John på Iljasgården ett vätteäventyr

Transkript

1 John på Iljasgården ett vätteäventyr

2 Kapitel 1 John springer så fort att det känns som om hjärtat sitter och pickar i halsen på honom. Han kan känna björnen flåsa honom i nacken. Han måste hinna undan annars är det slut med honom. Precis när han är nära att ge upp och låta björnen lyfta upp honom i luvan ser han ett ljussken längre fram. En gård! Det lyser i fönstren och han kan höra en hund skälla. Om han bara hinner fram dit är han räddad. Han bryr sig inte ens om att han egentligen är rädd för hundar, just nu känns hundens skall som den ljuvaste musik. Han vågar till och med vända sig om och titta bakåt eftersom han inte längre kan känna björnens varma andedräkt. Till sin förvåning märker han att björnen har stannat, den liksom tvekar och tittar bort mot gården. Han måste vara rädd för hunden och människorna där!

3 När John inser det är det som om hans trötta ben får ännu lite fart och han springer så att fort han kan ovanpå skaren på snön. Den hårda snöskorpan bär honom ända fram till porten på gården, där brister den och han sjunker ner i snö upp till midjan. Precis då känner han någon slicka honom i nacken och när han lyfter på huvudet ser han rakt in i ett par snälla, mörka hundögon. - Var inte rädd, jag ska hjälpa dig in i värmen, säger den stora, lurviga hunden och utan att han vet hur det hade gått till har hunden försiktigt lyft honom i kragen och burit in honom i en lada full med hö. - Här är du trygg, vila dig nu, säger hunden och försvinner ut igen. John som är helt slut borrar ner sig i höet och känner värmen omsluta honom. Han är så trött! Han blundar och som i en dröm spelas allt det som hänt de senaste dagarna upp inne i hans huvud. Hur han blivit kidnappad och bortförd till en tomtebutik. Där hade han och de andra tomtarna fått stå stilla som statyer i skyltfönstret. John hade tittat på sin egen spegelbild, han var ju en vätte, med grå luva och grått skägg, 70 centimeter hög, nu stod han här som en annan billig julprydnad. Där i skyltfönstret hade han stått ända tills en dag när en familj som fått fel på bilen stannat utanför butiken.

4 Butiksägaren hade sagt till dem att om de ville ha hjälp måste de köpa en tomte. De hade valt John och han hade varit så glad först. Han hade tänkt att han skulle vara en snäll vätte och hjälpa familjen med allt de behövde, men så blev det blev inte alls. När han hjälpt dem laga bilen kastade de in honom i bakluckan och där hade han legat medan gamla tomflaskor och konservburkar rullade över honom varje gång bilen svängde. Sedan stannade bilen tvärt och ett av barnen i familjen tog tag i honom och kastade iväg honom som en trasig, gammal vante rakt ut i skogen. Det var när han låg där med snö i ansiktet som han hade bestämt sig. Han skulle inte vara någon snäll vätte längre! Inombords kändes det kallt och taggigt. John var inte längre glad och hjälpsam, han hade blivit sur och vresig. Inte hade det blivit bättre av att en björn hade fått syn på honom och börjat jaga honom.

5 John orkar inte tänka mer på allt det tråkiga som hade hänt, han drar mer hö över sig och somnar. Vad han inte visste då var att han befann sig på gården Iljas där familjen Hansson bodde. Pappa Kalle, mamma Ursula och de fyra barnen, Olle, Ursilja, Stacy och Pardis och att han skulle komma att bli deras hustomte.

6 Kapitel 2: Tjuvar på gården John hade bott på gården i snart en vecka nu. Han hade lärt sig mycket om familjen som bodde där, om Kalle, Ursula och de fyra barnen, Olle, Ursilja, Stacy och Pardis. Han visste att föräldrarna jobbade på dagarna och att barnen var i skolan då. John hade gjort i ordning ett eget litet krypin under höskullen. Han hade en säng som bestod av två gamla hästtäcken och ett sängbord gjort av en gammal bananlåda. Så fort de hade åkt iväg smög han in och tog lite mat och smög sedan tillbaka till sitt gömställe igen. Men en dag när han tyckte det var väldigt tråkigt att inte ha någonting att göra gick han ut i stallet, till de två hästarna och började fläta den ena hästens man. Han hade nästan flätat klart när han hörde ljud på gården utanför. Han skyndade sig fram till stalldörren och kikade ut. Två ekorrar höll på att ta sig in genom köksfönstret som stod lite på glänt.

7 Utan att tänka sig för springer John ut på gården. Ge er iväg, skriker han och vevar med händerna. Ekorrarna hoppar ner från fönstret, men i munnen har de mat som de har tagit från familjens kylskåp. John springer efter, men ekorrarna är för snabba och han hinner inte ifatt dem. Det där gjorde du bra! John vänder sig om och får syn på hunden. - Jaså var det bara du, hann du inte heller ifatt dem? frågar John och sjunker ner på en stubbe. Hunden skakar på huvudet och sätter sig bredvid John. Nej, de var för snabba, men det var bra att du skrämde iväg det. Gå och ta igen dig en stund, du ser trött ut, säger han.

8 John nickar, han känner sig faktiskt trött. Han har precis kommit fram till ladan när han hör hur hunden skäller igen. Han vänder sig om och får se hunden jaga de två ekorrarna som kommit tillbaka. Nu upptäcker han att de tagit med sig formen med kladdkaka som mamma Ursula ställt ut för att svalna.

9 Han är för trött för att följa efter och ekorrarna är alldeles för snabba. Till slut blir hunden som jagat dem också tvungen att ge upp. De kommer nog tillbaka igen, säger hunden när han uppgivet lufsar fram till John. Vi får turas om att hålla vakt, säger John och blir själv förvånad över att han erbjuder sig att göra det. Kommer de tillbaka så skäller jag så att Kalle vaknar, svarar hunden. Kapitel 3: Björnen kommer till gården Det är sen kväll och John har precis varit ut och gett hästarna färskt hö. När han kommer ut från stallet ser han hur familjen släcker alla lampor i huset. Nu har de gått och lagt sig, tänker John och kväver en gäspning. Han är rätt trött han också. Det ska bli skönt att krypa ner i sängen. Han kryper in i sin gång genom höbalarna som leder ut till det lilla rummet som är hans. Han ställer tofflorna bredvid sängen och kryper ner under hästtäcket, men han har inte mer än hunnit få upp lite värme i sina frusna tår när han hör hunden skälla utanför. Först tänkte han strunta i det, men så hör han att hundens skall lät gällare än vanligt. Han är rädd!

10 John slänger täcket åt sidan och stoppar ner fötterna i tofflorna och springer så snabbt att höet yr om honom. Han kastar sig mot trädörren som far upp med ett brak. Långt borta hör han hunden yla och snart kommer den springande med svansen mellan benen. Det var björnen! Titta han har gjort klösmärken på dörren, säger hunden och nickar mot bostadshuset där långa rivmärken avtecknar sig i träet. John känner hur hans hjärta slår snabbare och han har blivit torr i munnen. Det måste vara samma björn som jagade honom. Följ med mig in, jag har lite mjölk om du vill ha? Säger hunden. Lite mjölk tackar inte John nej till, det ska nog lugna hans nerver. Det har inte mer än hunnit sätta sig i hundens varma hundkoja förrän de hör ett fasligt oväsen utanför. När de kikar ut ser de att björnen är tillbaka och den här gången har han hela sin familj med sig. Björnarna kastar stenar på fönstren och klöser på väggarna. John ser hur familjen Hansson skräckslagna tittar ut genom fönstret.

11 Han tar upp en stor pinne som ligger utanför och börjar veva med den i luften och hunden morrar och visar tänderna, men björnarna blir inte rädda. Tvärtom de blir ännu argare och springer vrålande mot John och hunden. John ser att hunden lägger sig på rygg och spelar död och själv håller han händerna över luvan övertygad om att hans sista stund är kommen. Precis då ekar ett skott över gården och sedan ytterligare ett. När John tittar upp får han syn på två jägare som skjutit i luften. Björnarna lufsar snabbt iväg mot skogen. De hade blivit räddade! Kapitel 4: Den magiska måndagen Det är några dagar före jul och familjen ska ta det traditionsenliga julbadet. Hela familjen behövde bli rena till julen och bestämmer sig för att åka till badhuset. Eftersom John både räddat familjen från björnarna, skrämt bort de tjuvaktiga ekorrarna och matat och gjort hästarna fina, har familjen bestämt att han ska få en belöning. Han får följa med dem till badhuset. John har inte några badbyxor därför har Ursula sytt ett par till honom. De är röda och randiga.

12 John har aldrig badat på badhuset tidigare och är lite rädd, men kliver till slut ner i vattnet fastän han tycker det luktar lite konstigt. Resten av familjen kliver också i bassängen, men knappt har de gjort det förrän vattnet färgas lila. John känner hur det börjar pirra och kittlat i benen och utan att han vet hur det gått till växer han med rekordfart. Han tittar på familjen som ser lika chockade ut som han känner sig. Bara sekunder senare växer de också. De har blivit jättar allesammans. De är förtrollade! Chockade stirrar det på varandra, de når nästan ända upp till taket på badhuset. - Nej, nu går jag upp, gråter Ursilja som nu när hon växt bara har vatten upp till fotknölarna. Hon tar ett kliv upp på bassängkanten och genast händer något konstigt. Hon liksom skakar till och sakta krymper hon och snart är hon lika liten som hon brukar vara.

13 Resten av familjen och John kliver också upp från bassängen och samma sak händer med dem. De är tillbaka i normal storlek igen. - Nej, nu åker vi hem och badar i badkaret istället, säger pappa Kalle och det tycker John låter bra för i den här bassängen vågar han aldrig mer bada. Kapitel 5: John tar julskinkan Väl hemma igen tar alla ett bad i badkaret. John har ett eget lite badkar på höskullen som han badar i. Egentligen är det en gammal tvättbalja, men med varmvatten i blir det precis som ett badkar. Familjen börjar göra i ordning julmaten fastän de är väldigt trötta efter badet. Eftersom de är både trötta och hungriga glömmer de bort julskinkan som de har ställt ut på verandan för att den ska svalna. John som gått ut för att ge hästarna vatten är jättehungrig eftersom hans mage varit så stor, mycket större än vanligt.

14 Den hade ju också växt i vattnet och nu känns det sorgligt tom. Han har haft så kul med familjen, men kan inte lägga band på sig och tar en bit av skinkan, men det är tråkigt att äta själv så han bjuder in sin vän råttan Gustav för att dela skinkan med honom. Råttan vill bara äta havre visar det sig och hunden är för trött för att äta. Ingen vill äta med John och han blir ledsen. Han önskar att han hade en egen vätteflicka att dela allt med.

15 Efter att ha ätit av skinkan helt ensam känner John att han behöver frisk luft och han tar en promenad tillsammans med hunden som nu har vaknat. De går och pratar och glömmer helt bort hur långt de går. Plötsligt har de hamnat utanför affären/macken där John bodde innan han blev såld och slängd ut i snön. I fönstret ser John en vätteflicka. Han sätter sin hand mot fönstret och märker att dockan först blinkar till och sen sätter sin egen hand mot fönsterrutan hon också. Kapitel 6: Kärlek vid första ögonkastet Hon lever, hon är en riktigt vätte - precis som han! John kan inte tro att det är sant. Han tittar på vätteflickan igen, hon har bruna ögon och mörka flätor, med spännen som ser ut som julblommor, som sticker fram under tomteluvan. Vad fin hon är! Plötsligt knackar hon på fönstret och pekar bort mot ytterdörren. Hon säger något också som inte hörs ut, men det blir imma på fönsterrutan av hennes andedräkt och i den skriver hon: Snälla öppna dörren och släpp ut mig!

16 John skyndar sig bort mot ytterdörren, men snön är hög så det tar en liten stund för honom att pulsa sig fram till trappan. Han släpar med sig en gammal bensindunk som någon kastat utanför macken. När han ställer sig på den når han precis upp till handtaget. Han trycker ner det, men det är förstås låst. Vad ska han göra? Plötsligt minns han pinnen som hunden hittat i skogen. Den är lång och spetsig, kanske skulle den funka Han drar upp pinnen ur byxfickan och sticker in den i låset, han lirkar den fram och tillbaka, men precis när han tror att dörren ska gå upp så hörs ett fruktansvärt tjut. Sedan börjar hej tomtegubbar spelas på högsta volym. Det låter så hemskt att John är tvungen att hålla för öronen. Han tittar sig omkring och plötsligt förstår han att det är larmet som har satt igång. Bara minuter senare bromsade två väktarbilar in på gårdsplanen. John gömmer sig under trappan och därifrån kan han se vätteflickans förskräckta ansikte, men så fort väktarna låser upp dörren och går in stelnar hon till. Sekunden senare ler hon ett dockaktigt leende igen.

17 Väktarna låter dörren stå på glänt när de går in för att stänga av larmet, det ser John som snabbt smiter in och ställer sig som en staty bredvid de andra tomtarna. - Äh, det var väl bara några busungar som ryckte i handtaget, säger den ena väktaren efter att de har sett sig om inne i lokalen. De andra två nickar och så sätter på larmet, låser och åker därifrån. Oj, nu går det inte gå att ta sig ut härifrån, tänker John. - Hej, jag heter Jane, säger plötsligt en röst bakom honom. John vänder sig om och där står vätteflickan. - Så du är inte heller staty? säger John och skäms för den dumma frågan. Jane skakar på huvudet. - Jag blev kidnappad från min familj. Hon torkar bort en tår som trillar ner för hennes kind. Jane börjar berätta om den stora skogen långt borta som hon kommer ifrån.

18 Sedan berättar John om hur han också blivit kidnappad och sedan utsläng som om han bara var skräp. De pratar hela natten ända tills det hör att mackägaren sätter nycklarna i dörrlåset. - Kom, nu kan vi smita, säger John och tar Janes hand. Det börjar springa mot ytterdörren, men hinner inte lågt förrän mackägaren lyfter upp dem. - Du har inget här att göra! skriker han och kastar ut John och låser dörren. John reser sig upp och borstar av snön samtidigt som han ser hur ägaren bär tillbaka Jane och ställer henne i fönstret. Hon låtsades vara en staty igen, men John ser tårarna som rinner nerför hennes rosiga kinder. Nu går jag hem och hämtar familjen! tänker John och hinner knappt tänka tanken förrän han hör röster längre bort. Det är Kalle, Ursula och barnen.

19 - Jaså är det där du är! Vi har letat efter dig hela morgonen, säger Kalle. John berättar vad som har hänt. Kalle och Ursula lyssnar och nickar, men så kommer Ursilja plötsligt på en idé. - Jag tycker att vi köper Jane! utbrister hon. - Vilken jättebra idé, säger John och känner hur ännu mer av det sura och arga som finns inom honom börjar försvinna. Familjen är verkligen jättesnäll! Medan Kalle går in och köper Jane väntar de andra utanför. - Kom nu går vi hem, säger Kalle och släpper ner Jane på marken. Hon tar genast Johns hand.

20 När de kommer hem till gården går Ursula fram och viskar något till Kalle som nickar och ler. - Kom, säger han till John och Jane och de följer efter honom till baksidan av gården. Det är här är ert nya hem om ni vill ha det? säger han och pekar på härbret som finns där på baksidan. - Tack så väldigt mycket! säger John och sedan vänder han sig om och kramar Jane hårt. Det känns varmt och luddigt inombords, han kanske faktiskt är lycklig nu! Ännu bättre blir det när hunden kommer hem och berättar att björnarna har flyttat långt bort och inte kommer att störa dem mer. Slut

21 En berättelse skriven av Läxverkstans elever och faddrar i Edsbyn tillsammans med författaren Camilla Lagerqvist. Med stöd från Litteraturhuset Sandviken för hela regionen Edsbyns bibliotek 2014 Ovanåkers kommun