En ny reformation - en reformerad församlingsyn Predikan i Kristinakyrkan

Transkript

1 En ny reformation - en reformerad församlingsyn Predikan i Kristinakyrkan Inledning. Älska bröderna... (1 Petr 3:8) Tack för förtroendet att få komma hit och predika. Jag har snart varit föreståndare i Pingstkyrkan i 6 månader, och det är en stor förmån att få chansen att besöka systerförsamlingen i stan. Jag skall tala över ett ämne som är hur stort som helst, och som jag fick på mitt hjärta häromdagen: den kristna församlingsgemenskapen och behovet av en ny reformation där en reformerad församlingssyn ingår som en viktig del. Jag tror vi behöver en ny reformation i Sverige, inte helt olikt reformationen på 1500-talet och de stora folkväckelserna på 1800-talet, där grundläggande bibliska andliga sanningar som blivit alltmer bortglömda får nytt liv igen och får förvandla och förändra livet för många människor. I tider av kriser för den kristna gemenskapen så kallar Gud alltid sitt folk till omvändelse och tillbaka till Skriften, och det tror jag han vill göra igen. Och ett av de viktigaste verktygen för en sådan reformation är församlingen, och därför är det viktigt att församlingen åter får bli vad Jesus en gång tänkte - det är ju Hans församling, som han har köpt med sitt eget blod. Vi ska strax läsa en fundamental bibeltext som ger oss en ögonblicksbild av den första församlingen i Jerusalem. Jag älskar verkligen Apostlargärningarna, och jag älskar den bild som målas upp där av församlingen. Dessutom delar jag den uppfattningen med tidigare generationers pingstvänner att Jerusalemsförsamlingen som bildades strax efter att Anden fallit på den första pingsten är en (av de) mönsterbild(er) som vi har att hålla oss till. Många människor ser församlingen enbart som en religiös/ideell förening, och det är den ju i juridisk mening här i Sverige, men detta föreningsmässiga förstärks så lätt av att vi tror att församlingen, eller kyrkan som många hellre säger (vilket jag ogillar starkt), utgörs av allt det där yttre: en byggnad, en organisation, ekonomi, en gemensam ide etc. Dock är det så att i biblisk mening så är församlingen något mycket mer och något helt annat som gör att den skiljer sig mycket markant åt från alla andra föreningar, t ex idrottsklubbar. Det är visserligen sant att det är en samling med människor som är förenade kring en ide som de delar, men Bibeln säger att det är Gud som designat och grundat församlingen utifrån sin allvishet och sin frälsningsplan. Bibeltext. De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i

2 jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apostlagärningarna 2:42-47 SFB) Predikan. 1. De fyra pelarna som församlingen vilade på (i lite ändrad ordning) a. Apostlarnas lära enhet utifrån en gemensam tro och lära, grundad i Jesu och apostlarnas undervisning (jfr. Joh 17:20-21) b. Bönen den gemensamma bönen var motorn som drev församlingens framåt. Hela Apostlargärningarna är egentligen en lång beskrivning av händelser som inramas av ett stort antal bönemöten (se Apg. 1:14, 2:1, 2:42, 3:1, 4:23-31, 6:4, 8:15, 9:11 osv). c. Brödsbrytelsen nattvarden firade man i hela församlingen och i hemmen i samband med att man åt tillsammans. Själva grunden för församlingsgemenskapen vilade på Jesu försoningsdöd på Golgata där hans kropp och hans blod offrades för att ge frälsning åt var och en som tror. Jesu offer på Golgata och församlingen var och skall vara intimt förknippade. d. Gemenskapen det är tydligt i Nya Testamentet att Jesu lärjungar, som sedan kallades för kristna i Antiokia (Apg. 11:26), inte bara delade några religiösa ideer utan även hade en unik andlig samhörighet med varandra som yttrade sig i en djup gemenskap. Det grekiska ordet för gemenskap i denna passage är koinonia, ett ord som betyder just intim samhörighet, gemenskap, deltagande. 2. Hur yttrade sig denna djupa gemenskap bland de kristna? a. De höll troget fast vid apostlarnas lära, som vi redan konstaterat gemenskapen och den sunda läran, evangeliet, växelverkar alltid genom att det är samma Ande som både inspirerat Skriften (2 Tim. 3:16) och formar gemenskapen (2 Kor. 13:13). Det är inte genom hierarkiska strukturer, utombibliska biskopsämbeten eller ekumeniska överenskommelser som de troende bevaras i den sunda läran, utan det är genom att Anden är verksam i den lokala församlingen som de troende bevaras i apostlarnas lära, såsom den uppenbarats i Skriften. b. Alla troende var tillsammans: i. Den gemensamma bönen, som vi sett tidigare. ii. Gudstjänstfirandet, inkl. nattvardsfirandet. iii. Notera ordet alla det är signifikant för den nytestamentliga församlingen att det fanns en mycket bred uppslutning i allt man tog för sig. Här behöver vi bättre oss, för om vi förstod betydelsen av Guds församling, skulle vi inte försumma våra sammankomster på det

3 sätt som vi gör emellanåt utan uppmuntra varandra genom att vara tillsammans (Hebr. 10:25). iv. Notera ordet troende gårdagens syn på innebörden i ett medlemskap i frikyrkan, som låg ganska nära Apostlargärningarnas beskrivning, håller på att vittra bort, vilket är både bra och dåligt. Men på den här tiden var det mycket tydligt och uppenbart för alla vilka som räknades till gemenskapen och vilka som inte räknades dit, och det var gemenskapen i sig som definierade medlemmarna: de var de troende, de som trodde på Jesus Kristus, hade omvänt sig och låtit döpa sig, och som höll sig till gemenskapen. Vill vi ha en bibliskt grundad uppfattning för vad som är en medlem i en församling, då är det detta vi har att förhålla oss till. v. De var också tillsammans både i templet och i hemmen. 1. I nytestamentlig tid fanns ingen klyfta mellan tro och gemenskap. Den som kommit till tro ville vara tillsammans med sina syskon i tron, och när man kallade varandra broder och syster menade man det verkligen. Separationen av tron från trons gemenskap är en senare företeelse. Bibeln går så långt att den säger att: Den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett (1 Joh. 5:19) och Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek (1 Joh. 4:8-9). Älskar vi Jesus, älskar vi också församlingen. Aposteln Petrus skriver: Var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka (1 Petr. 3:8). 2. Man hade en (eller flera) offentlig(a) mötesplats(er) och flera mer privata mötesplatser (jfr. Paulus tal till de äldste i Efesos i Apg. 20:20 där han säger sig ha predikat och undervisat offentligt och i hemmen): a. Den offentliga mötesplatsen templet låg mitt i det omgivande samhället där det fanns mycket människor. Det gjorde att varje möte i församlingen blev evangeliserande då alla som passerade kunde bli berörda, t o m frälsta (jfr. 1 Kor. 14:24-25). b. De mera privata mötena som skedde i hemmen präglades av bön, nattvard, och mer djuplodande (och tidskrävande) undervisning, kanske även mer personlig vägledning (Apg. 20:31). I hemmen fanns också

4 möjlighet till en god social gemenskap där man åt tillsammans, till och med i jublande uppriktig glädje. c. Notera att de möttes varje dag. Jesu lärjungar verkar inte ha brytt sig särskilt mycket om vilken dag i veckan de träffades, utan det gick bra att mötas veckans alla dagar. c. Gemenskapen präglades också av att (guds-)fruktan (grek. fobos) var över varje själ (sinne), ty Guds Ande var verksam vilket bl a visade sig i att under och tecken skedde genom apostlarnas. Detta bidrog till att fördjupa de troendes gudsfruktan och stärka respekten för att bevara just den lära som de förmedlade. Denna fruktan fanns även hos de utomstående (Apg. 5:11-13, Apg. 19:17). d. Gemenskapen präglades av en materiell omsorg om varandra i. Man hade allting gemensamt ii. Man sålde sånt som man ägde och delade ut till de i gemenskapen som hade behov (jfr. Apg. 4:34-35). Jag tror inte man skall tolka det som att man gjorde sig av med allt man ägde och hade, för det står fortfarande att man gick hem till den och den (se t ex Apg. 12:12, 21:16, 21:18). Istället tror jag att det betydde att man, när man såg de materiella behov som fanns bland bröderna och systrarna, sålde det man inte behövde och delade ut. e. Gemenskapen som sådan verkar ha genererat ett tillväxtpotential i. Det står att de var omtyckta av hela folket...herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. ii. Nu ska vi inte lura oss till att tro att om vi bara skapar en god gemenskap ibland oss, så kommer församlingen att växa. Det är uppenbart från berättelsen i Apostlargärningarna att denna fantastiska gemenskap var ett Andens verk, och som en frukt av detta suveräna verk av Guds Ande blev ännu fler människor frälsta. Andens verk kan inte kopieras genom mänskliga åtgärder för att förbättra trivsel eller göra det mysigare i församlingen. Sann andlig gemenskap kommer från Anden (2 Kor. 13:13). iii. Med detta sagt, så kan vi ändå konstatera att verklig gemenskap och samhörighet är en bristvara i dagens samhälle. Här har Guds församlingen en viktigt uppgift att fylla, men då är det viktigt att gemenskapen inte främst är social utan andlig och präglad av Kristus och hans försoningsverk.

5 Avslutning. Jag vill avsluta med att citera det reformationsprogram som finns på min hemsida sanningenskallgoraerfria.weebly.com: En reformerad församlingssyn måste utgå från att församlingen är Guds egendom som han köpt med sin eget blod (Apg. 20:28) och därmed att allt i församlingen skall inrättas och utföras så som Kristus befallt i den Heliga Skrift. Församlingen får inte reduceras till en plattform för ett ledarskap att förverkliga sina egna visioner och drömmar, den får inte reduceras till en miljö där trivsel och samkväm går före bön och Ordets predikan, den får inte reduceras till en plats där världslighet och artisteri skymmer äran som tillhör endast Gud Allsmäktige, och den får inte reduceras till en religiös förening där allt är möjligt bara majoriteten anser och beslutar så. Församlingen är en helig gemenskap, avskild från världen för att under Andens ledning och Skriftens vittnesbörd vittna om Jesu försoning på Golgata och leva i enlighet med Guds vilja. Församlingen är det enda som skall finnas kvar av mänskligheten efter den yttersta dagen, ett faktum som måste återspeglas i en reformerad församlingssyn.