INNEHÅLL! Stefan Hämäläinen - C Kiruna

Transkript

1 VARGTJUTET Årgång 15, Nummer 3 Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalen September 2010 Ordföranden har ordet Sidan 3 I skrivande stund är det verkligen höstlikt ute. Löven faller i allt större mängd och den gräsmatta vi räfsade för en vecka sedan är åter igen täckt av alla sorter olikfärgade höstlöv. Det är bara att börja om på nytt med lövräfsningen. Det talas om att vi skall få uppleva ännu en hård och kall vinter. Polska metrologer menar att vi står inför den kallaste vinter på år!! Hur kan man hävda detta, vilka vetenskapliga grunder har man för ett sådant påstående och hur rimmar det med de klimatförändringar som vi så ofta ser exempel på. Det är väl bara att förbereda sig på det västa och ta fram långkalsingarna, halsduk, mössa och vantar och möta vargavintern med jämnmod. Hagman i Florida Det har varit en turbulent period för oss som gör Vargtjutet. Vi har länge väntat på att få faktura på de tryckkostnader vi har för vårt medlemsblad. Vi vet att FMLOG ligger efter med sina rutiner för fakture- Sidan 6 Fortsättning sidan 2 INNEHÅLL! Stefan Hämäläinen - C Kiruna Sidan 8 SIDAN 2 ORDFÖRANDEN HAR ORDET SIDAN 3 ETT ÅR GÅR SÅ FORT SIDAN 5 INBJUDA HÖSTFEST 2010 SIDAN 6 ÅTERTRÄFFEN SIDAN 8 HUR GÖR VI MED SVERIGE DÅ? SIDAN 9 EKOLSUND SIDAN 10 FJÄLLMARSCHEN 2010 SIDAN 12 KONTAKTUPPGIFTER Fjällmarschen 2010 Kom ihåg! ÖB föredrag 23/11 VARGTJUTET 1

2 ring. Naturligtvis har vi med stöd av inhämtade uppgifter från vår tryckare budgeterat för dessa kostnader. Efter att ha väntat på dessa fakturor kom strax före sommaren en faktura på ca kronor avseende två nummer av vargtjutet. Strax efteråt kom ytterligare en faktura på kronor. Både kassören Jolo och jag fick skrämselhicka och tydligen aviserade man ytterligare en faktura på motsvarande belopp. Detta innebar att vår förening i princip skulle gå i konkurs. Jolo har tagit alla tänkbara kontakter med FMLOG personal på olika håll i landet och de hävdar att deras eget system inte har fungerat men att man nu börjar komma i kapp med fakturering mm. Det visade sig dessutom att man gjort så kallade prisjusteringar (läs prishöjningar) utan att meddela vara sig sin egen personal eller sina kunder. I nuläget har vi dock kommit till följande resultat. Denna tidning trycker FMLOG kostnadsfritt och för kommande nummer får vi en viss prisjustering samt att vi kommer att tvingas att trycka del av tidningen i svart-vitt för att få rimliga kostnader. I detta sammanhang kan påpekas att det mycket väl går att få Vargtjutet digitalt för då spar vi ytterligare kostnader när vi inte behöver trycka lika många papperstidningar. Jag hoppas kunna komma med ytterligare information i nästa nummer av Vargtjutet. I detta sammanhang vädjar jag ånyo om sponsring av Vargtjutet. Alla bidrag för att reducera våra kostnader mottages tacksamt inget bidrag är för lite. Vi kommer inte att ge ut något nummer 4 av Vargtjutet detta år utan återkommer med ett nytt nummer i februari ideellt arbete som tar mer än heltid i anspråk. Jag förväntas delta i representation både här hemma och utomlands och kan ej personligen påverka när dessa plikter förläggs i tid. Det innebär att jag just denna höst är osäker på mitt eget deltagande vid Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalens höstmiddag! När man tänker tillbaka på Återträffen i Kiruna den 10 juni i år blir man lätt nostalgisk. Tänk vilket förband vi hade förmånen att få tillhöra. I 22 är för de flesta av oss fortfarande lika levande som före år Vilken uppslutning av arbetskamrater, militära som civila, och det kändes som om det var bara några dagar sedan vi hade träffats. Jag är stolt över och jag är glad för att jag fick tjänstgöra vid Lapplands Jägarregemente i Kiruna. Med önskan om en skön höst och på återhörande 2011! Hälsar Den 30 oktober skall vi traditionsenligt genomföra vår höstmiddag. Jag inbjuder Er alla till en trivsam kväll tillsammans med jägarkamrater. Jag uppmanar så många som möjligt att ta tillfället att delta i en trivsamkväll med god mat och dryck och att stödja vår lilla kamratförening. Det är många kamrater som gärna vill träffa er alla för lite nostalgi, gemensamma minnen och att få möjlighet att träffa kamrater och höra vad som händer idag. Hjälp oss i styrelsen att mobilisera så många som möjligt till denna årliga höstmiddag. Se även inbjudan i detta nummer av Vargtjutet. Tyvärr är det så att jag under denna höst är engagerad i ett annat Vi saknar medlemsavgifter för Har DU betalt? Endast 100:- Plusgiro VARGTJUTET 2

3 Övlt Thomas Hagman har i ett tidigare nummer av Vargtjutet skrivit en artikel från USA. Nu återkommer han med ytterligare en artikel efter hemkomsten till Sverige. Ett år går så fort Vi har naturligtvis också hunnit med att se oss omkring utanför Tampa också. En jul- och nyårsturné från Tampa till Nashville, via Memphis och New Orleans och till Tampa igen är ett minne vi kommer att suga på länge. Vi såg en kirunakall fotbollsmatch på juldagen mellan Tennessee Titans och San Diego Chargers och njöt av de godaste revbensspjällen på en musiksylta i Nashville. Med bara några veckor kvar på tjänstgöringen i Tampa slås man återigen av hur fort tiden går. Det känns inte särskilt längesedan som vi kom hit och började acklimatisera oss till värmen och luftfuktigheten. Nu är det snart dags att åka hem och hitta rätt i vardagen i Sverige igen. Vårt år i Tampa har naturligtvis gett hela familjen mängder med erfarenheter. Det mest påtagliga är nog barnens engelska. Efter ett år på High School är det engelska språket inget bekymmer, och kommer nog aldrig mer att vara det heller. Ibland blir jag förvånad när jag hör hur väl de behärskar språket och hur naturligt de använder slanguttryck, förkortningar och liknande. Annars är det vardagliga ting som man normalt inte funderar på, som är annorlunda här. Att kunna jämföra vardagen i USA (eller Florida i alla fall!) med den man har i Sverige ger också ett perspektiv på tillvaron som kan vara nyttigt. Skolan med dess betygssystem där frivilligt arbete med hemlösa kan ge bättre betyg i matematik, eller utbildningen i ekologi där fossila bränslen förespråkas före förnybara energikällor och återvinning anses vara onödigt är några saker som vi inte riktigt är vana vid hemifrån. Amerikanernas syn på sig själva och sitt land överensstämmer heller inte alltid med vår, men det är kanske mer naturligt. Tyvärr är också intrycket att de flesta amerikaner ofta är helt ointresserade av att höra hur andra ser på saker och ting. Det är kanske en fördom som många européer har och den har dessvärre besannats i vårt fall. Familjen Hagman Det är skönt för oss att det öppnades ett IKEAvaruhus i Tampa just innan vi kom hit. Dit har vi ibland åkt för att handla Wasa knäckebröd, Ahlgrens bilar, Abbas sill, Göteborgs kex och Kalles kaviar. Det är som bekant de vardagliga tingen man saknar först och mest. Hemma hos Elvis Därifrån åkte vi vidare och besökte Elvis hem Graceland i Memphis. Det mest påtagliga minnet därifrån är hur litet det var och att det bara var omgärdat av en 1 meter hög stenmur. Dagens mega-stjärnor är ju konstant jagade av fotografer och journalister och därför är säkerheten också helt annorlunda. Utveckling sker på gott och ont Nästa stopp på resan var New Orleans där vi njöt av två kvällar på Bourbon Street. Fantastisk stämning med små krogar med cajunmat, pubar med live-musik och andra affärsdrivande verksamheter av skiftande karaktär. Vi hann också med en resa till Washington där det finns en stor mängd intressanta saker att titta på. Alla de monument och byggnader som vi alla har sett på TV och film är värda ett besök och man kan lägga dagar på att utforska denna stad. Monumentet över Vietnamkriget, Lincoln Memorial, Smithsonian och Vita Huset är bara några av de sevärdheter som vi hann med. Arlingtonkyrkogården med John F. Kennedys och Den okände soldatens grav var också värda ett besök. En sak som är slående för oss svenskar i Tampa är sättet som det amerikanska försvaret tar hand om alla som hör till familjen och det bemötande man får som militär. Äldre veteraner, anställda och anhöriga till anställda sitter tillsammans i väntrummet på basens sjukhus och alla kan köpa mat, kläder och annat skattefritt på basens köpcentrum. För amerikanerna är det en självklarhet att det är på det viset och det innebär på MacDill Air Force Base att det är upp till 5000 personer som passerar in på basen en normal dag. Det bemötande som man får utanför basen när man exempelvis går och handlar i uniform är också annorlunda än i Sverige. Att kassörskan i matvaruaffären tackar för att man tjänstgör eller att man blir bjuden på kaffet på ett café för att man bär uniform är man inte direkt van vid i Sverige. Det har inte alltid varit på det viset i USA heller, men sedan 9/11 har landet enats mot det man upplever som ett yttre hot mot landets VARGTJUTET 3

4 frihet. Därför är man nu tacksam för de som försvarar friheten och gör en insats. Det märks också en stor uppslutning vid de manifestationer av olika slag som genomförs. Vid NHL-matcher då Tampa Bay Lightning spelar ishockey är det varje match en Hero of the Game utsedd. Detta är vanligen en veteran från Afghanistan eller Irak som hedras genom att få en biljett till bästa läktarplats och hyllas i en av periodpauserna. Sedan förra gången jag skrev i tidningen har det planerats att vi svenskar, tillsammans med andra officerare ur koalitionen, skulle hoppa från C-17 Globemaster tillsammans med de amerikanska enheter som också finns på MacDill AFB. Tyvärr kom jordbävningskatastrofen på Haiti i vägen för den planen så någon hoppning ur jetplan har det inte blivit. Det är naturligtvis tråkigt men med tanke på att det finns andra som drabbades mångdubbelt värre av katastrofen så känns det som om vi kan leva med den lilla besvikelsen. Inte ens USA har obegränsade resurser och (den relativa) bristen på transportflygplan har bland annat inneburit att viss personal har haft svårt att upprätthålla sin hoppstatus. Därför har hoppning skett i allt större utsträckning ur helikopter, vilket inte har känts som någon nackdel för oss. De amerikanska enheterna vid basen med hoppande personal har varit mycket tillmötesgående när det gäller att låta oss delta i deras hoppningar. Alla tillfällen har inte kunnat tas tillvara, men det har försökts varje gång tillfälle har erbjudits. Vid ett tillfälle ilastade vi bussar en tidig morgon i Tampa för att fara till en flygplats som heter Brooksville norr om Tampa, där en del av Florida Air National Guard håller till. Avsikten var att vi skulle hoppa ur ett litet transportflygplan som heter Sherpa, vilket var förövat dagen innan enligt bestämmelserna. Vid framkomsten till Brooksville fick vi veta att den ende piloten som fanns var magsjuk och inte kunde flyga. Med kort väntetid förevisades ett mycket prydligt exempel på flexibilitet, då samtliga hoppare och flygande personal snabbt genomförde ny förövning på helikopter UH-60 Blackhawk som därefter fullföljde dagens planerade fällning. Klart för hoppning Sammanfattningsvis så måste jag säga att det har varit ett mycket givande år på flera sätt. Det har varit utvecklande att jobba i den internationella miljön som en koalition med ett sextiotal länder är. Jag tror också att hela familjen kommer att märka hur vi har förändrat vår syn på olika saker när vi kommer hem. En del saker gör vi bättre i Sverige, och en del saker kan vi ta efter amerikanerna. Vissa saker som vi gör passar helt enkelt bättre för oss svenskar, utan att göra en jämförelse med vad amerikanerna gör. När vi nu är så nära hemfärd och förberedelserna för den har påbörjats så blir man mentalt inställd på att åka hem. Det innebär för min egen del att jag börjar längta till Sverige igen för att hemifrån kunna se tillbaka på allt som vår vistelse i Tampa har gett. Jag kommer säkert att sakna ett och annat, men jag vet ju också att hemma alltid är bäst. Välkomna till föredraget av ÖB, general Sverker Göranson tisdagen den 23/ kl i Högkvarteret, Lidingövägen 24, Stockholm. Insläpp genom vakten i huvudingången kl Medtag legitimation. Alla skall sitta i hörsalen när ÖB börjar sitt anförande kl Anförandet avslutas med en frågestund. Anmälan till Jan-Olof Johansson med namn och personnummer senast den 29 oktober på mail kassor@ljim.org eller telefon Det går också bra att anmäla sig skriftligt till adressen nedan. Jag kommer att vidarebefordra anmälan till sekreteraren i LKSS (Lokala Kamratföreningars Styrelse i Stockholm). Med vänliga hälsningar Jan-Olof Johansson Svinnegarn Huseby Enköping VARGTJUTET 4

5 Höstfest med kamratföreningen 2010 Välkommen till fest! Lördagen den 30 oktober kl Militärsällskapets lokaler Vallhallavägen 104 Stockholm Mat och dryck 450:- / kuvert Anmälan till kassören J-O Johansson senast 15/10 genom att maila kassor@ljim.org eller ringa Det går också bra att skicka in nedanstående blankett till adressen: Jan-Olof Johansson Svinnegarn Huseby Enköping Välkomna!. Jag anmäler mig till Höstfesten Namn Medföljande:.. Namn Ange om Ni önskar någon form av specialkost Telefonnummer:. VARGTJUTET 5

6 Återträff Den 5 juni var det dags för en första återträff för all personal som varit anställda vid Lapplands Jägarregemente. Det var jämt 10 år sedan regementet lades ner, och ett gäng bestående av Dan Bävermo, Mats Kristiansson, Stefan Hämäläinen och några till hade sedan flera månader planerat det hela. Det var en fantastisk tillställning där nästan 200 personer från när och fjärran hade mött upp för att återse varandra, äta gott och prata om gamla minnen. Via matsalen som har blivit ett stort kontorslandskap för CSN förflyttade vi oss ner till sjukan som numera inrymmer ledningen för Lapplandsjägargruppen. Här har man inrymt både mäss och ordersal. I ordersalen fick vi en kort genomgång om gruppen av Åke Norberg Det började med samling på kaserngården på lördagsförmiddagen under Bäverns kommando. Där delades vi upp i två halvor som skulle guidas runt på det nygamla jägarområdet. Vår grupp började i kanslihuset som nu var ombyggt till typen företagshotell. Där fanns många olika företag inhysta bl.a. Anna-Maria Jernelöfs arbetsplats, en del av länstyrelsen. Det var Anna-Maria som ledde vår grupp. En del rum kände man delvis igen, men många var omgjorda med borttagna väggar etc. Efter att ha strövat runt på kasernområdet var det förflyttning med buss till Kalixfors, där Anna-Britta bjöd på lunch ärtsoppa och pannkaka. God som vanligt. Efter lunchen var det fritt fram att gå runt i lägret innan återfärd till Kiruna. Just nu när ni läser detta är Kalixfors återigen befolkat av, inte värnpliktiga; men väl kontraktsanställda tremånaderssoldater med möjlighet att fortsätta inom försvarsmakten. Så nu pågår återigen, efter tio år, grundläggande soldatutbildning ledd av jägarbefäl från I 22 uti Kalixfors. Åter i Kiruna hann vi också med att, i stadshuset, få en orientering av kommundirektören Stefan Hämäläinen om Kiruna stad och flytten som nu inte längre pekar nordväst ut utan öster ut. På kvällen var det så dags för träffens höjdpunkt, samling i Kiruna stadshus med middag och underhållning. Väl innanför portarna bjöds det på välkomstdrink. Det var många igenkännande leenden och varma kramar som togs och gavs under det att vi gick omkring och hälsade på varandra. Från kanslihuset begav vi oss ner mot f.d. miloverkstaden där FMLOG huserade. Här har man inrett förrådet för att kunna försörja Kirunagruppen med utrustning. Kjell Sörell visade oss runt i sina utrymmen där. VARGTJUTET 6

7 Från andra etaget i stadshuset där vi inledningsvis hade samlats, kunde man blicka ner på de fint dukade borden. Så småningom bjöds det till bords. Vi hämtade våra tallrikar och styrde kosan mot buffébordet som dignade av havets läckerheter. hela kvällen strålade midnattssolen in genom fönstren längst upp i stadshuset och på ett fantastiskt sätt förstärkte intrycket av denna oförglömliga fest. Där fanns hummer, kungskrabbor, pilgrimsmusslor, blåmusslor, havskräftor och vanliga kräftor. Massor med olika sorters fisk, saltade, rökta, stekta och kokta inklusive valkött och mycket, mycket mer. Alla lät sig väl smaka och gick både två och tre gånger för att fylla på tallriken. Under det att vi åt bjöds det på diverse underhållning i form av skön sång av operasångerskan Carina Henriksson och rivig irländsk musik av I 22:s gamla husband Tullamoore Dew, som för tillfället hade återuppstått. Som en naturlig avslutning på underhållningen fick vi, till allas förtjusning, höra Bävermo framföra Myran som han alltid ha gjort under stort jubel på regementets lillejular. Först när kvällen övergått i tidig morgon och solen börjat stiga ändå högre, började festen mattas och folk tog farväl med hopp om en ny återträff om inte allt för länge. Tack Dan och alla ni som gjorde denna träff möjlig! Under hela kvällen var det ständig rörelse mellan borden, prat om gamla minnen, stoj och skratt. En och annan talare äntrade talarstolen, bl.a. Björn Lundqvist som lät oss blicka tillbaka i jägarnas historia. Under VARGTJUTET 7

8 Hur gör vi med Sverige då? Under sensommaren 2010 har både Mona Sahlin och företrädare för Alliansen klargjort sin syn på Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Socialdemokraternas ledare meddelade att hon ansåg att svenska trupper skall vara kvar i landet så länge de gör nytta, dock med tilläget att en hemtagning förmodligen kommer att ske under nästa mandatperiod och alliansföreträdarna med försvarsminister Tolgfors i spetsen öppnade för en förlängning och eventuellt en utökning av den svenska insatsen. Ministern säger sig också vilja göra en valfråga av försvaret. Dessa ansatser till tydlighet i försvarsfrågan är i sig bra men de saknar den viktigaste informationen nämligen hur vår politiska elit ämnar försvara vårt eget land. Det finns ett antal påståenden angående det egna landets försvar som förmodligen skulle vara av intresse att få klarlagda av Riksdagens partier. Undertecknades blygsamma syn på saken framgår nedan. Vi försvarar Sverige i Afghanistan. Oavsett värdet för Afghanerna av vår insats bidrager den inte på något sätt till de egna gränsernas försvar utan skall ses separat från alla diskussioner om hur vi skall trygga vårt eget lands territorium. Verksamhet på andra sidan jordklotet kan vara relevant för stormakterna som vill trygga sin strategiska försörjning av mineraler och olja men ett litet land som Sverige kommer aldrig att ha något att säga till om när krigsbytet skall delas och utvinningsrätterna för olja och malm auktioneras ut varför insatsen i Afghanistan likt alla andra uppdrag vi deltagit i runtom i världen, måste ses som militär verksamhet vid sidan om det egna territoriets försvar. Det finns ingen hotbild mot Sverige. Det finns inget överhängande krigshot men stormakter i vår närhet växer sig allt starkare och har också tydligt visat att ett litet land som sätter sig upp mot en mäktig granne bör vara försiktigt eller ha starka vänner. Om Sverige fortsätter att vara ett militärt vakuum finns risken att starkare makter kommer att vilja stabilisera detta tomrum genom att flytta fram sina egna positioner. Hela Sverige skall försvaras Detta påstående förefaller vara en självklarhet men idag finns inget självklart i att vår ledning ens har ambitionen att försvara hela landet. Försvarets litenhet och genom värnpliktens avskaffande bristande folkförankring medför att vi inte kommer att kunna möta något som helst angrepp mot våra gränser. Vill vi möta motståndaren på en punkt har vi utöver ett ineffektivt hemvärn inte några resurser att agera i någon enda annan del av landet. Frågan infinner sig därför vilken del av landet som skall försvaras och vilka delar som skall lämnas åt angriparen. En liten men vass yrkesarmé är bättre än ett folkförsvar. En för uppgiften motiverad yrkesarmé är lämpad för insatser i andra länder dit man kan skicka yrkessoldater utan att riskera ifrågasättanden vid förluster och en i tid utdragen insats. Om dock yrkessoldaterna inte är motiverade för uppgiften utan med tvång måste sändas ut i internationell tjänst är de klart sämre än värnpliktiga som efter fullgjord grundutbildning frivilligt sökt utlandstjänstgöring. Oavsett hur mycket yrkesmilitär man är kanske man inte är intresserad av att tjänstgöra i fjärran land och då gör man inte sitt bästa när man ändå måste ge sig iväg. Ett litet land som vill hitta de bästa soldaterna måste ha en bred rekryteringsbas och det får vi bara genom den allmänna värnplikten. För det egna landets försvar är den lilla yrkesarmén genom sin litenhet direkt olämplig eftersom den vid ett anfall snabbt kommer att slås ut av stormakten som alltid har modernare tekniska resurser än vi och som dessutom har dessa resurser i mycket stort antal. Vill vi vara avskräckande gentemot stormakterna runt oss måste dessa veta att det kommer att kosta mycken tid och många människoliv att lägga under sig vårt land. Ett litet, högteknologiskt yrkesförsvar som kan slås ut av överlägsen teknik inom loppet av några timmar är inte avskräckande och därmed inte heller någon garant för fortsatt fred i vårt land. Anders Karlsson och Bertil Kantola Kiruna/ Männikkö Vi kommer att få hjälp av våra vänner. Det har genom tiderna visat sig att små länder som förlitar sig på andras hjälp för sitt försvar blir grymt besvikna. Ett tydligt exempel är Georgien som förlitade sig på NATO och USA för att våga stå upp mot Ryssland men ingen hjälp kom när Ryssland invaderade eftersom man inte ansåg Georgien vara värt att gå i krig för. För att få hjälp måste vi själva vara beredda att möta fienden för ingen kommer att försvara vårt land åt oss om vi inte är redo att göra det själva. Allianser fungerar bra så länge alla inblandade tjänar på dem men det är naivt att tro att någon skulle bedriva välgörenhet och offra sina unga män och kvinnor för vårt lands skull. VARGTJUTET 8

9 Ekolsunds slott I vår ambition att besöka ett slott i mälardalen varje år, var nu turen kommen till Ekolsunds slott en bit norr om där E 18 passerar Ekolsundsviken, alldeles intill gamla Stockholmsvägen mellan Enköping och Bålsta. Här träffades i mitten av juni ett 20-tal jägarkamrater för en sedvanlig historisk och kulturell upplevelse med efterföljande förtäring i det gröna. Äldst i skaran var vår gamle jägarveteran och skidlöpare Bertil Hurtig som, trots sin ålder, alltid är aktiv i föreningen. Vi samlades vid 11-tiden utanför södra delen av slottet där vår guide mötte upp för att inledningsvis ta oss till slottets stora festvåning. En magnifik och mycket ljus sal till följd av alla fönster där solen kunde stråla in. De ursprungliga möblerna finns inte längre kvar, därför har den nuvarande slottsfrun, som dessutom var vår guide, införskaffat vackra möbler i tidstypisk stil. Från den stora festsalen vandrade vi genom slottet och fick en intressant berättelse om varje rum vi passerade. När vi besökte slottet pågick en inspelning av TV 4 Biggest Looser Sverige som nu kan ses på TV. Vi avslutade vår vandring i slottets nedre plan som inrymmer ett modernt hjärtcentrum där man kan få en omfattande hälsoundersökning inklusive ultraljudsundersökning av hjärta och kärl. Ekolsunds slott har anor ända från 1300-talet. Bl.a. har Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Johan III huserat här. Slottet är nog ändå mest känt för att det var Gustav III favorittillhåll under 1700-talet. Han har till och med ristat in sitt namn i en fönstersmyg i en av slottets salar. Ekolsunds arboretum breder ut sig runt slottet. Arboretum är en trädgård som innehåller vedväxter av olika slag, främst träd som odlas för vetenskapliga ändamål. Här kan man nu ströva runt och njuta av lugnet och den lummiga växtligheten. Förändringar av vår tidning Vargtjutet I anslutning till gamla stockholmsvägen inte långt från slottet ligger värdshuset, där det finns möjlighet att äta en bit mat i samband med att man besöker slottet Efter en avslutande kaffetår skildes vi åt med kunskaper om ytterligare ett Mälarslott. Lapplands Jägare i Mälardalen har under många år strävat efter att ge ut Vargtjutet i fyrfärg och med fyra nummer per år. Många kamratföreningar har under åren, av kostnadsskäl, dragit ner på antalet utgivningar. Även vår förening tvingas nu att vidta åtgärder för att minska kostnaderna. Vid årsmötet 2010 beslutades att under innevarande år endast ge ut tre nummer av Vargtjutet beroende på en befarad kostnadsökning för tryck och distribution av tidningen. Det kan också vara aktuellt att ej längre trycka hela tidningen i flerfärgstryck. Styrelsen kommer under hösten att ta upp en dialog med FMLOG om möjliga vägar att gå för att minska kostnaderna men ändå bibehålla en så kvalitativt bra tidning som möjligt. Detta nummer blir således årets sista nummer. Nästa nummer kommer i slutet av februari Styrelsen Besök hemsidan för Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund (SMKR) VARGTJUTET 9

10 oss. Fjällmarschen 2010 Korta turen. 5 september Tidig purrning. Efter frukost buss till tåget i Kiruna. Tåget tog c:a 2,5 timmar till starten i Katterat några mil in i Norge, väster om Riksgränsen. Regnet strilade ner när vi klev av tåget. Vi hälsade på Erna och Birger Grape som anslöt vid Riksgränsen. Vi tangerade västra stranden av Selgajärvi, vadade över en fors och klättrade diagonalt brant uppför sluttningen av Storsteinsfjället. Gick på skrå på slutningen tills vi såg sjön Leirvattna nedanför oss. Vi hann precis hitta en torr och fin tältplats innan dimman kom. Efter tältslagning och middag hittade vi faktiskt lite ved till en minibrasa. Korta gruppen bestod till slut bara av sju personer, Sven-Gunnar Lindner från Göteborg med familj, en studiekamrat till Sven-Gunnar, Lasse Lövgren från Holmsund och jag Leif Öjelind från Västerhaninge. Samling i respektive grupper, regnkläder på, packningen kollades av, korta turen startade sist. Vi följde till att börja med en skogsväg, en aning kuperat, nedanför till vänster hade vi en jokk. Det var ganska disigt, man såg bara 100 meter framåt. Vi i njutargruppen hade fria händer att rasta när vi ville, inga militära kommandon och dagsetapper på 8-10 km. Regnet slutade vid tiden, diset lättade och det började blåsa. Lunchen intogs i skydd av ett stort stenblock. På håll såg vi de andra grupperna för våra vägar skildes åt. Vi hade nu c:a 3 km kvar på dagsturen. Vi vadade över jokken vid ett litet vattenkraftverk och letade upp en bra tältplats inte långt ifrån Hunddalsstugan. Efter tältresning och middag gjorde vi upp en liten eld och hade en trevlig stund, medan vi delade på plockade hjortron, någon bjöd på lite starkare att dricka för att fira den första dagen i norska fjällvärlden. Vi drack irish and Coffey och sedan var det bara att inta ryggläge. En härlig dagsvandring med kanonväder och bra kamratanda. Det var första gången som jag riktigt njöt av att vandra i fjällen. 7 september Idag hade Sven-Gunnar förvarnat om en besvärlig klättring upp till glaciären vid Rienatchocka Efter sedvanliga morgonbestyr var vi klara att gå vidare på vår tur. Dimman hade lättat och vädret var som igår soligt och varmt grader. Vi hade två stora stenåsar att klättra över innan vi hittade leden mot glaciären. 6 september Purrning vid 9-tiden. Två strömstarar skrämdes iväg vid min morgontvagning. Frukost och start vid Mulet men uppehållsväder, lätt vandring efter markerad led. Efter ett par timmar kom solen fram. Vi lämnade leden och tog höjd på sluttningen mot Selggachocka, en lätt vandring. Vi lunchade på ett jättestort stenflak med en härlig utsikt söder och öster om Christer/studiekamraten/ som hade mycket spring i benen var oftast före oss andra. Biolog som han är hittade han både växter och lavar som han fotografe- VARGTJUTET 10

11 rade. Han trivdes verkligen. Nu blev det jobbig klättring runt- och över stenblock. Efter en timme med mycket vatten och extra energi/russin, choklad och nötter/ var vi framme vid foten av glaciären. Erik och Gustav turades om att bära mamma Karins ryggsäck. upp och ner men det var OK. Vi såg de andra på hålla då och då. Lunchplatsen var kanon. Stora flata hällar, den här gången omflutna av jokken. Omkring 15 grader varmt, solen gassade, lunchade, tvättade oss och en del badade. Vi fortsatte och kom fram till en ny dalgång som hette Skamdalsbacken. Det var dåligt med markering av leden men vi visste att vi skulle tälta i slutet av dalgången tillsammans med de andra. Det var kuperad terräng, en fors kantad med stora videsnår. Vid femtiden såg vi någon som fiskade. Det var Micke Jysky, som senare drog upp 2 öringar. Dessa halstrades över öppen eld. Sista kvällen på vandringen. Efter en pratstund hos Micke o Eva Malm och lite fika hos Birger o Erna innan det var dags att krypa till kojs. 9 september Det var besvärligt att gå på glaciären eftersom den lutade lite. Vid ett-tiden var vi uppe vid vattendelaren, där vi åt vår lunch. Vi väntade på att Björn och Eva L skulle komma ifatt oss. Efteråt hade vi en besvärlig klättring nedåt, mycket sten men torrt som tur var. Ett par timmar senare gick vi efter jokken i Rienatvaggi. Vi gick i vår egen behagliga takt, småpratade och hade det trevligt. Björn och Eva kom ifatt oss och gick om oss. De väntade sedan vid sjön Lossivattna. Eva tyckte att det var korkat att gå fram och tillbaka. Det löste sig sedan till det bästa. Tältplatsen blev OK trots att den inte var rekad i förväg. Tältslagning, mat och avslutning vid Erik och Gustavs lilla brasa. Alla var lite trötta efter dagens glaciärvandring så alla sov gott. Purrning redan klockan 5. De som ville fick vada över forsen för det fanns ingen bro. Det gick bra fast det var kallt. En besvärlig nedgång från en dalgång ner till en annan 150 m längre ned. Vi fick gå försiktigt för det var ganska halt. Det tog oss 45 minuter innan vi var nere i en ny kraftledningsgata. Fortsatte på en lättgången skogsväg utefter en fjällsjö. 8 september Åter en solig dag. Efter morgonbestyren startade vi vår vandring vid niotiden. Sven-Gunnar valde att ta höjd på sluttningen mot sjön för att slippa sankmarkerna vid Lossivattna. Han gör sällan några dåliga vägval. Vi gick c:a en km innan vi var tvungna att vada över en bred fors. Före detta hade Christer stängt in en fjällämmel, han stod nu på bakbenen och skällde ut oss för att han inte kom vidare. På andra sidan forsen tog vi paus. Solen gassade riktigt skönt. De andra grupperna kom ifatt oss och rastade med oss. Vi pratade en stund, vi hade inte setts sedan starten på söndagen. Vi väntade på att de andra skulle gå före oss. Det bestämdes att alla skulle stanna och äta på samma plats vid tiden. Dagens tur gick efter Nikkavaggi. Behagligt att gå, lite Vi vadade över en jokk, en annan jokk passerades via en bro. Nu var det bara ungefär 8 km grusväg kvar till Beisfjord där vi skulle bli hämtade med buss för återfärd tillbaka via Narvik till Kiruna. På bussen serverades den sedvanliga starkölen efter marschslutet. Många passade på att ta en tupplur. Vid tiden var vi tillbaka i Kalixfors. Tack alla som medverkat till en solig och gemytlig vandring i de norska fjällen. Leif Öjelind GU 1958 VARGTJUTET 11

12 Några bilder från Kiruna hösten 2010 K O N T A K T A D R E S SER Om er adress ej stämmer, ert namn är felstavat, ni skall flytta, undran om medlemsavgiften och motsvarande frågor, vänligen meddela detta till kassören, inte till ordförande eller sekreteraren. Kontakt mig gärna per e-post eller tfn/fax, adress se nedan. Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalen c/o Mariana Almström Svinnegarn Huseby 29 Den nya järnvägsdragningen har just nått vägen till Kalixfors c:a 1,5 km från infarten till lägret Enköping sekreterare@ljim.org O RDF Ö R A N D E STEVE GUNNARSSON NATT OCH DAGS ALLÉ ENKÖPING TFN: STEVE.GUNNARSSON@TELIA.COM K A S S Ö R Den 25 september på väg mot Kebnekaise. JAN-OLOF JOLO JOHANSSON SVINNEGARN HUSEBY ENKÖPING TFN: KASSOR@LJIM.ORG S E K R E T E R A R E MARIANA ALMSTRÖM ADRESS ENLIGT OVAN TFN : R E D A K T I O N E N V A R G T J U T E T STEVE GUNNARSSON JAN-OLOF JOLO JOHANSSON TRYCK : FMLOG TRYCKE ENKÖPING Från dagbrytningens tid. VARGTJUTET 12