DOM Meddelad i Stockholm

Transkript

1 KAMMARRÄTTEN I STOCKHOLM Avdelning 02 DOM Meddelad i Stockholm Mål nr KLAGANDE Kommunstyrelsen i Tierps kommun Ombud: Jur. dr. Jonas Christensen Ekolagen Miljöjuridik AB Östra Ågatan 53, 5 tr Uppsala MOTPART Jävsnämnden i Tierps kommun Tierp ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Uppsalas dom den 25 februari 2015 i mål nr , se bilaga A SAKEN Föreläggande enligt lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Kammarrätten avslår överklagandet. Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2302 Birger Jarls Torg måndag fredag Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se 08:00-16:00

2 KAMMARRÄTTEN DOM 2 I STOCKHOLM Avdelning 02 Mål nr YRKANDEN M.M. Kommunstyrelsen i Tierps kommun yrkar att kammarrätten, med ändring av förvaltningsrättens dom och Länsstyrelsen i Uppsala kommuns beslut, ska upphäva Jävsnämnden i Tierps kommuns föreläggande. Till stöd för sin talan anför kommunstyrelsen huvudsakligen följande. Det aktuella lägret upprättades under sommaren Redan i mars 2012 anordnades ett första planeringsmöte mellan kommunen och fastighetsägaren där man kom överens om att två andra platser skulle anvisas till bärplockare. Under hela den tid som det fanns bärplockare i skogen fanns en samverkan mellan kommunen, fastighetsägaren och fastighetsförvaltaren samt polisen. När bärplockarna åkt städade kommunen, tillsammans med fastighetsägaren och förvaltaren, de två läger som anvisats. Det aktuella lägret var föremål för diskussion men kommunen ville inte delta eftersom detta läger inte omfattades av den tidigare överenskommelsen. Kommunens marksamordnare har den 10 juli 2012 fått e-post från en anställd hos fastighetsförvaltaren där denne uppger att lägerplatsen upptäckts. Markägare, förvaltare och kommunen hade således kännedom om lägret vid denna tidpunkt. Markägaren har därför haft lång tid på sig att kontakta de bosatta som orsakat nedskräpningen. Markägaren kontaktade kommunens miljöenhet först långt efter att denne fått reda på bosättningen. Någon skyldighet för kommunen att städa den aktuella platsen föreligger inte. Kommunen kan inte vara ansvarig, i synnerhet då den uttryckligen frånsagt sig medverkan i det aktuella lägret. Bestämmelsen i 4 lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, GRL, gäller i princip endast för sådan mark som är tillgänglig enligt allemansrätten. Enligt miljöbalken ska ett krav på att städa upp en nedskräpad plats riktas mot den som skräpat ned eller som annars är ansvarig för nedskräpningen. En nedskräpad plats kan ses som en pågående miljöfarlig verksamhet. Ansvaret ligger då hos den som bedriver eller har

3 KAMMARRÄTTEN DOM 3 I STOCKHOLM Avdelning 02 Mål nr bedrivit verksamheten, dvs. nedskräparen eller en markägare som accepterat verksamheten eller inte vidtagit åtgärder för att minska miljöriskerna med en förvaring. Först om ingen nedskräpare, verksamhetsutövare eller markägare står att finna är kommunen ansvarig för att skräpet plockas bort. Avgörande för kommunens ansvar måste vara de förutsättningar som rådde när lägret och nedskräpningen uppdagades av fastighetsägaren. Det kan inte vara lagstiftarens intention att fastighetsägare ska kunna övervältra ansvar och kostnad för städning på kommunen genom att avvakta till dess nedskräparna åkt iväg. Kommunen kan inte begära särskild handräckning av spontanboende på mark som kommunen inte förfogar över. Kommunen kan därför inte agera för att undvika ansvar. Fastighetsägarna måste ha ett ansvar att på egen hand kontakta dem som bor i lägret. Om städning inte sker frivilligt ska fastighetsägaren ta andra rättsmedel i anspråk, i första hand en begäran om handräckning hos Kronofogdemyndigheten. Fastighetsägarens underlåtelse i detta fall måste innebära ett tyst medgivande till att de boende utnyttjat marken. Jävsnämnden borde ha riktat sitt föreläggande mot markägaren eller förvaltaren och inte mot kommunstyrelsen. Jävsnämnden i Tierps kommun anser att överklagandet ska avslås och anför till stöd för sin talan huvudsakligen följande. Kommunens miljökontor fick under juli oktober 2012 på olika sätt kännedom om ca tolv lägerplatser för bärplockare inom ett område mellan Tierp och Mehedeby. Från mitten av oktober 2012 städades de kända lägerplatserna upp enligt en överenskommelse om ansvarsfördelning mellan kommunen och markägarens förvaltare. Det nu aktuella lägret var inte känt av tillsynsmyndigheten innan markägarens förvaltare anmälde nedskräpningen den 18 oktober Vid den tidpunkten fanns inga boende kvar på platsen. Det fanns då inga möjligheter att koppla någon person till nedskräpningen. Fastighetsägaren har heller aldrig känt till vilka nedskräparna var. Att anvisa två platser för läger kan inte ses som ett

4 KAMMARRÄTTEN DOM 4 I STOCKHOLM Avdelning 02 Mål nr accepterande, vare sig av att platsen skräpades ned eller av att läger sattes upp på andra platser än de två anvisade. Enbart det förhållandet att det förvaras avfall på en fastighet kan inte utan vidare medföra ett ansvar för fastighetsägaren. Därutöver krävs någon ytterligare omständighet för att fastighetsägarens ska kunna göras ansvarig, exempelvis att denne accepterat verksamheten (jfr MÖD 2006:63). Något accepterande har aldrig funnits från fastighetsägarens sida. Eftersom de som skräpat ned inte går att anträffa längre och inte heller gick att anträffa när nedskräpningen uppdagades av fastighetsägaren är kommunen ansvarig för städningen. SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Frågan i målet är om kommunen är ansvarig för städning på den privata fastigheten Lundby 1:7 och om föreläggande om städning därmed kan riktas mot kommunen. Ansvar för nedskräpning och miljöfarlig verksamhet regleras i första hand i miljöbalken, MB. Kommunen är enligt 26 kap. 3 MB tillsynsmyndighet och får enligt 9 samma kapitel utfärda förelägganden och förbud mot den som bedöms vara ansvarig. Sådana förelägganden och förbud kan enligt 19 kap. 1 och 21 kap. 1 MB överklagas till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut överklagas till mark- och miljödomstol. Genom 4 GRL åläggs kommunerna ett yttersta ansvar för nedskräpning på privat mark i vissa fall. Av bestämmelsens första stycke framgår att om andra platser utomhus än som avses i 2 där allmänheten får färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Av andra stycket framgår att dessa bestämmelser inte ska tillämpas om skyldigheten ska fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter.

5 KAMMARRÄTTEN DOM 5 I STOCKHOLM Avdelning 02 Mål nr Av 11 och 12 GRL framgår att det är kommunen som utövar den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och får besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen ska efterlevas. Av 16 GRL framgår att en kommunal nämnds beslut enligt lagen överklagas till länsstyrelsen och att länsstyrelsen beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Kammarrätten gör följande bedömning. Det är i målet ostridigt att den aktuella platsen har skräpats ned. Kammarrätten bedömer att det även är fråga om en plats där allmänheten får färdas fritt. Kommunstyrelsen gör gällande att något ansvar inte åligger kommunen enligt 4 GRL eftersom skyldigheten ska fullgöras av fastighetsägaren eller dennes förvaltare enligt bestämmelser i miljöbalken. Jävsnämnden har dock bedömt att skyldigheten inte ska fullgöras av dessa aktörer. Kammarrätten konstaterar inledningsvis att en allmän förvaltningsdomstols prövning i ett mål som det nu aktuella begränsas till om det varit riktigt av tillsynsmyndigheten att rikta föreläggande mot kommunen. En allmän förvaltningsdomstol kan inte förplikta en tillsynsmyndighet att rikta föreläggande mot någon annan. När det gäller fastighetsägarens eller dennes förvaltares eventuella ansvar anser kammarrätten att det inte kan vara förenligt med den ordning som gäller för domstolsprövning enligt miljöbalken att en allmän förvaltningsdomstol tar ställning till dessa aktörers eventuella ansvar för nedskräpning och eventuell miljöfarlig verksamhet. Med beaktande av de konsekvenser som ett sådant ansvar kan medföra och då dessa aktörer inte på ett naturligt sätt intar en partsställning i den nu aktuella processen anser kammarrätten att det inte heller är lämpligt att en sådan prövning görs av en allmän

6 KAMMARRÄTTEN DOM 6 I STOCKHOLM Avdelning 02 Mål nr förvaltningsdomstol inom ramen för en kommuns överklagande av ett föreläggande med stöd av 4 GRL. Detta särskilt med beaktande av att det är kommunen själv som i sin egenskap av tillsynsmyndighet i första hand ska ta ställning till andra aktörers ansvar enligt miljöbalken och i sådant fall vidta de åtgärder som där föreskrivs. Kammarrätten anser därför att den omständigheten att Jävsnämnden, i sin egenskap av tillsynsmyndighet i nu aktuellt fall, har bedömt att fastighetsägaren eller dennes förvaltare inte är skyldiga att återställa den aktuella platsen och därmed valt att inte vidta åtgärder enligt miljöbalken medför att det inte går att konstatera att skyldigheten ska fullgöras av någon annan enligt lag. Kommunens yttersta ansvar enligt 4 GRL blir därmed aktuellt. Då övriga förutsättningar för ansvar enligt bestämmelsen även är uppfyllda var det korrekt av Jävsnämnden att rikta föreläggande mot kommunen. Överklagandet ska således avslås. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 1). Caroline Beck-Friis Anette Briheim Fällman Erla Björg Thorisdottir kammarrättsråd kammarrättsråd tf assessor ordförande referent

7 Enhet 2 DOM Meddelad i Uppsala Mål nr Bilaga A 1 KLAGANDE Kommunstyrelsen i Tierps kommun Tierp Ombud: Jonas Christensen Ekolagen Miljöjuridik AB Östra Ågatan 53, 5 tr Uppsala MOTPART Jävsnämnden i Tierps kommun Tierp ÖVERKLAGAT BESLUT Länsstyrelsen Uppsala läns beslut den 7 maj 2014, dnr SAKEN Föreläggande enligt lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning DOMSLUT Förvaltningsrätten avslår överklagandet. Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 1853 Kungsgatan måndag fredag Uppsala E-post: forvaltningsratteniuppsala@dom.se 08:00-16:00

8 2 BAKGRUND Stora Enso skog AB inkom den 18 oktober 2012 med en anmälan om nedskräpning i skogen på fastigheten Lundby 1:7 till kommunstyrelsen i Tierps kommun. Bolaget förvaltar den aktuella skogsmarken på uppdrag av fastighetsägaren Bergvik skog väst AB. Jävsnämnden i Tierps kommun beslutade den 25 oktober 2013 att, såvitt nu är av intresse, förelägga Tierps kommun att senast den 15 november 2013 städa bort allt skräp inom området som markerats på bilagt kartblad. Nämnden beslutade också att beslutet skulle gälla omedelbart även om det skulle komma att överklagas. Kommunstyrelsen i Tierps kommun överklagade jävsnämndens beslut till Länsstyrelsen och yrkade att det skulle upphävas. Länsstyrelsen avslog överklagandet vad gäller sakfrågan men ändrade beslutet på så sätt att tidpunkten för när åtgärden ska vara vidtagen flyttades fram till senast den 30 juni Som skäl för beslutet angav Länsstyrelsen bland annat följande. Av handlingarna i målet framgår att det vid inspektion den 12 juni 2013 på fastigheten Lundby 1:7 konstaterades att en betydande mängd skräp fanns utspritt på ett 20 x 40 meter stort område i skogen. Bland annat noterades rester av presenningar, pinnstolar av trä, leksaker, femliters tomma plastdunkar, glasburkar, plastkort, en mindre elmotor, en bilgenerator, bildäck med fälg och rester av bildäck. Av 4 lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, gaturenhållningslagen, framgår att om andra platser utomhus än sådana som avses i 2 där allmänheten får färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats är kommunen skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet om omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Dessa bestämmelser ska inte

9 3 tillämpas om skyldigheten ska fullgöras av någon annan enligt lag eller särskilda föreskrifter. Nedskräpning kan utgöra miljöfarlig verksamhet i miljöbalkens (1998:808) mening under förutsättning att nedskräpningen utgör risk för människors hälsa eller miljön. Med tanke på det avfall som lämnats på platsen bedöms det finnas i vart fall en risk för skada. Enligt miljöbalken får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden som behövs i ett enskilt fall för att säkerställa efterlevnaden av balken. Ett sådant föreläggande ska i första hand riktas mot den som är att anse som verksamhetsutövare i förhållande till den miljöfarliga verksamheten. I vissa fall kan den som förvarar avfall på en fastighet betraktas som utövare av miljöfarlig verksamhet och därmed bli ansvarig för att vidta åtgärder. När det gäller de fall där avfall lämnas på en fastighet av annan än fastighetsägaren har Miljööverdomstolen uttalat att den eller de som dumpat avfall på en fastighet är att betrakta som verksamhetsutövare både avseende uppläggningen av avfallet och den fortsatta förvaringen. Enbart det förhållandet att det förvaras avfall på en fastighet kan inte utan vidare medföra ett ansvar för fastighetsägaren, utan det måste tillkomma någon omständighet för att fastighetsägaren ska kunna göras ansvarig, till exempel att fastighetsägaren har accepterat verksamheten. Någon ansvarig för nedskräpningen har inte gått att fastställa i ärendet. Frågan är då om ägaren till marken är skyldig enligt miljöbalken att städa bort skräpet. Klaganden har bland annat hänvisat till ett antal tidningsartiklar. Enligt artiklarna har markägaren i samråd med kommunen anvisat den aktuella platsen till bärplockarna. Den omständigheten att markägaren inte har försökt att avhysa bärplockarna kan inte anses innebära att markägaren direkt eller indirekt har medverkat till eller medgivit att avfall dumpats på plat-

10 4 sen. Med beaktande av den nedskräpning som har skett under tidigare år finner Länsstyrelsen att markägaren genom att istället anvisa en plats där kommunen placerat ut containrar snarare synes försökt förhindra att fastigheten skräpas ned. Omständigheterna bedöms vara sådana att markägaren inte kan anses ansvarig för den nedskräpning och den förvaring av skräp som skett på fastigheten. Det finns inte heller skäl att ifrågasätta nämndens uppgifter att nedskräparna inte kan återfinnas. Skäl att upphäva nämndens beslut föreligger därför inte. YRKANDEN Kommunstyrelsen i Tierps kommun överklagar beslutet och yrkar i första hand att beslutet ska upphävas. I andra hand yrkas att tiden för när åtgärden ska vara vidtagen ska flyttas fram till senast fyra månader efter det att beslutet har vunnit laga kraft. Till stöd för överklagandet anför kommunstyrelsen bland annat följande. I första hand bedöms 4 gaturenhållningslagen inte vara tillämplig eftersom ansvar för att städa skulle och kunde ha riktats mot nedskräparen. Vid de tidpunkter som markägaren respektive jävsnämnden fick kännedom om nedskräpningen var det fullt möjligt att identifiera vem som skräpat ned. Namnen på vissa av bärplockarna var tidigt kända, liksom deras ursprung och utseende, vilket framgår av de i målet bifogade tidningsartiklarna. Av dessa framgår även att markägaren/förvaltaren besökt lägren under den tid som de beboddes av bärplockare och att man fört samtal med de boende. Att markägaren eller jävsnämnden inte då de fick kännedom om nedskräpningen valde att kräva dem på städning eller att det när dessa personer lämnade landet kan ha blivit svårt att finna dem ändrar inte bedömningen att det är de som skräpat ned som borde städa. Det vore orimligt om en markägare skulle kunna övervältra ansvaret för uppstädning mot kommunen genom att underlåta att kräva dem som skräpade ned när möjligheten fanns. Det kan inte heller vara rimligt att övervältra ansvaret på kommunen genom att markäga-

11 5 ren/förvaltaren gör en formell anmälan först efter det att de som skräpat ned har flyttat från platsen. Jävsnämnden som tillsynsmyndighet har dessutom ett visst efterforskningsansvar vad gäller att ta reda på vem som skräpat ned. Det finns dock inget som tyder på att jävsnämnden har gjort några sådana efterforskningar. Kan jävsnämnden inte påträffa dem som verkligen skräpat ned måste markägaren/förvaltaren istället anses som ansvarig för nedskräpningen. Genom att ha anvisat plats åt dem och genom att ha avstått från att avhysa dem har markägaren/förvaltaren bidragit till den verksamhet som skräpat ned. Den omständigheten att markägaren har placerat ut sopcontainrar måste ses som en bekräftelse från markägaren på att denne upplät platsen för tillfälligt boende. Eftersom allemansrätten endast tillåter kortvariga övernattningar utan att markägaren tillfrågas måste det med hänsyn till omfattningen och antalet boende funnits någon form av medgivande från markägaren. Dessutom har de boende även brutit mot allemansrätten på andra sätt, det vill säga skadegörelse enligt brottsbalken, och eftersom markägaren inte reagerade på detta genom att försöka avhysa de boende måste det ha funnits någon form av i vart fall tyst medgivande från markägarens sida. I andra hand ska anhopningen av avfall på platsen betraktas som ett så kallat förvaringsfall, en pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken. Utövare för en sådan verksamhet är i första den som bidragit med avfallet och i andra hand markägaren. För att dessa bestämmelser ska vara tillämpliga krävs att det föreligger en risk för att marken förorenas eller för människors hälsa. Den mindre elmotor, bilgenerator samt sex bildäck som påträffats bland skräpet innebär en risk på sikt för att föremålen kommer att läcka föroreningar till den underliggande marken som då förorenas.

12 6 Såväl generatorn som motorn kan innehålla oljor och tungmetaller och gummiblandningen i bildäck kan vara giftig. Även i detta fall går det att knyta någon eller några till verksamheten eftersom verksamhetsutövarna inte är okända. I andra hand inträder markägaren som verksamhetsutövare och därmed som ansvarig för att området städas upp. Markägaren har i vart fall indirekt bidragit till den verksamhet som genererade det aktuella skräpet, av de skäl som anges ovan, det vill säga genom att markägaren har anvisat bärplockarna lämpliga platser för läger, ha underlåtit att avhysa de boende i lägret, att ställa dit sopcontainrars samt eftersom markägaren anmälde nedskräpningen långt efter att bärplockarna övergivit lägret. Miljööverdomstolens avgörande i dom M (SCVA-målet åberopas härför. Dessutom är 4 gaturenhållningslagen inte tillämplig eftersom lägret användes som bostad för ett flertal personer under ett antal månader. Därför måste det ha existerat hemfrid, varför allmänheten inte har kunnat färdas dit fritt. Föreläggande enligt 4 gaturenhållningslagen är därför inte rättsligt möjligt. Sammanfattningsvis skulle jävsnämnden ha riktat sitt föreläggande mot de som skräpade ned, det vill säga bärplockarna, och i andra hand mot markägaren. Jävsnämnden bestrider bifall till överklagandet och yrkar att Länsstyrelsens beslut fastställs. Till stöd för sin talan anför nämnden bland annat följande. Inför säsongen 2012 bestämde markägaren, Bergvik skog väst AB, i samråd med polismyndigheten Tierps kommun, att anvisa två platser för de utländska bärplockarna att slå läger på. Samrådet skedde vid ett möte den 30 maj 2012 där kommunen representerades av bygg- och miljöchef, soci-

13 7 alchef och en socialsekreterare. Senare bidrog kommunen med översättning till bulgariska av de informationsblad som anslogs och delades ut. Från den 12 juli till den 14 augusti 2012 hade representanter för markägaren, polismyndigheten och Tierps kommun återkommande samrådsmöten för att förebygga och hantera problem. Från kommunen deltog oftast kommunchefen, samhällsbyggnadschefen, en miljö- och hälsoskyddsinspektör och en socialsekreterare. Kommunens miljökontor fick under tiden juli oktober 2012 på olika sätt kännedom om cirka tolv lägerplatser för bärplockare inom ett tio kvadratkilometer stort område mellan Mehedeby och Tierp. Uppskattningar av det totala antalet utländska bärplockare i området varierade mellan På en av de anvisade platserna bodde som mest några hundra personer. Det var denna lägerplats som fick den huvudsakliga uppmärksamheten i massmedia, och det är på denna plats som UNT har tagit fotot på den namngivna serbiska bärplockare som presenteras i en nyhetsartikel den 18 juli De övriga lägerplatserna var mycket mindre. Från mitten av oktober 2012 städades de kända lägerplatserna efter en överenskommelse om ansvarsfördelningen mellan Tierps kommun och markägarens förvaltare Stora Enso. Det nu aktuella lägret låg fem km söder om det stora lägret och har inte varit känt av tillsynsmyndigheten innan markägarens förvaltare, Stora Enso, anmälde nedskräpningen den 18 oktober Kommunen har hävdat att nedskräparna var kända. Som framgår ovan finns det dock inget som kopplar den person som intervjuats i UNT till det nu aktuella lägret. Eftersom lägret blev känt först i oktober, när alla bärplockare lämnat området, fanns inga möjligheter att försöka koppla någon person till nedskräpningen.

14 8 Att markägaren har anvisat två platser är ostridigt. Att markägaren därigenom skulle ha bidragit till nedskräpningen ter sig dock långsökt då den aktuella platsen ligger fem km från de anvisade lägerplatserna. Det var tvärtom ett uttalat syfte med åtgärden att försöka minska bland annat nedskräpningsproblem. Att markägaren inte fullföljde planerna om avhysning i juli påverkar inte heller bedömningen, eftersom det aktuella lägret inte var känt, och kanske inte ens fanns, vid den tiden. I andra hand hävdar kommunen att markägaren är ansvarig för förvaring av avfall genom att indirekt ha godkänt nedskräpningen. Det ska ha skett dels genom att anvisa lägerplatser, dels genom att avstå från att avhysa de boende. Att anvisa två lägerplatser hade som ett uttalat syfte att motverka att andra platser skulle komma att användas. Detta kan inte ses som ett accepterande, vare sig att platsen skräpades ned eller av att läger sattes upp på andra platser än de två anvisade. De planerade avhysningarna skulle inte ha haft någon direkt effekt på den aktuella lägerplatsen om de genomförts, eftersom den inte blev känd förrän i oktober och således inte skulle ha omfattats av åtgärderna. Inte heller innebär det någon acceptans av nedskräpning i allmänhet att avstå från avhysningsåtgärderna; ett av problemen med avhysning, som togs upp på samrådsmötena, var att avhysning från en plats troligen bara skulle medföra att det lägret flyttades till en annan plats. Vidare gäller 4 gaturenhållningslagen ansvarsfördelningen efter att nedskräpning har skett. När tältlägret användes var bestämmelserna heller inte tillämpliga eftersom det då skulle ha gått att rikta krav mot nedskräparen. Kommunens hänvisning till hemfridsreglerna i tältlagret påverkar inte tilllämpligheten av 4 gaturenhållningslagen i nu aktuellt hänseende.

15 9 Kommunstyrelsen bemöter i yttrande jävsnämndens anförande med bland annat följande. Jävsnämnden har inte bestridit kommunstyrelsens invändning att markägaren kände till det aktuella lägret innan oktober Genom intyg från Maj-Britt Lundberg, chef för fysisk planering i Tierps kommun tillika ledamot av den så kallade bärplockargruppen den aktuella sommaren, kan visas att förvaltaren Stora Enso i vart fall den 10 juli 2012 kände till det aktuella lägret. Detta eftersom Maj-Britt Lundberg den 10 juli 2012 efter förfrågan fick en kartbild av anställd vid Stora Enso. På denna kartbild är det aktuella lägret markerat. Dessutom har Yvette Axelsson, kommunchef i Tierps kommun tillika deltagare på samrådsmötena, tillstått att det inte är korrekt att markägaren inte kände till det aktuella lägret förrän i oktober, utan uppgett att även det nu aktuella lägret diskuterades. Även om det i dagsläget inte går att anträffa de som skräpade ned på den aktuella platsen måste det avgörande vara om markägaren eller dennes förvaltare vid något tillfälle hade kunnat få fatt i dem, till exempel när de befann sig i Sverige. Markägaren samt tillsynsmyndigheten hade under perioden juli oktober 2012 möjlighet att rikta krav mot de personer som fanns på plats i lägren. Eftersom markägaren av någon anledning valde att inte kontakta denna person/dessa personer kan inte ansvaret övergå till kommunen. DOMSKÄL Frågan i förevarande mål gäller vem som har ansvaret för att städa upp den nedskräpning som har skett i ett före detta tältläger på ett område i Tierps kommun. Det aktuella området förvaltas av Stora Enso skog AB på uppdrag av fastighetsägaren Bergvik skog väst AB. Inledningsvis konstaterar förvaltningsrätten att det aktuella lägret städades den 23 juni Förvaltningsrätten gör dock bedömningen att kommunsstyrelsen trots det har ett berättigat intresse att få frågan prövad i sak, eftersom det av utredningen framkommit att frågan om nedskräpning varit

16 10 återkommande i Tierps kommun. Det kan även vara av vikt för kommunen att få frågan prövad med hänsyn till eventuella ersättningsanspråk. Jävsnämnden i Tierps kommun har riktat ett föreläggande mot kommunstyrelsen i samma kommun att städa upp det nedskräpade området. Föreläggandet har fattats med stöd av 4 och 12 gaturenhållningslagen. I 4 gaturenhållningslagen anges att om andra platser utomhus än som avses i 2 där allmänheten får färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Dessa bestämmelser ska inte tilllämpas, om skyldigheten ska fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter. Av 2 samma lag framgår att ovanstående bestämmelse gäller andra platser än gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (2010:900) och för vilka kommunen är huvudman. Enligt 12 samma lag får kommunen besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut. Blir ett föreläggande eller förbud inte åtlytt får kommunen låta vidta åtgärder på den ansvariges bekostnad. Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas. Av ovanstående bestämmelser kan förvaltningsrätten dra slutsatsen att jävsnämnden har haft rättsligt stöd när föreläggandet utfärdades. Det är fråga om en plats utomhus där allmänheten får färdas fritt och det är inte en sådan plats som avses i 2 gaturenhållningslagen. Parterna är överens om

17 11 att den aktuella platsen har skräpats ned. Kommunen är därmed skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. För att se till att detta sker kan kommunen utfärda ett föreläggande. Dock uppställer dessa bestämmelser ett undantag, nämligen att om skyldigheten ska fullgöras av någon annan enligt lag, annan författning eller särskilda föreskrifter ska gaturenhållningslagen inte tillämpas. Förvaltningsrätten har därför att pröva om några andra föreskrifter är tillämpliga som tar sikte på skyldigheten att städa upp det aktuella området. Så som både jävsnämnden och kommunstyrelsen har anfört skulle annan tillämplig lag kunna vara miljöbalkens bestämmelser. Enligt 15 kap. 30 miljöbalken är nedskräpning utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller tillsyn till förbjuden. Enligt 29 kap. 7 samma lag döms den som bryter mot 15 kap. 30 till böter eller fängelse. Nedskräpning kan även utgöra miljöfarlig verksamhet i miljöbalkens mening ifall denna nedskräpning medför olägenhet för människors hälsa eller för miljön enligt 9 kap. 1 miljöbalken. Det kan även vara fråga om miljöfarlig verksamhet ifall nedskräpningen kan leda till förorening av den underliggande marken. Inledningsvis finner förvaltningsrätten att den nedskräpning som har skett på platsen är att betrakta som miljöfarlig verksamhet eftersom en stor del av de föremål som hittades kan medföra olägenhet för miljön. Vad gäller vissa av dessa föremål, så som en mindre elmotor, en bilgenerator samt bildäck med fälg och rester av bildäck, kan nedskräpningen av dessa leda till förorening av den underliggande marken. I första hand är det den eller de som tippat avfallet på fastigheten som är att anse som verksamhetsutövare, både vad avser själva uppläggningen av

18 12 avfallet och den fortsatta förvaringen. Det är således de bärplockare som var bosatta i lägret som i första hand bär ansvaret för nedskräpningen. Kommunstyrelsen har anfört att markägaren liksom jävsnämnden kände till vilka dessa personer var innan samma personer flyttade från det aktuella lägret, och att markägaren och jävsnämnden därför hade kunnat kräva att de städade upp. I denna del gör förvaltningsrätten följande bedömning. De personer som bodde i det aktuella lägret har flyttat. Det är oklart var de nu befinner sig. Det är vidare högst oklart vilka av alla dem som bodde i det aktuella lägret som är ansvariga för att ha lämnat det avfall som finns kvar. Därför är det inte längre möjligt att utkräva ansvar av de som är ansvariga för att ha lämnat avfallet i det före detta lägret. Ifall verksamhetsutövarna inte går att finna är frågan därefter huruvida markägaren ska betraktas som verksamhetsutövare och därmed vara ansvarig för de åtgärder som krävs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Förvaltningsrätten noterar härvid att samtliga parter i målet har åberopat Miljööverdomstolens dom den 11 december 2006, mål nr M I detta mål uttalade domstolen bland annat följande. Enbart det förhållandet att det förvaras avfall på en fastighet kan inte utan vidare medföra ett ansvar för fastighetsägaren. Det måste tillkomma någon omständighet för att fastighetsägaren ska kunna göras ansvarig, till exempel att fastighetsägaren accepterat verksamheten. En annan omständighet som skulle kunna medföra ett ansvar kan vara att fastighetsägaren vid förvärvet av fastigheten upptäckt att det förvarades avfall på den eller borde upptäckt det (se RÅ 1997 ref. 12). Det förhållandet att en fastighetsägare inte vidtar några åtgärder för att motverka miljöriskerna med en förvaring, även om den orsa-

19 13 kats av annan, skulle möjligen också kunna utgöra en sådan omständighet som medför ett principiellt ansvar för ägaren. Domstolen fann i målet att markägaren varken direkt eller indirekt medverkat till eller medgivit att avfallet tippats på området. Dessutom hade avfallet lagts upp efter att markägaren förvärvat fastigheten. Bolaget hade också uppmärksammat avfallet genom att ta kontakt med miljö- och byggnämnden. Utifrån ovanstående dom måste således någon omständighet tillkomma för att fastighetsägaren ska kunna göras ansvarig, till exempel att fastighetsägaren accepterat verksamheten. Av utredningen framgår att markägaren i samråd med polismyndigheten Tierps kommun bestämde att anvisa två platser för utländska bärplockarna att slå läger på. Kommunen var närvarande vid mötet. Vidare framgår av utredningen att representanter för markägaren, polismyndigheten och Tierps kommun återkommande hade samrådsmöten för att förebygga och hantera problem från den 12 juli till den 14 augusti Jävsnämnden har även uppgett att kommunens miljökontor under tiden juli oktober 2012 på olika sätt fick kännedom om cirka tolv lägerplatser för bärplockare inom ett tio kvadratkilometer stort område mellan Mehedeby och Tierp. Parterna är inte överens om det aktuella lägret var känt av markägaren och/eller kommunen innan oktober Förvaltningsrätten konstaterar att markägaren medverkade i beslut vilket avsåg anvisandet av två lägerplatser. Det aktuella lägret var inte något av dessa två. Det framgår av utredningen att markägaren placerade sopcontainrar i de två lägren. Den omständigheten att markägaren anvisade två platser för upprättande av läger för bärplockarna kan inte enligt förvaltningsrättens mening innebära att markägaren accepterade nedskräpningen. Tvärtom instämmer förvaltningsrätten i Länsstyrelsens och jävsnämndens bedömning att markägaren snarare försökte hantera situationen på ett fördelaktigt sätt genom anvisning av två specifika platser liksom i uppställan-

20 14 det av sopcontainrar. Dessutom framgår av utredningen att kommunen varit delaktig i bosättningen av bärplockarna. Det kan därför inte vara enbart markägarens ansvar att hantera bosättning såväl som den därav följande nedskräpningen vid en sådan situation som var för handen. Särskilt inte när nedskräpningen gäller ett annat läger än de läger som markägaren och kommunen anvisade plats åt. Förvaltningsrätten finner vidare att det inte är av vikt huruvida markägaren kände till det nu aktuella lägret innan oktober 2012 för en bedömning av markägarens ansvar som verksamhetsutövare. Snarare framgår av kommunstyrelsens anförande att markägaren och kommunen samarbetade kring situationen och delade information sinsemellan om lägren och dess utbredning. Den omständigheten att markägaren inte avhyste de bosatta kan inte heller av förvaltningsrätten anses innebära att markägaren accepterade nedskräpningen. Detta med hänsyn till de särskilda omständigheterna kring bosättningen av bärplockarna och till det kontinuerliga samarbetet i frågan mellan kommunen och markägaren. Mot bakgrund av ovanstående finner förvaltningsrätten att markägaren inte är att betrakta som verksamhetsutövare i förevarande mål. Därmed kan markägaren inte anses ansvarig enligt miljöbalkens bestämmelser. Vid sådant förhållande är gaturenhållningslagens bestämmelser tillämpliga. Enligt dessa är kommunen ansvarig för att åtgärda nedskräpning inom dess område. Förvaltningsrätten har ovan funnit att kommunens tillsynsmyndighet med stöd av gaturenhållningslagen får utfärda förelägganden för gaturenhållningslagens efterlevnad. I förevarande mål är jävsnämnden tillsynsmyndighet. Förvaltningsrätten finner med hänsyn till vad som ovan anförts att det föreläggande som jävsnämnden har utfärdat är i enlighet med gällande rätt. Inget har framkommit som ger anledning att anse att föreläggandet skulle vara oskäligt.

21 15 Jävsnämnden har uppgett att det aktuella området städades den 23 juni 2014 av Tierps kommun. Därmed saknas skäl att förlänga tidsfristen för när städningen ska vara utförd såsom kommunsstyrelsen yrkat i andra hand. Förvaltningsrätten finner således att överklagandet ska avslås. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga (DV 3109/1A) Annika Lowén rådman I avgörandet har även nämndemännen Linnea Edstam, Jan G Fäger och Bertil Petersson deltagit. Målet har handlagts av Maria Davidsson.

22 Bilaga 1 Bilaga HUR MAN ÖVERKLAGAR - PRÖVNINGSTILLSTÅND DV 3109/1A Producerat av Domstolsverket Den som vill överklaga förvaltningsrättens beslut ska skriva till Kammarrätten i Stockholm. Skrivelsen ska dock skickas eller lämnas till förvaltningsrätten. För att kammarrätten ska kunna ta upp Ert överklagande måste Er skrivelse ha kommit in till förvaltningsrätten inom tre veckor från den dag då Ni fick del av domen/beslutet. Om beslutet har meddelats vid en muntlig förhandling, eller det vid en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag domstolens beslut meddelades. Om sista dagen för överklagande infaller på lördag, söndag eller helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton räcker det att besvärshandlingen kommer in nästa vardag. Om klaganden är en part som företräder det allmänna, ska överklagandet alltid ha kommit in inom tre veckor från den dag beslut meddelades. För att ett överklagande ska kunna tas upp i kammarrätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Kammarrätten lämnar prövningstillstånd om 1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till, 2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till, 3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Om prövningstillstånd inte meddelas står förvaltningsrättens beslut fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till kammarrätten varför man anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla 1. Klagandens person-/organisationsnummer, postadress, e-postadress och telefonnummer till bostaden och mobiltelefon. Adress och telefonnummer till klagandens arbetsplats ska också anges samt eventuell annan adress där klaganden kan nås för delgivning. Om dessa uppgifter har lämnats tidigare i målet och om de fortfarande är aktuella behöver de inte uppges igen. Om klaganden anlitar ombud, ska ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges. Om någon person- eller adressuppgift ändras, ska ändringen utan dröjsmål anmälas till kammarrätten. 2. den dom/beslut som överklagas med uppgift om förvaltningsrättens namn, målnummer samt dagen för beslutet, 3. de skäl som klaganden anger till stöd för en begäran om prövningstillstånd, 4. den ändring av förvaltningsrättens dom/beslut som klaganden vill få till stånd, 5. de bevis som klaganden vill åberopa och vad han/hon vill styrka med varje särskilt bevis. Adressen till förvaltningsrätten framgår av domen/beslutet.

23 Bilaga B Bilaga HUR MAN ÖVERKLAGAR Den som vill överklaga kammarrättens avgörande ska skriva till Högsta förvaltningsdomstolen. Skrivelsen ställs alltså till Högsta förvaltningsdomstolen men ska skickas eller lämnas till kammarrätten. Överklagandet ska ha kommit in till kammarrätten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om beslutet har meddelats vid en muntlig förhandling, eller det vid en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag domstolens beslut meddelades. Tiden för överklagande för det allmänna räknas dock från den dag beslutet meddelades. Om sista dagen för överklagande infaller på en lördag, söndag eller helgdag, midsommar-, jul- eller nyårsafton, räcker det att skrivelsen kommer in nästa vardag. För att ett överklagande ska kunna tas upp i Högsta förvaltningsdomstolen krävs att prövningstillstånd meddelas. Högsta förvaltningsdomstolen lämnar prövningstillstånd om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas eller om det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Om prövningstillstånd inte meddelas står kammarrättens beslut fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen varför man anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla följande uppgifter; 1. den klagandes namn, person-/organisationsnummer, postadress, e-postadress och telefonnummer till bostaden och mobiltelefon. Dessutom ska adress och telefonnummer till arbetsplatsen och eventuell annan plats där klaganden kan nås för delgivning lämnas om dessa uppgifter inte tidigare uppgetts i målet. Om klaganden anlitar ombud, ska ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.om någon person- eller adressuppgift ändras är det viktigt att anmälan snarast görs till Högsta förvaltningsdomstolen 2. det beslut som överklagas med uppgift om kammarrättens namn, målnummer samt dagen för beslutet 3. de skäl som klaganden vill åberopa för sin begäran om att få prövningstillstånd 4. den ändring av kammarrättens beslut som klaganden vill få till stånd och skälen för detta 5. de bevis som klaganden vill åberopa och vad han/hon vill styrka med varje särskilt bevis. DV 681 Formulär 1