JOHAN KINDE NÅGON SORTS EXTAS FORUM

Transkript

1 JOHAN KINDE NÅGON SORTS EXTAS FORUM

2 Citaten på sidorna 11, 99, 117, 138, 174, 201 och 216 är ur låten The thrill of it all, (Bryan Ferry) EG Music Ltd/Universal Music Publishing MGB Scandinavia AB, på sidorna 34, 50, 67, 158 och 189 ur låten Yesterday when I was young, (Charles Aznavour/ Herbert Kretzmer) Éditions musicales Djanik, och på sidan 242 ur låten Shadowplay, (Curtis/Hook/Morris/Sumner) Universal Music Publishing Ltd, tryckt med tillstånd av Universal Music Publishing AB. Bokförlaget Forum, Box 70321, Stockholm Copyright Johan Kinde 2008 Omslagsbild Henrik Gyllenskiöld Omslagsdesign Jan Cervin Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Sabon 11/13 Tryckt 2008 hos GGP Media GmbH i Tyskland ISBN

3 Till Tom, som visade mig den dolda dörren i trädgårdens mur, till Charlie, som har så mycket kvar att lära och så mycket vackert kvar att se, och till min syster Pia

4 and though its toys were silk shirts and liqueurs and cigars and its naughtiness high in the catalogue of grave sins, there was something of nursery freshness about us that fell little short of the joy of innocence. (ur Brideshead Revisited av Evelyn Waugh)

5 Pojken står i sin mormors sovrum. Han ser ut genom fönstret, ut i mörkret, över den breda landsvägen, förbi hagen där korna betar fridfullt om dagarna, bort över stranden och vattnet. På andra sidan viken ligger det land där hans mor är född. Han har varit i den lilla badorten flera gånger, sprungit i sanden, lekt i solen, dykt i vågorna. Men nu är det kväll och det som fångat hans uppmärksamhet är ljusen från det stora hotell som har byggts sedan han var här förra sommaren. Det ligger där i mörkret och skimrar som en oåtkomlig juvel. Han ser de stora, röda lysande bokstäverna på taket. Hotellet ligger så långt bort att han inte kan tyda vad som står, men det spelar det ingen roll. Han vet att det är där borta det finns. Alla de saker han sett i reklamfilmerna på TV här, de som inte är tillåtna i Sverige. Kvinnorna med nyschamponerat hår och slätrakade ben, iförda glansiga underkläder och flortunna strumpor. 9

6 Flaskorna med varierande innehåll: likörer, champagne, exklusiva parfymer. Cigaretterna i sina olika askar, varje märke med sin egen karaktär: sportiga, sexiga, maskulina, feminina. Ja, det är där borta det finns. Allt det han har sett i de modemagasin som hans släktingar här nere läser och lämnar framme. Bilder på undersköna flickor i baddräkt, bikini, aftonklänning, det senaste modet. Ibland nästan nakna på flera bilder syns deras solbrända, kopparglänsande bröst ibland elegant välklädda för restaurangbesök eller gala. Flickor med guldkedjor runt sina smala midjor och pärlsmycken runt sina smäckra halsar, fotomodeller och celebriteter, den unga prinsessan Caroline av Monaco. Han är bara en pojke, men han vet rent instinktivt att det är där ute i natten, bland de glittrande ljusen, som allt detta finns. 10

7 The sky is dark The wind is cold The night is young Before it s old and grey We will know The thrill of it all (Bryan Ferry) Musiken slår mot mina trumhinnor och berusar mig. Jag dansar en knyckig dans som är på modet och de syntetiska rytmerna vibrerar i min kropp. Runt omkring mig förstärks mina vänners stötiga rörelser av stroboskopets blixtrande impulser. De ser ut att röra sig i slow motion, korta, stelnade poser i det vita ljuset. I taket bildar en samling neonrör olika mönster. Snabba, multikolorerade cirklar, pilar och rektanglar förflyttar sig över våra huvuden, färgerna reflekteras mot spegelmosaiken på discokulan, mot pelarna i dansgolvets hörn, och vår bleka hy skiner upp i lila, rött och blått. Rökmaskinen börjar pumpa ut ett grått moln med en märklig doft av mentol samtidigt som de roterande strålkastarnas ljus passerar sina färgfilter och slungar de olika nyanserna ner mot röken. Walther och jag dansar vända mot varandra. Bredvid oss rör sig Peter och Robert så synkroniserat att jag nästan börjar misstänka att de har repeterat stegen tillsammans. Det är en blandning av robotrörelser och Caligulas rituella dans ur den halvpornografiska filmen med 11

8 samma namn. Jag vet att Peter såg den förra året utomlands och han har pratat mycket om just den scenen, men det spelar ingen roll, dansgolvet är deras och de är fantastiska. Vi omges av unga människor iförda de mest utstuderade kreationer: ridbyxor och piratskjortor, hemgjorda klänningar i säckväv, begagnade kostymer, bolerojackor och pierrotdräkter. Nästan alla, både flickor och pojkar, är sminkade. På den upphöjda scenen som löper parallellt med dansgolvet kråmar sig de värsta exhibitionisterna. Vi försöker undvika att titta dit, vi anser oss stå över sådant, det finns något vulgärt över den sortens uppvisningar, ett oklädsamt desperat drag som vi ogillar. Vi håller oss på dansgolvet där de tunna skinnsulorna på våra finaste skor glider över golvet. Ibland trycker vi till lite extra och stannar liksom upp för att markera någon detalj i musiken, vi börjar svettas igenom våra ömtåliga kläder men det gör ingenting, vi offrar oss gärna för konsten. Urbal och Iggo står uppe i det svart- och silverfärgade discjockeybåset och bläddrar i plastbackarna med skivor. De blandar nya singlar av band som jag knappt har hört med udda, äldre klassiker, och de lyckas på något sätt få de olika stilarna att smälta samman. Ur de stora högtalarna mässar en vemodig röst: we are showroom dummies och vi gör vårt bästa för att efterleva detta i takt med musikens exakta trummaskiner och synthslingor. I gången som förbinder foajén med själva discot strålar ett ultraviolett sken som faller på alla som passerar och får deras tänder och vita skjortor att bli självlysande. Minsta dammkorn på kläderna avslöjas obarmhärtigt i 12

9 det fluorescerande ljuset och det hela känns mycket futuristiskt. Det är premiärkväll på klubb 1984 och vi, Stockholms unga avantgarde, har samlats för att spegla oss i varandra. Volymen är hög och musiken som spelas är äntligen den rätta. Efter vinterns alla besvikelser hade vi nästan gett upp hoppet, men ikväll känner vi att något speciellt håller på att hända, ett nytt kapitel i livet har precis påbörjats och just här, just nu är vi alla stjärnor. Vid bordet häller Walther upp från flaskan med husets vita vin, Misket Karlovo, denna ljuvliga nektar, och höjer sitt glas. Skål, kamrater! Skål! svarar Peter, Robert och jag unisont. Walther är sångare i bandet Bête Noire, tre år äldre än jag och allas vår mentor. Han har älskat med fler flickor än vi andra, han kan mer om livets goda, om vin, konst och kläder, och han är dessutom exceptionellt stilig. Närmare en och nittio lång, med mörkt hår och en lätt olivton i hyn som ger honom ett vagt sydeuropeiskt utseende. Trots att det endast skiljer några år mellan honom och oss har han en air av världsvana omkring sig som är oemotståndlig. Vi har alla lagt oss till med ett vuxet sätt att prata, men Walther är den ende som, åtminstone inbillar vi oss gärna det, har täckning för det. Han har förmågan att kliva in i ett rum och direkt bli dess mittpunkt, till lika delar på grund av sitt utseende, sin karisma och sitt bullrande skratt. Vi hade träffats en av dessa halvt misslyckade kvällar under vintern när vi sökte efter ställen mer i vår smak än de som vanligtvis erbjöds. Vi presenterades av våra gemensamma vänner från Skolan på BZ, discot på översta våningen i ett av husen vid Berzelii park. 13

10 Många i sällskapet var uppvuxna i Stockholm, andra kom liksom jag ursprungligen från någon förort, men jag var den ende som ännu inte bodde i stan. Detta gjorde att jag kände mig en smula osofistikerad i Walthers närhet men så fort vi började tala om vårt stora gemensamma intresse, musiken, fann vi varandra. När taket över dansgolvet öppnades i vinternatten och snöflingorna föll genom stroboskopets ljus var vi redan vänner. Walther tar nu ett djupt bloss på en av sina otaliga John Silver med filter och spanar runt i lokalen. Jag ser till min besvikelse att Daniella inte tycks vara här ännu. Jag tror inte hon kommer heller, det verkade inte riktigt så, säger Peter. Nej, men hon sa väl att de kanske skulle dyka upp? Jag hör hur skuldmedveten jag låter. I mina försök att entusiasmera en från början misstrogen Walther har jag nästan lovat honom detta. Tidigare på dagen hade jag, som så ofta förr, stått och rökt en cigarett framför Skolans monumentala tegelbyggnad på den stentrappa där vi brukade samlas på rasterna. När Peter kom fram och berättade den stora nyheten var jag först skeptisk. Har vi inte hört det där förut om klubbar på vanliga discon? De säger att det ska vara mer new wave, men sen när man väl är där kör de på sin höjd en Bowielåt, sen är det samma musik som alltid. Jo, men jag tror det kan bli bra. Iggo och Urbal ska spela plattor och Sydney har lovat att de ska få fria händer. Och stället har vinrättigheter, det är inget trist café. Sydney är legendarisk discjockey och ägare till Big Brother, ett av Stockholms äldsta discotek som nyligen 14

11 flyttat till Grev Turegatan. Hans namn innebär att det hela plötsligt känns spännande. På väg hem över skolgården möter Peter och jag Daniella Vogel, ett klassiskt exempel på den fula ankungen som blivit en vacker svan. Hela sin uppväxt har hon blivit retad för sin längd, hon har till och med haft problem med ryggen och för en tid tvingats bära en speciell stödkorsett. Nu är hon en av Skolans absoluta skönheter. I hennes sällskap går en flicka jag aldrig har sett förut. Vi hälsar på avstånd. Ska ni till Big Brother ikväll? frågar Peter. Det kommer att bli något helt nytt. Det är det jag är rädd för, skrattar Daniella. Kanske, vi får se. Okey, hoppas ni tittar förbi, ropar han till dem när de går iväg, ditt lilla popoffer, fortsätter han med lägre röst, men han säger det skämtsamt, inte elakt, för vi gillar båda Daniella. Hon tillhör den sällsynta typen av vackra människor som inte behöver kuva alla i sin omgivning för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Vem var Dannis kompis? undrar jag. Hon heter Lina. Varför har jag aldrig sett henne förut? Jag vet inte. Kanske för att hon går på Södra Latin? Kanske det. Otroligt vacker. Ja, hon är fin. Men svår, sägs det. Hur menar du? Hon lär vara rätt sval, lite hemlig. Det gör henne ju tyvärr bara ännu mer spännande. Så är det väl för alla. Man vill ha det man inte kan få. Ända tills man får det. Då vill man ha något annat. Vi är båda sjutton år och hans ord känns på samma gång obehagligt cyniska och uppriktigt sanna. 15

12 När jag kommer hem ringer jag genast Walther för att berätta om den nya klubben och sedan jag övertygat honom om att följa med lockar han själv med en nyhet. Det låter ju faktiskt toppen, men då tycker jag att du först kommer hit till Linnégatan, så kan vi prova något jag införskaffade hos min frisör när jag klippte mig idag. Han gör en välavvägd konstpaus för att reta min nyfikenhet. Vadå? frågar jag otåligt. Frisyrgelé från Toni & Guy. Vad för något? Det är grymt skumt. Jag vet inte vad det innehåller, men det är som en blandning av brylcrème och hårspray, ungefär. Tänk dig en genomskinlig puré som man har i håret, sen stukar man till det på önskat sätt, men det blir ändå inte flottigt. Kalas, faktiskt. Det låter ju briljant. Då kommer jag vid sju. Vi bör nog vara där senast tio, för jag tror det kommer att bli mycket folk. Finns det möjligen något att dricka hos dina föräldrar? Svar: ja. Kan jag duscha där också? Givetvis. Utmärkt, då ses vi vid sju. Jag lägger på luren, upplyft. De hygieniska problemen lösta, gratis alkohol likaså, samt en ny kosmetisk hårprodukt att inspektera, allt är toppen. Vi brukar fly våra små lyor och bege oss till Walthers föräldrars lägenhet på Linnégatan så ofta vi kan, det vill säga så fort den står tom, när hans föräldrar är på någon av sina många resor. Lägenheten är smakfullt möblerad och med en riktig 16

13 flygel på vilken Walther spelar och skriver sina delar av sångerna medan jag sitter bredvid med min akustiska gitarr och kompletterar melodierna och försöker komma på nya textuppslag. Ikväll nöjer vi oss med att spela igenom några redan färdiga chansons medan vi dricker ett par flaskor Lambrusco, ett nytt italienskt mousserande rött vin. Vi upplever det som höjden av elegans, för alla smaker är nya och vi ser fram emot alla de läppar vi ännu inte har kysst, alla sånger vi ännu inte har sjungit, allt vin som fortfarande har att passera våra strupar. Sedan kommer det stora ögonblicket: den nya hårgelén; direktimporterad från Toni & Guy i London till salongen på Nybrogatan. Walther strålar, lika stolt som en nybliven far, även om han inte riktigt lyckas förklara vad den egentligen innehåller. Mitt blonderade hår, som jag bara för något år sedan kämpade för att få att spreta uppåt i ett försök att efterlikna mina punkhjältar, får den nu så eftertraktade looken med bakåtslickade sidor och en lång lugg ner över vänstra ögat. För en gångs skull håller det sig på plats, den något knastriga stelheten finner jag mig gärna i. Vad tycks? frågar jag. Superbt, säger Walther, innan han fortsätter med ett småleende: Fast min frisör, som ju är homosexuell, påstår att den manliga säden är det allra bästa hårfixativet. Va? Han skrattar högt när han ser min chockade min. Jo, du hörde rätt. Sperma är tydligen bäst. Du har väl inte tänkt prova det ikväll, hoppas jag? Nej, fullt så roligt ska vi inte ha det, skrockar han, nöjd med effekten av sitt uttalande. 17

14 Min ekipering för kvällen är följande: Vit smokingjacka som jag köpt begagnad på Sverige Hjälper, ett par avlagda svarta smokingbyxor som jag övertagit från min far, en vit skjorta som hjälpligen kan passera för en riktig smokingskjorta, samt en givetvis svart fluga med ett elastiskt band som fästs i nacken och, la pièce de résistance, mitt nya vinröda cummerbund. Framåt halv tio ställer vi oss framför hallspegeln för en sista inspektion. Walther är iförd en midjekort mörkblå militärjacka och ett par udda dunkelgrå byxor, hans bruna hår ligger perfekt. Vi är tillfredsställda med det vi ser, vi matchar varandra väl. Vi hade kunnat vara medlemmar i samma band och i detta ögonblick skulle jag ge vad som helst för att det verkligen vore så. Nå, min unge vän, frågar Walther slutligen. Är du klar för nattens övningar? Jag är klar. Contra Mundum? Contra Mundum. Vi skålar och sveper det sista i glasen. Då så. Låt oss färdas. Och ut i den kyliga natten ger vi oss av. Två vänner på väg mot ljusen, mot flickorna, mot fyllda glas. Unga män som söker någon sorts extas. I nattens alltmer druckna glam försöker jag hela tiden ha uppsikt över den självlysande ingången. Om nu Daniella trots allt dyker upp finns det en chans att Lina är med. Utan att riktigt veta vad jag tänker göra då, kan jag inte sluta hoppas. Jag blir själv förvånad att det känns så viktigt för mig. Till slut inser jag att det inte kommer att hända. Jag 18

15 släpper tankarna och koncentrerar mig på nuet, och framåt natten finner jag mig själv med en flicka som är full av beröm för Bête Noire i allmänhet och mig i synnerhet. Singeln är ju fantastisk, men jag har varit på ett par konserter också och det är ju texterna som gör er speciella. Så suggestiva, så förbjudna, berömmer hon på ett både manierat och ganska bedårande sätt. Tack, vi gör ju vårt bästa för att vara just suggestiva och eh, förbjudna. I det här läget skulle jag ha hållit med om vad som helst. Det är i alla fall väldigt spännande det ni gör, skönt att det äntligen händer något nytt i Stockholm. Visst är det? Och inte bara här, det händer saker i hela världen just nu. Ja, det är underbart. Hon lutar sig fram och nästan mer andas än viskar i mitt öra: Och jag tycker du är rätt underbar också. Jag har haft sex förut, men det är bara andra gången någonsin som en flicka så tydligt stöter på mig. Jag känner hur naturen startar processen direkt, jag har stånd redan innan hon säger: Du, när vi går härifrån, kan vi inte göra det tillsammans då? Hennes läppar snuddar vid mitt öra. Gärna. Min röst låter tjock och svullen. Blodvallningar fortplantas i hela min kropp, jag är redan på väg in i det renaste av alla tillstånd; total koncentrerad kättja inget förflutet, ingen morgondag bara här och nu. Någonstans är jag givetvis medveten om att detta knappast skulle ha hänt om hon inte känt igen mig och vetat 19

16 vad jag sysslar med, men det gör det snarare ännu mer upphetsande. Jag har skapat något som gjort ett starkt intryck på henne och nu skördar jag frukterna. Varför ska endast de vackraste människorna få njuta av ögonblick som dessa? De har ju enbart haft turen att födas av föräldrar med rätt genuppsättning. Det jag har åstadkommit är unikt och jag har förtjänat min belöning. Vi tar en taxi hem till mig, hon har tillräckligt med pengar för att vi ska slippa den hemska nattbussen. Under resan för jag händerna upp mellan hennes ben och jag känner att hon är iförd strumpor och strumpeband, något jag aldrig tidigare upplevt. Trosorna är av ett sidenaktigt material och kontrasten mellan de artificiella tygerna och den mjuka huden är spektakulär, och när hon kysser min hals blir upphetsningen akut. Sedan inne i min lägenhet: inga ord, inga löften, endast kåta famlande händer som sliter av varandras plagg. Hon behåller sina underkläder på; de skinande svarta attributen som ramar in hennes ljusa kropp. Hon lägger sig tvärs över sängen och jag ställer mig på knä, viker undan trosorna och börjar slicka hennes blonda sköte. Hon doftar och smakar salt, nästan fränt, men det ökar bara min åtrå. Det är bara något år sedan jag för första gången älskade med en flicka på ett sätt som gjorde oss båda nöjda, ett sätt som kändes fullbordat. Efteråt steg jag upp för att hämta något att dricka, utan att skämmas det minsta för min nakenhet. Samma känsla nu. Jag faller över henne och låter mina händer glida över hennes ben, sensationen av strumpornas svala silke som ändå släpper igenom något av kroppens värme, sedan direktkontakten med den nakna huden, stjärten, brösten. 20

17 Jag är full, men inte för full, ruset bara dämpar mina lustar tillräckligt för att jag ska hinna ta in allt. Jag är fullständigt närvarande och samtidigt hopplöst förlorad. 21