Yvonne Hirdman läser Olof Palme: Olof Palme, 45 år gammal ( ), SAP:s ordförande och Sveriges statsminister

Transkript

1 Yvonne Hirdman läser Olof Palme: Olof, Hulda och jag en tvåstegsanalys Personer: Olof Palme, 45 år gammal ( ), SAP:s ordförande och Sveriges statsminister sedan Hulda Flood, död sedan fyra år tillbaka ( ), SAP:S första kvinnliga partisekreterare, satt i första kammaren ett år på fyrtiotalet, skrev 1939 en bok om det Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Yvonne Hirdman, 29 år gammal (1943 -), medlem av Grupp åtta sedan 1971, (grupp Bollmora), doktorand i historia, kommer att analysera socialism och feminism i olika artiklar och böcker, först i boken Kön, makt medborgarskap, där Friedrich Engels feminism analyseras, senare i artikeln Den socialistiska hemmafrun som handlar om det socialdemokratiska kvinnoförbundet och frågan om hemarbete mellan och i boken Med kluven tunga, där LO:s efterkrigshistoria granskas utifrån ett genusperspektiv. Då: Hur gamla Hulda och jag osynliga, andelika står där och tjuvlyssnar på Palmes inlägg denna oktoberdag Hur hon, Hulda, skulle tro att hon hamnat i himmelriket: han där, den unge partiledaren, säger ju som det är och säger det i ansiktena på partikongressens sura maktgubbar: jo, kvinnor drabbas av påtagliga orättvisor och inte bara det: det är bra, säger han, det är bra att kvinnor engagerar sej! Att de bråkar! Att de vill något! För den gamla kvinnoagitatorn märkliga ord, hon som så ofta blivit tillrättavisad, avfärdad, den där gesten: move over little lady. 70 Tidskrift för genusvetenskap nr

2 Och sedan kommer Olof Palme med den verkligt eleganta, den storslagna lösningen: två flugor i en smäll, mantrat, det som ska ligga som de breda, bärande golvtiljorna i jämställdhetens nya hus: 1: jämställdhet måste grundas i a r b e t s l i ve t 2: samhället måste formas efter en arbetsdelning byggd på jämlikhet mellan män och kvinnor Men det är ju underbart, tänker den återuppståndna Hulda Flood jag drömmer, detta parti som varit så njuggt gentemot oss kvinnor; som till en början förvägrade oss ett eget kvinnoförbund och som sedan alltid hotade med att det borde lösas upp; som inte ville släppa till pengar för att agitera bland proletärkvinnorna; som ville räkna oss som halva medlemmar; som hänvisade oss till hemmet inreda folkhemmet. Jo pyttsan, var enda gång vi kom med förslag hänvisades de till den utopiska vinden eller det kunde också hända så tog man förslagen men då hade vi inte längre något att säga till om, som i befolkningspolitiken. Ett hukande litet kvinnoförbund har man allt varit med den försynta tidningen Morgonbris som huvudorgan. Bara jämför med de unga männens olika kamporgan: Stormklockan! Brand! Ett bittert leende skulle ha dragit över hennes ansikte om hon haft något fast det skulle hon aldrig erkänna. Det är underbart, tänker hon tvärtom. Ett samhälle format efter en arbetsdelning byggd på könens jämlikhet. Det, tänker Hulda Flood, det är socialism. Men jag anno 1972 lyssnar med ett slags feministiskt filter och skeptiskt sinne. Jasså, vi drabbas av orättvisor! Så snyggt att förvandla manligt förtryck till en passiv verbform drabbas, ungefär som av en förkylning kan tro, ha! Och vad säger Palme egentligen? Han säger att det krävs en utbyggd social omsorg. Det är lite vagt uttryckt, men det innebär att offentlig sektor ska expandera: utbyggd barnomsorg, utbyggd social service. Och vem, tänker jag ironiskt, vem ska stå för den? Kvinnor förstås. Hemmafruarna, som ju ändå vet hur man gör när man tröstar en unge, när man lägger första förband, när man slevar upp gröt Palme har kilat in en tredje punkt också, efter arbetsliv och omvandlat samhälle den är ditsatt, liksom efteråt i manuskiptet: Samhället präglas i dag av värderingar som i långa stycken diskriminerar kvinnorna, hindrar dem i deras strävan till frigörelse. Här tror jag att Hulda Flood och jag skulle snörpa lite syrligt på munnen båda två. Samhället, jo du Olof, skulle vi tänka, och vad tror du det består av då? Och sen skulle hon och jag utbyta den där sortens feministiska blickar där man himlar med ögonen, när Olof Palme tar upp den politiska representationen ännu femtio år efter rösträtten, så usel! Kvinnorna, säger han, måste kraftigt öka sin egen aktivitet politiskt och fackligt. Och så kommer det: Vår uppgift är att helhjärtat stödja dem. Vi:et. Normen. Så gör han åter en liten tillbakablick i SAP:s historia, liksom för att ta sats --- det börjar lite mjukt att kvinnofrågan aldrig isolerats inom SAP (lögn, tänker Tidskrift för genusvetenskap nr

3 jag, superlögn Palme! Även Hulda får något vemodigt i ögonen), det fortsätter med att kvinnor uppfattat sin kamp för likaberättigande som en allmän kamp för socialism. Nog för att de har försökt, tänker jag, men Men poängen har ständigt varit, och är så nu också, att kön måste in i klass för att kvinnors situation, villkor ska beaktas överhuvudtaget. vad fick de för det? Försöken att tillämpa socialismens ideologi på de kvinnospecifika områdena hem, hushåll, sex föll aldrig väl ut det var damn you if you do, damn you if you don t (som med fru Anderssons missfoster motionen från Norrköpings socialdemokratiska kvinnoklubb som ville att män som övergav kvinnor de gjort med barn skulle behandlas som strejkbrytare). Kvinnors kamp har varit ett led i socialismens kamp, säger Palme. En grundläggande princip som vi hållit fast vid. Så kan man också berätta historien, tänker jag. Men poängen har ständigt varit, och är så nu också, att kön måste in i klass för att kvinnors situation, villkor ska beaktas överhuvudtaget. Klass går före kön. Det har varit mantrat sedan rörelsen bildades Nu börjar kvinnor bli ett slags klass (så säger han ju inte men det är så det blir) genom att kvinnor förvarvsarbetar mer och mer ett resultat, säger Palme, av ett samspel mellan kvinnors ökade medvetenhet och fackliga och politiska åtgärder. Kvinnolöner har lyfts upp (och det tog bara 20 år under bästa högkonjunktur av världens starkaste fackföreningsrörelse att införa likalön, muttrar jag argt), särbeskattning införts, utbildningsväsendet byggts ut, daghem har börjat byggas. Den socialistiska reformismen älskar listor Sen börjar han markera mot två kvinnorörelser i tiden. Den ena är hemmafruarna som oroligt börjat inse att de håller på att försvinna, likt ekarna på västkusten som deras taleskvinna, socialdemokraten Nancy Eriksson skrev 1964 (Bara en hemmafru). Nej, vi vill varken förbjuda man eller kvinna att vara hemmaman eller hemmafru, säger Palme, som lärt sig hur en slipsten ska dras efter tio års könsrollsdebatt varken man eller kvinna. Vi vill ha verklig valfrihet. Här är vi alla tre eniga, Palme, Hulda och jag: inte den valfrihet som fanns under femtiotalet och som innebar att det i pricnip bara fanns en väg att välja för kvinnor: att bli just hemmafruar. Ta bort hindren, säger han vidare, då får vi verklig valfrihet. En gammal Alva Myrdal-tanke. Ta bort det hindersamma med barn, ta bort hinder på arbetsmarknaden. Den andra kvinnorörelsen han markerar mot är Grupp åtta. Ja, han säger inte att det är Grupp åtta. Han säger att trögheten i förändringen får kvinnor att bli förtvivlade och isolera sig, att särorganisera sig. Isolerade grupper, säger han. Inte bra. Fast han visar en viss förståelse. Nej, säger han, och lägger därmed ner den tredje plankan i jämställdhetens hus: jämställhetskravet ska bäras fram av män och kvinnor gemensamt, inom en stor folkrörelse. 72 Tidskrift för genusvetenskap nr

4 Alltså: 1: frigörelsen sker i arbetslivet 2: samhället måste formas efter en arbetsdelning byggd på jämlikhet mellan män och kvinnor 3: det ska ske genom att män och kvinnor gemensamt ska arbeta för jämställdhet ( inom arbetarrörelsen) Där lämnar vi partikongressen. Hulda återvänder till sin grav, jag till mitt skrivbord. Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor tillsätts blott ett par månader senare och den läggs under statsrådsberedningen för snabba, operativa aktioner. Och ordet fixeras: det handlar inte om jämlikhet mer mellan kön. Det handlar från och med nu om jämställdhet. Så får svenskan två ord för två olika former av frigörelse: klassens (jämlikhet) och könens (jämställdhet). Nu: Jag undrar om det har med åldern att göra. Men nu (snart oktober 2011), när jag läser om Palmes tal börjar jag känna som (jag inbillar mig att) Hulda Flood kunde ha känt: men det är ju underbart! Åjo, nog ser jag fortfarande hur genuslogikerna liksom strukturerar Palmes tal: hans radikala mantra att kvinnors frigörlelse ska omvandla samhället som leder till offentlig sektors utbyggnad och skapandet av en särskild kvinnlig arbetsmarknad en ny segrergeringslogik alltså. Och detta vi! Vad ska vi göra? För att bistå dem? Den manliga normens logik som helt självklart genomsyrar hans tal. Och var är männens del i orättvisorna, som gör att kvinnor blir så förtvivlade att de särorganiserar sig? Här finns en implicit oartikulerad grundsyn där män inte finns med i förtryck/underordning av kvinnor de som drabbas drabbas av samhället, av värderingar. Förvisso. Men han hade inte behövt! tänker jag nu. Kvinnokampen som det då hette rasade runt om i västvärlden, i USA och England, i Tyskland för att inte tala om Italien. Den avsatte mest isolerade aktioner och radikala ord. Genom att den starka svenska (och norska!) arbetrrörelsen lyfte in frågan i den allmänna politiken slog två flugor i en smäll skapades en institution, ett hus, där frågan härbärgerades. Detta hus som under sin historia ständigt varit utsatt för samma slags utopistiska feministiska kritik som jag hade inför Palme 1972 den feministiska skärvan i ögat Och därtill motsättningar från samhället och värderingarna. Han hade inte behövt lyssna till socialdemokratins nyväckta kvinnoförbund det var inte första gången de blivit överkörda. Han hade inte behövt bry sig om folkpartiets individualistiska rättvisefeminism som började ta form under sextiotalet. Han hade absolut inte behövt lyssna till de arga grupp åttorna, den Tidskrift för genusvetenskap nr

5 andra vågens feminister så inflytelserika var de nu ändå inte. Han hade inte behövt lägga den nya delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män under statsrådsberedningen. Att han gör det, kan vi naturligtvis analysera som ett manipulativt drag: att använda sig av kvinnofrigörelsen för att bygga ut offentlig sektor som jag gjorde i min bok om LO. Det är ingen felaktig analys men den har en svaghet: den lämnar därhän det som jag nu hör, men som då var ett bakgrundsbrus som vi alla (nästan) inte hörde för det var så självklart: den socialistiska visionen. Men den är ju underbar! Yvonne Hirdman är professor emerita och affilierad professor vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. E-post: yvonne.hirdman@historia. su.se 74 Tidskrift för genusvetenskap nr