Kî dijîn li Who lives in

Transkript

1 Mattorna BerättAr

2

3 Vem bor i Kî dijîn li Who lives in Gävle? Archive of research and proposal for public artwork by Anne-Liis Kogan

4 Mötas, dela, lära Mitt första möte med Gävle var online. Jag tittade på videoklipp där Gävle presenterades med alla de ingredienser som en trevlig svensk småstad bör ha. Videoklippen visade medelklasslivets vardag samt aktiviteter som segling, shopping och skidåkning. Ett klipp var på svenska och ett annat på engelska, intressant nog hade man i den engelska versionen valt att ha flera berättarröster med olika accenter, medan det i den svenska versionen talades svenska utan brytning. Varför? Detta blev inledningen till mina efterforskningar kring vem mer som bor i Gävle. Jag kom i kontakt med Turkan Kaya (Kulturum) och Niels Hebert som berättade om en textil-workshop (projektet Tuskaft) som de hade genomfört tillsammans med kurdiska kvinnor i Gävle under Workshopen handlade om vävning och andra textila tekniker, men mest av allt handlade den om integrationen av osynliga kvinnor som levt i Gävle under en längre tid, i vissa fall uppemot 30 år. Osynliga eftersom de inte behärskar svenska och har väldigt begränsade kunskaper om hur det svenska samhället fungerar. Deltagarna träffade bl.a. konstnärer och besökte konstinstitutioner. Kursen var en framgång på flera sätt. Det var ett viktigt initiativ med tydliga och positiva resultat; deltagarna fick ett större självförtroende att ta kontakt med människor utanför den egna kretsen. En fortsättning planerades men kom aldrig till stånd. Denna workshop har fungerat som inspirationskällan till mina undersökningar. Under ett samarbetsprojekt i Estland 2009 deltog jag i genomförandet av en workshop/ offentligt konstverk som hade titeln Art Centre for Dismissed Employees. Kortfattat innebar det en möjlighet för arbeidslösa att göra konst under två veckor. Initiativtagare var en grupp konstnärer, konststuderande och kritiker. Bland en mängd aktiviteter fanns kursen Edit your own life som via diskussion, filminspelning och redigering resulterade i sju historier som utifrån olika bakgrunder och miljöer reflekterade över aktuella sociala problem i landet. Mitt förslag handlar om att möjliggöra den här typen av workshops, såsom att låta textilprojektet fortsätta och kombinera det med de konstnärliga metoder som jag använde i Estland. Jag föreslår att sådana här typer av projekt blir en 4

5 del av Gävleregionens integrationsarbete med invandrade kvinnor som har bott här en längre tid och fortfarande har liten kontakt med samhället. Tanken är att förena konstnärligt arbete med en workshop och på så sätt skapa möjlighet för möten, delande och lärande. En sådan workshop kunde sedan resultera i en utställning på Gävle Konstcentrum eller motsvarande institution. Att finna guider som kan förmedla projektet över kulturella och språkliga gränser skulle vara en central del av mitt arbete. Förslaget rymmer även frågor om vad offentlig konst kan vara och vad invånarna i ett samhälle anser vara viktig och värdefull offentlig konst. Hevnasîn, Parkirin û Hînbûn Hevnasîna min a peşîn bi Gävleya bajaroka delal a Swêdî di ser înternetê de, dema ku min vîdyoyên ku her tiştê derbarê wê de dianî pêş çavan temaşe kiribû, çê bûbû. Vîdyo, derbarê çalakîyên jîyana rojane ya kesên ji rêzê û geşta bi kelekê û xizekê de bûn. Yek ji fîlmên dannasînê bi Swêdî û yê din jî bi Îngilîzî bû. Tiştekî balkêş bû ku di ya Îngilîzî de bi du devokan dublajê kiribûn; hem bi devoka herêmî û hem jî bi ya navneteweyî Di awayê Swêdî de bi tenê devoka Swêdî ya orîjînal hebû. Çima? Ev awa, berê min dabû lêkolîna ji bo dîtina kesên din ên ku li Gävleyê dijîn. Min bi Turkan Kaya (Kulturum)yê û bi Niels Hebertê yên ku behsa sîmînera tekstîlê (projeya Tuskaftê) ya ku bi jinên Kurd re di sala 2010an de li Gävleyê li dar xistibûn pêwendî danî. Sîmîner, derbarê ristin û teknîkên din ên tekstîlê de bû lê bi pirranî jî derbarê entegrasyona jinên nexuya yên ku demeke dirêj hin ji wan bi qasî 30 salan- li Gävleyê jîyabûn de bû. Nexuyabûna wan ji ber zanîna wan a bi tixûb a derbarê Zimanê Swêdî û sîstema Swêdî bû. Ev kurs ji alîyên cûrbecûr ve bi ser ket. Beşdar, çalakîyên cûrbecûr ên wekî hevnasîna bi hunermendan re, serîlêdana dezgehên hunerî û heta mixazeyên tayîkan kirin. Sîmînar wisa kir ku beşdar, bi kesên nenas re têkilî danîn û bi xwe bixwe bêtir bawer bûn. Eşkere ye ku ev tevger bi tevahî ji bo Gävleyê gelekî girîng e. Wisa hatibû plankirin ku ev sîmînar dewam bike lê pêk nehat. Ev awa ji bo lêkolîna min bûbû îlham. 5

6 6

7 Ez di sala 2009an de li Estonyayê di projeyeke hevbeş de hevkarê sîmînerekê/ avakirina hunerên gelî ya bi navê Navenda Hunera ji bo Bêkaran bûm. Ev proje ji bo kesên bê kar di demeke bi dirêjahîya du hefteyan ji bo têkildarbûna bi hunerê re keys bû. Gelek hunermend, xwandekarên hunerê û rexnegirên hunerê bûn serkêşên vê projeyê. Di nava çalakîyên cûrbecûr de kurseke bi navê Jîyana xwe bixwe birêkûpêk bikin hebû. Di kursê de heft fîlmên di mercên cûrbecûr de hatibûn kişandin hatibûn bidestxistin û di wan de teşqeleyên Estonyaya wê demê bi rastî dihat berbiçavkirin û li ser encamên wan guftûgo dihat kirin. Ji bo Gävleyê pêşnîyara min a projeyê; bi rêya derfeta çêkirina sîmînarên bi vî awayî dewamkirina projeya tekstîlê û ew bi teknîkên hunerî yên li Estonyayê hatibû bikaranîn bi hev re bihata honandin. Pêşnîyarîya min a ji bo pêşdemê ya ji bo jinên penaber ên ku di civata Swêdî de û li Gävleyê jîyabin ew e ku ew di birêvebirîya herêmî ya Gävleyê de perçeyekî entegrasyonê bin. Ev ramana sîmînerê, tevlî têkoşîna yekkirina berhemên hunerî, ji bo çêkirina derfeta hevnasînê, parkirinê û hînbûnê ye jî. Ji bilî vê yekê ev sîmîner dikare bi pêşengaheka li Konsentriumê an jî dezgeke weka wê ji bo hunera qasidîyê û rêbertîya kulturî ya ku yek ji parçeyên karên min ên herî girîng e, bi dawî were. Ev pêşnîyar ji xeyn ji vê yekê pirsên derbarê têgeha hunera gelî û biha û giringîya welatîyên bajarî yên di vî karî de jî di nava xwe de dihewîne. Meeting, sharing and learning My first encounter with Gävle was online, watching representation videos where Gävle is presented with all the ingredients that any small nice city in Sweden should have. The videos represent the average middle class everyday life and illustrate activities like sailing, shopping and skiing. Watching the two representation videos, one in Swedish and one in English, it was interesting to hear that in the English version they had made a selection of different accents in the voiceovers, both local and international. While in the Swedish version there was only Swedish origin voiceover. Why? This triggered my research to try to find out who else is living in Gävle. I came in contact with Turkan Kaya (Kulturum) and Niels Hebert who told me about a textile workshop (Project Tuskaft) that they had arranged with Kurdish women in Gävle in The workshop was about weaving and other textile techniques but most of all about integration of invisible women that have 7

8 lived in Gävle for quite a while, in some cases up to 30 years. Invisible due to limited Swedish language skills and knowledge about the Swedish system. The course was successful in various ways. The participants got to take part in different activities like meeting artists and visiting art institutions and even the yarn shop. The workshop gave the participants more self-confidence in their contacts with people outside their own neighbourhood. This is an important initiative with obvious and vital benefits for Gävle as a whole. The workshop had a planned continuation that was not fulfilled. This has been the inspiration source for my investigation. In a collaborative project in Estonia 2009 I was part of creating a workshop/ public artwork that was called Art Centre for Dismissed Employees. This was an opportunity for unemployed people to make art in a two-week period. Several artists, art students and art critics took the initiative for this project. Amongst several activities there was a course Edit your own life where the discussions, filming and editing resulted in seven stories all from very different environments and reflecting actual social problems in Estonia at that time. My project proposal for Gävle is to set up the possibility for this type of workshops, like the textile project to continue and combine it with the artistic methods that I used in Estonia. For the future I would like to propose that this kind of projects could be part of the integration process in the municipality of Gävle, concerning immigrant women that have spend a long time in the Swedish society and Gävle without the opportunity to integrate here. The idea is to try to integrate the production of art as well as the possibility use this kind of workshop for meeting, sharing and learning. This workshop could then result in an exhibition in the Konstcentrum or similar institution in which an important part of my work would be to find the multi cultural guides with the ability to communicate and mediate the projects. Within this proposal lie also questions about what public art can be and what the citizens of a city could consider important and valuable as public works. 8

9 9

10 Intervju med Niels Hebert Jag bor i Gävle och är journalist och skriver mycket om konst och ibland om annat. På sistone har jag varit med och gjort ett par böcker i ämnet, bland annat så medverkar jag i en bok om konstnärer i Gävle som snart kommer ut. På Brynäs där jag bor är jag ordförande i föreningen Kulturum som numera har en omfattande verksamhet och flera anställda i ett socialt företag. Kulturum samarbetar med skolorna på Brynäs och med andra föreningar och vi har en lokal som är öppen för alla. Det är genom Kulturum som vi drivit projekt Tuskaft. >Kan du berätta kort om varför och hur du blev intresserad av projektet Tuskaft? Din utgångspunkt. Jag var nyfiken på att lära känna människor i Gävle som jag visste väldigt lite om. Visserligen kände jag redan Turkan och hennes man Abdullah, och flera andra kurder, men jag förstod att kvinnorna hade en annan bakgrund och att de levde tillbakadraget. Nyfikenhet, alltså. Ett andra skäl var själva hantverket. Jag visste inte så mycket kelim-mattor, men jag tyckte att de jag sett var väldigt intressanta. Jag gillar hantverk, men det får inte vara slarvigt. >Vad hände, varför blev det ingen fortsättning på projektet? Projektet las ner när projekttiden (och pengarna) var slut. Nya regler för flyktingmottagning i Sverige gjorde att statens bidrag för flyktingmottagning gick till Arbetsförmedlingen. Men Arbetsförmedlingen var inte intresserad av att Kulturum skulle fortsätta. I stället vände man sig till andra föreningar. Vi fick egentligen inte veta varför. >Vad kan göras? Visionen om Kulturcentrum? Och vilka möjligheter finns i Gävle? Kulturum har en vision om ett kulturcentrum i Gasklockeområdet på Brynäs. Vi tänker oss hantverk, utställningar, utbildning för invandrarkvinnor (många har kort utbildning) tillsammans med en folkhögskola, i hantverk men också i svenska och samhällsämnen, praktikplatser för arbetslösa och ungdomar, rehabilitering av sjukskrivna, kök och restaurang, café. Många av verksamheterna skulle kunna drivas som kooperativa sociala företag. Möjligheterna finns, anser vi, men vi har inte resurser att förverkliga dem. 10

11 Stillbild från projektet Tuskaft 11

12 Stillbild från projektet Tuskaft 12

13 Än. Och Gävle kommun har andra planer för Gasklockorna. Nu står de oftast oanvända. >Vad tror du är viktigt med konsthantverk och integrering i samarbete? Specifikt i Sverige? Konsthantverk är inte en nationell fråga, utan en global. Därför passar hantverk (som man kan se som ett gemensamt språk) bra för integrering, alltså att man lär sig av varandra och intresserar sig för hur andra löser kreativa uppgifter och problem som liknar mina. Intresset för Sveriges historia är inte så stort i Sverige. Det kan bero på att Sverige som nation saknar minnen av krig (fast vi börjar få nya), ockupationer och befrielserörelser. Sverige som begrepp är på något vis både självklart och diffust för många svenskar och svensk historia har handlat mycket om kungar och krig. Rester av den historiesynen finns säkert kvar. Det som traditionellt setts som det mest svenska är Dalarna med Zorns målningar, midsommar, dalkullor. I sådana föreställningar har hembygdsföreningarna haft en del av sin livskraft, liksom slöjden och hantverket. Hembygdsföreningarna arbetar för att bevara framför allt landsbygdens kulturarv. Ur det perspektivet ska man se tillkomsten av Nordiska museet och Skansen i Stockholm under talet. Kring de projekten fanns tydliga föreställningar om den svenska och nordiska särarten och nationen. Hembygdsrörelsen spelade en avgörande roll för att samlingar byggdes upp och att museer och hembygdsgårdar kom till. Det fanns också ett stort intresse för samlandet som sådant, att ordna världen, och tron tycks ha varit stark på att träsleven, plogen, bonaden och alla andra föremål kunde tala för historien. På senare år har man försökt bredda sin världsbild och Sveriges Hembygdsförbund säger bland annat i det man kallar sin grundsyn att den [rörelsen] är öppen för alla, oavsett bakgrund. Den respekterar kulturarvets skiftande former i tid och rum. Vilken chans hembygdsrörelsen och hemslöjden har här, vilken chans man har att integrera kulturarv som kommer till Sverige, helt gratis, en tradition som liknar vår egen, men som är full av inslag från helt andra delar av världen. 13

14 Hemslöjdsrörelsen försöker på det nationella planet bredda verksamheten när det gäller definitionen av hemslöjd (som gränsområde till konst och design). Däremot är min uppfattning att de lokala slöjdföreningarna lever kvar i en gammal tid vad gäller rekrytering och produkter. I Gävle har vi inte kvar någon hemslöjdsbutik. Man får hoppas på nya initiativ. I Ockelbo finns ju Turbin, men de har svårt att verka när det inte är sommar och folk har semester. >Vad är offentlig konst i Gävle? Hur kan man tänka sig den offentliga konsten i Gävle? Anser du att ett projekt som Tuskaft kan vara det? Offentlig konst är av tradition något som beställs av t ex kommunen. En konstnär får ett uppdrag att utföra ett förslag som hon arbetat fram. Ramarna för beställningen kan vara vida eller trånga. Det handlar också om synen på konstnärens roll. Konstnärer och experter har styrt den offentliga konsten och dess utveckling och allmänheten har varit en passiv mottagare. Jag kan mycket väl tänka mig att offentlig konst kan vara performance, tillfälliga utställningar på offentliga platser och i andra offentliga miljöer, undersökningar av ett aktuellt konfliktämne utförda av blandade grupper av medborgare med avslutande redovisningar, gemensamt arbete som t ex hantverk, teater, film, musik och odling. Sådana verk kan samlas i en minnesbank på internet och hålls uppdaterade så att andra kan fortsätta. Med andra ord: konstnärsrollen förändras från att vara ensam och stark till att vara ledare för processer som ingen enskild person har makt över. I processerna kan och ska alla som vill och alla goda idéer ha plats. Det som saknas i dag är inte offentliga konstverk, utan samtalen på offentliga platser. 14

15 Intervju med Turkan Kaya >Kan du berätta om dig själv, din bakgrund? Jag är kurd från Turkiet, gift och har två barn. Jag är utbildad till handels- och revisionslärare och jobbade som lärare i Turkiet i 5 år. Kom med familjen till Sverige i slutet av augusti år Efter 3 år på flyktingförläggningen i Gimo fick vi uppehållstillstånd och sedan 2003 bor vi i Gävle. Jag läste två och ett halvt år på Komvux för att få behörighet i svenska B samt några kurser på Högskolan för akademiker som kommit som flyktingar. Sedan praktiserade jag på en skola i tre månader för att lära känna det svenska systemet och komma närmare det nya samhället. Efter praktiken sökte jag arbete hos Barn och Ungdomsförvaltningen och jobbade som vikarie på olika skolor i ett och ett halvt år. Sedan jobbade jag under en termin som modersmålslärare. Under den tiden fick jag kontakt med Föreningen Kulturum genom bekanta. Jag fick då förfrågan från föreningen att arbeta med ett projekt för skolorna på Brynäs. Med projektet som heter Skolan Mitt i Byn jobbar jag aktivt sedan år >Kan du berätta kort om varför och hur du blev intresserad av projektet Tuskaft? Din utgångspunkt och eventuella resultat av projektet. Mitt mål med projekt Tuskaft var att få kvinnorna att lämna sin isolering i hemmen och komma ut i samhället och det sociala livet. Resultatet har varit givande, de är nu en del av samhället och har kommit in i systemet, t.ex. arbetssökande på arbetsförmedlingen, går i skolan och lär sig svenska, praktiserar på företag. För dessa kvinnor har det varit viktigt att bryta sina rutiner som var väldigt begränsande och få komma ut och lära sig språket och hur det svenska samhället fungerar. En av kvinnorna sa att genom det här projektet har landskapet öppnat sig när vi fick veta vilka möjligheter som finns. 15