Föredrag vid bibelhelgen i Lepplax och Vasa oktober Øyvind Edvardsen. Lekmanna-ansvaret

Transkript

1 1 (5) Föredrag vid bibelhelgen i Lepplax och Vasa oktober Øyvind Edvardsen. Lekmanna-ansvaret Definition Om letar vi upp en definition på ordet lekman i något lexikon så står det att ordet kommer från grekiskans laikos, vilket betyder en som tillhör folket. Begreppet användes först av kyrkan för att skilja mellan de två olika stånden, lekmännen och prästerna. Senare används begreppet också för att beskriva icke-lärda eller icke-utbildade män inom olika värdsliga yrken. Vi talar bland annat om lekmannadomare inom juridiken, det är människor utan juridisk utbildning som tillsammans med utbildade domare dömer i en domstol. Fortfarande i dag beskriver ordet lekman inom bekännelse-kyrkorna de människor som inte har någon teologisk utbildning och som inte har blivit kallade till Ordets tjänst inom kyrkan och som därmed heller inte blivit ordinerade som en synlig bekräftelse på kallelsen. Missionsbefallningen I slutet av Matteusevangeliet ger Jesus sin befallning åt lärjungarna vad de ska göra med det budskapet Jesus har gett dem. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:19-20) Matteus berättar att det var till sina närmaste lärjungar Jesus gav detta uppdrag. Eftersom vi vet att den helige Ande väljer sina ord med flit så ska vi lägga märke till att det står lärjungar och inte apostlar i vers 16: De elva lärjungarna gick till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade Missionsbefallningen gavs alltså till dessa män på grund av deras tro, de följde efter Jesus därför att de trodde på honom som sin Frälsare. Den gavs inte till dem därför att Jesus gjort dem till sina apostlar, dvs därför att de var av något särskild andligt stånd. Den gavs på grund av tron i hjärtat, inte på grund av den särskilda kallelse till apostlar de fått som en följd av deras tro i hjärtat. Missionsbefallningen gavs åt alla kristna. För alla troende till alla tider gäller befallningen att gå ut med budskapet om Frälsaren och att döpa i den treenige Gudens namn. Till tidens slut säger Jesus att han ska vara med de kristna, det var inte endast för de 11 lärjungarna som stod framför honom just då. Vi kan säga att befallningen att sprida evangeliet gavs åt lekmännen, de vars kvalifikation för uppdraget är tron i hjärtat. Nyckelmakten Gud gav sitt Ord åt de kristna, åt lekmännen. Det var inte så att han gav det åt en särskild utvald grupp människor som han gav bestämda titlar. Nej, evangeliet, de goda nyheterna om frälsningen i Jesus Kristus Guds Son gavs åt dig och mig, åt alla människor i hela världen. Den gavs åt fabriksarbetaren och jordbrukaren, åt fiskaren och åt jägaren, åt den gamle och åt den unge, åt man och kvinna. Frälsningen gäller alla. Jesus frälste alla med sin laguppfyllelse i vårt ställe och med sitt offer på korset, med sin kropp och med sitt blod. Det är därför naturligt att budskapet om frälsningen också tillhör alla kristna, det tillhör dem alla för att de ska ge det vidare. Och med evangeliet följer också bruket av dopet och av nattvarden. Detta tillhör också alla kristna gemensamt. Evangelium i ord och sakrament tillhör alla kristna. Med nådemedlen följer också makten att lösa och binda människor i deras synder. Himmelrikets nycklar, nyckelmakten. På samma sätt som evangeliet så tillhör också nyckelmakten alla kristna gemensamt. I Matteus 16 får vi höra om Petrus bekännelse att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Igen är det lärjungarna Jesus talar med. Han frågar dem vem de säger att han är. Då ger Simon Petrus sin bekännelse till honom som Messias. I vers 18 säger Jesus hur han ska bygga sin kyrka, nämligen på den bekännelse som Petrus avgivit om honom. Om vi ska låta grekiskan tala och visa på hur grammatiskt omöjligt det är att Jesus menar Petrus person eller särskilda kallelse till apostel så står det: Du är Petros, och på denna Petra ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Petrus är ett maskulint ord, medan klippan är feminint. Eller som Martin Luther förklarar saken: Petrus är en der och klippan en die. Gud bygger alltså sin kyrka, sin församling, på den bekännelse som Petrus avgivit, att Jesus Kristus är den levande Gudens Son. Denna bekännelse till Kristus är det den kristna kyrkan måste ge för att vara Guds kyrka. I versen efter, i vers 19, ger Jesus himmelrikets nycklar åt Petrus. Han ger dem åt Petrus som representant för alla troende. Petrus står där som den bekännande Petrus tillsammans med de andra som bekänner sig till honom. Jesus säger: Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen. Två kapitel senare, i kapitel 18, framgår det tydligt att nyckelmakten gav Jesus till alla kristna. Han undervisar sina lärjungar och talar om för dem hur de ska hantera en broder som syndar. Först, gå till din broder enskilt. Om det inte hjälper, ta med ett eller två vittnen. Om det inte hjälper, säg det till församlingen. Johannes skriver också om nyckelmakten som gavs åt de kristna i kap 20:23: Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.

2 2 (5) Det allmänna prästadömet I Första Petrusbrevet skriver aposteln Petrus: Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar. (1 Pet 2:9) Alla kristna är präster i egenskap av den tro vi fått som gåva i våra hjärtan. Som präster är vår rättighet och uppgift att förkunna Guds härliga gärningar. Det betyder att alla troende har den samma rätten och den samma plikten att predika Guds ord för andra människor, det är inte bara något pastorn gör. Varje förälder har i uppgift att undervisa sina barn i den kristna tron i sitt hem, varje man har i uppgift att undervisa sin familj, varje kristen att förkunna Jesus för de människor de råkar i sin vardag. Många tänker att den människa som är bäst lämpad att nå ut till andra människor med evangeliet är den som församlingen har kallat att förkunna Guds ord för sig. Men det är ofta inte alls så. Varje kristen, varje lekman, har ett unikt nätverk av människor i sitt liv som den har unika förutsättningar för att kunna prata med om Frälsaren. Pastorn har en särskild förutsättning för att undervisa och ha uppsikt över församlingen främst på bakgrund av den utbildning han själv fått ta emot och på bakgrund av den kallelse församlingen har gett honom. Men ingen kan ersätta ett kristens unika relationer som mor, far eller barn, som släkting, som vän, eller som arbetskamrat. Tanken att det är en pastor eller annan kallad tjänares uppgift att fixa problem i familjerna och undervisa familjemedlemmar och bekanta tar inte till sig just detta, att varje kristen är en präst inför Gud med uppgift att predika hans härliga gärningar. Detta inkluderar både att undervisa, tillrättavisa, förmana, upprätta, vägleda och trösta med Guds ord i sitt dagliga liv. Ordets tjänst Där det finns flera kristna som bekänner samma tro är det naturligt att de söker gemenskap med varandra för att gemensamt ge uttryck för sin tro och samlas kring Guds ord. Gud vill att hans barn ska samlas kring hans Ord för att gemensamt byggas upp av Ordet och för att gemensamt bekänna sin tro. Jesus har lovat att där människor samlas i hans namn, där ska också han vara: För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Matt 18:20) Gud skapar och samlar sin kyrka genom nådemedlen, genom sitt Ord och genom sakramenten, dopet och nattvarden. Dopet och nattvarden hör i hop med Ordet, det är två synliga sätt Gud är närvarande bland sitt folk tillsammans med evangeliet. I dopet kommer människor till tro och i nattvarden bevaras och stärks människan i tron. Tillsammans med evangeliet. Dopet utan Guds ord är inget dop, ej heller är nattvarden från Gud utan att hans ord också är där. När kristna samlas kring Guds ord säger det sig självt att inte alla kan utöva sina prästerliga rättigheter samtidigt, det skulle ha blivit ett kaos där alla pratar i munnen på varandra. Därför uppmanar Gud de kristna där de samlas att utse någon att förvalta nådemedlen och nyckelmakten på deras vägnar. Apostlarna gjorde detta i de församlingar de besökte (Apg 14:23), de insatte äldste från församlingarna, likaså gjorde Titus på Paulus uppdrag. Han blev kvar på Kreta för insätta äldste i varje församling (Tit 1:5). Detta var äldste från grupper av kristna som redan var församlingar, de blev utvalda från församlingarna och det vore omöjligt om de blev insatta mot församlingarnas vilja. Ordningsföljden är därmed denna: Först uppstår församlingen kring förkunnelsen av Guds ord och därmed uppstår behovet av Ordets tjänst, att någon förvaltar de gemensamma rättigheterna och plikterna på församlingens vägnar. Det är inte pastorn som skapar församlingen, men församlingen som kallar pastorn som en naturlig följd av att vara församling. En församlingsledares egenskaper beskrivs av Paulus i 1 Timoteus 3 och Titus 1. Utöver den allmänna gåvan att undervisa som alla kristna har, så krävs en särskild gåva att undervisa för den som kallas till en Ordets tjänare i en församling. Lämpliga tjänare ska mätas mot de kvalifikationer som ges i Timotesbreven och Titusbrevet. Under vanliga omständigheter krävs det en tids utbildning för att kunna tillfredsställa kraven både när det gäller förmåga att undervisa och förmåga att uppträda oklanderligt bland människor. En pastorsutbildning ska således utbilda både kunskap och karaktär. Och eftersom det inte är gjort över en natt så säger Paulus i 1 Tim 5:22: Var inte för snabb med att lägga händerna på någon. Vi ska lägga märke till att begreppen biskop, herde (latin: pastor), äldste och församlingsledare används i Nya testamentet för att beskriva samma funktion inom en församling. Bibelns bruk av ordet biskop motsvarar heller inte dagens bruk av ordet inom de stora folkkyrkorna och inom påvekyrkan. I Bibeln har biskop samma betydelse som äldste, dessa ord användes ofta om varandra. Nödvändigheten av en kallelse Vi bekänner med våra lutherska fäder i den augsburgska bekännelsen: För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden. Gal. 3: För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden. (Augustana V)

3 3 (5) och: Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten. (Augustana XIV) De lutherska reformatorerna hade upptäckt Bibelns lära: Att det är nödvändigt att någon predikar Guds ord för församlingen och att ingen får åta sig den uppgiften utan en ordentlig kallelse från församlingen. Vi hör inget om nödvändigheten av apostolisk succession eller att handpåläggningen ger magiska krafter eller en upphöjd karaktär. Evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus gav Gud åt alla människor. Frälsningen i Kristus tillhör alla. Genom dopet får vi del av frälsningens gåva som är förlåtelse från våra synder och barnaskap och evigt liv hos Gud. Gud skapar så sin kyrka på jorden genom nådemedlen, evangeliet i Ord och sakrament. Genom dessa medel skapar han kyrkan. Han ger också nyckelmakten, makten att förlåta och binda människor i deras synder till alla kristna. Och han har gjort alla till sina präster. Evangeliets budskap, nådemedlen, nyckelmakten och prästadömet tillhör alla kristna. För att detta ska förvaltas på ett rätt och ordentligt sätt i församlingen måste någon kallas att göra jobbet på de andras vägnar, annars blir det oordning, och dessutom har inte alla kristna fått samma gåvor inom församlingen. Det finns olika gåvor, och inte alla har gåvan att undervisa eller leda. För att tjäna som Ordets tjänare i en församling krävs särskilda kvalifikationer och det krävs en kallelse från dem man ska tjäna. Det är varje församlings privilegium och plikt att kalla någon att predika Ordet för dem och att förvalta sakramenten på deras vägnar. I Skriften finns det exempel på två olika kallelser, direkt kallelse och indirekt kallelse. Den direkta kallelsen fick profeterna och apostlarna av Gud själv. Gud talade till dem på något direkt sätt så att de förstod att de hade fått kallelsen att predika Ordet. Paulus är den sista i Skriften som fått en sådan direkt kallelse. Efter honom blev alla tjänare kallade genom församlingarna. Som vi tidigare sätt gav Gud sitt Ord åt sitt folk, han gav allt åt sina barn, de troende. Allt tillhör de troende, församlingen, som Paulus säger till korintierna: Därför ska ingen skryta över människor, för allt är ert: Paulus, Apollos och Kefas, världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. Här beskriver Paulus sin och sina medarbetares relation till församlingen i Korint. De är församlingens tjänare, medan församlingen utgår från Kristus. Apg 6:2-6 talar om diakonerna som valdes av församlingen och följande Apg 14:23 talar om att Paulus och Barnabas utsåg äldste åt församlingarna, ordagrant: utsåg genom val. En som har utbildat sig till pastor (kandidat i teologi) blir inte pastor genom ordinationen, men genom kallelsen som han accepterar. Det fordras vilja från båda parter, församling och utsedd tjänare, för att det ska finnas enighet. Handpåläggningen är endast ett synligt sätt att bekräfta den enighet som redan finns mellan församlingen och den utsedde tjänaren. Vi brukar kalla handpåläggningen för ordination, eller prästvigning. Det är en gammal kyrkotradition som nämns i Skriften, men som å andra sidan inte befalls i Skriften. Det är en god tradition där det blir synligt för alla att en man insätts i Ordets tjänst efter att ha mottagit och accepterat en kallelse. Lekmannens ansvar för Ordets tjänst Lekmännen är de medlemmar i en församling som inte har denna Ordets tjänst. Det är de som däremot har kallat någon att tjäna dem med Ordet, att förvalta sakramenten på deras vägnar, att vaka över dem som herdar med Guds ord, att ha uppsikt över deras församling. Det är lekmännen som kallar. Det är de som har makten i och med att prästadömet tillhör dem och allt det som följer med: Evangeliet, nådemedlen, nyckelmakten. Eftersom församlingen finns på grund av Ordets förkunnelse så är det också lekmännens ansvar att upprätthålla förkunnelsen av Ordet i församlingen i enlighet med Skriftens förevisningar. Lekmännens ansvar är att pröva och kalla lämpliga kandidater för Ordets tjänst. I större kyrkor brukar det vara en gemensam uppgift där själva utbildningen föregår vid någon studieinstitution och prövningen görs åtminstone till en del av dem som följt kandidaten genom studierna. I yttersta konsekvens är det ändå varje församlings ansvar att pröva, bedöma lämplighet och skicklighet för uppgiften som pastor, sedan kalla och insätta i tjänsten. Det församlingen ska tänka på när den väl insatt sin pastor är att pastorn tjänar Gud. Han är Ordets tjänare och han är Guds tjänare. Hans uppgift är att vara trogen Guds ord och tjäna Gud genom att tjäna församlingen med Guds ord. Det är Skriften som är hans arbetsredskap. Därifrån ska han hämta undervisningen. Därför ska han på talarstolen inte berätta om sina personliga åsikter eller erfarenheter, inte vad han tycker eller menar, utan säga att så står det skrivet och alla ska kunna säga amen efteråt. Pastorn ska inte presentera något nytt, utan de eviga sanningar som sedan 2000 år predikats, förkunnats och lagts fram av Guds tjänare. En kallelse till tjänst får inte ske på falska premisser. En kristen församling existerar på grund av att Ordet predikas där. Man måste kunna förvänta att de som kommer till en sådan församling och som tar en kallelse där har detta som utgångspunkt. Om inte Ordet är den gemensamma nämnaren och samlande faktorn så har inte församlingen något existensberättigande som kristen församling. Sedan kan det finnas många individuella förväntningar om vad en kristen

4 4 (5) församling ska vara och ska åstadkomma. En del kanske menar att det är ett lämpligt ställe att utöva sina personliga intressen och hobbies, och gärna involvera de andra medlemmarna i sina aktiviteter. Andra kanske tycker att kyrkan ska öka sin medlemsmassa genom att använda sig av psykologiska mekanismer, suggestion eller genom att tona ner budskapet. Andra igen kanske har konkreta personliga problem i sina liv som måste lösas av andra medicinska professioner. Låt kyrkan få vara kyrka! Och låta pastorn få vara pastor! Det finns många värdsliga föreningar man kan gå med i för att få utlopp för sina personliga intressen. Och det finns mycket man kan hitta på om man vill ha underhållning i vardagen. Det är inte kyrkans uppgift att underhålla medlemmarna. Pastorns mål och uppgift är att hela människans själ med Guds ord, hans uppgift är att predika Ordet och använda det i allt arbete. Sannolikt kommer många att bli besvikna av att han inte kan uppfylla deras önskemål som gäller deras jordiska liv. En trogen tjänare vill trots dåligt genomtänkta kallelser tjäna troget i den kallelse han fått. Men han vill tjäna i kraft av den uppgift Gud gett honom i sitt Ord, inte i kraft av de förväntningar människor har. Hans uppgift är att behaga Gud, inte att tillfredsställa människor. Att behaga Gud har företräde för en Ordets tjänare. Förvaltaransvaret I den lutherska kyrkan så tycker vi om nåden. Vi tycker om detta ord eftersom det betyder gratis. Och vi vet vad gratis är, det betyder att vi inte behöver betala något. Lutheraner tycker om gratis. Gratis frälsning. Paulus skriver i sitt brev till de kristna i Efesos: Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. (Ef 2:8-9) Amen. Den följande versen talar om att vi ska göra goda gärningar, men vi säger amen än så länge. Det finns ett annat ställe som talar om samma sak, Romarbrevet 3:28, där står det: Vi hävdar nämligen att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Då Martin Luther översatte Bibeln till tyska för 500 år sedan lade han till ordet allein före ordet tro. Han översatte Bibelstället med allena genom tron... Detta speglar Bibelns lära om frälsningen. Han lade till allena före tron för att verkligen poängtera att frälsningen är något annat än gärningar och det finns inget annat att lägga till frälsningen i Jesus Kristus. Frälsningen är vår genom tron allena. Och den är det av nåden allena. Är inte nåden allena, då är den heller ingen nåd. Så resonerade våra gode vän Martin Luther. Nåden står i motsats till gärningar. Nåden utesluter gärningar. Den utesluter våra gärningar. Nåden är ett resultat av Guds gärningar för oss. Vi står som rättfärdiga inför Gud på grund av Kristi fullkomliga gärningar i vårt ställe. Det är hans gärningar som åstadkommer frälsningen. Då han i sitt liv höll Guds lag fullkomligt gjorde han det för oss. Och då han dog på korset för våra synder så var det för vår skull han offrade sin kropp och sitt blod. Vi kan inte lägga några egna gärningar till frälsningen. Försoningen i Jesus Kristus är ett objektivt faktum. Han offrades en gång för alla på korset på Golgata. Frälsningen är fullbordad. Segern är vunnen av Kristus för oss. Vi har evigt liv hos Gud på grund av Kristi gärningar för oss. Hans goda gärningar är det som gör oss rättfärdiga. Frälsningen är av nåden allena. Paulus fortsätter i sitt brev till Efesierna: Han verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem. (Ef 2:10) Detta är vad vi brukar sammanfatta med helgelsen. Efter det att frälsningen är ett fullbordat faktum så har vi som Guds barn fortfarande en utmätt tid att leva här på jorden bland andra människor. Utan att det är gärningar vi ska göra för att förtjäna något, så vill Gud att våra liv som troende ska bära frukt här på jorden. Vi ska göra goda gärningar som en frukt av den gärning Kristus gjort för oss. Det finns mycket att säga om goda gärningar bland de kristna, där de viktigaste förstås är att uppfylla missionsbefallningen. Några av de andra gärningarna vi är kallade att vandra i är det vi sammanfattar med ordet förvaltning. Förvaltning är ett tråkigt ord. De flesta tycker inte om det. Förvaltning ses ibland på som ett nödvändigt ont. Många stänger öronen, andra springer och gömmer sig. Man riskerar att bli invald i något där det inte finns någon väg ut. Men om vi tänker oss om så finns förvaltning överallt i samhället runt oss. Orsaken till att vi lever i någorlunda välfungerande samhällen är att vi har en fungerande förvaltning. Förvaltning går i korthet ut på att använda och bevara något av värde på andras vägnar. Jesus talar flera gånger om kloka och dåraktiga förvaltare. Förvaltning står i motsats till tanklöshet och kortsiktighet. Förvaltning handlar om att tänka åtminstone så långt som till nästa dag och kanske ännu lite längre. Gud kallar oss att förvalta hans gåvor till oss på ett klokt sätt. Hans gåvor känner vi. Evangeliet i ord och sakrament. I en kristen församling behövs klokt förvaltarskap. Det är meningen att det Ord som samlar de kristna ska fortsätta att samla de kristna till tidens slut. Det är inte meningen vi ska upphöra att predika Guds ord. Därför behöver församlingen se till hur de förvaltar det Gud har gett dem så att förkunnelsen av Guds ord kan fortsätta till Jesus kommer igen. Det betyder igen att varje kristen lekman måste se till hur han använder de gåvor Gud har gett honom vid sidan av evangeliet. Mat, kläder, ägodelar, pengar, familj, bekantskaper, olika nådegåvor allt hör Gud till. Detta måste användas klokt så att det stöder förkunnelsen av Ordet i församlingen.

5 5 (5) Eftersom det är lekmännens församling och lekmännens kyrka så är det också naturligt att de är med och stöder kyrkans verksamhet. Genom kollekter, kyrkoskatt eller medlemsavgifter stöder lekmännen automatiskt sin kyrka. Det är en bekännelse i sig själv till vilken kyrka du ger dina pengar, de pengar Gud gett dig att förvalta på hans vägnar. Medlemskapet i en kyrka förpliktar. Det är stor skam och oordning när kristna människor inte är medvetna om sitt medlemsansvar i kyrkan, utan hoppar runt och delar gemenskap där de tycker det passar bäst. Kaffegemenskap i den ena församlingen, nattvardsgemenskap det andra, social gemenskap det tredje, gudstjänstgemenskap i det fjärde. En sådan oordning finn det inget stöd för i Skriften. Det fanns ingen i Nya testamentet som var med lite här och där allt efter behag. Skriftens lära om kyrkan handlar om läroenhet enhet i läran. Det är utgångspunkten och grunden för all sann kristen gemenskap i Nya testamentet. Att detta sedan inte har varit praxis i de stora kyrkorna är ingen ursäkt. Enhet i läran är det som etablerar gemenskap mellan kristna och därmed mellan kyrkor och församlingar. Lekmannens ansvar är att se till så att det finns läroenhet, först inom sin egen församling och sedan bland församlingarna inom samma kyrka. Lekmännen ska därför känna sin Bibel. Och för att känna den måste de läsa i den regelbundet. Det fordrar alltså att lekmännen deltar aktivt i den undervisning som ges i församlingen och tar till sig av det. Eftersom det är lekmännens kyrka så är det också deras ansvar att vara med och leda och styra kyrkan i enlighet med Guds ord. Det fordrar delaktighet och medverkan i olika styrande funktioner och att ansvar tas för det som händer i kyrkan. Är man medlem i en kyrka så har man också ett kollektivt ansvar för det som händer där, särskilt det som handlar om förkunnelsen och läran, och förhållandet mellan lära och praxis. Mycket av förvaltaransvaret inom församlingen delegeras till de funktioner som vi brukar sammanfatta i herden eller de äldste. I slutändan är det ändå lekmannen som sitter med räkningen och som drabbas av konsekvenserna om det brister i förkunnelsen av Ordet. Lekmanna-ansvaret är att ta ansvar för Ordets förkunnelse i sin församling så att det blir till välsignelse för alla församlingens medlemmar.