Emil i Lönneberga Säregenheter i dialogens översättning till ryska. Katerina Schwetz

Transkript

1 Emil i Lönneberga Säregenheter i dialogens översättning till ryska Katerina Schwetz RY 1590, Kandidatuppsats i ryska: Inriktning: översättning Handledare: Nadezjda Zorikhina Nilsson HT 2009

2 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Syfte Metod och material Om författaren, böckerna och översättaren Astrid Lindgren och hennes förhållande till böcker Berättelserna om Emil Svensson i Lönneberga Ljudmila Braude med nordiska sagor som specialitet Böcker och översättning för barn Skillnader mellan vuxen- och barnlitteratur Skillnader mellan översättning för vuxna och barn Emil i andra länder och på andra språk Översättning och analys Vad är översättning? Vad är dialekt? Dialekt kompenserad med fraser Översättning av dialekt med standardspråk Översättning av dialekt med tal- eller vardagsspråk Arkaism som dialektkompensation Nybildade ord som dialektkompensation Litterär konvention Exempel ur dialogen med sägessatser Omständighetsord i dialogen Emils karaktär och hans gestaltning i den ryska översättningen Övriga säregenheter i översättningen Felöversättningar Två översättningar av ett ord Utelämning av ordlek Utelämning av kursiverade ord i målspråket Sammanfattning och diskussion Sammanfattning Diskussion Referenser

3 1 Inledning 1.1 Bakgrund Att översätta en dialekt från ett språk i en kultur och ett geografiskt område till ett annat är en utmaning för översättaren för att den oftast saknar motsvarighet i målspråket och kan antingen kompenseras med andra språkelement eller hel utelämning av språkelementen, vilket bland annat diskuterats av Berezowski (1997). Det krävs också att översättaren har anseende för att en översättning ska bli mindre normativ och språkligt intressant och innehålla nya lösningar. Är det en barnbok höjs svårighetsgraden ytterligare, eftersom översättaren dessutom måste tänka på att barnets sätt att uppleva skiljer sig från en vuxens, det vill säga texten måste vara språkligt, stilistiskt och kunskapmässigt anpassad för att tilltala barnet, vilket Riitta Oittinen pratar om i Translating for Children (2000). Efter att nyligen ha läst Birgitta Englund Dimitrovas artikel Från sydöstra Sverige till sydöstra Europa Vilken bulgariska talar Emil i Lönneberga? (2002) blev jag intresserad av hur översättaren hade återgett dialogen på ryska. 1.2 Syfte Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka säregenheter dialogen i böckerna om Emil i Lönneberga som finns i den ryska översättningen. Hur pratar personerna på ryska? Vilka översättningslösningar har valts? Och har dessa lösningar varit optimala för översättningen? Jag vill även titta närmare på om översättaren har lyckats få fram en bra motsvarighet för den småländska dialekten även på ryska. 1.3 Metod och material Huvudkällorna för denna studie är samtliga sex böcker som finns om Emil: Emil i Lönneberga (I), Nya hyss av Emil i Lönneberga (II), Än lever Emil i Lönneberga (III), samlingsvolymen Emil och Ida i Lönneberga (IV) som innehåller berättelserna När lilla Ida skulle göra hyss, Emils hyss nr 325 och Inget knussel, sa Emil i Lönneberga och den ryska översättningen och samlingsvolymen Эмиль из Леннеберги. I analysen kommer varje bok att anges med de romerska numren inom parantes. För att uppfylla målet har dialogen i båda språken jämförts och analyserats. Särskild fokus har gjorts på översättning av den småländska dialekten, beskrivning av Emils karaktär och den litterära konventionen. 2

4 2 Om författaren, böckerna och översättaren 2.1 Astrid Lindgren och hennes förhållande till böcker Det finns många böcker om Astrid Lindgrens biografi och mycket intressant att säga om Astrid Lindgren, vilket jag inte ämnar gå in på här, men jag vill ta upp det stora intresse för böcker hon hade från sin tidiga barndom och vilka även kom att bli en stor del av hennes liv. Astrid Lindgren föddes 1907 och var ett av fyra barn som växte upp på en gård i Småland i närheten av småländska Vimmerby i Kalmar län. Det var en lycklig barndom som hon sedan både kom att berätta om och som hon även kom att använda sig av som stoff till sina böcker. Hon var en jazzböna men också en bokmal som tyckte väldigt mycket om att läsa. Alla syskonen läste mycket och allt de kunde få tag på. Böckerna inspirerade deras lekar och inte ens vardagssysslorna kunde få dem sluta att läsa de sjöng till exempel böckerna i stället för vaggvisor när den yngsta systern skulle nattas. Astrids förhållande till böcker var speciellt, varje bok var på sitt sätt magisk och dörren till en ny värld av upplevelser och äventyr: När man just hade lärt sig läsa var en ny bok något nästan smärtsamt underbart, och jag brukade börja med att lukta på den. Den där nytryckta boklukten, bara att känna den var ett löfte om de saligheter som väntade innanför bokens pärmar. Kanske hade den enorma lyckan över boken någonting med dess sällsynthet att göra. Ack, vilken magi, säger jag än en gång! Det finns ord och meningar, som lever sitt oförstörbara liv inne i mig än i dag, ord och meningar som jag läste som barn och som öppnade hemlighetsfulla visioner av en styrka som inget man läst som vuxen någonsin förmått åstadkomma. (Lindgren 2007:35-36) Som nittonåring kom Astrid till Stockholm där hon arbetade som sekreterare på kontor. Det dröjde inte länge förrän hon hade skaffat sig ett bibliotekskort och lånade böcker så mycket hon kom åt. Hon gifte sig så småningom och fick barn och hela tiden fortsatte böcker vara en viktig del av hennes liv. Det är svårt att tro att det egentligen var en slump att Astrid blev författare. Men det var så det började i mars 1944 när hon en snöig kväll stukade foten och fick ligga i sängen. För att ha något att göra började hon stenografera Pippihistorierna. Hon debuterade 1944 med boken Britt-Mari lättar sitt hjärta men fick sitt stora genombrott året därpå med Pippi Långstrump började hon arbeta som barnbokschef på förlaget Rabén & Sjögren, där hon arbetade fram till pensionen Astrid Lindgren skrev över fyrtio böcker och har lästs, läses av barn i hela världen hade över 130 miljoner av Astrid Lindgrens böcker getts ut på 86 språk, varav 12 miljoner i Sverige och 50 miljoner i de före detta Sovjetrepublikerna (Hagerfors 2002:8). Vad som gör 3

5 hennes böcker speciella? Kanske för att hon skrev för att uteslutande roa det barn [hon] själv var en gång (Lindgren 2007:57). 2.2 Berättelserna om Emil Svensson i Lönneberga Emil i Lönneberga, han var först också bara ett namn, utslungat för att tysta en gallskrikande unge Gissa vad Emil i Lönneberga gjorde en gång? Då teg skriaren, för han ville nödvändigt veta vad Emil i Lönneberga gjorde en gång. Vem Emil var hade jag själv ingen aning om, och jag brydde mig i det längsta inte om det heller, men rätt som det var, utan att jag vet hur det gick till, blev det liv i ungen och han började göra hyss, det gick inte att hejda honom. (Lindgren 1975:9) Så berättar Astrid Lindgren om hur Emil kom till, lika spontant som själva karaktären Emil. Mycket av stoffet och fakta kom från Astrids far Samuel August som mindes sin egen barndom, miljöerna och människorna i Småland i slutet av 1800-talet. Emil i Lönneberga är den tredje mest populära Astrid Lindgren-figuren efter Pippi Långstrump och bröderna Lejonhjärta på en topp tiolista i boken Astrid världen över som kom ut 2002 (Kvint 2002:125). Emil-böckerna har getts ut på närmare fyrtio olika språk. De första översättningarna var på norska, danska, tyska och kom ut 1964 och de senaste på bengali och tjeckiska gavs ut Det som idag utgör de så kallade Emilböckerna är egentligen tre böcker och ytterligare tre berättelser som skrevs mellan 1963 och Den första, Emil i Lönneberga kom ut 1963 och den senaste Inget knussel, sa Emil i Lönneberga kom ut Samtliga berättelser har ingått i analysen av hur personerna talar i översättningen till ryska. Som Vivi Edström kommenterar i boken Det svänger om Astrid, De kom ut på 1960-talet den sista 1970 när det inte var tillåtet att vara yster: Vår egen lilla kulturrevolution, som Ingmar Bergman kallade den, krävde först av allt samhällstillvändhet (Edström 2007:90). Böckerna handlar om pojken Emil (han är fem år i den fösta boken och sju i den sista) som bor på gården Katthult i den småländska byn Lönneberga. På ett eller annat sätt hamnar Emil hela tiden i situationer som utmynnar i hyss och han skickas till snickarboden av sin far som straff. Han är även finurlig, snäll och har en stark känsla för rättvisa. Böckerna har ett snabbt tempo, oväntade och många vändningar i handlingen och dessutom, vilket är ganska ovanligt för Astrid Lindgren, ovanlig långa kapitel varje bok (de tre första) innehåller tre kapitel. Enligt Vivi Edström är så omfattande kapitel något som inte är vanligt i barnböcker, åtminstone inte i böcker som Astrid Lindgren hade skrivit innan dess (Edström 1972:43-44). 4

6 En annan viktig aspekt är att böckerna, till skillnad från andra böcker av Astrid Lindgren har mycket mindre dialog fördelad på hela texten och innehåller procentuellt mindre dialoger om man jämför den första och tredje Emil-boken, 23,3 % respektive 18,9 % 1. Detta är mycket mindre än det brukar vara i en barnbok, men det gör också att dialogen blir en desto viktigare del av berättelserna. Det är i dialogen som bland annat humorn, ironin och inte minst dialekten kommer till uttryck. Och även om det till största delen är rikssvenska i dialogen, så får enligt Vivi Edström småländskan slå igenom, då på ett enkelt och tydligt sätt. Dialekten utnyttjas till att ge särskilt eftertryck åt det som händer. [ ] Genom detta får böckerna språklig must och färg, i samklang med skildringen i övrigt (Edström 1972:67). Emil beskrivs på flera olika sätt, exempelvis som en rar liten gosse, illbatting och finurlig, vilket även finns återgivet och intressant nyanserat i måltexten. Detta återkommer jag till senare i uppsatsen. Det finns inga konkreta årtal i böckerna som säger under vilken tid historierna utspelar sig, men med hjälp av tidsattribut som en kommande komet (med all sannolikhet Halley s komet 1910), en stor jordbävning i USA (jordbävningen i San Fransisco 1906) och illustrationer på fotogenlampor och klädmodet, så tror man att böckerna utspelar sig runt sekelskiftet. Detta gör böckerna även intressanta ur ett historiskt perspektiv. I Emil-böckerna levandegörs småböndernas miljö. Läsaren får veta inte bara hur det gick till på de stora folknöjena förr i världen utan också i självhushållet i vardag och fest, då man gjorde ostkakor och paltbröd och slaktade sin egen gris. Allt detta aktiveras på ett naturligt sätt i skildringen. I samband med Emils hyss presenteras undan för undan både gårdsmiljön och den vidare räjongen kring Katthult och Lönneberga. Åtskilliga sakliga upplysningar om seder och ting smugglas osökt in i episoderna. (Edström 1972:57) Denna aspekt i böckerna gör att dialogen och dialekten inte bara är viktiga ur ett språkligt perspektiv, utan även ur ett kulturhistoriskt perspektiv, eftersom de bidrar till att återge den autentiska känslan av dåtidens Småland. 2.3 Ljudmila Braude med nordiska sagor som specialitet Den översättningen av Emil-böckerna som jag har valt att analysera är gjord av den ryska översättaren Ljudmila Braude, född 1927, som är filsofiedoktor i den nordiska litteraturen med sagor som ämne, och som har varit verksam som översättare av nordisk och tysk skönlitteratur sedan 1950-talet. Hon har också forskat och undervisat i svenska och tyska. Hon 1 Vivi Edström baserar dessa tal uteslutande på figurernas repliker i dialogen (Edström 1972:65). 5

7 har översatt böcker av bland andra Selma Lagerlöf, Tove Jansson, Jan Ekholm och Pär Lagerkvist men ägnat sig främst åt att översätta H. C Andersens och Astrid Lindgrens sagor. Hon har skrivit flera böcker, däribland om H. C. Andersen 2, Selma Lagerlöf 3 och om de nordiska sagoförfattarna tilldelades Ljudmila Braude Hans Christian Andersens hederspris, 1990 det internationella Astrid Lindgren-priset och 2009 Finlands utländska översättarpris. Ljudmila Braude träffade Astrid Lindgren vid ett flertal tillfällen och de brevväxlade Böcker och översättning för barn 3.1 Skillnader mellan vuxen- och barnlitteratur När Isaac Bashevis Singer var i Sverige för att ta emot Nobelpriset i litteratur 1978 fick han den ganska ofta ställda frågan varför han skriver för barn på vilket han, enligt Astrid Lindgren, svarade ungefär så: Det finns femhundra skäl varför jag började skriva för barn, men för att spara tid ska jag bara nämna de viktigaste: Barn läser böcker, inte recensioner. De bryr sej inte om vad kritikerna säjer. De läser inte för att finna sin identitet. De bryr sej inte om psykologi. De avskyr sociologi. De försöker inte förstå Kafka och Finnegan s Wake. De tror fortfarande på Gud, på familjen, på änglar, djävlar, häxor, tomtar, logik, klarhet, kommatering och andra gammalmodiga påhitt. De älskar intressanta historier, inte kommentarer och fotnoter. När boken är långtråkig gäspar de öppet utan att skämmas och utan att bry sej om auktoriteter. De väntar sej inte att deras älskade författare ska rädda mänskligheten. Unga som de är vet de att det inte står i hans makt. Bara vuxna har såna barnsliga illusioner. (Lindgren 2007:86) Detta beskriver på ett målande sätt skillnaderna mellan barn- och vuxenlitteratur. Det största problemet eller svårigheten med barnlitteratur är att i princip all barnlitteratur är skriven av vuxna, redigerad och manipulerad, skulle man kunna säga, av vuxna, publicerad av 2 Ханс Кристиан Андерсен (1978). 3 Полет Нильса: Судьба и книги С. Лагерлеф (1975). 4 Сказочники Скандинавии (1974). 5 Hela artikeln finns på 6

8 vuxna, vald och köpt av vuxna, läst av vuxna för barn och sist men inte minst, översatt av vuxna. Det är hela tiden de vuxna som väljer vad de tror att barnen tycker är roligt, intressant, spännande, vackert etcetera att läsa. Man skulle nästan kunna likna detta vid hur förhålladet en gång var mellan en kung och hans undersåtar, där kungen ansågs ha fått rätten att regera av gud, han visste bäst i alla lägen. Med andra ord skapar denna attityd en distans till barnet den riktiga läsaren. Detta i sin tur gör att man underskattar och inte respekterar barnet som läsare, vilket kan vara en anledning till att barnlitteratur inte är prioriterad hos bokförlagen jämfört med vuxenlitteratur. Dessutom kan man anta att förlagen inte vill anstränga sig att behaga en målgrupp som, enligt deras mening, inte är köpstark, även om det är föräldrarna som väljer och köper böcker de tror barnen vill läsa 6. Astrid Lindgren belyser förhållandet till henne som barnboksförfattare på följande sätt: Det händer också att folk frågar mig: Skulle du inte kunna skriva en bok för vuxna? ungefär som om de menade att nu har jag skrivit så många barnböcker, så nu kunde det vara på tiden att jag övergick till något bättre. Nej, jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel, när de läser. De tar våra stackars torftiga meningar och ord och ger dem ett skimrande liv som de inte alls har i sig själva. Författaren skapar inte ensam allt det där mystiska som ryms mellan en boks pärmar. Läsaren måste hjälpa till. Men en vuxenförfattare har inga såna där redobogna små hjälpare, som vi har. Hans läsekrets skapar inga mirakel. (Lindgren 2007:57) En annan faktor som tyder på barnlitteraturens låga status är de friheter som både förläggare och översättare tar sig med originaltexterna. Ett målande exempel är boken Robinson Crusoe som Birgit Stolt tar upp i artikeln How Emil Becomes Michel (2006). Romanen har kortats ned i olika omfång, huvudpersonen har varit än från England än från Hamburg, djuren har skiftat mellan lamor och getter, berättandet har varit än i första än i tredje person och Fredags far har fått heta Torsdag och ibland Söndag. På det stora hela har förläggarna lagt till, ändrat och anpassat boken enligt sina tycken och syften. Bristande respekt för originaltexter från förlagens sida leder till att kraven på översättningarna inte nödvändigtvis är höga och att kvaliteten därmed inte alltid blir den bästa. Dessutom har översättare av barnlitteratur låg status och är ofta lågavlönade, vilket medför att det finns för få barnboksöversättare (Lathey 2006:8). Det är först de senaste trettio åren som barnlitteratur har börjat få någon slags uppmärksamhet även i den akademiska världen och man har börjat forska och ta upp olika frågeställningar rörande översättning av barnlitteratur. Men då man också relativt nyligen har gavs det ut böcker i Sverige (svenska originalverk och översättningar). Av dessa var barnoch ungdomslitteratur varav en bok översatt från ryska. Mer information finns I Nationalbiografin redovisad utgivning 2008 på 7

9 börjat undervisa i Translation Studies på akademisk nivå (i Sverige ungefär i mitten av talet, Gullin 2002:16) så får de som vill forska om barnlitteratur eller översättning av barnlitteratur oftast göra detta inom ramen för de pedagogiska eller psykologiska vetenskaperna. 3.2 Skillnader mellan översättning för vuxna och barn Det finns flera faktorer som är viktiga att belysa och som borde nämnas när man pratar om översättning av barnlitteratur då dessa också har en, om än ibland indirekt, påverkan på en översättning av en barnbok. Dessa gör att översättaren av barnlitteratur påverkas av flera olika aspekter som de som översätter vuxenlitteratur inte behöver beakta. Till att börja med behöver översättaren vara medveten om vem han översätter för, vem som är läsaren och den som ska ta till sig den översatta texten. Här är vikten av att tänka ur ett barns perspektiv mycket viktig som bland annat Birgitta Stolt och Riitta Oittinen påpekar. Child image is a very complex issue: on the one hand, it is something unique, based on each individual s personal history; on the other hand, it is something collectivized in all society. When publishers publish for children, when authors write for children, when translators translate for children, they have a child image that they are aiming their work at it is this act of aiming work at children that [ ]. (Oittinen 2000:4) Det gäller alltså att försöka sätta sig in i hur ett barn tänker, känner och uppfattar saker och omvärlden; det gäller för översättaren att vara barn, eller åtminstone ta fram sina upplevelser, minnen och känslor från den tiden han eller hon var barn. Detta gör att en översättning påverkas och blir ett resultat av de upplevelser som översättaren har av sin barndom. Man kan också säga att det skapar ett extra led i översättningskedjan eller ett extra avstånd mellan författaren och målspråkets läsare, eftersom det inte längre är frågan om att översättaren först är läsare som sedan återger en text, utan att han/hon skapar en text utifrån det barn som de upplevt sig ha varit och de minnen och upplevelser de haft och hur de tror att det barnet hade uppfattat boken och skapar sedan utifrån detta en text i målspråket som de tror kommer att tilltala läsaren barnet. En annan stor skillnad mellan översättning av barn- och vuxenlitteratur är att barnlitteratur ofta läses högt. Ofta har författaren tänkt på detta både stilistiskt och vokabulärmässigt och det är något som är viktigt för översättaren att inte glömma hur läsaren på målspråket kommer att uppfatta boken audiellt. 8

10 Anpassning av texten ur ett kulturperspektiv är också viktigt att tänka på. Hur mycket främmade namn, språk, kulturer kan barn ta till sig utan att tappa intresset för boken? En del barnboksforskare anser att barnböcker ska översättas så noggrant som möjligt och inte innehålla för många exotiska platser och namn eftersom barn inte kan ta till sig hur mycket konstiga namn och platser som helst. Men frågan är då hur intressanta böckerna blir för barnen om de inte kittlar, väcker och provocerar deras fantasi, nyfikenhet, intresse, lust för äventyr och andra världar? Och är det inte det som är hela tanken med böcker för barn? I tidigare nämnda artikel How Emil becomes Michel anser Birgit Stolt att If the contents of the book are exciting enough, the child will also put up with difficulties and strange milieu. (Stolt 2006:74). På det stora hela får översättaren av barnlitteratur inte underskatta barnet som läsare genom att ha förutfattade meningar om vad barn vill läsa, vad de uppskattar och förstår. 3.3 Emil i andra länder och på andra språk Emilböckerna har översatts till engelska, franska och tyska och jag tycker att det är viktigt att nämna dessa, då de på ett bra sätt belyser hur yttre faktorer som diskuterats ovan kan påverka en översättare och en översättning. Detta diskuterar även Riitta Oittinen i Translating for Children, där hon talar om att översättaren också är den del av olika different interpretive communities och att det även är en fråga om det kollektiva och traditioner. Hon förklarar närmare: All times, cultures, and societies have norms and conventions guiding translation action. It is up to the translator (and her/his commissioner) to what extent she/he chooses to take them into consideration. Our interpretations of texts are also influenced by our prejudgements: background as well as literary tradition are both constituents of the interpreter s situation. This is a very important question from the perspective of translating for children, who are not yet familiar with the tradition or conventions of literature. (Oittinen 2000:10-11) Redan när man läser titlarna på de tre språken så skulle man kunna tro att vi har att göra med tre olika sagor: Emil in the soup toureen (2001), Zozo la Tornade (1973) och Michel aus Lönneberga (2007). Den engelska titeln, liksom de flesta andra har behållit Emils namn men gjort ett tillägg som syftar på det första kapitlet i den första boken. I den franska översättningen av Emilböckerna har inte bara Emil fått ett nytt namn utan även en läspning. Läspningen har översättaren valt som en lösning och kompensation av den 9

11 småländska dialekten 7. Två frågor som uppstår i samband med en sådan lösning är huruvida översättaren inte har tagit sig alltför stor frihet och påverkat författarens verk, även om man beaktar att en översättning är en ny text och en tolkning av källtexten som den enskilde översättaren gör. Den andra frågan är om inte detta har påverkat uppfattningen och autenticiteten av den småländska miljön som Astrid Lindgren skildrar. Ur en pedagogisk synpunkt kan man också ifrågasätta valet av denna kompensation, då inte bara stavningen, utan även uttalet påverkas gjordes dock nya översättningar av Emilböckerna och man har gjort sig av med den franska versionens läspning och det franska namnet Zozo och behållit namnet Emil även i den franska översättningen. Astrid Lindgren själv pratar om flera ändringar av sina böcker på andra språk i Det gränslösaste äventyret (2007). De franska förläggarna fick henne att gå med på att Pippi Långstrump (på franska Fifi Brindacier, eftersom Pippi på franska betyder kissa ännu en översättningsanpassning ur sociokulturellt perspektiv) skulle lyfta en ponny i stället för en häst. Anledningen var, enligt förläggaren, att de franska barnen var mer realistiska efter att ha upplevt andra världskriget, till skillnad från de svenska barnen som kanske var mer lättlurade. Trettio år senare, när Karlsson på taket skulle ges ut i Frankrike, ville den franska förläggaren ta bort stora bitar i boken för att sidantalet skulle passa den bokserie som planerades. Astrid hävde kontraktet. Astrid Lindgren ger fler exempel på hur man har ändrat i hennes böcker (Lindgren 2007:95-96). Medan det i den svenska versionen av Ronja Rövardotter finns en scen där den till åren komne Skalle-Per gör ett glädjeskutt när Ronja kommer tillbaka och släpper en fjärt, vilket får alla i Mattisborgen att skratta efter en lång tystnad, så får amerikanska barn hålla tillgodo med att Skalle-Per rapar. När Madicken gavs ut i USA på 1960-talet ströks ett helt kapitel för att det innehöll en replik om snor. Ännu ett exempel finns i boken om Lotta på Bråkmakargatan, där Lotta ställer sig i en gödselstack när det regnar, eftersom hon tror att hon ska växa. En sådan ändring hade inte Astrid Lindgren någon förståelse för: När jag fick den amerikanska översättningen för granskning, så stod där att Lotta gick och ställde sej på en hög rotten leaves. Men det tyckte jag var lite väl fånigt, och jag skrev och frågade om amerikanska barn verkligen inte visste att det finns något som får det att växa bättre än vissna löv, i så fall ville jag inte ge mycket för 7 Ett exempel på läspning från den franska översättningen: «Z aime mon fusil et ma cache-tête» [ ]. z används i stället för j i j aime (Lindgren 1985:11). Jämför med det svenska Jag tycker om mi bysse och mi mysse [ ] (Lindgren 2006:10). 10

12 amerikanskt åkerbruk. Jag fick ha min gödselstack, ibland hjälper det att säga ifrån (Lindgren 2007:97). Om man tittar på den tyska titeln, så har även här Emil fått byta namn till Michel. På 1920-talet gav författarens Erich Kästner ut ungdomsböckerna Emil und die Detektive och Emil und die drei Zwillinge, där huvudpersonen hette Emil Tischbein. Böckerna var mycket populära och för att man inte skulle förväxla dem så döpte man om Emil till Michel. Ganska besynnerligt kan man tycka, eftersom Michel inte är ett svenskt namn och låter ganska konstigt med sitt ich-ljud. Både namnbytet och att man gav Emil namnet Michel, gjorde Astrid Lindgren rasande. Även på andra språk som grekiska, spanska och kurdmani har Emil bytt namn till Mike, Miguel och Zirek. (Kvint 2002:63-64, 80-81, 92) Den slutsats man kan dra är att det inte bara är översättaren som kan påverka hur en bok kommer att uppfattas av läsaren genom sin tolkning, utan även att det sociokulturella kan påverka hur översättaren väljer att tolka en bok, påverkad av normer och traditioner eller populärkultur. För att återkoppla till den yttre påverkan på en översättning som nämns i början om barnlitteraturens låga status, kan man undra om översättare och förlag hade kunnat ta sig samma friheter när det gäller skönlitteratur för vuxna. Hade exempelvis Jan Guillou låtit sin karaktär Carl Hamilton döpas om till Carlos Hamiltonez för att tilltala de spanska läsarna eller hade Dan Brown gått med på att hans huvudkaraktär Robert Langdon anpassats till den ryska marknaden med det mer ryskklingande Boris Lagdunov? 4. Översättning och analys 4.1 Vad är översättning? Översättning är att tolka innehållet i en text och återge den på ett annat språk så att den både till innehåll och till stil motsvarar originaltexten. Mary Snell-Hornby (1988:2) förklarar det som att återskapa en text för en helt annan läsekrets och en annan kultur så som översättaren som läsare har förstått texten. En text återskapas inte bara språkligt och stilmässigt, utan anpassas även utifrån de normer, traditioner och den kultur som målspråket har och ska upplevas naturligt av målspråkets läsare. När läsaren inte tänker tanken att det han eller hon läser är en översättning, då är översättningen lyckad. 11

13 Översättning kan också ses och förstås som olika begrepp som enligt Roman Jakobson delas in i: [ ] three types of translation: intersemiotic, interlingual and intralingual. Intersemiotic translation is between different semiotic systems, eg from poem into painting or from music into prose, interlingual translation is translation from one language into another,, and intralingual translation is translation from one variety of a language into another variety of the same language. (citeras efter Lindquist 1989:9) Översättning har funnits i över tre tusen år sedan skriftens begynnelse i gamla Babylon. Översättningarna har fram till för några årtionden dominerats av översättningar av Bibeln, antikens klassiska verk och skönlitteratur som drama och poesi. Trots att översättningskonsten, om man kan kalla det så, har funnits under så lång tid och trots att en del översättare som Cicero 8, Dryden 9 och Humboldt 10 har kommit med viktiga, skarpa och relevanta iakttagelser och skrev om ämnet, så är det inte förrän i mitten av talet som man kan säga att översättning började tas på allvar. I början av 1970-talet myntades termen Translation Studies (Gullin 2002:25) som sedermera blev namnet på studier och forskning av översättning. 4.2 Vad är dialekt och hur översätter man dialekt? En text på ett språk kan aldrig återskapas helt på ett annat. En översättning är en tolkning av originalet. Detta förklarar Riitta Oittinen på ett bra sätt i sin bok Translating for Children genom att citera Vermeer: a translator is a human being and a translation is an interpretation, a new text in a new culture (Oittinen 2000:11). För det översättaren har att göra med är inte bara att försöka tolka kulturen och olika normer typiska för källspråkets land, utan även de olika normerna för det specifika geografiska delen av landet. Eller som Mary Snell-Hornby formulerar detta i Translation Studies an Integrated Approach: In other words, the extent to which a text is translatable varies with the degree to which it is embedded in its own specific culture, also with the distance that separates the cultural background of source text and target audience in terms of time and place. (Snell-Hornby 1988:45) 8 Cicero, Marcus Tullius ( f.kr.), romersk talare, filosof och politiker. 9 Dryden, John ( ), engelsk skald som bland annat skrev poesi, komedier och politiska satirer. 10 Von Humboldt, Wilhelm ( ), tysk diplomat, filosof och språkvetare. 12

14 Innan en översättare kan börja översätta en text med dialekt är det viktigt att han eller hon vet vad en dialekt är. Om man läser definitionen i Svensk ordbok (2009:530) är en dialekt en lokal variant av ett språk inom visst geografiskt område och som Nationalencyclopedin 11 kompletterar [ ] skiljer sig från riksspråket liksom från angränsande dialekter. Skillnaderna kan gälla språkdrag på alla nivåer: fonologisk, morfologisk, lexikal och syntaktisk nivå. Berezowski (1997) skriver om hur bland annat Catford på 1960-talet försökte hitta ett sätt att översätta språkvarianter som avvek från standardspråket. Genom att studera funktionerna i vissa texter och dess lingvistiska knep tog han hjälp av Halliday och hans kollegers indelning av dialekten i fyra kategorier: idiolekter, sociala dialekter, geografiska dialekter och tillfälliga dialekter. Med hjälp av denna kategorisering ansåg man att det skulle vara lättare för översättaren att hitta en dialekt i målspråket som motsvarade källspråkets. Tanken var att om, till exempel, en dialekt som var typisk för huvudstaden användes i källspråket, så skulle en huvudstadsdialekt användas i målspråket. Ganska snabbt framgick dock att detta inte var en teori som fungerade bra i praktiken eftersom Catford hade utgått från faktorer gemensamma för alla länder, de fyra väderstrecken och de dialekter som var relevanta kring huvudstäderna. Dessutom, där läsaren av källtexten upplevde dialekten som en del av berättelsen, blev den för läsaren på målspråket som ett extra element som särskilde sig. I The Theory and Practice of Translation baserad på bibelöversättningar, behandlar Nida och Taber översättning av dialekter på endast två sidor, trots att de anser att the problems of geographical dialects are extremely complicated and could be treated adequately only in a volume dedicated exclusively to this subject. (Nida & Taber 1969:129). Enligt deras syn finns det endast två sätt att översätta dialekter: det ena är att använda en dialekt som man anser vara den mest framträdande kulturellt och lingvistiskt och översätta uteslutande till den; det andra är att använda språkformer som kan förstås av majoriteten av andra dialekter liksom av den som anses vara dominerande. Berezowski skriver att Levy hade en annan ståndpunkt som baserades på mer datamaterial än tidigare teorier. Enligt honom skulle varianter eller andra avvikande former från ett standardspråk i källspråket varken återskapas eller översättas. Som Berezowski förklarar det är det som om man skulle ta en tjeckisk översättning av Dante och låta en provensalsk poet prata polska, vilket inte bara vore missledande för läsaren på grund av den interkulturella 11 Hela definitionen finns på 13

15 aspekten men även fel, eftersom källspråket saknar detta element. Vidare förklarar Berezowski: [ ] in order not to distort the text the translator is authorized to discard any SL specific element judged to be obscure to the prospective reader of the translation, and compensate for the loss by introducing any unmarked TL elements which would not only be immediately recognizable as referring to a specific location, social class, etc. (Berezowski 1997:34) Levys analys undersökte dock inte närmare hur översättare valde att gå tillväga när de stötte på dialekt i källspråket, vilka språkliga lösningar de valde och varför när de arbetade med den. En sak var säker, man kunde inte tillämpa en enstaka universell princip. I Dialect in Translation skriver Berezowski att vid en närmare analys av dessa frågor och den första att ta fram en teori i mitten av 1980-talet var Sienkiewicz. Hon studerade käll- och målspråket i valda språkpar och kom fram till att översättarna använder sig av fyra olika metoder i översättning av dialekt: a) Val av målspråksvarianter som kan fylla samma funktion som finns i källspråket (t. ex Jiddisch med polsk accent ersätts med jiddisch med engelsk accent). b) Val av en språklig variation i målspråket som till en del är lik men ändå olik dialekten i källspråket som talspråk (t.ex talspråkspolska översätts med engelska med polsk accent). c) Översättning av dialekt med standardspråk (t. ex cockney översätts med standardtyska). d) Utförligare framställning av skillnader som inte finns i källspråket. Med utgångspunkt i Sienkiewiczs analys jämförde Berezowski i slutet av 1990-talet översättningen av dialekter i käll- och målspråket i flera olika texter och av flera olika översättare. Genom att statistiskt granska och beräkna hur ofta och vilka lösningar översättarna valde när de översatte skönlitterära texter från olika engelska dialekter till polska framträdde tio konkreta strategier för översättning av dialekt. Bland dessa finns translitteration, taldefekt, talspråk, standardspråk, konstgjort språk en hypotetisk målspråksdialekt och delvis översättning. Om man beaktar den franska översättningen av Emil i Lönneberga som nämnts tidigare, där översättaren valt ett talfel hos Emil som strategi för den småländska dialekten så kan man konstatera att vid översättning för barn krävs det mer lyhördhet, medvetenhet om vem läsaren är liksom inte minst kunskap om och förståelse av dialekten i källspråket. 14

16 Förutom den geografiska och sociala miljön en dialekt ger uttryck för är stilistisk funktion i en litterär text och som ett utmärkande karaktärsdrag en annan viktig aspekt som dialektala markörer kan hjälpa att uttrycka. I Från sydöstra Sverige till sydöstra Europa Vilken bulgariska talar Emil i Lönneberga? påpekar Birgitta Englund Dimitrova att den viktigaste funktionen hos en dialekt är att på ett övergripande plan skapa en kontrastiv markering av vissa delar av texten, för att på detta sätt understryka för verket centrala teman (Englund Dimitrova 2002:81). Englund Dimitrova poängterar också att hur en dialekt översätts i en text, beror dels på vilken status och anseende översättaren uppfattar sig ha, och dels på i vilken grad målspråket han eller hon arbetar med använder sig av standardisering. Om översättaren har högt anseende är det mer sannolikt att han eller hon försöker hitta nya och innovativa språkliga lösningar. Om målspråket som en översättare arbetar med oftare använder sig av standardisering är det troligt att översättaren inte känner sig motiverad att hitta nya språkliga strategier, utan håller sig inom ramen för normen och till standardspråket. Om man ska generalisera, så kan man säga att det finns två metoder för att översätta dialekt. Eftersom dialekten utgör ett svårt element i översättningen tycker en del att man inte ska översätta dialekt i målspråket. Andra hävdar att dialekten har en viktig funktion i källspråket och borde på något sätt bevaras i målspråket. På vilket sätt kan man översätta, eller rättare sagt, språkligt markera en dialekt? Både Sienkiewics och Berezowskis tidigare nämnda strategier är intressanta och tänkvärda men det är viktigt att ha i åtanke att detta inte är några universalstrategier som fungerar alltid, överallt eller på alla språkpar. Varje källspråkstext är olika och kräver olika översättningsstrategier. I den ryska översättningen av den småländska dialekten av dialogen i Emilböckerna framträder fem översättningsstrategier, varav två - arkaism och nybildning av ord varken nämns av Sienkozics eller Berezowski. I min analys framkommer fem översättningsstrategier för den småländska dialekten: Kompensation med fraser översättning med standardryska kompensation med tal- eller vardagsspråk kompensation med arkaism kompensation med nybildade ord 15

17 Dessa översättningsstrategier tittar jag närmare på nedan. 4.3 Dialekt kompenserad med fraser: I denna grupp kan man se att tilläggen som har gjorts för att kompensera de språkliga dialektelementen är i form av fraser. En del av dem, как пить дать (säkert som amen i kyrkan), горькая доля (en svår lott), просто спасу не было (av frasen спасу нет och betyder ungefär att man inte kan bli av med eller rädda sig undan någon eller något), сидеть сложа руки (sitta med armarna i kors), är idiomatiska fraser definierade som fasta uttryck vars innebörd inte framgår av de ingående ordens betydelser i Svensk ordbok (2009), medan andra är fasta uttryck som нечего сказать (ungefär det var just snyggt) och ясное дело (självklart, så klart) kan ses som klichéer, det vill säga utnötta och banala uttryck som ofta används i vardagsspråket. Här fungerar dessa båda som en bra lösning på att kompensera de dialektala språkelementen i dialogen. De tillför även en kulturell kontext på målspråket motsvarande det dialekten gör i källspråket. Dessutom kommer många fraser från gamla begrepp från förr i tiden, сидеть сложа руки och нечего сказать, till exempel, förekommer båda i litteratur från 1800-talet, vilket också gör att de här är lämpliga som kompensation av dialekten de skapar den rätta tidskänslan. Nedan följer exempel på dialekt kompenserad med fraser: Originaltext Det är synd om Svenssons i Katthult som har en sån illbatting te pojk, sa de. Honom blir det aldrig nånting av. (I, 7) Annars vet man inte att det är soppa, sa Emil, det vill säga egentligen sa han såhär: Annars vet en inte att dä ä söppe. Men vi bryr oss inte om det nu, det där med småländskan. (I, 12) Ja, men frun, sa hon, det står ju i Vimmerbytidningen om den förskräckliga jordbävningen där borta i Amerkat Jag menar, det vore översättning Жаль этих Свенссонов из Каттхульта! говаривали они. Ну и балованный же у них мальчишка! Ничего путного из него не выйдет, Это уж как пить дать! (2) А иначе никто и не узнает, что это суп, ответил Эмиль. Правда ответ его прозвучал иначе. Но что нам до этого смоландскго говора! Послушай-ка, что было дальше! (3) Видишь ли, хозяйка, в газете «Виммербю» писали, что у них в Америке было землетрясение Не слишком ли много такая 16

18 för mycke om nu till på köpet Emil [ ]. напасть, да еще и Эмиль в (II, 6) придачу [ ]. (18) Jo, det var en skön historia, sa Emils pappa. Råttor i köket, di kan ju äta upp både bröd och fläsk för oss! (II,14) Хорошенькая история, нечего сказать, пробурчал он. Крысы на кухне Они ведь могут сожрать и хлеб, и шпик! (20) Nu är det förbi med käre far i Katthult, Конец дорогому хозяину skrek hon. Emil, den olöckan, har slagi Каттхульта! причитала она. honom så att blo n stritter, ackackack i Эмиль, горюшко наше, стукнул его, alla fall! (II, 24) кровь так и брызнула, ах, ах, ах, беда-то какая! (22) Di stackrarna, di ska väl också ha nånting när det är jul, sa hon. (II, 90) Такая уж у них горькая доля, cетовала мама Эмиля. Горемыки, ведь им тоже надо чем-нибудь полакомиться в праздник. (38) När jag var liten, började Krösa-Maja, Когда я была маленькой, вздох- då fanns det mycke varg här i Småland. нула Креса-Майя, у нас в Смоланде (II, 82) От волков просто спасу не было. (36) Åtti kronor har jag gett för koskrället, Я отдал за это чучело коровы men hit med ett gevär, för nu ska ho восемьдесять крон! С меня хватит! skjutas! (III, 33) где ружье? Ее надо пристрелить! (54) Nä, för ho ligger på Sme-Pelles sopbacke, det aset! Men jag hoppas att ho ligger där och värker så det skriker i na. (III, 61) Det kommer snö så innehärmelit, sa lilla Ida, för så säger man i Småland när det snöar mycket. (III, 144) Fast nu ska vi ju inte ge opp Alfred för det, sa hon. (III, 148) [ ] och här sitter jag med fyra lakan och ett helt dussin handdukar, jo, det är grant! (III, 149) Ничего про него не знаю. Он валяется на помойке Ковале-Пелле, пакость этакая. Надеюсь, он лежит там и болит так, что только стон стоит. (60) Вьется, сыплет белый снег, все дорожки заметая, сказала маленькая Ида, потому что так говорят в Смоланде, когда разыгрывается пурга. (79) Но это вовсе не значит, что мы должны сидеть сложа руки, добавила она. (80) [ ] и останусь я век вековать с четырьмя простынями и целой дюжиной полотенец, да, хорошенькое дело! (80) Jag vill sitta i snickerboa jag me, sa Ida. Я тоже хочу сидеть в столярке! (IV, 52) заявила Ида. Да, и я тоже! (86) 17

19 Så där ja! Nu har det blitt ett hyss Вот это да! Теперь у меня на igen. (IV, 55) счету новая проделка! (86) Nä, visst nä, först ska jag be dej Emil, om förlåtelse ; sa han [ ]. (IV, 78) Du kan ge dom te dina barn, om du får nåra, sa Alfred. (IV, 101) Надо, ясное дело, надо! Для начала я должен попросить у тебя прощения, Эмиль, сказал он. (89) Подаришь их своим детям, если у тебя будут хоть какие ни на есть, посоветовал Альфред. (96) 4.4 Översättning av dialekt med standardspråk Som nämnt tidigare är översättning av dialekt med standardspråk den vanligaste. I den engelska översättningen av Emilböckerna till exempel, är den småländska dialekten översatt med standardengelska. Detta kan ha att göra med att det finns många dialekter i Storbritannien och det skulle vara svårt att hitta en adekvat motsvarighet som skulle kunna accepteras och förstås av alla målspråkets läsare. Dessutom har den engelska standarddialekten received pronounciation (RP) en ganska stark roll 12. I Ryssland finns det inte så många dialekter av historiska grunder, då standardryskan haft ett ganska starkt fäste i hela landet, och det gör det naturligt att i den ryska översättningen av dialogen använda standardryska, som kan ses i exemplen nedan. Nackdelen med denna variant är att de dialektala språkelementen från källspråket försvinner helt och man får en neutral och onyanserad text. Exempel på översättning av dialekt med standardspråk: Originaltext översättning [ ] bäst som Emils pappa donade med Не успел папа Эмиля развернуть flaggan kom Alfred sättande nere från флаг, как со скотного двора lagården och ropade på renaste прибежал Альфред и закричал: småländska: Корова телится! Корова телится! Koa kalver, koa kalver! (I, 39) (7) Det kanske räcker så att ni kan skicka Emil åt Amerka. (II, 5) Хватит этих денег, чтобы отправить Эмиля в Америку?(18) Och ge mej mi bysse! (II, 94) Где мое ружье? (39) 12 Hela artikeln om Received Pronounciation finns på 18

20 För å lära barna så di inte blir lika hemska som jag, sa Emil. (III, 7) Чтобы читать детям и учить детей не быть такими плохими, как я, сказал Эмиль. (47) Nä, koa, mumlade Emils pappa. (III, 36) Не мы, а корова, буркнул папа. (54) Hur är det, sa Krösa-Maja intresserat, Ну как? полюбопытствовала värker tanna fortfarande? (III, 61) Креса-Майя. Все еще болит зуб? (60) [ ] Di ska bli julskinka [ ]. (III, 76) Hönan är det jag som har väckt opp från de döda, påminde lilla Ida. (III, 105) [ ] Они нужны на окорок к Рождеству. (64) А твою курицу воскресила из мертвых я, напомнила маленькая Ида. (70) Vad håller du på med nu för ti n, Ну, чем ты теперь занимаешься? frågade Stolle-Jocke [ ]. (III, 117) спросил старый Юкке [ ]. (73) Ja, fast inte alla di där frågorna, Если бы не все эти вопросы [ ], sa hon. (III, 119) говорила она. (74) Det blir alltid en del kvar på На тарелках всегда что-нибудь tallrikarna när di har mättnat till, остается, когда все эти обжоры di glupskingarna, sa Emil [ ]. (III, 124) наедятся, сказал Эмиль. (75) Blodförgiftning, sa hon, dä farliga Заражение крови, сказала она. saker dä. (III, 144) Опасное дело. (75) Fast vad jag inte begriper, det är hur Хотя непонятно, как они смогут di ska få in nån likkista genom den протащить гроб через такую узкую där smala dörra! (III, 149) дверь! (80) [ ] då kan vi ju gifta oss te [ ] мы можем пожениться oss te våren, va? (III, 166) к весне, верно? (84) Hyss hittar man inte på, sa Emil, Озорные проделки не придумыdi bara blir. (IV, 51) вают, они получаются сами собой. (86) 4.5 Översättning av dialekt med tal- eller vardagsspråk En dialekt i källspråket som återges med talspråk i målspråket är inte alltid en bra lösning på att återge dialekt, påpekar Berezowski (1997:80), eftersom läsaren då förknippar talspråket med en viss social grupp: outbildade och ofta fattiga människor i stället för att förknippa den med ett geografiskt område. Denna förväxlingsproblematik finns inte i den här översatta 19

21 dialogen, då det flera gånger nämns var man befinner sig geografiskt Småland, Vimmerby, Mariannelund. I denna analys framgår att användning av tal- eller vardagsspråk som kompensation för dialekt är en fungerande lösning eftersom de dialektala språkelementen i källspråket inte bara försvinner som vid översättning med standardspråk, utan återges med talspråkliga språkelement. Vidare innehåller en del av källspråkets text talspråk vilket gör att det i målspråket inte blir som ett nytt och främmande element för läsaren att ta till sig. Även stilistiskt och adaptionsmässigt fungerar denna kompensation av dialekt bra. Exempel på översättning med tal- eller vardagsspråk: Originaltext översättning Så högt, sa hon. Där oppe kan Как высоко! сказала она. Оттуда man nog se ända till Mariannelund! сверху небось все видать до самого (I, 40) Марианнелунда? (7) Det vardagliga uttrycket för nog небось 13, kompenserar det dialektala oppe. Mat finns det ju, och jag Еда в доме есть, а я пригляжу, ska nog se till så di inte rör чтобы они не трогали спички и не tändstickor eller nåt. (II, 92) набедокурили. (38) Det talspråkiga verbet набедокурить (ha rackartyg för sig) kompenserar det dialektala di. Nämen, Emil lille, sir du inte vem Эмиль, миленький, неужто ты det är, skrek Kommandoran [ ]. не узнаешь меня?! завопила (II, 118) Коммандорша. (45) Vardagsformen неужто (verkligen) har sin neutrala motsvarighet i неужели. Här kompenserar det dialektala sir. Vad stänger du grinn för, Чего затворяешь ворпта skrek han. (III, 16) закричал он. (49) Vardagsformen чего (vаrför) bildat av pronomenet что kompenserar det dialektala grinn. I det neutrala språket skulle man ha använt зачем eller почему. 13 Samtliga ryska ords stilistiska tillhörighet som (vardaglighet) anges enligt Norstedts ryska ordbok (2007) och Slovar russkogo jazyka (1963). 20

22 Nu när jag för första gången har Это нынче-то, когда мне впервые lite nytta av den här gamla grinn! есть хоть какая-то польза от этих (III, 16) старых ворот? (49) Vardagsformen нынче (nu) kompenserar det dialektala grinn. Nä, nu får ni sluta, pöjkar! Det blir väl fler auktioner, ni kan väl spara lite blo till dess. (III, 29) Ну, парни пора кончать! Поди, много будет еще аукционов. Поберегите кровушку и для другого раза! (53) Adverbet поди (väl) kompenserar för det dialektala pöjkar medan deminutivformen кровушка (кровь) kompenserar blo. Diminutivformer används ganska utbrett i tal- och vardagsspråk. Och nästa lördag bär det å te Knashult me na. (III, 36) А в следующую субботу надо ехать в Кнасхульт с такой вот дулей. (54) Det talspråkiga substantivet дуля (en knoge med tummen som sticker ut mellan pek- och långfingret som tecken på hån, förakt eller ringaktning) fungerar som kompensation för de dialektala å te och me na. För nu ska tanna ut, om jag så Околеть мне, а зуб я нынче вырву, själv går åt på kuppen, sa Lina. пообещала Лина. (59) (III, 53) Vardagsformen нынче (nu) kompenserar det dialektala tanna. [ ] Emil, den olöckan, har supit [ ] Эмиль, горюшко наше, sej full och slagit ihjäl alla hönsen, напился пьяным и перебил всех кур! ockockock! (III, 93) Ох-ох-ох! (67) Diminutivformen av горе горюшко kompenserar det dialektala olöckan. Diminutivformer används frekvent i tal- och vardagsspråk. Jag kommer tebaks lite senare, Я вернусь попозднее, сказал sa Emil [ ]. (III, 124) Эмиль [ ]. (75) Det talspråkiga попозднее är komparativ till попозже med betydelse senare och kompenserar på ett bra sätt det dialektala tebaks. När di går te hjärtat, di där Как дойдут они до сердца, эти strimmorna, då är det slut, då полоски, тогда конец, тогда он dör han. (III, 147) помрет. (80) 21

23 Det vardagliga ordet помереть (dö) kompenserar de dialektala di och te. Det är väl ändå inte möjligt att Быть того не может, чтобы di kan ha en kumminalordförande председателем муниципалитета som gör hyss! (III, 168) стал эдакий озорник! (85) Talspråksformen эдакий (такой) fungerar som kompensation för det dialektala di. 4.6 Arkaism 14 som dialektkompensation Arkaismer är föråldrade uttryck som idag används främst i poesi och lagar. Enligt Nationalencyklopedin 15 och Wikipedia 16 kan de finnas kvar i stående uttryck och i dialekter och användas som ett medvetet stildrag av bland annat författare. Arkaismen аки (как) är ett partikelord, en konjunktion och ett ord som används vid jämförelser med betydelsen как, словно, точно. Det används i bildliga uttryck eller bildliga jämförelser enligt Slovar russkogo jazyka XVIII veka. Dessutom används аки в возвышенной, приподнятой речи, а также иронически. Придает тексту своеобразие церковного стиля. (Slovar ustarevsjych slov russkogo jazyka). Detta gör att arkaismen аки är en mycket bra lösning på en dialektöversättning ur tre aspekter. Den används i ett bildligt uttryck, Stolle-Jocke brukade prata som om han läste ur bibeln och den kompenserar dessutom den småländska dialekten på ett adekvat och kreativt sätt och ger på sätt måltexten en språkligt intressant nyansering som målspråkets läsare kan relatera till. I exemplet nedan ser vi den enda gången arkaismen används i hela dialogen. Originaltext översättning Si hon går fram som ett rytande Вишь, она аки лев рыкающий lejon bland fårahjordar, brukade средь овечьего стада, любил Stolle-Jocke säga. (II, 89) повторять Дурень-Юкке. (38) 14 Arkaism kommer från det grekiska ordet archaismo s 'efterapning av det gamla', 'föråldrat talesätt' och är ett ålderdomligt drag som bevarats i språket ( 15 För fullständig definition se 16 För fullständig definition se 22