Grynsnäckor i Östergötland. En återinventering av fyndlokaler för Vertigo angustior, V. genesii och V. geyeri i N2000- områden

Transkript

1 Med bestämningsnyckel till de östgötska arterna Grynsnäckor i Östergötland En återinventering av fyndlokaler för Vertigo angustior, V. genesii och V. geyeri i N2000- områden

2 LÄNSSTYRELSEN ÖSTERGÖTLAND Dnr Titel: Författare: Utgiven av: Hemsida: Beställningsadress: Grynsnäckor i Östergötland: En återinventering av fyndlokaler för Vertigo angustior, V. genesii och V. geyeri i N2000-områden. Olle Jonsson Länsstyrelsen Östergötland Begränsad upplaga. Laddas främst ner via nätet: (under naturvård: publikationer) Tryckt version kan beställas till en kostnad av 50:- Länsstyrelsen Östergötland Linköping lansstyrelsen@e.lst.se ISBN: Upplaga: 100 Rapport bör citeras: Ansvarig för basinventeringar i Östergötland Omslagsbilder: Jonsson, O Grynsnäckor i Östergötland: En återinventering av fyndlokaler för Vertigo angustior, V. genesii och V. geyeri i N2000-områden. Rapport 2006:28. Länsstyrelsen Östergötland Anneli Lundgren, Länsstyrelsen Östergötland. Flugblomster, kalkkärrsgrynsnäcka och axag. Foton: Kurt Adolfsson och Louis Vimarlund. POSTADRESS: BESÖKSADRESS: TELEFON: TELEFAX: E-POST: WWW: LINKÖPING Östgötagatan lansstyrelsen@e.lst.se e.lst.se Rapport nr: 2006:28 ISBN:

3 FÖRORD Snäckor får ofta lite uppmärksamhet i naturvårdssammanhang. Denna djurgrupp har emellertid höga krav på sin livsmiljö och många arter är idag sällsynta eller hotade. Kalkkärren (rikkärren) är en särkilt viktig naturmiljö för snäckfaunan och denna naturmiljö har till stor del försvunnit under det senaste århundradet på grund av igenväxning eller utdikning. Kalkkärren utgör idag mindre än en promille av landets yta, men drygt hälften av Sveriges landsnäcksarter förekommer här. I Östergötland finns ett antal välbevarade kalkkärr, främst i västra delen av länet, och dessa hyser en rik snäckfauna, bl.a. de arter som är fokus för denna inventering. Andra kalkkärr är i olika stadier av igenväxning och många har helt förstörts. Flera igenväxande kalkkärr ingick i inventeringen, utifrån uppgifter om fynd av inventeringsarterna här under 1900-talet. Östergötlands landsnäcksfauna är väldokumenterad från flera olika inventeringsperioder under förra århundradet. Fyra snäckarter uppmärksammas inom Natura 2000, EU:s nätverk för skydd av särskilt utpekade naturmiljöer och arter inom unionen. Tre av dessa snäckor förekommer i Östergötland, smalgrynsnäcka, otandad grynsnäcka och kalkkärrsgrynsnäcka. Dessa arter lever alla i kalkkärrsmiljöer och hör till våra allra minsta snäckor, med ungefär 2 mm höga skal. Smalgrynsnäckan har bredare ekologi än de övriga två arterna. Förutom i kalkkärr förekommer den bl.a. i äldre lövskogsbranter och på flacka stränder vid Östersjön. Länsstyrelserna har uppdraget av Naturvårdsverket att inventera dessa snäckor inom sina N2000-områden. Länsstyrelsen Östergötland har också haft uppdrag att testa två olika typer av provtagningsmetodik inför motsvarande inventeringar i övriga län. Resultaten av inventeringen har gett en god kunskap om de tre inventeringsarternas status i länets N2000-områden, information som är viktig vid planering av skötselåtgärder här. Gamla fyndlokaler utanför N2000-områden, och andra potentiella lokaler som inte inventerats, har också identifierats. För att få en mer fullständig bild av arternas status i länet bör också dessa lokaler inventeras. Ett nedslående resultat från inventeringen är att den otandade grynsnäckans framtid i länet måste betraktas som oviss. Arten återfanns endast i Örbackens kalkkärr en lokal som kan komma att hotas av en framtida vattentäkt. För smalgrynsnäckan och kalkkärrsgrynsnäckan är situationen ljusare, men även dessa arter har minskat då tidigare lämpliga habitat förstörts. Länsstyrelsens förhoppning är att detta inventeringsarbete även ska bidra till att skapa ett intresse för snäckor och deras livsmiljöer bland markägare, naturintresserade och naturvårdare. Vi vill också stimulera till en ökad kunskap hos naturvårdsansvariga på kommuner och länsstyrelser, så att det blir en självklarhet att snäckfaunan kommer upp på dagordningen när man planerar skötsel av t.ex. kalkkärrsreservat. Sammanställningen inleds med en kort beskrivning av djurgruppen snäckor i allmänhet, följd av artbeskrivningar för inventeringsarterna. Inventeringsresultaten presenteras kommunvis och för varje inventeringslokal anges bevarandeförutsättningarna för inventeringsarterna, liksom åtgärder som kan vara nödvändiga för att bibehålla en gynnsam bevarandestatus på lokalen. För äldre fyndlokaler som inte ingick i inventeringen, och för potentiella aldrig inventerade lokaler, ges en kortfattad habitatbeskrivning, om uppgifter finns. Resultaten sammanfattas med kartor över arternas förekomst i Östergötland. I väntan på Nationalnyckeln över gruppen landsnäckor och en genomarbetad bestämningsnyckel för släktet grynsnäckor (Vertigo) ges här en primitiv nyckel till de tio östgötska grynsnäcksarterna. 3

4 4

5 INNEHÅLL SAMMANFATTNING 6 INLEDNING OCH SYFTE 7 GRYNSNÄCKORNAS UTSEENDE, LIV OCH MILJÖKRAV 8 Om landsnäckor och sniglar 8 Grynsnäckorna hör till våra minsta snäckor 8 Många arter i Östergötland 9 En tuva på två kvadratdecimeter 9 Smalgrynsnäcka (Vertigo angustior) 10 Otandad grynsnäcka (Vertigo genesii) 11 Kalkkärrsgrynsnäcka (Vertigo geyeri) 12 METODIK 13 Urval av lokaler 13 Insamling och artbestämning av djur 13 RESULTAT MED KOMMENTARER 14 Smalgrynsnäckan i Östergötland 14 Den otandade grynsnäckan i Östergötland 15 Kalkkärrsgrynsnäckan i Östergötland 15 Bankning/direktplockning eller sållprovtagningsmetodik? 16 LOKALBESKRIVNINGAR MED SKÖTSELREKOMMENDATIONER 21 Boxholms kommun 21 Kinda kommun 21 Linköpings kommun 22 Mjölby kommun 23 Motala kommun 26 Norrköpings kommun 28 Söderköpings kommun 29 Vadstena kommun 29 Valdemarsviks kommun 33 Ydre kommun 33 Ödeshögs kommun 33 LITTERATUR 35 APPENDIX 1: Bestämningsnyckel till östgötska grynsnäckor 36 APPENDIX 2: Detaljkartor över insamlingslokalerna 37 5

6 SAMMANFATTNING Länsstyrelsen Östergötland har under inventerat tre arter av sällsynta grynsnäckor som förekommer i kalkrika miljöer, särskilt rikkärr. Dessa arter, smalgrynsnäcka, otandad grynsnäcka och kalkärrsgrynsnäcka, uppmärksammas i Natura 2000 (N2000) EU:s nätverk för skydd av ovanliga arter och värdefulla naturmiljöer där de ingår i det s.k. Art- och habitatdirektivet. Medlemsländerna är förbundna av att arter i Habitatdirektivet ska kunna fortleva i livskraftiga bestånd i de N2000-områden där de förekommer. Inventeringen genomfördes inom ramen för den detaljerade kartläggning ( basinventeringen ) av arter och habitat i N2000-områden i Sverige. Alla N2000-områden där någon av de tre arterna tidigare påträffats i Östergötland inventerades. Smalgrynsnäckan, den minst ovanliga av de tre arterna, återfanns på 26 av 31 gamla lokaler. Den hittades också på fyra tidigare okända lokaler. Två lokaler där arten inte återfanns var igenväxta, de övriga tre lövskogsbranter där arten ofta har glesa bestånd och är svårinventerad. Smalgrynsnäckan bedöms ha en gynnsam bevarandestatus i länet, förutom där dess habitat förstörs på grund av igenväxning eller dikning. Arten kan finnas kvar i ganska kraftigt igenväxa områden, som t.ex. i Lera kalkkärr i Linköpings kommun, och sådana lokaler kan ha högt restaureringsvärde för arten. Många äldre lokaler ligger utanför N2000-områden och dessa kan inventeras för att få en mer fullständig bild av artens status i länet. Den otandade grynsnäckan, den ovanligaste av inventeringsarterna, återfanns endast på en av de sju gamla lokalerna i Örbackens kalkkärr i Mjölby kommun. Detta trots upprepad provtagning i de fyra övriga kärr där arten bedömdes kunna finnas kvar. Stora populationsvariationer förekommer dock mellan år, varför arten kan finnas kvar på någon eller några av dessa lokaler. I Örbacken hittades många djur och här bedöms den otandade grynsnäckan ha en god bevarandestatus, förutsatt att nuvarande skötsel- och hydrologiförhållanden förblir oförändrade. Mjölby kommun har dock inlett provpumpning av det område som förser Örbackenkärret med kalkrikt grundvatten för en eventuell framtida reservvattentäkt, vilken kan utgöra ett hot mot denna lokal. Den otandade grynsnäckan är extremt sällsynt och starkt hotad i södra Sverige (Österoch Västergötland). Östgötska och västgötska lokaler (även lokaler där arten ej påträffats vid basinventeringen) bör återinventeras inom ramen för en särskilt upprättad regional åtgärdsplan för arten i dessa län. Den otandade grynsnäckan förekommer främst i fjällkedjan och är nationellt rödlistad och klassad som missgynnad. Kalkkärrsgrynsnäckan, den näst ovanligaste av inventeringsarterna, återfanns på 16 av 25 gamla lokaler. Den hittades också på tre tidigare okända lokaler. Igenväxning eller hårt betesdjurstramp är sannolikt orsak till att den försvunnit eller är mycket fåtalig på flera gamla lokaler. Arten återfanns inte heller på betade strandängslokaler (fyra lokaler), men här är bestånden glesa och arten svårinventerad. Resultaten indikerar att kalkärrsgrynssnäckan har en generellt god bevarandestatus i öppna östgötska kalkkärr, men att den sannolikt försvunnit från nåra lokaler som är eller har varit kraftigt igenvuxna. Bevarandestatusen på betade strandängslokaler är oklar. Flera äldre fynd av kalkkärrsgrynsnäcka finns utanför de nu inventerade N2000-lokalerna och lämpliga habitat kan också finnas i ett antal tidigare oinventerade kalkkärr eller kalkfuktängar. Dessa lokaler bör inventeras för att vi ska få en klarare bild av artens status i länet. Kalkkärrsgrynsnäckan är nationellt rödlistad och klassad som missgynnad, vilket också stämmer väl med den regionala hotbilden för arten i länet. 6

7 INLEDNING OCH SYFTE Restaurering och skötsel av kalkkärr (rikkärr) görs vanligen med utgångspunkt från botaniska värden, ofta med den goda föresatsen att när man skyddar kärlväxtfloran så skyddar man också kalkkärrens övriga invånare. Det finns dock anledning att se närmare även på den lägre faunan, bland vilka t.ex. flera ovanliga grynsnäckor har delvis andra krav än kärlväxtfloran. Fyra mycket kräsna och ovanliga snäckarter uppmärksammas särskilt inom Natura 2000 (N2000), det europeiska skyddssystemet för hotade naturmiljöer och arter inom Europeiska unionen. Dessa snäckor ingår i den lista över prioriterade arter som anges i EU:s så kallade Habitatdirektiv, Annex II (Cameron m.fl. 2003). De fyra arterna är alla närbesläktade och tillhör släktet Vertigo. Tre förekommer i Östergötland, smalgrynsnäcka, kalkkärrsgrynsnäcka och otandad grynsnäcka. Dessa mycket små snäckor, endast mm höga, förekommer framförallt i kalkkärr, naturmiljöer som i hög grad dikats ut, eller som vuxit igen sedan slåtter eller bete blivit olönsamt och upphört. Arterna har därför försvunnit från många lokaler i Sverige och övriga Europa under 1900-talet. I Östergötland har kalkkärrens antal och deras storlek minskat drastiskt under 1900-talet (jfr t.ex. Gustavsson 1972 & och Tingvall, opulicerade data Länsstyrelsen Östergötland 1993, 1998 och 2005). Detta har lett till färre populationer, minskade populationsstorlekar och allt mer fragmenterade populationer hos de tre grynsnäcksarterna. Flera av länets kalkkärrslokaler som idag är kraftigt igenväxta men som har rester av en kalkkärrsflora kan emellertid fortfarande hysa de allt ovanligare snäckarterna (von Proschwitz, opublicerade inventeringsdata bl.a. 1998). Målsättningen med denna inventering är i första hand att undersöka i vilken utsträckning otandad grynsnäcka, kalkkärrsgrynsnäcka och smalgrynsnäcka finns kvar inom östgötska N2000-områden där de någon gång tidigare påträffats. De flesta fyndlokaler för inventeringsarterna i länet ligger i västra delen av Östergötlands slättområde, som har kalkrik berggrund och kalkrika jordar. Enstaka lokaler finns längre österut ända ut i skärgården. Inventeringslokalerna berör kommunerna Boxholm, Linköping, Mjölby, Motala, Norrköping, Vadstena, Valdemarsvik och Ödeshög, men äldre fynd finns även från Kinda, Söderköping och Ydre (utanför N2000-områden). En målsättning med sammanställningen är också att sprida kunskap om de känsliga grynsnäckornas krav på sin livsmiljö, bl.a. till kommunernas och länsstyrelsens ansvariga för skötsel och restaurering av kalkkärrmiljöer. Bete med nötkreatur kan t.ex. i vissa fall vara en direkt olämplig skötselmetod i en del kärr eller i blöta partier av kärren om målsättningen är att återskapa eller bibehålla en gynnsam bevarandestatus för de N2000-prioriterade grynsnäckorna. Ytterligare en förhoppning är att intenteringen ska bidra till att skapa ett intresse hos markägare och allmänheten för de små grynsnäckorna och deras liv som i allmänhet är mycket lite känt. Resultaten av inventeringen presenteras kommunvis. Förutom förekomst eller icke förekomst av inventeringsarterna, beskrivs kort förutsättningarna för arternas fortlevnad på varje inventerad lokal. Även icke inventerade äldre fyndlokaler, d.v.s. de som ligger utanför N2000-områden, beskrivs kortfattat med information om påträffade inventeringsarter och fyndår. Potentiella loakler som aldrig inventeras. Den samlade kunskapen om de tre arternas förekomst i Östergötland från 1912 och framåt sammanfattas med kartor. 7

8 GRYNSNÄCKORNAS UTSEENDE, LIV OCH MILJÖKRAV Om landsnäckor och sniglar Det finns mer än 120 arter landsnäckor och sniglar i Sverige. Snäckorna lever hela sitt liv inom sitt skal eller med skalet på ryggen. Sniglarna, de som saknar skal, har utvecklats från snäckor som tappat sina skal. Detta har hänt inom flera grupper av snäckor och alla arter av sniglar är därför inte närmare släkt med varandra. Snäckornas skal tillväxer sakta från det att djuret kläcks ur sitt ägg, tills djuret är vuxet. Skalet växer från toppen och nedåt, med allt fler vindlingar, tills det är fullbildat. Sedan behåller den detta skal livet ut. Det finns uppgifter på vinbergssnäckor som har blivit mer än 30 år gamla, men livslängden hos t.ex. de små grynsnäckorna är mycket kortare, från mindre än ett år till ett par år. För skalets tillväxt hos snäckorna behövs god tillgång på kalcium. Ofta är det brist på kalcium i naturen och de snäckrikaste miljöerna förekommer i kalkrika områden, både om man räknar antal arter och antal individer. Kalcium kan snäckorna få via födan, eller ta upp genom krypsulan från kalkrika mineral, från levande eller döda snäckors skal eller från ben. Många snäckor lever framför allt av döda växtdelar (förna) och bidrar därför till nedbrytningen i ekosystemen. Även encelliga alger på växter och stenar, levande växter, lavar och svampar är viktiga födoämnen. Olika växtarter innehåller kalcium i olika former, antingen lättillgängligt för snäckorna (som citrat) eller svårtillgängligt (som acetat). Träd producerar mycket förna och i skogsmark, eller kring träd och buskar i öppna marker, är träd-/buskarterna på platsen av stor betydelse. Generellt gynnas snäckfaunan kring träd som lind, ask, lönn, hassel och sälg, men har sämre förutsättningar kring t.ex. ekar, bokar och barrträd. De få snäckarter som kan klara kalkfattigare miljöer och sämre förnakvalitet, har däremot en fördel av att slippa konkurrerande arter i de generellt sett ogynnsammare miljöerna. Grynsnäckorna hör till våra minsta snäckor Grynsnäckorna (släktet Vertigo) hör till våra minsta snäckor. Vanligen är de knappt två mm höga. De är ganska lätta att känna igen som grupp sedan man tittat på djuren med lupp ett par gånger. Det finns få andra grupper av så små snäckor, och förväxlingsarterna har annorlunda skalform. Skalen hos grynsnäckorna är mer eller mindre äggformade (Fig. 1 d-g) och grundfärgen varierar från ljust gulbrun till svartbrun. Flera arter är bärnstensfärgade. De kan förväxlas med skruvsnäckorna (släkte Collumella) och cylindersnäckorna (släkte Truncatellina) som bägge har mer en mer cylindrisk skalform (Fig. 1 b-c). Collumella-arterna är också något större en grynsnäckorna och Truncatellina-arterna något mindre. Dvärgsnäckorna (släkte Carychium) skiljs lätt från grynsnäckorna genom sina vita-genomskinliga skal med spetsig topp (Fig. 1a). För att ska skilja de olika grynsnäckearterna åt är detaljer i skalets grundform, i skalets yta och glans, samt i mynningens utformning är viktiga karaktärer. De flesta har tänder eller åsar på insidan av skalet alldeles intill mynningen (Fig. 1). Många har också en utpräglad så kallad nackvalk (Fig. 1). Hos en del är mynningen hjärtformad, hos andra mer rundad. Med hjälp av en bra bestämningsnyckel (Bondesen 1981; Cameron & Riley 2003) går vuxna exemplar relativt bra att artbestämma med hjälp av en stereolupp efter en tids vana. Du kan också pröva den enkla nyckeln till östgötska arter i Appendix 1. Många gånger hittar man emellertid unga exemplar på lokalerna. Dessa saknar bl.a. mynningens nackvalkar och tänder, och är därför mycket svåra att artbestämma utan längre erfarenhet. 8

9 c a b d e f g h i j Figur 1. Grynsnäckor (d-g) och släkten de kan förväxlas med (a-c). Carychium tridentatum (a), Truncatellina cylindrica (b), Columella edentula (c), Vertigo angustior (d), Vertigo alpestris (e), Vertigo genesii (f) och Vertigo geyeri (g). Flera grynsnäckor har en nackvulst (parallell med öppningen) som är viktig för artbestämningen (h-i). Tänder är andra viktiga karaktärer (d, e & g), vilka som nackvulsten endast kan ses på vuxna exemplar. Vi vet mycket lite om grynsnäkornas födoval. Det är möjligt att de som många andra landsnäckor lever döda växtdelar och medverkar till nedbrytningen av organsikt material i sin miljö. Svampar skulle också kunna vara födoämnen. Många arter i Östergötland I Skandinavien förekommer 14 av Europas 15 grynsnäcksarter (von Proschwitz 2003). Tio av dessa finns i Östergötland (Fig. 2). En bestämningsnyckel för de östgötska arterna finns i Appendix 1. Även större grynsnäcka (V. moulinsiana) som ingår i EU:s habitatdirektiv för N2000, har funnits i Östergötland efter den senaste istiden, vilket vi känner till genom fossilfynd från Dags mosse. Antagligen dog denna värmekrävande art ut när klimatet successivt blev svalare efter den så kallade värmetiden (temperaturmaximum för ca 5000 år sedan). Arten skulle dock möjligen kunna finnas kvar (U. Gärdenfors, muntl.). De övriga tre arterna som ingår i habitatdirektivet, smalgrynsnäcka, otandad grynsnäcka och kalkkärrsgrynsnäcka, finns i alla Östergötland. För den mycket sällsynta och känsliga otandade grynsnäckan har Östergötland ett särkilt ansvar. Denna snäcka är främst en fjällart, men finns kvar på några få platser i Östergötland och Västergötland, som ett minne från den tid tundraväxtligheten bredde ut sig här en kort period efter istiden. Den viktigaste lokalen för arten utanför fjällkedjan idag, tillsammans med någon eller ett par västgötska lokaler, är Örbackens kalkkärr mellan Skänninge och Mjölby. En tuva på två kvadratdecimeter Eftersom grynsnäckorna är så små så rör de sig inte längre sträckor. Ofta kan de leva hela sitt liv kring en tuva, vid ett stenröse eller intill basen av ett träd eller buske som kan erbjuda skydd, t.ex. vid perioder av torka. De tre arterna som är fokus för denna inventering hittar man främst i rikkärr, särskilt i och kring axagtuvor omgivna av mattor av s.k. brunmossor (särskilt Palustriella-arter) som är karakteristiska för kalkkärren. För den otandade grynsnäckan och kalkkärrsgrynsnäckan är upprinnor och bäckdråg i kärren särskilt viktiga. Tuvighet och nivåskillnader på korta avstånd är gynnsamt genom att snäckorna då kan vandra upp och ned när vattenståndet och fuktigheten varierar. Bästa förutsättningarna för arterna finns i kärr med stabil vattenföring året om. Smalgrynsnäckan har en bredare ekologi och förekommer även i torrare miljöer som blockterräng i lövskogsbranter. 9

10 Figur 2. Utbredning av östgötska grynsnäckor (inklusive äldre fyndlokaler): Vertigo alpestris (rösegrynsäcka), V. angustior (smalgrysnäcka), V. antivertigo (hjärtgrynsnäcka), V. genesii (otandad grynsnäcka), V. geyreri (kalkkärrsgrynsnäcka), V. liljeborgi (sumpgrynsnäcka), V. pusilla (dvärggrynsnäcka), V. pygmaea (ängsgrynsnäcka), V. ronnebyensis (skogsgrynsnäcka) och V. substiata (strimgrynsnäcka). Smalgrynsnäcka (Vertigo angustior) Smalgrynsnäckan (Fig. 1d) skiljer sig från de flesta andra grynsnäckor genom sitt vänstervridna skal, d.v.s. öppningen på skalet sitter på vänster sida då man tittar rakt fram in i öppningen, med öppningen riktad nedåt (förutom smalgrynsnäcka är det endast V. pusilla, dvärggrynsnäcka, bland 10

11 grynsnäckorna som har vänstervridet skal). Smalgrynsnäcka har en tydlig nackvalk och en hjärtformig mynning. Skalets höjd är ca 1,8 mm, bredden ca 0,9 mm. Med god erfarenhet av smalgrynsnäcka och dvärggrynsnäcka, samt en stark lupp (15x), kan vuxna individer säkert artbestämmas i fält. Artbestämningen kan baseras på skalets regelbundna striering och dess smala bas vid mynningen (smalgrynsnäckans enkla kolumellarlamell, något som kan vara svårt att se i fält, skiljer den säkert från dvärggrynsnäckan). Skalets smala bas gör att detta ser spetsigare ut i bägge ändar än andra grynsnäckors, något som i vissa fall t.o.m. kan ses utan lupp. Smalgrynsnäckan förekommer framför allt vid eller nära Syd- och Mellansveriges kustområden, kring Mälaren och Hjälmaren, och i Öster- och Västergötlands kalkområden. Arten har i Sverige en förhållandevis riklig förekomst (Fig. 2) och är inte rödlistad här. Smalgrynsnäckan har en bredare ekologisk nisch än de andra inventeringsarterna. Förutom i rikkärr och kalkfuktängsmiljöer förekommer den bl.a. i alsumpskog, i blockrika lövskogsbranter, på kalkhällmarker och inom en smal zon på havsstrandängar. Inom de olika naturtyperna har den dock höga krav på sin livsmiljö. Smalgrynsnäckan förekommer ofta i relativt höga populationstätheter inom sina livsmiljöer, och är vanligen lättare att påvisa på en lokal än kalkkärrsgrynsnäcka och otandad grynsnäcka. Variationerna i tätheter kan dock, liksom för de andra arterna, vara stora mellan år (B. Coleville, muntligen). I vissa habitat, t.ex. lövskogsbranter tycks populationerna ofta ha låga tätheter (inventeringsdata T. von Proschwitz, O. Jonsson, Länsstyrelsen Östergötland). Otandad grynsnäcka (Vertigo genesii) Den otandade grynsnäckan (Fig. 1f) är så lik kalkkärrsgrynsnäckan (nedan) att de ursprungligen inte urskiljdes som olika arter. Skalet är äggformat, saknar nackvulst och är bärnstensfärgat och glänsande. Vid en noggrann granskning i stereolupp kan man se att den saknar tänder i mynningen till skillnad från kalkkärrsgrynsnäckan och de flesta andra arter (alla andra östgötska arter har tänder). Tänder saknas emellertid också hos icke färdigväxta individer av den snarlika kalkkärrsgrynsnäckan och övriga arter (det är då bra att veta att fullvuxna skal av grynsnäckor har en antydan till läpp i mynningen, vilken icke fullväxta skal saknar). Skalets höjd är 1,7-2,1 mm, bredden ca 1,2 mm. Säker artbestämning är svår att göra fält även för en erfaren snäckinventerare och fynd av denna art måste kontrolleras av expert. Den otandade grynsnäckan är en art som har sin huvudutbredning längs den Skandinaviska fjällkedjan, men den förekommer även i Mellaneuropa och på Brittiska öarna. I Skandinavien finns också några få isolerade förekomster i Östergötlands (Fig 2) och Västergötlands kalkområden, samt en lokal i Dalarna. I fjällområdet är den vanligast ovanför trädgränsen. De östgötska och västgötska populationerna är av allt att döma glacialreliktförekomster efter istiden och ligger i kalkkärrsmiljöer som är präglade av bete eller slåtter. Arten är dock känslig för hårt tramp från betesdjur. Arten är rödlistad och på nationell nivå klassad som missgynnad (NT), men i Östergötland måste arten betraktas som akut hotad då den här endast har en god förekomst i Örbackens kalkkärr i Mjölby kommun. Den otandade grynsnäckan har extremt höga krav på sin miljö. Framförallt förekommer den i blöta rikkärrsmiljöer, oftast i sluttande kärr, och i södra halvan av Sverige ofta i anslutning till axag. Mattor av rikkärrsmossor kring källområden med tuffbildning och vid upprinnor är särskilt viktiga 11

12 miljöer. Sannolikt är den otandade grynsnäckan idag försvunnen från flera äldre fyndlokaler i Östergötland och Västergötland på grund av igenväxning eller dikning. Kalkkärrsgrynsnäcka (Vertigo geyeri) Kalkkärrsgrynsnäckan (Fig. 1g) är så lik den otandade grynsnäckan att de ursprungligen inte urskiljdes som olika arter. Skalet är äggformat, saknar nackvulst och är bärnstensfärgat och glänsande. Vid en noggrann granskning i stereolupp kan man se att den har (3)-4 tänder i mynningen. Skalets höjd är 1,7-1,9 mm, bredden ca 1,1 mm. Den kan bl.a. förväxlas med sumpgrynsnäcka (Vertigo liljeborgi) som dock har ett ljusare, gulaktigt skal med tjockare basal vindling. Säker artbestämning i fält kan endast göras efter lång erfarenhet av grynsnäckor. Fynd av kalkkärrsgrynsnäcka måste kontrolleras av expertis. Kalkkärrsgrynsnäckan har en utbredning med tyngdpunkt i fjällområdet, med spridda förekomster i kalkområden i hela Sverige. Arten är sällsynt i Östergötland (Fig. 2) och nationellt rödlistad (klassad som missgynnad, NT). Kalkkärrsgrynsnäckan har mycket höga krav på sin miljö. Framförallt förekommer den i kalkärr i södra halvan av landet ofta i anslutning till axag men även i t.ex. kalkfuktängar. Mattor av rikkärrsmossor kring källområden med tuffbildning och vid upprinnor är viktiga miljöer. Kalkkärrsgrynsnäckan har försvunnit från många äldre lokaler på grund av igenväxning eller dikning. Figur 3. Ett värdefullt restaureringsobjekt. Lera kalkkärr utanför Linköping är idag igenväxt med sumpskog. I luckor finns en kalkkärrsflora med bl.a. kärrknipprot och näbbstarr kvar. Här återfanns vid inventeringen smalgrynsnäckan. Kalkkärrsgrynsnäckan som är än mer kräsen återfanns inte, men finns förhoppningsvis kvar med enstaka exemplar. Foto: Thomas Johansson. 12

13 METODIK Urval av lokaler Inom ramen för den så kallade basinventeringen inventerades samtliga Natura 2000-områden i Östergötlands län där någon av de tre arterna smalgrynsnäcka, otandad grynsnäcka eller kalkkärrsgrynsnäcka tidigare påträffats (Tabell 1). I större N2000-områden där fynd gjorts på flera separata lokaler, återinventerades vanligen flera fyndlokaler. I några N2000-områden, med gamla fynd, inventerades också några nya potentiella lokaler. Lokaler med nutida fynd (2001 eller senare) besöktes ej. Detaljkartor över insamlingsytorna på lokalerna finns i supplement till rapporten. Insamling och artbestämning av djur På varje lokal insamlades snäckor för senare artbestämning med hjälp av stereolupp. I första hand användes en banknings/direkplockningsmetodik och preliminära artbestämningar gjordes i fält. På flera lokaler där denna metod inte gav resultat, kompletterades metoden med sållprovtagning (vanligen 20 liter förna; se von Proschwitz 2005). Samtliga påträffade snäckarter insamlades, men grynsnäckorna hanterades separat och artbestämdes inom ramen för denna inventering. Insamling av förna gjordes i de bästa mikromiljöerna för kalkkärrsgrynsnäcka, smalgrynsnäcka och otandad grynsnäcka. Arterna har likartade krav, men smalgrynsnäckan förekommer även i miljöer utanför kalkkärr och kalkfuktängar. De flesta lokaler var kalkkärr eller kalkfuktängar. Här koncentrerades insamlingen till de allra rikaste delarna, i första hand till tuvbaser av axag om denna art växte på lokalen. Mattor av rikkärrsmossor eftersöktes parallellt med en särskild mosskramningsmetodik. I andra hand samlades förna kring andra rikkärrs- och kalkfuktängsväxter, t.ex. näbb- och slankstarr. Smalgrynsnäckan förekommer även i bl.a. lövskogsbranter. Där koncentererades insamlingen till blockrika områden med gynnsam lövförna (t.ex. lönn, ask, alm). Basinventeringsmetodiken finns utförligare beskriven i Jonsson (2006). Bankning/direktplockning av djur i fält Målsättningen var att i så stor utsträckning som möjligt använda metoden att plocka ut djuren direkt i fält på respektive lokal. Detta arbetssätt kräver kort tidsåtgång per lokal och därefter inget särskilt labutrymme inomhus. Preliminära, ibland slutgiltiga, artbestämningar kan göras direkt i fält (med hjälp av en lupp med x förstoring) och fortsatt eftersök kan göras i närheten av platser där man först hittar djur, eller i liknande mikromiljöer. Insamlingen kan om så önskas avslutas så fort en eftersökt art påträffats. Djuren plockades med två metoder: (1) bankning av förna i en vanna/kakform (förna tas och kastas/slåss i vannan och snäckorna hamnar på botten och kan plockas med en pincett; metodik enligt Ted von Proschwitz, SNV-kurs juni 2005); (2) lätt kramning med handflatan på fuktiga ytor med rikkärrsmossor snäckorna fastnar på handflatan (Cameron m.fl. 2003). Sållprovsinsamling Direktplockningsmetoden kompletterades på vissa lokaler med insamling av sållprov. Avsikten var att jämföra sållprovsmetoden med baknings-/direktplockningsmetoden. Sållprov togs också på lokaler där djuren inte kunde påvisas med direkplockning i fält, men misstänktes kunde finnas kvar. Metoden användes även i några fall utan att direktplockning först prövades på otypiska lokaler i stark igenväxning eller på lokaler som saknade typisk kalkkärrs-/kalkfuktängsvegetation (och det därför bedömdes vara mycket svårare att hitta arterna med direkplockningsmetodik). 13

14 Vanligen insamlades 20 liter förna per lokal. Förnan skakades i ett såll med en maskstorlek på 8 mm. Provet torkades i en vecka, under omrörning varje dag. Provet samlades i papperspåsar. Djur plockades ut från sållproverna med hjälp av urmakarglasögon (2x) och god belysning (2-4 timmar/prov). Artbestämning Artbestämning gjordes med hjälp av stereolupp och bestämningsnycklar i Cameron & Riley (2003) och Bondesen (1981), samt efter erfarenheter från den basinventeringskurs i inventering av grynsnäckor som Naturvårdsverket anordnade 2005 med Ted von Proschwitz som kursledare. Alla fynd av otandad grynsnäcka och ej säkert bestämda exemplar av kalkkärrsgrynsnäcka skickades till Ted von Proschwitz på Göteborgs naturhistoriska museum för kontroll. RESULTAT MED KOMMENTARER Inventeringsresultaten sammanfattas kommunvis i Tabell 1. Information om förutsättningarna för arternas fortlevnad på de enskilda lokalerna ges i det avslutande kapitlet Lokalbeskrivningar med skötselrekomendationer. Översiktliga länskartor visar resultaten samt äldre, icke inventerade fyndlokaler (Fig. 4-6). Lokaler utanför N2000-områden med behov av inventering visas i Tabell 2. Smalgrynsnäckan i Östergötland Smalgrynsnäckan återfanns på 26 av 31 gamla lokaler (Fig. 4). Den hittades också på fyra tidigare okända lokaler. Två lokaler där arten inte återfanns var igenväxta, de övriga tre lövskogsbranter där arten ofta har glesa bestånd och är svårinventerad. Smalgrynsnäckan bedöms ha en gynnsam bevarandestatus i länet, förutom där dess habitat förstörs på grund av igenväxning eller dikning. Arten kan finnas kvar i ganska kraftigt igenväxa områden, som t.ex. i Lera kalkkärr i Linköpings kommun, och sådana lokaler kan ha högt restaureringsvärde för arten. Många äldre lokaler ligger utanför N2000-områden och dessa kan inventeras för att få en mer fullständig bild av artens status i länet. Figur 4. Smalgrynsnäckan i Östergötland. Färgerna anger tidsperiod för senaste fynd på lokalen. Arten kunde återfinnas på de flesta av inventeringslokalerna. Foto: Louis Vimarlund. 14

15 Den otandade grynsnäckan i Östergötland Den otandade grynsnäckan återfanns endast på en av de sju gamla lokalerna i Örbackens kalkkärr i Mjölby kommun (Fig. 5). Detta trots upprepad provtagning i de fyra övriga kärr där arten bedömdes kunna finnas kvar. Stora populationsvariationer förekommer mellan år, varför arten kan finnas kvar på någon eller några av dessa lokaler. I Örbacken hittades många djur och här bedöms den otandade grynsnäckan ha en god bevarandestatus, förutsatt att nuvarande skötsel- och hydrologiförhållanden förblir oförändrade. Mjölby kommun har dock nyligen inlett provpumpning, för en eventuell framtida reservvattentäkt, av det område som förser Örbackenkärret med kalkrikt grundvatten, vilket utgör ett hot mot denna lokal. Den otandade grynsnäckan är extremt sällsynt och starkt hotad i södra Sverige (Öster- och Västergötland). Östgötska och västgötska lokaler (även där arten ej påträffats vid basinventeringen) bör återinventeras inom ramen för en särskilt upprättad regional åtgärdsplan för dessa län. Figur 5. Den otandade grynsnäckan i Östergötland. Endast en lokal med god populationsstatus återstår. Färgerna anger tidsperiod för senaste fynd på lokalen. Foto: Louis Vimarlund. Kalkkärrsgrynsnäckan i Östergötland Kalkkärrsgrynsnäckan återfanns på 16 av 25 gamla lokaler (Fig. 6). Den hittades också på tre tidigare okända lokaler. Igenväxning eller för hårt betesdjurstramp är sannolikt orsak till att den försvunnit (eller är mycket fåtalig) på en handfull gamla lokaler. Arten återfanns inte heller på betade strandängslokaler (fyra lokaler), men här är bestånden glesa och arten svårinventerad. Resultaten indikerar att kalkärrsgrynssnäckan har en generellt god bevarandestatus i öppna östgötska kalkkärr, men att den sannolikt försvunnit från flera lokaler som är eller har varit kraftigt igenvuxna. Bevarandestatusen på betade strandängslokaler är oklar. Flera äldre fynd av kalkkärrsgrynsnäcka finns utanför de nu inventerade N2000-lokalerna och lämpliga habitat kan också finnas i ett antal tidigare oinventerade kalkkärr eller kalkfuktängar. Dessa lokaler bör inventeras för att vi ska få en klarare bild av artens status i länet. 15

16 Figur 5. Kalkkärrsgrynsnäckan i Östergötland. Arten är minskande och återfanns inte på en del av inventeringslokalerna. Färgerna anger tidsperiod för senaste fynd på lokalen. Foto: Louis Vimarlund Bankning/direktplockning eller sållprovtagningsmetodik? Tabell 3 visar fynd av grynsnäckor från åtta lokaler där både standardiserad direktplocknings- och sållprovsmetodik gjordes parallellt (60-80 minuter direktplockning, respektive 20 liter sållad förna). Alla dessa lokaler utom Stora Ljuna är välhävdade med bete eller (Örbacken) röjning. Med sållprov får om väntat generellt fler Vertigo-arter och fler individer av varje art. Skillnaden är dock förvånansvärt liten, särkilt om man ser till den mycket stora tidsåtgången per lokal vid sållprovtagning, och det tycks vara nästan lika lätt att påvisa en någon av inventeringsarterna med ca 1 timmes direktplockning som med ca 5-6 timmars arbetstid för ett sållprov. Det är alltså mycket kostnadseffektivare med direktplocknings-/bankningsmetodiken, åtminstone på typiska lokaler. Tyvärr ingick endast en igenväxande, otypisk lokal i jämförelsen, och bland kan det ända finnas skäl att använda sållprovtagning vilket diskuteras nedan. Banknings-/direktplockningsmetodikens fördelar och brister Genom att snäckorna plockas direkt i fält kan man göra preliminära artbestämningar och koncentrera den fortsatt insamlingen till sådana ställen där man hittar eller med ackumulerad erfarenhet förväntas hitta djur. Det ger inventeraren erfarenhet av arternas mikrohabitat. Banknings-/direktplockningsmetoden, inklusive mosskramning, fungerade bra på typiska kalkkärrslokaler (med karakteristisk kalkkärrsflora och utan igenväxning), där djuren efter viss träning ofta finns där man förväntar sig att de ska finnas (Fig. 6). Det kan däremot vara frustrerande att använda metoden på kraftigt igenväxta lokaler, där individrikedomen är låg och det är svårt att avgöra i vilket mikrohabitat arterna kan finnas kvar. Då kan det löna sig att istället samla in stora mängder förna för sållning från många olika mikrohabitat. För smalgrynsnäckan fungerade dock direktplockningsmetoden bra även på lokaler som var relativt igenväxta (med t.ex. bladvass), om där fanns rester av en kalkkärrs-/kalkfuktängsflora kvar. Detta gällde emellertid inte för kalkkärrsgrynsnäckan, som då tycks förekomma i mycket låga populationstätheter och enklare bekräftas med ett sållprov. Där smalgrynsnäckan förekommer i ädellövskogsbranter tycks populationstätheterna vara små, och då kan även denna art vara svår att påvisa med direktplockningsmetodik. 16

17 Tabell 1. Påtäffade grynsnäckor (Vertigo-arter) på inventeringslokalerna. Beskrivning och skötselrekommendationer för lokalerna i följande kapitel. Antal för de olika arterna avser gamla + unga exemplar. Eftersökt art som ej återfunnits anges med "0". Skala för betestryck och kreaturstramp: 1=mycket litet, 2=litet, 3=måttligt, 4=hårt, 5 mycket hårt. Metod: P=bankning/direkt-plockning (siffra anger insamlingstid i minuter); S=sållprovsinsamling (siffra anger antal liter insamlad förna). Nya fyndlokaler för en art inom rutor. Betestryck Kreaturstramp Slåtter Metod V. angustior V. genesii V. geyeri V. antivertigo V. alpestris V. pusilla V. pygmaea V. substiata LOKALNAMN N2000 kod :delobjekt Habitat Undersökt mikrohabitat BOXHOLM Pålsbo äng SE :a Kalkfuktäng, högtuvat Högstarr, blåtåtel, älggräs P som ovan S SE :b Medelrikkärr; Källa Mossa, blåtåtel 3 4 X P X Rinnamyren SE Extremrikkärr, vassbeväxt Näbbstarr, rikkärrsmossor, vass P Åsabackarna, se Mjölby nedan LINKÖPING Kärna mosse SE :a Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor 0 0 X P SE :b Extremrikkärr, vassbeväxt Axag, rikkärrsmossor, Carex P Lera Kalkkärr SE Rikärrsrest i alkärr; högört Näbb-, blek-,högstarr, k.knippr, älgört, tuvt S MJÖLBY Lagmansro källmyr SE Extremrikkärr * 2004 X 0 X..... Marstad SE Rikkärr, kalkfuktäng Näbbstarr, majviva, mossa S Stentorpsmyren SE Rikkärr Näbbstarr, blåtåtel, Juncus P Stora Ljunamyren SE Rikärr, vassbeväxt Näbbstarr, högstarr, vass P som ovan S Tåkern, Sjötuna SE :1 Kalkfuktäng Slankstarr, myrtuvor P Åsabackarna SE :a Rikkärr, kraftigt igenväxt Näbb- & flaskst., blåt., vass, älggräs P SE :b Upprinna, bäck i skog Näbbstarr, rikkärrsmossor S SE :c Medelrikkärr, igenväxande Sjöfäken, älgört, högstarr, flaskstarr S Örbackens kalkkärr SE Extremrikkärr Axag, rikmossa P som ovan Axag, rikmossa, Carex S MOTALA Fränntorpkärret SE Högört.; alkärr. F.d. kalkkärr Hallon, älggräs, alsockel, högstarr S Götala kalkfuktäng N om N2000 Extremrikkärr Axag P SE Kalkfuktäng, igenväxande Blåtåtel, kärrknipprot, högstarr S X.. X.. X. Hilltorps kalkkärr SE :a1 Extremrikkärr, igenväxt Axag, blåtåtel, vass P SE :a2 Extremirkkärr, igenväxt Axag, blåtåtel, vass P SE :b Extremrikkärr, förbuskat Axag, näbbstarr P SE :c Extremrikkärr, igenväxt Axag, blåtåtel, vass P såll? Kolla Sjöbo-Knäppan SE :a Extremrikkärr * 2004 X. X SE :b Extremrikkärr Upprinnan Södra Freberga SE Extremrikkärr 4** 5** 0 * 2004 X. X NORRKÖPING Södra Bråviken SE Rikkärr & kalkfuktäng Mossa, majviva, tätört, slankstarr, plattstarr P som ovan S X. 0 X.. X. Svensksund Medelrik-rik fuktäng Slankstarr, ängsull (f.d. Majvivelokal) S VADSTENA Borghamns kalkkärr SE :a Kalkfukt., hällm., igenväxn Slankstarr S SE :b Rikkärr på hällmark Näbbstarr S Hagebyhöga SE :a Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor P Datum

18 Svensksund Medelrik-rik fuktäng Slankstarr, ängsull (f.d. Majvivelokal) S VADSTENA Borghamns kalkkärr SE :a Kalkfukt., hällm., igenväxn Slankstarr S SE :b Rikkärr på hällmark Näbbstarr S Hagebyhöga SE :a Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor P SE :b Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor, Carex P SE :c Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor P SE :d Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor P X X SE :e Extremrikkärr Axag m.m P som ovan S SE :f Extremrikkärr Axag, slankstarr, mossor S Hovanäs kalkfuktäng SE Extremrikkärr, antropogent Högstarr, blåtåtel, älggräs S Omberg, N Mullskrädan SE :4 Ädellövskogsbrant Förna kring block och lövträd P Omberg, Borgs udde SE :5a Ädellövskogssluttning Förna kring block och lövträd S SE :5b Ädellövskogssluttning Förna kring block och lövträd S SE :5c Ädellövskogssluttning Förna kring block och lövträd P Omberg Obj 339*** Ej N2000 Rikkärr Rikmossor, slankstarr, majviva P Omberg Obj 417*** Ej N2000 Igenväxande rikkärr Mossa, slankstarr P X Omberg, Obj 420b*** Ej N2000 Rikkärr Axag, rikkärrsmossor P X X Omberg Obj 482*** Ej N2000 Rikkärr, kraftigt igenväxt Slankstarr, gräsull, högstarr P X Ombergsliden SE :a Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor P som ovan S som ovan P X SE :b Extremrikkärr Lågstarr, alsockel P SE :c Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor, bäck/upprinna P som ovan S Ostmossen SE :a Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor, Näbbstarr P SE :b Rikkärr Carex, alsockel P SE :c Extremrikkärr, viss igenväxn Axag, blåtåtel P SE :d Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor, bäckdråg 0 P SE :e Rikkärr Näbbstarr, slankstarr, mossa P Tåkern, Lundtorp SE :2a Kalkfuktäng Ängsstarr, Juncus P SE :2b Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor P som ovan S Tåkern, Hånger SE :3a Rikkärr Slankstarr, blåtåtel P SE :3b Kalkfuktäng Slankstarr m.m S SE :3c Kalkfuktäng Slankstarr m.m S SE :3d Kalkfuktäng Slankstarr, blåtåtel P Tåkern, Ängsnäs SE :4 Kalkfuktäng Blåtåtel, slankstarr P som ovan S Västra Karlsbo kalkkärr SE Extremrikkärr, igenväxt, skog Ängsstarr, blåtåtel, axag P VALDEMARSVIK Gryts, Sandskären SE Flack klapperstrand/strandäng Tång-/lövförna bland klapper?? 0 P X X Gryt, Edshammarsön Ej N2000 Sydsluttning med ekskog Förna bland stenar, S X ÖDESHÖG Alvastra Ej N2000 Rikkärr Tuvbaser (ej axag), mossa P X Holkaberg SE :a Ädellövskogsbrant Förna bland block, slutet-halvöppet P X X X X SE :b Ädellövskogsbrant, blocktalus Förna bland block i halvöppen rasbrant S Omberg, Höje äng SE :3a Extremrikkärr Axag, mossa P SE :3b Medelrikkärr Kaveldun, högstarr P X Omberg, Mörkhålkärret SE :2 Extremrikkärr Axag P Omberg, Stocklycke äng SE :1a Rikkärr Näbbstarr, rikkärrsmossor, bäckdråg 0 0 X P SE :1b Rikkärr Skogssäv 0 0 X P X Sjöstorpsmyren SE Extremrikkärr Axag, rikkärrsmossor S Tåkern, Glänås SE :5a Kalkfuktäng Högstarrtuvor, slankstarr 0 0 X S SE :5b Kalkfuktäng Slankstarr, myrtuvor S * Miljöövervakning av Ted von Proschwitz med sållprovningsmetodik ** Vid besök i juni 2006; då påträffades smalgrynsnäcka men ej kalkkärrsgrynsnäckan som nu troligen är starkt hotad av tramskadorna i området *** Lligger på privatägd mark på östra Omberg; obejktnummer i Länsstyrelsens inventering "Ombergs natur och kultur" (Jonsson 2005)

19 Tabell 2. Icke inventerade lokaler som kan hysa kalkkärrsgrynsnäcka och/eller smalgrynsnäcka i Östergötland. Lokalerna i tabellen ligger utanför N2000-områden och ingick därför inte i denna inventering. Särskilt angelägna att inventera är gamla fyndlokaler och potentiella nya lokaler för den rödlistade och mycket krävande kalkkärrsgrynsnäckan (angivna med fetstil i kolumnen Inventeringsbehov ). Områden som hyser denna art har ett särskilt högt skyddsvärde och är om de är igenväxande särskilt värdefulla restaureringsobjekt. Kommun Lokal Tidigare inventering/fynd Inventeringsbehov Boxholm Öringe 1998: V. angustior och V. geyeri ja Boxholm Rikkärret väster om Svartsjön Ej inventerad ja Kisa Starrbäcken 1979:V. geyeri om habitatet finns kvar Linköping Ledberg 1948: V. angustior och V. geyeri om habitatet finns kvar Linköping Vreta, Järngården 1948: V. angustior och V. geyeri om habitatet finns kvar Linköping Malmens flygplats 1948: V. angustior om habitatet finns kvar Linköping Kalkfuktängen vid Mjärdevi Ej inventerad ja Linköping Rikkärret öster om Griftergården Ej inventerad ja Mjölby Gönbokärret 1998: V. angustior ja Mjölby Bergslund, Skänninge 1948: V. angustior om habitatet finns kvar Mjölby Skänninge, Trojenborg 1948: V. angustior om habitatet finns kvar Mjölby Snyttringe 1948: V. angustior om habitatet finns kvar Mjölby Skänninge, Vattenverkstan Ej inventerad ja Mjölby Lilla Ljunamyren Ej inventerad ja Mjölby Östergården, Västra torpa Ej inventerad ja Motala Boren, Fossalaviken 1979: V. angustior ja Motala Klockrike 1948: V. angustior om habitatet finns kvar Motala Skeppstad, Långvrån NR 1948: V. angustior ja Motala Vinnerstad 1948: V. angustior om habitatet finns kvar Motala Kärrängen vid Lundbacken Ej inventerad ja Motala Håleberget Ej inventerad ja (trol. habitat V. angustior) Norrköping Kungsängen, Vilhelmsdal 1998: V. angustior och V. geyeri ja Norrköping Timmergata 1979: V. angustior ja Norrköping Marmorbrottet Ej inventerad ja Söderköping Aspöja, Alsholm 1980: V. angustior ja Söderköping Stora lysmark, Kärrfjärden 1980: V. angustior ja Söderköping Torönsborg 1932: V. angustior om habitatet finns kvar Vadstena Omberg, Djurkärra I 1998: V. angustior och V. geyeri ja Vadstena Omberg, Djurkärra II 1998: V. angustior och V. geyeri ja Vadstena Omberg, Obj : V. geyeri ja Vadstena Omberg, Obj 422b 1998: V. angustior och V. geyeri ja Vadstena Omberg, Kärr 800 m V Väverg. 1998: V. angustior och V. geyeri ja Vadstena Omberg, Nyhagakärren 1998: V. angustior och V. geyeri ja, OBS: 3 lokaler Vadstena Rikkärret vid Långvrån Ej inventerat ja Valdemarsvik Harstena 1932: V. angustior ja Valdemarsvik Laxvarp, N om Röskärsfjärden 1932: V. angustior om habitatet finns kvar Ydre Kroksmåla, Västra Lägern 1958: V. geyeri om habitatet finns kvar Ödeshög Omberg, Alvastra 1996: V. geyeri? om gammalt fynd korrekt Ödeshög St. Åby, Björkhaga 1998: V. angustior ja Ödeshög Öninge 1945 (och 1985?) V. angustior om habitatet finns kvar Bankningsmetoden fungerar dåligt vid fuktig väderlek och inte alls om det är blött. Mosskramning fungerar däremot bra vid något fuktigt väder. Då är det ibland mycket lätt att hitta Vertigo geyeri och V. genesii med denna metod (på typiska lokaler). 19

20 Sållprovsmetodikens fördelar och brister Med sållprovsmetodik får man inga indikationer om arterna förekommer på lokalen direkt i fält, men man kan samla stora mängder förna för att sedan gå igenom det sållade provet på lab. Metoden är mycket arbetskrävande, men man får stora mängder djur och hittar fler unga/små individer som är svåra att se i fält (och som tar längre tid att bestämma på lab). Man kan dock minska tidsåtgången genom att avsluta analysen av provet så fort en art hittats. Sannolikheten att man hittar en inventeringsart är normalt något större med sållprovtagning och metoden kan användas som komplement till direktplockningsmetoden då man inte hittat en eftersökt art efter en längre tids direktplock. Man bör då först överväga om inte en utökad direktplockningstid kan vara kostnadseffektivare. Sållningsmetoden kan i viss mån användas vid fuktigt väder. Förna samlas in i stora papperspåsar och torkas före sållning. Det är dock svårare att hitta djuren vid fuktig väderlek, då de inte befinner sig i refugier i samma utsträckning som när det är torrt. Tabell 3. Lokaler inventerade med både sållprovsmetodik och banknings-/direktplockningsmetodik vid samma inventeringstillfälle (data ur Tabell 1). Sållprov gav större totalt antal individer av Vertigo-arter på alla lokaler utom Hagebyhöga. Detta gällde emellertid inte för antal arter: Lika många arter påvisades oavsett metod på tre lokaler; sållprovsmetodiken påvisade fler arter på tre lokaler; banknings/direktplockningsmetodiken påvisade fler arter på två lokaler. Jämförelsen gjordes dock på välhävdade lokaler (undantag Stora Ljuna). Erfarenheterna från starkt igenväxande lokaler tyder på att sållprovsmetodiken här har större fördelar än dessa resultat antyder. Ej funnen art = punkt; ej funnen eftersökt art = 0. Metod V. angustior LOKALNAMN Pålsbo äng SE :a P S Stora Ljunamyren SE P S Örbackens kalkkärr SE P S Södra Bråviken SE P S20 ca10. 0 ca5 ca10. ca25 3 Hagebyhöga SE :e P S Ombergsliden SE :a P S Tåkern, Lundtorp SE :2b P S Tåkern, Ängsnäs SE :4 P S V. genesii V. geyeri V. antivertigo V. pygmaea V. substiata TOTALT ANTAL ARTER Figur 6. På jakt efter smalgrynsnäcka och kalkkärrsgrynsnäcka i Ostmossens välhävdade axagkärr.. Banknings-/direktplockningsmetodiken är en tidseffektiv metod för att påvisa arterna på typiska lokaler. 20