresindelningen från förkristen tid. Några menar att skeppslagen är sekundärt utbrutna från de innanför liggande hundarna (Ambrosiani 1964 s. 144). Men detta har inte bevisats. Kyrksocknarna som inrättades vid 1200-talets början utgör däremot ett senare och fristående administrativt system med andra uppgifter. Detta hindrar inte att indelningarna delvis sammanfaller. Själva Mälarutloppet med den blivande staden Stockholm tillhörde från början tillhörde Solna socken. Lidingön var delad så att södra delen tillhörde Solna socken och norra delen Danderyds socken. Sammanfattningsvis kan sägas att skeppslagen och hundarna (senare häraderna) var den territoriella grunden för militär verksamhet, rättsskipning och senare kamerala förhållanden. Från 1500-talet och framåt fanns dessutom s.k. jordebokssocknar för kronans uppbörd och skatter som delvis skilde sig från kyrksocknarna. Den största avvikelsen mellan den kyrkliga och världsliga indelningen i området visar Täby kyrksocken som under äldre tid var delad mellan En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 39

12 Vallentuna härad och Danderyds skeppslag. Denna uppdelning sammanföll med två åtskilda vikingatida bygder. Nordvästra delen av Täby socken bildade en sammanhållen bygd runt Vallentunasjöns södra del med bl.a. enheterna Broby, Fällbro, Hagby, Karby, Litsby, Lövbrunna, Såsta, Täby, Valla, Visinge och Österbyle alla i Vallentuna härad. Ett höglänt skogigt utmarksområde utgjorde en tydlig gräns mot den kustnära södra delen av Täby socken med enheterna Arninge, Gribby, Hägernäs, Hästängen, Näsby, Strand, Tibble, Kjula, Viggeby som tillhörde Danderyds skeppslag. Den nordvästra delen av socknen överfördes på 1660-talet från Vallentuna härad till Danderyds skeppslag (Lagerstedt 1973 s. 5). De flesta skillnader mellan den kyrkliga och världsliga indelningen togs bort på 1880-talet (Tollin 1999, Rahmqvist 1996). Dagens gränser stämmer således inte helt med de äldre förhållandena. FRÅN HAVSVIK TILL INSJÖ Under 1100-talet och strax efter övergick Mälaren från att ha varit en vik av Östersjön till att bli en insjö genom att en tröskel bildades norr och söder om den ö som under tolvhundratalet skulle bli platsen för den snabbt växande staden Stockholm. Strömmarna runt Stadsholmen var den korta flod som utgjorde hela Mälarbäckenets utlopp. Den viktigaste förbindelsen mellan Östersjön och Mälardalen gick över Stockholm respektive Norr- och Söderström. VÄGMÖTET VID EDSBACKA Förutom strömmarna kring Stadsholmen fanns det en något nordligare färdled mot det inre av Uppland. Denna tog sin början i Lilla Värtan och gick vidare åt nordväst via Stocksundet och Edsviken till edet vid nuvarande Edsbacka i Sollentuna. Det är detta ed som givit Edsviken dess namn och även den senare gården Edsberg (Sahlgren NoB 1950 s. 164). Vattenförbindelsen mellan Edsviken och Norrviken bröts redan under förhistorisk tid men mindre båtar kunde dras över näset genom en utgrävd ränna ett s.k. drag. Vissa arkeologiska resultat tyder på att delar av draget fanns kvar till moderna till. De lågt liggande sjöarna Norrviken (3,5 meter ö.h.) och Edsjön (2,6 meter ö.h.) var åt norr förbundna med den del av Mälaren som kallas Oxundasjön. Under medeltiden grundades denna vattenväg upp. Enligt en 1600-tals uppgift skulle den gamla båtleden ha rensats upp så sent som på 1500-talet av Gustav Vasa. Orsaken till detta var att kungen ville kunna åka med båt från Uppsala och till kungsgården vid Sollentuna kyrka vid Norrviken. Edet vid Edsbacka fick däremot passeras till fots (Hansson 1944 s. 38). På näset vid Edsbacka uppstod naturligt nog en handelsplats där varor och människor från nordöstra Mälarområdet lätt kunde möta östersjöfarare. Edsbacka var dessutom en knutpunkt mellan land- och vattenlederna. Edet korsades nämligen av en öst-västlig landsväg som förband Sollentunas och Vallentunas centrala bygder med varandra. Dessutom tangerades Edsbacka av landsvägen mellan Stockholm och Uppsala d.v.s. föregångaren till dagens E4. Den tidigare stadsantikvarien och arkeologen Hans Hansson anser t.o.m. att Edsbacka var en förhistorisk föregångare till Stockholm (Hansson 1944). Den strategiska betydelsen av platsen framgår av att kung Albrekts av Mecklenburg motståndare hade sitt militärläger här våren Norrortsleden

13 Figur 3. Näset mellan Edsviken och Norrviken tillhörde tidigare Skälbys marker. Säteriet Edsberg kom till först vid 1600-talets mitt. Namnet Edsbacka levde länge kvar som krog vid huvudvägen mellan Stockholm och Uppsala. (Detalj Edsbacka från Häradsekonomiska kartan o ) inför ett möjligt anfall på Stockholm (DSX 45). I ett brev daterat Edz wiik i Sollentunæ sokn ingick anhängarna till kung Albrekt respektive kung Magnus Eriksson och hans son Håkan ett stillestånd. Därmed var anfallet på Stockholm undanröjt för denna gång. Edsbacka bör således ha varit en stor öppen plats med möjlighet att hysa många människor och hästar. År 1488 utfärdade rådet i Stockholm en order om att alla olagliga hamnar och marknader kring staden skulle läggas ner. I detta sammanhang omtalas även marknaden på Eedzbacken (SST 7/ s. 281). På 1580-talet behandlade borgmästarna och rådmännen ett bråk om några skjutshästar som kronan hade beordrat. Bråket ledde till ett dråp som skulle ha skett på Edzbacken, som i detta fall knappast åsyftar någon bebyggelse utan Edsbacka (SST s. 330 f.). BEBYGGELSEN LÄNGS NORRORTSLEDEN Vid Edsbacka sammanstrålade som ovan nämnts flera förhistoriska vägar. För det första en öst-västlig väg som delvis fortfarande kan följas i landskapet, för det andra den nordsydliga vägen mellan Stockholm och Uppsala. Vägarnas sträckning markeras av flera runstenar. Den västliga vägen kan med smärre avbrott följas till Järfälla. Vid Hansta (nuv. Hägerstalund) i Spånga socken står en runsten vid ett gravfält norr om en äldre En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 41

14 landsväg. Ristningen omtalar Ingas söner som dog i Grekland (UR 73). Tidigare fanns ytterligare en runsten på denna plats med den är nu flyttad till Skansen (U 72). Vägen fortsätter åt öster över Kista till Skälby där den möter den nord-sydliga landsvägen. Omedelbart norr om Edsbacka krog öster om landsvägen mellan Stockholm och Uppsala stod tidigare en runsten (U 96). Inskriften lyder Holmsten och Forkunn -fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande. Skälby Trafikplatsen Häggvik vid E4:an, som är utgångspunkt för Norrortsleden, har fått sitt namn av ett sentida villasamhälle och en hållplats på Norra stambanan. Från 1600-talet och framåt låg området på säteriet Edsbergs marker. Edsberg är dock en sen skapelse och före 1600-talets mitt låg det aktuella området på byarna Skälbys och Bagares mark. Ortnamnet Skälby vittnar i sig om en gränsmark. Förleden skäl- har betydelse gräns eller liknande (Ståhle 1946, Studier rörande de svenska ortnamnen på -inge. Uppsala 1946). Skälby skulle därmed ha namngivits att den låg vid en gräns eller gränsmark som fanns redan under yngre järnålder. Av en geometrisk karta från 1636 framgår att Skälbys ägor omfattade norra delen av näset (A10:38-39). I norr fanns en hästhage mot sjön Norrviken. Gränsen mot Kista i väster utgjordes av bäcken som mynnade i Norrvikens sydvästra hörn. Mot söder gränsade byarnas Knista och Bagares ägor. Inägomarken avgränsades i väster av landsvägen mellan Stockholm och Uppsala. Från den centralt belägna bytomten ledde en fägata till utmarken i öster och nordöst. Till byn hörde dessutom en del inägomark öster om Edsbacka det s.k. Edsgärdet. Någon bebyggelse verkar inte ha funnits vid Edsgärdet men vid södra delen mot Edsviken anlades ett tiotal år senare Edsbergs säteri. Av fornlämningarna att döma går Skälby tillbaka till yngre järnålder (Sollentuna sn raä 285, Ambrosiani 1964 s. 48 f.). Möjligen har det för sig liggande Edsgärdet sitt ursprung i en försvunnen vikingatida bebygglese. För detta talar förhistoriska gravar med fynd från yngre järnålder (Sollentuna sn raä 72, Ambrosiani s. 48). För byn Bagare finns ingen tidig geometrisk karta men byns inägomarken anslöt direkt till Skälbys. På 1300-talet tillhörde delar av Bagare Uppsala domkyrkas byggnadsfond (fabrican). År 1323 testamenterade kaniken Nils Markusson ett mindre jordstycke om två örtugland till fabrican (DS 2377). I förteckningen över Uppsala domkyrkas byggnadsfond 1344 ingick bl.a. 5 öresland i Bagare, vilket motsvarar en normal landbogård (DS 3838). Sannolikt var det denna gård som 1440 byttes mot jord i Almarestäket (hknr ). Möjligen avspeglar denna transaktion att trakten kring Edsbacka blivit mindre viktig för biskopen genom att handelsverksamheten minskade i betydelse vid mitten av 1400-talet. Törnskogen Norrortsleden fortsätter åt nordost om Häggvik genom skogiga utmarker och passerar gränsen till Vallentuna härad vid södra ändan av den lilla sjön Taskan. Området utgjordes av utmarksområdet Törnskogen som på ett naturligt sätt avgränsade Sollentunabygden mot öster. Språkvetaren Sigurd Fries har framfört åsikten om att förleden tör- går tillbaka på en beteckning av en hög rak kustlinje (Fries 1994 s ) Södertörn skulle ha fått sitt namn av den höga raka kustlinjen vid Sorunda längs den viktiga 42 Norrortsleden

15 förhistoriska Södertäljeleden. På motsvarande sätt skulle tör- i bestämd form törn, i Törnskogen i Sollentuna inte ha med växten törne att göra utan referera till den höga raka strandremsan i terrängen öster om Norrviken. På Vallentuna sidan möter Fresta socken utmarken till Sköldnora (Skällnora) och Alby. Sköldnora var en medeltida storgård med fem underliggande torp d.v.s. avgärdaenheter bl.a. Alby och Fornboda. (Rahmqvist 1996 s. 8-18). Vägen fortsätter norr om Fjäturen och passerar den avhysta bebyggelsen i Sylta. Här är sockengränsen mindre klar. I den geometriska jordeboken från 1635 finns de något motstridiga uppgifterna att Sylta är ett skattetorp på 4 öresland som tillhör Täby socken men att det samtidigt ligger inom rå och rör till Sköldnora godset i Fresta socken (A10:114). Kartan gäller dessutom bara Stora Sylta d.v.s. den Syltaenhet som låg söder om vägen mellan Sköldnora och Hagby. (Se vidare s. 23) Norrortsleden fortsätter därefter in i den förhistoriska centralbygden söder om Vallentunasjön. Denna del av Täby socken tillhörde som ovan nämnts ursprungligen Vallentuna härad. Vägsträckningen passerar därefter Hagbys inägor. Hagby var en förhållandevis stor by och omfattade 1545 sex hemman med blandad jordnatur bestående av 1 skatte, 1 kyrko, 1 Stockholmshospital, 1 arv och eget och 2 frälse hemman. Hagbys vikingatida ägoområde kan delvis rekonstrueras med hjälp av runstenar. Den kamerala situationen i området är inte helt enkel. Förekomsten av s.k. fjäll och utjordar talar för en bebyggelsehistorisk turbulens och omstrukturering under medeltiden. Enligt jorbeboken 1545 ägde t.ex. Litsby en skatteutjord i Hagby om 8 öresland och 2 örtugland, en skatteutjord i Fällbro om 5 öresland och 1 örtugland samt en skatteutjord i Sylta om 4 öresland möjligen avses härmed Lilla Sylta. Skattegården i Litsby blev därmed stor gård som med utjordar räknade 21 öresland om Sylta räknades med. Norrortsleden passerar därefter inägorna till de förhistoriska enheterna Valla, Broby och Karby på vars ägor det finns ett flertal runstenar. Via Karbys utmarker går sedan sträckningen norr om Gullsjön, väster om Löttingekulle och strax öster om Skogsbergas bebyggelse för att nå gränsen mot Löttinge och Rydbo skeppslag. RUNSTENAR OCH GRÄNSER Runstenar förknippas ofta med vikingatida gravfält och hustomter. Alla runstenar har emellertid inte ett centralt läge. I flera fall finns stenar och ristade hällar långt in i skogen. Detta gäller i hög grad några av ristningarna i östra delen av Sollentuna. Eftersom runstenarna gjordes för att synas och läsas måste placeringen i avlägsna trakter ha en orsak. Två faktorer som verkar ha betydelse är färdleder och vikingatida gränser. Det är således inte ovanligt att det finns runstenar i utmarken mellan två bebyggelseenheter (Tollin 1999 s samt där anförd litteratur). Från Edsbacka gick tidigare en väg åt nordost som efter någon kilometer delade sig i en nordlig och en sydlig sträckning. Den norra grenen passerade utmarken Törnskogen. Strax väster om sjön Snuggan nära gränsen mellan Sollentuna och Vallentuna härader och tillika rågången mellan gårdarna/byarna Skälby och Sköldnora står en runsten (U 100) med följande ristning: Gyrid lät resa stenen efter Ulvkel, sin son, och En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 43

16 Gye sin broder och efter Holmdis, sin syster Den Gyrid som ristningen omtalar hade varit gift med stormannen Ulf i Skålhamra. Även de övriga namnen kan knytas till Skålhamrafamiljen. Ska då Gyrid och hennes familj kopplas till Sköldnora eller Skälby? Av andra stenar att döma (U 96) var Skålhamrafamiljen inte besutten i Skälby utan Sköldnora. De geografiska omständigheterna stöder denna hypotes eftersom Sköldnora och Skålhamra delvis har gemensam gräns. Det finns också två runstenar som omtalar Ulf i Skålhamra vid vägen som går på västra sidan om Vallentunasjön nära torpet Risbyle och den punkt där Fresta, Vallentuna och Täby möts (U 160, U 161). Torpet Risbyle utgör också den nordligaste delen av Skålhamra godset. Båda stenarna omtalar Ulf i Skålhamra (Wessén 1941). Ytterligare två stenar kan kopplas till Ulf i Skålhamra men dessa står i Bällsta på östra sidan av Vallentunasjön (L 449, L 450). Det verkar således som Ulf i Skålhamra vid 1000-talets mitt hade ett samlat jordinnehav som åtminstone omfattade Sköldnora, Skålhamra och Bällsta. Möjligen ingick även Torslunda. Runforskaren och språkmannen Elias Wessén skriver om stenen U100 vid häradsgränsen: Just vid gränsen till ett annat härad har man genom minnesmärket velat markera det stora intresse, som vägförbindelsen innebar. Kanske var häradsgränsen tillika gränsen för familjens jordegendom. I så fall är stenen måhända, i sin tredubbla egenskap av minnesmärke, vägmärke och gränsmärke en parallell till Sätra stenarna (U101). (Wessén s. 136 f.). Vid sammanfallande gränser kan man fråga sig vad som är äldst, d.v.s. har häradsgränsen fått en viss sträckning på grund av att där redan fans en rågång, eller följde gränsen mellan byarna en befintlig häradsgräns. Denna fråga har belysts av Olof Holm vad gäller riksgränsen mellan Sverige och Norge. Holms resultat pekar på att det är bebyggelseenheternas rågångar som är primära och de överordnade gränserna följer dessa (Holm 2003). Liknande förhållanden verkar råda för den tidigare riksgränsen mellan Skåne och Småland. Ett par kilometer sydost om Skälby, i skogen söder om sjön Fjäturen står två runstenar (U 147 och U148). Området är en skogig utmark som bland annat avspeglas av att där förekommer två Sättra-enheter. Ordet sättra har i östra Svealand betydelsen skogsäng. Två mindre gårdar mellan sjöarna Vässjön, Fjäturen och Rösjön som kallades då Skälbytorpen. karterades på 1630-talet av Thomas Cristiernsson (A10:37). Torpen kalllades senare Södra Sättra. Namnet och uppgifterna i jordeboken talar för att det rörde sig om medeltida avgärdaenheter på en tidigare skogsäng på Skälbys mark. Det fanns även ett Norrsättra som låg Fresta sidan om gränsen innanför Sköldnoras rågång. Förklaringen till runstenarnas placering är sannolikt att här gick en färdled under yngre järnålder och den passerade en vikingatida rågång. Runstenarna markerar fortfarande den punkt där ägorna till de förhistoriska enheter Skälby, Sköldnora och Hagby möts, och den plats där Vallentuna och Sollentuna härader gränsar samt där Sollentuna, Fresta och Täby socknar hörnar. Jarlabankestenarna har ingående behandlats av Helmer Gustavson och Klas-Göran Selinge. (Selinge & Gustavson 1988). 44 Norrortsleden

17 I sydväst mot gränsen till Skälby och Sollentuna finns två runstenar som omtalar Jarlabankes far och hustrun Ragnfrid (U 147, U 148). På U 148 nämns Jarlabankes halvbror Häming, hans farbror Ingvar och farmor Estrid. Inskriften lyder: Ingefast lät rista dessa runor efter Ragnfrid, sin hustru och Häming efter sin moder. Möjligen har Hagby kommit i Jarlabankes ägo genom arv från Ragnfrids och Hämings släkt (Wessén s. 210) Inskriften på den närliggande U 147 har av de omtalade personerna att döma kommit till senare och lyder: Jorun och Estrid de läto hugga stenarna efter Ingefast och Ingvar d.v.s. det var Jarlabankes mor och farmor som lät rista stenen efter Jarlabankes far och farbror. Jarlabanke och hans äldre släktingar var således besuttna i någon av den angränsande enheterna. Av texten på andra stenar (U142, U143) framgår att det var Hagby. I samma område omtalas på en nu försvunnen runsten att: Jarlabanke lät stenen efter sig själv och röja väg. (U149). Det finns ytterligare en runsten i området. U 101 står cirka 600 meter söder om Södra Sättra. Ristningen lyder: Häming och Jarlabanke de läto rödja väg och göra broar efter sin fader och Estrid efter sina söner Ingefast och Ingvar. Gud hjälpe deras ande (jfr U143 Hagby). Hagbys vikingatida gräns i nordväst anges av runstenen U 142. På denna sten omtalas Jarlabanke hans andra maka Kättilö och deras son Ingefast. Stenen stod tidigare vid bron över ån som var utlopp till Vallentunasjön. Troligen var ån också Hagbys gräns åt norr. Figur 4. Jarlabankes runstenar m.m. (Efter Gustavsson & Selinge 1982.) En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 45

18 KAPITEL 2. SYLTA Vid enheten Sylta vid väg 265 cirka en kilometer norr om sjön Fjäturen har omfattande arkeologiska utgrävningar skett i samband med byggandet av trafikleden Norrortsleden. Följande utgör en detaljstudie av denna lokal. BAKGRUND I Mälardalen präglas bebyggelseutvecklingen av en påtaglig kontinuitet. Vanligen går det att följa en bebyggelse från yngre järnålder till modern tid utifrån ortnamn, fornlämningar, äldre kartor och andra skriftliga källor. Så verkar inte vara fallet med Sylta. Området innehåller flera motsägelser, t.ex. en rik och varierad fornlämningsbild men en anspråkslös bebyggelse under historisk tid. Ett till synes intensivt utnyttjat förhistoriskt landskap med gravar, boplatser och stensträngar kontrasterar mot dagens perifera läge. Frågan är om det över huvud taget finns någon koppling i bosättning och markanvändning mellan förhistorisk tid och efterföljande perioder? En annan oklarhet gäller bebyggelsens karaktär. Under medeltiden omtalas endast ett Sylta, medan det på 1600-talet och framåt skiljs mellan enheterna Stora och Lilla Sylta. Hur ska detta förklaras? Har det skett en hemmansklyvning eller delning av en ursprunglig enhet? Kan det även under medeltiden ha funnits två Syltaenheter men att t.ex. Lilla Sylta tidigare hade ett annat namn? Är det kanske bara en fråga om hur källorna redovisar bebyggelse? Ytterligare en möjlighet är att någon eller båda Syltagårdarna är en återkoloniserad ödegård. Sylta har dessutom en oklar sockentillhörighet genom att det ömsom har räknats till Fresta ömsom till Täby socken. Syftet med uppsatsen är att utifrån främst skriftligt källmaterial belysa ovanstående frågor samt att ge en historisk bakgrund till de arkeologiska undersökningarna. NAMNET SYLTA Först ska prövas vilken information namnet Sylta kan ge om enhetens karaktär och ålder. Det fornsvenska ordet sylta är närbesläktat med ordet salt. Begreppen sylt och sylta förekommer också i ortnamn och syftar då på salthaltig sumpmark, strandäng, saltkälla, gräsbevuxen låglänt och fuktig strandmark, samt liten salthaltig myr. Sylt anger även av tidvatten översvämmad ängsmark vid havet, vilket passar väl in på namnet på den stora nordfrisiska ön Sylt. (SAOB band 33 sp f.). Sylta betecknar således en naturtyp och namnet är ett relativt vanligt i kustnära områden i Östra Svealand. I Utö socken finns t.ex. en åker som heter Sylta, ett gärde som kallas Syltan och ett annat som kallas Syltabotten. I Vallentuna socken finns en nyodling som kallades Syltan och rena naturnamn som Syltaviken och Syltakärret (SOFI). Namnet Sylta förekommer dessutom som bebyggelsenamn. Det finns två Sylta-byar i Uppsala län, tre i Västmanlands län och fem i Stockholms län. Därutöver finns en Syltaenhet i Hälsingland. (Rosenberg 1883 s. 758). Idag är det svårt att koppla den här aktuella bebyggelsen till strandängar eller liknande. Förhållandet var dock annorlunda för tusen år sedan. Sannolikt har namnet sin bakgrund i de topografiska förutsättningarna och de äldre vattenförhållandena. Söder och väster om moränbacken med Lilla Syltas bebyggelse går en sprickdal mellan sjöarna Fjäturen och 46 Norrortsleden

19 Norrviken. Norrviken ligger 3,5 meter och Fjäturen 5,7 meter över havet. Norrviken hade i sin tur förbindelse med Mälaren via Edsån och Edssjön (2,6 meter ö.h.) Detta innebär att sprickdalens lägre partier ligger på 4 till 6 meters nivån och att de därmed var påverkade av Östersjöns saltvatten under vikingatid och äldsta medeltid. Namnet Sylta bör således ha åsyftat förhållanden som rådde för tusen år sedan men daterar inte bebyggelsen i sig. De salta ängarna och gräsmarkerna kan ju ha utnyttjats under långa tider utan att det funnits någon bebyggelse på platsen. Frågan är om Sylta är en del i denna expansion och i så fall vilken slags nyetablering det rörde sig om. Namnet talar för en äldre bebyggelse medan den anspråkslösa kamerala storleken tyder på ett medeltida nybygge. För att svara på detta måste Sylta och dess grannar studeras närmare. OMGIVNINGARNA Sylta gränsar i öster till Hagby och Litsby i Täby socken. I båda fallen rör det sig om bebyggelse som går tillbaka till vikingatiden även om en del förändringar har skett i ägoområdenas avgränsningar. Under medeltiden sammanföll Frestas östra sockengräns med Sköldnoragodsets. Norr, väster och norr om Sylta mötte Sköldnoragodsets utmarker och dess avgärdaenhet Smedstorp. Bolbyn Sköldnora ligger i Fresta socken vid nordöstra delen av sjön Norrviken. Nuvarande bebyggelseplats är från 1600-talet. Tidigare låg gården/byn norr om Alby ström en dryg kilometer längre åt sydost (Fresta sn raä 279). Sköldnoras bebyggelse går tillbaka till yngre järnåldern. Den vikingatida gårdens gränser kan i några fall beläggas med runstenar (U 100, U101). Sköldnoras utmarker var vidsträckta och under medeltiden anlades ett antal nybyggen i söder och sydost. Några av dessa fick så småningom egna ägoområden genom avsöndring t.ex. Alby och Fornboda. Historikern Sigurd Rahmquist har utrett Sköldnoragodsets tidigare historia. (Rahmqvist 1996 s. 8-14). Den senmedeltida historien kan belysas av flera samtida dokument. År 1389 testamenteras Sköldnora till Vadstena kloster av riddaren Karl Ulfsson (Sparre av Tofta). Under hela 1400-talet tillhörde Sköldnora komplexet Vadstena kloster vilket ger oss en ovanligt detaljerad kunskap om bebyggelsen tack vare klostrets fem jordeböcker mellan 1447 och I Vadstena klosters äldsta jordebok från 1447 omtalas att huvudgården Sköldnora bestod av tre markland. Men driften var uppdelad på två landbor och mjölnaren. Varje markland gav 3 pund korn (1 skeppund = 170 kilo) och 3 öre penningar i avrad (Jansson 1995 s. 226). De värdefulla forsarna i Albyström låg under Sköldnora. Kvarnforsarna vid ån som avvattnade Vallentuna sjön och hade sitt utlopp Norrviken var ett eget värdefullt ränteobjekt som årligen gav 1 ½ läst (3060 kilo) råg, 1 ½ läst korn och 3 gödsvin (1 läst =12 (skepp)pund). Tack vare jordeboken framgår vad som räknades till Sköldnoras ursprungliga ägoområde: Thil skellenora liggia tessin affgærda torpp. Fførst Alby Affrad ij marc peninga en landboo. Item (dessutom) oxlabool j marc peninga en landboo. Item foornabool j marc peninga en landbo. Item Ringxstadaholm vj øra peninga en landbo. Item Mørgxbool vj øra peninga en landbo. Item kaalsta j marc en landbo. En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden 47

20 Alla avgärdagårdarna hade en landbo (brukare) och avraden bestod bara av penningar (1 mark = 8 öre). Alby var den största och räntade 2 mark penningar, Oxlabol räntade 1 mark, Fornabol 1 mark, Rimstaholm 6 öre, Mörksbol 6 öre och Kålsta 1 mark. Eftersom Sylta varken omtalas i 1447 års jordebok eller i någon annan av klostrets jordeböcker från 1400-talet, kan man dra slutsatsen att gården inte tillhörde det medeltida Sköldnoragodset. Det kan däremot beläggas att Sylta existerade vid mitten av 1400-talet. År 1453 omtalas en gård i Sylta i arvskiftet efter Karl Knutssons Bondes moder. Sylta är också upptaget i kung Karl Knutssons (Bonde) jordebok från Gården omtalas från 1457 som ett torp som räntade en mark penningar, d.v.s. detsamma som Sköldnoras avgärdaenheter Oxlabol, Fornabol och Kålsta. (Se Rahmqvists uppsats i denna publikation). Eftersom Karl Knutssons Sylta inte tillhört Sköldnora godset bör det ha varit upptaget från en annan enhet troligen Hagby. Figur 5. Sköldnoragodset o (Karta från Rahmqvist 1996 s. 9) 48 Norrortsleden