Orkester: Ödets makt Fredag 21 september 2012 kl Artisten, Sjöströmsalen

Transkript

1 Orkester: Ödets makt Fredag 21 september 2012 kl Artisten, Sjöströmsalen Studenter vid masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel och kandidatutbildningen i klassisk musik Dirigent: Henrik Schaefer Solist: Francisco Lopéz Martín, flöjt

2 Program Giuseppe Verdi ( ) Uvertyr till Ödets makt Carl Nielsen ( ) Konsert för flöjt och orkester Allegro moderato Allegretto Adagio ma non troppo Allegretto Tempo di marcia paus Antonín Dvořàk ( ) Symfoni nr 8 G-dur op 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Kom ihåg att stänga av din telefon. Fotografering och inspelning vid evenemanget är inte tillåten.

3 Henrik Schaefer, dirigent Henrik Schaefer har under de senaste åren varit en flitig gäst i svenska orkestrar. Under 2011 genomförde han hela Nibelungens Ring av Wagner på Värmlandsoperan i Karlstad. Han var även musikalisk ledare för Värmlandsoperans omtalade uppsättning av Wagners Parsifal våren 2007 och blev chefsdirigent för Värmlands Sinfonietta Henrik Schaefer är även bekant för göteborgspubliken efter att han med stor framgång dirigerat Mozartverk vid GöteborgsOperan: Figaros Bröllop, Requiem samt Trollflöjten. Som gästdirigent har Henrik Schaefer jobbat med namnkunniga symfoniorkestrar i Skandinavien, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Italien och Japan. Sedan 2007 är han förste gästdirigent för Hiroshima Symphony Orchestra i Japan. Nästa säsong gör Henrik Schaefer sin konsertdebut på Madrids Auditorio Nacional. Francisco Lopéz Martín, flöjt Francisco Lopéz Martín avslutade i våras sina masterstudier i orkesterspel på Högskolan för scen och musik. Tidigare har han studerat i bl a Plasencia och Zaragoza. Han togs ut som solist vid orkesterns årliga provspelning för studenterna. Francisco López Martín har vunnit flera tävlingar, t ex förstapriset 2009 och 2010 i Ibercaja Young Performers Competition, andrapriset 2008 i Andalucía Flauta och juryns särskilda pris 2009 i Teodoro Ballo Chamber Music Competition tog han hem andrapriset i Ljunggrenska tävlingen för unga musiker. Under studietiden har han även vikarierat i Göteborgs Symfoniker. Under denna höst vikarierar Francisco Lopéz Martín som soloflöjtist på GöteborgsOperan. Masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel Denna tvååriga masterutbildning är ett samarbete med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. Studenterna får möta professionella musiker både i undervisningen och i orkesterproduktioner. Varje år har utbildningen åtta orkesterproduktioner och ett operaprojekt med upp till 20 offentliga föreställningar och konserter. För tillfället går studenter från 13 olika länder på utbildningen. Vid denna konsert medverkar också några studenter från kandidatutbildningen i klassisk musik samt ett par gäststudenter från Kungl. Musikhögskolan i Stockholm Nästa orkesterproduktion leds av dirigenten och pianisten Christian Zacharias, förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker. Då framförs uvertyren till Friskytten av Carl Maria von Weber, Ludwig van Beethovens andra pianokonsert och Robert Schumanns andra symfoni vid två konserter den 18 och 19 oktober.

4 Programkommentarer Giuseppe Verdi: Ödets makt, uvertyr Tack och lov spelas bara uvertyren till den i och för sig granna operan Ödets makt. Därför behöver man inte gå närmare in på den mest komplicerade och röriga av alla operaintriger, där praktiskt taget alla viktiga roller dör innan spelet är slut. Däremot kan vi med glädje meddela att uvertyren hör till de absolut bästa Verdi överhuvudtaget skrev, och att den innehåller flera stiliga solon som några av orkestermedlemmarna får briljera i! La Forza del Destino är den 24:e av Verdis 28 operor, och egentligen hade han dragit sig tillbaka från offentligheten, trött på att slåss med censuren, i synnerhet i samband med Maskeradbalen. Inte kunde man visa ett kungamord på scenen! Men så fick han en ekonomiskt mycket fördelaktig beställning från St Petersburg, och så var Verdi tillbaka i hetluften. Resultatet blev alltså Ödets makt, en grand opera full av tragik. Don Carlo, Don Alvaro och Donna Leonora dras in i ett drama med militära och religiösa hedersföreställningar. Efter den ryska premiären den10 november 1862 gjorde Verdi flera genomgripande revideringar av sitt verk och 1869 sattes den nya versionen upp på La Scala i Milano, med enorm framgång. I Petersburg hade operahandlingen satt igång efter bara några inledande ackord, men till Milano hade han skrivit en grann uvertyr, en av de oftast spelade Verdiuvertyrerna. Det är en uvertyr som bygger på motiv som sedan dyker upp i själva operan. Brassinstrument och fagotter presenterar själva ödestemat, och det följs av ett upprört motiv som hänger ihop med Leonoras öde, ett Andantino som återkommer i Alvars möte med Carlo i fjärde akten samt Leonoras bön i andra akten och hennes följande duett med Padre Guardiano, abbot i det kloster där hon sökt skydd.

5 Carl Nielsen: Flöjtkonsert Carl Nielsen var utan tvekan Danmarks ledande tonsättare vid förra seklets början, och naturligtvis var han god vän med åtskilliga av musikerna i det dåtida Köpenhamn hade han ringt upp pianisten Christian Christiansen och i bakgrunden hört musik som spelades av blåsare. Han var mycket angelägen att få veta vad det var för musik och fick veta att man repeterade Mozarts Sinfonia Concertante för blåsare och orkester. Eftersom Mozart var Nielsens husgud, och blåsarklangen fascinerade honom, blev han eld och lågor och skyndade sig omedelbart iväg för att besöka pianisten och de fem medlemmarna i Köpenhamns blåsarkvintett. Mötet blev inspirerat och resulterade i att Nielsen själv skrev en Blåskvintett, en av de första som skrivits sedan slutet av 1700-talet. Detta blev ett så framgångsrikt verk att Nielsen också bestämde sig för att skriva en solokonsert för var och en av de fem musikerna. Han lovade dem att han skulle ta stor hänsyn till vars och ens temperament och tekniska förutsättningar. Ingen annan tonsättare har varken förr eller senare gett sig på ett sådant projekt, och dessvärre fick inte heller Nielsen möjlighet att fullborda tanken. Det var bara Holger Gilbert Jespersen som fick en flöjtkonsert 1926 (han spelade in den på grammofon 1950!) och Aage Oxenvad som fick en klarinettkonsert Man kan verkligen beklaga att serien inte fullbordades eftersom dessa båda konserter är lysande och originella. Tanken på de aldrig komponerade konserterna för oboe, fagott och horn retar fantasin, men Nielsens bortgång satte definitivt stopp. Flöjtkonserten fick sin sista finputs under ett uppehåll i Florens och den uruppfördes strax därpå i oktober 1926 i Salle Gaveau i Paris vid en konsert som endast presenterade verk av Nielsen. Jespersens dragning åt den eleganta franska musiken satte sina spår i kompositionen och det hela blev en stor framgång. Ändå reviderade tonsättaren konsertens slut en smula. Nielsen har lyckats smussla in en god portion av sin varma humor i musiken, och han har lyckats undvika alla klichéer. Instrumentationen rymmer överraskningar: bland annat spelar bastrombonen en viktig roll. Som så ofta i Nielsens längre verk utvecklas musiken som ett sökande efter rätt tonart och den intelligenta flöjten får finna sig i att ledas rätt av den burdusa trombonen som av en händelse hittar rätt mot slutet. Nielsen hävdade att flöjten inte kan förneka sin sanna natur. Dess hem är Arkadien och den föredrar pastorala stämningar. En kompositör måste därför sikta in sig på dess vänliga natur om han inte vill bli stämplad som barbar. Denna definition följer Nielsen förvisso i älskliga verk som Dimman lättar, men i flöjtkonserten ville han tydligen hellre bli stämplad som just barbar, för i konserten finns åtminstone några avsnitt där flöjten spelar helt nya roller. De båda satserna bildar tillsammans en ytterst vital, ofta djupt poetisk konsert, skriven i äkta danskt gemyt.

6 Antonín Dvořák: Symfoni nr 8 G-dur op 88 Antonín Dvořák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och var tänkt att följa i faderns fotspår. Trots framgångarna behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dimitri samt oratorierna Spökbruden och S:ta Ludmilla. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år innan avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skisserad mellan den 6 och 23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som friluftsmusik, som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olika alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat- och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid repetitionen. Satsen följer noga sonatformen trots att känsloväxlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dursymfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns i Prag orkester, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från den nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades Den böhmiska Franz Joseph Akademien för främjandet av Konst och Litteratur, som tack för att Dvořák blivit dess hedersledamot. Programkommentarer: Stig Jacobsson

7 Medverkande Violin I Rocio Vilaplana Nadezda Galaktionova Hanna Nilhammer Helena Pechter Alexandra Liubomirova Natalia Cid Iriarte Ivar Eriksson Annie Svedlund Isa Hammarsten Sofia Johnsson Violin II Sofia Hallberg Emelie Molander Alexander Rydberg Andreas Nyberg Linda Tuominen Elise Marie Endresen Bence Toth Jenny Sjöström Viola Joel Andersson Ursula Lechowicz Sebastian Lee Björn Stensen Alma Möller Louise Grönberg Cello Irene Alvar Rozas Julie Peat Maja Molander Ruth Spargo Johanna Niederbacher My Hellgren Kontrabas Michael Carlqvist Joel Larsson Marcus Bengts Eric Nilsson Flöjt Helen Benson Marta Barroso Aurore Dyé Oboe Ekaterina Skidanova Gabriella Eeles Sandra Simon Monje Alejandro Vela Recio Klarinett Paula López Bereijo Francisco Martin Moreno Roberto Sánchez Barreiro Fagott Pedro Pérez Conejero Nicolas Macorison Xavier Vidal Aleman Samer Massaad Harpa Alida Fabris Horn Virginia Simon Monje Tora Moe Fause Alexander Hambleton Martino Torquati Petter Lindahl V.g. vänd!

8 Trumpet Niklas Åslund Kristine Aukner Trombon Sho Matsuzaki Daniel Hedin Johannes Elmberg Orkesterkoordinator Maria Andersson Orkestervaktmästare Staffan Abrahamsson, Bjarne Jakobsson Tuba Fraser Russell Pukor och slagverk Angelina Mangs Miriam Castanon Cabezas Joakim Spogardh Kommande föreställningar och konserter Berlin - Paris - Leipzig musik för flöjt och cembalo Lördag 22 september kl 17.00, Hagakyrkan Med: Maria Bania, traversflöjt och Andreas Edlund, cembalo Konserten är en del av ett konstnärligt utvecklingsprojekt på temat Improvisationer av preludier på melodiinstrument. Fri entré, ingen förbokning Betag oss ej den dyra, den ljuva lust till sång Minneskonsert för Gösta Ohlin Måndag 24 september kl 19.00, Betlehemskyrkan Med Kammarkören vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs Kammarkör, Kammarkören Pro Musica och Rilkeensemblen samt medlemmar ur Gösta Ohlins Vokalensemble. Fri entré, ingen förbokning Med reservation för ändringar! Besöksadress Artisten, Fågelsången 1, bakom Konstmuseet Postadress Box 210, Göteborg Biljetter biljett@hsm.gu.se, eller mån fre INFORMATION