DE SJU JÄRNRINGARNA Detaljbeskrivning

Transkript

1 DE SJU JÄRNRINGARNA Detaljbeskrivning Förskrift. Broder! När jag kom hit var det varmt, och därför valde jag ett rum mot norr här i pensionatet, trots att utsikten från mitt fönster är tämligen intetsägande. Annars är det en vacker bygd. Här sitter jag och försöker skriva, men det är svårt. Jag vet inte om jag är sjuk, men något har gått sönder inom mig. Allt känns så fullständigt likgiltigt. Jag skall dock försöka få det här arbetet färdigt, sedan får det vara nog. När allt är ändat, skall jag skriva till dig igen. I. Hur skulle det se ut, om någon lyckades fånga livets långa händelselöshet med ord? Karin Sundfallet drömmer om frihet, där hon går i parken, men tänker att hon, innan hon får styrkan att befria sig, först måste visa att hon har rätt till friheten. I snart två års tid har hon, stödd på sin käpp, tre gånger dagligen, gått till sin tillsynes förlamade make, Mattias Sundfallet, med en matkorg. Karin har en klumpig och förödmjukande benprotes; hennes högra ben är amputerat en bit upp på högra låret. Replikväxlingen mellan makarna är alltid densamma, mönstret upprepas hela tiden, det enda är att ibland tillkommer ytterligare en bit, ett ytterligare ont ord av hat och förtvivlan. Det händer att Karin skickar någon av tjänstefolket i sitt ställe, men då brukar Mattias visa sådant missnöje att det förtar den tillfälliga lättnaden. Långt tillbaka var gården gästgiveri med krog och allt, och den har alltid kallats Gästgivars. Men inte nu. Mattias, som är den siste arvtagaren, kallar övermodigt sitt hem Sundnäs gård, som om Sundnäs by endast bestod av bara av den. Mattias far, som dog innan sonen föddes, var en levnadsglad och generös människa. Modern däremot hade en tystare och mer sluten personlighet, och hon dog på Tallhedens sanatorium då Mattias var nitton år. Mattias kärleksliv har föranlett diskussioner bland byborna. I trettio års tid har han bytt fästekvinna ungefär vartannat år ja, man har antagit att det är Mattias som ratat men inte ens en unge har det blivit av alla dessa förbindelser. Som hjälp till det tunga hushållsarbetet har han nu en äldre kvinna, Rösa Augusta, så det är inte som hemhjälp Karin kommit. Hon kom ändå, liksom utan någons mening, och utan att hon någonsin skall känna sig hemma där. Karin har alltid haft lätt för att skriva, och efter olyckan har hon fått en del smånoveller publicerade, under pseudonym förstås. I köksfarstun på Sundnäs gård hänger en träplatta, och fastsatt i den sju rostiga järnringar. Träplattan har en mystisk ordkombination, som upprepar sig, hur man än läser: Sator Arepo Tenet Opera Rotas Karin finner orden förbryllande och vill veta vad de betyder. Hon skriver till en gammal skolkamrat, som numera är latinlektor, och inom en vecka kommer svar. Ordkombinationen är en medeltida trollformel mot sjukdomar och eldsvåda, och i en kyrka i Verona kan man läsa den på ett mosaikgolv från 1000-talet. Träbrickan med järnringarna får hänga där i mörkret i farstun. Karin är född i Stockholm och uppvuxen hos sin mor Alberta Lind, och föräldrarna skildes när Karin var helt liten. Efter studenten fick Karin arbete på ett kemiskt laboratorium, och hon trivdes mycket bra med sina arbetsuppgifter och med sin överordnade doktor Windh. Ibland när deras ögon möttes ovanför provrör och ekvationer, svindlade det i Karins hjärta. Men en dag tog Alberta emot en avlägsen släkting, Mattias Sundfallet, och innan han reste hem igen, bjöd han dottern i huset att semestra på Sundnäs gård. Två år senare hörsammade Karin hans invit.

2 På Sundnäs gård var allt så ålderdomligt och tyst, och Karin som kom från storstadens larm kände sig som en främling. Mattias gjorde tafatta försök att verka viril och lidelsefull, men hans låtsasattacker lämnade Karin alldeles oberörd. En kväll for de ut på en biltur, och Mattias lade armen om Karins midja, samtidigt som han trampade lite på gaspedalen och ville liksom visa upp den kraftfulla motorn. I en kurva for bilen rakt fram, och kraschen blev förödande. Karins ena ben splittrades nedanför knät, och man tvingades senare amputera. Konvalescensen blev långvarig, och Mattias besökte henne nästan varje söndag. Karin skrev också till doktor Windh, men fick inget svar. Mycket därför sade hon ja när Mattias friade, strax innan hon skrevs ut från sjukhuset. Kanske skulle hon kunna få deras äktenskap att blomma en dag, även om hon inte funnit den minsta glöd hos sin blivande make. Att vara hustru till Mattias Sundfallet på Sundnäs gård är både lättare och svårare än Karin kunnat föreställa sig. Sin oskuld tar hon med sig in i det nya ståndet, och ingen förändring vad gäller det rent kroppsliga kommer till synes. Karin förstår så småningom att Mattias helt enkelt inte kan älska en kvinna, varken sexuellt eller mentalt, och hon antar att alla hans tidigare fästmör gjort samma upptäckt och lämnat honom. Der var de som gick ifrån honom! Efter två års äktenskap drabbas Mattias av en mystisk sjukdom som gör honom sängliggande, i stort sett förlamad i underkroppen. Karins hittills gråa och trista äktenskap blir nu rena helvetet. Hon har dock en oerhörd förmåga att uthärda, men inom henne har elden aldrig slocknat, där brinner hennes längtan efter livet, efter kärlek. Och ensam som hon är går hennes tankar till författaren Halvar Torin, som lever ensam i sin hyrda stuga där borta vid skogsbrynet. En morgon får Karin bud att hennes mor gått bort, och därför stannar hon i sitt rum. Efter en stund kommer en av kökspigorna och meddelar att godsägaren beordrat frun upp till sig. Av maken får hon pengar till en svart klänning, och hon reser till Stockholm för att ordna med begravningen. På en gatan möter hon plötsligt doktor Windh, och hans uteblivna svar på hennes brev får sin förklaring. Brevet kom, av oförklarliga skäl, fram först efter två år, och då var han redan gift. Karin känner sig bara lugn, och nästan likgiltig. Musiken har tystnat, och de skiljs åt. Efter begravningen tar Karin tåget hem till Sundnäs, och nu gråter hon för första gången på många år. Hon är hemma igen hos Mattias. Till middagen går hon som vanligt upp till honom med matbrickan. Han ser inte på henne när hon kommer.[ ]Du måtte ha inihelvitta roligt du ditt lata arsel! spottar det fram ur hans ansikte, som är lite för litet för en karl av hans storlek och mäktighet. Karin ser inte heller på honom. Så grov har han inte varit på länge i varje fall inte mot henne. Hon känner att hon utan samvete skulle kunna skjuta en kula genom huvudet på honom, det skulle inte vara det minsta märkvärdigt att göra det eller nej det skulle hon ändå inte, det vore alltför ynkligt och dumt och fult för att hon skulle kunna förnedra sig till det. Ja, säger hon lågt och hest, jag har så inihelvitta roligt som du aldrig har anat och aldrig i världen kan ana, så gränslöst glatt och roligt och varmt och tryggt och bra på alla sätt. Hon skrattar igen. Men skrattet går sönder, spricker sönder som tunn is som någon går ner sig på och sjunker i djupet och drunknar med ett gurglande skri. Vad är det för fel på henne? Varför fortsätter hon detta ynkliga liv hos en impotent elaking, en steril gammal fjant, som spelat kurtisör för att dölja sitt lyte? II. Halvar Torin kommer till Sundnäs som patient på ortens sanatorium. Han är då medicine studerande, men överger studierna efter utskrivningen, och upptar istället sina slumrande författarambitioner. Han arrenderar ett torp i en skogsbacke tillhörande Sundnäs gård. Det har aldrig tidigare bott någon författare på orten, och en del bönder ser nog hans dagliga värv som aningen asocialt. Han är trettiosex år då Karin Lind kommer till Sundnäs gård, och han har då bott i torpet i tio år. De möts ibland, på vägen eller i affären, men deras möten är alltför korta för att de ska få någon verklig kontakt. Någon gång har Karin känt en sorts samhörighet med honom då deras ögon

3 mötts, och hon har undrat om han skulle kunna ge henne livet åter. Men hennes ensamhets mur är alltför hög. Det fanns en kvinna i hans liv en gång, en svartögd danskonstnärinna, men han ville inte lämna sitt torp, och hon drogs till storstadens rampljus, så de kunde aldrig leva tillsammans. Efter att de just skilts åt ropade hans kropp efter hennes, men med tiden kom lugnet och hans längtan stillnade. Karin Sundfallet och Halvar Torin träffas en enda gång denna vinter. Det är fredag, och bägge har ärende till affären. Efter avklarade inköp, slår de följe på vägen. Karin frågar om Halvar känner till trollformeln på pappskivan, som länkats till de sju järnringarna, och han svarar jakande. Han ber att få besöka henne och se på järnringarna, och Karin säger att han är välkommen. Tiden går och när våren gör sitt intåg har Halvar ännu inte kommit. Karin lever i en mardröm, som hon aldrig vaknar upp ur. Hon tänker att hon borde skriva en avhandling om detta vissnande, borttynande tillstånd som hon lever i, men hennes hand har inte kraft att gripa pennan där på skrivbordet. Karin talar en dag med Adéla Pettersson, sömmerskan, om vad folk kan tänkas säga om henne i byn. Adéla svarar vänligt att vad än folk pratar, så borde inte Karin vara så ensam och isolerad. Orden gör Karin skräckslagen eftersom hon anar att inte bara Adéle, utan hela byn förstår vad slags karl Mattias Sundfallet är, och att hon lever i celibat, i skam och rädsla. Karin vill vädra när hon kommer upp till Mattias rum. Det är unket och luktar gammalt urin. Mattias är på dåligt humör, och frågar misstänksamt vad hon har ihop det med författaren Torin. Karin förstår ingenting, men skälet är att Halvar Torin varit och frågat efter henne och nämnt järnringarna. Mattias är upprörd, men berättar att Bringsjö Lars smidde ringarna för fyrtio år sedan, att sinkas fast i lagårdsväggen och binda korna vid uppe i fäboden, men just det blev aldrig av. När så den gamle smeden en dag kommer till Sundnäs gård, passar Karin på att fråga honom om ringarna och trollformeln. Bringsjö Lars minns att han smitt ringarna, men känner ingenting till om trollformeln. Våren kommer och Karin undrar om befrielsen nu är nära? Nu när det blir ljusare, när träden får färg och isarna sköljer bort. Men hon går inte ut i solen och fågelkvittret. Hon går istället dagligen upp till sin make, som blir alltmer krävande för var vecka. En tanke gror, om flykt, om resan bort. Hon packar några väskor och planerar att lämna gården i hemlighet en månlös natt. Så en särskilt förtvivlad och ond dag ringer hon till Stockholm och lyckas få ett rum på ett Klarahotell. Bilen som hon beställer skall ta henne till morgontåget som går klockan fyra. III. Karin sitter i ett hotellrum, och ser ut genom fönstret. Hon undrar vad hon skall ta sig till. Ska hon återvända? Varför inte resa bort en tid lite pengar finns ju efter modern. Vågar hon? Nej, hon är alltför ensam och rädd. Saknar man henne i Sundnäs? Karin beställer ett samtal till Mattias. Han svarar och undrar vart hon tagit vägen, om hon rymt. Han berättar att Halvar Torin sökt henne igen. Innan samtalet avslutas säger Karin att hon nog kommer hem endera dagen. Hon känner sig uppsluppen, nästan lycklig. Hon går ut Stockholm är underbart på våren, och det är ju snart maj. Hon promenerar omkring i vårsolen, och när hon blir hungrig äter hon en bit mat på en restaurang. Åter på hotellrummet kommer känslan av ensamhet och rädsla tillbaka, och hon gråter sig till sömns. Det är ännu natt när Karin kommer åter till Sundnäs gård. Alla fönster är mörka, och hon tvekar vid porten. Så vänder hon om och går förbi ladugården och över gärdena, bort mot skogsbrynet, bort till torpet där Halvar Torin bor. På håll ser Karin att det lyser han är vaken i alla fall. Hon knackar på. Halvar öppnar genast och bjuder in henne i värmen. Han serverar te och smörgås. Karin berättar om sitt ovärdiga och vidriga liv, om sin rädsla och längtan efter befrielse. De ser in i varandras ögon, och Halvar säger att han behöver henne, att han är glad att hon kom. När hon går, står han och ser efter henne, den stelt haltande gestalten som försvinner i dimman över fälten. Han försöker sova, men det har hunnit bli morgon, och han är orolig för

4 Karin, som verkar så labil. Han tar på sig stövlar och jacka och går ut, han måste göra sig ärende till Sundnäs gård, för att se om hon kommit hem. Väl framme går han direkt in i köket till Rösa Augusta. Nej, säger hon, unga frun är inte hemma, hon har rest till Stockholm. Halvar blir orolig, och letar sig fram till Karins dörr. Han knackar, men får inget svar, och tvingas gå upp till Mattias fast det bär emot. Mattias blir fly förbannad och undrar vad han har med hans hustru att göra. Halvar, som är mycket orolig för vad som kan ha hänt Karin, rusar ut från Mattias och slår igen dörren. Mattias blir vansinnig av vrede och hjälplöshet och reser sig på vingliga och kraftlösa ben. Han stapplar fram till dörren, men framme vid trappan förlorar han balansen och ramlar utför och blir liggande i farstun med bruten nacke. Gården sover ännu, när Karin smyger in i köksfarstun och tar ner vidjelänken med de sju järnringarna. Sedan tar hon sig obemärkt ner till båthuset, där ekan redan är uttagen för vårfisket. Väl ute på sjön, löser hon upp vidjelänken och kastar ringarna en och en ner i djupet, som en offerhandling; sator arepo tenet opera rotas. Han har varit mycket ensam de sista åren, och känner sig. Klockan nio på morgonen kommer Halvar tillbaka till torpet, helt förvirrad av att någon tycks behöva honom. Han känner att ingenting längre kan bli som förut. Karin får komma till honom, och han ska nog kunna älska henne, även om hennes nerver verkar så trasiga. Han tvättar sig och rakar sig och byter kläder och är just färdig då det knackar på dörren. Det är socknens landsfiskal och byns fjärdingsman, båda välbekanta för Halvar. De berättar att Mattias Sundfallet är död och ställer en hel del frågor till Halvar, som naturligtvis blir bestört, mest för Karins skull. Han förstår ju att han mycket väl kan vara starkt misstänkt för mord, och han har inget alibi, men de har heller inga bevis. Halvar är mycket orolig nu men även fylld av längtan och hopp. En andra gång beger han sig till Sundnäs gård, nu i skymningen. Gården är släckt, och han går fram till Karins sovrumsfönster och knackar. När hon öppnar vill Halvar komma in, men hon ber honom komma tillbaks i morgon kväll istället, nu är hon så trött. Nästa dag blir lång, och i skymningen möts de halvvägs, Karin har inte stått ut med Mattias lik i huset. Det börjar regna, och de skyndar bort mot torpet. Karin uppträder förvirrat och tror att hon är på Sundnäs gård, hos liket. Vad säger du Karin, vad menar du? Vad är det med dig? Du drömmer du är inte på Sundnäs gård nu, du är hos mig ute vid torpet. Det här är inget dödshus, Karin, här går inga döda och letar borttappade småslantar mellan golvtiljorna. Du är hos mig nu, hemma hos Halvar Torin. Javisst jag hade en känsla att vi var hemma i Sundnäs gård i dödshuset det var så hemskt, jag kände tydligt kylan av de dödas skuggor. Men vi kan inte sitta här inne i mörkret, vi måste gå ut, ut i luften, ut i markerna. Börjar inte fåglarna sjunga snart? De går ut, Karin före på stigen längs sjön. Halvar ber henne vänta men hon svarar inte, bara går. Plötsligt kastar hon sin käpp och slänger sig i vattnet. Halvar skyndar efter och får tag på henne och bär upp henne i gräset. Han håller henne i sin famn, vaggar och smeker. Älskade Karin, nu är du för alltid min, vi har ju fått varandra. Karin ser på Halvar med inåtvända ögon och frågar om inte allt är en dröm. När solen går upp, ber hon om att bli hemburen hem till Halvar. Efterskrift. För två månader sedan sände jag dig slutkapitlet till min bok, och det har varit tvunget att denna tid måste förflyta, innan jag orkar berätta det verkliga slutet om ett sådant finns. Du har säkert förstått att det är jag som är Halvar Torin. Sant är, i det stora hela, Karin Sundfallets person och öde, och att hon slängde sig i sjön, och jag drog upp henne. Men fortsättningen, verklighetens fortsättning alltså, är inte ljus och hoppfull. I verkligheten gick hon hem igen, till Sundnäs gård och Mattias lik. Jag älskade henne vanvettigt vid det här laget, och led helvetets alla kval, när jag tvingades vara åtskild från henne. På eftermiddagen fick jag bud, att genast komma till Sundnäs gård, fru Sundfallet var sjuk. Då jag kom dit, såg jag att Karin var mycket förvirrad, nästan inte kontaktbar. Doktorn tillkallades, och han stannade hos henne över natten. Nästa morgon, när jag återkom till Karin, var hon borta. Man hade fört henne till Walla Sjukhus.

5 Ett tag levde jag med hoppet om en framtid med Karin, och från sjukhuset kom optimistiska rapporter som tydde på ett tillfrisknande. Men för en månad sedan insjuknade hon i en epidemisk hjärnfeber, som tog hennes liv. Så nu reser jag till Stockholm och får mitt pass viserat, och för övrigt vet jag alls ingenting mer. Det är sen höst och mycket tyst. Lena Julin