katolskt magasin # 1 Nytt år med Katolskt magasin Reflexion över Nelson Mandela Stiftets alla lekmannarörelser Minnet efter Wilfrid Stinissen

Transkript

1 # 1 10 januari 2014 Pris 40 kr Nytt år med Katolskt magasin Reflexion över Nelson Mandela Stiftets alla lekmannarörelser Minnet efter Wilfrid Stinissen katolskt magasin

2 # 1 katolskt magasin 10 januari 2014 Årg 89. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 7/ Manusstopp 17/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: vintervy över siljan vid rättviks kyrka. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Caritas Sverige satsar på inlandet sidan 4 Glimtar från utrikesåret 2013 sidan 5 Kaj Engelhart reser i Makedonien sidan 10 Alina Maric hälsar från Mallorca sidan 12 Henrik Roelvink ger en bild av dagens katolska Nederländerna sidan 14 Månadens text av påve Franciskus sidan 16 Som en trädgård med vackra blommor lekmannarörelserna i stiftet sidan 18 Heliga rum: S:ta Maria Magdalena i Göteborg sidan 22 Porträtt: Torgny Nilsson en katolsk entreprenör Kultur: Historiska hörnan sidan 30 Forskning om Sankt Olavs relik sidan 31 Bok-, musik- och filmrecensioner sidan 32 Broder Wilfrid Stinissen död. Vi hedrar hans minne sidan 36 In memoriam: Barbro Lindquist sidan 38 Miljöpris för reningsteknik till KTHdoktorand från Botswana sidan 38 Sista sidan: Karin Stadler, psykologkonsult i stiftets tjänst sidan 44

3 ledare sid. 3 Att omintetgöra samhällets grundvalar I Sverige har på senare tid förts en debatt i syfte att tillåta läkarassisterat självmord. En sådan möjlighet förespråkas ofta med skenbart humanistiska och altruistiska argument. I en promemoria från år 2008 lyfte Statens Medicinsk-Etiska Råd/SMER fram Benelux-länderna Belgien, Nederländerna och Luxemburg (där en lag som tillåter dödshjälp antogs det året) som mönster för Sveriges framtida sjukvård. När frågor rörande livets slutskede berörs i dag hänvisas ofta till denna rapport. Eutanasi är ett grekiskt ord vars innebörd är god död. I nutida debatt används eutanasi om en handling som avser att framkalla patientens död på någons uttryckliga eller förmodade önskan. I svenskt språkbruk är eutanasi lika med dödshjälp. Dödshjälp är inte att respektera en patients nej till behandling eller vilja att fortsätta behandling att låta den naturliga döden ha sin gång genom att inte påbörja eller avbryta behandling som inte är till gagn för patienten att ge smärtstillande medicin för att mildra smärtor och lidande, även om en förutsedd konsekvens kan vara att döden inträder snabbare Den 27 november röstade ett utskott i Belgiens parlament med stor majoritet ja till att legalisera dödshjälp för obotligt sjuka barn och dementa. Lagförslaget behöver fortfarande gå till omröstning i hela parlamentet, men ett godkännande förväntas också där. På ledarplats har vi åtskilliga gånger återkommit till den värdeglidning efter ett sluttande plan som ofta kännetecknar etisk reflexion och inte minst uttalanden och lagstiftning gällande medicinsk-etiska frågor. En tillbakablick visar att Belgien fick nu gällande lag om legaliserad eutanasi/dödshjälp år 2002, strax efter Nederländerna. Då utfärdades strikta regler (självklart kan också dessa ifrågasättas): 1. Patienten skulle befinna sig i livets slutskede och vara utsatt för svårt lidande. 2. Vårdtagarens självbestämmande förutsattes. Under det dryga decennium som gått sedan lagen antogs har indikationerna för dödshjälp vidgats inom samtliga Benelux-länder. Erfarenheterna från Nederländerna förskräcker, där kan i dag svårt sjuka spädbarn, som naturligtvis inte har möjlighet att föra sin egen talan, få dödshjälp om föräldrarna så önskar. När lagen om eutanasi först formulerades gällde den obotligt sjuka som, vid två av varandra oberoende tillfällen, framfört en önskan om att deras liv skulle avslutas. I dag erbjuds i Nederländerna dödshjälp för barn med missbildningar, dessutom för människor med åldersåkommor som dövhet och blindhet, och även för socialt isolerade samt till andra som upplever livet som en alltför tung börda. Nederländska eutanasisällskapet driver just nu en aktion för att dödshjälp om berörda ber om detta ska kunna ges till följd av ålderdom. Sjukdom eller fysiskt eller psykiskt lidande är inte längre något krav. Det är oklart om aktionen kommer att leda till någon förändring av befintlig lagstiftning. Åter till Belgien, där alltså i dag i princip samtliga politiska partier är för förslaget om en ändring av nu gällande lag i en mer tillåtande riktning. Tidigare åldersgräns för dödshjälp föreslås försvinna och såväl fysisk som psykisk smärta blir ett godtagbart skäl för eutanasi. Företrädare för landets kristna, judar och muslimer har gått samman i ett försök att påverka opinionen. I en gemensam kommuniké heter det: Vi kan inte ta del i ett tankesystem som leder till att samhällets grundvalar omintetgörs. Ärkebiskopen av Mechelen-Bryssel, André-Joseph Léonard, har uttalat sig mycket kritiskt till förslaget (liksom enstaka andra personer). Men i övrigt är debatten nästan obefintlig och de nya skrivningarna i lagförslaget förmodas alltså gå igenom i parlamentet. Om de lagstiftande i Sverige, genom att kopiera (delar av) Benelux-ländernas lagstiftning, skulle medverka till att samhällets grundvalar omintetgörs vore detta en tragedi. En samlad aktion behövs också i Sverige, dödshjälp måste diskuteras i vida kretsar. Frågan bör då ses ur ett etiskt, men också ur ett medicinskt och socialpolitiskt perspektiv. Studiematerial finns, förutom den ovan nämnda promemorian från SMER även böckerna Det icke förhandlingsbara (Verbum) och En god död (Libris). Fotnot: Det enda politiska parti i Belgien som i dag säger nej till en mer tillåtande lagstiftning är det nationalistiska och högerpopulistiska Vlaams Belang. Det vore välkommet med bundsförvanter på annat håll. Rätt ska vara rätt! I senaste Km påstod vi att Sergio Rubins och Francesca Ambrogettis samtal med Jorge Bergoglio inte finns på svenska än. Det stämde när texten skrevs men i dag finns samtalen i översättning, utgivna på Catholica. Vi glömde också att ange att Behåll ert hopp! Predikningar av påven Franciskus översatts av Ylva-Kristina Sjöblom. Förseningar På grund av de många vardagar som gått åt till att fira jul och nyår kan våra prenumeranter ha fått vänta på detta nummer några extra dagar. Vi ber om överseenade med detta.

4 sid. 4 aktuellt inrikes 2014 nu växer Caritas Sverige En satsning på inlandsarbetet är planen inför 2014 i Caritas Sverige, där pater Henrik Alberius OP är ny ordförande. I ett senare skede kommer nya internationella projekt med stöd från stora bidragsorganisationer. Vi träffar Henrik Alberius på Caritas Sveriges kontor i Stockholm. Naturkatastrofen i Filippinerna innebar en rivstart på hans nya jobb. Jag lade ut en vädjan om bidrag på vår hemsida och talade med biskopen som föreslog en stiftskollekt den 17 november. Stiftskollekten och övriga bidrag gav kronor som gick direkt till filippinska Caritas. Ytterligare kronor ska skickas inom kort. Att katoliker i lilla Sverige har skänkt nära en miljon på mindre än två månader visar ett fantastiskt engagemang för olycksdrabbade syskon. Engagemanget har inte avtagit i vårt stift trots att caritasorganisationen har genomgått några år av omställning. Caritas Sverige var tidigare en förening med egen styrelse som hade ansvar för en jättelik verksamhet där utlandsprojekten, med stöd från Sida, växte för mycket. Av olika skäl blev situationen ohållbar. Sida drog in sitt stöd, 90-kontot fick inte längre användas, styrelsen avgick och vid ett stormigt årsmöte 2007 upplöstes föreningen. Caritas blev i stället ett stiftsorgan med den dåvarande generalvikarien, msgr Stjepan Biletic, som ansvarig. Utlandsprojekten avslutades och antalet anställda minskades från 15 till tre. Under åren som har gått har stiftets utlandsengagemang koncentrerats till faste- och adventsinsamlingar med strikta uppföljningar. Tre fjärdedelar av Caritas fasta medarbetare. Henrik Alberius, ny ordförande i Caritas Sverige, står omgiven av George Joseph, ansvarig för migration och flyktingfrågor, och Marija Kedzo, kanslisekreterare och insamlingsansvarig. På bilden saknas flyktinghandläggaren Susanna Walther. I vår ska en handläggare för inlandsarbetet anställas. Nu har msgr Biletic lämnat sitt uppdrag på egen begäran. Caritas har läkt, kommenterar Henrik Alberius. Med honom som ordförande fortsätter organisationen att vara stiftsorgan men ska få en egen styrelse, ett villkor för att få ett 90-konto. När vi får det blir det möjligt att ansöka om stöd från exempelvis Sida och mångfaldiga våra insamlade medel i utlandsprojekt. Men det är inlandsarbetet som Caritas Sverige ska satsa mest på den närmaste framtiden. Våra församlingar har förändrats på tio år. Världen har kommit till oss. Vi måste hjälpa dem som har kommit hit, många utan eget val. I en hel del församlingar finns redan caritasföreningar med både inlands- och utlandsprojekt. Men nu behöver flera församlingar bilda kretsar kring kyrkoherdarna och arbeta på hemmaplan. Henrik nämner verksamheter för caritasföreningarna, såsom svenskundervisning och läxhjälp. De kan också ingå i nätverk med andra föreningar och kyrkor och stötta lokala hjälpaktiviteter, exempelvis soppkök för hemlösa. Nu annonserar Caritas Sverige efter en handläggare i inlandsfrågor. Det blir en nyckelperson för att stödja församlingarna i deras caritasarbete. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Ett 90-konto kan användas vid insamlingar av pengar till välgörande ändamål. Det beviljas av Stiftelsen för insamlingskontroll, SFI, som garanterar att minst 75 % av de insamlade medlen går till insamlingens ändamål. Henrik Alberius presenteras närmare i Km nr 2.

5 utrikes årskrönika sid. 5 Oviss framtid. Syriska flyktingar i Libanon. Foto: Sam Tarling/Caritas Schweiz Anno Domini 2014 Mellan förtvivlan och hopp Glimtar från ett år som gått mer kan det inte bli på ett begränsat utrymme. Urvalet är subjektivt. Om de kristna och kyrkan ska stå i fokus, vad ska man skildra? Centrum, Rom, eller världskyrkans alla miljöer? Inte på länge har kyrkans centrum stått i strålkastarljuset som i fjol. En påve avgår, något oerhört, och en ny tillträder som kommer med radikala steg, nya signaler och oväntade eller väntade och efterlängtade ansatser. Nyheter är goda och dåliga. Några dåliga först blev ett år av politisk dramatik och humanitär tragik. Krig och våld, mänskliga och naturliga katastrofer. Misslyckanden i strävanden för fred och miljöreformer. Växande flyktingströmmar, ökande motsättningar mellan religiösa grupper kristna beräknas ha dödats för sin tro under 2012 enligt den italienske experten Massimo Introvigne. De kristna är därmed den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Även i Europa ökar antalet hatbrott mot kyrkliga inrättningar och personer, de flesta incidenterna i Storbritannien, konstaterade Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i november. I Egypten spetsades situationen till under president Mursi. Allt fler övergrepp mot koptiska kyrkor och kristna visade på tilltagande polarisering under Muslimska brödraskapets ledning. Den koptiske påven Tawadros II ställde sig bakom proteströrelsen Tamarod, allt fler samhällskrafter krävde Mursis avgång i juni. Demokratiskt vald förde han en alltmer odemokratisk politikoch tvingades slutligen bort av militären med hårda nypor. De kristna beskylldes för utvecklingen och nya attentat mot kyrkor följde. Hur Egypten ska få politisk sta- Forts.

6 sid. 6 utrikes årskrönika bilitet vet ingen när detta skrivs, bara att landets ekonomi är en katastrof. Den långdragna konflikten, med tiden ett regelrätt inbördeskrig, i Syrien dominerade utrikesnyheterna. De kristnas tragiska exodus fortsatte och tilltog, medan biskoparna i landet vädjade om att deras närvaro behövdes. Den kristna byn Maaloula överfölls och våldet fortsatte att efterhand tömma regionen på kristna, som bott där snart i årtusenden. Samtidigt ökade splittringen, våldet och radikaliseringen hos rebellgrupperna. Den 7 september fastade och bad miljontals människor världen över för Syrien inför hotet om en militär intervention efter en fruktansvärd gasattack. Hotet avvärjdes men dödandet fortsatte. Mellan en halv och en miljard kronor omsatte katolska biståndsorganisationer för humanitära insatser i ett 20-tal städer i Syrien. En fredskonferens, Genève II, skulle öppnas den 23 november men försköts till början på Vad vågar man hoppas på? Militanta rebellgrupper i Centralafrikanska republiken störtade president Bozizé och riktade sina attacker mot katolska kyrkor och inrättningar. Landets befolkning är till 50 procent kristen och terroriserades av militanta islamistgrupper. Människors hem förstördes, skolor brändes ner och många drevs på flykt till grannländerna. Så till kyrkans centrum. Den 10 februari förklarade påven Benedikt XVI att han ville avgå, därför att mina krafter, på grund av min höga ålder, inte längre lämpar sig för ett adekvat utövande av Petri ämbete, som han sade. Det var första gången sedan 1415 som en påve lämnade sitt ämbete. Den 28 februari på kvällen avgick Benedikt XVI och flög till det påvliga sommarresidenset Castel Gandolfo. Senare återvände han till Rom och bosatte sig i det lilla klostret Mater Ecclesiae i Vatikanen. Den 4 mars träffades kardinalerna till ett första möte, en generalkongregation, inför den förestående konklaven. Alla röstberättigade kardinaler, de under 80 års ålder, var förpliktade att delta i de dagliga mötena som förberedde valet av ny påve Veckan därpå, den 12 mars, började konklaven. De 115 röstberättigade kardinalerna tågade in i Sixtinska kapellet. Tre valomgångar slutade med svart rök ur kapellets skorsten. Klockan 20:10 onsdagen den 13 mars trädde en nyvald påve ut på Peterskyrkans balkong och hälsade folkmassan med ett vänligt Buona sera! Jorge Mario Bergoglio, ärkebiskop av Buenos Aires, 76 år gammal, var Katolska kyrkans nye herde. Den 19 mars installerades den nye påven, med namnet Franciskus efter Guds lille fattige från 1200-talets Assisi, i sitt ämbete. Statschefer och religiösa ledare syntes, även i svensk TV, bland deltagarna. De sistnämnda fick senare ett särskilt tack av påven för sin närvaro. Absolut historiskt var den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios I:s, deltagande vid installationen, något som åtminstone inte hänt sedan Foto: news.va kyrkosplittringen 1054, kanske aldrig någonsin tidigare. Som ett uttryck för Vatikanens uppskattning lästes evangeliet på grekiska i stället för latin. Påven och patriarken överenskom att besöka det Heliga landet 2014, 50 år efter det historiska mötet i Jerusalem 1964 mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras som upphävde den ömsesidiga bannlysningen mellan kyrkorna. Batholomaios föreslog också att de två tillsammans skulle öppna den utställning till bevarande av skapelsen som planeras till 2015 på berget Athos och senare visas i Rom. De katolsk-ortodoxa kontakterna har gjort framsteg! Också kontakterna mellan den katolska och den evangeliska kyrkan har intensifierats, främst inför uppmärksammandet av den lutherska reformationen 500 år, som firas På våren satte ordföranden för den tyska katolska biskopskonferensen, ärkebiskop Robert Zollitsch, igång ett samtal för att planera en möjlig gemensam pilgrimsvallfärd med katolska och evangeliska biskopar till Jerusalem. Med en sådan gemensam pilgrimsresa kunde de båda kyrkorna göra tydligt att de vill vara så nära Jesus och den heliga Skrift som möjligt, menade ärkebiskopen. I juni publicerades ett gemensamt katolskt-lutherskt dialogdokument inför reformationsjubiléet. Bland annat planeras en ömsesidig bön om förlåtelse för begångna oförrätter. Dokumentet som fått namnet Från konflikt till gemenskap sträcker sig bortom kyrkosplittringens processer och vill med fokus på reformationen betona det gemensamma. Dokumentet presenterades av kardinal Kurt Koch, chef för Enhetsrådet, och biskop Mounib Younan, ordförande i Lutherska Världsförbundet (LWF). Ända från början beskrev den nye påven Franciskus sin vision av kyrkan som en kyrka av och för de fattiga, en missionerande kyrka som söker sig till marginalerna och förkunnar Jesu förlåtande och älskande barmhärtighet. Biktfrekvensen gick upp här och var

7 utrikes årskrönika sid. 7 Foto: news.va och stora grupper av randkatoliker och icke kyrkliga kretsar kände sig tilltalade. Mer traditionalistiska grupper uttryckte besvikelse över den nya, enkla stilen som påven representerade och ville se som modell för kyrkan. Tidigt kom också påvens signaler om en reform av kurian i Rom. Han utsåg i april en kommission med åtta kardinaler att bistå honom i reformarbetet men också att vara hans rådgivare i hans ämbetsutövning. De åtta representerar var sin världsdel och gruppen leds av den honduranske kardinalen Oscar Maradiaga Rodriguez som samtidigt är chef för Caritas Internationalis. Europa företräds av ärkebiskopen av München Freising, Reinhard Marx. Ett område som Maradiaga vill ta sig an är Vatikanbanken, Istituto delle Opere Religiose, IOR, misstänkt för penningtvätt och andra oegentligheter. Påven vill ha bort tvetydigheter i räkenskaperna, och vill ha transparens i transaktionerna, liksom en klar målsättning för banken och ordning bland anställda och medarbetare. Förutom Vatikanbanken är det den romerska centralismen, statssekretariatets arbete, kurians struktur och lekfolkets roll i kyrkans ledning som påven vill förändra. Han återkommer till ämnena i många sammanhang, till exempel i de intervjuer och samtal han fört med publicisten Eugenio Scalfari och som publicerades efter Scalfaris minnesbilder i tidningen La Repubblica i oktober. Påvens avsikter återkommer också i samtalet med jesuiten Antonio Spadaro som publicerats i september i jesuiternas tidskrifter runt om i världen. Mindre centralism och mer synodalitet med lärdomar från ortodoxin, samt en fördjupad syn på och teologi om kvinnan, önskar Franciskus i kyrkan. Allt är inte nytt. En del känns igen från biografin El Jesuita, skriven under Franciskus tid som ärkebiskop i Buenos Aires, eller Sobre el ciela y la tierra från samma tid, där han samtalar med sin gode vän, rabbinen Abraham Skorka. Trons år, utlyst den 12 oktober 2012 av Benedikt XVI, avslutades den 24 november i fjol med en mässa med påven Franciskus på Petersplatsen. Åtta och en halv miljoner pilgrimer har kommit till Rom med anledning av temaåret, uppger Vatikanen. En internationell kateketkongress i Rom i september ingick i firandet av Trons år. Kyrkan behöver övervinna den fragmentering som vi för ögonblicket lever i. Det kan vi uppnå också genom att skapa en enhet som vi får i studiet av katekesen, sade ärkebiskop Rino Fisichella, chef för Påvliga rådet för nyevangelisering. Tron är den outtömliga ådran för hela vårt handlande, i familjen, på arbetsplatsen, i församlingen, med vännerna, sade påven Franciskus vid avslutningsmässan. Den 24 november kom så den första texten av påven Franciskus, helt av hans egen hand, Evangelii Gaudium. Ett manifest för fördjupning och förnyelse, koncentration på det väsentliga i kyrkans tro och liv och uppmuntran till ansvarstagande och handling. 200 sidor, ytterligt rika på innehåll. Och som en glad slutfanfar utnämndes påven den 11 december av tidskriften Time till Årets person, med en motivering som sammanfattar den optimism och omvårdnad om själarna som lovar att prägla det nya pontifikatet. Därmed slutar vår krönika, som började i moll, med ett hoppfullt durackord. Kaj Engelhart

8 sid. 8 aktuellt utrikes utrikesnotiser Prags kardinal utspisade fattiga Ärkebiskopen av Prag, kardinal Dominik Duka, inbjöd på juldagen flyktingar och fattiga till en festmåltid. Det var den katolska kommuniteten Sant Egidio som arrangerade måltiden för 270 personer i det ärkebiskopliga palatset. Kardinal Duka uppmuntrade sina gäster att söka stöd hos andra människor när något går snett i livet. Dessutom fick var och en av gästerna ta emot en gåva: ett täcke, skor eller personliga hygienartiklar. (Vatikanradion/kna) Kardinal tveksam till påvens intervjuer Kardinal Joachim Meisner i Köln tycker att påven Franciskus förkunnelse via intervjuer är problematisk. Där lämnas frågor öppna som egentligen borde formuleras tydligare för den okunnige, sade kardinalen på tisdagen i en intervju i tyska Deutschlandfunk. Detta har han också frimodigt framfört till påven personligen, sade Meisner. Som exempel på missförstånd nämnde Meisner kyrkans ställning i relation till omgifta frånskilda. När påven talar om barmhärtighet i detta sammanhang, uppfattas det i Tyskland alltid som en kompensation för mänskliga misslyckanden, anser Meisner. (Vatikanradion/kna) Katolska utbildningssektorn växer Den katolska världskyrkans bildningssektor växer. Mellan 2008 och 2011 har mer än nya katolska skolor tillkommit och antalet elever har ökat med tre miljoner till 57,7 miljoner, meddelade chefen för Utbildningskongregationen, kardinal Zenon Grocholewski. Den största tillväxen noteras i Afrika, Asien och Oceanien, sade kardinalen, och detta understryker kyrkans ansvar för interkulturell och interreligiös utbildning. Fostran till tolerans och dialog innebär inte att Katolska kyrkan försvagar sin egen identitet. Tvärtom, vi måste stärka den, sade kardinalen. (Vatikanradion/kna) Europa måste återfinna sin identitet Europa saknar ett högt ideal, det måste hitta tillbaka till sin identitet och ge sig själv ett ansikte som alla européer kan identifiera sig med. Det sade den tidigare presidenten för Påvliga rådet för kultur, kardinal Paul Poupard, på en konferens vid Robert Schumanninstitutet för Europa i Paris i december. Rubriken för konferensen var Är Europa på vil- lovägar? Vatikanens tidning L Osservatore Romano uppger att kardinal Poupard betonade vikten av att ungdomen fostras till européer. Med tanke på det förflutna ser Poupard framför allt steget från europeisk gemenskap till Europeisk Union som något avgörande. Men han är också kritisk: Vi har gett upp en solidarisk gemenskap och i stället inskränkt oss till en ekonomisk union, betonar han. Idag står egoism och individuella intressen i förgrunden, anser Poupard. På grund av bristen på en europeisk anda befinner sig Europa idag i en spirituell och kulturell krissituation. Om vi har viljan, kan detta bli språngbrädan som låter längtan efter ett gemenskapsinriktat liv återuppstå, hoppades kardinal Poupard. (Vatikanradion/or) Påven lägger ribban högt Påven Franciskus ställer på ett radikalt sätt kyrkan inför frågan, om den lever tillräckligt mycket för de fattiga. Det sade kardinal Christoph Schönborn, ärkebiskop av Wien, vid en träff med 150 medarbetare i österrikisk radio och TV. Kardinalen belade sin tes med ett citat ur påvens exhortation Evangelii Gaudium, där det står: Varje gemenskap i kyrkan som insisterar på att få vila i lugn och ro, utan att kreativt bry sig om och verksamt bidra till att de fattiga kan leva värdigt och att ingen exkluderas, löper risk att upplösas, även om den talar om sociala frågor och kritiserar regeringar. I slutändan kommer den lätt att gå under i en med hyckleri maskerad spirituell världslighet av religiösa övningar, ofruktbara sammanträden och tomt tal. (EG, 207) Det är ett språk som man inte är van vid att finna i påvliga läroskrivelser. Påven lägger ribban mycket högt, för de här orden kan man inte lägga undan som retorik. Att tala om sociala frågor och att kritisera regering ar räcker inte. Här ställs verkligen frågan: Lever vi tillräckligt mycket med och för de fattiga, sade kardinal Schönborn. I sin skrivelse uppmanar påven också det europeiska samhället att övervinna sina rädslor för migranter och flyktingar. En generös öppenhet förstör enligt Franciskus inte den egna identiteten utan skapar nya kulturella synteser, så som skett i till exempel Latinamerika. Till denna generositet och till en öppenhet för och inriktning på de fattiga uppmanar påven också genom sina handlingar och gester som utgör grunden för hans mediala styrka, betonade kardinal Schönborn. Dessa gester är hos honom inte något ytligt och konstlat för att uppnå något slags medial effekt utan motsvarar en inre självklarhet som han också gör bruk av med stor kraft och beslutsamhet. Han får det gjort, helt enkelt. Han är en stor beslutsfattare. Det kommer säkerligen att komma många fler stora överraskningar, framhöll Schönborn. (Vatikanradion)

9 aktuellt utrikes / reflexion sid. 9 Nelson Mandela En välsignad medmänniska är död Jag kan inte låta bli att förundras. Från och med att Nelson Rolihlahla Mandelas död offentliggjordes har människor världen över samlats i sorg men också i glädje och tacksamhet över hans liv. Vi har fått se historiska bilder från minnesceremonin i Johannesburg där ett hundratal statschefer närvarade för att ta avsked från mannen som på fredlig väg lett Sydafrika från minoritetsstyre till representativ demokrati och avskaffande av apartheid. Politiska meningsskiljaktigheter och konflikter har en kort stund lagts åt sidan för i detta är alla eniga: En stor människa, värd all beundran och respekt, är död. Men jag tror att något ännu djupare döljer sig bakom de näst intill reservationslösa hyllningarna kring hans person. Hans totala avsaknad av bitterhet, den förutsättningslösa viljan till försoning, hänför oss. Och är det inte Kristus vi omedvetet eller medvetet rörts av genom Mandelas liv och gärning? Nelson Mandelas liv kan delas in i flera etapper. Han blev 1942 medlem av African National Congress, ANC, och var först företrädare för den fredliga kampen mot apartheid, senare engagerad i den beväpnade motståndsrörelsen vilket väldigt förenklat ledde till att han blev dömd till livstids fängelse. Han satt fängslad i 27 år, varav större delen på ön Robben Island under delvis mycket svåra förhållanden. Mandela har själv bekräftat att han under dessa år genomgick en inre förändring mot en allt djupare övertygelse om att försoning är den enda möjliga vägen. När Mandela frisläpptes och 1994 valdes till president i det första demokratiska valet i Sydafrika kunde han genom denna uppriktiga tro på försoning, i kombination med värme, humor och människokännedom, sakta men säkert leda Sydafrika till ett mer enat land. Världen sörjer. Madiba var en hederstitel som användes för att titulera äldre medlemmar av Mandelas klan. Med tiden blev ordet synonymt med Nelson Mandela. Mandela var medlem i Metodistkyrkan men talade inte mycket om sin tro. I den senaste tidens medierapporteringar nämns hans tro inte alls. I stället talar man i allmänna ordalag om Mandela som humanist. Men att inte nämna Mandelas tro är att förbise den röda tråden i hans liv. I sin självbiografi förklarar Mandela att han alltid varit och alltid ville förbli kristen och att hans handlingar och politiska övertygelse har sitt ursprung i evangeliet. En frukt av Mandelas kristna tro är den av honom grundade Sanningskommissionen med Ärkebiskop emeritus Desmund Tutu som ordförande, som syftade till att ge förutsättningar för en gemensam framtid för Sydafrikas folk genom försoning. För bara några veckor sedan såg min familj filmen Invictus, uppkallad efter den dikt av William Ernest Henley som Mandela läste under sina svåraste stunder i fångenskap. Filmen beskriver hur Mandela använde världscupen i Rugby 1995 som medel i kampen mot apartheid. Vid filmens slut utbrister en av mina söner: Den mannen måste vara ett helgon! Ett påstående som Mandela skulle ha förnekat å det bestämdaste. Själv ansåg han att hans livs största misslyckande var att han inte hade bättre kontakt med sina barn. Efter sin pensionering tog Nelson Mandela också på sig viss skuld för att han inte hanterat hiv/aids-pandemin bättre under sin tid som president. Under de sista åren var han dock alltmer engagerad i kampen mot aids sjukdomen tog också en av sönernas liv. Nu har Mandela begravts i sin barndomsby, intill sin son. N kosi sikelel iafrika Gud välsigne Afrika. Tonerna från den sydafrikanska nationalsången strömmade ut över läktarna under Mandelas minnesceremoni. Och nog välsignades Afrika, och hela världen, rikt genom honom. Maria Nyman Willems

10 sid. 10 utrikes reportage Memorial House of Mother Teresa. Där Skopjes katolska kyrka låg före jordbävningen 1963 finns nu en minnesbyggnad över moder Teresa. Moder Teresa Makedoniens stolthet Moder Teresa av Calcutta var beundrad och älskad över hela världen, och hennes ryktbarhet består. Men ingenstans är hon kanske så firad med bilder och statyer, monument och minnesmärken, som i sin födelsestad Skopje. Metalliskt glänsade skyltar med citat ur hennes uttalanden pryder husväggarna, hennes porträtt syns överallt, och till och med en autostrada är uppkallad efter henne: Motorvägen Moder Teresa, som leder från Skopje söderut mot grannorten Tetovo och den vackra Ohridsjön. Den 26 augusti 1910 föddes Gonxha Bojaxhiu i ett hus nära Vardarfloden. Huset är borta, det föll offer för ett nybyggt köpcenter som restes efter jordbävningen Platsen finns kvar och är markerad med en marmorplatta och en tvåspråkig inskription. En liten mobil kiosk intill säljer suvenirer med anknytning till Moder Teresa. Skopje, huvudstad i det lilla landet Makedonien, nästan så stort som Småland, är stolt över sin berömda medborgare. Landet har två nationella hjältar: Alexander den Store, som står som jättestaty till häst på Plostad Makedonija, det stora torget vid floden, men som grekerna hävdar var grek och inte makedonier. Och så Moder Teresa, som var av albansk släkt men väl etablerad i Skopje. Pappan tillhörde den albansk-kristna minoriteten från tiden före den osmanska erövringen, han var en välbeställd köpman och medlem i stadens råd. Bara en dag gammal döptes Gonxha i Skopjes katolska kyrka, en nygotisk

11 utrikes reportage sid. 11 Kristallklart. Glaskapellet på översta våningen i huset, där mässa firas två gånger i veckan, är helgat åt Jesu Hjärta. Sekelskiftsmiljö. Föreståndare Renata Kutera- Zdravkovska har varit med sedan starten. byggnad vid huvudgatan Ulitsa Makedonija, vigd åt Jesu Hjärta och med jesuiter som församlingspräster. Här gick hon till sin första kommunion 1916 och här inspirerades hon av pater Jambrekovich att fundera över sin kallelse till ordensliv och missionsverksamhet. I den fruktansvärda jordbävningen 1963 raserades kyrkan och tomten blev park. Men sedan fem år reser sig här Memorial House of Mother Teresa, en minnesanläggning med flera funktioner. Ett galleri rymmer en utställning kring Moder Teresa och hennes tid, högst upp finns ett vackert kapell där mässa firas två gånger i veckan, och längst ner i byggnaden ryms en amfiteater med multimediautrustning. Som 18-åring har hon fattat sitt beslut. Hon lämnar Skopje och reser till Dublin och loretosystrarnas Institute of the Blessed Virgin Mary. Efter bara två månader är hon ombord på ett fartyg med destination Indien. En månad senare, den 6 januari 1929, anländer hon till Calcutta, avlägger snart sina första löften och börjar som lärare i geografi och katekes i St. Mary's School i Calcutta. I Memorial House of Mother Teresa finns fotografier och dokument från den första tiden. Bilder av Gonxha som barn och ungdom, av föräldrar och syskon, och hennes födelseattest som krävdes för hennes resa till Dublin. Mycket är kopior, originalen finns till stor del i Mexiko. Men utställningen vill återge den miljö där Gonxha var hemma, med möbler och föremål från borgeliga hem i Skopje när 1900-talet var ungt grundar Moder Teresa sin orden, Missionaries of Charity, som får påvligt erkännande Snart börjar hon få priser för sina insatser förlänar påven Paulus VI henne Johannes XXIII:s Fredspris, 1973 får hon Templetonpriset för Progress in Religion, 1979 följer så Nobels fredspris, och det bara fortsätter. Tre gånger återser hon sin födelsestad, 1970 när hon besöker stadens biskop Joakim Herbut och Röda Korscentret, och 1977, under stort uppsende från befolkningen och medierna. Slutligen 1980, då hon tar emot staden Skopjes förtjänstmedalj av borgmästaren. Allt detta skildras i utställningen, som också visar hennes sari i en monter. Memorial House of Mother Teresa leds ända sedan starten av Renata Kutera- Zdravkovska, född i Polen men gift med en makedonsk arkeolog. Hon har bott i Makedonien i 30 år och berättar om verksamheten i huset, som är mest intensiv under sommarens turistsäsong. Upp till tusen besökare pilgrimer och turister kan hitta hit på en dag. De tas emot av ett par språkkunniga, engagerade guider som visar runt och berättar. Hela anläggningen är bekostad av makedonska staten, berättar fru Zdravkovska, och framhåller kulturministeriets aktiva stöd och intresse. Kulturministern Elizabeta Kancheska-Milevska inledde en bokrelease i huset i november 2010 och avslutade sitt tal med orden: Det råder inget tvivel om att Moder Teresa förmedlade det mest allmängiltiga budskapet till världen: var och en, var som helst och när som helst, borde visa och i handling bevisa, som personlig förebild och i personlig hängivenhet, sin humanitet och solidaritet med sin medmänniska. Text och foto: Kaj Engelhart

12 sid. 12 utrikes reportage Palma. Över staden reser sig katedralen Santa Maria de Palma de Mallorca (även kallad La Seu). Till höger syns det kungliga slottet. Foto: Andrés Nieto Porras Ett vykort från Mallorca Det är lätt att bli konfunderad, det vill jag bara säga. Är jag i Palma de Mallorca eller i Barcelona? Språket är detsamma (katalanska), gatorna har samma namn, centrum ser likadant ut, samma plataner, samma stil på husen, kaféer, farbröder på parkbänkarna och så förstås en massa turister. Men det är Palma de Mallorca, öns huvudstad jag är i. Ön lever av turism och har gjort mycket för att attrahera människor att komma året runt och förstärka ekonomin. När jag var i Palma (augusti 2013) var det VARMT (cirka 36 grader dagligen) så det blev inga utflykter utanför huvudstaden. Kanske en annan gång? En rundtur i Palma visar hur staden svällt sedan världen börjat upptäcka den (det vill säga sedan massturismen hittade dit). Katedralen La Seu och kungliga slottet låg högt på klippan, lite avsides i Gamla stan med havet badande dess fötter. Havet har fått maka på sig flera hundra meter för att lämna plats för flerfilig väg, breda palmkantade promenadstråk, frodiga parker samt konsertoch utställningsområden nedanför katedralen och gamla stans murar. Nu ståtar La Seu (en vanlig katalansk benämning på en domkyrka) ovanför grönskande områden i Palmabukten och skogen av guppande master från stora (mest) lyxbåtar i marinan. Katedralen började byggas redan på 1200-talet och fortfarande bygger man på den, för kyrkor och katedraler är levande bevis på vår tro och tid. Katedralen skulle manifestera katalansk, medelhavs- och fransk gotik, den tidens stilar. Och det som startades då byggdes på sten för sten, smyckades och välsignades allteftersom de olika delarna blev klara. Huvudporten till exempel välsignades år Fasaden tog ett sekel att få till och blev klar i början av 1900-talet. Ritningarna gjordes om och kompletterades ett antal gången på vägen och alla som hade medel och/ eller makt ville lämna spår efter sig, förändra, förbättra och bevara La Seu. En av dem som hade visioner var Barcelonas dåvarande biskop Pere-Joan Campin. Han bjöd in Antoni Gaudi, en allkonstnär och arkitekt på modet (ni vet, han med bland annat Sagrada Familia i Barcelona) med följande specifikation: Säkra att den skarpa medelhavssolen når katedralen genom de fär-

13 utrikes reportage sid. 13 Ljusspel. Den katalanska arkitekten Antoni Gaudi ägnade många år åt att försköna katedralen. Bland annat genom att låta medelhavsljuset leka med rummet. Foto: José Ángel Morente Valero Gångstråk. Gamla stans gränder erbjuder svalkande skugga. Foto: Alina Maric gade glasfönstren. Rusta upp kungliga kapellet så att den heliga eukaristin blir möjlig att fira runt altaret. Flytta altaret från väggen inåt kyrkorummet. Restaurera den gamla stolen så att biskopen kan leda liturgin. Flytta koret från katedralens mitt så att prästerna, biskopens assistenter, ska kunna flankera biskopen på var sida. Slutligen: Gör två talarstolar från vilka Evangeliet, läst och predikat, ska nå ut till folket församlat i de enorma långskeppen. Gaudi anlände till Mallorca i mars 1902 och konstaterade att katedralen hade fantastiska proportioner, var harmonisk till både sitt inre och yttre. Visst fanns det kyrkor i Spanien som var större och rikligare utsmyckade, men ingen kunde enligt honom mäta sig med La Seu då det gällde luftigt ljusa linjer och volym. Och han tog sig an denna dikt skriven i sten. Han fortsatte att dikta i över tio år, i både trä, sten, glas och metall. Vid sin sida hade Gaudi en annan gigant, Josep M Jujol och en hel armé av duktiga hantverkare som omvandlade idéerna. Varenda detalj är unik (förutom kopiorna av flera kyrkinventarier som Gaudi kopierade rakt av från Sagrada Familia) och vart man än vänder blicken så finns det fantastiska detaljer att vila ögonen på. Det sägs att Gaudi studerade hur ljuset faller i La Seu under tre års tid innan han presenterade sin lösning på ombyggnationen. Om man går in i katedralen under olika tider på dagen får man se ett skådespel av skuggor och ljus som han utnyttjat som dekorationsmoment! På kvällen, då alla lampor tänds ja, då är det obeskrivligt vackert, alla detaljer får ett annat liv, skuggorna bidrar även då till skönheten. Annat intressant i Palma? Ja, massor! Hela centrala stan och Gamla stan är spännande vandra runt i gränderna, beskåda husfasaderna och innergårdarna, titta på fantastiska foto- och konstutställningar i parkerna runtom i stan, stanna till vid de spelande fontänerna, besök museer, eller nöj dig med att bara vara, sätt dig ner i någon liten kyrka och tacka för skuggan, varva ner och njut av staden och människorna! Tröttnar du på strand (fantastisk med fin sand) och vatten (klart blått och varmt) och alla byggnader så finns det ett stort marint center (Palma Aquarium) med Under ytan. Palma Aquarium berättar om livet i havet. Foto: Henrik Berger Jørgensen otaliga stim av spännande fiskar, koraller, maneter och havsdjur. Akvariet är också ett infocenter för de olika marina organismerna och med i räddningskampanjer för rödlistade fiskar. Vuxna och barn blir lika fascinerade! Alina Maric

14 sid. 14 utrikes Nederländerna en återvändares intryck Nästan ett år efter min flytt tillbaka till Nederländerna ber redaktionen mig att dela med mig av mina första intryck från mitt nygamla fosterland som jag lämnade för mer än fyrtio år sedan. Jag känner mig kluven. Jag bor igen i samma kloster som när jag studerade vid universitetet i Nijmegen. Tittar jag ut genom fönstret ser jag min gamla internatskola. På femtio- och sextiotalet bodde jag här i staden i nio år. En gammal välkänd omgivning alltså. Jag är hemma igen. Och samtidigt är jag en främling. Gatorna i innerstaden i Nijmegen heter som de gjorde då men jag går ständigt vilse eftersom alla affärer antingen har flyttats eller moderniserats. Mina medbröder pratar om personer som jag inte känner och när de kommenterar den politiska utvecklingen och olika kyrkliga händelser hänger jag inte riktigt med. Jag läser tidningar och tittar på TV. Jag förstår precis för det är på mitt modersmål. Men jag måste ständigt fråga mig vad det jag hör och läser och ser egentligen handlar om. Jag känner igen mig men ändå inte. Utifrån denna dubbla känsla ska jag nu försöka säga något om den utveckling som Nederländerna gått igenom mellan år 1966 då jag kom till Sverige och i dag. Alla jag möter har en identitet som européer och vet precis vad som beslutas i EU:s huvudstad Bryssel. Visst finns här i dag ett främlingsfientligt politiskt parti som också det vinner röster men de idéer som drivs där uppfattas som främmande för den nederländska traditionen. För övrigt har jag knappast satt mig in i inrikespolitiken: både regering och opposition består av partier som inte fanns under min ungdomstid. Dessa försöker i olika konstellationer, och genom diverse utspel, få utöva så mycket makt som möjligt. Men jag förstår mig inte riktigt på dem. Jag bryr mig inte heller. Som svensk medborgare får jag i vilket fall inte rösta i valet. Det som gör mig ont är att se hur Katolska kyrkan, och egentligen alla kyrkor, har förlorat sin plats i samhället. Kyrkorna töms alltmer och gudstjänstdeltagarna är nästan alla gråhåriga. Stiften och ordnarna har ytterst få nya kallelser, mycket får utföras av lekmän. Församlingar slås ihop och kyrkliga byggnader får nya funktioner. Massmedia är ute efter kyrkliga skandaler. Nederländerna tycks mer sekulariserat än Sverige. Jag har ett intryck av att åtminstone Katolska kyrkan dessutom lider av följderna av polariseringen mellan radikala förnyare och konservativa bevarare. Oenigheten mellan dessa två grupper uppstod efter Andra Vatikankonciliet och var stor främst på och 80-talen. I dag tycks den livliga debatten ha upphört och man lever var för sig. De motsättningar det nu talas om i pressen är främst mellan biskopskollegiet och emanciperade lekmän, prästerskapet är splittrat. Katolska kyrkan är en gammal institution som så tycks det mig håller på att säcka ihop. När jag ser och hör detta kan jag längta tillbaka till tiden i Sverige. På avstånd inser jag hur privilegierad Katolska kyrkan i Sverige är. Både biskop, präster och lekmän befinner sig i allmänhet i Kyrkans mittfåra. Man är fattig men andan är positiv och man söker fredliga lösningar på sina problem. Man är en ung och expanderande kyrka. Man har växtvärk, inte ålderskrämpor. Jag är tacksam över att ha fått uppleva en sådan kyrka. Henrik Roelvink OFM I bakgrunden. Kyrkans ställning i det nederländska samhället har försvagats avsevärt enligt artikelförfattaren. På bilden anas St. Stevenskerk i Nijmegen, en gång katolsk, sedan protestantisk. Fotnot: Pater Henrik Roelvink porträtterades i Km 12/2012.

15 islamiskt arv i Karlstad sid. 15 Lekfull utställning om islamiskt arv Al-Jazari uppfann klockan, vevaxeln och kugghjulet på 1200-talet. Abu al Hasan al Haytham tänkte konstbevattna Egypten genom en damm tvärs över Nilen på 1000-talet. Fatima al Fihri i marockanska Fez bekostade världens första universitet, Al Qarawiya, år 859. Abd al Malik skapade den första enhetsvalutan på 600-talet... Det islamiska väldet från spanska Al Andalus och nästan bort till Kina vimlade av uppfinnare, forskare, astronomer, läkare, fysiker, matematiker, upptäcksresande under det som hos oss ibland kallas den mörka medeltiden. Och som var en guldålder i den islamiska världen. Det är innehållet och budskapet i utställningen som visas på Värmlands Museum i Karlstad, efter nedslag i London, Istanbul, New York, Los Angeles, Doha och Washington. En utställning för barn och ungdomar, utan ömtåliga originalföremål och i stället uppbyggd med mediala och museitekniska finesser som rör sig, byter skepnad, pendlar mellan ljus och mörker och så vidare. Det är spännande och roligt att möta denna islamiska värld av genier och fantaster som spanar mot stjärnorna och botar benbrott, experimenterar med kemi och försöker flyga. Och att upptäcka hur många prylar i vår vardag som hittats på av dessa muslimska forskare och innovatörer för länge sedan. Nyfiket. På Värmlands museum i Karlstad berättas kreativt om arvet från den islamiska världen under medeltiden. Utställningen inleds med en filmsnutt där Ben Kingsly spelar den geniale Al Jazari i engelsk Harry Pottermiljö. Så följer en rad installationer på stora paneler, med film och bild, kartor och modeller, rekonstruktioner och förklarande texter. Med knappar och spakar, kulor och fingertoppar kan man konversera med de gamla berömdheterna och aktivera deras uppfinningar. Lockande och informativt, både för vuxna och skolbarn, av vilka inte minst de med muslimsk bakgrund visar välförtjänt glädje och stolthet. De och vi andra inspireras att söka vidare och läsa på. Av den religiösa bakgrunden anas däremot föga. Klockor behövdes ju för att fastställa bönetiderna. Astrolabier och kartor var nödvändiga för att finna riktningen till Mecka. Läkekonst och teknik skulle tjäna människa och natur enligt Skaparens vilja, uttryckt i Koranen. Samhälle, politik och kultur var genomsyrade av religiös tro och hängivenhet som tog sig många olika uttryck, inte alltid så fredliga och behagliga för annorlunda troende. Att också judar och kristna bidrog verksamt till den blomstrande kulturen i det dåtida världsriket antyds med några få namn. Till exempel den store judiske läkaren Maimonides, alias Moses ben Maimon, och den nestorianske kristne forskaren Hunayn ibn Ishaq som på 800-talet skrev ett stort verk om ögats anatomi. Värmlands Museum gör hedervärda insatser för att bredda och fördjupa ämnet islam. Program om religionsdialog och islamofobi, temaveckor kring mat och konsthantverk, föreläsningar om konst och sufism späckar utställningsveckorna som slutar den 19 januari. Då har besökarna i Karlstad fått en lustfylld introduktion till den islamiska världen och förhoppningsvis aptit på att lära sig mer. Kanske också om vår egen mörka medeltid, som inte heller var så alltigenom mörk... Text och foto: Kaj Engelhart Fotnot: 1001 Inventions Upptäck det islamiska arvet i vår värld pågår fram till 19 januari på Värmlands Museum, Karlstad.

16 sid. 16 inför böneveckan för kristen enhet Världsungdomsdagen 2013 i Rio de Janeiro Foto: Ramon Mangold Bevara den andliga enheten Påve Franciskus talar om enhet inom Kyrkan och mellan samfunden God morgon, kära bröder och systrar! I Credo läser vi: Jag tror på en Kyrka. Vi bekänner att Kyrkan är en. Men om vi tittar ut över Kyrkan i världen ser vi att den inkluderar nästan stift, utspridda över alla kontinenter. Så många språk, så många kulturer! Kyrkan är spridd över hela världen. Och ändå bildar alla katolska gemenskaper en enhet. Hur är detta möjligt? Vi hittar ett svar i Katolska Kyrkans Katekes där det står: Kyrkan har en enda tro, ett enda sakramentalt liv, en enda apostolisk succession, ett gemensamt hopp och samma kärlek. Det är en vacker definition, den är tydlig, den visar oss vägen. Enhet i tron, i hoppet, i kärleken, enhet i sakramenten, enhet i ämbetet. Här har vi de pelare som bär upp Kyrkan och håller henne samman. Vart vi än beger oss, om vi så skulle ta oss till en aldrig så liten församling i en avlägsen krok av världen, så möter vi denna enda Kyrka. Vi kan känna oss hemma, vi hör till familjen, vi befinner oss bland bröder och systrar. Det finns inte en Kyrka för européer, en annan för afrikaner, en tredje för dem som kommer från Amerika, en för asiater, en för dem som lever i Oceanien. Nej, överallt är Kyrkan en och densamma. Det är som i en

17 inför böneveckan för kristen enhet sid. 17 familj: några familjemedlemmar kan befinna sig långt borta, utströdda över världen, men de band som förenar familjens medlemmar består. Jag kommer att tänka på vad jag var med om under Världsungdomsdagen i Rio de Janeiro: gruppen ungdomar på stranden i Copacabana var oöverskådligt stor, man hörde så många olika språk, mötte unga människor som såg helt olika ut, som hade olika kulturell bakgrund men där rådde djup enhet, tillsammans bildade alla dessa unga Kyrkan, de var förenade med varandra och detta kände vi som var där. Låt var och en av oss fråga sig själv: Som katolik känner jag själv denna enhet? Som katolik lever jag Kyrkans enhet? Eller är enhet ingenting som angår mig, är jag för begränsad till min egen lilla grupp eller instängd i mig själv? Är jag en av dem som privatiserar Kyrkan, som begränsar Kyrkan till den egna gruppen, det egna landet, de egna vännerna? Det är ledsamt när Kyrkan privatiseras till följd av egoism eller brist på tro Förblir jag likgiltig när jag hör om de många kristna i världen som lider, eller är det som om någon i min egen familj hade drabbats? När jag tänker på eller hör talas om alla kristna som blir förföljda och ger sina liv för sin tro berör det mitt hjärta eller förhåller jag likgiltig? Är jag öppen för den bror eller syster inom familjen som ger sitt liv för Jesus Kristus? Ber vi för varandra? Jag har en fråga till er men svara inte högt, bara inom er, i ert hjärta. Hur många ibland er finns det som ber för de kristna som utsätts för förföljelse? Var och en ska lyssna till svaret i sitt hjärta. Ber jag för min bror eller syster som befinner sig i svårigheter till följd av att han eller hon bekänner eller försvarar sin tro? Det är viktigt att vi ser bortom våra gränser, att vi känner att vi är Kyrkan, Guds familj. Låt oss gå ännu ett steg och fråga oss: Finns det sprickor finns det sår i denna enhet? Kan vi skada enheten? Tyvärr vet vi att vi under historiens gång, och även i dag, inte alltid levt och lever i enhet. Missförstånd uppstår, och även konflikter, spänningar och splittring till skada för Kyrkan som inte längre kommer att få det ansikte vi vill att hon ska ha. Hon uttrycker inte längre kärlek, den kärlek som Gud önskar från henne. Det är vi som orsakar såren. Och om vi ser på den splittring som fortfarande är ett faktum bland kristna mellan katoliker, ortodoxa, protestanter Vi vet en del om de ansträngningar som krävs för att synliggöra enheten. Enheten är en Guds gåva men vi har ofta svårt för att synliggöra enheten fullt ut. Det är nödvändigt att försöka skapa en gemenskap, att undervisa om gemenskap, att komma till rätta med missförstånd och skiljaktigheter och starta inom familjen och sedan i den ekumeniska dialogen. Vår värld behöver enhet, i denna tid har vi alla behov av enhet, vi behöver försoning och gemenskap och Kyrkan är det hem som ska möjliggöra detta. Den helige Paulus skrev till de kristna i Efesos: Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten. (Ef 4:1 3) Ödmjukhet, saktmod, storsinthet, kärlek allt för att bevara enheten. Här finns de vägar Kyrkan har att gå. Låt oss lyssna en gång till: Ödmjukhet gentemot inbilskhet, saktmod i stället för arrogans ödmjukhet, saktmod, storsinthet, kärlek allt för att bevara enheten. Paulus fortsätter genom att påminna om att det finns en enda kropp, Kristi kropp som vi tar emot i eukaristin; en Ande, den Helige Ande som ger liv åt och ständigt skapar Kyrkan på nytt; ett hopp, det eviga livet; en enda tro, ett dop, en som är Gud och allas Fader (jämför Ef 4:4 6). Det är en stor rikedom som förenar oss, den sanna rikedomen, den som skapar enhet, inte splittring. Detta är Kyrkans rikedom! Låt var och en fråga sig själv i dag: Bidrar jag till harmonin i min familj, i min församling, i min gemenskap eller är jag en skvallerbytta? Orsakar jag splittring och förvirring? Ni vet hur mycket skada tomt prat kan göra i Kyrkan, i församlingar, i gemenskaper Skvaller sårar. Innan den som är kristen öppnar munnen för skvaller ska han/hon bita sig i tungan. Att göra det är bra, tungan sväller och man kan inte tala längre, inte skvallra heller. Är jag tillräckligt ödmjuk för att sy ihop, genom offer, de öppna sår som finns inom gemenskapen? Till sist Vad är det som är drivkraften när det gäller Kyrkans enhet? Det är den Helige Ande som vi alla tagit emot både i dopet och i bekräftelsens sakrament. Enhet är inte i första hand en frukt av demokratisering eller konsensus inom Kyrkan, eller av att vi anstränger oss för att stå ut med varann. Enhet kommer från den som skapar enhet i mångfald, den Helige Ande som alltid skapar samförstånd inom Kyrkan och som skapar en harmonisk enhet mitt i de många olika kulturerna, språken, tänkesätten. Den Helige Ande är den som får oss att röra oss framåt. Det är därför det är så viktigt med bönen. Bönen är själva själen i våra åtaganden som män och kvinnor i gemenskap, i enhet. Be den Helige Ande om att han ska komma till oss och skapa enhet i Kyrkan. Låt oss be till Herren: Herre, låt oss bli alltmer förenade med varandra och aldrig orsak till splittring. Hjälp oss att, som Helige Franciskus säger i sin bön, svara med kärlek där hat råder, med förlåtelse där orätt begås, skapa enhet där det nu råder splittring. Amen. Fotnot: Texten är hämtad från generalaudiensen den 25 september. Km har sparat den till januarinumret med tanke på den instundande böneveckan för kristen enhet. Översättning: Margareta Murray-Nyman

18 sid. 18 lekmannagrupper Lekmannagrupper i kyrkan Fruktbar jordmån i katolska stiftet Det känns som att vara i en trädgård med vackra blommor. Ja, och med härliga frukter. Så gick samtalet mellan två deltagare i en samling för katolska lekmannagrupper i domkyrkan i Stockholm. Och om det är så tilltalande kan det nog vara intressant för fler att botanisera bland Kyrkans odlingar. Det började på pingstaftonen 1998 då representanter för världens katolska lekmannagrupper samlades på Petersplatsen i Rom. Det var den första storsamlingen av det här slaget och det var påven Johannes Paulus II som inbjöd. Han betonade att de här rörelserna är lika viktiga för Kyrkan som de institutionella. De här grupperna utgör en av de viktigaste frukterna av en ny vår i Kyrkan, förutsagd av Andra Vatikankonciliet, sa påven. Sedan dess har gemenskapen mellan rörelserna och gemenskaperna fördjupats i lokalkyrkor världen runt. I det svenska katolska stiftet möttes år 2003 åtta av de svenska grupperna i Stockholm. Och på våren 2013 var det sexton lekmannagrupper som möttes fyra gånger med avslutning på pingstaftonen i Domkyrkan. Och mer kan vara på gång, antyder källorna. Biskop Anders Arborelius visar tydligt sin glädje över de andliga rörelser och familjer som finns för att visa på den Andens rikedom som präglar Kyrkans liv, som han skriver på stiftets hemsida. För många lekmän är det till stor hjälp och inspiration att hitta ett andligt hem eller skola, där man fostras och formas i enlighet med en speciell nådegåva. Sådana grupper har alltid funnits i Kyrkan. Här nedan ska vi kortfattat och i bokstavsordning presentera tretton av de Fruktträdgård. Biskop Anders Arborelius gläder sig över de andliga rörelser och familjer som finns för att visa på den Andens rikedom som präglar Kyrkans liv. rörelser och grupper som finns i det svenska katolska stiftet. Fakta är hämtade från telefonintervjuer, stiftets hemsida under rubriken Kyrka i rörelse, Katolsk kalender, broschyrer och tidigare artiklar i Katolskt magasin. Benedictuskretsen är vilande sedan en tid tillbaka. Men kontaktpersonen Peter Hodacs i Uppsala anordnar varje år tillsammans med Annica Johansson en vallfärd till Ansgarskapellet i Birka på Björkö. Den äger rum varje år på den helige Benedictus dag den 11 juli. Peter är också i färd med att samla material för en hemsida som ska återge benediktinsk spiritualitet. Böneapostolatet Starten skedde på 1800-talet av en grupp jesuitstudenter som fick rådet att be för världen därhelst de befann sig. Rörelsen är spridd i alla världsdelar. I Stockholm samlas ett tiotal engagerade någon gång i månaden och i Europa

19 lekmannagrupper sid. 19 Vallfärdsö. Benediktuskretsens årliga vallfärd går till vikingabyn Birka på den vackra ön Björkö i Mälaren, där S:t Ansgar enligt traditionen var verksam på 800-talet i arbetet med att kristna svearna. Foto: Riksantikvarieämbetet vartannat år. Det är böneapostolatet som ligger bakom den på senare tid alltmer spridda (också i Katolskt magasin) Daglig bön med påvens intentioner : Gud vår Fader, jag anbefaller min dag till Dig... Samordnaren Cristina Ramos de Strandberg berättar att alla böneapostolat över världen tillfrågas om tips på böneämnen inför kommande år varefter påven väljer de slutgiltiga. Comunione e Liberazione (CL) 1954 grundade läraren fader Luigi Giussani i Milano en kristen grupp för några elever för att visa dem det förnuft som tron rymmer. Gruppen blev en rörelse, Comunione e Liberazione, som nu finns i 80 länder, däribland i Stockholm. Genom namnet förklaras rörelsens övertygelse att det kristna livets erfarenhet, levt i gemenskap (comunione), är grunden till människans verkliga befrielse (liberazione). Fraterniteten är till för den som vill fördjupa sin andliga väg men alla är välkomna att delta i de träffar som äger rum en gång i veckan året runt då man studerar veckokatekesen och ber och samtalar om hur man kan låta mission, sociala och kulturella verksamheter prägla vardagen. För oss är det viktigt att följa vår kyrka och vår påve, säger rörelsens kontaktperson Antonella Larsson. Couples for Christ Foundation for Family and Life (CFC-FFL) är en filippinskbaserad stiftelse som evangeliserar genom att gjuta nytt liv i familjelivet och främja livets helighet, samt bekämpa fattigdom genom att arbeta för rättvisa och samla in pengar vid många tillfällen denna vinter till offren för tyfonen Haiyan. I Stockholm träffas regelbundet personer i de olika grupper, Family Ministries, som det under vissa perioder finns att förena sig med: gifta par, kvinnor vars män inte är katoliker eller troende, ensamma kvinnor som är över 40 år, ogifta kvinnor och män under 40 års ålder, ungdomar mellan 13 och 21 år och barn mellan sex och 13 år. Focolare Många känner till Focolare: medlemmar i hela världen och cirka Focolare. Pierre Celestine och Eugene Dorrian möts på Focolares sommarmöte Mariapoli (det var Eugene som gjorde jämförelsen med en trädgård i inledningstexten). Foto: Helge Lockner två miljoner i vänkretsen som består av främst katoliker men också av kristna tillhörande andra kyrkor. I Sverige finns det cirka 200 i vänkretsen samt sju kvinnor och sex män, focolariner, som tillhör de två kommuniteterna. Den ömsesidiga och ständiga kärleken som gör enheten möjlig och Jesus närvarande mitt ibland oss, är grunden för vårt liv i alla dess aspekter..., förklarade Focolares italienska grundare Chiara Lubich. Enhet, att alla ska bli ett, kännetecknar rörelsen vilket förde med sig att det var medlemmar i Focolare som hörde till initiativtagarna till lekmannarörelsernas möten i Stockholm både 2003 och Deras arbete syftar till gemenskap inom Katolska kyrkan, med andra kyrkor och religioner, med människor som arbetar för social rättvisa, solidaritet, fred, kultur för att genomsyra världen med kristen visdom. Det är värdefullt att vi i de olika katolska grupperna delar med oss av de gåvor vi fått, inte jagar medlemmar utan låter något nytt växa fram, säger focolarinen Helge Lockner. Forts.

20 sid. 20 lekmannagrupper Mångsidig. Diakon Pancho Chin A Loi deltog i en internationell sammankomst för den karismatiska väckelsen i Santa Clara kyrka i Stockholm som ledare, musiker och sångare. Foto: Kerstin Elworth Legionärer. I Växjö är Ivanka Malic, Inge Maurins, Marie Thérése Thiaw och Franciska Niklasson aktiva i Marialegionen. En viktig del av rörelsens spiritualitet är omsorgen om nästan, genom att exempelvis knyta kontakt med människor på vårdhem och sjukhus som vill ha besök. Foto: Oddbjörn Andreassen Katolsk Karismatisk Förnyelse (KKS) Just nu har vi bildat en bönekommitté i Järfälla eftersom det är så många människor som begärt förbön, säger diakonen Pancho Chin A Loi som är huvudkontakt för KKS. Den karismatiska förnyelsen räknar sig annars inte som någon begränsad rörelse och har inga medlemmar och ingen mänsklig grundare. I sin presentation betonar man att det är den Helige Ande som för människor samman i bönegrupper, kommuniteter, utbildning och annat. Förnyelsen vill främja människors personliga omvändelse, ett liv i helgelse, ett personligt mottagande av den Helige Andes person och kraft samt bruket av de andliga nådegåvorna i hela kyrkan, evangelisation och re-evangelisation. Det var 1967 som den karismatiska förnyelsen inom Katolska kyrkan startade vid ett katolskt universitet i USA. Rörelsen har hittills berört mer än 100 miljoner katoliker i världen, anknutna till det internationella nätverket i Rom. Marialegionen grundades i Dublin Medlemmarna vill verka till Guds ära genom bön och aktivt, frivilligt tjänande under jungfru Marias beskydd. Legionärerna verkar i nästan alla världens länder. De samlas varje vecka i ett presidium för att be och samtala om sin verksamhet. I Sverige finns det presidier i Malmö, Södertälje, Växjö, Stockholm, Haninge och Gävle och fler är på gång. Franciska Niklasson i presidiet Maria barmhärtighetens Moder berättar om besöksgrupperna i Växjö och deras kontakter med människor på vårdhem, sjukhem och i sina hem. Och Raad Korokji i Södertälje redogör för presidiet Du Morgonstjärnas samlingar: Vi träffas varje onsdag i Johanneskyrkan då vi ber, bland annat rosenkransen. Vi läser ur legionens handbok och rapporterar vad vi utfört under veckan och vad vi planerar att göra. Mödrars bön (Mothers Prayers) startade 1995 som en bönegrupp för två engelska svägerskor som kände att de behövde göra något för sina och andras barn. Nu är Mödrars bön spritt i över hundra länder, och finns också i Sverige. Ungefär 85 procent av deltagarna är katoliker, resten tillhör andra samfund, ja, också andra religioner. Varje vecka träffas mödrar, två åtta stycken. De knäböjer och lägger lappar med barnens namn vid ett krucifix. Så här beskrev en av mödrarna, Elsa Casselbrant, ceremonin i en artikel i Katolskt magasin i samband med att grundaren Veronica Williams besökte stiftet hösten 2012: Att så konkret överlämna barnen i Jesu händer är en hjälp att säga: Jag överlåter oro och bekymmer åt Gud som älskar mina barn, för att han skall få fria händer att utföra sitt verk. Många vardagsmirakler rapporteras in till högkvarteret i England, står det i artikeln. Men mammorna finner också glädje i gemenskapen. Neokatekumenala vandringen 1964 började en ung man och en ung kvinna berätta om Herren Jesus Kristus