Veteran-VM i Brasilien Är det inte flygstrejk så brinner bussen

Transkript

1 Veteran-VM i Brasilien Är det inte flygstrejk så brinner bussen Redan ifjol hade jag bestämt mig för att åka på Veteran-VM i Brasilien i början av november. Insåg att det troligen skulle vara min enda chans att någon gång komma till Sydamerika. Hur det skulle gå för mig som halvinvalid på orienteringstävlingarna hade mindre betydelse. (Många som inte är orienterare åker ofta på dessa resor bara för att de brukar vara så trevliga.) Även om inte tävlingsresultatet var så viktigt för min del hade jag i alla fall räknat med att ställa upp och sprinten borde jag i alla fall komma runt på inom en timme! Men nu blev det ju inte alls som jag och även många av de verkligen tävlingsinriktade hade förväntat oss. Många resealternativ Sverige var största deltagande nation med över 400 deltagare. De flesta av dessa reste med min arrangör. Beroende på bostadsort inleddes resan från Arlanda, Landvetter eller Kastrup. Eftersom det fanns hela åtta resealternativ beroende på kringarrangemang före och efter tävlingsveckan blev det ett antal grupper med var sin hjälpledare. Jag hade anmält mig till ett alternativ (C) för livsnjutare vi skulle tillbringa de tre sista dagarna på en badort vid kusten i norra Brasilien. (Det fanns alternativ med bl.a. strapatsrika vandringar i Peru. Galapagos hade varit intressant, men då ingick också vandringar som inte passade en skröpelkärring.) Samling i Lissabon Vi C-resenärer -32 stycken- var de sista som avreste från Norden. Vi samlades på flygplatsen i Lissabon sent på kvällen den 29 oktober för en kort bussresa till ett hotell för övernattning inför Atlantflygningen kommande förmiddag. Efter en stund på flygplatsen denna morgon framkommer att det utbrutit en flygstrejk inom det portugisiska flygbolaget TAP, och naturligtvis var vårt plan ett av de drabbade. (Vid sådana här strejker tidigare hade man aldrig dragit in långflygningarna.) Hmm vad gör vi nu? Och det var ju inte bara vår grupp och vår destinations (Porto Alegre) passagerare som var drabbade. Massor med förvirrade passagerare på denna storflygplats. Porto Alegre sjätte raden uppifrån.

2 Samma mat tre gånger om dagen i fyra dagar Vi akterseglade passagerare fick åka med bussar till olika hotell inne i Lissabon. (Något som förstås hotellen gillade. Fullbelagt och ett flygbolag som betalade.) Hotellet var inget att anmärka på. Lite ont om mat första lunchen, men det var ju förståeligt. Sedan blev det gott om käk av alla de slag, allt från sallader, kallskuret och till småvarmt och massor med sliskiga efterrätter och konserverad frukt. Samma mat till frukost, lunch och middag, men det är ju inte meningen att man ska bo fyra dygn på samma hotell! Swimmingpool utomhus och fri wi-fi, så länge man höll sig på bottenvåningen eller utanför i trädgården. Inte den allra varmaste badtemperaturen men jag är ju härdad, även om jag var ung när jag simmade 2000 meter i 14-gradigt vatten för Bronsmagistern. Är det tillräckligt varmt för att bada, undrar de här knattarna. (Jag uppskattade vattentemperaturen till ca 17 grader.) Det är inget fel på Lissabon bara fel tillfälle Vi roade oss så gott vi kunde och gjorde det bästa av situationen. Testade att åka både tunnelbana och spårvagn troligen till en viss irritation hos ortsborna, och såg oss omkring i storstaden. (Det tog ju lite tid när 32 utlänningar som inte kunde ett ord portugisiska och inte hade planerat att ta med Euro, skulle köpa tunnelbanebiljetter i en automat, och på en trång spårvagn hamnade jag framför en stackars äldre dam som blev inklämd på sitt säte.) Vi var även på eftermiddagsutflykt med inhyrd buss till den närliggande 1100-talsstaden Sintra. Vädret kunde vi i alla fall inte klaga på. Det var shorts som gällde. (Jag ådrog mig även ett par skavsår på axeln av det ofrivilliga ryggsäcksbärandet, som sedan utvecklades till infekterade eksem, som jag vid ankomsten till Sverige fick lov att visa upp på första bästa distriktssköterskemottagning i Uppsala. Sköterskan där tyckte i alla fall att det var trevligt att träffa mig, och inte behövde jag betala någon besöksavgift heller!) Akterseglade orienterare köar för att köpa tunnelbanebiljetter i Lissabon. (Det var vår trevlige ledare Hasse som hjälpte oss.)

3 Columbusmonumentet i Lissabon. (Columbus skulle resa från Spanien/Portugal till Asien men hamnade i Sydamerika. Vi skulle resa från Sverige till Sydamerika men hamnade i Portugal. ) Trångt om saligheten när vi åkte spårvagn i Lissabon. Vad vi nu skulle göra där just då! Nog hade vi hellre velat springa den här sprinten det var ju det vi hade betalat för!

4 Lissabon-Brasilien via Frankfurt knappast snabbaste vägen De flesta av oss strandsatta svenskar (ett par danskar och norrmän också på samma resa) blev kvar i Lissabon i drygt fyra dagar. (Ett par i gruppen kom iväg lite tidigare.) Vad som bestämde när/hur vi skulle få åka därifrån var troligen en slump och ett pusslande mellan researrangören som redan befann sig på andra sidan Atlanten och flygbolagen. Sammanlagt gjorde vi akterseglade orienterare Europaturen runt på vägen mellan Lissabon och Brasilien. Några fick åka via Madrid, några via Milano och jag och fyra karlar var ända uppe i tyska Frankfurt vad vi nu skulle göra där! Vid det här laget hade vi missat de två sprinttävlingarna i Porto Alegre och fick nu flyga till Sao Paulo ett 10-tal mil längre norrut för att sedan bussledes ta oss tillbaka inför långdistansen. Då bodde vi i en lite mindre stad, Canela, som ligger en bit utanför Porto Alegre, Strul med kompassen Nu skulle jag äntligen få snöra på mig orienteringsskorna, När man är så långsam som jag får man ju egentligen inte bomma utan bör gå förhållandevis rent. Men jag hade problem med sydkompassen. Den som jag köpte inför orientering i Australien och Nya Zeeland, och det sades att den skulle fungera över hela södra halvklotet. En del som hade sådana kompasser gick det riktigt bra för, även för några som hade en vanlig norra halvklotet-kompass, men jag och många flera med mig hade stora problem med en sådan kompass. På första kvalet tog jag mig runt med nöd och näppe och på det andra var jag verkligen illa ute. Var ute och klafsade en timme i ett träsk som var förbjudet område, men inte markerat som detta på kartan fullständigt livsfarligt! Dessutom började det regna också medan jag var ute på den banan, kom runt med den absolut längsta godkända tävlingstiden. Vid finalen var jag tvungen att bryta då jag efter 55 minuter inte tagit mig till 2:an. Själva kontrollen var en D12-kontroll och vägen dit från 1:an borde normalt sett inte ha vållat mig några större problem. Men kompassen vilseledde mig helt åt fel håll och jag kom tillbaka till det stängselhörn som jag hade som sista säkra på väg mot 1:an. Surt! Som tillbehör till någon av mina gamla kompasser följde det med en karta med olika magnetzoner, och jag minns att det var fem stycken. Vid hemkomsten kollade jag på internet, och det visade sig att Brasilien ligger inom samma magnetzon som mellersta Afrika, och man borde ha haft en kompass anpassad för denna zon om den skulle fungera optimalt. Andra långkvalet och finalen hade samma TC. Inget fel på vädret som ni ser. (Det regnade faktiskt ett tag under andra kvalet.)

5 Det är sällan orienteringsduschar utomlands. Men den här lilla sjön låg bara ett 100-tal meter från TC, och lät man bara bli att kliva ner på bottnen var den fullt badbar. Bussbrand var bara den första incidenten det kom tre till! Morgonen efter långfinalen steg vi upp vid tretiden för att under dagen åka buss 90 mil norrut till Iguazú som är en nationalpark på gränsen mot Paraguay och Argentina. Avsikten med buss istället för flyg var att vi skulle få se en del av den brasilianska landsbygden. Sällskapet transporterades med tre bussar som researrangören vid sin rekognoseringsresa förvissat sig om skulle vara högklassiga, liksom bussbolaget. Efter ca 30 mil började min buss som låg först i konvojen att brinna. Vi stannade vid vägkanten och det ringdes efter en ny buss som skulle komma om half an hour. På svenska betydde detta tre timmar, och att det var en söndag underlättade ju inte. Jag sa att det kunde ha varit värre, det kunde ju ha regnat! Det gäller ju att kunna se det positiva i bedrövelsen. Den nya bussen kom bara upp i 40 km/h i uppförsbackarna så med den hastigheten skulle vi inte hinna fram innan midnatt som planerat, så ännu en ny buss rekvirerades! Inte hade jag räknat med att jag skulle komma hem med foton på en bussbrand. Det gällde att se det positiva! Tänk om det hade regnat när vi tvingades tillbringa tre timmar vid vägkanten i väntan på en ny buss!

6 Strax efter att vår första buss började brinna tappade bussen bakom oss styrningen och körde ut på en åker. Tur det inte var ett stup! Den tredje av sällskapets bussar klarade hela 50 mil innan generatorn pajade! Det skulle inte hinnas få fram en ny buss åt dessa resenärer inom överskådlig tid, så de fick övernatta på ett hotell efter vägen och kom fram till Iguazú mitt på dagen följande dag. (Vi övriga kom fram klockan två på natten.) Tänk att vi lyckades få fyra bussar som alla gjorde sin sista resa innan skroten! Två utlandsresor till Far man till andra sidan jordklotet måste man ju även turista. Iguazú är en nationalpark med ca 260 vattenfall på gränsen mellan Brasilien och Argentina, som anses som världens mäktigaste vattenfall. Men först skulle vi få ännu ett land att besöka. Paraguay gränsar till Brasilien på samma ställe. Dit var vi på promenad över Vänskapens bro. Där på andra sidan väntade en annan=fattigare värld med en gata kantad med försäljningsstånd och försäljare som ville sälja krams och USB-minnen. Vår reseledare Hasse hade hoppats att vi skulle få tag i en T-shirt med texten Republic del Paraguai, men det fanns inga sådana. Inga passtämplar fick vi heller som bevis på att vi varit i landet. På promenad över Vänskapens bro från Brasilien till Paraguay. Det här vattenfallet (från den brasilianska sidan) har jag nu som både omslagsbild på Facebook och skrivbordsbild på datorn.

7 Det bodde massor med sådana här matjagande tvättbjörnar i nationalparken. Papperskorgarna och restaurangernas matbord var favoritställena. Det gällde för turisterna att hålla koll på matsäcken. Playan nästa! Det fanns en del olika alternativ att välja bland vad man ville göra de sista dagarna i Sydamerika. De riktigt konditionsstarka valde två- eller fyradagarsvandringar på Inkaleden i Peru - med eller utan övernattningar med sovsäck i bushen. (Jag har inte koll på hur det gick för vår vän, 96-årige Rune - världens äldste orienterare, på vandringen i Peru!) Ska vi sikta in oss på att göra som Rune kuska runt jordklotet och orientera/vandra som 96-åring? Vi veklingar eller om vi ska kalla det livsnjutare, föredrog tre dagar på playan vid Porto de Galinhas (Recife) 8 breddgrader söder om Ekvatorn. Havets salthalt vet jag inte, men man flöt på rygg utan att röra en fena, och jag uppskattade vattentemperaturen till ca 28 grader! Inte helt fel för att använda ett modernt uttryck! Det var f.ö. där jag ådrog mig min månadslånga vrålförkylning men man får kanske skylla sig själv när man badar utomhus i november! ;)

8 Undrar om dom som badade med tröja tyckte det var kallt i vattnet?! ;) Hur oförskämd får man bli? Anses det inte väldigt fult att utnyttja den som ligger i underläge? Vi kunde ju ingen portugisiska och det stället jag bäst hade behövt detta hade varit på flygplatsen i Recife vid hemresan. Mest nytta hade jag haft av kunna några skällsord och svordomar, men inte ens medresenären som pluggat lite portugisiska hade lärt sig detta. Det var jag och Hans från Örebro som hamnade i fel fålla i säkerhetskontrollen. En j-a karlslok som pladdarade på på portugisiska och snokade igenom våra necessärer inget annat. Några läkemedel/narkotika var han inte ute efter det är ju i och för sig tullens huvudvärk - utan han hängde upp sig på helt lagliga småförpackningar med krämer etc. Man skulle gå tillbaka och i en kiosk köpa en speciell liten plastpåse på 12x14 cm med slits det var slitsen som var sååå viktig för 4 RS, motsvarande 14 kr!. Snacka om att utnyttja situationen! Precis som om dessa krämer skulle bli mindre sprängbenägna i dessa ockerpåsar! Det som inte rymdes i påsen när den var stängd konfiskerades man fick iofs välja! Jag lät gubbjäveln bl.a. behålla en 14 år gammal halvtom tub med solskyddskräm från O-ringen i Hallsberg Vet inte om han fattade men jag sa i alla fall: Go to Hell, you can need it there! Reskamraten Hans hittade inte kiosken med dessa fantastiska påsar utan blev av med alla sina småtuber och flaskor som han hade i necessären. Som tur var hade han en läkemedelsspray på annan plats i handbagaget, så den fick han i alla fall behålla! F-nskapet måste ju ha enormt bra provision på dessa superpåsar! Snacka om att bli f-d! Blir flytande medel mindre sprängbenägna om man stoppar tuberna i en så n här liten plastpåse?!

9 Vi kom i rätt tid tillbaka till flygplatsen i Lissabon och skulle flyga sista vägen tillbaka till Arlanda ett par timmar senare. Det planet blev en timme försenat p.g.a. att en resenär som anslutit från Springtimes resa hade fel namn på biljetten. Detta hade uppdagats hemma redan före avresan hemifrån och skulle vara fixat men det var det inte. F.ö. var min bror Per (boende i Västerås) med på detta plan då han också varit på Springtimes/Friskis&Svettis sista Portugalresa för säsongen. Min bror Per åkte hem med samma plan som jag från Lissabon söndag kväll 16 november. Här väntar vi på bagaget på Arlanda. Tyvärr hade jag blivit inbjuden att under knappt tre dagar besöka en f.d. öviksbo som flyttat till Uppsala. Men detta var ett stort misstag. Jag borde ha bokat nattåget hem på söndagskvällen. (Men det är en annan historia, som jag inte tänker gå in på här!) Text och foto: INGER BRUNE