Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2 3) E-boken sid 4 11 (4 18) OBS: Sidor med mycket färg: sid 1, 3 och 5.

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2 3) E-boken sid 4 11 (4 18) OBS: Sidor med mycket färg: sid 1, 3 och 5. Fakta om e-boken Titel: Damernas hår 1888 Totalt antal pdf-sidor: 11 st. Format: Liggande A4. Storlek: 1 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: Originaltext publicerad: Hösten Författare: Jakob von Falke. Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Damernas Hår 1888

3 ORDLISTA Coiffe. Allmän beteckning på större hårdekorationer av fjädrar, tygblommer etc. Används oftast på fester i stället för diadem eller hatt. Fontang. Hårprydnad som var på modet i Paris i början av 1700-talet. En fontang bestod av tyg som veckades för att bilda en mycket hög trappstegsliknande prydnad. Fot. Längdmått. En fot motsvarar 29,6 cm. Franska revolutionen. Tumultartad period i Frankrikes historia som börjar med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 och avslutas när Napoleon Bonaparte tar makten Under franska revolutionen avskaffas bland annat monarkin och kungen Ludvig XVI avrättades i giljotinen, samma öde mötte omkring andra fransmän. Karl den store. [ ] Kung i det frankiska riket och kröntes också till romersk kejsare år 800. Han regerade över ett rike som omfattade stora delar av Frankrike, Tyskland och Italien. Koaff. Alternativ stavning av hårdekorationen coiffe. Restaurationen. Tidsperioden i Frankrikes historia då Napoleon avsatts och monarkin återinförts. Romerska kejsartiden. Den mest kända perioden i det romerska riket. Kejsartiden börjar år 27 f Kr med kejsar Augustus och slutar år 476 då den siste kejsaren Romulus Augustulus fördrivs från Rom. Subrett. Kvinnlig rollfigur inom klassisk teater som alltid är söt, kokett och kvicktänkt. Ordet är franska för kammarjungfru. Trettioåriga kriget. En rad militära konflikter som omfattade större delen av Europa. Krigen pågick mellan 1618 och von Falke, Jakob. [ ] Tysk författare och en av 1800-talets mest inflytelserika konsthistoriker. Arbetade en hel del i Sverige, bland annat med de kungliga konstsamlingarna. 2 FÖRORD Människan har varit fascinerad av hår och frisyrer i tusentals år. Och de som haft den mest galna fascinationen av frisyrer är världens kvinnor. I den här e-boken får du läsa en spännande berättelse om hur man såg på kvinnornas hår och hårmodet i slutet av Färgglada moderna frisyrer talet. När berättelsen i den här e-boken skrevs år 1888 var håret och frisyren på väg att bli en viktig angelägenhet för hela befolkningen. Tidigare hade det i stort sett bara varit samhällets elit som hade haft tid och råd att anlita någon för att sköta frisyren. Men i slutet av 1800-talet dök frisörerna upp på allvar i städerna och i takt med det ökade välståndet började allt fler svenska kvinnor och män lägga peng ar på att få en modern frisyr. Författaren till den här e-boken är Jakob von Falke som levde och som var en av 1800-talets mest inflytelserika kulturhistoriker. Det är också främst ur en kulturhistorisk synvinkel som von Falke skrivit den här texten. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@e-boksbiblioteket.se Copyright 2012 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken Damernas hår 1888 publicerades digitalt första gången på den 14 november Berättelsen är hämtad ur tidskriften Ny illustrerad tidning i oktober Originalets titel: Damernas hår Författare: Jakob von Falke ( ).

4 DAMERNAS FRISYRER från den plats, den mark om jag så må uttrycka mig Från Ny Illustrerad Tidning Publicerad i oktober 1888 å jag nu i efterföljande betraktelser rigtar blickar och tankar på damernas hufvuden, ber jag mina vackra läsarinnor ty det är till dem jag vänder mig att icke vänta sig en lärd afhandling. Jag har ingenting att förkunna om möjligheten att med konstens och vetenskapens hjelp ersätta hvad naturen nekat, ingenting således om sättet att framtrolla nytt hår på kala hjessor; jag har intet recept för hårväxtens befordrande, inga hemliga färg- eller andra skönhetsmedel att afslöja. Jag utgår från förutsättningen att det vackraste och ståtligaste hår förefinnes och skall i det följande endast söka utveckla hvad som kan göras, hvad som göres eller måste göras af denna naturliga prydnad. Min uppgift är sålunda konstnärlig, estetisk. Håret är ett konstmaterial så godt som något annat; det består af fina trådar liksom den textila konstens material, blott med den skilnaden att det icke i likhet med detta låter förflytta sig ur hvilken det uppväxt. Åtminstone icke i regeln. Det inträffar dock, som bekant, när naturen förvägrat nödig riklighet man lånar då från andra hufvuden. Icke alla äro så rikt lottade som lady Godiva, hvilken, endast iklädd skruden af sitt svallande hår, red så godt som helt be slöjad genom gatorna, icke alla kunna glädja sig åt en sådan yppig frodighet som en amerikansk väninna, hvars hår, då det löstes, föll i böljande massor nästan ända ned till marken och omgaf hela hennes kropp som en mantel. Den olyckliga led grymt under bördan af denna sällsynta skönhet. Jag skulle ej trott på en sådan omåttlig växtkraft, om jag ej sett den med mina egna ögon. Af detta material, som är alldeles eget i sitt slag, skall nu åstadkommas en yttre form, frisyren. Denna form har såsom allt annat, som skapas för ögat, skönhet till mål. Men liksom materialet har sina egendomliga egenskaper, måste äfven frisyrens skönhet blifva af en alldeles egendomlig art; bearbetning och form gestalta sig här, mångfaldigt vexlande, på ett sätt som skiljer sig från all annan konst. Såsom konstverk kan frisyren betraktas från denna 4 5

5 Fontang. Fransk frisyr från 1820-talet. Frisyr i antikens Grekland. Fransk frisyr i början av 1800-talet. Svensk kvinna från Rättvik Modern frisyr 1870-talet. Modern frisyr 1870-talet. 6 7

6 hår är en följd af oordning och vårdslöshet. Denna vildhet kan emellertid, som vi erinra oss från ett en tids rådande mod, framställas fullt afsigtligt med mycken konst och möda. Jag säger icke, att det är vackert; men det kan vara vackert och nu måste jag redan beröra den andra synpunkten om det nemligen står i harmoni med hufvudets individualitet. Håret kan ordnas konstnärligt på två sätt, antingen man låter det falla nedåt eller stryker upp det. Det förra sättet är det enklare och naturligare, det som bäst öfverensstämmer med hårets naturliga fall; det senare är det, som städse ledt till förkonstlade moder. Den enklaste formen för den förstnämda anordningen är att helt enkelt låta håret falla rätt och slätt ned öfver halsen, skuldrorna och ryggen. Man skulle nästan vara böjd att frånsäga denna slags frisyr all rang af konstverk, emedan den egentligen icke synes vara något annat än en enkel eftergift åt naturen; och likväl fordrar just denna anordning af håret en synnerlig omsorg och förutsätter en alldeles särskild afsigt. Just i denna enkelhet ligger det största koketteri, om vi taga ordet i god mening. Som bekant begagnas denna frisyr af barn och småflickor, då de skola vara klädda till fest; men äfven den vuxna damen försmår den icke, om hon ännu har ett hår, som hon kan visa med stolthet. Och utom all fråga ligger i denna hårs krud någonting naturligt skönt, som är ofantligt tillrent konstnärliga, så att säga abstrakta ståndpunkt, och vi skola också betrakta den så, vi skola undersöka betingelserna för en sådan, jag vore frestad säga abstrakt frisyr. I verklig heten, i praxis tillkomma utifrån två moment, som ber öfva frisyren dess sjelfständighet och öfva ett afgörande in flytande på dess utseende. Det är för det första hårbärarinnans personlighet, särskildt form och karakter på hennes hufvud, för det andra det af det enskilda fallet oberoende, herskande modet. Tre synpunkter kunna således här göra sig gällande, en fri, rent konstnärlig synpunkt, en individuel och en historisk. Vi skola så vidt möjligt söka klargöra dem alla tre, den ena efter den andra så vidt möjligt, säga vi, ty liksom en dam vid anordningen af sitt hår samtidigt måste eller borde taga hänsyn till alla momenten, den naturliga skönheten, harmonien med hennes individualitet och det herskande modet, så kunna ej heller vi undgå att vid behandlingen af ett moment ofta nog leda oss öfver till något af de andra. Jag har sagt, att frisyren bör vara ett konstverk. Ett konst verk förutsätter ordning, arbete, medveten afsigt. Frisyren är ett konstverk, om den motsvarar denna fordran, likgiltigt för öfrigt hur enkel eller komplicerad den är eller med hvilka medel den åstadkommits. Denna definition utesluter tydligen ett zigenaraktigt vildt, oredigt hår, och detta på den grund, att ett sådant 8 9

7 talande, allt naturligtvis under förutsättning, att håret sjelft har en fägring, en tjocklek och längd, som äro värda att visas detta blir ju alltid ett oeftergifligt villkor. Ingen må uppträda i utslaget hår, som dermed röjer sitt armod eller breder ut ålderns snö till beskådande. Men äfven ett allt för stort hår kan vara ett hinder; den nyssnämda amerikanska damen skulle icke hafva kunnat visa sig så coifferad utan att till sig och sin skönhet hafva dragit allas blickar på ett sätt, som måst vara i högsta grad besvärande. I viss mån vansklig är ju alltid denna frisyr, den passar blott för en viss ålder och icke till alla ansigten. Derför förekommer den också mycket sällan i modernas historia. Italienskorna buro den visserligen under den senare medeltiden, och konstnärerna hafva på sina madonnor låtit hårets gyllne flöden falla rätt och slätt öfver rygg och skuldror. Men modet har alltid, då det dekreterat utslaget hår, föredragit att låta konsten följa naturen i spåret, ordnat håret i lockar, som från hjessan vågigt sänkt sig nedåt och åter uppfästs vid sidorna. Det är den enklaste formen. Men med den utgångspunkten har konsten nyckfullt utbildat mångfaldigt varierande former, från de horisontala vågorna, som damerna brukade på minnesångarnes tid, till de spiralvridna lockarne, som burits af mera sentimentala och något romantiska engelskor i det nittonde århund radet samt»gamla ungmör» på öfverblifna kartan. De der»korkskrufslockarne» minnas vi nog litet hvar från vår ungdom; der de ännu i dag förekomma en sällsynt företeelse äro de silfverhvita. Fritt utslaget hår och ouppbundna lockar äro dock knappast att betrakta som hvardagsbruk ens bland ungdomen, som har behof af att röra sig fritt och obehindradt. Ordning i obundenheten kan icke vinnas utan omvårdnad, lugn och måttfullhet i rörelserna. Derför har också det ordnade håret, den hängande flätan, fått öfvertaget och kan betraktas såsom den borgerliga frisyren, arbetets, flitens, den tjenande klassens hårklädsel. Visserligen har den icke alltid haft denna karakter; i den tidigare medeltiden, innan ännu det ridderliga sällskapslifvet utbildat sig, i tionde och elfte århundradena och ännu tidigare buros med guldtråd genomdragna flätor af de högsta qvinliga hufvuden i kristendomen, bland andra af Karl den stores egna döttrar. Vacker är denna frisyr alls icke; den raka flätan, denna styfva svans, som strider mot hårets naturliga växtsätt och konstnärliga egenskaper, kan icke göra anspråk på att kallas ett konstverk och låter icke hårets skönhet göra sig gällande. På sin höjd låter den ana något genom sin färg och längd. Icke utan skäl finner man i den styfva hårflätan något i viss grad löjligt, hvar till visser ligen det starkare könet mest har bidragit. Slätt utslaget hår, lockar och hängande fläta äro grundformerna för hvad jag med ett gemensamt namn skulle vilja kalla»frisyren nedåt». Och af dessa grundformer 10 11

8 har modernas historia att uppvisa många varianter, dock icke på långt när så många och så olikartade som varianterna af»frisyren uppåt». Alla modets ytterligaste och bizarraste skapelser tillhöra denna senare rigtning. Här har konstnären-frisören l'académicien, som damerna kallade honom mot slutet af förra århundradet under den höga frisyrens blomstringstid sitt egentliga rike. Här är han både arkitekt och dekoratör, i det han icke blott uppför höga hårbyggnader utan äfven förstår att smycka dem med allehanda prydnader. Men äfven denna rigtning har sina enkla former, för hvilka man kan betrakta grekinnornas håruppläggning under antiken såsom mönster. De benade håret detta är grundformen från hjessan till pannan, läto det falla åt båda sidor vågigt bakåt öfver öronen och samlade det slutligen i en hårkorg, en knut, en fläta af varierande utseende, som fästes på högsta punkten af bakhufvudet utan att falla nedåt på nacken. Hufvudets och halsens sköna linier fortsatte ned öfver skuldror och rygg lemnades deraf fria, hvarigenom de grekiska gestalternas skönhet kom till sin fulla rätt. Den forngrekiska frisyren reste sig icke längre än hjessans högsta punkt. Sällan har deremot modet nöjt sig med så måttfulla former. Nästan i alla tider, kan man säga, har det byggt håret i höjden, rakt emot naturens anvisning, ty håret faller i följd af sin naturliga beskaffenhet nedåt och reser sig ej styft uppåt. En hårklädsel af detta slag är derför icke allenast ett konstverk utan derjemte en mycket konstig sak. Det förslår ej med ett enkelt flätverk af flera samlade flätor, underhjelpta med litet löst hår, ty med så enkla medel uppnås endast en viss begränsad höjd. Nej, frisören behöfver annat, som kan hålla byggnaden styf och stadig, han behöfver nålar, kammar, dynor, att svepa håret öfver såsom åren , trådflätor, såsom till fontangen; han behöfver en massa tillbehör af spetsar, tyll, band, blommor, fjädrar och alla andra underliga föremål, som användes af frisörerna i senare hälften af förra århundradet till åstadkommande af en koaffyr, som reste sig två fot eller ännu högre öfver hjessan och lät hufvudet framträda endast såsom piedestalen, det smala underlaget till ett väldigt monument. Då modet går i denna rigtning, är frisörens uppgift icke den lättaste. Han måste taga hänsyn till hufvudets och figurens individuella art, måste se till att denna bringas i samklang med den konstnärliga bild hans fantasi upp gjort, han måste laga, att skönheten framhålles, felen undan skymmas och hvarje litet företräde kommer till sin rätt. Ty denna uppgift får han icke undandraga sig. Han måste tvärt om oaflåtligt hafva den för ögonen; han kan nemligen med sin konst lika lätt förstöra ett utseende som förhöja det, lika lätt förfula som försköna. Visserligen tål en vacker, ädel och regelbunden hufvudbildning vid 12 13

9 ganska mycket, äfven besynnerligheter, utan att blifva helt och hållet spolierad; men å andra sidan inses lätt, att om hufvudet och ansigtet äro normalt bildade, fordra de äfven en naturlig och regelbunden frisyr och kunna icke annat än skadas af bizarrerier. Detta måste frisören behjerta och tillämpa, så långt modet medgifver. Har han sin fulla frihet, anordnar han gerna nedfallande lockar såsom den frisyr, hvilken bäst harmonierar med hufvud och ansigte. Men ack, alla hufvuden äro ej så regelbundet formade; ja, hvart enda ett har sin individualitet, sin egendomlighet i form, profil och stil. Till och med hela figurens storlek spelar en roll. Är damen liten till växten och frisören bygger upp en två fot hög tillställning på hennes hufvud, så kommer det att förefalla, som om hufvudet, hvilket dock är det öfversta, det som skall kröna hela apparitionen, vore flyttadt ned på midten af den samma. Och damen kommer derigenom att se ännu mindre ut än hon är. Om å andra sidan figuren i sig sjelf är mycket hög och stor, gör den höga frisyren henne jettelik, det blir vid jemförelse med det vanliga måttet en dam i»öfvernaturlig storlek». Nu äro hufvudena ofta behäftade med en del olika fel, de äro för långa eller för korta eller för breda eller för runda. De hafva för hög eller för låg panna, på somliga skjuter pannan fram, på andra sluttar den för mycket bakåt, än är nästan för kort, än är den för lång, det finnes s. k. subrettansigten och kammarjungfruansigten, det finnes också ansigten af aristokratisk typ, men af aristokratisk fulhet. Allt detta bör frisören tänka på; frisyren skall åtminstone försvaga intrycket af naturens brister eller leda uppmärksamheten ifrån dem, om den ej kan göra mer. Antag att pannan är för kort; frisören begår helt visst ett stort misstag, om han här låter en nedhängande»lugg» inkräkta på eller kanske alldeles upptaga det knappa utrymmet. För närvarande är»luggen» mode, men likväl icke det enda modet, hvarför frisören eller damen sjelf i dylika fall måste hafva fullt klart för sig, hvilket som är smakfullast att välja. Så som moderna utvecklas nu för tiden lemna de alltid en viss frihet. På samma sätt är det naturligtvis ett fel att genom tillbakastruket hår göra en redan förut hög panna ännu högre. Likaså om pannan är för starkt bakåtsluttande; då bör frisyren hjelpa att dölja den osköna linien, så att ögat ej kan följa dess lopp eller så, att den förefaller att ligga högre. Skjuter deremot pannan ut öfver en för liten eller ihoptryckt näsa, får icke håret friseras framåt, emedan det då skulle ytterligare öka det missproportionerliga i profilen. På samma sätt fordra smala eller breda ansigten att vissa regler iakttagas. Ett långt, smalt ansigte ter sig helt naturligt ännu smalare, om frisyren går ned öfver tinning arna och gör pannan trängre, hvarjemte kanske en stor del af kinderna bortskymmes af nedhängande 14 15

10 korkskrufslockar. Hvad återstår då af hela ansigtet? Endast ett lodrätt, smalt streck, bestående af en bit panna, ögonen, näsan, munnen och hakan. Antag, att håret derjemte upptornar sig högt öfver pannan: det blir en oerhörd längd på det ansigtet. I dessa fall kommer det nuvarande modet väl till pass; den öfver pannan nedkammade»luggen» hjelper att förkorta ett allt för långt ansigte. Frisören har vidare, såsom vi redan antydt och dermed blir uppgiften än svårare att taga hänsyn till ansigtets uttryck och allmänna karakter. Denna beror visser ligen äfven på ansigtets form, dock ej uteslutande. En kort, uppåtsträfvande men likväl icke ful näsa hör till subrett-typen, likasom en näsa af mera storslagen form till det aristokratiska utseendet; om den är ful eller vacker, är här vid lag likgiltigt. Mellan båda typerna står det fullkomligt ovala ansigtet med väl proportionerade drag. Och så hafva vi här åter tre slags frisyr eller snarare en trefaldig karakter, som frisyren kan antaga, och som låter sig genomföra så väl med hängande som upptornadt hår och alla varianter, som ligga dem emellan: det är den lätta frisyren, den ädla samt den stränga eller stolta frisyren. Det är alldeles otvifvelaktigt, att ett pikant ansigte med oregelbundna men täcka och lifliga drag fordrar den frisyr, som jag kallat den lätta, en frisyr som håller sig fri från regelbundenhet och symmetri och eftersträfvar icke beräknande skönhet och behag, utan snarare koketteri och skenbar nyck eller slump. Små, skälmska lockar eller håret en smula krusadt och vildt passar bra för ändamålet, likaså moderna i första hälften af förra århund radet efter fontangens fall. Hvad som passar för ett ädelt formadt ansigte med regelbundna, vackra drag har jag redan antydt. Här får ej förekomma något af det vilda, oregelbundna, bizarra, fantastiska; i stället inträder här måttfullhet, ordning, symmetri, konst och natur i harmonisk förening. Skulle vi söka oss förebilder i drägternas historia, hafva vi att uppmärksamma grekinnornas frisyr i den klassiska forntiden, riddaredamernas väl ordnade lockhår under medeltiden, äfvensom de fria och dock konstnärliga håranordningarna på trettioåriga krigets tid. Under alla dessa tidsskeden rådde äfven i lif och seder en viss naturlighet, parad med fritt behag. Motsatsen härtill finna vi i de barocka och kolossala hårbyggnaderna strax före och strax efter den franska revolutionen till restaurationens och reaktionens dagar, håret hvälfdt öfver höga, väldiga hårkammar och deruppifrån nedfallande à la tårpil i sirliga lockar på ett högst konstladt och onaturligt sätt. Framstår den grekiskt antika frisyren såsom mönstret för den ädla och sköna stilen, så företräder åter håranordningen under den romerska kejsartiden den stela eller stränga stilen. Kastar man en blick på de romerska 16 17

11 kejsarinnornas hufvuden, så som vi ännu kunna be skåda dem på talrika byster, finner man mycke snart hvad som bör förstås med den stränga frisyren. Sällan hafva dessa qvinnor vackra ansigten, men ansigtsuttrycket är befallande, imperialistiskt. Frisyrerna äro allt igenom konst rika, symmetriska, stela, vare sig de omgifva pannan som ett styft diadem eller äro ordnade i vågor. Till ansigten och hufvuden af aristokratisk typ passar just en sådan frisyr. Ville man försöksvis utstyra ett sådant hufvud med kokett lockverk, d. v. s. gifva det lätt frisyr, sådan den anstår subrettansigtet, skulle man snart varsna sitt misstag och motsägelsen i det hela. Den frisör, som uppfattar sitt yrke som en konst, måste hafva skarp blick för detta. Detta sammanhang, här korteligen antydt, mellan de historiska personligheterna, mellan en tids allmänna karakter och karakteren af dess hårfrisyrer, kan spåras hela historien igenom och uppvisas tydligt i alla epoker. Min mening har dock icke varit att skrifva historia utan endast att framställa några grunddrag ur den praktiska estetiken. De låta sig lätt föras vidare och kunna äfven tillämpas på damernas hattar och andra hufvudbonader. 18