Beslut efter granskning av åklagares handläggning av det s.k. läkarmålet

Transkript

1 Sida 1 (25) Kammaråklagare Nicklas Englund Ert datum Er beteckning Beslut efter granskning av åklagares handläggning av det s.k. läkarmålet Riksåklagarens beslut Granskningen avslutas. Sammanfattning Riksåklagaren har med stöd av sina befogenheter i rättegångsbalken på eget initiativ granskat hur åklagare vid Västerorts åklagarkammare i Stockholm handlagt det s.k. läkarmålet. Vid granskningen har det skriftliga materialet i ärendet gåtts igenom. I granskningen, som främst avsett åklagares handläggning ur ett rättsligt perspektiv, avhandlas tvångsmedelsanvändningen, åtalsbeslutet, att åtalet vidhölls och handläggningstiden. Granskningen har inte gett anledning till kritik av åklagarnas handläggning och rättstillämpning. Förutsättningar att använda tvångsmedel fanns och användningen av tvångsmedel var inte oproportionerlig. Beslutet att väcka åtal och att vidhålla åtalet låg inom ramen för en sådan bedömning enligt rättegångsbalken som en åklagare med fog kan göra. Den sammanlagda handläggningstiden har varit lång, vilket i sig är otillfredsställande. Åklagarna drev dock förundersökningen framåt med den skyndsamhet som krävdes utifrån hur ärendet utvecklades. Vissa allmänna anmärkningar om åklagares objektivitetsplikt görs i beslutet med utgångspunkt från uppgifter i det skriftliga materialet. Granskningen utgör ett led i Åklagarmyndighetens fortlöpande utvecklingsarbete och kan tillsammans med andra iakttagelser från bl.a. den löpande verksamheten leda fram till beslut om förändringar vad avser organisation, rutiner och arbetssätt inom myndigheten. Enligt riksåklagarens mening finns skäl att överväga en specialisering hos åklagare för handläggning av misstankar om brott inom hälso- och sjukvården. Ett samarbete har också inletts för att öka det ömsesidiga kunskaps- och erfarenhetsutbytet mellan Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C STOCKHOLM Telefax registrator@aklagare.se Webbadress

2 Sida 2 (25) Ärendet Riksåklagaren har med stöd av 7 kap. 2 och 5 rättegångsbalken (RB) befogenhet att utföra granskning av rättslig art inriktad på frågan om en underordnad åklagares rättstillämpning i brottmålsfrågor är lagenlig, följdriktig och enhetlig. Jag har mot denna bakgrund på eget initiativ beslutat att inleda en granskning av åklagares handläggning av ärende AM Ärendet har handlagts av åklagare vid Västerorts åklagarkammare och har avsett misstanke om dråp. Åtal väcktes och målet har prövats av Solna tingsrätt, vilket ledde till en frikännande dom (B ). Granskningen har påbörjats sedan domen har vunnit laga kraft. I granskningsärendet har inkommit en skrivelse från advokaten Björn Hurtig som har varit förordnad som offentlig försvarare för den tilltalade i målet. I skrivelsen som har upprättats av den tilltalade i målet (här benämnd VL) framförs kritik mot åklagare, polis, rättsläkare och befattningshavare vid andra myndigheter som har agerat i ärendet. VL har också bl.a. den 28 mars 2012 direkt till Åklagarmyndigheten inkommit med skrivelser i vilka kritik framförs mot åklagare med anledning av åtgärder i eller i anslutning till ärendet. En anmälan avseende obefogat åtal mot åklagare i det granskade ärendet har tidigare prövats av Riksenheten för polismål, varvid åklagare vid den enheten inte har funnit anledning att inleda förundersökning med anledning av anmälan. En förundersökning har därefter inletts, och pågår fortfarande, avseende andra förhållanden med anknytning till ärendet. Vice överåklagaren Eva Nilsson vid nämnda enhet fann den 27 mars 2012 (AM ) att uppgifterna i det ärendet inte gav anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal hade förövats av åklagare. Den av Björn Hurtig i granskningsärendet insända skrivelsen liksom den av VL själv insända skrivelsen har översänts till Riksenheten för polismål för den eventuella åtgärd skrivelserna kan föranleda. Avgränsning och utgångspunkter för granskningen I enlighet med de befogenheter som tillkommer mig som riksåklagare att granska lägre åklagares beslut omfattar denna granskning enbart åklagares handläggning av det aktuella ärendet. Åtgärder och beslut av övriga myndigheter som har varit involverade i målet faller således utanför min granskning. En mer övergripande granskning avseende samtliga myndigheters handläggning kan komma att utföras av Justitiekanslern (JK) hos vilken klagomål avseende handläggningen tidigare har inkommit. Min granskning ersätter inte i något avseende en sådan efterföljande granskning av JK. Yttranden till medier och utlämnande av handlingar till annan än part regleras inte i rättegångsbalken utan i tryckfrihetsförordningen (TF) och i offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400). Åklagares åtgärder och beslut i dessa hänseen-

3 Sida 3 (25) den utgör inte en del i handläggningen av brottmålsärendet och faller därför utanför vad högre åklagare kan överpröva eller utöva tillsyn över med stöd av rättegångsbalken. Yttranden till medier av en anställd inom en statlig myndighet faller också under efterforskningsförbudet och repressalieförbudet i TF. Min granskning omfattar därför inte sådana åtgärder av åklagare. Granskningen har föranletts av den förhållandevis omfattande kritik som har riktats mot åklagares handläggning av ärendet, både från VL:s sida och i den allmänna debatten. Granskningen har dock inletts på eget initiativ och avsikten är att förutsättningslöst pröva om åklagares handläggning har uppfyllt kraven på lagenlighet, enhetlighet och följdriktighet. Granskningen inriktas på åklagares beslut om att använda tvångsmedel (i detta fall anhållande, husrannsakan och framställan om häktning), åklagares beslut att väcka åtal och att vidhålla det väckta åtalet samt den sammanlagda handläggningstiden av ärendet. Vidare berör jag i avsnittet Allmänna iakttagelser kortfattat åklagares objektivitetsplikt utifrån de omständigheter som framkommit vid granskningen. Frågan om åklagaren uppfyllde sin objektivitetsplikt vid beslutet att inte inför åtalsbeslutet genomföra en s.k. vertikal revision berörs indirekt i avsnittet om åtalsbeslutet. Med denna inriktning kommer också flertalet av de frågor som tas upp i de av VL upprättade skrivelserna att belysas. Dessa behandlas dock inte mer specifikt än jag nu angivit. Allmänna lämplighetsfrågor med avseende på åklagarnas agerande behandlas endast i den mån de bedöms ha betydelse för de nyss angivna besluten eller för tidsutdräkten eller om det annars finns särskild anledning att uttala sig i frågan. Härutöver syftar granskningen till att ge underlag för att kunna överväga vilka slutsatser och erfarenheter som ärendet mera allmänt kan leda fram till. Granskningen är i denna del framåtsyftande och inriktad på att identifiera behov av utvecklingsinsatser inom Åklagarmyndigheten vad gäller organisation och arbetsmetoder. Underlaget för granskningen består bl.a. av handlingarna i ärendet, dvs. förundersökningsprotokollet, de handlingar i ärendet som bedömts inte ska ingå i förundersökningsprotokollet samt tingsrättens dom. Härutöver har jag, som ovan nämnts, tagit del av de av VL upprättade skrivelserna. Bakgrund Det granskade ärendet avser misstanke om att ett spädbarn (en flicka, här benämnd LW), uppsåtligen skulle ha berövats livet i samband med att barnet vårdades för svåra hjärnskador på Astrid Lindgrens barnsjukhus (Karolinska universitetssjukhuset i Solna). Brottet skulle ha skett efter att tidigare livsuppehållande behandling hade bedömts utsiktslös och därför avbrutits. Den läkare,

4 Sida 4 (25) VL, som svarade för vården under LW:s sista timmar i livet var ensam misstänkt för brottet. LW föddes den 3 juni 2008, 15 veckor för tidigt. Hon avled den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Den 6 oktober 2008 gjorde LW:s föräldrar en polisanmälan mot personal vid sjukhuset för att ha vållat LW:s död. Polismyndigheten beslutade att inleda en förundersökning avseende vållande till annans död och förordnande att en rättsmedicinsk obduktion skulle genomföras av Rättsmedicinalverket (RMV). I ett preliminärt obduktionsbesked uttalades att dödsorsak och dödssätt var oklara men att de sammantagna fynden talade för att LW avlidit till följd av sviterna av en omfattande hjärnblödning. Det antecknades vidare att obduktionsbeskedet kunde komma att ändras i det slutliga utlåtandet. Den förundersökning som hade inletts av polismyndigheten lades ned den 6 november 2008 av kammaråklagare Elisabeth Brandt vid Västerorts åklagarkammare i Stockholm, med hänvisning till att det saknades anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal hade förövats. Det slutliga obduktionsutlåtandet var daterat den 4 februari I utlåtandet anfördes bl.a. att det i lårblodet vid sidan av morfin funnits en kraftigt förhöjd koncentration av läkemedlet tiopental (narkosmedel). Förundersökning om mord alternativt dråp inleddes den 2 mars Läkaren VL, som svarat för vården av LW under hennes sista timmar, anhölls samma dag av kammaråklagaren Elisabeth Brandt som misstänkt för mord. Elisabeth Brandt beslutade även om husrannsakan på VL:s arbetsplats och i hennes bostad. Advokaten Björn Hurtig förordnades den 2 mars 2009 som försvarare för VL. VL häktades av Solna tingsrätt den 6 mars 2009 som på sannolika skäl misstänkt för dråp. Elisabeth Brandt beslutade den 9 mars 2009 att häva häktningen. Den 2 april 2009 inkom Björn Hurtig med en skrivelse vari han anförde dels jäv gentemot Västerorts åklagarkammare med hemställan att handläggningen skulle överföras till annan åklagare vid annan åklagarkammare, dels att förundersökningen skulle läggas ned såvitt avsåg den misstanke som VL underrättats om. Överåklagaren Marianne Ny vid Utvecklingscentrum Göteborg fann den 9 april 2009 att jäv inte förelåg och att förundersökningen alltjämt skulle pågå.

5 Sida 5 (25) Förundersökningen blev omfattande med ett flertal förhör och inhämtande av yttranden från Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (vanligen kallat Rättsliga rådet). Åtal väcktes den 1 februari 2010 av chefsåklagaren Peter Claeson vid samma åklagarkammare, som den 20 april 2009 övertagit ledningen av förundersökningen. Från försvarets sida gjordes bl.a. gällande att analysbeskedet kunde ifrågasättas och att LW kunde ha fått i sig tiopental vid andra tillfällen än den 20 september 2008 när hon avled. Till stöd för detta åberopades olika expertvittnen. På begäran av VL:s försvarare genomfördes under våren 2010 en granskning av RMV:s analysförfarande i form av en s.k. vertikal revision. Den 10 maj 2011 begärde försvaret överprövning av åtalsbeslutet. Vice överåklagaren Mikael Björk beslutade den 9 juni 2011 att inte göra någon överprövning i ärendet med hänsyn till att åtalet skulle komma att prövas av domstol. Målet avgjordes av Solna tingsrätt efter en flera dagars huvudförhandling, vid vilken bl.a. ett flertal expertvittnen hördes. Tingsrätten meddelade dom i målet den 21 oktober Domen innebar att åtalet ogillades. Tingsrätten hänvisade bl.a. till att det visserligen inte rådde någon tvekan om förekomsten av tiopental i LW:s blod men att det värde som angetts i analysbeskedet (2 000 mikrogram per gram blod) var så osäkert att det inte kunde läggas till grund för en fällande dom. Enligt tingsrätten gick det inte att dra någon mer långtgående slutsats än att koncentrationen var högre än 10 mikrogram per gram blod. En sådan koncentration kunde förklaras av de tidigare tillfällen LW fått tiopental eller där det i vart fall inte gick att utesluta att tiopental hade tillförts. Domen överklagades inte. Allmänna iakttagelser Det aktuella ärendet har fått stor uppmärksamhet i media och föranlett offentlig debatt. I ärendet har också förekommit en relativt omfattande skriftväxling mellan åklagaren och försvaret. Den offentliga debatten har till en del handlat om läkares möjlighet att ge adekvat smärtlindring i livets slutskede utan att komma i konflikt med straffrättslig lagstiftning. Detta har föranlett tingsrätten att i sina domskäl framhålla att målet inte avsett denna fråga (tingsrättens dom s. 10). Allmänt kan sägas att det från straffrättsliga utgångspunkter finns ett mycket stort utrymme för läkare att i smärtstillande och ångestdämpande syfte medicinera patienter i livets slutskede även om medicineringen i sig skulle medföra att patientens återstående tid i livet förkortas. Detta utrymme har inte i

6 Sida 6 (25) något avseende ifrågasatts eller begränsats av de ställningstaganden som har gjorts i det granskade ärendet. Den brottsmisstanke som har legat till grund för åklagares beslut i det aktuella ärendet avser en annan situation. Misstanken har gällt att patienten tillförts en stor dos narkosmedel i direkt syfte att hon omedelbart skulle avlida. Det har inte ifrågasatts att en sådan gärning skulle vara brottslig i och för sig, även om den hade företagits inom ramen för vård av en patient i livets slutskede. Ärendet är unikt i den meningen att det inte, såvitt har kunnat utrönas, tidigare har förekommit att en läkare har åtalats för att i samband med vården av en patient i livets slutskede uppsåtligen ha berövat denne livet. Det är överhuvudtaget mycket ovanligt att situationer av detta slag blir föremål för rättsväsendets bedömning (jfr det s.k. Kirunafallet, SvJT 1965 rf s. 77). Därför är också tillgången till vägledande domar på området mycket begränsad. Detta gäller med avseende på både hur bevisningen ska värderas och hur straffvärdet ska bestämmas. Ärendet är också unikt i den meningen att det såvitt känt är första gången som en domstol har ansett att en analys genomförd av RMV har varit förenad med sådana brister att den inte har kunnat läggas till grund för rättens bedömning. Utredningen och skriftväxlingen under förundersökningen har i allt väsentligt avsett hur den tillgängliga bevisningen skulle värderas och i vilken utsträckning kompletterande utredning skulle inhämtas. Den huvudsakliga frågeställningen har varit om analysbeskedet avseende läkemedlet tiopental i ett blodprov från LW varit riktigt och i så fall vilka slutsatser som kunde dras av analysbeskedet när det gäller tillförsel av läkemedlet och dess betydelse för dödsfallet. Ytterligare bevisfrågor har avsett om och i så fall i vilken utsträckning LW tidigare hade tillförts tiopental i behandlande syfte samt vad som förevarit i samband med vården av LW under hennes sista timmar i livet. En central fråga i ärendet har varit hur det medicinska underlaget som har funnits tillgängligt i ärendet skulle värderas och vilka möjligheter åklagare har att göra en riktig bedömning av sådant underlag. I detta sammanhang aktualiseras frågan om vilken roll övriga myndigheter såsom RMV samt Socialstyrelsen och dess rättsliga råd bör ha inom ramen för en förundersökning som avser misstanke om brott inom hälso- och sjukvården. Närmare om åklagarnas objektivitet I den allmänna debatten har ifrågasatts om åklagarna i ärendet har iakttagit sin objektivitetsplikt. Detta har till en del grundats på att det inte skulle ha funnits tillräckliga skäl att fortsätta förundersökningen, att använda tvångsmedel och att väcka åtal. Dessa frågor behandlas under respektive rubrik i den fortsatta

7 Sida 7 (25) redovisningen. Vidare har åklagarnas objektivitet ifrågasatts på grund av deras uttalanden i media. Av skäl som jag redogjort för ovan omfattas inte åklagares uttalanden i media av min granskning. Jag ser mig därför förhindrad att ta upp sådana uttalanden i detta sammanhang. Det har också påståtts att Peter Claeson inte var objektiv när han inför åtalsbeslutet avslog försvarets begäran om en s.k. vertikal revision. Den frågan avhandlas nedan i avsnittet om åtalsbeslutet. Ett annat påstående om bristande objektivitet är att Peter Claeson, när en sådan revision väl genomfördes, skulle ha låst sig vid en viss uppfattning och även behandlat försvarets expert professor Olof Beck på ett otrevligt sätt. Detta är något som Olof Beck beskriver i sin rapport (tilläggsprotokollet s. 144). I försvararens begäran om överprövning den 10 maj 2011 finns uppgift om att Elisabeth Brandt ska ha påstått att VL använt sig av en dödscocktail bestående av narkosmedlen morfin och tiopental. I bilagan till häktningsförhandlingsprotokollet har åklagarens uttalanden refererats på följande sätt. De läkemedel LW hade fått i sig är en vedertagen cocktail som används vid aktiv dödshjälp. Det görs gällande att VL injicerat tiopental i LW vilket i kombination med mycket höga doser av morfin lett till döden. Åklagares objektivitetsplikt avhandlas bl.a. i Förundersökningsutredningens slutbetänkande (SOU 2011:45). I objektivitetsplikten ligger som framhålls i betänkandet dels en redovisningsplikt, dels en utredningsplikt. I avsnitt 5.4 (s. 122 ff.) konstateras att utredningsplikten enligt 23 kap. 18 andra stycket RB bl.a. innebär att åklagaren är skyldig att vidta de utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte, om de kan antas vara av betydelse för utredningen. I betänkandet anförs emellertid att det finns en gräns för hur långt skyldigheten att utreda alternativa hypoteser sträcker sig eftersom den brottsutredande verksamhetens resurser är begränsade. Vidare framhålls i betänkandet att en för långt gående utredningsskyldighet avseende alternativa hypoteser kan vara till nackdel för den misstänkte, dels genom att utredningen på grund av omfattningen drar ut på tiden, dels genom att resurserna kanske läggs på utredningsåtgärder som inte leder till att det kommer fram något som gynnar försvaret. I avsnitt 5.5 betonar utredningen att åklagarens objektivitetsplikt gäller även sedan förundersökningen avslutats och att åklagarens grundläggande uppgift är att verka för en materiellt riktig dom. Allmänt sett är det viktigt att åklagare i sin tjänsteutövning uppträder på ett korrekt och professionellt sätt. Detta gäller såväl vid bemötandet av den misstänkte som i förhållande till vittnen, målsäganden och andra som åklagaren kommer i kontakt med i sin yrkesroll. Att åklagaren har en uppfattning om det misstänka brottet är i och för sig inget som kan anses strida på kravet på objektivitet i förundersökningsledarskapet. Som förundersökningsledare ska åklagaren leda utredningen av misstänkt brottslighet. Det ligger i sakens natur att åklagaren därvid måste arbeta utifrån vissa hypoteser om hur det misstänkta brottet kan ha gått till för att sedan genom olika utredningsåtgärder söka bevisa

8 Sida 8 (25) riktigheten i dessa. I kravet på objektivet ligger dock att även uppmärksamma sådana förhållanden som talar till den misstänktes fördel samt att se till att allt relevant material framgår av utredningen. Åklagaren bör också vara återhållsam med spekulativa och värdeladdade uttalanden eftersom sådana kan uppfattas så att åklagaren ger uttryck för personliga värderingar på ett sätt som inte är förenligt med kravet på objektivitet i förundersökningsledarskapet. Beträffande vad som närmare utspelades mellan Peter Claeson och Olof Beck vid den vertikala revisionen finns i det skriftliga materialet endast Olof Becks uppgifter om hur han uppfattade mötet. Vad gäller uppgifterna om att Elisabeth Brandts uttryckssätt vid häktningsförhandlingen kan konstateras att ordet cocktail använts i åklagarens sakframställan, men att det inte går att fastställa exakt hur orden fallit. Av häktningsprotokollet framgår även att begreppet cocktail används inom läkarvetenskapen som beteckning på blandningar av kompatibla läkemedel av alla sorter. Det är mycket svårt att i efterhand bedöma om ett visst uttalande eller uppträdandet i en viss situation är sådant att det förtjänar kritik i sig. Ett uttalande måste alltid sättas i sitt sammanhang för att kunna värderas och när det gäller muntliga yttranden har det naturligtvis stor betydelse på vilket sätt de framförts. Jag ser det inte som meningsfullt, bl.a. med hänsyn till den tid som har förflutit, att inom ramen för denna granskning närmare utreda omständigheterna kring åklagarnas agerande i de hänseenden som nu har redovisats, utan stannar vid de allmänna uttalanden om åklagares objektivitetsplikt som jag nu har gjort. Frågan om åklagarna har brustit i kravet på objektivitet under förundersökningen får istället bedömas utifrån de faktiska åtgärder som har vidtagits och de beslut som har fattats. Med hänvisning till det anförda redovisar jag i det följande mina ställningstaganden inom ramen för det straffrättsliga och straffprocessrättsliga regelverk som gäller för åklagares handläggning. Förundersökningens inledning och tvångsmedelsanvändningen Utredning Rättsläkaren Petra Råsten-Almqvist informerade kammaråklagaren Elisabeth Brandt om resultatet av ett slutligt obduktionsutlåtande som färdigställts den 4 februari 2009, varefter Elisabeth Brandt kontaktade polisen och en tilläggsanmälan upprättades den 5 februari. Formellt sett inleddes förundersökning av en polisinspektör den 2 mars 2009 kl varför det av handlingarna att döma förefaller som att polisen dessförinnan föranstaltade om s.k. förutredningsåtgärder i form av bl.a. förhör med anhöriga till LW.

9 Sida 9 (25) Den 2 mars 2009 kl fattade Elisabeth Brandt beslut om att VL skulle anhållas i sin frånvaro misstänkt för mord alternativt dråp. Såvitt tvångsmedelsblanketten utvisar fattades beslutet om anhållande och efterföljande beslut om husrannsakan efter en sedvanlig muntlig polisföredragning. Som särskilda grunder för frihetsberövandet angavs att det förelåg kollusionsfara (fara för undanröjande av bevisning/försvårande av utredningen) samt att det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Några minuter senare (kl. 8.11) beslutade Elisabeth Brandt om husrannsakan i bostaden och KS, personell, reell, för eftersök av dator, mediciner etc. Karolinska sjukhuset, de arbetsutrymmen som disponeras av misstänkt + arbetsdator. Anhållandebeslutet verkställdes samma dag kl på sjukhuset. När ärendet föredrogs för beslut för Elisabeth Brandt på morgonen den 2 mars 2009 hade polisen tillgång till det slutliga obduktionsutlåtandet från den 4 februari Utlåtandet var undertecknat av överläkaren Petra Råsten- Almqvist, RMV. I utlåtandet anfördes bl.a. att det i lårblodet vid sidan av morfin funnits en kraftigt förhöjd koncentration av narkosmedlet tiopental, mikrogram per gram blod, vilket representerade en nivå på omkring gånger mer än man kunde se vid en ordinär användning av preparatet. Enligt utlåtandet visade den sammantagna bilden att LW avlidit till följd av en kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin men att hon till följd av sina hjärnskador troligen skulle ha avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdoseringen. Enligt en tjänsteanteckning av polisen den 11 februari 2009 över upplysningar som hämtats in från rättsläkaren saknades dokumentation över vården det sista dygnet LW levde. Till utlåtandet var fogat ett analysbesked av kemisten Gunilla Thelander, som gjort analysen av LW:s blod. I ett kompletterande yttrande från RMV av Gunilla Thelander och överläkaren Johan Ahlner den 16 februari 2009 angavs sammanfattningsvis att halten tiopental i lårblodet var så hög att den kunde leda till döden och att koncentrationen tiopental kunde komma från en stor engångsdos given strax innan LW avled, även om det inte helt kunde uteslutas att koncentrationen skulle kunna uppnås om tiopental tillförts i lägre dos under längre tid. Uppgifter om att VL gav LW medicin och att LW avled strax därefter hade lämnats vid förhör med LW:s anhöriga. Häktningsförhandling ägde rum inför Solna tingsrätt den 6 mars En nära förestående utredningsåtgärd var då att hålla förhör med den undersköterska som arbetat tillsammans med VL den dag då LW avled.

10 Sida 10 (25) Tingsrätten bestämde att VL skulle vara häktad i avvaktan på förhöret. På grund av det rättsmedicinska utlåtandet fanns det enligt tingsrätten sannolika skäl för att LW avlidit till följd av en överdosering av tiopental och morfin. Eftersom VL var den som svarade för vården av LW under hennes sista timmar var det mest sannolikt att det var VL som gett LW de dödliga medicinerna. VL var därför på sannolika skäl misstänkt för dråp. Det var enligt tingsrätten inte uppenbart att VL inte kunde påverka undersköterskan om hon försattes på fri fot. Rättslig reglering Förundersökning ska enligt 23 kap. 1 RB inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. I syfte att konkretisera anmälningsuppgifterna före ett beslut om förundersökning tillåts viss informationsinhämtning inom ramen för en s.k. förutredning. Institutet är inte författningsreglerat. Det förekommer i praxis att muntligt uppgiftslämnande sker för att konkretisera och komplettera uppgifter i en anmälan. Utrymmet för förutredningsåtgärder är mycket begränsat vad gäller bl.a. möjligheten att hålla förhör (JO 1997/98 s. 103). Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet ska enligt 23 kap. 3 första stycket RB ledningen av förundersökningen avseende övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. Enligt 23 kap. 4 första stycket RB bör en förundersökning bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller drabbas av kostnad eller olägenhet. Bestämmelser om bl.a. häktning och anhållande finns i 24 kap. RB. Enligt 1 första stycket får den som är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, häktas om det finns risk för att han eller hon avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning, eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, ska häktning enligt 1 andra stycket ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. I tredje stycket lagfästs den s.k. proportionalitetsprincipen. Enligt regeln ska skälen för frihetsberövandet ställas i relation till de olägenheter frihetsberövandet innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Om det finns skäl att häkta någon, får han eller hon anhållas av åklagare i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan (6 ). Bestämmelser om husrannsakan bl.a. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet och för eftersökande av den som ska

11 Sida 11 (25) anhållas finns i 28 kap. 1 och 2 RB. För att husrannsakan ska få företas i brottsutredande syfte enligt 1 krävs att det finns anledning anta att brott på vilket fängelse kan följa har begåtts. Enligt 3 a gäller proportionalitetsprincipen även vid beslut om husrannsakan. Bestämmelsen i 6 ger uttryck för att ett proportionalitetstänkande ska tillämpas också då en husrannsakan verkställs. Av 6 tredje stycket framgår att husrannsakan normalt ska utföras på dagtid. Av 3 kap. 1 och 2 brottsbalken följer att den som uppsåtligen berövar annan livet döms för mord eller, om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt, för dråp. Minimistraffet för mord är fängelse i tio år och för dråp fängelse i sex år. Bedömning S.k. förutredningsåtgärder Elisabeth Brandt synes ha gjort bedömningen att det krävdes ytterligare klarlägganden kring uppgifterna i det slutliga obduktionsutlåtandet innan förundersökning kunde inledas. Med hänsyn till att uppgifterna i utlåtandet måste ha framstått som både oväntade och anmärkningsvärda har jag inte funnit anledning att ifrågasätta riktigheten av att hon inom ramen för en så kallad förutredning försökte inhämta kompletterande information innan uppgifterna lades till grund för en förundersökning. Även om det skulle kunna ifrågasättas varför Elisabeth Brandt lät polisen och inte åklagare ansvara för denna förutredning, anser jag inte denna fråga vara av sådan betydelse att det finns anledning att närmare beröra den i min granskning. Min rättsliga granskning enligt 7 kap. RB kan inte omfatta polisens användning av s.k. förutredningsåtgärder och inte heller polisens överväganden kring när och varför åklagare skulle kontaktas på nytt i ärendet. Fanns sannolika skäl för mord alternativt dråp vid anhållandet? Beviskravet för att inleda en förundersökning är mycket lågt ställt. Innehållet i obduktionsutlåtandet från RMV var som jag ser det utan tvekan tillräckligt för att inleda en förundersökning. Med hänsyn till att analysbeskedet visade på en mycket hög koncentration av läkemedel och på grund av vad som i övrigt framgick av obduktionsutlåtandet fanns anledning att anta att det var fråga om ett uppsåtligt brott. Någon annan brottsrubricering än mord eller dråp var därvid i princip utesluten. En förundersökning behöver inte avse en specifik person, utan gäller den brottsliga gärningen som sådan. Frågan om vem som är att betrakta som misstänkt får bedömas inom ramen för en förundersökning, och kan givetvis komma att ändras allteftersom förundersökningen fortskrider. I detta fall fanns, såsom tingsrätten också angett i häktningsbeslutet, skäl att misstänka VL för brottet, eftersom det var hon som hade svarat för vården av LW under de sista

12 Sida 12 (25) timmarna i livet och, enligt vad som framkommit i förhör med de anhöriga till LW, var den som ensam svarat för att tillföra läkemedel under denna tid. För häktning krävs att misstankegraden, såsom huvudregel, når upp till sannolika skäl. Detta är en högre grad av misstanke än vad som krävs för att inleda förundersökning, men lägre än vad som krävs för att väcka åtal. Den utredning som fanns tillgänglig vid tidpunkten för beslutet om anhållande får sammantaget anses vara tillräckligt stark bevisning för att anse kravet på sannolika skäl uppfyllt. Det bör framhållas att det vid detta stadium av utredningen inte hade framkommit någonting som gav åklagaren anledning att ifrågasätta analysbeskedets riktighet. Särskilda anhållandeskäl och proportionalitet Eftersom misstanken avsåg ett brott med ett minimistraff på i vart fall sex års fängelse gäller att häktning ska beslutas om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Det finns alltså en stark presumtion för häktning i dessa fall. Vid tidpunkten för beslutet om anhållande återstod att förhöra den undersköterska som hade arbetat tillsammans med VL under den tid som brottet misstänktes ha ägt rum. Utifrån det perspektiv som åklagaren har att göra sin bedömning fanns det risk att VL på fri fot skulle kunna påverka undersköterskan inför förhöret. Det kan därför inte anses uppenbart att skäl för häktning saknades. Det finns anledning att i detta sammanhang framhålla att domstolen enligt bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken har möjlighet att döma ut ett straff som är lägre än det föreskrivna minimistraffet, bl.a. när vissa förmildrande omständigheter föreligger. I detta ärende finns mycket som talar för att en domstol, om den hade funnit brottsmisstanken styrkt, hade bestämt straffet långt under minimistraffet på sex års fängelse. Detta skulle i och för sig kunna tala emot en långtgående användning av tvångsmedel under förundersökningen. Tidigt i en förundersökning, när ett flertal utredningsåtgärder ännu återstår att vidta, är det emellertid som regel mycket svårt att bilda sig en uppfattning om vilka förmildrande omständigheter som kommer att föreligga vid en slutlig prövning av ett kommande åtal. Därför bör en åklagare normalt sett kunna utgå från den för det enskilda brottet föreskrivna straffskalan vid bedömning av vilka tvångsmedel som är motiverade i ärendet. Det finns därför inte skäl att ifrågasätta beslutet om anhållande i ärendet på denna grund. Att Elisabeth Brandt gjorde en riktig bedömning när det gäller frågan om det fanns tillräckliga skäl för att besluta om anhållande bekräftas av att tingsrätten beslutade om häktning.

13 Sida 13 (25) Husrannsakan Det första ledet i förutsättningarna för att besluta om s.k. reell husrannsakan enligt 28 kap. 1 RB har varit uppfyllda eftersom det inte bara funnits anledning att anta att mord alternativt dråp hade förövats utan i enlighet med vad som anförts ovan även funnits sannolika skäl för sådant brott. Det andra ledet i bestämmelsen har också varit uppfyllt då det funnits skäl att söka efter VL:s arbetsdator och mediciner för att ta föremålen i beslag. Förutsättningar att enligt 28 kap. 2 RB besluta om personell husrannsakan för eftersökande av VL har också funnits eftersom hon varit anhållen i sin frånvaro. De frågor som därtill inställer sig beträffande husrannsakan är om skälen för åtgärden övervägde det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar för VL eller något motstående intresse samt om olägenhet eller skada utöver vad som var oundgängligen nödvändigt orsakades VL vid verkställigheten. Vidare aktualiseras den s.k. hänsynsprincipen på det sättet att diskretion ska iakttas i största möjliga omfattning. Med hänsyn till de intressen som motiverade husrannsakan, att verkställa anhållandebeslutet och att säkra bevisning om mycket allvarlig misstänkt brottslighet, kan det inte sägas att beslutet om husrannsakan som sådant var oproportionerligt. I kommentaren till 28 kap. 6 RB (Fitger, Rättegångsbalken, en kommentar på Internet) framhålls att en husrannsakan givetvis inte bör utföras på ett sådant sätt att den tilldrar sig onödig uppmärksamhet från utomståendes sida. En åklagare som fattar beslut om tvångsmedel, t.ex. husrannsakan, har ett generellt ansvar för verkställigheten. Ibland kan det krävas att åklagaren bestämmer tidpunkten för verkställigheten, om denna kan antas få betydelse för hur stor uppmärksamhet åtgärden väcker (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2 uppl., s. 101). Åklagaren får inte avhända sig kontrollen över tvångsmedelsanvändningen genom att ge polisen fria händer att avgöra om beslutet över huvud taget ska verkställas eller genom att föreskriva att den närmare tillämpningen vilar på de polismän som verkställer beslutet (JO 1987/88 s. 64 och JO 1999/2000 s. 91). Formerna för verkställighet är dock i hög grad en fråga om vilka praktiska möjligheter som står till buds och där olika avvägningar måste göras. Ofta måste sådana bedömningar göras av dem som har att verkställa åtgärden, i regel polisen. Polisen ska då på eget ansvar iaktta proportionalitetsprincipen som den uttrycks i 28 kap. 6 RB. Detta följer direkt av 8 polislagen (1984:387). Elisabeth Brandt har vid beslutet om husrannsakan på sjukhuset haft att räkna med att VL skulle kunna befinna sig på sin arbetsplats och i de arbetsutrymmen

14 Sida 14 (25) hon disponerade när nödvändig bevisning skulle säkras. Att ge närmare instruktioner till polisen för olika eventuella händelseförlopp vid husrannsakan i ett fall som detta är svårt. Frågan om det är ett större eller mindre men och intrång för en misstänkt att befinna sig på arbetsplatsen eller i hemmet när en husrannsakan verkställs beror på den enskildes personliga förhållanden och kan inte besvaras generellt. Mot den bakgrunden kan jag inte se att Elisabeth Brandt skulle kunna ha brustit i sitt generella ansvar för planläggningen av verkställigheten av husrannsakan på sjukhuset. När det gäller beslutet om husrannsakan i VL:s hem kan konstateras att det närmast får betraktas som en rutinåtgärd vid misstanke om brottslighet med ett så högt straffminimum som fängelse i minst sex år att fatta ett sådant beslut. VL var frihetsberövad under åtta dagar. Tiden kan synas lång med hänsyn till att den utredningsåtgärd som enligt tingsrättens beslut motiverade häktningsbeslutet bestod i endast ett förhör med den undersköterska som var närvarande vid den tidpunkt då det misstänkta brottet skulle ha begåtts. Tidsutdräkten berodde på att det tog tid innan förhöret med undersköterskan kunde hållas. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande. Dock har jag inte hittat några hållpunkter i materialet för att åklagare skulle kunna lastas för detta. Samma dag som undersköterskan hade förhörts försattes VL på fri fot. Sammanfattningsvis kan konstateras att åklagaren haft lagligt stöd för de beslut som har hon har fattat om tvångsmedel vid inledningen av förundersökningen och att åklagaren därvid har agerat i enlighet med den praxis och de rutiner som normalt tillämpas vid misstanke om brott av den svårhetsgrad som har varit aktuell i ärendet. Åtalsbeslutet Utredning Den 20 april 2009 övertog chefsåklagaren Peter Claeson ledningen av förundersökningen. Under våren 2009 hölls förhör med andra av LW:s anhöriga som varit närvarande då LW avled och med vårdpersonal. I förhören finns uppgifter om att VL var den enda person som gett LW medicin den sista dagen och att VL, enligt vad anhöriga uppgav, gett LW medicin och att LW därefter slutade andas. Åklagaren hämtade in ett yttrande från Rättsliga rådet. Detta anslöt sig till ett yttrande från den 25 april 2009 av docenten och tillika vetenskapliga rådet Lena Hellström-Westas, specialist i neonatologi (spädbarnssjukvård). Lena Hellström-Westas hade gjort en granskning av journalanteckningar och

15 Sida 15 (25) läkemedelslistor och kommit fram till att det saknades uppgifter om att tiopental satts in under tiden den 12 till 20 september I ett kompletterande yttrande den 26 augusti 2009 på initiativ av åklagaren anförde Lena Hellström- Westas bl.a. att det enligt vad hon kunnat se saknats indikation på att det funnits skäl för att ge tiopental med undantag möjligen för att ett byte av tuben till luftstrupen hade krävt en kortvarig sövning. Det hade inte återfunnits någon ordination eller dokumentation för att tiopental skulle ha tillförts LW. VL uppgav vid förhör den 3 och 4 mars och den 15 oktober 2009 att hon inte gett något tiopental överhuvudtaget till LW och att hon inte heller gett barnet något extra morfin. Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Stockholm inledde den 9 mars 2009 ett ärende om verksamhetstillsyn med anledning av att VL häktats. Ärendet avslutades den 6 oktober 2009 utan ytterligare åtgärder. Socialstyrelsen hade hämtat in yttranden från docenten Krister Nilsson, vetenskapligt råd i barnanestesi och barnintensivvård och professorn Rune Dahlqvist, vetenskapligt råd i farmakologi. Vid tillsynen gjordes bl.a. bedömningen att LW erhållit vård och behandling i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet under de sista levnadsdygnen. Man hade dock inte funnit någon förklaring till den höga koncentrationen av tiopental som uppmätts i blodprov från barnet. Försvaret underrättades om utredningen enligt 23 kap. 18 första stycket RB den 21 oktober Försvaren begärde den 1 december 2009, efter att ha gått igenom förundersökningsprotokollet, att förundersökningen skulle kompletteras. Han anförde att han samrått med ett antal experter inom medicin och farmakologi. Enligt försvaren fanns det anledning att misstänka att RMV:s analysresultat inte var trovärdigt. Han begärde bl.a. att en s.k. vertikal revision hos RMV skulle utföras. I en skrivelse den 11 december 2009 begärde Peter Claeson att Björn Hurtig skulle ange varför en sådan revision var påkallad i det aktuella ärendet med påpekandet att RMV:s laboratorium var ackrediterat och att det inte framkommit några uppgifter som gav anledning att tvivla på analysresultatet. Vad gällde behovet av en s.k. vertikal revision anförde Björn Hurtig bl.a. följande i en skrivelse den 18 december De koncentrationer som angavs var så höga att redan det höga värdet i sig gav anledning till tvivel. De experter som försvaret konsulterat menade att en vertikal revision var det enda sättet att kunna hitta eventuella felkällor, eftersom en sådan revision startade vid analysresultatet och rörde sig tillbaka i hanteringen.

16 Sida 16 (25) Peter Claeson beslutade den 23 december 2009 att avslå försvarets begäran om en s.k. vertikal revision. På försvarets begäran hölls den 21 januari 2010 ett förhör med professor Per- Arne Lönnqvist. Han uppgav bl.a., utan att ha tagit del av journalmaterialet, att det fanns två möjliga förklaringar till tillförsel av tiopental till LW under tiden den 12 till 20 september 2008 och att det var möjligt att man därvid glömt bort att notera tillförsel av läkemedlet (bl.a. s. 4 i protokollsbilaga 7). Vidare uppgav Per-Arne Lönnqvist att man borde utreda omständigheterna kring blodprovstagningen. Hur själva analysen av blodprovet hade gått till kommenterades inte i förhöret (s. 10 i samma protokollsbilaga). Åtal för dråp väcktes den 1 februari 2010 enligt följande gärningspåstående. Läkaren VL har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat LW, född den 3 juni 2008, livet genom förgiftning. Läkaren VL har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i LW. Gärningsbeskrivningen kom senare att justeras till att även innefatta försöksbrott. Åklagarens bevisuppgift innehöll förutom förhör med anhöriga samt vårdpersonal förhör med flera sakkunniga såsom Petra Råsten-Almqvist, Gunilla Thelander, Johan Ahlner, Krister Nilsson och Rune Dahlqvist. Rättslig reglering Enligt 20 kap. 6 RB ska en åklagare, om inte annat är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Detta innebär att om det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal är en åklagare som huvudregel också skyldig att göra det. De undantag som föreskrivs från denna så kallade absoluta åtalsplikt avser främst mindre allvarliga brott. Vid bedömningen av om det finns tillräckliga skäl för åtal har åklagaren att ta ställning till om gärningen innefattar ett brott, med hänsyn till gärningens objektiva och subjektiva sida, och om det finns omständigheter som utesluter straffansvar som t.ex. nöd och nödvärn. Åklagaren måste också pröva bevisningens hållbarhet. Bevisningen måste, som det brukar uttryckas, vara tillräckligt stark för att åklagaren på objektiva grunder ska kunna förvänta sig en fällande dom. Det finns ingen helt entydig tolkning av hur högt beviskravet för åtal och därmed plikten att åtala ska ställas. I den juridiska doktrinen har uttryckts att det skulle kunna vara åklagarens tjänsteplikt att åtala när skälen för och emot gärningens brottslighet väger ungefär jämnt (se Ekelöf, Rättegång V, 8 uppl., s.

17 Sida 17 (25) 160). Även den uppfattningen har framförts att en bevisfråga ibland kan vara så tveksam att den bör underkastas rättslig prövning även om åklagaren är på det klara med att åtalet kan komma att ogillas (Gunnel Lindberg i SvJT 1997, s. 215 och Heuman, Brottets beivrande, s. 124 f.). Sammanfattningsvis kan i vart fall konstateras att den bevisning som krävs för att väcka åtal är högre än de sannolika skäl som krävs för beslut om häktning, men väsentligt lägre än det beviskrav som gäller för fällande dom i brottmål där beviskravet brukar uttryckas så att åtalet ska vara styrkt bortom rimligt tvivel. Bedömning Vid tidpunkten för beslutet i åtalsfrågan hade utredningen fortskridit i enlighet med vad som ovan redovisats. Ett förhållandevis omfattande utredningsmaterial fanns tillgängligt som underlag för åklagarens beslut. Med utgångspunkt från ärendets fortsatta utveckling (se den fortsatta beskrivningen nedan) kan ifrågasättas om åklagaren inte borde ha bifallit försvararens begäran om att såsom en komplettering genomföra en så kallad vertikal revision av analysförfarandet vid RMV. Det saknas närmare dokumentation om hur åklagaren har resonerat i denna fråga. Åklagarens utgångspunkt synes ha varit att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta att analysen hade utförts på ett korrekt sätt. Stöd för denna utgångspunkt finns i det förhållande att RMV är en statlig myndighet med uppgift att utföra analyser för rättsväsendets behov och att det såvitt känt inte tidigare förekommit att en domstol kommit fram till att en analys som utförts av verket inte är tillförlitlig. Det fanns inte heller i förvararens begäran om revision angivet något konkret påstående om brister i analysförfarandet. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag att åklagaren haft fog för sitt beslut. Det bör framhållas att beslutet inte innebar ett slutligt avgörande av frågan om genomförande av en revision. Enligt 23 kap. 19 RB hade försvaret möjlighet att påkalla rättens prövning av beslutet. Utifrån det utredningsmaterial som fanns tillgängligt inför beslutet i åtalsfrågan fanns omständigheter som talade såväl för som emot att väcka åtal. För att besluta om åtal talade främst de bedömningar som hade gjorts av de sakkunniga vid RMV och som de sakkunniga fortfarande stod fast vid. Vidare hade det vid förhör och i inhämtade yttranden inte framkommit någon konkret uppgift om att LW i samband med tidigare vård hade tillförts tiopental i behandlande syfte. I de ytterligare förhör som hade hållits med de personer som var närvarande vid LW:s sista timmar i livet hade inte framkommit några andra uppgifter än att det var VL som ensam svarade för att tillföra LW läkemedel.

18 Sida 18 (25) Mot att väcka talan talade bl.a. att brottsmisstanken i ärendet i princip uteslutande vilade på analysresultatet med avseende på förekomsten av tiopental i LW:s blod och de slutsatser som kunde dras av detta. Till detta kommer att det ålåg åklagaren att bevisa att inte någon annan än VL före eller efter LW:s död hade tillfört LW tiopental. För möjligheten att en alternativ hypotes, av innebörd att LW utan dokumentation av detta tillförts tiopental vid vårdtillfällen under tiden den 12 till 20 september 2008, skulle kunna komma att konkretiseras talade uppgifter i förhöret med Per-Arne Lönnqvist strax före åtalsbeslutet. Med hänsyn till de höga beviskrav som generellt gäller i brottmål måste det ha framstått som ovisst om ett åtal skulle komma att bifallas. En åklagare har normalt sett inte möjlighet att själv göra en sakkunnig bedömning av medicinska förhållanden, utan måste förlita sig på utlåtanden från medicinska experter. Åklagaren har därvid att i första hand vända sig till de statliga myndigheter som har i uppdrag att bistå rättsväsendet med medicinsk eller annan vetenskaplig sakkunskap. Mot denna bakgrund är det naturligt att åklagaren vid sitt ställningstagande i åtalsfrågan utgår från de bedömningar som har gjorts av dessa experter. I ärendet fanns förutom yttranden från RMV och Rättsliga rådet även den rapport från Socialstyrelsens regionala tillsynråd i Stockholm som har redovisats ovan och i vilken det hade gjorts en bedömning av vården av LW i dess helhet. I sistnämnda rapport har emellertid inte gjorts någon bedömning av analysresultatet som sådant eller vilka slutsatser som kunde dras av detta. Utifrån det underlag som fanns tillgängligt för beslutet i åtalsfrågan har det funnits utrymme för att komma till olika slutsatser. Jag bedömer att åklagarens beslut att väcka åtal, från de utgångspunkter som jag här har redovisat, är fullt förenligt med rättegångsbalkens regler om åtal i brottmål. Det bör framhållas att ett beslut i åtalsfrågan inte syftar till att fastställa skuldfrågan i ärendet, utan endast till om det finns skäl att låta skuldfrågan prövas av domstol. Detta innebär att det också finns ett större utrymme för att göra olika bedömningar i åtalsfrågan när det, som i det här aktuella ärendet, saknats andra likande fall som prövas av domstol och det därför är svårare än annars att förutse utfallet av en slutlig rättslig prövning. Sammanfattningsvis anser jag att Peter Claeson haft fog för att göra bedömningen att tillräckliga skäl för åtal förelåg.

19 Sida 19 (25) Vidhållande av åtalet Utredning Den 29 mars 2010 förelade tingsrätten åklagaren att yttra sig över en skrivelse från försvararen i vilken det i första hand yrkades att tingsrätten enligt 23 kap. 19 RB skulle förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen med en vertikal revision avseende det analyssvar som var aktuellt i målet. Försvararen hänvisade bl.a. till uppgifter av professor Olof Beck som gjorde att analysresultatet kunde sättas i fråga. RMV anmodades i sin tur av Peter Claeson att yttra sig över Björn Hurtigs skrivelse. Genom Johan Ahlner anförde verket att inga uppgifter eller påståenden i skrivelsen medförde att det fanns anledning att ifrågasätta analysförfarandet eller analysresultatet. Däremot hade man inte några invändningar mot en revision. I ett yttrande till tingsrätten den 19 april 2010 meddelade Peter Claeson att han hade beslutat att återuppta förundersökningen för att RMV skulle kunna genomföra en revision. Två medicinska experter som försvaret anlitat (professor Göran Wahlström och den på försvarets begäran tidigare hörde professor Per-Arne Lönnqvist) lämnade i början av maj 2010 in yttranden till tingsrätten. I yttrandena anfördes bl.a. följande. Koncentrationen mikrogram per gram blod kunde inte vara den direkta orsaken till barnets död med hänsyn till att ett så svårt hjärnskadat barn som LW hade en ökad känslighet för tiopentals hjärteffekter, vilket gjorde att hjärtat och därmed även cirkulationen hade stannat långt innan den angivna koncentrationen uppnåtts vid en direkt injektion. Man kunde inte tillmäta det uppmätta värdet något som helst bevisvärde då det med nödvändighet var extremt missvisande på grund av den provtagningsmetod som faktiskt använts. LW hade vidare med all sannolikhet fått tiopental i samband med olika åtgärder såsom en magnetröntgenundersökning den 19 september RMV anförde den 19 maj 2010 i en redogörelse för revisionen bl.a. att verket och professor Olof Beck, som deltagit i revisionen, var eniga om att det funnits tiopental i blodprovet men att man var oeniga om hur resultatet av provet borde ha beskrivits och att verket inte delade Olof Becks ståndpunkt att planeringen av provtagningen var felaktig. Enligt Olof Beck borde man ha planerat för att kunna kontrollera resultatet med ytterligare prov. Det framgick vidare att man från RMV:s sida var övertygad om att provet innehöll en hög koncentration av tiopental jämte morfin. I en skrivelse till tingsrätten den 21 maj 2010 begärde Peter Claeson att den planerade huvudförhandlingen skulle ställas in. Peter Claeson upplyste att han

20 Sida 20 (25) snarast skulle hämta in ett yttrande från Rättsliga rådet. Tingsrätten ställde in huvudförhandlingen. Försvararen hade inget att erinra mot att förhandlingen ställdes in. I en begäran om yttrande till Rättsliga rådet den 29 juni 2010 ställde Peter Claeson följande frågor. 1. Finns det anledning att ifrågasätta den slutsats som rättsläkaren kommit fram till, dvs. att döden inte varit naturlig utan skett efter kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin? 2. Är analyssvaren redovisade från RMV avdelningen för rättsgenetik och rättskemi tillförlitliga eller inte? 3. Kan de metoder som RMV avdelningen för rättsgenetik och rättskemi tillämpat vid analysförfarandet godtas? 4. Finns det anledning att ifrågasätta analysförfarandet vid påvisandet av tiopental i barnets lårblod? 5. Finns det anledning att ifrågasätta den beräkning som gjorts av koncentrationen av tiopental? 6. Kan man fastställa att det funnits tiopental i blodprovet? 7. Om ja, hur hög kan koncentrationen sägas ha varit? 8. Hur hög kan en dödlig koncentration anses vara? 9. Har Rättsliga rådet i övrigt några synpunkter eller påpekanden att tillföra i målet vad gäller de rättskemiska och de rättsmedicinska frågorna som aktualiseras i målet. Den 11 augusti 2010 begärde Björn Hurtig att ett kompletterande förhör skulle hållas med sjuksköterskan S. Enligt försvararen var sjuksköterskan S säker på att LW fått tiopental kort tid före döden. I ett förhör den 4 juni 2009 hade S inte lämnat några uppgifter av sådan innebörd. Kompletterande förhör med sjuksköterskan S hölls den 7 september Hon berättade bl.a. att hon, sedan hon kontaktats av Björn Hurtig, gått igenom journalen och nu kom ihåg att LW fått tiopental den 12 september Den 14 september 2010 upplyste Peter Claeson tingsrätten att en sakkunnig, professor Jörg Mörland i Oslo, hade utsetts och att ett yttrande kunde förväntas föreligga i månadsskiftet januari/februari Yttrandet kom in till åklagarkammaren den 4 mars Det omfattade 19 sidor och var avfattat på norska. Rättsliga rådet anslöt sig utan egna kommentarer eller bedömningar till den uppfattning som kom till uttryck i det avgivna yttrandet. I sammanfattningen anfördes följande.

21 Sida 21 (25) Rättslig reglering I det föregående avsnittet har redovisats åklagarens skyldighet att väcka åtal. I huvudsak gäller motsvarande villkor för möjligheten att lägga ned ett åtal. I kommentaren till 20 kap. 9 RB framhålls att åklagaren med hänsyn till den i 20 kap. 6 RB uttryckta principen om obligatoriskt åtal inte har någon oinskränkt rätt att lägga ned ett åtal. En åklagares befogenhet att lägga ned ett åtal begränsas enligt motiven till 20 kap. 9 RB (NJA II 1943 s. 267) till fall där det under målets handläggning har kommit fram omständigheter eller bevis som, om de varit kända från början, skulle ha lett till att åklagaren hade avstått från att åtala. Bedömning Den fortsatta förundersökningen efter att åtal väckts kan sammanfattningsvis sägas ha inneburit att åklagarens bevisläge försvagades. Detta med hänsyn dels till vad som framkom vid den vertikala revisionen av analysförfarandet hos RMV, dels till att ett vittne, sjuksköterskan S, framträtt och erinrat sig att LW hade tillförts tiopental vid ett tillfälle en dryg vecka före dödsfallet. I övrigt hade inga avgörande nya omständigheter framkommit som skulle kunna påverka bevisläget. De sakkunniga vid RMV hade inte frångått sina tidigare bedömningar. Jag bedömer att det var en korrekt åtgärd av åklagaren att i detta skede vända sig till Rättsliga rådet för att inhämta en medicinskt sakkunnig bedömning av det samlade utredningsmaterialet.