Medling med anledning av brott - som självständig påföljd i det svenska påföljdssystemet

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2015 Examensarbete i processrätt, alternativ rättsskipning 30 högskolepoäng Medling med anledning av brott - som självständig påföljd i det svenska påföljdssystemet En analys av framtida möjligheter för medlingsverksamheten Författare: Marcus Lindkvist Handledare: Universitetslektor Hugo Fridén

2 1

3 Innehåll 1 INLEDNING INTRODUKTION SYFTE FRÅGESTÄLLNINGAR AVGRÄNSNING METOD DISPOSITION TERMINOLOGI REPARATIV RÄTTVISA DEFINITION AV BEGREPPET GRUNDPRINCIPER INOM DEN REPARATIVA RÄTTVISAN SKILLNADER MELLAN DEN BESTRAFFANDE OCH DEN REPARATIVA RÄTTVISAN MEDLING SOM EN DEL AV DEN REPARATIVA RÄTTVISAN MEDLINGENS PARTER Medlingens betydelse för gärningspersonen Medlingens betydelse för den brottsutsatte Medlaren VILKEN TYP AV MEDLING KAN ANVÄNDAS VID BROTT? DEN REPARATIVA RÄTTVISANS NUVARANDE ROLL I SVERIGE PÅFÖLJDSSYSTEMETS GRUNDER Straff och påföljder Syften bakom bestraffning LAGREGLERAD MEDLING STRAFFRÄTTSLIGA PRINCIPER SOM HINDER ETT FRAMÅTBLICKANDE PERSPEKTIV PÅ MEDLINGENS UTVECKLING KOMPLEMENT ELLER ALTERNATIV TILL DEN BEFINTLIGA STRAFFPROCESSEN FRIVILLIGHET OCH GOD VILJA Parternas inställning till medling Konsekvenserna vid avsaknad av frivillighet eller vid en misslyckad medling MEDLING SOM BROTTSPREVENTIVT MEDEL NÄR BLIR MEDLING AKTUELL SOM PÅFÖLJD SKALL MEDLINGSVERKSAMHETEN HA EN ÅLDERSGRÄNS? BROTTETS SVÅRIGHETSGRAD Den danska medlingsverksamheten AVSLUTANDE DISKUSSION KÄLLFÖRTECKNING

4 3

5 1 Inledning 1.1 Introduktion Straffrätten är ett juridiskt område som sett ur flera olika perspektiv är mycket intressant. Särskilt intressant måhända då det är ett område som, förenklat, syftar till att reglera människors beteenden utifrån vad staten finner förkastligt. Följaktligen blir situationen sådan att när någon har begått ett brott - ett agerande som strider mot lag - skall denne straffas och den som har i uppgift att straffa är staten. Denna typ av rättvisa kan beskrivas som bestraffande. Det är däremot sällan staten som i direkt mening lidit skada av handlingen utan istället en annan individ än gärningspersonen, en brottsutsatt. Det kan exempelvis vara fråga om brott som misshandel, våldtäkt och skadegörelse. I dessa fall är det möjligt att argumentera för att den faktiska konflikten som uppstått till följd av brottet tillhör gärningspersonen och den brottsutsatte. I stället för att de berörda parterna får möjlighet att mötas och diskutera vad som har skett fördömer staten den brottsliga gärningen och dömer, genom domstolsväsendet, ut straff. Den reparativa rättvisan däremot, och i synnerhet medling med anledning av brott, har som grundläggande syfte att återföra konflikten till parterna och lösa denna på ett sätt som reparerar de skador som uppkommit till följd av brottet. Såväl gärningsperson som brottsutsatt och samhälle står i fokus i reparativa processer. Häri ligger, simplifierat uttryckt, skillnaden mellan den bestraffande och den reparativa rättvisan. 1.2 Syfte Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida medling är lämplig att införa som självständig påföljd i det svenska påföljdssystemet. Således skulle medling vara att se som en kompletterande påföljd snarare än ett alternativ till den befintliga straffprocessen. För att svara på denna fråga ämnas såväl nackdelar som fördelar med ett sådant införande att diskuteras och analyseras. Den reparativa rättvisan kommer även belysas med utgångspunkt i några av dess grundtankar som ansetts väsentliga ifråga om uppsatsens ändamål. En diskussion kommer vidare att följa gällande hur den reparativa rättvisan står sig i jämförelse med den bestraffande rättvisan där den senare för närvarande får ses som den dominerande reaktionen på majoriteten av alla brottsliga gärningar. Syftet med att diskutera den reparativa rättvisan på ett generellt och vidare 4

6 plan är att skapa en förståelse för de tankar och idéer som ligger till grund för medlingens existens och hur dessa skiljer sig från de tankar som den bestraffande rättvisan bygger på. Det skapar därutöver möjligheter för en analys kring förutsättningarna för den reparativa rättvisans fortsatta intågande i svensk rätt. För att kunna utreda huruvida medling skulle vara en lämplig påföljd att införa i det svenska påföljdssystemet är det således nödvändigt att argumentera utifrån en jämförelse mellan den reparativa rättvisan och den bestraffande rättvisan på ett mer generellt plan samt diskutera vilka belägg det finns för att ge den reparativa rättvisan större utrymme än vad som är fallet idag. 1.3 Frågeställningar Huvudfrågan är om medling är lämplig att införa som självständig påföljd i det befintliga påföljdssystemet. För att kunna analysera och svara på den övergripande huvudfrågan kommer ett antal underfrågor att behandlas. Uppsatsen kommer att analysera hur ett eventuellt införande kan motiveras och vad som blir följderna av ett sådant införande. Därutöver kommer frågan om ett införande är förenligt med den allmänt rådande moraluppfattningen kring reaktioner på brott. Vidare söker uppsatsen svar på när medling som självständig påföljd kan tänkas bli aktuell och i vilka fall en sådan påföljd kan användas. Ytterligare frågor är om parterna eller samhället har något att vinna på medling och vilka konsekvenser en medling mellan brottsutsatt och gärningsperson kan få. Vidare söker uppsatsen svar på om medling skall fungera som ett alternativ eller komplement till den konventionella straffprocessen och om medling som påföljd kan verka brottspreventivt. Slutligen kommer diskuteras huruvida medling som påföljd skall kunna gälla för alla, oavsett ålder eller typ av brott. 1.4 Avgränsning Endast vissa huvuddrag av de olika rättvisesystemen samt de aspekter som har ansetts mest relevanta för frågeställningen kommer att behandlas. Det skall även poängteras att förespråkare för den reparativa rättvisan skiljer sig åt gällande sätt att se på denna lära. Det är dessutom viktigt att poängtera att det inte finns någon enhetlig riktning för den reparativa rättvisan ifråga om vad den innebär och vilka syften och verkningar den har. 5

7 För att skapa en så nyanserad bild som möjligt kommer därför olika förespråkare och deras synvinklar att tas upp. De företrädare som lyfts fram är de som har ansetts mest framträdande på området. Medlingen som behandlas i uppsatsen är sådan medling som sker mellan gärningsperson och brottsutsatt i närvaro av en eller flera medlare och med anledning av brott. Andra former av medling vid brott som exempelvis gruppkonferens behandlas därmed inte med eventuella undantag för att belysa vissa aspekter av den reparativa rättvisan i stort. Då dagens svenska medlingsverksamhet diskuteras kommer diskussionen till stor del att utgå ifrån unga lagöverträdare då medlingen som den ser ut i Sverige idag framförallt är inriktad på dessa. Däremot ämnas en diskussion föras gällande huruvida medling skall omfatta alla åldersgrupper samt olika typer av brott. Frågor om uppsåt och bakomliggande orsaker till brott kommer inte att beröras i någon större utsträckning. Inte heller potentiella tillvägagångssätt eller lagstiftningsförfaranden i fråga om införandet av medling som självständig påföljd kommer att tas upp till diskussion. 1.5 Metod Gräns är av åsikten att rättsliga ställningstanden numera måste underbyggas med samhällelig, ekonomisk och moralisk rationalitet och inte bara med rättsintern rationalitet då argumenten försvagas och då rätten nu har en större betydelse i samhället. Gräns menar att en jurist därför måste, i större omfattning, beakta praktiska problems faktiska, politiska, ekonomiska och etiska konsekvenser och inte bara dess rent rättsliga sida. Juristen måste, enligt Gräns, finna sätt att kombinera juridiskt kunnande med andra kunskapsområden. 1 Ett sådant tankesätt blir aktuellt ifråga om förevarande uppsats då medling och reparativ rättvisa svårligen kan underbyggas med endast rättsliga argument. Den befintliga lagstadgade medlingen vid brott kommer att beröras och diskuteras utifrån ett de lege lata-perspektiv men huvudfokus kommer att ligga vid ett lege ferenda-perspektiv i linje med huvudfrågan. För att beskriva gällande rätt på området medling med anledning av brott används huvudsakligen en traditionell rättsdogmatisk metod. Gällande rätt analyseras även utifrån ett mer rättspolitiskt perspektiv och särskild hänsyn tas då till de bakomliggande ändamålen. Då svensk lagstiftning har få 1 Gräns, Om interaktiv rättsdogmatik, s

8 inslag av medling vid brott blir det naturligt att använda sig av mer rättspolitiska källor och då i huvudsak doktrin i den framåtblickande analysen. Renodlad lagtext får därmed en mindre betydelse och kommer att beröras i den mån sådan finns tillgänglig. Internationell doktrin kommer därutöver att spela en viktig roll på grund av att andra länders rättssystem har mer betydande inslag av alternativ rättsskipning än det svenska rättssystemet. Även ett komparativt synsätt kommer att anläggas i anslutning till frågan om brottets svårighetsgrad. För att skapa en plattform för diskussion gällande medling vid brott kommer såväl fördelar som nackdelar med de ideologiska grunder som den reparativa rättvisan står på att belysas ur ett bredare perspektiv. Denna uppsats berör såväl straffrätt och processrätt som kriminologi men kan sägas ha sin utgångspunkt i det mer specifika begreppet och rättsområdet alternativ rättsskipning. Analysen kommer att göras löpande men ett försök att knyta ihop frågeställningarna görs slutligen i den avslutande diskussionen. 1.6 Disposition Inledningsvis i avsnitt två följer en deskriptiv genomgång av den reparativa rättvisan för att skapa en helhetsbild av vad denna innebär. Dessutom kommer de grundvalar som den reparativa rättvisan bygger på att beskrivas i ett inledande skede. Därefter kommer skillnader mellan den reparativa och den bestraffande rättvisan att belysas och diskuteras. Därnäst kommer medlingens roll och betydelse inom den reparativa rättvisan att beskrivas. Slutligen i avsnitt två diskuteras medlingens parter, vad deras roller är, samt vad de kan tänkas få ut av medling. I avsnitt tre diskuteras och analyseras inledningsvis den svenska påföljdsläran och vilka principer denna bygger på samt vilken koppling den har till reparativa åtgärder i dagsläget. Därutöver kommer de inslag av reparativ rättvisa som finns i svensk lag idag att beröras konkret. Under avsnitt fyra tas ett de lege ferenda-perspektiv med utgångspunkten att medling införlivas som självständig påföljd i det befintliga påföljdssystemet. I denna del kommer även hinder och möjligheter för ett eventuellt införande att diskuteras. Till sist kommer en avslutande diskussion att föras i ett försök att binda ihop de olika frågeställningar som uppsatsen behandlat. 7

9 1.7 Terminologi Då litteraturen kring alternativ tvistelösning i mångt och mycket är på engelska föreligger det skäl att klargöra en del terminologiska frågeställningar. Restorative Justice är ett brett begrepp och kommer i uppsatsen att benämnas reparativ rättvisa. Vad detta begrepp innebär förklaras i avsnitten nedan. Punitive Justice eller Retributive Justice däremot kommer att benämnas som bestraffande rättvisa och åsyftar det konventionella straffsystemet. De två olika rättvisebegreppen kan synes stå i motsatsförhållande men som kommer visas längre fram är ett sådant förhållningssätt inte helt oproblematiskt. För att ålägga ett könsneutralt synsätt på ämnet kommer inte ordet gärningsman att användas. Istället används ordet gärningsperson. För att ytterliggare ålägga ett könsneutralt perspektiv används ordet hen som personligt pronomen. Även i de fall då hänvisade källor använt sig av gärningsman kommer således gärningsperson att användas. Brottsoffer kommer vidare, i den mån det är lämpligt, att benämnas som brottsutsatt då ordet offer, enligt min mening, har en negativ klang. 8

10 2 Reparativ rättvisa 2.1 Definition av begreppet Reparativ rättvisa kommer från det engelska begreppet Restorative Justice. Det handlar i grunden om att återställa något eller att ställa något till rätta. Vad som ska ställas till rätta är konsekvenserna av en brottslig handling. Exempel på detta är skada på person, egendom eller samhälle. Det kan anses att medling har förutsättningar för att fungera som ett institut eller ett medel för detta återställande. 2 Att definiera reparativ rättvisa är vanskligt. Marshall har trots svårigheterna försökt sig på en formulering som förefaller ha viss generell användning och är även en av de mest använda. Definitionen lyder som följer: Restorative Justice is a problem-solving approach to crime which involves the parties themselves, and the community generally, in an active relationship with statutory agencies. 3 Zehr har en annan definition vilken lyder: Restorative Justice is a process to involve, to the extent possible. those who have a stake in a specific offence and to collectively identify and adress harms, needs, and obligations, in order to heal and put things as right as possible. 4 Ur ett svenskt perspektiv har regeringen definierat reparativ rättvisa som [ ] en process i vilken parter som berörs av ett brott samlas för att tillsammans lösa hur man skall hantera följderna av brottet och dess verkningar i framtiden. 5 Det finns följaktligen flertalet olika definitioner. Regeringens definition är, enligt min mening, för vidsträckt. Den tar inte upp de särdrag som skiljer den reparativa rättvisan från den bestraffande rättvisan och skulle således likväl kunna vara en definition av den konventionella domstolsprocessen. Det finns alltså ingen allmängiltig definition av reparativ rättvisa vilket får anses problematiskt då inga tydliga strukturer eller regler kan utläsas. Nedan förklaras några av den reparativa rättvisans grunddrag. 2 Norman, Öhman, Medling och andra former av konflikthantering, s Marshall, Restorative Justice: An Overview, s Zehr, The little book of restorative justice, s Prop. 2001/02:126, s

11 2.2 Grundprinciper inom den reparativa rättvisan Vilka grundtankar som den reparativa rättvisan bygger på skiljer sig beroende på vem det är som beskriver den. Vilka aspekter som lyfts fram är också något som, då företrädare för den reparativa rättvisan diskuterar denna lära, blir olika. Det finns ingen allmängiltig syn som kan sägas innehålla regler eller ramar för den reparativa rättvisan. Christie, som är en av de tidigaste förespråkarna för reparativ rättvisa, framhåller att en av de kanske starkaste grundtankarna bakom denna lära är att staten har stulit de konflikter som ligger till grund för det moderna samhällets brottmålsprocesser att konflikterna har blivit juristernas egendom. Christie hävdar att dessa konflikter egentligen tillhör de individer som är direkt berörda av dem, således den som har blivit utsatt för ett brott och den som har begått brottet. 6 Kurki understryker att reparativa rättvisereaktioner på brott verkar för inkluderande dialog, accepterande av ansvar, reparerande av skada och återuppbyggandet av relationer mellan brottsutsatta, gärningspersoner och samhällen. 7 Enligt Rytterbro har den reparativa rättviserörelsen påverkats av kvinnorörelsen, kristna värderingar och även så kallad kommunitarism som är en politisk filosofi vilken baseras på att människor är ömsesidigt beroende av varandra och att samhället präglas av grupplojalitet. Hon menar även att närhet och helande är grundstenar för förespråkare av reparativ rättvisa och att det i sig kan ses som en form av botemedel mot kriminalitet. 8 Lindell menar att det inte föreligger någon tvekan om att reparativ rättvisa uteslutande har som primärt mål att reparera den skada som brottet orsakat i det enskilda fallet. Följaktligen är, enligt Lindell, effekter på samhället inte en primär målsättning för den reparativa rättvisan. 9 Enligt min mening är det inte nödvändigtvis så att de befintliga svenska påföljderna gynnar gärningspersonen, den brottsutsatte eller samhället i stort. Som Christie framhåller i sin artikel går det att argumentera för att individerna och därmed de faktiska parterna i en konflikt ofta glöms bort i den konventionella straffprocessen. 6 Christie, Conflicts as Property, s. 3f. 7 Kurki, Evaluating Restorative Justice Practices, s Rytterbro, Medling - möten med möjligheter: en analys av en nygammal reaktion på brott, s. 61ff. 9 Lindell, Alternativ rättskipning eller alternativ till rättskipning, s

12 Detta är inte en eftersträvansvärd konsekvens då det trots allt kan argumenteras för att konflikten faktiskt i första hand rör gärningspersonen och den brottsutsatte då det är mellan dessa ett missförhållande föreligger. Det är problematiskt att den bestraffande rättvisan snarare målar upp staten som den brottsutsatte än den individ som faktiskt blivit utsatt för brottet. Det är dock svårt att argumentera mot den rättsutveckling som har skett i västvärlden, vilken i stort sett får beskrivas som bestraffande, då det trots allt förefaller finnas ett starkt stöd för en sådan utveckling. Som kommer att belysas i denna uppsats är däremot mer innovativa lösningar och den reparativa rättvisan på frammarsch och om det finns plats för dessa måste en diskussion föras gällande vilken betydelse de skall ha och i vilken omfattning de skall användas. Somliga skulle säkerligen hävda att ett konfliktlösningssystem som återlämnar konflikten till parterna är ett föredra framför det vi idag känner till bäst, nämligen det bestraffande systemet. Andra förespråkar säkerligen det bestraffande systemet och anser att en gärningsperson ska sona för sitt brott vilket ofta brukar innebära någon form av straff och ett lidande. Det är värt att nämna att det bestraffande systemet emellertid inte endast består av renodlade straff utformade för att åsamka gärningspersonen så mycket lidande som möjligt. Duff behöver inte ta ställning till frågan om den reparativa eller den bestraffande rättvisan ska dominera. Han anser nämligen att medling vid brott skall ses som straff. Han menar att en gärningsperson ska fullborda en ursäktande och betungande reparation i förhållande till den brottsutsatte. Genom att se medling vid brott som straff är det möjligt att rimliggöra teorin om att skyldiga personer förtjänar att straffas, genom att visa på vilket sätt de förtjänar att straffas och varför. De förtjänar, enligt Duff, inte bara att straffas genom smärta eller genom att bära en börda utan genom att bära den särskilt smärtfulla bördan som han anser integral för erkännandet av skuld. Detta får förstås som att då en gärningsperson kommer till insikt om den smärta eller skada hen orsakat innebär det också lidande för hen. Gärningspersoner förtjänar att straffas på detta sätt då det är en lämplig reaktion på deras felande och medling vid brott syftar just till att ålägga eller medföra den typen av lidande. 10 Så som Duff ser på medling vid brott är en befogad syn. Med den synen är medling som självständig påföljd inte särskilt främmande för vårt rättssystem eller för allmänheten då medlingen uppfattas och skall upplevas som bestraffande och betungande. Det blir här 10 Duff, Restoration and Retribution, s

13 inte en fråga om att välja mellan den reparativa rättvisan och den bestraffande rättvisan utan istället följer att de båda rättviseteorierna integreras. Ytterligare argument för att medling kan ses som ett straff är att gärningspersonen tvingas se och uppleva de eventuella bestående skador som denne har åsamkat den brottsutsatte. Det kan däremot anses att detta så kallade straff inte är tillräckligt och särskilt då brottet varit grovt. Ett sådant synsätt torde vara vanligt förekommande bland gemene man. Om det är möjligt att minska avståndet mellan den uppfattning människor har om medling och dess verkningar och den uppfattning människor har om de redan befintliga påföljderna har den reparativa rättvisan och i synnerhet medlingen tagit ett stort kliv framåt. 2.3 Skillnader mellan den bestraffande och den reparativa rättvisan Jokinen menar att det faktum att staten straffar människor som begått brott är en konsekvens av tanken att detta system bäst skyddar de två parternas intressen. De enskilda individernas behov av hämnd kan på detta sätt även kanaliseras på ett moraliskt acceptabelt och socialt konstruktivt sätt genom att staten skapar ramarna för såväl vad som anses vara brott som straffandet vid överträdande av dessa regler. Jokinen menar att de enskilda individerna har avstått från vissa rättigheter till förmån för kollektivet vilket har understrukit statens ställning. Om någon överskrider gränserna bryter denna person mot samhället och dess regelverk och inte primärt mot den enskilde brottsutsatte. 11 Duff menar att förespråkare för reparativ rättvisa argumenterar för att våra reaktioner på brott skall sträva efter reparation. Därför måste bestraffning undvikas eftersom det utesluter reparation. Förespråkare för den bestraffande rättvisan å sin sida argumenterar, enligt Duff, för att statens primära reaktion på brott borde vara att straffa förövare i enlighet med det de förtjänar. Därför borde inte reparation vara det primära målet eftersom reparation utesluter bestraffning och är benägen att vara inkonsekvent med värdena (rätt, proportionalitet och rättvisa) vilka är centrala för bestraffning. 12 Walgrave beskriver bestraffning som ett medel kapabelt att användas för att upprätthålla vilket rättssystem som helst. Det är en åtgärd grundad på makt ämnad att uttrycka 11 Jokinen, Medling vid brott: en begreppslig analys av en konfliktlösningsmetod i en senmodern tid, s Duff, Restoration and Retribution, s

14 ogillande, möjligen för att upprätthålla efterlevnad men den är neutral gällande det värdesystem som det upprätthåller. Reparation däremot är inte ett medel utan ett resultat. Reparativ rättvisa är, enligt Walgrave, odiskutabelt ett konsekvensinriktat förhållningssätt till lagbrytande. Den karaktäriseras av målet att skapa rättvisa genom reparation. 13 I linje med den reparativa rättvisan står, enligt Zehr, den faktiska skada eller konflikt som en handling orsakar i fokus medan den bestraffande rättvisan har ett mer byråkratiskt synsätt där fokus läggs vid själva brottet och överträdandet av lagen. Sociala, moraliska och personliga faktorer är enligt den senare läran således inte särskilt väsentliga. Detta gäller särskilt vid bedömningen av om ett brott har begåtts eller inte. 14 Den reparativa rättvisan ser på brott framför allt som en kränkning av mänskliga relationer. Dessutom påverkar, enligt Zehr, denna kränkning individers känsla av tillit och leder till känslor såsom misstanke, avlägsnande och ibland även rasism. Ständigt skapas således murar mellan vänner, partners, släktingar och grannar. 15 Inom den reparativa rättvisan är det något som skall åtgärdas och vad som skall åtgärdas är den kränkning som har skett. Zehr är av uppfattningen att skadan som ett brott skapar skall erkännas i dess alla dimensioner. Dessa dimensioner är fyra stycken, nämligen brottsoffer, gärningsman, mellanmänskliga relationer samt samhället i stort. Den bestraffande rättvisan menar Zehr endast ser till den sistnämnde dimensionen. 16 Då Sveriges straffsystem diskuteras är det svårt att betrakta detta system som ett renodlat bestraffande system. Snarare finns det inslag i den svenska straffrätten som till vissa delar är uppbyggda på reparativa grunder men generellt sett kan det ändå sägas vara bestraffande. Att ett bestraffande rättvisesystem, i ett modernt samhälle, endast skulle se till samhället i stort är en relativt inskränkt uppfattning. Inom ett samhälle finns individer och deras trygghet och välbefinnande borde därmed vara viktiga faktorer i den bestraffande rättvisan vilka de, enligt min uppfattning, också är. Att det svenska straffsystemet skulle sakna ett fokus på individen är otänkbart. Det svenska påföljdssystemet kommer att diskuteras närmare nedan. Zehr påpekar vidare att bestraffande rättvisa endast ser till gärningspersonen som en 13 Walgrave, Imposing Restoration Instead of Inflicting Pain: Reflections on the Judicial Reaction of Crime, s Zehr, Changing Lenses: A New Focus for Crime and Criminal Justice, s. 80f. 15 A.a. s A.a. s

15 passiv part i rättsprocessen. Den reparativa rättvisan vill däremot få in gärningspersonen i processen och ge denne en mer aktiv roll. Det anses att gärningspersonen har ett stort ansvar för att komma fram till en lösning på den konflikt som har skapats genom dennes brott. 17 En annan kritik som Zehr lyfter fram vad gäller den bestraffande rättvisan är att denne inte tar tillräckligt stor hänsyn till gärningspersonens välmående medan den reparativa rättvisan lägger lika stort fokus vid läkningen av gärningspersonen som vid läkningen av den brottsutsatte. 18 Vidare är Zehr av uppfattningen att den bestraffande rättvisan, av naturen, uppmuntrar förövare att förneka sin skuld och endast fokusera på sig själva. Dessutom försöker den bestraffande rättvisan aktivt hålla den brottsutsatte och gärningspersonen åtskilda och uppmuntrar dem att vara motståndare eller motparter samt hindrar dem från att finna en gemensam förståelse för den brottsliga handlingen och dess lösning. 19 Zehr menar även att ett fokus på att tillfoga gärningspersonen smärta inte alltid går hand i hand med att fastställa dennes skuld. Genom hotet om bestraffning är gärningspersoner snarare ofta ovilliga till att erkänna sanningen. 20 Dialogen är mycket viktig när gärningsperson och brottsutsatt möts i medling. Båda parter skall få berätta om sina upplevelser och det kan hävdas att de får ut mest av ett sådant möte om de ses som medparter snarare än motparter. I den nuvarande svenska straffprocessen kan det anses att staten står i motpartsförhållande till gärningspersonen där staten kan uppfattas som den som utsatts för brottet. Gärningspersonen är, som tidigare nämnts, ofta passiv. Likaså kan, enligt min uppfattning, anses att även den brottsutsatte i en straffprocess intar en passiv roll. Även brottsutsatta kan sägas ha en passiv roll i dagens straffprocess då det är åklagaren som väcker åtal och driver processen. Om det däremot är fråga om att införa medling som påföljd, kommer den konventionella straffprocessen i och för sig att vara kvar och medlingen infinner sig då följaktligen efter denna process som ett komplement i form av en påföljd. Det är därmed inte nödvändigt att avfärda varken den bestraffande rättvisan eller den reparativa rättvisan. Med medling som påföljd kommer den reparativa rättvisan istället samspela med den bestraffande rättvisan snarare än att ersätta den. Passiviteten hos parterna kommer att finnas kvar under själva straffprocessen, men så småningom undanröjas 17 Zehr, Changing Lenses: A New Focus for Crime and Criminal Justice, s. 212f. 18 A.a. s A.a. s. 51f. 20 A.a. s

16 medelst möjligheten till efterföljande samtal och reparerande åtgärder genom att domstolen kan döma en gärningsperson till medling. 2.4 Medling som en del av den reparativa rättvisan Den teoretiska grunden för medling vid brott är, som framgått ovan, reparativ rättvisa. Nordisk medling kan sägas bygga på de fem F:en vilka är fredlig, frivillig, försoning, förtrolig och faciliterande. Marklund menar att dessa begrepp kan härledas ut lagtexten men finns inte specifikt utskrivna i densamma. Frivillighet innebär att medlingen skall vara frivillig för alla parter och i detta inkluderas också medlaren. Frivilligheten är en grundförutsättning för att de övriga F:en ens skall komma på fråga. Dessutom menar Marklund att frivilligheten är en grundpremiss för att en lösning verkligen skall komma till stånd och efterföljas. Vad gäller Sverige är frivillighetsrekvisitet det rekvisit som har det starkaste uttryckliga lagstödet genom lag (2002:445) om medling med anledning av brott (MedlL) 5 som uttryckligen anger att medlingen är frivillig för parterna. Däremot anger inte paragrafen att medlingen är frivillig för medlaren. Marklund påpekar att detta ändå kan utläsas genom nämnda paragraf då det, i denna, stadgas att medling endast får komma till stånd om det framstår som lämpligt med hänsyn till omständigheterna och en sådan omständighet torde, enligt Marklund, vara att medlaren är villig att genomföra medlingen. 21 Frivilligheten kan vid en första anblick ses som ett hinder gällande ett eventuellt införande av medling som en påföljd i det befintliga påföljdssystemet. Den behöver emellertid inte vara det vilket kommer att diskuteras närmare nedan. Det andra F:et, nämligen Fredlig, innebär att inget våld, hot eller tvång får förekomma. Detta gäller såväl före och under, som efter en medling. Om hot, våld eller tvång ändå förekommer torde detta vara en sådan förutsättning som innebär att medling inte är lämplig enligt 5 MedlL. Då ett våldsbrott ofta har skett vilket har lett till att medling blivit ett alternativ blir syftet att transformera effekten eller konsekvenserna av brottet. 22 Förtrolig innebär att under och efter en medling anses det råda ett tystnadslöfte. Syftet med förtroligheten är att skapa en så öppen, tillitsfull och ärlig miljö som möjligt. Förtroligheten har till viss del lagstöd i 35:14 offentlighets- och sekretesslagen 21 Marklund, Ett brott - två processer: medling vid brott och unga lagöverträdare i straffprocessen, s. 43f. 22 A.a. s

17 (2009:400) (OSL) i vilken medlingssekretessen rörande parts personliga förhållanden regleras. Sekretessen gäller för medlaren och endast i de fall då brott mot sekretessen skulle orsaka part skada. Utöver den lagstadgade sekretessen kan parterna och medlaren också avtala om att ytterligare sekretess ska gälla, nämligen avtalssekretess. 23 Försonlig är det tredje F:et och innebär att relationen mellan parterna ska förbättras genom medlingen. Om denna relation inte förbättras kvarstår de negativa konsekvenserna av brottet. Om så sker kan en ny konfliktsituation blossa upp. Läkningen underlättas av att parterna får se varandra utanför de föreställningar som framkommit i samband med brottet. Faciliterande: Medlarens roll är att tillrättalägga processen för parterna. Genom att göra det underlättar medlaren för parterna att hitta en lösning på konflikten som passar båda parter bra. MedlL reglerar inte medlarens roll mer än att denne skall vara en kompetent och rättrådig person. Medlaren faciliterar och leder processen men tar inte någons parti och tar inte heller några beslut. Medlaren skall vidare, enligt lag, vara opartisk och bör enligt medlingstradition dessutom vara neutral. Medlaren ska hjälpa parterna att skapa en konstruktiv kommunikation men ska inte styra kommunikationens innehåll. Medlaren ska inte heller, som ovan nämnts, ta parti för någon part eller för en viss lösning. 24 Regeringen formulerar begreppet medling som en alternativ metod för konfliktlösning där parterna möts inför en oberoende medlare och söker komma fram till en lösning på konflikten. 25 Vidare beskrivs medling av Hareide som en form av hängiven demokratisk metod för att lösa konflikter. Han framställer medling som en konfliktlösningsmetod vilken utmanar det tänkande som idag råder inom rättssystemet. 26 Hareide talar här om medling i diverse olika situationer och således inte endast vid brott men beskrivningen är, enligt min mening, adekvat även i förevarande fall. Duff påpekar att själva processen vid medling i brottmål är lika viktig, om inte viktigare, än produkten som kommer ut ur medlingen för reparativa teoretiker. Han 23 Marklund, Ett brott - två processer: medling vid brott och unga lagöverträdare i straffprocessen, s. 44f. 24 A.a. s Prop. 2001/02:126, s Hareide, Konfliktmedling, s. 16f. 16

18 menar att medling vid brott har som syfte att låta parterna samtala kring brottet. Först måste det etableras vad det är som har skett. Relevanta fakta tas alltså upp i ett inledande skede. Därefter diskuteras exempelvis hur den brottsutsatte upplevde brottet och anledningen till att gärningspersonen begick det. I tredje hand infinner sig frågan om kompensation eller reparation. Målet är att gärningsperson och brottsutsatt skall försonas som medborgare om de inte tidigare haft en närmare relation än så. Reparation skall ske av den normativa relationen av medborgarskap så att de kan behandla varandra med den acceptans och respekt som gemenskapen i det statsskicket kräver. Gärningspersonens brott kränkte de värden som definierar den normativa relationen och var således skadligt mot den. Denna skada måste, enligt Duff, repareras. 27 Enligt min uppfattning får reparation anses falla in under samtalet som sådant. Diskussionens framskridande torde i sig verka reparerande för båda parter genom lyssnande och därigenom erhållande av ökad förståelse samt kanske även medlidande. Reparation kan dock även vara en fråga om monetär ersättning eller en ursäkt. 2.5 Medlingens parter Medlingens betydelse för gärningspersonen Med ett svenskt perspektiv som utgångspunkt framgår av prop. 2001/02:126 att medlingsverksamheten bör utformas så att både gärningsperson och brottsutsatt kan ha nytta av den. Det är således inte en ensidig verksamhet som endast ser till en av parternas behov. Det finns ett krav på att medling ska vara frivillig för båda parter såsom ovan berörts. Förutom 5 MedlL står detta krav inskrivet i Förenade Nationernas resolution: Basic Principles on the Use of Restorative Justice Programmes in Criminal Matters. 28 Vad som däremot komplicerar en eventuell medling är ifall den brottsutsatte kan lita på att gärningspersonen har goda avsikter och verkligen vill mötas och reparera den skada hen har orsakat. Att utröna gärningspersonens goda vilja försvåras av huruvida gärningspersonen är införstådd med att hen kan komma att få lindrigare påföljd om hen deltar i medling. 29 Då förevarande uppsats behandlar just medling som 27 Duff, Restoration and Retribution, s. 49ff. 28 United Nations (2002). Basic Principles on the Use of Restorative Justice Programmes in Criminal Matters. No. 2002/ July. I: Resolutions and decisions adopted by the Economic and Social Council at its substantive session of 2002 (1-26 July). 29 Jacobsson, Andersson, & Wahlin, Den svenska medlingsmodellen: till nytta för brottsoffret?, s

19 en eventuell påföljd blir denna farhåga inaktuell. Om medling vore en självständig påföljd skulle medlaren kunna vara den som avgör huruvida en gärningsperson har haft en god vilja och försökt att reparera den skada hen har gett upphov till varpå andra åtgärder skulle kunna bli aktuella. Det skulle alltså kunna vara upp till medlaren att bedöma om en god vilja har förelegat samt om gärningspersonen har gjort en tillräcklig reparation i det individuella fallet. En gärningsperson skulle således inte kunna få ett lindrigare straff genom deltagande i medling utan ärendet skulle, vid en otillfredsställande utgång, istället återföras till domstolen varefter domstolen kunde döma ut en annan påföljd alternativt om en sådan annan påföljd redan vore förutbestämd. I ett betänkande från Justitieutskottet från 1997 framhålls att en utveckling av medlingsverksamheten kan hjälpa den unge gärningspersonen genom att skapa insikt om effekten av dennes gärningar och på så sätt förebygga risken för brottslighet. 30 I Sverige fokuseras det särdeles mycket på unga lagöverträdare. Det är inte svårt att förstå tanken bakom detta fokus. Det torde vara så att människor i ung ålder är mer formbara och har större möjligheter att komma till insikt om att vissa handlingar är moraliskt förkastliga och därmed förbättra sina beteenden. Däremot är det min uppfattning att människor i alla åldrar, förutsatt att det inte föreligger någon grov psykisk störning, har möjlighet att komma till en sådan insikt genom att få se och uppleva den skada de har tillfogat en annan människa genom brott mot person eller egendom. Zehr menar att förövare självfallet har flertalet behov. De behöver få sina stereotyper och rationaliseringar om offret och händelsen utmanade. De kan behöva lära sig att bli mer ansvarsfulla. De kan behöva utveckla mellanmänskliga färdigheter. De behöver ofta känslomässigt stöd. De kan behöva lära sig att kanalisera ilska och frustration på mer lämpliga sätt. De kan behöva hjälp att utveckla en positiv och hälsosam självbild. Och de behöver ofta hjälp med att hantera skuld. Likt som för brottsutsatta gäller att avslut är omöjligt om inte sådana behov tillgodoses Medlingens betydelse för den brottsutsatte När det talas om medlingens värde och nytta för den brottsutsatta framlyfts dennes 30 Justitieutskottet Betänkande 1997/98:JuU21, s Zehr, Changing Lenses: A New Focus for Crime and Criminal Justice, s

20 behov av få veta varför just hen blev utsatt för brottet och att få ett ansikte på gärningspersonen. Dessutom behöver den brottsutsatte få förklara vilka upplevelser denne har gällande brottet och få en möjlighet att förstå varför gärningspersonen agerade som den gjorde, få en ursäkt, få en möjlighet att bearbeta upplevelsen på ett känslomässigt plan för att kunna lämna händelsen bakom sig och ta ytterligare steg framåt i livet genom gottgörelse. 32 Liksom Christie framhållit går det att anse att konflikten mellan personer, då det är fråga om ett brott som begåtts, stjäls av staten. Då en konflikt stjäls kan det argumenteras för att den brottsutsattes roll blir marginaliserad. Denne får begränsade möjligheter till välmående och upprättelse. Kanske går det inte heller att påstå att den brottsutsatte får ökad förståelse för varför hen blivit utsatt för ett visst brott. Den brottsutsatte kan alltså betraktas som en passiv part i en straffprocess utan möjlighet att få någon förståelse för varför just hen har blivit utsatt. Detta kan leda till att brottsutsatta får svårt att hantera ångest, rädsla och att gå vidare i livet. I utredningen SOU 2000:105 skrivs följande: Medling vid brott har [...] visat sig positiv för brottsoffer. [...] Denna förbättring för brottsoffren är omöjlig att uppskatta i pengar. I utredningen lyfts dock fram att verkningarna av medling kan påverka samhällsekonomin positivt då det inte kan uteslutas att verksamheten kan leda till ett minskat antal sjukskrivningar och kortare sjukskrivningsperioder. 33 Daly menar att offer i meningen brottsoffer har vad hon kallar victims justice interests, fritt översatt till offers rättsliga intressen. Dessa är, enligt Daly: 1. Deltagande (participation). Diskutera sätt att ta itu med kränkningar och viktimisering, ställa frågor och få information om ett brott och få information om utvecklingar i ens fall och potentiella rättvisemekanismer. 2. Röst (voice). Berätta historien om vad som hände och dess påverkan i en signifikant inramning där ett offer kan få offentligt erkännande och bekräftelse. Röst är också benämnt sanningssägande och kan relateras till deltagande i den meningen att ha talnärvaro i en rättsprocess. 3. Bekräftelse (validation). Bekräftelse ifråga om att ett fel har uppstått och att ett 32 Jacobsson, Andersson & Wahlin, Den svenska medlingsmodellen: till nytta för brottsoffret?, s SOU 2000:105, s. 191f. 19

21 offer blev skadat. Det reflekterar ett offers önskan om att bli trott och skifta vikten av anklagelsen från deras axlar till andra (familjemedlemmar, en vidare social grupp eller myndighetspersoner). Erkännande av en förövare, trots önskvärt hos ett offer, behöver inte vara nödvändigt för att bekräfta ett offers anspråk. 4. Rättfärdigande (vindication). Ha två aspekter av lagens rättfärdigande (bekräfta att handlingen var fel) och rättfärdigandet av offret (bekräfta att förövarens handling var fel). Det kräver att andra (familjemedlemmar, en vidare social grupp, myndighetspersoner) fördömer en förseelse och visar sin solidaritet med ett offer. Det kan uttryckas genom symboliska och materiella former av reparation (exempelvis ursäkter och ekonomisk ersättning) och standardformer av statlig bestraffning. 5. Förövaransvarsskyldighet (offender accountability). Kräva att särskilda individer eller juridiska personer tar ansvar för sina handlingar. Det hänvisar till förövare av lagöverträdelser att ta aktivt ansvar för skadan som skett, att ge ärliga uttryck av ånger och samvetskval och få fördömande eller sanktion som kan bekräfta lagen och ett offer. 34 Daly påpekar att offers rättsliga intressen som de definierats enligt ovan är en nytänkande och otestad konstruktion. Däremot menar hon att det erbjuder ett lovande sätt att bedöma konventionella och innovativa rättsliga reaktioner på brott. Daly anser att vi är medvetna om att sådana reaktioner har olika sikten, begränsningar och potential. Detta medvetande, om det överses, är ett avgörande faktum när ansträngningar görs för att jämföra deras styrkor och begränsningar. Till exempel är en konventionell mekanism av straffprocessen inte designad för att adressera offerdeltagande, röst eller bekräftelse. Jämförelsevis är en innovativ mekanism bestående av medlade möten eller konferenser med brottsutsatta och gärningspersoner inte designad för att stärka offerdeltagande och röst men den kan vara adekvat i fråga om att adressera andra rättsliga behov. 35 Jokinen påpekar att ett brott framkallar flertalet olika och varierande reaktioner hos de brottsutsatta och att det därför är svårt att veta vilka brottsutsatta som önskar vad. En brottsutsatt kanske nöjer sig med en ursäkt, medan en annan behöver något mer såsom 34 Daly, Reconceptualizing Sexual Victimization and Justice, s. 11f. 35 A.a. s

22 exempelvis ersättning i pengar för den uppkomna skadan. Jokinen menar att ovilligheten att reglera medlingen alltför mycket har att göra med att man önskar betona den enskilda kontexten och de enskilda parternas möjlighet att maximalt påverka mötet Medlaren Vad gäller just medling vid brott lämnas, som ovan antytt, de två parterna inte ensamma. För att medling skall vara möjlig att genomföra behövs även en medlare. Ett medlingsmöte sker därmed alltid i närvaro av en eller flera medlare som skall fungera som neutrala parter. Enligt MedlL 5 skall en kompetent och rättsrådig medlare utses. Av samma bestämmelse framgår att medlaren skall vara opartisk. Vad som avses med kompetent och rättsrådig synes oklart och det får antas att många olika typer av människor skulle kunna fungera som medlare. Hareide ställer sig frågan om vad som händer när medling blir en profession och det krävs högre utbildning för att medla. Hareide menar att konfliktråden i Norden fortsätter att vara levande exempel på att medling kan utföras av vanligt folk utan att det krävs någon särskild utbildning utöver några dagar på kurs. Medlarna får täckning för sina kostnader men inte mer. Hareide menar att problemet med lekmannasystem inte är brist på bra resultat utan den ideologiska och ekonomiska pressen från resten av samhället som belönar specialisterna som utbildat sig så länge att de bemästrar professionernas stamspråk. Hareide synes vara av åsikten att lekmannasystemet bidrar till en medling utförd av jämlikar. 37 Vem som är lämplig att vara medlare är dock en fråga som inte ryms inom ramarna för förevarande uppsats. Därmed kommer detta inte att diskuteras närmare. Vad som dock kan noteras är att det inte är främmande för svensk rätt att använda sig av lekmän i rättsprocesser då det även i domstolarnas dömande finns lekmän, nämligen nämndemän. 36 Jokinen, Medling vid brott: en begreppslig analys av en konfliktlösningsmetod i en senmodern tid, s Hareide, Konfliktmedling, s. 42f. 21

23 2.6 Vilken typ av medling kan användas vid brott? När medling diskuteras är det viktigt att hålla i minnet att brottsutsatt/gärningspersonsmedling kan ske på olika sätt och med olika metoder. Det finns flertalet olika typer av medling vilka kan särskiljas genom att fokus läggs vid olika tyngdpunkter. När det är fråga om medling vid brott spelar ofta mycket känslor in. Det är därför viktigt att en typ av medling används som lämpar sig för just detta ändamål. Norman och Öhman menar att medling har potentialen att förändra människors liv. Därutöver kan medling ge människor en ökad känsla av effektivitet, tillväxt och kontroll över sina liv (empowerment). Dessutom kan medling, enligt Norman och Öhman, medverka till en större öppenhet och acceptans för den andra parten (recognition). Dessa konsekvenser menar de är grundvalar i den typ av medling som kallas transformativ medling. 38 Norman och Öhman framhåller att medling vid brott är som mest effektiv då den består av en kombination av transformativ medling och avtalsorienterad medling. Syftet med empowerment är att göra en part starkare och mer kapabel till att hantera sitt liv. Recognition handlar om att gå från att vara egocentrerad till att öppna sig för andras behov. 39 Norman och Öhman är vidare av åsikten att den transformativa medlingen är lämpligast i ett inledande skede och möjliggör för parterna att berätta om sina upplevelser och hur de har påverkat dem. I detta skede kan också medlaren ta tillvara på de empowerments och recognitions som parterna ger eller får. Norman och Öhman menar här att medlaren skall observera processen, sammanfatta, ställa öppna och reflexiva frågor och att försiktigt uppmuntra parterna att gå vidare samt att ge tyst stöd. 40 Den senare delen av medlingen menar Norman och Öhman är lämplig för avtalsorienterad medling. I denna del är det vanligt att parterna förhandlar om hur förhållandena kan ställas till rätta genom olika gottgörelser. Exempel på sådana gottgörelser är ekonomisk ersättning, naturaprestationer, eventuella ursäkter och så vidare. De betonar också att ursäkten måste vara allvarligt menad då den annars lätt kan 38 Norman, Öhman, Medling och andra former av konflikthantering, s A.a. s A.st. 22

24 uppfattas som en dubbelkränkning. 41 Norman och Öhman beskriver vidare transformativ medling som ett forum ämnat för att tala om problem och där tvister eller konflikter är möjligheter till växande och förändring. Målet med transformativ medling är att förbättra interaktionen mellan parterna genom att öka förståelsen om dem själva och andra. 42 Det mest väsentliga med medling är, enligt min mening, att berörda parter som genomfört medlingen upplever att de har blivit sedda, hörda och för den brottsutsatte att hen fått upprättelse i någon form eller en ursäkt. Om detta resultat inte uppnås går värdet av medlingen förlorad. Kan inte konflikten repareras torde det mest lämpliga vara att återföra ärendet till domstolen och statens försorg. Umbreit beskriver en form av medling som en humanistisk medling. Han menar att denna typ av medling är lämplig för en bred variation av konfliktfyllda situationer. Umbreit menar att den humanistiska modellen vilar på en rad antaganden om den mänskliga existensens läggning, konflikt och sökandet efter läkande. Han ställer upp sju punkter som den humanistiska modellen vilar på. 1. Tron på sammankopplingen av alla ting och vår gemensamma mänsklighet. 2. Tron på betydelsen av medlarens närvaro och sammankopplingen med de involverade parterna i en faciliterande, effektiv konfliktlösning. 3. Tron på medlingens läkande kraft genom en process av de involverade parterna som hjälper varandra med delandet av sina känslor (dialog, ömsesidigt stöd) 4. Tron på önskan hos de flesta människor att leva fredligt 5. Tron på önskan hos de flesta människor att växa genom livserfarenheter 6. Tron på kapaciteten hos alla människor att dra fram inre reservoarer av styrka för att överkomma bakslag, att växa, och att hjälpa andra i liknande situationer 7. Tron på den inneboende värdigheten och på det självbestämmande som uppkommer genom det direkta omfamnandet av en konflikt. Potentialen hos effektiv konfliktlösning i syfte att verka för läkande av relationer inom samhälleliga gemenskaper snarare än bara omedelbara lösningar av problem mellan individer är, enligt Umbreit, särskilt välgrundat i traditionerna hos många 41 Norman, Öhman, Medling och andra former av konflikthantering, s A.a. s

25 ursprungsbefolkningar över världen. 43 Umbreit framhåller att den humanistiska modellen är mycket icke-anvisande och dialogdriven. Den förbereder parterna genom separata förmedlingssessioner i medlarens närvaro så att de känner sig trygga nog med en möjlighet att vara delaktiga i en genuin konversation om konflikten och uppleva deras egen form av empowerment. Tonvikten ligger på att medlaren faciliterar en dialog som tillåter parterna att diskutera de fulla effekterna av konflikten, assistera varandra i bestämmandet den lämpligaste lösningen som kan eller inte kan inkludera en skriftlig överenskommelse samt erkänna varandras gemensamma mänsklighet oaktat konflikten. 44 Parter som är i konflikt kan, enligt Umbreit, uppleva känslomässiga fördelar av humanistisk medling genom läkande som ofta förekommer i relationsmötet i nuet. Umbreit menar att det däremot är viktigt att lägga märke till att en sådan process inte är psykoterapi. Inte heller krävs det en medlare som har träning inom psykoterapi. Erkännande av brustenhet eller skada är fundamental för humanistisk medling. Däremot att jobba på den brustenheten och att hantera känslomässiga problem från tidigare vilka bidrar till de känslorna är en domän tillhörande terapeuter, inte medlare. 45 Hareide beskriver Umbreits humanistiska metod som byggd på humanistisk psykologi och tron på dialogens möjligheter. Efter förmöten bestående av parternas berättande av historier och klarläggande av teman och de sammanhang där dessa finns, möts parterna i en dialog bestående av aktivt lyssnande och fritt samtal. Detta görs för att skapa en förståelse hos vardera part för den andres liv för att det ska vara möjligt att sedan skapa en plan för framtiden. Det är inte planen som är viktigast utan att man faktiskt förstår varandra. Hareide framhåller att den humanistiska metoden har använts vid medling i allvarliga våldsärenden samt vid medling mellan grupper i etniska och religiösa konflikter. 46 Enligt min mening synes den humanistiska medlingen ha många gemensamma drag med den transformativa medlingen och de båda synes vara lämpliga former att använda vid medling med anledning av brott. 43 Umbreit, The Handbook of Victim Offender Mediation: An Essential Guide to Practice and Research, s. 4f. 44 A.a.s A.a. s Hareide, Konfliktmedling, s