Hur Guds Verk Borde Vara Aposteln Paulus och hans relation till församlingen i Tessalonika

Transkript

1 12 juni 2016 Hur Guds Verk Borde Vara Aposteln Paulus och hans relation till församlingen i Tessalonika Avskedspredikan i Pingstkyrkan Lindesberg Som när en mor sköter om sina egna barn, ville vi i innerlig kärlek ge er inte bara Guds evangelium utan också oss själva (1 Tess 2:7-8) Bibeltext Ni vet själva, bröder, att vår insats hos er inte var förgäves. Tidigare hade vi, som ni vet, plågats och misshandlats i Filippi, men vår Gud gav oss mod att predika evangeliet för er trots hård kamp. Bakom vår predikan ligger inte villfarelse, orena motiv eller onda avsikter. Eftersom Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet talar vi som vi gör, inte för att vara människor till lags utan för att behaga Gud, som prövar våra hjärtan. Vi har aldrig farit med smicker, det vet ni, eller under någon förevändning roffat åt oss något - Gud är vårt vittne. Vi har inte heller strävat efter att bli ärade av människor, vare sig av er eller av andra, även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk. I stället uppträdde vi kärleksfullt ibland er. Som när en mor sköter om sina egna barn, ville vi i innerlig kärlek ge er inte bara Guds evangelium utan också oss själva, eftersom ni hade blivit så kära för oss. Bröder, ni kommer ju ihåg hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi utan att ligga någon av er till last, när vi predikade Guds evangelium för er. Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och oförvitligt vi uppträdde bland er som tror. Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn, och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, han som har kallat er till sitt rike och sin härlighet. Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror. Ni bröder har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judeen, de som är i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden av era landsmän som de av judarna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut. Bröder, då vi nu för en kort tid har varit skilda från er, till det yttre, inte till PINGSTKYRKAN LINDESBERG

2 hjärtat, har vi längtat mycket efter er och blivit ännu ivrigare att få träffa er personligen. Vi har verkligen önskat komma till er - jag, Paulus, både en och två gånger - men Satan har hindrat oss. Vem är vårt hopp, vår glädje, vår ärekrona inför vår Herre Jesus när han kommer, vem om inte ni? Ja, ni är vår ära och vår glädje. (1 Tessalonikerbrevet 2:1-20) Inledning I slutet av en tjänst i en församling är det naturligt att man som förkunnare rannsakar sig för att se hur det egentligen har gått. Det är också naturligt att församlingen funderar över hur man reagerat på den förkunnelse man fått höra under den tid som varit. Båda sidor upptäcker då om alla är ärliga och uppriktiga att vissa saker blev bra, men allt kanske inte blev som det borde ha blivit. Ett Guds verks utveckling mot framgång eller tillbakagång är alltid beroende av samspelet mellan förkunnaren och de som lyssnar till förkunnelsen. Om förkunnelsen är bra och församlingen lyssnar och följer den finns goda förutsättningar för andlig tillväxt, men är förkunnelsen dålig och församlingen följer den så finns också goda förutsättningar men för tillbakagång och stagnation. Om förkunnaren och församlingen drar åt olika håll oavsett vem som drar åt rätt eller fel håll kan det sluta lyckligt om den part som drar åt fel håll omvänder sig, annars kan det sluta illa där också ifall man inte kan enas kring en rätt inriktning (eller enas kring fel inriktning). Den andliga utvecklingen beror hur som helst på samspelet mellan församlingen och den som skall leda församlingen, framför allt genom förkunnelsen men också genom det liv som förkunnaren/förkunnarna lever. I den text vi läst beskriver aposteln Paulus sin relation till församlingen i Tessalonika, och församlingen relation till honom, och vi där identifiera en hel del saker som visar på en sund relation mellan förkunnaren och församlingen, en sådan relation som ger Guds verk de allra bästa förutsättningarna att kunna utvecklas på ett sunt och riktigt sätt. Kort sagt, texten i fråga visar Hur Guds Verk Borde Vara, och det är också rubriken för dagens predikan. Min förhoppning är att vi alla skall lära oss något om hur vi skall betrakta varandra, församlingen och de som står i spetsen och förkunnar Guds Ord, så att vi var vi än bor, lever och är med i för sammanhang alltid ger Guds Verk de allra bästa förutsättningarna att växa till och utvecklas på ett sunt och bibliskt sätt. Må Gud välsigna oss var och en! PINGSTKYRKAN LINDESBERG

3 Predikan 1. Skriftens krav på förkunnaren och församlingen 1.1. Det första man skall se är att kraven på en förkunnare är avsevärt högre än kraven på församlingen som lyssnar på förkunnaren. Vår text ger massor vinkar om att tjänsten som församlingsledare är omgiven av många höga och viktiga krav Inte många bör bli lärare, skrev Jakob, för vi skall få en strängare dom (Jak 3:1) 1.3. Det är av det skälet som Skriften uppmanar oss att verkligen visa stor respekt och vördnad för våra andliga ledare, t.ex.: Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta (Hebr 13:17). Därför, som en klok gamma man sa, om någon kritiserar din pastor eller din äldstebroder så skall du alltid försvara dem, men tycker du att de har handlat galet eller sagt något tokigt så skall du ta upp det med dem i enrum. Det står ju skrivet: Ta inte upp en anklagelse mot en äldste om det inte finns två eller tre vittnen (1 Tim 5:19) 1.4. Kraven på en äldste/förkunnare/pastor är höga och tröskeln till att bli avskild skall vara hög eftersom församlingen är så viktig, men har man väl blivit avskild för tjänst behöver man stöd och skydd. Utifrån det kan vi titta på hur en förkunnare borde vara. 2. Hur en förkunnare borde vara. Förutom Jesus Kristus, vår Frälsare, så är kanske aposteln Paulus vårt allra främsta föredöme när det gäller hur en förkunnare skall utföra sin uppgift. När man läser denna text slås man av hur långt från mycket av dagens professionella tjänstemannapastorer man hamnar, och det är alldeles uppenbart att det är ett Guds verk att leda någon att gå in i en sån här uppgift på rätt sätt. Utifrån denna text borde alltså en förkunna vara en person som (är): 2.1. Modig att förkunna evangelium trots motstånd (2:2). Det sanna evangeliet väcker alltid motstånd eftersom det är en dårskap och en skandal för alla människor i alla tider och kulturer, och en förkunnare måste vara frimodig nog att förkunna det utan fruktan för omgivningens reaktioner. I vår tid möter förkunnaren även mycket motstånd från de etablerade församlingarna, för de vill inte höra det urgamla evangeliet PINGSTKYRKAN LINDESBERG

4 om att Kristus dog för våra synder utan något mer relevant och lättsmält. Förkunnaren får aldrig backa undan vare sig för världens eller namnkristnas reaktioner på det urgamla evangeliet. Om det som förkunnas aldrig väcker anstöt vare sig i världen eller bland sovande kristna så är det inget sant evangelium som förkunnas Predikar inte villfarelse, drivs inte av orena motiv eller onda avsikter (2:3). Förkunnaren skall inte predika villfarelse sådant predikas alltid för att förkunnaren på något sätt skall få egna fördelar, t.ex. makt eller pengar utan hålla sig till evangeliet som vi redan sett. Vidare får han inte drivas av orena motiv eller onda avsikter. Grundtextens ord talar om orenhet, i fysisk eller moralisk mening, t.ex. en lyxbetonad eller profiterande livsstil, eller där man konspirerar mot andra människor liksom de religiösa ledarna gjorde i Jerusalem mot Jesus Arbetar för att behaga Gud framför människor (2:4). Absolut avgörande i allt som förkunnaren eller en äldste gör är att se till att man har ett rätt samvete inför Gud. Jag ringde en gång en gamma pastor och frågade honom vad som var det viktigaste att göra som pastor. Han svarade med orden: Det viktigaste är att du håller ditt samvete rent. Med andra ord: i allt man gör som förkunnare så är prioritet n:o 1 att ständigt tänka på att lyda Gud framför människor. En förkunnare som strävar efter att bli omtyckt av människor kommer att misslyckas med sitt uppdrag Inte vinner människor med smicker (2:5). När en förkunnare försöker vinna sin omgivning genom smicker, eller genom att utnämna vissa till olika höga positioner, så skall man dra öronen åt sig. Detta är ett kännetecken på en falsk profet. Judas, Jesu halvbror, skriver i sitt brev med tanke på sådana personer: De är stora i orden och smickrar dem som de kan ha nytta av. (Jud v 16) 2.5. Inte strävar efter att bli ärade av människor vare sig där man är eller på någon annan plats (2:6). Detta är egentligen en upprepning av vad som redan har sagts: förkunnaren skall aldrig sträva efter att bli ärad av någon människa, vare sig i församlingen eller någon annanstans. Donald Gee, brittisk pingstledare som var samtida med många av våra pionjärer, sade av den anledningen att en föreståndare i en församling aldrig kan ha några nära vänner i församlingen. Även om man inte går så långt i sin PINGSTKYRKAN LINDESBERG

5 uppfattning, är det ändå så att det alltid finns en konflikt mellan att bli omtyckt av människor och lyda Gud Villig att avstå sina rättigheter av kärlek till församlingen (2:7). I dagens samhälle talas det mycket om att man skall kräva sina rättigheter. Bibeln vänder upp och ner på det där. Jesus avstod från allt han hade rätt till för att frälsa oss på korset, och Paulus skriver här att han och hans medarbetare visserligen som Kristi apostlar hade kunnat komma med anspråk men istället uppträdde vi kärleksfullt ibland er. Grundtextens ord talar om att lägga bördor/vikter/tyngder på någon vilket Paulus kunde gjort med all rätt han var ju en Jesu Kristi apostel och hade bildat församlingen i Tessalonika men han avstod ifrån sådant för att istället vara kärleksfull, mild och vänlig (grek epios) Uppträder kärleksfullt såsom en mor som sköter om sina barn (2:7). Här berör vi det allra innersta i en förkunnares tjänst. Grundtextens ord talar här om hur en ammande kvinna sköter sina barn, ordagrant hur en amma vårdar sina barn. Att vara en förkunnare är inte i första hand ett yrke, det är en fråga om liv och död, och en fråga om att föda, amma och fostra andliga barn till vuxna män och kvinnor i Kristus Jesus Ger församlingen inte bara evangelium utan också sig själv (2:8). Detta är samma sak som innan. En kvinna som ammar sina barn ger av sig själv det finaste hon har till sina barn, och så skall det vara med förkunnaren. Ytterst skall förkunnaren vara villig att ge sitt liv för församlingen, liksom Jesus var villig att ge sitt liv för församlingen Inte begär ekonomisk ersättning för sitt arbete utan arbetar hårt för att försörja sig själv och bara tar emot lön i den utsträckning som det behövs (2:9). Ett kännetecken på en falsk profet är att han eller hon begär pengar för sina andliga tjänster, ungefär: sänd mig 1000 dollar så skall du bli helad, eller vi tar en administrativ avgift på 200 kr för den som vill ha förbön av församlingens pastor. Evangelium och Guds välsignelser är inget man kan ta betalt för, däremot kan det hända emellanåt att den som är förkunnare blir anställd och får lön för sitt arbete, vilket också är bibliskt. Men förkunnaren skall vara beredd att förkunna helt utan ersättning om situationen kräver det och Gud leder saker och ting så. Många pastorer har fallit på sin väg genom att använda församlingarna för att berika sig själva. PINGSTKYRKAN LINDESBERG

6 2.10. Förmanar och uppmuntrar var och en i församlingen så som en far sina barn (2:11) Förmaning och uppmuntran. När man ska fostra ett barn är det viktigt att man inte enbart kommer med tillsägelser, utan också med beröm. Både ris och ros. Både förmaning och uppmuntran Var och en. Förkunnarens omsorg om församlingen som helhet måste alltid kompletteras med omsorg om enskilda medlemmar. Alltför ofta står pastorer enbart i talarstolen och talar till grupper av människor, medan de allra flesta kristna behöver personlig vägledning. Detta hade Paulus förstått, för han säger här att han förmanat och uppmuntrat var och en i församlingen. På ett annat ställe uttrycker han sig på liknande sätt: Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag varnat var och en av er under tårar. (Apg 20:31) Så som en far sina barn. Återigen: att vara förkunnare är att se på församlingens medlemmar såsom man ser på sina barn. Och älska dem som en far älskar sina barn, liksom Fadern älskar oss människor Vädjar till församlingens medlemmar att leva ett liv värdigt Gud (2:12) Vädjan (grek martyreo). Verbet här betyder att vittna, att intyga sanningshalten i något (underförstått: evangeliet), men målet att föra församlingen till övertygelsen om evangeliets sanning Att leva ett liv värdigt Gud. En förkunnares uppgift måste vara att predika Guds Ord för församlingen så att församlingens enskilda medlemmar får förändrade liv, och växer i helgelse. Frälsningen är startpunkten för en fostran till ett rättfärdigt liv, och förkunnaren är viktig i att vägleda människor till att leva ett liv värdigt Gud Man kan fråga sig: är det här verkligen möjligt att leva upp till? För undertecknad förmodligen inte, men strävan för varje Ordets förkunnare måste vara att låta sig formas efter de förebilder vi har i Nya testamentet. 3. Hur en församling borde vara Vara en församling som tar emot det Guds Ord som predikas (2:13). Verbet står i aktivum aorist, vilket betyder ett aktivt ställningstagande i vid en given tidpunkt (oftast i det förflutna). En församling behöver alltså aktivt ta emot Guds Ord vid specifika tidpunkter: först och främst när församlingen bildas som resultat av medlemmarnas individuella frälsning, PINGSTKYRKAN LINDESBERG

7 men sedan vid olika tidpunkter då Gud genom sina tjänare sänder sitt ord till församlingen. En församling som slutar lyssna till Guds Ord är illa ute Vara det sammanhang där Guds Ord är verksamt i var och en som tror (2:13). Verbet här är i presens Guds Ord verkar kontinuerligt i församlingen efter att församlingen tagit emot det. Dessutom: verbet står i en aktiv form (eng. middle) som indikerar att subjektet utför handlingen på sig själv eller för sin egen skull 1, för sin egen vinnings skull. Enkelt utryckt: Guds Ord verkar kontinuerligt i församlingen för Guds Ords skull. Det innebär inte att Gud inte bryr sig om församlingen, men syftet med Guds Ords verkar i dig och mig är att Guds Ord skall ha framgång, och inte främst att du och jag har framgång. Jfr Apg 12:24: Guds Ord hade framgång och spreds allt mer Vara en församling som vandrar i efterföljelse, främst efter Jesus själv men också efter dem som redan förut tagit emot evangelium både i historien och i nutiden (2:14) 3.4. Vara en församling som bär de lidanden som följer av evangeliet (2:14) 4. Hur Guds verk borde vara Anledning till tacksägelse (2:13). Paulus tacksamhet beror på att församlingen verkligen tog emot Guds Ord som han och hans medarbetare predikade. Det borde alltid vara så att förkunnaren och församlingen känner tacksamhet över varandra, och att man i sina böner ständigt tackar Gud för varandra, liksom Paulus säger i kapitel 1: Vi tackar alltid Gud för er alla när vi nämner er i våra böner (1 Tess 1:2) Anledning till längtan efter varandra (2:17). Det kanske kommer som en chock för oss individualiserade västerlänningar, men i urkyrkan tyckte man faktiskt om att vara tillsammans. Han skriver ju: vi har längtar mycket efter er och blivit ännu ivrigare att få träffa er personligen. Det må bara en glömd tanke, men den inte desto mindre sann: ett kriterium för att man skall veta att man är frälst är att man älskar bröderna. Aposteln Johannes skriver: Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna (1 Joh 3:14). Och den man älskar vill man vara tillsammans med. 1 Typ pojken tränade sig själv inför tävlingen, eller bilmekanikern Dan lagade sin bil för att kunna åka på semester. PINGSTKYRKAN LINDESBERG

8 4.3. Församlingen och församlingens förkunnare/äldste/ledare är varandras ära och glädje inför Jesu återkomst (2:19-20). När Jesus kommer tillbaka, vad kan vi då ta med oss in i härligheten? Våra bröder och systrar i Jesus Kristus! Alla våra ägodelar kommer att brännas upp i eld, allt vi strävat efter kommer att försvinna. Det som kommer att bli kvar är de människor vi vunnit för Jesus och som vi delat tron med, och dessa kallar Paulus för sin glädje och ärekrona. Avslutande tankar Låt mig få avsluta med att tala lite om den krona som nämndes alldeles nyss. Det grekiska ordet som översätts med ärekrona i 1 Tess 2:19 är stephanos och betyder helt enkelt krona, och används både i bildlig och fysisk mening i Nya testamentet: en fysisk krona som sätts på någons huvud som ett tecken på kunglig värdighet eller som ett pris till segraren i en idrottstävling, och bildligt i fråga om den eviga välsignelse som skall ges till alla Herrens trogna tjänare vid uppståndelsens morgon. Detta grekiska ord för krona nämns 18 ggr i Nya testamentet: De fyra första gångerna (Matt 27:29, Mark 15:17, Joh 19:2,5) handlar det om Jesu törnekrona, vilken symboliserar hans offerdöd på Golgata där han bar straffet för våra synder, förkastad av både Gud och människor. De följande åtta gångerna (1 Kor 9:25, Fil 4:1, 1 Tess 2:19, 2 Tim 4:8, Jak 1:12, 1 Petr 5:4, Upp 2:10, 3:11) handlar texterna om den rättfärdighetens krona som väntar den som tror på Jesus och uthålligt tjänar honom och försöker vinna människor för honom. De följande fem gångerna (Upp 4:4, 4:10, 6:2, 9:7, 12:1) talas det om olika kronor som sitter på olika andeväsen i den andliga världen. Den sista gången ordet används är i Upp 14:14 om den gyllene krona som sitter på den förhärligade Människosonens huvud. Hela frälsningshistorien i Nya testamentet är därigenom inringad av törnekronan på Jesu huvud den kanske starkaste symbolen för Jesu lidande som finns i evangeliet och guldkronan som sitter på den uppståndne Människosonens huvud när han kommer tillbaka i härlighet och ära. Och mellan dessa kronor på Jesu huvud talas om den krona som du och jag skall få om vi håller fast vid tron på Jesus och också håller fast vid varandra. Guds verk borde vara sådant att vi är varandras ära och glädje, varandras kronor! PINGSTKYRKAN LINDESBERG

9 Att eventuellt samtala om vid hemgruppen När du läser 1 Tess 2:1-20, vilka tre saker tycker du är de allra viktigaste att förändra för att Guds Verk skall bli mer som det borde vara i din egen församling? Fundera en stund på vad det kan innebära att Paulus säger att Satan har hindrat oss från att komma och besöka församlingen (1 Tess 2:17-18) 1 Tess 2:14-16 har ibland anklagats för att vara en antisemitisk text trots att den är skriven av juden Paulus. Hur tänker du om det? PINGSTKYRKAN LINDESBERG