De finländska runda spännena med ornering i sen stil II Arwidsson, Greta Fornvännen 1940(35), s : ill.

Transkript

1 De finländska runda spännena med ornering i sen stil II Arwidsson, Greta Fornvännen 1940(35), s : ill. Ingår i: samla.raa.se

2 DE FINLÄNDSKA RUNDA SPÄNNENA MED ORNERING I SEN STIL II GRETA AV ARWIDSSON Perioden e. Kr. är i Finland en kulturell nydaningstid, 1 och i många avseenden löper den finska utvecklingen under denna period parallellt med den östskandinaviska. Särskilt Gotland och Uppland, inom vilka områden bl. a. en nationell konst kom till hastig mognad, synes ha spelat en viktig roll såsom givare och förmedlare av nya impulser till de västfinska kulturbygderna och man har också räknat med att där funnits svenska kolonisationsområden. Allt eftersom det förhistoriska fyndmaterialet tillväxt och hunnit bliva föremål för vetenskaplig bearbetning, har emellertid en omvärdering av detta svenska inflytandes art och omfattning i viss utsträckning förefallit nödvändig. 2 Karakteristiskt är, att. ehuru det svenska inslaget i det finländska materialet i vissa områden är rikt och mångskiftande, direkta importföremål ej äro särskilt talrika. Såväl föremålstyper som ornament ha nämligen i Finland en lokal särprägel, som säkert bestyrker en inhemsk tillverkning. Finland har också, utom förbindelsen med Sverige och sina grannar i sydost och söder, uppehållit en direkt, d. v. s. ej över Skandinavien förmedlad, kontakt med dåtidens kulturcentra i Väst- och Mellaneuropa. Dessa skilda kulturinflytanden och den i flertalet fall starka nationella ombildning, som de utifrån kommande formerna under- 1 Se bl. a. K i v i k o s k i s nedan anf. arb., s. 237 ff. ' Bland under senaste åren publicerade större verk över finländskt material bör särskilt framhållas: A. Hackman, Das Brandgräberfeld von Pukkila in Isokyrö. F. F. T. XLI H. Sal ra o, Die Waffen der Merowingerzeit in Finnland. F. F. T. XLII: F. Kivikoski, Die Einsenzeit im Auraflussgebiet. F. F. T. XLIII

3 122 GRETA ARWIDSSON gingo, göra ej sällan en slutgiltig tolkning av det finländska materialet ovanligt vansklig. Ett exempel på, vilka svårigheter man under sådana förhållanden kan ställas inför, utgöra de för finländsk kultur så karakteristiska runda spännena. Dylika spän- Fig. 1. Bunt spänne. Eg. Finland. (Efter Salin, Thierornamentik). 1 j l. Abb. 1. Runde Spange. Sildwcstl. Finnland. (Nach Salin, Thierornamentik). '/inen av ett flertal olika typer och varianter, varav vissa fortleva under hela vikingatiden 3 kommo först på modet mot periodens slut. Men även om de äldsta kända exemplaren redan tillhöra övergången till vikingatiden, äro förutsättningarna för flertalet av dem dock att söka inom folkvandringstidens miljö på olika håll utanför Finlands gränser. Spännen med geometrisk ornamentik av typerna Kivikoski, a. a. sid. 88 Avb. 8 9, ha motsvarigheter i det under yngro folkvaddringstid kulturellt särpräglade Memelområdet. 4 Till on annan typ (Nordman, Karelska Järnåldersstudier, F. F. T. XXXIV: 3 fig. 37, och S. M. 35, 1928, s. 53 fig. 3, andra från hö- Se bl. a. C. A. N o r d m a n, Nordisk Kultur Bd. XXVII, s * W. Gaerte, Urgeschichte Ostpreussens, s Ab. 254.

4 FINLÄNDSKA RUNDA SPÄNNEN 123 ger i andra raden [Hattelmala-fyndet]) anser Nordman (först a. a. s. 99 med not 3. Jfr s. 109) att förebilderna säkert måste sökas västerut»i länderna kring Östersjön» och att typen sannolikt står i»förbindelse med baltiska genombrutna spännen från den äldre Fig. 2. Bunt spänne. Nyköping, Södermanland. St.H.M Vi- Abb. 2. Runde Spange. Nyköping, Södermanland. Staatl. Mist. Mus., Nr '/ijärnåldern, ehuru f. n. flera länkar i kedjan saknas» och möjligheten ej helt kan uteslutas att föregångare kunna finnas på Gotland. För en del av de med ett geometriskt gallerverk försedda spännenas utveckling kan man kanske också räkna med ett visst inflytande från alla de genombrutna prydnadsskivor, som under merovingertiden voro högsta mod inom frankiskt och alemanniskt område liksom på Gotland. 5 Vad slutligen spännena av typ Appelgren" A och B (fig. 1) samt densammes fig. 11 (fig. 2) beträffa, äro alla (iverens om, att deras djurmotiv måste återföras på skandinavisk ornamentik av Salins stil II och möjligen III, men att spännetypen utvecklats inom fin- 5 Jfr t. ex. W. Veeck, Die Alemannen in Wurttemberg, Berlin 1931, Tafel 39 42; och B. Nerman, A. T. XXII: 3, fig F. M. 1897, s. 1 ff. Se också K i v i k o s k i, a. a. Pl. XXX.

5 124 GRETA ARWIDSSON ländskt område, sannolikt i norra delen av Egentliga Finland (Vakka Finland). 7 Förebilden till två-djursmotivet har man trott sig finna i den äldre Vendelstilens liggande och tillbakablickande djur. Ifråga om den andra typens 4 ormfigurer har man i allmänhet hänvisat till djurslingor i nordisk stil II och III, men största överensstämmelsen syntes även i detta senare fall kunna påvisas med äldre stadier av stil II. En tidsskillnad på nära 200 år s mellan de finländska djurmotiven i deras äldsta, kända utformning och deras skandinaviska förebilder skulle i så fall föreligga. Nordman har dock antytt sannolikheten av att ursprunget till de finländska spännenas ormar skulle ha varit»extremitetslösa djurfigurer, ormar sådana man känner dem i fynd från 700-talet» och hänvisar till emaljbetslet från Vendel-graven III samt till beslaget från Hovland, Hedrum (Salin, figur 584). Nordman är här otvivelaktigt inne på rätt spår. De av honom framdragna exemplen, vars stil och teknik röja främmande ursprung eller starkt beroende av utomnordiska förebilder, anknyta nämligen till en numera säkert urskiljbar och särpräglad grupp av sena stil Il-arbeten, där det bandformiga djuret med eller utan extremiteter åter spelar den dominerande rollen. Några exempel, hämtade från en av Valsgärdegravarna," åskådliggöra lättast denna stils allmänna drag och skiftande detaljer. Att föremålen fig. 3 och 4 ej tillhöra ett tidigt stadium avstil Il framgår omedelbart helt bortsett från fyndkombinalionen av huvudenas utformning, ehuru ett sådant djur, som det på halsen av det djurlnivudformade heslaget, har mycket stora likheter med det»klassiska» motivet från Vendeltidens begynnelse. 7 På senare år ha dessa spännen bl. a. behandlats av C. A. Nordman (Karelska Järnåldersstudier, F. F. T. XXXIV: 3, s. 107, not 4, och i Nordisk Kultur Bd XXVII, s. 187 ff.), E. Fl o de rus (F. M. 1930, s. 13 ff.), N. C 1 e v e (E. S. A. IX, s. 405 ff.) och av E. Kivikoski (F. F. T. XLIII, s. 131 ff.).»senordmani Nordisk Kultur Bd XXVII, s g Valsgärdo grav 6 har givit en hel rad utmärkta exempel på donna stil, och dot var med anledning av detta fynd, som förf. till denna uppsats kommit att företaga speciella studier rörande stil II:s senare utveckling, studier, som jag hoppas snart få tillfälle att framlägga i ett större sammanhang.

6 F I N I. A N I) S K A It U N D A S P A N N E N 125 Det av ett eller två djur bildade 8-formiga motivet är annars det mest omtyckta, men någon stereotyp upprepning eller alltför sträng bundenhet av en bestämd rytm i slingläggningen förekommer vanligen ej, i motsats till förhållandel i tidig stil II. De stän- Fig. 3. Betselbeslag. Valsgärde 6. 1 j l. Abb. 3. Zaumbeachlag, ValtgArde 6. ';,. digt bandformiga kropparna äro uppdelade av längsgående åsar eller fyllas, av en rad cirkelformiga punkter eller romber (pärlräiidei), ofta ålskilda av tvärgående linjer (se fig. 3). Extremiteterna kunna vara ganska löst infogade i mönstret och sakna organiskt sammanhang med de bandformiga kropparna. Ibland kan också den ena extremiteten utelämnas. Dessemellan förekomma tillsammans med de extremitetsförsedda djuren verkliga ormar, såsom t. ox. den, vars huvud och framkropp befinner sig mellan det stora djurhuvudets tänder pa fig. 3 eller de två ormarna på ett beslagsfragment från Melhus-fyndet i Norge. 10 Arbeten tillhörande denna rikt varierande stilgrupp ha en tämligen allmän spridning i Norden (huvudsakligen under 700-lalet) och av mycket stor betydelse i nu behandlade sammanhang är, att typiska exempel också kunna påvisas i Finland, t. ex. svärdsbeslagen frän Kalmumäki (Salmo a, a. lig. 19) och betselbeslagen 1(1 Överhällen sogn. So Th. Petersen, A celtic Reliquary i Det Kgl. Norske Videnakabers selskaba skrifter 1907: No 8, s. 6. Till detta motiv finnes för Övrigt direkt motsvarighet i Valsgärde, på ett beslag tillhörande samma betsel som fig. 3 och 4, men här äro djuren försedda med två eller undantagsvis ett ben.

7 126 GRETA ARWIDSSON från Pukkila (Hackman, Das Brandgräberfeld von Pukkila, F. F. T. XLI, Taf ). n Släktskapen mellan de nyssnämnda beslagens ornamentik och de runda spännenas är inte alldeles i ögonen fallande där föreligger säkert också en betydande ålders- Fig. 4. Hetselbeslag. Valsgärde 6. Vi- Abb. 4. Zaumbetcbiag. Valsgårde 0. 1 / l, skillnad, men ser man de finländska arbetena i deras rätta sammanhang med den övriga nordiska utvecklingen, blir förhållandet mera lättförståeligt. Likheten mellan djuren på det runda spännet fig. 1 och t. ex. de på beslaget Salin 12 fig. 582 synes mig ganska påfallande. Värt att särskilt uppmärksammas är, att ögon av denna karakteristiska utformning företrädesvis förekomma inom Syd- och Västskandinaviskt område (Skåne och Norge). Inom samma område finner man också tidiga exempel på användandet av gallerverk i kombination med djurornamentik. T. ex. det ovan (s. 124) omnämnda beslaget, Salin fig. 584, och några stora rektangulära spännen från Danmark. 13 På dylika gallerverk ibland också utformade såsom medaljonger, vilka uppträda i Norden under 700-talets slut genom inflytande från den karolingiska renässansens konsthantverk, förefaller det mig naturligast att återföra de korsställda band, som förekomma på de finländska 4-djursspännena. I detta sammanhang är ett ovalt spänne såsom det från Bjarkey, Troms, Norge, 14 av stort intresse, 11 Sannolikt böra även de ögleforraadc ormspännena närmast sammanställas med denna stilgrupp. 12 Die Altgerm. Thierornamentik, Stockholm Avbildade av t. ex. II. A r b m a n, Schweden und das Karolingische Reich, Stockholm 1937, Tafel 44: 1 och G. Gjessing, Studier i norsk merovingertid, Oslo 1934, Pl, XLIII c.

8 FINLANDSKA RUNDA SPÄNNEN 127 låt vara att ornamentiken i övrigt är av helt annan art. Typiska äro medaljongerna och centralmotivet, som är en bandknut av samma form som på de finländska spännena. Till de masker i relief, som återfinnas vid korsarmarnas ytterändar på spännen av typ såsom fig. 1, skulle motsvarigheter kunna påvisas i svenskt vendeltidsmaterial, ir ' men frågan är, om man ej också i detta avseende snarast bör räkna med inflytande från frankisk konst. 10 Jag vill i förbigående nämna, att det även finnes en här ännu ej omnämnd variant av runda spännen, vars ornering, enligt vad Kivikoski 17 påvisat, kan återföras på arbeten i karolingisk gripdjursstil i nordisk omformning. För att göra jämförelserna alldeles fullständiga, kan det också påpekas, att de finländska spännenas djurornament i genombrutet arbete i den mån man icke vill förklara detta genom inflytande från de andra typerna av runda finska spännen (se ovan) icke heller saknar motsvarighet i det skandinaviska materialet av sena stil II arbeten. Det å fig. 3 avbildade beslaget ger bl. a. en antydan om en dylik teknik, och ett utomordentligt vackert exempel därpå utgöra beslagen till en sköldbuckla, som för några år sedan påträffades vid en grävning pä Öland. 18 Vid sidan av de bandformiga, sena stil II djuren kvarlevor i 700-talcts svenska ornamentik ett annat djur med mer eller mindre 3-sidigt utformad kropp, vars konturer markeras av ofta två- eller fleråsade band. 19 Sådana djur förekomma ej sällan inflätade i varandra, och det förefaller ej osannolikt att kompositioner av denna art varit förebilderna för de finländska tvådjursspännena. Någon väsentlig tidsskillnad mellan de tidigaste tvåoch fyradjursspännena behöver i så fall icke antagas. De äldsta djurornerade, runda spännenas utveckling synes alltså ha försiggått under intim kontakt med den allmänna stilutvecklingen i Norden under 700-talet, och därmed ha också de med dessa 15 T. ex. på do gotländska söljorna med hög ram och utsprång, B. Norman, ATS 22: 4, Pl. XVI ff. 16 Jfr bl. a. spännet Acta Arch. Bd. III, s. 92, fig. 65, från Skåne (St. H. M. 4578). 17 a. a. s. 135, Taf. XXX: 4 och Abb J. E. Anderbjörki Kalm. hl fornm.-fören :s Medd. XXVII,1939, s. 63. ' T. ex. Salin, fig. 568.

9 128 GRETA ARWIDSSON spännen förknippade kronologiska problemen fått en tillfredsställande lösning. Spännenas form däremot är knappast skandinavisk utan är väl närmast lånad från de genombrutna, runda spännena av ursprungligen baltiska former (se ovan s. 123). Så ha sannolikt baltiska, skandinaviska och slutligen frankiska impulser samverkat vid skapandet av den spänneform, som blev den finländska folkdräktens mest karakteristiska smycke vikingatiden igenom. ZUSAMMENFASSUNG GRETA ARWIDSSON: Die Finnländischen runden Fibeln mit Verzierung in spätem Stil II Unter den verschiedenen Typen von runden Fibeln, die während der iungeren Eisenzeit in Finnland vorkommen, sind besonders die mit Tierornamenten versehenen von den Typen Abb. 1 und 2 von grossem Interesse. Dieser Fibeltyp tritt erst am Ende der Völkerwanderungszeit auf, nnd als sein wahrschcinlichstes Ursprungsgebiet wird der nördliche Teil der Provinz Finnland angegeben. Obgleich inan sich iiber den Zusamnicnhang zwischen den Tiermotiven dieser finnländischen Fibeln und der skandinavischen Ornamentik von Salins Stil II und III klar gewesen ist, hat doch grosse Ungowissheit iiber die nächsten Vorbilder geherrscht. Verf. weist hier nach, dass man in dem skandinavischen Material nunmehr eine charakteristische Gruppe von Arbeiten in spätem Stil II (aus dem 8. Jahrhundert) abgrenzen känn, wo das bandförmige Tier mit öder ohne Gliedmassen die dominierende Rolle spielt (Abb. 3 und 4 sowie Salin, Abb. 582 und Th. Petersen, a. a. O., S. 6). Mit dieser Stilgruppe und nicht mit Arbeiten im Charakter des friihen Stils II (aus dem Anfang des 7. Jahrhunderts) muss die Ornamentik der finnländischen Fibeln zusammongestollt werden. Andere Beispiele von Arbeiten in spätem Stil II sind ubrigens auch in Finnland nachzuweisen (Salmo, a. a. O., Abb. 19. und Hackman, a. a. O., Taf ). Die Feldcrung der Fibeln vom Typ Abb. 1 ist ein charaktcristiseher Zug, der bei verschiedenen nordischen Gegenständen aus dem Ende des 8. Jahrhunderts wicderkehrt (vgl. Salin, Abb. 584, Gjessing, a. a. O., Taf, XLIII: c und Arbman, a. a. O., Taf. 44: 1 und 3). Derartige Gitterwerke zeigen Beeinflussung vom fränkischen Kunsthandwerk her, und den gleichen Einfluss verraten wohl auch die 4 in Relief gearbeiteten Masken in Abb. 1. Vgl. Acta Arch. Bd III, S. 92, Abb. 65.