SAMLAREN. T idskrift fö r svensk litteraturhistorisk forskning ÅRGÅNG Svenska Litteratursällskapet UPPSALA

Transkript

1 SAMLAREN T idskrift fö r svensk litteraturhistorisk forskning ÅRGÅNG Svenska Litteratursällskapet UPPSALA Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.

2 Almqvist & Wiksells BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG UPPSALA

3 BERNT OLSSON Okända dikter av Haquin Spegel I prosaföretalet till Guds Werk och Hwila skriver Spegel:»Jagh bekenner wäl/ att iag på ett eller annat sätt hafwer öfwat mit Nämme uti Rjmkonsten/ men iagfa hafwer (wetandes intet genom hwad händelse) förlorat alla sådana öfweschriffter/ ty iagh hafwer sielf ingen lust hafft til at läsa them igenom/ fast mindre förmodat thet andre skulle hafwa/ Ja iagh hölt them i så neesligit wärde/ at iagh blyges wjd thet iag schreef nu thetta ärgiriga Ordet/ at iag hafwer förlorat them/ helst emedan the woro ey allenast Barnslige utan och Werldslige.»1 Spegels ord, som på en modern läsare gör intryck av att vara en personlig bekännelse, är i högsta grad ett offer åt konventionen. Att i presentationen av ett litterärt verk påminna om tidigare försök, som ej funnit nåd, då de synts författaren omogna eller svaga, hörde till 1600-talets konventioner. Med det vann författaren, att det aktuella verket framstod som så mycket bättre och skapade sig ett utseende av att ha varit strängt kritisk och allvarlig i sin syn på det egna författarskapet. I Spegels fall har vi något som är mer än så: Spegel har, som visas i en annan uppsats i denna tidskrift, till större delen kopierat det anförda stycket från ett företal av den engelske diktaren Cowley. Litteraturhistorikern bör därför kanske inte göra sig någon möda med att leta efter de dikter Spegel kan ha syftat på. Men det är ibland så, att även de mest konventionella formlerna, ja, plagiaten, innehåller en bit sanning. I Spegels fall tycks det vara så. Det finns nämligen ett antal dikter av Spegel, på vilka Spegels beskrivning ovan tycks passa utomordentligt väl, och som bör föras till den tid av hans litterära verksamhet, som ligger före utgivandet av Guds W erk och Hwila. De flesta av dessa dikter finns i en handskriftsvolym, som tillhört Spegel själv. Denna volym, som nu tillhör KB och har signum W 5: 35, har ett så rikt och brokigt innehåll, att en beskrivning av den kan vara på sin plats. Handskriftsvolymen har kommit till KB från Nescherska samlingen. Dess innehåll anges genom en prydlig titel skriven med en 1700-talshandstil:»Ärkebiskopens i Upsala, Doctor Haquin Spegels Samling, af dels egne, dels andres Poesier; m. m. Det mästa häraf, skrifwit med des egen hand, och angående Svenska Saker.» Innan den kom i D. G. Neschers ägo synes den ha tillhört Joachim von Duben, som blev Spegels svärson, ty denne har skrivit sitt namn under en dikt från Först i volymen står en redogörelse för Gustav II Adolfs likfärd och sist ett brev från drottning Christina till Magnus Gabriel de la Gardie I övrigt innehåller samlingen endast poesi. I dess början finner man 1 H. Spegel, Guds Werk och Hvila, 1685, s. 2 f.

4 Okända dikter av Haquin Spegel 241 redan förut kända dikter av Spegel, som denne själv har skrivit ner: en dikt över Karl XI:s»högtbeklageliga frånfälle» 1697 med rubriken»sweriges glimmande Lius» och de sviter av emblemdikter, som i»åtskilliga Poetiska Skrifter» 1745 trycktes under den gemensamma titeln»emblemata Lincopensia». Med början på första sidan av ett nytt ark (alltså på en högersida) följer så Spegels egenhändiga nedteckning av Lucidors Gilliare Kwaal. Därefter kommer, fortfarande med Spegels stil, en»sonnet sur la mort de Madme la Duchesse d Qrleans» (prinsessan Henriette-Anne, g. m. Philippe av Orleans, d. 1670), vidare en latinsk dikt:»ecce triumphalis» och en svensk»gåta». Därpå följer en dikt med början»naturen hwilar nu» av Spegels hand och med vidlyftiga ändringar tillfogade och därefter några tyska dikter. Efter dessa slarvigt nedtecknade dikter följer med början på nytt ark en svit om 33 emblemdikter, alla skrivna med en stil, som har alla de karakteristika Spegels stil har, men är mera snirklad än denna brukar vara. Sviten har tydligen avsetts att omfatta flera dikter, ty numret 34 är tillfogat. Plats har lämnats tom flera ark framåt. Närmaste numret i samlingen är den Spegel tillskrivna»regium Horologium». Den är dock skriven med annan stil än Spegels och bildar ett litet häfte för sig, som tydligen funnits separat innan det bands ihop med det övriga. Så följer en rad politiska visor och paskiller, samtliga skrivna med en stil som vi känner som tillhörande en av de många skrivare Spegel anlitade för sina psalmer i volymen»davids Psaltare» T 220 Link. Sviten fortsätter längre fram, men däremellan har inskjutits ett ark (fyra sidor) dikter skrivna med en stil som har vissa likheter med Spegels men dock torde böra betraktas som tillhörande någon annan. De två första sidorna upptar onumrerade epigram, följande högersida några epigram med numren och den sista sidan en svensk dikt med rubriken»comparatio Atlantis cum Emma». På paskillerna följer ett par kortare latinska och holländska dikter och ett antal dikter från omkring 1700 (bl. a. Sillieströms över Rudbeck) som man ofta finner tillsammans i handskriftsvolymerna. På nytt ark börjar så en rad dikter, där man åter finner stilen från de nämnda numrerade epigrammen. Först står ett epigram»in illustr. Com. Tott», så sex rader med början»then kloke Cicero och Livius thernäst», en dikt»alfwarsamt skämt med wärden», vidare några längre dikter:»jag haar af långlig tid»,»när Venus först Adonin död såg för sig liggia» och»then bortgifne Celadon», en annan version av»naturen hwilar nu» med rubriken»ad imitationem Sil ii Stat ii Versuum Sylva 5: Jacet omne pecus», där rättelserna från den förra har införts, och sist ett par kärleksdikter. Efter dessa kommer dikter med annan stil: Spegels dikt över prinsarna Gustav och IJlrich, som dog 1685, en dikt av Spegels son Jacob över mormodern Elisabet Stiernman, en dikt till»min hiertans lilla syster. Helsa med alla goda ting önskas ifrån Linköping» av»ol. Törne» och»j. Sp.», Rudbecks gravdikt över Verelius och några andra. I fortsättningen finner man en mängd franska dikter, men ibland dessa står en svensk:»then swenska armeens tankar om transporten som skedde från Carlshamn til Curland uti November år 1701», där handstilen är Spegels. Sedan finner man åter handstilen från den svit som börjar med dikten till greve Tott. Först kommer en längre dikt:»apollo fick en gång behag til Sam laren 1962

5 242 B e r n t O l s s o n Daphnen», så ett epigram om en loppa som drunknade i ett vinglas:»man har mig arma diur i detta stoft inslutit», ytterligare några epigram och gåtor. Därefter med början på nytt ark kommer tre oden med numren XXXIV, XX och XXVIII. På andra hälften av de båda ark där odena står följer en rad epigram med numren och sedan på andra hälften av det ark vars första hälft upptages av epigrammen och gåtorna epigram nummer Sist kommer epigram 1-12, som står på andra hälften av det ark vars första hälft upptages av»apollo fick en gång» och»man har mig arma diur». De dikter som resten av volymen innehåller har intet intresse i vårt sammanhang; flera av dem kan dateras till tiden omkring Man finner bland dem Spegels egenhändiga avskrift av Israel Holmströms»Pompe». Av min redogörelse för handskriftens innehåll framgår att ordningen mellan arken kastats om vid bindningen. Likheten i handstil och bläck visar att samtliga numrerade epigram ursprungligen tillhört en och samma serie. Då det visat sig, att en del av de övriga dikterna står på samma ark som epigrammen och är skrivna med samma bläck, är det möjligt att rekonstruera ordningen även mellan dessa dikter. Epigrammen 1-11 och är skrivna med ett mörkare bläck och tjockare penna än epigrammen och Samma bläck och penna som de förra epigrammen uppvisar, finner man i den serie dikter som börjar med epigrammet över Tott och slutar med»celadon», medan de onumrerade epigrammen, både den första serien och den senare, har samma tunnare bläck som de senare epigrammen. Det framgår alltså, att dikterna skrivits ned vid två tillfällen och att den nuvarande inbördes ordningen icke är den ursprungliga. Om man delar upp arken på två lägg, varvid man låter det första sluta med epigram 24 och det andra börja med epigram 53, får man den ursprungliga ordningen. Mellan de båda läggen har tydligen funnits ett ark med de nummer i epigramsviten som saknas, men detta lägg har kommit bort vid bindningen. Antagandet kan bekräftas. Samtliga epigram i början av sviten visar sig nämligen vara imitationer eller översättningar av ett antal epigram i Morhofs Teutsche Gedichte. Men även dikten över loppan,»man har mig arma diur», går tillbaka på en dikt av Morhof. Det är denna som enligt mitt försök till rekonstruktion av ordningen skulle komma närmast före epigrammen. Övriga dikter synes ej ha med Morhof att skaffa.2 När har bindningen skett? Frågan är inte svår att besvara. Samtliga dikter eller diktsviter i volymen har numrerats. Men utom den numrering som anger den nuvarande ordningen dikterna emellan finns det en äldre numrering. De gamla numren har stått långt upp på sidorna och har i ett par fall delvis fallit bort vid beskärning av arken. Denna numrering har tydligen skett före bindningen. Enligt den har dikten över greve Tott haft nummer 19,»Jag har af långlig tid» 20,»När Venus först Adonin» 21,»Celadon» 22 osv. Men den paskill, som kommer två nummer före dikten över Tott, är från år 1700, och de franska dikter, som skiljer denna del av sviten från den del, som kom 2 D. G. Morhof, Teutsche Gedichte, 1682, man på s. 412, nr 2 på s. 396, nr 3 på s. s Ordningen är ej alls densamma 408 osv. i W 5: 35 som hos Morhof. Nr 1 finner

6 Okända dikter av Haquin Spegel 243 mer längre fram i volymen, berör också de förhållanden omkring Dikterna har alltså ordnats först efter 17oo.3 Volymen W 5: 35 innehåller således både dikter av namngivna författare och dikter som vid nedtecknandet ej försetts med författarnamn. Några av dessa är dock lätta att identifiera. Men utom de nämnda politiska dikterna, vilka för en attribution skulle kräva en speciell undersökning, innehåller samlingen två sviter av dikter, som antingen icke är kända från något annat håll, eller, då de är kända, går under Spegels namn. Den ena utgöres av de 33 emblemdikterna, den andra av de längre eller kortare dikter, vilka trots placeringen i samlingen visat sig höra samman genom en speciell handstil och bläckets färg. Det är dessa båda sviter vår undersökning skall gälla. Syftet skall vara att söka åstadkomma en godtagbar datering och, om möjligt, en bindande attribution. Emblemdikterna erbjuder härvidlag minst svårigheter. De är inte kända från något annat håll, varför Spegels namn är det som först kommer i fråga vid attribution. Spegels intresse för emblematik är bekant. I Guds Werk och Hwila har Spegel åtskilliga hänvisningar till emblemförfattarna, bl. a. till Alciatus, Valerianus och Cats. Under sin första tid i Linköping skrev Spegel tre serier korta emblemdikter, avsedda att med tillhörande bilder pryda Linköpings domkyrka. Handskriften till dikterna finns, som vi sett, i början av volymen W 5: 35. Några direkta likheter mellan emblemdikterna i 5: 35 och Emblemata Lincopensia eller inskotten av emblematik i Guds Werk och Hwila låter sig dock ej påvisas, trots att motiven någon gång är desamma.4 Då man rör sig på emblematikens område har man allt skäl att se efter om man kan finna utländska motsvarigheter. I vårt fall är uppgiften lätt. Emblemdikterna i Spegels samling visar sig nämligen vara skrivna till emblembilderna i Cats berömda, av bl. a. Stiernhielm nyttjade, samling»proteus of te Minnebeeldea Verandert i Sinne-Beelden». Dikterna följer exakt samma ordning som bilderna hos Cats, dock har den första bilden ej fått någon poetisk motsvarighet. Dikterna är självständiga; icke någon av de tre serier emblemdikter Cats försett sina bilder med har imiterats. Den konstruktiva tanken har ibland hämtats från Cats och någon gång hör man i de svenska dikterna ett eko av Cats formuleringar, men dikternas uppbyggnad och konstnärliga utförande är originellt i en utsträckning, som man inte är van vid i 1600-talsdikten, allraminst i denna genre.5 Vidare attributionsförsök måste bygga på studiet av språk- och stilelementen. Ordet»ett» stavas undantagslöst»it». Detta är Spegels stavning, men den var ovanlig under senare delen av 1600-talet. Spegel ursäktar själv sin stavning i 3 I Delagardieska samlingen i LUB (DIG 4 Emblemdikt 33 är sålunda ägnad motivet 43) finns ett häfte med dikter av Spegel, trochillen påtar tänderna på krokodilen. Samma innehållande dels de politiska dikterna från motiv finns i sjätte dagen av Guds Werk W 5: 35, dels ett stort antal av de dikter och Hwila. som i W 5: 35 skrivits med den okända handstilen. Det rör sig om en avskrift, som av 4 Cats, Alle de Wercken, Amsterdam Jag har använt den upplaga som ingår ordningen mellan dikterna att döma tagits efter Möjligen saknas den första bilden i någon det att bindningen av W 5: 35 verkställts. upplaga.

7 244 B e r n t O l s s o n ett brev till Peringer Lillieblad under hänvisning till de äldre biblarnas bruk.6 Som kriterium vid attribution betyder denna detalj dock föga: Spegel kan ha infört sin egen stavning i avskrift av en annans arbete. Flera ord i emblemdikterna är ganska ovanliga i tidens språk men vanliga hos Spegel. Dit hör»oför»,»glisa»,»haga» (i st. f. behaga). Det senare synes av SAOB:s excerptsamling att döma utom hos Spegel endast ha förekommit i Lucidors Gilliare kwaal, som Spegel ju skrivit a v i W 5: 35. På ett ställe skriver Spegel»ymbne fruchter», där»ymbne» alltså är adjektiv. Detta ord som adjektiv tycks ej vara belagt i ordbokens excerpter. Spegel har det dock i Guds Werk och Hwila: Fru Venus/ Vanadis/ then wäna Qwinne-Stierna/ Then folska Folketz Brud/ then elskogz ymne kärna.7 Formen»smånings» för småningom finner man två gånger i emblemdikterna. SAOB:s excerpter har exempel på den från flera av Spegels skrifter och från senare diktare (Brenner, Frese, Eldh, Kolmodin, samtliga i viss mening Spegellärjungar) men ej från äldre författare. Större värde än de enskilda orden har dock de något längre sammanhangen. Emblemdikten nummer 19, som utgör en betraktelse över Guds allestädesnärvaro och transcendens, slutar: Tu Gudh äst i allt: hoo är som thet ej seer. Och wj är allt i tigh: Jag kan eij säija me er. I Guds W erk och Hwila finns en liknande betraktelse.8 Den slutar: Ach ja! Han är ju alt i allom/ och besitter All ting uti sig sielff Jag me er ej säija gitter! I den tjugonde emblemdikten förekommer ett kvalificerat exempel på den retoriska figuren geminatio: Gudh hafwer oss betrodt sin helgedom at göma Sins himmels hemligheet, at huxat, eij at glömma; Eij glömat, uthan tidt betrachta thet och tro o Troo stadigt, men eij see, see men lä siälen boo Nemst Herrans lychta Ark [ ] Figuren är, såvitt jag kunnat se, mycket sällsynt i svensk 1600-talspoesi, särskilt i en så komplicerad form. I Spegels Thet Öpna Paradis finns dock flera exempel liknande detta, och även i Guds W erk och Hwila hittar man sådana: Med fleere Saker them een Mångelska kan rosa. Dock alt bör rosas hwad som Gud haar tektz oss gifwaf Gud gifwe iag så wist thes Roos rät kunde schrifwa! Rät schrifwa om then Frucht [ ]9 Detta får räcka som attribution. Något som binder dikterna vid Spegel har jag inte funnit, men indicierna är så många och av så skiftande art, att man kan hålla för ytterst sannolikt, att Spegel är författare till dessa emblemdikter. GHandskr. Fol. 8 Växjö, s. 444 b Stället 7 Guds Werk och Hwila, 1685, s. 63. är citerat av Hildebrand i inledningen till H. 8 A. a., s. 31. Spegel, Dagbok, 1923, s. xmf. 0 A. a., s. 120.

8 Okända dikter av Haquin Spegel M 5 Den andra gruppen dikter vi skall undersöka utgör ej som emblemdikterna ett enhetligt helt. En stor del är epigram, men andra genrer är också representerade. Detta försvårar både datering och attribution. När avskriften gjorts kan med stor sannolikhet bestämmas. Handstilen i de dikter vi undersöker finns även i de franska dikterna i W 5: 35, i en dikt»fort fort Aurora» som står i en följd med dessa och i en dikt»underdånigst Fägneord», som prisar Karl XII:s seger i Livland 1702.»Fort fort Aurora» har ett par ändringar av Spegels hand. Förutsatt att nedteckningen av samtliga dikter skett någorlunda samtidigt kan den alltså bestämmas till någon gång efter 1702 men före Spegels död. En datering av avskriften ger ju inte någon visshet om när de enskilda dikterna kommit till. De flesta synes vara omöjliga att datera utan hjälp av nya handskriftsfynd. Ett par kan dock med någon säkerhet tidsbestämmas. Dit hör dikten över greve Tott. Slutraderna i den lyder: Doch han är död! Wj måste ach! then ädle Tott begrafwa ja alt thet hopp som wj om fleer deslikes Tottar hafwa. Dikten handlar tydligen om en greve Tott med vars död en gren av ätten utslocknade. Ingen annan än den bl. a. för sitt förhållande till drottning Christina bekante Clas Tott kan komma i fråga. Han dog 1674 och begrovs i Jäders kyrka i Södermanland följande år.1 Dikten bör rimligen ha skrivits strax efter hans död. Ett epigram utanför sviten men skrivet med samma bläck som de senare numren i den ordnade sviten kan också dateras. Det lyder: Fransosen förer långa krig, men winner/: tro mig thetta: / Med feltslag litet, meer med list, och ingenting med rätta. Dikten riktar sig tydligen mot de s. k. reunionerna och är sannolikt skriven medan dessa pågick, alltså mellan 1679 och Dikterna har alltså sannolikt kommit till vid olika tider. Det är värt att lägga märke till att ingen av dikterna innehåller något som tvingar oss att antaga en terminus post qvem liggande senare än omkring Är dikterna Spegels? En av dem kan knappast vara det, ett epigram med rubriken»de Bibliotheca H. S.»: Här är en kostbar Rijkedom, en skatt af lärda skrifter! En kerna af förstånd, it haaf af herliga bedrifter! Men utj thenna stora hoop af böcker wj ej finna then wjsheet som oss ägaren kan med sin mun påminna. Den är om nu H. S. betyder Haquin Spegel troligen en gästs artiga vers i gästboken. Ett intressant problem erbjuder de senare numren i epigramsviten. Flera av dem känner vi igen från Guds W erk och Hwila. Nummer 53 lyder: Magneten drager til sig Jern, Agaten halm och strå Men Menniskian åstundar guld, och söker thet at få. 1 Elgenstierna, Ättartavlor, 8, s. 341.

9 246 B e r n t O l s s o n I Guds W erk och Hwila finner man följande: Men som Magneten Jern/ Agaten Strå wil söka/ Så wil een Menniskia helst efter Guldet böka Nummer 62, som lyder: Om tu wil räknas wijs och snäll samt lefwa trygt och stilla Winlegg tig altjd göra wäl och aldrig tala illa motsvaras i Guds Werk och Hwila av: och nummer 63: på samma sätt av: Men wilt tu skattas wis samt lefwa trygg och stilla Winleg tig göra wäl och aldrig taala illa Tro ej försnart thet söta flärd, the ord som liufligt glida, Man sätter tjdt thet hwassa swärd utj en sammetz skida. Troo tå ej Smikker-Taal och Ord som liufligt gljda/ Man setter hwassa Swärd uti een Sammetz Skida.2 Även epigrammen 54, 55 och 58 har nära motsvarigheter i eposet och formuleringar från epigram 64 och 65 återkommer i slutet av den före Guds Werk och Hwila ställda»til alle omilde Bakdantare». Förhållandet kan förklaras på mer än ett sätt. Spegel kan ha skrivit ner tankarna i form av epigram och sedan infört dem i Guds Werk och Hwila. Han kan ha funnit epigrammen hos någon annan och fört in dem i sin dikt. Han kan också efter det att Guds Werk och Hwila skrevs ha plockat ut det»epigrammatiska». Någon annan kan ha gjort det. I de flesta fallen är det emellertid den form»dikterna» har i Guds Werk och Hwila, som är den bästa. Det är i den formen man finner den pregnans och knapphet som fordrades i ett epigram. Det rimligaste vore att i epigramserien se den första versionen. Gissningen kan bekräftas. I Spegels manuskript till Guds Werk och Hwila är de nämnda ställena införda av Spegels egen hand som tillägg till den av en skrivare utförda renskriften av dikten.3 Inte ens dessa senare nummer i epigramsviten är därmed attribuerade, även om de rimligen bör anses vara skrivna av Spegel. Att Spegel kunde»låna» från andra skribenter känner vi till. Här måste studier av språket i dikterna träda till. Då en del av dikterna är mycket korta, endast två rader, kan en individuell attribution knappast göras. Attributionen måste ske i fråga om det samlade materialet, vilket givetvis ökar risken för fel. Lika litet som i emblemdikterna kan man utan vidare bygga något på det faktum att handskriften genomgående har»it» ej»ett». I»Celadon» står emellertid»it» i rimställning rimmar med»mit» något som tyder på att stavningen ej är en avskrivares. 2 Guds Werk och Hwila, resp. s. 139, s. 252 och s Spegels manuskript i W 65 Linköping.

10 Okända dikter av Haquin Spegel 247 I ode XXXIV finner man en liknelse som är syntaktiskt konstruerad med»rät som»: Står thet ej wäl i hoop, hwjtt hår och röda kinder? Rät som man Lilliorna med rosor samman binder, Fenomenet är mycket ovanligt. Före Spegel synes endast Samuel Columbus ha brukat formen»rät som», men hos honom rör det sig om undantag. Hos Spegel är det den vanliga formen. Den förekommer redan i dagboken från 1670-talet och är den normala formen i de många liknelserna i Guds Werk och Hwila.4 Samma form förekommer i epigrammen 55 och 58: Dygd rät som Aetnae berg i liusan låga bränner respektive Och trängia swetten ut thermed the rät som gråta I»Comparatio Atlantis cum Emma» förekommer den sydsvenska formen»hinde» för»hann». Den är ganska sällsynt i 1600-talets diktning men vanlig hos Spegel, som har den i dagboken och i sina dikter gärna rimmar»hint klint».0 I dikten»alfwarsamt skämt med wärden» står»hwar Girke söker nu sit roof.»»girke» som kommer av isländskans Girkr, grek, känner SAOB endast från Spegel, som har det i flera skrifter, bl. a. ett par gånger i Guds Werk och Hwila. Dikten»Skemtsam gåta för Jungfrun» har»frjda mö». Ordet»frid» finns först hos Stiernhielm, men Spegel har det ett par gånger i Guds Werk och Hwila, I den tillhörande hälsningsdikten»mercurius Til [ ] Sweriges Frutimmer» står sålunda»frida Nympher». För en bindande attribution skulle fordras åtskilligt flera kriterier än de här nämnda. En sådan kan endast göras av filologer. Uppgiften försvåras av att de flesta av dikterna på grund av sin låga genre ligger på ett annat stilplan än flertalet av Spegels kända dikter. Med hjälp av ett annat slags kriterium kan vi emellertid komma något längre. Ett stort antal av dikterna, både flera av de längre och några av epigrammen, är skrivna på i svensk 1600-talsdiktning inte alltför vanliga versmått, nämligen sju- eller åttafotade jamber och åttafotade trokéer med inrim. Sjufotad jamb med inrim av typen: Then stora skönhet är en frucht som alle willia smaka Eho tå älskar dygd och tucht bör öfwer skönhet waka. finner man i Ode XXVIII,»Apollo fick engång behag»,»när Venus först Adonin död», ett epigram»wil tu ej tro thet en Poet» och i de numrerade epigrammen 21, 62, 63, 64 och det citerade 67. Samma versmått har emblemdikt 9, den enda av emblemdikterna, som ej är skriven på alexandriner. Men 1 Undersökta diktare: Stiernhielm, Hiärne, bröderna Wollimhaus, Lucidor, Columbus, Rosenfeldt. 5 Exempel från dagboken:»skeeppen hade ej lenger hjnt». Spegel, Dagbok, s. 2. Ex. från Guds Werk och Hwila:»hint» i hälsningsdikten»til Alla milda och benägna Läsare», rimmar där på»klint».

11 248 B e r n t O l s s o n versmåttet känner vi även från det ena av de tre epigram Eric Benzelius meddelar i»anecdota Benzeliana» och tillskriver Spegel: En owen som sig wenlig ter, skal tu med fruktan möta På klipporna som man ej ser, sig skieppen ofta stöta. Vi känner det likaledes från flera av de tvåradiga emblemdikterna i»emblemata Lincopensia».6 Åttafotad jamb med inrim finner man i»jag sänder tig en tobacs rulle»: Jag sänder tig en tobacs rulle så stor som iag har kunnat få Om tu har tankar kärleksfulle så kan tu med them tända på Också denna typ förekommer i»emblemata Lincopensia». Åttafotad troké med inrim finner man i»alfwarsamt skämt»: Then behöfwer intet hänga krantsar ut som har godt wijn Släta warur ligga länge, godt gods får wäl köpman sin. vidare i»skemtsam gåta»,»ho har Proteus kläder skurit» och i epigram 13 och 24. I motsats till de nyss nämnda versmåtten var detta inte ovanligt, men verserna var merendels delade på två.7 Spegel brukar mycket ofta denna vers. Han har den i gravdikten över de små prinsarna (1685), i»sweriges glimmande Lius» (1697), i bröllopsdikten»wälluchtande Blomster» (1696) och i flera av dikterna i»emblemata Lincopensia». En fjärde i 5: 35 förekommande typ är åttafotad katalektisk troké: Kärlek wore liuflig nog om han aldrig toge enda Eller om han ända tog strax han wil sig til oss wända. Utom i det citerade epigram 66 finns den i Ode XX. Detta versslag känner jag dock ej från de dikter vi vet vara Spegels. De långa verserna med inrim, jambiska eller trokéiska, förekommer alltså bland alla de slag av dikter vi nu senast undersökt. Likheten i versmått för de till genre och innehåll skilda dikterna samman och utgör ett indicium på att författaren till dem alla varit en och densamme. Då man känner Spegels förkärlek för just dessa versmått har man därmed även ett indicium på att det är Spegel som är denne författare. För att komma längre i attributionsfrågan måste vi gå utanför den handskrift vi hittills hållit oss till. En del av de dikter vi undersökt är kända från andra håll och några av dem går där under Spegels namn.»jag har af långlig tid» har Sahlstedt dock med ändringar och annan titel:»skiämt om Giftermåhl» infört i sin»samling af verser på Svenska».8 Tillsammans med»celadon» finns den även i samlingen Nordin 102 i UUB, där de båda dikterna går under Spegels namn. Av betydligt större intresse är dock ett annat band i nordinska samlingen, c Eric Benzelius d. y., Anecdota Benzeliana, Stockholm 1914, s. 26 f. Emblemata Lincopensia, L4 Vtantil, II: 3 Innantil, II: 13 Vtantil, II: 15 Vtantil, III: 2, III: 3, III: 6, III: 10, III: Se Sy Ivan, Den svenska versen jr ån 16 ootalets början, Göteborg 1925, I, s A. Sahlstedt, Samling af verser på Svenska, 1735, IV, s. 102.

12 Okända dikter av Haquin Spegel På två ställen i denna volym träffar man på dikter som man känner igen från W 5: 35. På det ena hittar man»comparatio Atlantis cum Emma» och epigram 59»Papister fråga oss». Tillsammans med dem står en hel rad epigram:»cratetes Cynicus de vita humana»,»obsopeus in dona Fortunae»,»In Mopsum: Mops hade först en kärng»,»h. Steph.: Jag låter Midas hafwa» och efter»comparatio»:»tu Iris biuder mig en del utaf tin siäl»,»tu Flacce frågar hwilken mig bland jungfrur bäst behagar»,»hur kunde Quinctus doch till Thais kärlek få»,»tu Candide har godz och gårdar i dit wåld»,»tu säger iag är arm, Philante», vidare en»grafskrifft öfwer drottningens hund»:»jag Espelin som här och där kring i kunga hofwet», en dikt»columbus till sin kärste emot en Pasquillant» och sist den nämnda»papister fråga oss». Dikterna saknar författarnamn. Gravskriften över drottningens hund är känd från annat håll: den är avtryckt i något annan form av Hanselli och står där under Lindschölds namn.9 De tre första i sviten och de om Flaccus, Quinctus och Candidus är efterbildningar efter Opitz tyska versioner av klassiska epigram i»florilegium Varior um epigrammatum». Ordningen är densamma som hos Opitz.1 På det andra stället i volymen Nordin 1121 finner man några av dessa epigram tillsammans med några av de dikter vi känner från W 5: 35 och ytterligare en mängd dikter. Nedteckningen har daterats: den härrör från olika tillfällen på sommaren Under vissa av dikterna står»hqs. Spegel». Flera dikter saknar författarnamn och ett par förs till andra författare än Spegel. Jag räknar här upp titlar eller första rader och anger därvid vad som säges om författaren: 1. Cratetes (utan namn) 2. In Mopsum (utan namn) 3. H. Steph. (utan namn) 4. Naturen hwilar nu (Spegel) 5. Celadon (utan namn) 6. Om de danskes poeterij (utan namn) 7. Til Lärarens Loccenii åminnelse (O.R. Olof Rudbeck) 8. Om Papisterna (Papister fråga oss; utan namn) 9. Inscriptio du Louvre Parisiis (m. fl. Spegel) 10. Kort extract utaf dee danske wijsor (Spegel) 11. Siuge cc Svage uti General Hospitalet (Spegel) 12. Krigsplåga förwandlat uti kiärlekslåga (Spegel) 13. Om freden (Spegel) 14. In diem Natalem Augustissimi Regis Nostri (Spegel) 15. En latinsk dikt till Karl XI:s bröllop (P. Lagerlöf) 16. Ecce triumphalis (Spegel) 17. Har någon Venus warit till (Spegel) 18. Bindeband (Spegel) 19. Den förnögde Tityrus (utan namn) 20. Samtal Emellan en utlänsk och en uprichtig Swänsk man (utan namn) 21. Ach kärlek hwi för föllies iag (Spegel) 22. Lust och frögd lägg tig i dwala (Spegel) 21. En redlig kärleks plicht (utan namn) 22. O underbara macht (utan namn) 0 Hanselli, Samlade Vitterhetsarbeten, 4, s. 1 M. Opitz, Plorilegium variorum epigram Hunden heter där»epelin» och verserna matum i Weltliche Poemata, II, 1645, s. 300 ff. är uppdelade på två.

13 250 B e r n t O l s s o n Från det andra stället i Nordin 1121 känner vi igen numren 1-3 och 7. Från W 5: 35 känner vi igen 4 (som här stämmer med den första, av Spegel sedan bearbetade versionen), 5, 8, 9, 16, vidare de politiska dikterna 6, 10 och 20 (vilka även är kända från andra håll och ibland tillskrives Spegel men här måste lämnas åsido). 12 och 13 är de från många handskrifter och från»åtskilliga Poetiska Skriffter» kända dikterna av Spegel över Karl XI :s bröllop och skånska krigets slut. 16 och 18 är även de kända från annat håll: de står tillsammans i Westin 116 a UUB och går också där under Spegels namn.2 11 finns i flera handskrifter. De övriga känner jag ej från annat håll. De direkt daterbara dikterna hör samtliga till 1670-talet eller Den omständigheten att några av de dikter, som här placerats nära varandra, också står nära varandra i W 5: 35 eller andra handskrifter, där de förekommer, tyder på att de olika skrivarna haft förlagor med gemensamt ursprung. De nya dikterna ställer oss inför nya attributionsproblem. Epigrammen i de båda samlingarna i Nordin 1121 påminner ytligt sett mycket om en del av epigrammen i 5: 35. Jag skall inte göra något försök att attribuera dem; deras plats i samlingarna gör att vi måste räkna med möjligheten att Spegel är deras upphovsman. Samma gäller för kärleksdikterna (17, 18, 21-24). De har nära motsvarigheter i kärleksdikter i W 5: 35. Den första av dem,»har någon Venus warit till» är liksom så många av de dikter vi undersökt på parvis rimmad sjufotad jamb med inrim. Den dikt som tilldrar sig det största intresset är»den förnögde Tityrus». Dess versmått är parvis rimmade alexandriner med omväxlande manliga och kvinnliga rim. Den är avsevärt längre än någon av de andra här behandlade dikterna: den omfattar 300 verser. I handskriften har någon gång en vers överhoppats, men mellanrum har då lämnats för versens plats. Dikten tillhör genren»lantlivets lov». Denna under 1600-talet omtyckta genre hade sina klassiska förebilder i den bekanta passus i Vergilius Georgica, som börjar»o fortunatus nimium», i Horatius andra epod:»beatus ille», i Tibullus första elegi och Claudianus dikt»de sene veronensi». Den närmaste förebilden för»tityrus» är dock ej någon av dess utan Opitz berömda och ofta imiterade»zlatna oder Ruhe des Gemiithes». Vissa delar är ren översättning. Ett citat från diktens början ger en god bild av hur nära den ställvis ligger sin förlaga: Som nächtergalen sig med öppet hierta gläder, Med liufligt liud och röst i hela skogen qwäder, när han utaf sin buur, är worden löös och frij och kan uti hwad trä, som honom teckes, blij. Så glad är jemwäl iag, när stundom så kan hända at iag mig någon dag må från det rummet wända, som häcktar hiertat med bekymbers hårda band, mig synes at iag är då helt en annan man Wie wann die Nachtigal/ vom Keficht aussgerissen/ Hin in die Lüfften kömpt/ vnd an den kalten Flüssen Mit singen lustig ist/ vmb dass sie loss und frey Von jhrer Dienstbarkeit/ vnd nun ihr selber sey. 2 Ej Westin 116 b, som Lewenhaupt säger i Några anteckningar om den Westinska handskriftssamlingen (Samlaren 1882, s. 71).

14 Okända dikter av Haquin Spegel 2 51 So diinckt mich ist auch mir/ im Fall ich vnterzeiten Diss was mich sonsten hält/ kan werffen auff die Seiten [ ]3 Liksom sin förebild är den i vissa partier starkt realistisk,3 i motsats till vad mera pastorala dikter inom genren brukar vara. Språket är enkelt, med inslag av vardagliga, konkreta ord. Det nya i den svenska versionen är den kraftiga satiren över det liv som leves vid hovet: Ty der skall man af hwar sig låta truga, tryckia, förachta, twinga, O! för en bedräglig lycka; Ther kommer ingen fram med mindre han är dierf, owettig, skamlöös, stålt, fast han har ingen skierf Det hettar ibland till i dikten på ett sätt som det aldrig gör hos Opitz. Stilen har ofta en annan skärpa än i den tyska dikten. I den svenska versionen framträder en tendens till utkristallisering av epigrammatiska vändningar, med inslag av antiteser: Man super sig i wijn sins ungdoms brack och soot Och will i watn och miölck sen hämta åldrens boot. Hur mången bygger up sitt huus med andras händer Och genom swijk till sig sin nästas ägor wänder, at nästan hwar en wrå skall glimma utaf gulld, men ter [sic] med skyles tidt en bottnlöös geld och skulld. Then är en herre then som kan sig sielf regera, kan twinga sin natur och ej begära mera. Dikten slutar emellertid i raljeri. Från Opitz har den svenska dikten övertagit tanken att livet på landet skall ge tillfälle till läsning av klassikerna, men den utföres på ett sätt som bryter mot diktens hela stämning: Then kloke Cicero och Livius thernäst Then lärde Seneca, men Naso aldramäst Skall blij min tidsfördrifw; ty hwad han hafwer kunnat Af älskogs diupa konst, hwem will han heller unnat Än mig, enfaldig pilt, som så uprichtig är, At iag blant jungfrurna har alla lika kär. Vi känner igen dessa sex rader. Det är de som står som en särskild dikt i W 5: 35, omedelbart efter dikten över greve Tott. Denna versionen av»tityrus» är inte den enda som har bevarats. Dikten finns även i en volym Palmskiöld 393 UUB. Titeln är där utökad:»then förnögde Tityrus/ Om stadzlefwernes förtreet/ landzbygdens rooligheet/ och wärldsens fåfänglighet.» Innehållet är i stort sett detsamma, men ordningen mellan vissa partier är omkastad. Denna version är något längre, 306 verser. Likheten mellan de båda verisonerna är i övrigt så stor, att man med hjälp av denna kan fylla i tomrummen i den andra. Det som skiljer sig är slutet. Versionen i Palmskiöld 393 har ett slut som är värdigt dikten och står i god överensstämmelse med vad som säges i underrubrikens tredje led: 3 Opitz, a. a., I, s. 131.

15 252 B e r n t O l s s o n Ja g önskar utaf alt allenast kunna finna En lijten oorth, där jag må Jorden öfwerwinna Där jag mitt lefwerne ehuru kårth det är Må kunna ställa så, at Jag blijr Gudi kiär. Thär iag beqwämlig kan min wählfärd flitig skiötha, Och uthan hinder tidt i min böcker glöta. Emedan iag nu seer at alt är fåfängligheet, Hwad det gemena folk giör, täncker, taalar, weeth. Att diktaren verkligen känner det så bedyrar han till sist på italienska och latin:»qvesti sono i miei veri sentimenti. Testor Deum.» Vi har i»tityrus» det för en dikt av detta omfång ovanliga fall, att ingen författare är utpekad. I Nordin 1121 är det endast de omgivande dikterna som ger oss ett författarnamn detta är ju snarast ett negativt faktum och i Palmskiöld 393 ger omgivningen endast en tidshänvisning: efter»tityrus» följer, men ej omedelbart och med annan stil, dikter som tydligen hör till det celebra Racineuppförandet Den enda vägledning som ges oss består i att den ena versionen av dikten står tillsammans med dikter av Spegel och att denna versions sista rader bevarats i en handskrift, som tillhört Spegel, och där är nedtecknade tillsammans med dikter som sannolikt är av Spegel. Spegel är det enda namn som ges oss. Ett par detaljer i stavningen är intressanta. Nordin 1121 har i allmänhet stavningen»den»,»det», men någon gång förekommer y>theny>,»thet». I och för sig betyder det föga. De flestas stavning var vacklande. Något mer intresse får saken, då man ser, att det även i Palmskiöld 393 utom det där vanliga»dhen»,»dhet» ibland förekommer»then»,»thet». Det kan vara förlagans stavning som slagit igenom. Spegel skrev själv efter 1684 konsekvent»then»,»thet». Större betydelse har dock stavningen av»ett». I båda handskrifterna är»ett» det normala. Men i Nordin 1121 förekommer på ett ställe»itt» var den stavningen mycket sällsynt. Språkliga kriterier har givetvis större värde. I båda versionerna används»rät som» i liknelser. Palmskiöld 393 har i slutet, som ju ej finnes i samma form i Nordin 1121, ordet»glöta»:»i min höcker glöta». Samma ord, som SAOB endast känner från ordspråkssamlaren Grubb och från Spegel, står i Guds Werk och Hwila i ett liknande sammanhang:»jag för diupt i Scholt-Boken glöter».4 Än större intresse har ett annat ord. I bägge versionerna finns ordet»hyggia sig» med betydelsen»göra det bekvämt åt sig». Ordbokens excerpter har endast åtta belägg, samtliga från skrifter av Spegel. Likheterna med Guds Werk och Hwila inskränker sig inte till ordvalet. Ett par jämförelser skall visa, att de ibland sträcker sig över större sammanhang: Tityrus GWoHw Thet är en lycksällhet at jorden låter see Sin margahanda frucht, men mer at hon will tee Hwad hon i ådror och inelfwer har at göma Så wil ock Herren Gud thet hela året kröna Med margahanda Frucht, och många gåfwor skiöna 4 Guds Werk och Hwila, s så see wj at Gud mättar

16 Okända dikter av Haquin Spegel 25 3 Tityrus GWoHw Thet samma Jordens Lijf med stoora dryga Rätter Så thes Inelfwer, ja thes Ådrar äre stinne Doch hwi berömmer iag, det iag ej gärna äger Hwi rosar iag nu det som iag förachta plägar Men undersamma Ting och obekanta Saker/ Fast iag nu rosar them/ iag dock ej gärna smakar* Likheterna är enligt min mening tillräckligt stora och många för att man kan slå fast, att den ena dikten kommit till beroende av den andra. Vi har två möjligheter att räkna med:»tityrus» är av en annan än Spegel varvid den antingen imiterats av Spegel eller utgör själv en imitation av Guds Werk och Hwila eller också är dikten av Spegel. Då vi inte kan datera dikten är det omöjligt att bestämma i vilken riktning relationen till Guds Werk och Hwila kan gå. Det finns dock ett skäl som talar emot att»tityrus» skulle innehålla imitation av Guds Werk och Hwila. Ett par rader i»tityrus» har nämligen en uppenbar likhet med en av de dikter Spegel egenhändigt skrivit i början av W 5: 35,»Naturen hwilar nu»: Tityrus Der flyga foglarna från en till annan qwist Och seija mellan sig Jowad som de säge sidst Naturen hwilar nu Små foglar tiga, och hwar uppå sin qwist I tysthet drömmer om, det han har siungit sidst. Är författaren till»tityrus» en annan än Spegel och»tityrus» kommit till senare än Guds Werk och Hwila, förutsätter det att han haft tillgång inte bara till skapelsedikten utan även den endast i handskrift befintliga»naturen hwilar nu». Att å andra sidan Spegel skulle ha imiterat»tityrus» är inte omöjligt. Inte heller tycks det mig omöjligt att han skulle ha gjort det i två skilda dikter, förutsatt att de skrevs någorlunda samtidigt. Men en sak är i det fallet svår att förklara, nämligen verbet»hyggia sig» i»tityrus».»hyggia sig» är en danism. Den är lätt att förklara hos Spegel, som ju var född i det då danska Blekinge och hade fått dansk skolning.56 Med det som jag här lagt fram har jag ej velat lämna en bindande bevisning för att Spegel skulle vara författare till de undersökta dikterna. Att det ibland dem finns några som icke är av Spegel betraktar jag som självklart. Även beträffande dem som givit oss många indicier, såsom emblemdikterna och»tityrus», finns det plats för tvivel. Attribution av dikter från 1600-talet är det vet vi nogsamt en alltid vansklig, ofta omöjlig uppgift. Samtliga de i denna uppsats behandlade dikterna anser jag likväl bör, så länge inga nya fynd eller en mera kvalificerad analys ger annat resultat, betraktas som dikter av Spegel. 5 A. a., resp. s. 136 och s I brev till Svedberg ursäktar Spegel att han icke är säker om»et rät skrifwe-sät» med sin danska skolning:»iag, som är af swenska föräldrar född, wardt effter theras död i min barndom utj Skåne några år upföd, hwarest iag glömde moders målet, at iag hafwer sedan måst lära thet utaf många andra; ja effter många läreår finner mig ännu ogrundad» [...]. Fol. 8 Växjö s. 373; här citerat efter Spegel, Dagbok, s. XIII.

17 254 B e r n t O l s s o n Min uppfattning grundar jag, utom på de skäl som redovisats, även på en omständighet, som hittills inte kommit fram under diskussionen. Samtliga de i den senare delen av uppsatsen behandlade dikter som på något sätt kan dateras hör till 1670-talet eller början av 1680-talet. Flera av dem behandlar erotiska ämnen, ett par, såsom»comparatio Atlantis cum Emma» och»celadon», är uppenbart ekivoka. Man ville kanske på grund därav underkänna en attribution till biskopen Spegel. Men i den första, blott genom handskrifter kända versionen av Guds Werk och Hwila fanns åtskilliga liknande tvetydigheter. Spegel tog vid senare redigering bort det anstötliga och camouflerade de mest framträdande allusionerna på erotiska ting. De båda versionerna av»tityrus» den i Palmskiöld 393 bör av flera skäl betraktas som den senast tillkomna av dem visar med sitt skilda slut prov på ett liknande förfaringssätt. I»Tityrus» skulle man om den nu är av Spegel med andra ord kunna följa samma utveckling hos Spegel som man kan följa i bearbetningarna av Guds Werk och Hwila.7 Det är en ny syn på den tidigare diktningen som gör sig gällande både i omarbetningen av Guds W erk och Hwila och omarbetningen av»tityrus». Men sin nya syn på den tidigare produktionen har Spegel gett tillkänna i de i uppsatsens början citerade orden ur företalet till Guds Werk och Hwila, där han kallar sina tidigare alster»ey allenast Barnslige utan och Werldslige». Det är ett omdöme som mycket väl kunde ha gällt de dikter som jag i senare delen av denna uppsats sökt attribuera till Spegel. Det finns heller intet hinder att anta, att Spegel verkligen syftat på sina tidigare alster, då han säger sig ha»förlorat alla sådana Öfweschriffter», och att tolka orden som gällande just de här undersökta dikterna. Ingen av dem är bevarad i handskrift, som har tillhört Spegel omkring 1684, då företalet till Guds Werk och Hwila skrevs det enda undantaget är»naturen hwilar nu». Det är först efter år 1700, som, såvitt vi kan se, dessa dikter förts in bland Spegels samlingar. Däremot har de, det visar avskrifterna, mellan dessa båda tidpunkter varit i andras händer. Till sist ett ord om dikternas värde. De i den senare delen av uppsatsen behandlade dikterna gör förvisso inte Spegels skaldeära större. Åtskilliga av dem är intet annat än»öfweschriffter» och inte ens goda sådana. Det enda undantaget utgör»tityrus». De övriga har blott betydelse för tolkningen av Spegels stora dikter. Helt annat är förhållandet med emblemdikterna. Med sin stränga komposition, sin inträngande allvarliga ton och sin sinnrika användning av betydelsemättad symbolik utgör de något för sig i den svenska 1600-talslitteraturen. Några av dem torde inom sin genre uthärda en jämförelse även med utländska motsvarigheter. 7 För bearbetningarna av Guds Werk och Hwila se J. Helander, H. Spegel, 1899, s. 55. Ett prov på sådant som utmönstrades ur dikten och ersattes med annat må anföras. I första versionen heter det om månen:, och måste liggia under Som swaga könet plä, det går så alla stunder. I omarbetningen heter det: ty ästu teck för alla Men then som settes högt kan snart på andra falla.