LUCINDA RILEY DE SJU SYSTRARNA

Transkript

1 MAIA OCH HENNES SYSTRAR samlas i DE SJU SYSTRARNA De sju systrarna är första delen i Lucinda Rileys succéserie. Hanna Wallsten har gjort bearbetningen till lättläst. LU C I N D A R I L E Y barndomshemmet Atlantis, ett slott vid Genèvesjön. Deras älskade adoptivfar är död. Systrarna har aldrig vetat var de kommer ifrån. Men nu får de alla varsitt brev med ledtrådar. Maias ledtråd tar henne till Rio de Janeiro. Där rullas en släktsaga upp där den kända Kristusstatyn har en viktig roll. På sin resa träffar hon författaren Floriano Quintelas. Ska Maia, den mest ansvarsfulla av systrarna, våga låta kärleken ta henne med storm? LUCINDA RILEY DE SJU SYSTRARNA Maias bok ISBN O Kart_135x215_Maias bok_hedvig.indd :57:59

2 Maia 2007 England

3 1 Jag kommer alltid att minnas exakt var jag var när jag fick veta att min far hade dött. Jag satt i Jennys trädgård i London. Jag reste nästan aldrig bort. Men min far Pa hade övertalat mig att jag kunde må bra av att byta miljö. Så jag hade lämnat Genève för att besöka min gamla skolkamrat Jenny. Jenny var och hämtade sin son på förskolan. Därför var jag ensam när min telefon ringde. Det var Marina. Hon var vår hushållerska, barnsköterska och i praktiken mor. Vi kallade henne Ma. Hej Ma, hur mår du? frågade jag. Jag var lite förvånad att hon ringde. Det var bara några dagar sedan jag lämnat hemmet. Maia, jag Ma gjorde en paus. I det ögonblicket förstod jag att något fruktansvärt 6

4 hade hänt. Jag hann inte fråga innan hon fortsatte. Din far fick en hjärtattack igår eftermiddag. Och tidigt i morse dog han. Jag fick inte fram ett ord. Maia, det här är det hemskaste telefonsamtal jag någonsin gjort, sa Ma förtvivlad. Gud vet hur jag ska orka ringa dina systrar. Då förstod jag att Ma var lika chockad och ledsen som jag själv var. Jag kan ringa dem om du vill, sa jag. Men jag vet inte var de är allihop. Electra är i Los Angeles tror jag. Ally tränar väl inför någon seglartävling? Vi gick igenom alla mina fem systrar och var de kunde tänkas vara. För några ögonblick glömde jag nästan bort varför Ma ringt. Att försöka nå alla systrar var alltid ett problem när födelsedagar eller annat skulle firas. Men nu skulle inget firas. Nu handlade det om att vår adoptivfar Pa Salt var död. Vi måste väl vänta med begravningen tills alla är samlade, sa jag. Jag hörde att Ma tvekade. 7

5 Kom hem så pratar vi mer, sa hon till slut. Jag satt en stund med telefonen i handen innan jag slog numret till Tiggy. Hon var näst yngst och hade alltid stått mig närmast. När Tiggys telefonsvarare gick igång kom jag först inte på något att säga. Sedan skyndade jag mig att be henne ringa tillbaka. Pipet hördes och tiden var slut. * Samma kväll stod jag på familjens privata brygga i Genève. Solen gick ner och färgade både himlen och sjön rosa. Christian kom med motorbåten för att hämta mig. Han var vår chaufför och skeppare. Hur mår du, mademoiselle Maia? frågade han när han hjälpte mig ombord. Han styrde ut på Genèvesjön, mot Atlantis. Min fars privata kungarike, där jag och mina fem systrar hade växt upp. Vår far Pa Salt hade adopterat oss alla. Vi hade fått våra namn efter sex av stjärnorna i stjärnbilden De sju systrarna: Maia, Alcyone, Asterope, Celaeno, Taygete och Electra. 8

6 Jag, Maia, var äldst. Alcyone kom som nummer två. Hon var en mycket skicklig flöjtist men numera försörjde hon sig som seglare. Det var jag som hade gett henne smeknamnet Ally, när vi var små. Asterope kom efter Ally. Vi gav henne smeknamnet Star. Bara sex månader senare kom Celaeno, kallad CeCe. Star och CeCe var som tvillingar. De höll alltid ihop trots att de var mycket olika varandra. CeCe sa alltid vad hon tänkte. Hon var knubbig och nötbrun i hyn. Star var lång, mager och ljus, nästan genomskinlig. Hon sa sällan något alls. Nummer fyra i syskonskaran var Taygete, kallad Tiggy. Hon hade astma och var nästan alltid sjuk när hon var liten. Jag passade henne medan Ma tog hand om vår yngsta syster: Electra. Electra kunde inte ha fått ett mer passande namn. Hela hon var elektrisk. Humöret svängde blixtsnabbt från raseri till bubblande glädje. Hon var den mest krävande av oss. Och ändå var hon alltid den första att hjälpa oss andra. 9

7 Efter Electra väntade vi alla på att Pa skulle komma med vår sjunde syster. I stjärnbilden heter den stjärnan Merope. Men åren gick och Pa kom aldrig med något mer barn. En gång frågade jag honom om Merope. Han blev stel och tyst i en sekund innan han svarade. Hans röst var förtvivlad. Jag har inte hittat henne. Christian styrde motorbåten in mot land. Atlantis låg i en egen vik. Jag såg de välklippta häckarna som växte runt den stora trädgården. 10

8 2 Ma mötte mig på bryggan. Hon höll om mig när vi gick mot huset. Huset var av sten och fyra våningar högt. Det hade ett torn i varje hörn och liknade ett slott, mäktigt och elegant. Inuti fanns det dyra möbler och all lyx man kan tänka sig. Numera bodde jag i paviljongen, ett eget litet hus nere vid vattnet. Men när jag var barn hade jag mitt sovrum högst upp i huset. Alla vi systrar hade våra rum i rad, med magnifik utsikt över Genèvesjön. Ma hade sin egen lägenhet på samma våning. När vi kom in hade jag många frågor till Ma. En av dem måste ställas genast: Varför ringde du mig inte direkt när Pa fick hjärtattacken? Han bad mig vänta, svarade Ma. 11

9 Jag ville gärna se Pas kropp, för att få en känsla av verklighet mitt i allt overkligt. Var är han nu, i sovrummet? frågade jag. Jag såg att Ma letade efter ord. Hon väntade tills jag satt mig i den stora vita soffan. Så berättade hon. Pa var redan begravd. Han hade lagts i en stenkista och förts ut på Medelhavet. Där hade kistan sänkts ner i vågorna. Jag stirrade på Ma och kunde inte begripa vad hon sa. Men sakta började jag förstå. Du sa att han hade dött tidigt i morse. Det kan inte stämma, sa jag. Ma nickade. Han dog igår. Men allt har gått så fort. Ma förklarade att kistan hade stått på Pas stora segelbåt Titan i många år. Han hade planerat allt noga. Hur kunde han göra så här? Vi fick inte ens ta farväl. Jag hoppas att ni kan minnas honom som den kärleksfulla far han var. Ni flickor var hans allt, sa Ma. Tårarna brände bakom mina ögonlock. Allt var så underligt. 12

10 Kom en läkare hit och skrev en dödsattest? Kan jag få se den? frågade jag. Plötsligt var jag lite osäker på om Pa verkligen var död. Det var en läkare här. Men han kunde inte skriva ett sådant dödsbevis, eftersom vi inte vet när din far var född. Så jag bad läkaren ta kontakt med Georg Hoffman, din fars advokat. * När jag var barn funderade jag aldrig på om min uppväxt var ovanlig eller märklig. Jag bodde på ett slott intill Genèvesjön. Vi hade kokerska, chaufför och barnsköterska. Vi systrar fick lektioner hemma när vi var små och kunde inte jämföra oss med andra barn. När jag var 13 år började jag på internatskola. Då började jag förstå hur annorlunda min barndom hade varit. En gång frågade jag Pa vad han arbetade med. Hur hade han råd med all den lyx vi levde i? Pa såg på mig med ett mystiskt leende. Jag är en slags trollkarl, svarade han. 13

11 Nu förstod jag att jag inte visste något om mannen som varit min far. Vem var han? Vad gjorde han? Hade han någonsin en flickvän? Är det inte konstigt att en medelålders man får adoptera sex flickor? Jag vände mig förtvivlad till Ma. Vem av oss kände honom egentligen? Ma la en arm om mig. Älskade, jag förstår att din fars död väcker många frågor. Men jag kan inte hjälpa dig. Och nu är det inte tid för frågor, sa hon med mjuk röst. Nu ska vi minnas allt han skapade och gav er döttrar. Dessutom var din far över åttio år gammal. Livet kan inte vara för evigt. Men han var ute och seglade för bara tre veckor sedan, sa jag. Då verkade han frisk och stark. Ma strök min kind och försökte lugna mig. Claudia, vår fantastiska kokerska, kom med kvällsmat till oss. En getostsallad med rostat bröd och vitt vin. Jag åt och kände hur trött jag var. Ma och jag gick igenom alla systrar igen. Jag hade fått tag i alla utom Ally. Jag kan försöka, sa Ma. Tack, sa jag. 14

12 Så gick jag upp till mitt gamla rum. Det var likadant som när jag lämnade det. På en hylla hade jag en typiskt barnslig samling av udda saker. Jag öppnade en liten träask. Däri låg en halskedja av silver och i kedjan hängde en månsten med små diamanter runt om. Pa hade gett mig smycket på min 16-årsdag. Det är ett gammalt smycke och det har en historia att berätta, sa han. Han tvekade lite innan han fortsatte: En dag ska jag kanske berätta den för dig. Men den dagen hade inte kommit och nu skulle den aldrig komma. Jag tog upp kedjan och fäste den runt min hals. Det var första gången jag bar smycket. Jag gick till paviljongen för att vila. Sedan kanske allt skulle kännas mindre svårt. Jag la mig på soffan och försökte gråta. Men tårarna kom inte. Jag kunde inte känna något alls. Det var länge sedan jag hade kunnat det. Jag kunde däremot trösta andra. Mina systrar såg mig som den de alltid kunde lita på. Maia, den praktiska och förståndiga och starka. 15

13 Men sanningen var nog att jag var mer rädd än någon av de andra. De hade alla flyttat hemifrån och levde sina egna liv medan jag hade stannat på Atlantis. Jag sa att ett lugnt liv passade mig. Men sanningen var att jag inte hade vågat ge mig av. * Det var Pa som först märkte att jag var duktig på språk. Han talade själv flera språk och jag härmade honom, som en papegoja. När jag var tolv år talade jag franska, tyska och engelska flytande. Jag kunde även klara italienska, latin, grekiska, ryska och portugisiska hyggligt. När jag skulle börja läsa på universitetet uppmuntrade Pa mig att läsa portugisiska. Det är ett språk som talas i länder som är på väg uppåt. De har växande marknader och stora möjligheter, sa han. Jag följde hans råd och läste portugisiska. Men jag blev inte affärskvinna. Jag blev översättare. 16

14 Mina systrar brukade reta mig och kalla mig för ensamvarg. De tänkte nog att jag alltid skulle vara ensam. Hur skulle jag kunna träffa någon, jag lämnade ju aldrig mitt älskade Atlantis? Du är så vacker, Maia. Alla säger det. Och ändå sitter du här ensam, suckade Ally senast vi sågs. Jag visste att mitt utseende fick mig att synas. Jag hade alltid kallats för den vackra. Men jag såg det knappast som en välsignelse. * När tårarna vägrade att komma slog jag på teven. Jag bläddrade mellan kanalerna och fastnade för nyheterna. Som vanligt berättade nyhetsuppläsaren om krig och katastrofer. Just när jag skulle byta till nästa kanal hörde jag ett välbekant namn: Kreeg Eszu. Den berömda affärsmannen hade hittats död, uppspolad på en grekisk ö. En bild på Eszus segelbåt Olympus fyllde teveskärmen. Jag satt stel med fjärrkontrollen i handen och lyssnade. Kreeg Eszu hade haft obotlig cancer 17

15 och valt att ta sitt liv genom att dränka sig i Medelhavet. Mitt hjärta slog fortare. Den välkända företagsledaren hade slutat sina dagar i samma hav som min far. Men familjen Eszu hade en helt annan koppling till mitt eget liv. Enligt nyheterna skulle sonen Zed Eszu ta över som ledare för Athenian Holdings. När Zeds ansikte visades i teverutan blundade jag. 18

16 MAIA OCH HENNES SYSTRAR samlas i DE SJU SYSTRARNA De sju systrarna är första delen i Lucinda Rileys succéserie. Hanna Wallsten har gjort bearbetningen till lättläst. LU C I N D A R I L E Y barndomshemmet Atlantis, ett slott vid Genèvesjön. Deras älskade adoptivfar är död. Systrarna har aldrig vetat var de kommer ifrån. Men nu får de alla varsitt brev med ledtrådar. Maias ledtråd tar henne till Rio de Janeiro. Där rullas en släktsaga upp där den kända Kristusstatyn har en viktig roll. På sin resa träffar hon författaren Floriano Quintelas. Ska Maia, den mest ansvarsfulla av systrarna, våga låta kärleken ta henne med storm? LUCINDA RILEY DE SJU SYSTRARNA Maias bok ISBN O Kart_135x215_Maias bok_hedvig.indd :57:59