När anledningen att leva försvinner

Transkript

1 När anledningen att leva försvinner Året var 1944 och jag, min fru Beatrix, vår femåriga dotter Katalin och våra närmsta grannar hade flyttat ut på landet till mina föräldrars hus, det var ganska litet hus och mycket gammalt och som jag kommer ihåg från barndomen så var det vitt men nu mera hade färgen flagnat av och huset var mera grått. Innan vi flyttade ut på landsbygden hade vi bott i en väldigt fin men ganska liten lägenhet i mitten av Budapest. Jag hade jobbat som bagare och vi hade haft ett ganska bra liv. Ungern hade gått med på Tysklands sida och vi judar vart lämnade i fred men förhållandena var inte de bästa. Våra grannar pratade inte med oss och tittade knappt åt vårt håll när vi mötte dem i trappuppgången. De enda bekanta utanför vår familj som min fru och jag hade var våra närmaste grannar, som också de var judar. Vår dotter hade bara en enda vän och det var våra närmsta grannars dotter som också hon var fem år, men alla andra barn i området hålls sig på avstånd från henne. Men år 1944 var det slut på att bli lämnad i fred. Nazisterna trampade in i Ungern och ockuperade landet. Vi och våra grannar packade en väska och lämnade våra lägenheter bakom oss i hopp om att komma ifrån nazisterna. Tiden hos mina föräldrar var inte speciellt bra. Det fanns inte mat nog att äta sig mätt varje dag och vi fick ofta släcka alla lampor och gömma oss och det var inte tal om att gå utanför dörren om det inte var för att skaffa något att äta. Vi hann bo hos mina föräldrar i ungefär en månad innan nazisterna kom och hittade oss. Vi vart förda till ett tåg. Tåget såg ut som godsvagnar med tjocka röda skjutdörrar. Perrongen var full med folk som bar på väskor och såg helt förvirrade ut. Soldaterna stod överallt och såg ut att vänta på något. Jag plockade upp min dotter i famnen och tryckte henne så tätt intill mitt bröst jag kunde, sedan tog jag min frus hand och sa till mina grannar att hålla sig nära och att vi skulle hålla ihop. När jag sedan vände mig om till mina föräldrar och skulle säga desamma till dem så var det helt plötsligt borta! Jag skrek efter dem men det var ingen idé. Efter något som kändes som minst en halvtimma så började folk putta på varandra och lite längre fram såg jag folk som blir tvingade in i vagnarna. I mitt huvud rusade tankarna förbi, Ska vi fraktas i vagnarna? Eller ska vi bara lägga våra väskor i vagnarna? Men då såg jag hur mer och mer människor gick in i vagnarna men kom inte ut och då fattade jag att det var vi som ska fraktas i vagnarna. Folk skrek och

2 försökte protestera men soldaterna slog de som försöker rymma och pressar in folk i vagnarna. Jag har inget minna av hur det gick till men helt plötsligt stod vi i den stora godsvagnen och soldaterna drog för den stora tjocka röda träd dörren och jag hörde ett ljud av en järnregel som låstes. När dörren stängdes började folk skrika och banka och jag sa åt min familj och Irme min granne och hans familj att hålla sig lugna och ta djupa andetag. Efter ett tag så börjar en kvinna skrika, hennes man hade svimmat av och ramlat ner till golvet. Fler och fler människor svimmade av under tågresan. Jag kan fortfarande känna den där lukten som sakta började suga sig upp i näsan, jag förstod först inte vad det var för lukt men efter ett tag kände jag igen lukten av urin och jag förstod att det bara skulle bli värre och att tåget inte skulle stanna förens vi var framme. Jag kommer ihåg att vi hade åkt ett tag när tåget helt plötsligt stannade. Äntligen framme, var det enda som gick genom mitt huvud. Jag hörde ljudet av järnregeln som låstes upp och så drogs den stora dörren upp och ljuset från solen strålade in och jag minns hur jag var tvungen att kisa för det hade varit så mörkt i vagnen. Utanför var det bara landbyggnad så långt ögat kunde nå och jag såg inte ett enda hus. Var det verkligen här vi skulle kliva av? kommer jag ihåg att jag tänkte. Då såg jag att en man kliver fram ur soldatsamlingen. Jag såg genast att mannen inte var soldat på hans affärsmans kostym. Han var inte särskilt lång och hade mörkt hår. Svenska pass! Alla ni med svenska pass! skrek han på dålig ungerska. Fler människor i vagnen började ta sig ut och visade upp brev med tre små kronor på. Svenska pass? Har vi något svenskt pass? Skulle vi bli räddade nu? Svenska pass! Tankarna bara flög runt i huvudet och minnet av att det rusade ett hopp igenom kroppen sitter fortfarande kvar. Mannen, som jag senare fick reda på, hette Raoul Wallenberg och kom från Sverige. Han hade skapat en räddningsgrupp för judar i Ungern. Han hade på något sätt lyckts skicka över falska brev till vissa judar, vilket gjorde att de fick tillstånd att flytta till Sverige. Helt plötsligt åkte de judarna med pass iväg med mannen och dörren till godsvagnen stängdes än en gång med oss kvar i den. Det lilla hoppet som funnits i min kropp försvann och tågresan fortsatte. Jag vet inte hur många timmar det tog men tiden i vagnen var fullt med förvirring, rädsla, illamående och kvävningskänslor samtidigt som jag försökte hålla mig lugn.

3 När tåget för andra gången stannade vågade jag inte ens undra om vi var framme. Dörren slogs upp och soldaterna utanför började skrika på folk att gå ut ur vagnen och ställa upp på perrongen. Utanför var det förvirrade människor över allt och soldater som skrek. Vi ställde upp och soldaterna började separera på folk. Kvinnorna och barnen fick ställa sig på ena sida medan männen fick stå på andra sidan. Jag kommer aldrig glömma känslan av att min fru och dotter skulle försvinna från mig, känslan gjorde att jag omedvetet kramade min dotters kropp närmare min egen och vände mig om till min fru och viskade att jag älskade henne. Efter ett tag stod vi längst fram och en av soldaterna gick fram till mig och försökte ta min dotter ifrån min famn. Jag skrek på honom men då kom en annan soldat med en piska och tog i allt vad han hade och slog mig. Det värsta var när mina armar svek mig och soldaten tog Katalin ifrån mig. Jag såg min fru och vår dotter försvinna. Sekunden efter kommer jag ihåg hur jag såg Irme stå bredvid mig och skrika efter sin fru och sin dotter som också försvann. Jag kommer inte ihåg så mycket mer efter det den dagen. Men nästa dag vaknade jag upp i en kall barack, i en mycket liten säng med min granne liggandes bredvid mig. Under mig fanns en filt, ingen madrass, det enda som var i mellan mig och sängbottnen var en filt. Jag var klädd i en blå randig pyjamas liknade skjorta och byxor. Kyla trängde in på kroppen och jag kände hur smutsig jag var. Jag låg kvar och såg hur solens strålar trängde in mer och mer genom de små fönsterna längst upp vid taket. Jag och Irme fick arbeta dagarna ut och dagarna in. Vårt område var gaskammarna, vi skulle plocka ut de livlösa kropparna och slänga de i ett långt dike. Det var helvetet och alla tankar jag än gång hade om att det fanns en gud tynade bara bort mer och mer. Vi höll oss levande på varandra, vi övertalade varandra om att våra familjer skulle vara där på andra sidan stängslet om vi bara överlevde det här helvetet. Men innerst inne visste vi båda att det inte var sant. Jag är inte säker men jag tror att det hade gått tre dagar från att vi hade anlänt till Auschwitz. Jag och Irme höll på och bära ut kroppar från en av de mörka sten gaskammarna när jag helt plötsligt såg ett litet barn ligga och hålla om sin mamma med livlösa armar. Minerna från den dagen är ganska suddiga men jag glömmer aldrig när jag böjde mig ner och tog upp flickan i min famn och insåg att det var min lilla Katalin och min älskade Beatrix som låg där. Jag kan fortfarande känna hur benen sviker mig när jag tänker tillbaka. Jag kommer ihåg hur jag helt plötsligt satt

4 på golvet, hur tårarna rann ner för kinderna, hur jag skrek och hur jag pressade min vackra dotters nu mera livlösa kropp i mot mitt bröst. Sedan har jag inga mer minnen från den dagen, ingenting allt är bara svart. Det är som om någon vart inne och grävt i mina minnen och raderat allt efter den stunden. Det var min familj som låg där på golvet. Det var mitt liv som nyss hade försvunnit och det enda som fanns kvar var livlösa kroppar. Fem år var min dotter, hon hade hela livet framför sig och bara för att hon hade föräldrar som var judar så blev hon mördad. Hon hade inte ens fått chansen att välja själv om hon ville tro som oss judar eller inte. Hennes liv vart taget ifrån henne när hon var endast fem år. Beatrix, min älskade Beatrix, hon som fick mig att vara en så mycket bättre människa och hon som fick mig att leva, hon fanns nu inte länge. 35 år var de enda hon fick och hur skulle jag nu kunna leva vidare var den enda tanken som jag kommer ihåg. Jag kunde inte leva vidare och nu var mitt liv slut, i den stunden så var det de enda jag kunde komma fram till. Alla dagarna efter den stunden gick åt att fundera ut hur jag skulle ta mitt liv. Jag hade bestämt mig, det fanns inget att leva för längre och i mitt huvud fanns bara tankar på att få vara med min familj igen. Självmordstankarna var hemska och jag funderade på hur jag skulle ta mig till. Jag kommer mycket väl ihåg min första plan. Jag hade tänkt gå fram till en soldat och klappa till honom för då var det inget tal om saken, jag skulle bli dödad. Planeringen var klar och det enda som återstod var att säga farväl till Irme. Det var på kvällen när solen hade gått ner och vi låg i vår kalla säng, när jag med darrig röst sa Irme, imorgon finns jag inte mer. Jag ska återförenas med min familj. Direkt efter att orden hade kommit ut ur min mun satte sig Irme upp och med låg och allvarlig röst sa han Vadå återförenas? Vad menar du? jag har ett minne av att han stannade upp efter frågorna och sa sedan med rädsla i rösten sa Nej, snälla du ta inte ditt liv! Jag kommer inte klara mig utan dig!. Rösten och känsla i orden sitter som fastbultade i mitt huvud. Han sa det med sådan vädjan och så mycket rädsla, nästan som att han bad till mig att inte göra det. Med ännu mer rädsla frågade han hur jag skulle göra och jag berättade min plan. Hans ord var svaga på något sätt när han sa Gör det inte så. Soldaten kommer inte bara mörda dig han kommer slå dig, kanske piska dig till och med!. Tankarna som gick igenom mitt huvud den kvällen var om det där med att slå en soldat var en bra idé? Eller hade Irme rätt? Jag bestämde mig för att fundera ut ett annat sätt.

5 Under tiden i koncentrationslägret var det svårt att hålla koll på hur många dagar det gått. Men jag tror att det hade gått två eller tre dagar efter den där kvällen när jag berättade för Irme. Jag hade precis kommit på en ny plan då Irme kom in i gaskammaren, där jag stod och bar upp en liten livlös pojke i mina armar. Irme gick rakt fram till mig och sa lågt i mitt öra att det var något han behövde berätta. Jag tror att minnet av när Irme berättade om att Hitler och nazisterna höll på och förlora kriget och att fler soldater lämnat koncentrationslägret är det starkaste minnet jag har. Jag trodde inte på det först men sen när jag gick ut på sandgården såg jag hur fler soldater på andra sidan stängslet höll på att packa sina bilar och ge sig av. Var det verkligen slut nu? Hade vi verkligen överlevt helvetet? De var tankarna som gick igenom mitt huvud när jag stod under den grå himlen och såg hur soldaterna lämnade oss bakom sig. Känslan av den glädje som kom över mig i den sekunden kommer jag aldrig glömma. Tårarna började rinna ner för mina kinder kommer jag ihåg och det var just i den stunden som jag bestämde att jag skulle leva för min familj. Klockan är nio på kvällen och jag sitter i mitt kök. Det är sent sjuttiotal och jag skriver denna berättelse som ett minne av Beatrix och Katalin. Efter kriget flyttade jag och Irme till Sverige. Jag är nu 70 år och bor i en lägenhet i mitten av Stockholm med min sambo Kerstin. Vi har en son som är 30, han har precis fått en dotter själv som han döpt till Katalin.