Guideböcker till historiska platser

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Personer & ord sid 4 5 (3 6) Huvudtext sid 6 18 (7 31) OBS: Sidor med mycket färg: sid 1, 2 & 3. Fakta om e-boken Titel: Skäggets historia 1893 Totalt antal pdf-sidor: 18 st. Format: Liggande A4. Storlek: 1 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: Originaltext publicerad: Författare: Jakob von Falke ( ) Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Skäggets Historia 1893

3 FÖRORD Under flera tusen år har män tvingats välja: skägg eller inte skägg. En av de första forskarna som skrev om skäggets historia var tysken Jakob von Falke. Nu ger vi för första gången ut hans Skäggets historia i e-bokform. Skägg i forntida Persien. År 1893 kunde svenskarna läsa en artikelserie om skägg i Ny Illustrerad Tidning. Artiklarna skrevs av Jakob von Falke (f 1825 d 1897) och handlar om allt från faraonernas lösskägg till grekernas filosofskägg och hur prästerskapet följt skäggmodet precis som alla andra. Författaren var inte bara en av 1800-talets mest respekterade konsthistoriker utan arbetade också på flera av Europas största muséer. von Falke hade alltså den perfekta bakgrunden för att göra en historik över skägget och frisyrernas växlande historia. Det här första gången som den här artikelserien har sammanställts till en e-bok. Vi gör det eftersom de flesta fakta och observationer är lika aktuella i dag som när de skrevs för över 100 år sedan. För att du ska hänga med bland alla historiska personer som nämns i texten har vi lagt till ett litet persongalleri i slutet av e-boken. Trevlig läsning! Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@e-boksbiblioteket.se Copyright 2012 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken SKÄGGETS HISTORIA 1893 publicerades digitalt första gången i mars 2008 och uppdaterades den 28 juli Berättelsen är hämtad ur tidskriften Ny Illustrerad Tidning i april Författare: Jakob von Falke ( )

4 PERSONER OCH ORD Scipio Africanus. Romersk fältherre som levde 235 f Kr 183 f Kr. Alexander den store. Kung i Makedonien som erövrade stora delar av Mellanöstern. Alexander levde 365 f Kr 323 f Kr. Allongeperuk. Kommer från det franska allonger som betyder förlängt/utsträckt. Ariadne. Kvinna i grekisk mytologi, dotter till kung Minos på Kreta. Assyrierna. Det assyriska riket hade sitt centrum i nuvarande Irak och existerade mellan 2000 f Kr 609 f Kr. Augustus. Romersk kejsare, född 63 f Kr död 14 e Kr. Bacchus. Romersk vingud som också är känd i den grekiska världen som Dionysos. Bayeuxtapeten. Medeltida textil som skildrar normandernas erövring av England år Julius Caesar. Romersk fältherre och makthavare, född 100 f Kr mördad 44 f Kr. Cicero. Romersk politiker och författare, född 106 f Kr död 43 f Kr. Clemens VII. Påve, född 1478 död Dürer, Albrecht. Tysk konstnär, född 1471 död Eforer. I Sparta styrde två kungar. För att se till att kungarna skötte sitt jobb utsåg folkförsamlingen fem eforer. Filip den gode. Hertig av Burgund (kallas också Filip III), född 1396 död 1467). Fredrik Barbarossa. Tyskromersk kejsare, född 1122 död Frygerna. Det frygiska riket hade sitt centrum i nuvarande Turkiet och var ett eget kungarike omkring 700 f Kr 600 f Kr. Genadierer. Troligen menar författaren grenadierer, med modern stavning grenadjär. Soldat som har till uppgift att kasta handgranater. Godfrid Plantagenet. Normandisk greve (namnet stavas i dag Gottfrid eller Geoffrey ), född 1113 död Hadrianus. Romersk kejsare. Född år 76 död år 138. Hatasu. Egyptisk kvinnlig farao som i dag är känd som Hatshepsut. Hon härskade mellan f Kr under den artonde dynastin i det Nya riket. Henrik I. Kung av England, född 1068 död Henrik III. Kung av Frankrike och Polen, född 1551 död Hertigen av Alba. Hertigen Fernando Alvarez de Toledo Alba kallas ofta för den förskräcklige eller järnhertigen. Han var ståthållare i Nederländerna, född 1507 död Innocentius XI. Påve, född 1611 död Jabot. Rynkig remsa som prydde mansskjortan på bröstet. Johan. Kung av Böhmen, född 1296 död Joner. Det joniska folket bodde på de östra öarna i nuvarande Grekland och i västra Turkiet. Julianus. Romersk kejsare, ofta kallad Julianus Apostata eller avfällingen. Född 331 död år 363. Var kejsare mellan Julius II. Påve, född 1443 död Karl IV. Tysk-romersk kejsare, född 1316 död Karl V. Tysk-romersk kejsare, född 1500 död Karl den djärfve. Hertig av Burgund (kallas numera Karl den djärve), 3 4

5 född 1433 död Karl den skallige. Romersk kejsare och frankisk kung, född 823 död 877. Karl den store. Frankisk kung, född 742 död 814. Konstantin den store. Romersk kejsare. Född 272 död 337. Införde kristendom som statsreligion i romarriket. Karolinger. Kunglig ätt som styrde delar av Frankrike mellan Konstantinopel. Det gamla namnet på Turkiets huvudstad Istanbul. Lateranen. Flera religiösa byggnader i Rom som tillhör Vatikanstaten. Longobarderna. Germanskt folk som också kallas langobarder. Erövrade under 500-talet delar av Italien. Ludvig XIV. Kung av Frankrike, född 1638 död Major domus. I det merovingiska riket bestämde kungarna men det var en major domus som skötte det praktiska arbetet, ungefär som en modern statsminister eller premiärminister. Marathon. Ort i Grekland där ett stort slag ägde rum år 490 f Kr. Marius. Romersk politiker, född 157 f Kr död 86 f Kr. Maximilian. Tysk-romersk kejsare, född 1459 död Melanchton, Philipp. Tysk teolog och medarbetare till Martin Luther, född 1497 död Merovinger. Det merovingiska riket styrde delar av nuvarande Frankrike, Belgien och Tyskland mellan ca Mignonerna. Det franska ordet betyder älskling. Mignonerna var en samling unga modefrälsta män i Paris under talet. Mignonerna var hatade av vanligt folk. Otto III. Tyskromersk kejsare, född 980 död Prelater. Samlingsord för personer inom kyrkan. Slangordet prälle kommer från ordet. Prince consort. Maken till en drottning, som inte själv har någon makt. Ptolemäerna. I dag kallar vi den här kungliga dynastin för den ptolemaiska dynastin. De härskade i Egypten från 305 f Kr 30 f Kr. Sassaniderna. Det sassanidiska riket hade sitt centrum i nuvarande Iran och existerade mellan år 226 och 636. Scipionerna. En av romarrikets mest inflytelserika familjer. Mellan 350 f Kr 111 f Kr var minst 15 medlemmar av familjen konsuler. Familjen kallas ibland för Cornelii. Séez. Ort i nuvarande Frankrike. Seleukidiska riket. Riket varade mellan 312 f Kr 60 f Kr och bestod av bland annat nuvarande Irak, Turkiet, Iran och Afghanistan. Biskop Serlon. Biskop i Savigny som i början av 1100-talet också styrde kloster i England. Speier. Staden Speyer ligger vid floden Rhen i södra Tyskland. Sueverna. Germanskt forntida folk som i dag kallas sveber. Folket bodde under första århundradet i nuvarande Tyskland. Wallenstein. De wallensteinska mustascherna är döpta efter hertigen Albrecht von Wallenstein som var fältmarskalk under 30-åriga kriget. Född 1583 död Wilhelm Eröfraren. Kung i Normandiet som erövrade England 1066 (namnet stavas i dag Vilhelm Erövraren), född 1027 död von Kaiserberg, Geiler. Tysk predikant och författare, mest berömd för skriften Narrenschiff (betyder narrskeppet ), född ca 1445 död

6 Från Ny Illustrerad Tidning under våren 1893 är man betraktar våra dagars män och ser hurosom den ene bär helskägg, under det att den andre är alldeles slätrakad, huru den ene sträfvar att få sin klent utrustade mustasch så tjock och lång som möjligt, medan den andre för rakknifven offrar hvart enda strå på öfverläppen, hur den ene pryder sig med modernt, spetsadt hakskägg, under det att den andre föredrager gammaldags polisonger när man varsnar denna omväxling och mångsidighet, vore man frestad att tro, att skäggets form uteslutande vore beroende på rent godtycke eller på den individuella smaken. Så är emellertid eller har åtminstone icke alltid varit förhållandet. Ännu i midten af detta århundrade hade minsann ingen gentleman vågat uppträda i England, i ett sällskap eller ute, prydd med mustascher; ty han skulle då snart fått erfara, att han icke hade rättighet att ge sin skäggväxt den form, han behagade välja. SKÄGGETS HISTORIA Skäggets form är underkastad nationella egendomligheter, såväl som modet för dagen och smakens växlingar. Den utgör därför ett stycke kulturhistoria, om än blott i miniatyr. Skäggets historia står näm ligen i närmaste samband med dräkternas historia i allmänhet, med hårets form och dräktens snitt i nacken och vid halsen. Det är lätt att inse, att ett fritt växande hår lägger hinder i vägen för ett yfvigt skägg; långt hår kräfver kort skägg eller ett slätrakadt ansikte; helskägg åter ger anledning till kortklippt hår fastän denna regel icke alltid gäller, utan undantag ofta gifvas. Då vi gå på att studera skäggets historia, dess moder och växlingar, få vi därför icke uteslutande fästa uppmärksamhet vid skäggets form. Oftast måste vi taga hänsyn till håret och halsbeklädnaden under olika perioder. Växelverkan mellan hår och skägg uppenbarar sig redan i den verkliga historiens gryning, i det uråldriga Egypten. Egypterna voro redan 3000, ja 4000 år f. Kr. ett kulturfolk, som fäste stor vikt vid toa letten och till den använde raffinerade konstgrepp. Och männen såväl som kvinnorna begagnade sådana vid ordnandet af sitt hår. Den förnäme 7 8

7 egyptern bar håret långt i nacken och vackert ordnadt; på alla gammal-egyptiska afbildningar gör det intryck af att vara friseradt. Däremot saknas helt och hållet skägg. Hela ansiktet är slätrakadt. Tydligen var den härskande åsikten den, att långt skägg (och långt hår och långt skägg äro helt visst tillsammans för mycket af det goda!) icke var förenligt med finare seder och högre kultur. Den civiliserade människan ådagalägger i viss mån sitt herravälde öfver naturen genom att lägga hinder i vägen för dess alltför yppiga växtkraft; hon klafbinder naturen och visar sig därigenom höjd öfver barbariet, öfver naturmänniskans ståndpunkt. Undantag gåfvos dock i Egypten. Statyerna och öfvriga afbildningar af konungar ha, i synnerhet under det äldre riket, å det för öfrigt slätrakade ansiktet under hakan ett skägg, som ibland slutar i en lock, men som vanligen är fyrkantigt formadt. Detta hakskägg det ser ut som om det vore löst påsatt utgjorde ett rangmärke, var en regeringsmaktens symbol. Därför bäres det äfven af drottning Hatasu, ty hon var regerande drottning, och henne gemål var endast prince consort. Hon sitter också till höger, och hennes gemål till vänster. Om de höga personerna äfven i det verkliga lifvet hade detta skägg fastklibbadt vid hakan, eller om det endast anbragtes å deras bilder, är naturligtvis svårt att afgöra. Med assyrierna var förhållandet annorlunda. Af alla jordens folkslag voro helt visst assyrierna de, hvilka skänkte sitt skägg den största omvårdnaden och behandlade det med den konstrikaste och mest raffinerade omsorg. Och hvad deras yppiga hår beträffar, öfverträffas de endast af sextonhundratalets och sjuttonhundratalets peruker. Konungen, de förnäma, krigarna, ja, till och med männen af folk et rättade sig efter det egendomliga modet; endast tjänar na, hvilka fläktade på konungen eller buro hans solskärm, och andra manliga tjänare, som uppenbarligen tillhörde slafvarnas klass, voro slätrakade, under det att deras hår därför icke var mindre konstrikt friseradt. Assyrierna läto, efter hvad det vill synas, hår och skägg växa så långt de ville, så långt naturen det tillät. Håret, tjockt och svart, hängde långt ned bakåt, från hjässan väl glättadt och i nacken veckladt i tjocka rullar, så att det ej likt allongeperukerna föll ned utefter ryggen. Det låg i nacken såsom en tjock, skyddande, konstrikt ordnad valk och lika hos både förnäma och låga. Men hårets konstfulla behandling kunde ändock ej jämföras med skäggets. Skäggets växtlighet var, tyckes det, hos assyrierna obegränsad. Från öra till öra, öfver hela kindbenen, alldeles omslutande munnen, är ansiktet fullständigt infattadt i skägg, vid tinningarna med en liten krusad lock, i hvilken den uppstruckna, likaledes krusade mustaschen växer in. Från underläppen och nedåt är i skäggets anordning ett formligt system genomfördt, alldeles lika hos alla män, i 9 10

8 det att horisontella lager af små, krusiga lockar omväxla med lodräta, tätt intill hvarandra lagda flätor. Antalet af dylika öfver hvarandra varande lager beror på skäggets längd. Och som skäggets krusande är alltför konstrikt för att kunna hafva frambragts på naturligt sätt, måste man haft stort besvär för att med brännjärn och pomador åstadkomma det önskade resultatet. I huru hög aktning skägget stod, såsom varande en manlighetens symbol, finna vi, beträffande assyriernas stamfränder judar na, genom gamla testamentet. Ingen rakknif fick komma judarnas skägg nära, och lagen förbjöd att afskära spetsarna. Skägget var ett heligt ting Det ingneds med välluktande salfvor och kysstes såsom be tygande af vördnad. Judar nas skägg var till formen kort are samt mer krusigt och lockigt än hos assyrierna. Be träffande formen på hår och skägg stodo perserna, ehuru ej af semitisk utan iransk ras, assyrierna närmast. De buro håret i nacken i tjocka, krusiga lockar, ej så långt ned hängande som assyriernas, men ej mindre konstrikt ordnadt. Äfven skägget var kortare och krusigare, men var hos konungarna behandladt på samma sätt, i växlande lager, som hos assyrierna. Och detta sätt att vårda skägg och hår bibehöll sig ända till tiden för det sassanidiska riket, fastän Persien eröfradt af Alexander den store och vordet en provins af det seleukidiska riket, under en lång period var underkastadt inflytandet af grekisk och hellenistisk kultur. Ja, persernas hufvuden äro vid tiden för det romerska kejsardömet ännu sorgfälligare ansade än någonsin förr, liksom hela deras dräkt och deras uppträdande i allmänhet är mer bizarrt och fantastiskt än under konungarna i det gamla riket, Xerxes, Darius och deras närmaste efter trädare. Visserligen förekommer en skägget, kortklippt, naturligare, ehuru det ofta är deladt i långa flätor, men håret, som i nacken i ett svall af krusiga lockar hop samlades i en väldig knut, eller på ömse sidor af hufvudet stod ut i vackert ordnade lockar, medan det utefter ryggen nedföll i regelbundet flät ade band, söker i sällsamma former sin like i hela kulturhistorien. Man kan ej fatta huru denna konstgjorda byggnad kunde hålla sig och med hvilka medel den framställdes. Barbari och kultur, ja, öfver kultur, enas här på ett märkvärdigt sätt, liksom för öfrigt händelsen är med sassanidernas hela dräkt och utstyrsel, ändå från hufvudet till fotabjället. Grekerna och romarna bilda härtill en fullständig motsats. Visserligen göra de ingalunda sitt inträde i historien med sin längre fram så ryktbara klassiska enkelhet resultatet af en verklig kultur, en ädel och luttrad smak och de uppträda ej i sin historias gryning skägglösa. Den äldre tidens greker stå under starkt inflytande af moder från Mindre Asien och rätta sig efter frygiska och joniska plägseder. Däraf den brokiga och trånga dräkt, som vi känna från gamla framställningar af Paris; däraf 11 12

9 äfven den omsorgsfulla vården av skägg och hår, som i äldre tider gjorde sig gällande. Efterverkan däraf spåras ännu i många skulpturverk. Tydligast tager den sig uttryck i Bacchushufvudet ej den ungdomlige Dionysos utan en äldre, mognad mans, sådan den äldre, arkaistiska konsten älskade att framställa honom. Han bär långt hår och helskägg, friseradt i ytterst omsorgsfullt ordnade lockar. Tvinnadt och flätadt, nedfaller skägget på bröstet i de vackraste, bredvid hvarandra lagda lockar och likaledes håret på bägge sidor om ansiktet och djupt ned i nacken. På samma sätt bära Bacchus-prästerna långt helskägg och håret nedfall ande på axlarna och ryggen, men upplöst och mindre konstfullt ordnadt. Helt annorlunda upp fattar den senare konsten den ungdomlige Bacchus. Han har kvar de långa hårlockarna, men ansiktet är fullkomligt skägglöst, ja så gladt och ungdomligt, att hans hufvud ibland ansetts vara en kvinnas, såsom t. ex. händelsen är med det under Ariadne sedan gammalt kända hufvud, som numer betraktas såsom Bacchus. Men det är alls icke förvånande att man här förblandat Bacchus och Ariadne, ty den koketta behandligen af det rika håret och formens kvinnliga vekhet rättfärdigar i hög grad antagandet att man har framför sig ett kvinnohufvud. Denna ytterliga, asiatiskt konstfulla omvårdnad om hår och skägg förefinnes ej längre under Greklands blomstringstid. Konsten har i likhet med lefnadssätt och smak blifvit naturligare, och hårets form har fått rätta sig efter tidsandan. Ett helt och rikt skägg betraktas ännu såsom en prydnad för mannen, men man friserar det ej enligt den gamla tidens sed, liksom man heller aldrig uppträder slätrakad. Skägget bäres måttligt långt och äfven håret är snarare kort än långt. Man tillkonstlade ej och skar skägget i under liga formationer, fastän barberarnas och frisörernas butiker flitigt besöktes. Endast om spartanerna, som utmärkte sig genom sitt långa skägg, berättas det, att eforerna årligen påbjudit, att de skulle låta raka öfverläppen en uppgift som likväl från andra håll bestrides. Likväl förtjänar det att antecknas, att kämparna vid Marathon på den relief, som bevarats till våra dagar, ej hafva något skägg på öfverläppen, medan de bära ett kort, till spetsadt hak- och kindskägg. Sannolikt ha i skilda trakter och under olika perioder växlande moder aflöst hvarandra, liksom plats äfven funnits för en viss individualitet i formandet af skägget, något som man lätt varsnar, om man med hvarandra jämför bysterna af berömda män från Alexander den stores tid. Alla äldre män bära kort helskägg, fast af något olika form. I och med Alexander den store inträdde en fullständigt förändring. Alla afbilder af denna konung ha ansiktet fullkomligt skägglöst, och det berättas, att han utgaf en order att alla hans officerare skulle vara slätrakade. Det 13 14

10 var sålunda vid denna tidpunkt som modet att ha ansiktet slätrakadt började vinna allmän utbredning trots mycket motstånd, icke minst från lagstiftarna i somliga städer. Men deras bemödanden voro alldeles förgäfves. Till och med Aristoteles rakade sig, fastän han var filosof, under det att hans lärare Plato ännu bar helskägg. Alla regent er i de helleniska och hellenistiska rikena, Ptolemäerna, Seleukiderna, o. s. v., uppträdde med få undan tag, utan skägg. Endast gudarna och filosoferna fingo behålla sina helskägg. Zevs kunde ej beröfvas det ståtliga skägg, som konstnärerna och skalderna en gång gifvit honom, och lika litet de öfriga gudarna. Typen var ju en gång fastställd. Och filosoferna, sofisterna behöllo sitt skägg såsom ett tecken till sin värdighet. Men skägget var också för dem så karakteristiskt, att ordspråket sade: «Man är inte filosof för att man har skägg!» Och genom filosoferna, hvilkas släkt icke dog ut, öfvergick filo sofskägget till romarna och fortlefde där långt in i kejsartiden, ty de förnäma romar innorna höllo i sitt hus särskilda filosofer. Men skägget var ej längre konstfullt och elegant vård adt. Tvärt om koketterade hrr filosofer med att ha det så litet ansadt som möjligt. Icke så som skulle de ha burit smutsigt, tofvigt och på ett uppseendeväckande sätt ovårdadt, men ända till en af de sista hedniska filosofernas, kej sar Julianus, dagar förebrådde man dem det affekterade sätt, hvarpå de buro sitt skägg. Romarna följde grekernas exempel. Ursprungligen, i de äldsta tiderna, hade de långt skägg, men då vid pass år 300 f. Kr. bruket att slätraka sig blef allmänt i Grekland och de hellenistiska rikena, antogs det äfven af romarna. De fingo denna plägsed från Sicilien och alltså från ett grekiskt kulturland. Därifrån lät barberarna ha kommit till Rom. Scipio Africanus d. y. gäller för att ha varit den förste romare, som dagligen rakade sitt ansikte, eller snarare lät raka det, ty barberarna (tonsores) öfverflyttade snart i stort antal med sina rakknifvar till Rom, och deras butiker blefvo liksom i Athen samlingsplatsen för sladdrande dagdrifvare och lättjefulla ungdomar. Men de förnäma hade i någon af sina slafvar sin egen barberare och frisör och behöfde därför ej besöka rakstugorna. Alla de framstående romare från följande tider, af hvilka statyer eller byster bevarats till våra dagar, Scipionerna, Marius, Cæsar, Cicero, Augustus och hans efterträdare äro alla slätrakade och bära kortklippt hår. Tydligen var skägget, denna mannens prydnad, åt hvilket andra folkslag ägnade så mycken omsorg, romarna likgiltigt. Och det är anmärkningsvärdt, att under det att grekerna rakade bort skägget vid den tidpunkt, då det var på upphällningen med deras krigiska duglighet, antogo romarna denna mer förvekligade sedvänja just vid den tidpunkt, då de under ständiga krig kämpade för att förvärfva herraväldet öfver världen. Och i århundraden 15 16

11 gingo de skägglösa ända till den tid, då de anstormande barbarerna redan hotade att omstörta deras välde. Då uppträder skägget å nyo. Från och med Hadrianus äro de flesta kejsarbyster försedda med skägg och detta i en form, som tydligt ådagalägger barbarernas inflytande. Med kort krusadt hår, likaledes krusigt skägg och kraftigt framträdande mustascher, ha de kejserliga hufvudena onekligen något barbariskt i sitt utseende (många af kejsarna härstammade ju också från barbarerna). Först med kejsar Konstantin den store, grundläggaren af det grekiska kejsardömet, kommer det slätrakade ansiktet åter på modet, åtminstone i Konstantinopel och det grekiska kejsar riket. Det är den grekiska kulturen, som å nyo gör sig gällande. De byzantiska kejsarna, hofmännen och till och med krigarna uppträda alla utan skägg, endast en och annan kejsare af barbarisk börd undantagen. Ett annat undan tag från regeln bildar den kristna kyrkans prästerskap, som vid denna tid alltid bär helskägg, ett bruk som ända till våra dagar fortlefvat hos de andliga inom den grekiska kyrkan. Romarna hade sålunda i likhet med grekerna kommit därhän att de rakade bort allt skägg och buro håret kortklippt. På kejsar Augustus tid och under hans närmaste efterträdare betraktade man skägget såsom en barbarisk prydnad och det slätrakade ansiktet såsom ett bevis på kultur, på klassisk civilisation. Gallerna liksom germanerna från denna epok äro i samtida afbildningar ut rustade med stort helskägg och långt hår, och håret vårdades omsorgsfullt. Germanerna, stolta öfver sitt långa hår, förstodo att färga det i de fall, då naturen ej gifvit det den önskade nyan sen. Långt hår och långt skägg gällde såsom ett känne tecken för den frie mannen. Den som blef slaf eller krigsfånge, fick både hår och skägg afstubbade. Åtminstone var förhållandent så till en början. Under historiens olika epoker uppträder skägget i växlande former hos skilda germanska stammar. Om sueverna heter det, att de kammade upp sitt hår öfver hjässan, där samlade det i en knut och läto hår tofsen hänga ned i nacken. De ville på så sätt ge sig ett vildt utseende. Ett i sten hugget hufvud, hvilken bild bevarats till våra dagar, framställer en suev med håret ordnadt på nyss beskrifna sätt och med ett ganska långt, spetsigt hakskägg och stora mustascher. Äfven longobarderna buro långt skägg, såsom också deras namn ju antyder om nämligen denna härledning af deras namn är riktig. Med frankerna var förhållandet annorlunda. Vare sig genom romerskt inflytande eller en nedärfd tradition, klippte de, på de merovingiska kungarnas tid, sitt hår kort och slätrakade sig utom på öfverläppen, som pryddes af långa, nedhängande mustascher. Deras konungar däremot, men också endast konungarna, de lockiga konungarna, buro långt hår och helskägg. Och detta sätt att bära sitt hår 17 18

12 behöllo monarkerna äfven sedan deras major domus tillskansat sig makten. Men karolingernas ätt nöjde sig med att taga tronen i besittning. De upptogo ej merovingernas kungliga symboler, långt hår och skägg, utan buro dessa på samma sätt som alla öfriga franker. Det är därför fullkomligt orimligt att framställa Karl den store med långt helskägg och långt hår, såsom hittills alla konstnärer gjort, allt sedan Albrecht Dürer, hvilken skapade denna typ ur sin fantasi. Ty Karl den store hade kort hår och rätt små mustascher och hade sålunda blifvit frankernas bruk trogen, liksom äfven de efterföljande härskarna af hans familj blefvo det. Af dem alla och i synnerhet Karl den skallige ha vi tillräckligt många porträtt för att ej behöfva stanna i tvifvelsmål. Den bästa och trognaste bilden af Karl den store själf är en mosaikbild i Lateranen, som alldeles motsvarar de skildringar man har af hans yttre. Sammaledes förhåller det sig med de frankernas store och de frankiska krigare, hvilka i egenskap af vapendragare, medlemmar af lifvakten eller såsom andra uppvaktande emellanåt finnas afbildade jämte sina härskare. Äfven dessa bära endast mustascher, eller också äro de fullständigt skägglösa. Ty äfven detta förekommer under denna epok af karolingernas välde en öfvergångstid, då klassiciteten, kristendomen och germanska sedvänjor kämpade med hvarandra, blandades och smälte samman, ömsesidigt åstadkommande för ändringar, ända till dess att medeltidens kultur i det tolfte seklet framträdde fullt utbildad. Därför inträffar det att man under nyss skildrade tidrymd jämsides med frank ernas mustascher träffar romarnas och grekernas slätrakade ansikten, äfvensom de äldre tidernas långa skägg. Allt tenderar emellertid afgjordt till slätrakadt ansikte, men ej till kort hår. Tvärt om har, då öfver gångsperioden är till ända, det blifvit mod att de slätrakade männen bära långt, lockigt hår. Men, såsom sagdt, detta försiggick ingalunda utan öfvergångar och växlingar under olika tids skeden. Wilhelm Eröfrarens normander äro på Bayeux-tapeten alla afbildade skägglösa. Hundra år senare predika biskopar i England och Frankrike mot bruket att bära långt hår och långt skägg. Biskop Serlon i Séez hade före den predikan, den han höll för konung Henrik I och hans hof, viss om sin framgång, beväpnat sig med en stor knif, och konung Henrik och hans riddare läto verkligen, bevekta af biskopens tal, honom afskära de långa hårtestar, som misshagade hans högvördighet. Ett porträtt af Godfrid Planta genet visar oss denna monark med ett blondt, men ingalunda långt helskägg. Äfven i Tyskland växlade formen på skägget betydligt under de sachsiska kejsarnas tid. Det blef ett allt allmännare bruk att vara utan skägg, och de som buro sådant, hade det endast kort. Härtill var utan tvifvel i hög grad 19 20

13 rustningens uppträdande orsak, ty som den pansarväfnad, som skulle skydda hufvud och hals, tätt slöt sig om nämnda kroppsdelar, måste skägg et vara till mycket hinder eller åtminstone mycket obehag för den som har sådant. Och likadant blef förhållandet då den slutna, hela hufvudet omslut ande hjälmen efterträdde den spetsiga hjälmen med dess nässkena. Under de tolfte och trettonde århundradena, d. v. s. under den tid då riddarväsendet blomstrade, hade riddaren själf en påfallande kvinnlig karakter. Man han stod ju under kvinnans herravälde. Och kvinnan, som ut bildat sig till en förfinad och elegant dam, fordrade af honom galanteri och ett förfinadt yttre. Och detta riddarens yttre förändrades helt och hållet i enlighet med damernas smak, ja, så att likheten mellan de bägge könens kläder och hufvud bonader varit så lika, att det nästan var svårt att skilja mannen från kvinnan. Mannens kläder räckte ända ned till fötterna, hvilka dock syntes, under det att damerna icke fingo visa sina. Håret bars långt, brändes i vackra lockar och föll ned i nacken och på skuldrorna, alldeles som damernas, med blott den skillnad att dessa senares var ännu längre. Vid denna männens sträfvan att i sitt utseende närma sig kvinnornas, blef skägget naturligtvis en omöjlighet. Ett fullkomligt slätrakadt ansikte var därför regel under riddar tiden, under chevaleriets blomstringsperiod detta bestyrkes af talrika bild er i medeltida manuskript och i andra konstnärliga framställningar från samma tid. Undantag gåfvos dock naturligtvis. Det är tillräckligt att erinra om kejsar Fredrik Barbarossa, den rödskäggige. Men orsaken till detta och andra dylika undantag var dubb el. Å ena sidan inföll kejsar Barbarossas regering i början av chevaleriets dagar, då öfvergångstidens moder ännu delvis fortlefde. Å andra sidan återfick helskägget efter de frankisk-karolingska mustachernas försvinnande åter rang, heder och värdighet af manlig prydnad. Därför buro samtliga kejsare af det sachsiska huset helskägg, utom den i unga år bortryckte Otto III. De buro det emellertid ingalunda långt utan snarare kortklippt. Och likaledes var förhållandet med kejsar Barbarossas skägg. Man misstager sig grundligt, om man tror att han bar ett långt skägg, såsom sagan framställer honom. Olika bilder av denna kejsare visa honom visserligen med helskägg, men kortklippt. På samma sätt förhöll det sig med andra furstliga personer. Riddarna däremot uppträdde, såsom vi sett, utan skägg, ja, helt och håll et slätrakade. Rakadt ansikte förblef regel ända till medeltidens slut. Vid det burgundiska hofvet, som under 1400-talet dikterade moderna, buro under Filip den godes och Karl den djärfves regeringar hvarken furstarna själfva eller deras hofmän och riddare något skägg. Förhållandet var detsamma med köpstadsfolket. Ja, i städerna förbjöds det ut

14 tryckligen att ha skägg. Så heter det t. ex. i en förordning om klädedräkten, utfärdad i Speier 1356: «Ingen man må skägg bära». Denna föreskrift synes antyda att skägget åter hotade att komma på modet, hvarför vederbörande ansågo sig börja vidtaga åtgärder mot detsammas införande. Så förhöll det sig också. Allt sedan midten af fjortonde århundradet träffar man många riddarporträtt, i synnerhet på grafstenar, hvilka visserligen för öfrigt ha skägglösa ansikten, men bära mustascher ett ända sedan karolingernas tid i det kristna Europa bortlagdt mod. Bland andra är konung Günther af Schwarzburg ( 1349) på sin grafsten så framställd. Modet förekom sporadiskt i hela västra Europa, ända till Spanien. Och hvarifrån kom det? Därom ger Hageks böhmiska kröning en upplysning, som förtjänar att tagas för god. År 1329, förmäler den, började man i Böhmen att använda kläder af sällsamt snitt. «Då begynte riddarna äfven bära långt skägg, i stället för att man förut rakat sig, och somliga buro äfven mustascher, påminnande om hundars och katters morrhår, allt efter hedniskt bruk.» Modet betecknas sålunda uttryckligen såsom varande af hedniskt ursprung, och från Böhmen skulle det ha utbredt sig vidare, något som låter sannolikt, under det då regerande luxemburgska husets auspicier. Den orolige konung Johan, kejsar Karl IV:s fader, förde det till Frankrike. I Tyskland räckte detta mod till början av femtonde seklet. Därpå försvann det åter, och alla män buro sedan slätrakade ansikten, ända till medeltidens slut. Men under det att man omsorgsfullt skrapade bort från ansiktet hvartenda skäggstrå, fick håret växa fritt. Man bar det i långa lockar, så långt som möjligt och nedhängande på skuldrorna, som likt kvinnornas voro blottade. Det var ett egendomligt, ett excentriskt tidehvarf, under hvilket manliga och kvinnliga moder ofta bytte plats. Damerna rakade bort håret vid tinningarna och gömde det öfriga under hufvor och hårklädslar. Det skulle synas så litet som möjligt. Herrarna däremot sökte lysa genom hårets ypp iga växt. Mannens hufvud hade blifvit en kvinnas. I och med den begynnande reformationen och den stora omhvälfning i seder och bruk, som inträdde vid öfver gången från det femtonde till det sextonde århundradet, erinrade sig männen åter att de voro män. Tiderna hade blifvit allvarliga, och männens kvinnligt vekliga frisyr passade ej längre. Då uppträder skägget å nyo och vinner på några få år allmän utbredning, dock icke utan ett visst motstånd, i synnerhet från de andligas sida. Det är ej första gången man här märker, att de andliga allvarligt motsätta sig ett nytt mod, som de själfva skynda att antaga, så snart det börjat bli föråldradt, och förfäkta såsom högst ärbart och sedesamt i motsats till senare uppstående mod. Vi ha ju sett huru det engelska och franska prästerskapet ifrade mot långt hår och långt skägg liksom alla andliga nu bekämpade det nya modet att bära skägg

15 Men när detta mod vunnit allmän utbredning, upptogs det äfven af prelater och munkar. Till och med påfvarna Julius II och Clemens VII hade helskägg. I Frankrike inträffade det dock att yngre andliga, hvilka vid tillträdandet af sina ämbeten buro skägg, af sina förmän tvungos att först låta slätraka sig. Liksom förr uppträdde nu skägget till en början i växlande former, nämligen än inskränkande sig till mustascher detta dock mera undantagsvis, än såsom långt, nedhängande, vid hakan deladt helskägg. Skäggets form var underkastad ett fullkomligt godtycke och slog ofta öfver i det bizarra. Personer funnos, hvilka rakade den ena kinden, under det att den andra var beväxt med långt skägg. Grefve Eitelfriz von Zollern t. ex., den bekante landsknektshöfdingen, bar sitt skägg på ena sidan ordnadt i flätor. En annan krigare, friherre Andreas von Rauber, hade ett så långt och yppigt skägg, att han kunde linda det kring lifvet. Egendomligt är att se huru Geiler von Kaiserberg i sina predikningar om Das Narrenschiff uppfattade dessa förhållanden. Naturligtvis betraktade han alla män med skägg såsom narrar, hvilka vilja väcka uppseende; därför bära de sitt skägg i de sälsammaste former, såsom halflångt eller bortrakadt på ena kinden, eller såsom mustascher eller såsom ett slags små polisonger. Och ehuru skägget ju odisputabelt är ett tecken till manlighet, fick det i sede predikantens mun en alldeles motsatt betydelse. «Sålunda», säger han på ett ställe, «kommer det också att gå våra skäggiga narrar, ty när de stoltsera öfver sitt skägg, skola de hemligen fångas af det under jordiska lejonet; intet ärligt och manligt frambringa de utan stoltsera öfver obetydliga saker, såsom sina skägg; de äro förvekligade män och yfvas liksom kvinnorna öfver sina kransar, grannlåter och blommor, men lyckan vänder sig och det, af hvilket de ville vinna berömmelse, skall lända dem till skam och nesa.» Men när reformationen utbredt sig, hade skägget redan vunnit en obestridd position, och det protestantiska prästerskapet, som i likhet med Luther och Melanchton i början uppträdt utan något skägg, utrust ade sig utan betänkande med ståtligt helskägg. Man kan på historiska porträtt godt studera skäggets och hårets historia under detta tidehvarf. Kejsar Maxi milian bär i yngre år långt, lockigt hår, under det att ansikt et är slätrakadt; senare se vi honom med kort hår, men fortfarande alldeles skägg lös. Albrecht Dürer har såsom ung slätrakadt ansikte och utomordentligt långt, lockigt hår, därpå låter han skägget växa, men bibehåller det långa, yppiga, omsorgsfullt skötta håret, som faller ned på skuldrorna. Så se vi honom på hans berömda konterfej i München. Senare klipper han sitt hår och stubbar af skägg et. Porträttmedaljongen från hans senare tid visar honom med s. k. Kolbe, d. v. s. med 25 26

16 håret i pannan nedhängande och tvärklippt i rak linje från tinning till tinning. Kejsar Karl V:s porträtt från yngre år visa honom likaledes skägglös; senare bär han håret kort och låter skägget växa. Det är skägget, som här, i likhet med hvad det under tidigare perioder gjort, utöfvar sitt inflytande på hårets form. Förut hade det långa, putsade håret icke tillåtit skägget att växa; nu, när skägget kommit till herraväldet, tvang det håret att draga sig tillbaka. Vid pass år 1520 blir det allmänt bruk att i pannan tvärklippa håret i s. k. Kolbe; och till nämnda mod hör, utan undantag, kortklippt helskägg. Men äfven detta mod fortlefde endast några år tionden. Klädernas af modet betingade snitt vid halsen uppreste skrankor däremot. Vid slutet af femtonde seklet hade männen burit djupt urringade kostymer; sedermera hade skjortan börjat skjuta upp ofvan tröjans kant, omslutit halsen och bildat ett krås, som, i begynnelsen helt litet och sirligt, efter midten af femtonhundratalet utvecklats till den stora, spanska pipkragen. Denna styfva och stela halsprydnad lade svåra hinder i vägen för bruket att bära skägg och långt hår. På grund häraf kortklipptes det senare, och skägget afrakades från kinderna samt in skränktes till ett spetsigt hakskägg. Mustascherna, som ingalunda voro i vägen, fingo vara kvar, och de buros till och med större än förut. Eleganterna i Paris, ja, äfven konung Henrik III, mignonernas herre, bortrakade äfven det lilla hakskägget och bar, jämte de sirligt skötta mustascherna, endast ett litet pipskägg på underläppen. Det är denna skägg formation, som vanlig en och falskeligen kallas Henri quatre; men Henrik IV bar, såsom af hans porträtt framgår, kortklippt helskägg; namnet Henri trois är det riktiga. Men Henrik IV utgjorde icke det enda undan taget från modets regel. Det kortklippta, under hakan tillspetsade helskägget, som i våra dagar åter kommit på modet, var ingalunda sällsynt. Ja, hertigen af Alba, den förskräcklige, bar ett skägg så långt att det föll ned på bröstet. Men detta härledde sig ej från något särskildt spanskt mod utan berodde på hans individuella smak. I början af det sjuttonde århundradet sänkte sig åter den styfva ringkragen och lade sig slät och mjuk på bröst och skuldror. Därmed voro hindren borta för hår och skägg att fritt utveckla sig. Men endast håret gjorde bruk af den nyvunna friheten. Hvad skägget angår, försvunno nu till och med de sista resterna af helskägget. Kinderna slätrakades helt och hållet och skägget inskränktes till öfverläppen, underläppen och hakan. Mustascherna buros under detta mod, det wallensteinska, som behärskar hela tiden för trettio åriga kriget, i växlande former, än uppstrukna, än på ungerskt sätt nedhängande, afstubbade eller spetsade. Skägget hölls än spetsigt, än bred are. Hufvudformen var dock alltid densamma. Det märktes lätt öfverallt vid armén liksom i salongen, hos 27 28

17 generalen och öfversten lika väl som hos gemene man, vid hofvet som hos borgaren. Ända till midten af 1600-talet före kom knappt någon förändring. Emellertid hade hårets frisyr grundligt förändrats. Håret hade gjort bruk af sin frihet. Det hade växt och växt, till dess att det oklippta hårets natur liga längd icke längre tillfredsställde moderaseriet. Då kom peruken till hjälp och, fullföljande modets tendens, utbildade den sig till dessa oerhörda hårbyggnader, hvilka äro kända under namn af allonge peruker och som äro så karakteristiska för Ludvig XIV:s hela kulturepok. Men nu framträdde samma drag, som vi redan förut ett par gånger iakttagit: hår ets eller rättare sagdt perukens frodighet tålde icke något skägg. Ett långt skägg jämte den stora peruk en det hade varit för mycket på en gång för den europeiska smaken. Den åsyftade elegansen skulle ha slagit öfver i barbari. Också kan man å de talrika porträtten från denna tid nästan årtal för årtal se huru håret undan för undan tilltar och skägget samtidigt krymper samman och försvinner. Först går hakskägg et bort, underläppen rakas, och endast mustascherna bibehållas. Därpå bli äfven dessa allt mindre och mindre. Till en början rakas de så att det endast utgöra en smal linje, som i ändarna uppvrides, men sedan afstubbas ändarna och rakknifven lämnar kvar under näsborrarna blott ett par svaga antydningar om hvar mustascherna skulle sitta, om de funnes. Därpå försvinna äfven dessa små fläckar, och innan det sjutton de sek let når sitt slut, uppträda alla de som bära peruk med full komligt slätrakade ansikten. De andliga, hvilka i början ifrigt motsatte sig användandet af peruk, följde modet, ehuru de såsom vanligt kommo på efterkälken och icke antogo modet förr än det började bli gammalmodigt. Det fanns t. ex. påfvar, hvilka buro Wallensteinare lika ståtliga som någon krigs öfverstes. Påfven Innocentius XI bar ännu dylikt skägg, långt sedan såväl officerare som hofmän upp hört att använda sådant. Samma var förhåll andet med de protestantiska prästerna. Ännu i början af adertonde århundradet hade många af dem skägg. Ett verkligt undan tag från det rådande mod et hos de världsliga utgjorde kavalleristerna och genadi ererna, som allt framgent behöllo sina små must ascher. Men dessa voro också de enda af Europas icke-andliga invånare som prydde sig med skägg, eller närmare taladt med mustascher. Eljest skulle under detta tidehvarf en stor lucka finnas i skäggets historia». Förhållandet är annars alldeles detsamma som vi erinra oss från det trettonde seklet, då Europ as hela odling stod under kvinnans inflytande. Mannen ordnade och bar sitt hår på fruntimmers sätt, och därtill hörde ett kvinnligt slätrakadt ansikte. Äfven 1700-talet stod under kvinnornas välde, ty det var det täcka könet som härskade vid hofvet, i sällskapslifvet och i litteraturen, och männen bugade sig öfverallt för deras inflytande, deras 29 30

18 makt. I sin klädsel upptogo de visserligen icke kvinnliga former, såsom fallet var under 1200-talet, men deras stickade siden dräkter, silkesstrumpor och spetsar på jabots och manschetter och puderfrisyren voro dock allt af kvinnlig art. Det var därför ej underligt att det adertonde seklets af damvärlden och dess smak behärskade män undveko allt slags skägg och, hvad samhällsställning de än tillhörde, visade sig med fullständigt slätrakadt ansikte. 31