De Hemliga Terroristerna av Bill Hughes

Transkript

1 De Hemliga Terroristerna av Bill Hughes Truth Triumphant Ministries. Alla rättigheter förbehållna. KAPITEL 1 MÅL: AMERIKA Förenta Staterna måste snart möta den dödligaste fiende de någonsin kommer att tvingas möta. Denna fiende är inte bara den vanliga militära fienden, utan den har organisation och möjlighet till massivt spionage och hemliga verksamheter inom Förenta Staterna. Den använder en fasad som är praktiskt taget perfekt för att dölja sina verksamheter. Just nu arbetar faktiskt denna fiende i hemlighet med att undergräva de principer som gjort detta land till den största nationen i världen. Denna fiende har infiltrerat Förenta Staternas regerings högsta nivåer och departement, och utgör en ytterlig fara för Amerika. Låt oss se på litet historia så vi kan förstå de metoder denna fiende har använt i det förgångna och hur den arbetar i hemlighet idag. Europa hade slutligen fått ro. De Napoleonska Krigen var nu över, efter att ha varat närapå 20 år. Den lysande och listige Napoleon hade täckt Europa med blodet av hennes ädlaste söner. Långt om länge var det fred. I efterdyningarna sammankallade de europeiska härskarna ett generalkoncilium i Wien, Österrike år Detta koncilium har kommit att bli känt som Wienkongressen. Kongressen fortsatte sina förehavanden under ett år, för att avslutas år Wienkongressen var en svart konspiration mot folkregeringarna vid vilken höga fördragsslutande parter tillkännagav vid dess slut att de hade bildat en helig allians. Detta var en täckmantel under vilken de maskerade sig för att bedra folket. Veronakongressens särskilda uppgift, visade det sig, var RATIFICERINGEN av Wienkongressens artikel sex, vilken i korthet var ett löfte att förhindra eller förstöra folkregeringarna varhelst de återfanns, och att återupprätta monarkin där den hade förkastats. Denna pakts höga fördragsslutande parter, vilka var Ryssland, Preussen, [Tyskland], Österrike, och påve Pius VII, Påvestaternas kung, ingick ett hemligt avtal att göra det. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, 1924, s. 7. Enligt McCarty bildade Wienkongressen den Heliga Alliansen, vars primära mål var förstörelsen av alla folkregeringar. Folkregeringar är de där regeringen tillåter sina undersåtar att åtnjuta vissa omistliga rättigheter. Kommer du på några folkregeringar som upprättades i världen och garanterade sina medborgare vissa omistliga rättigheter runt år 1815? Senator Robert L. Owen lät i kongressprotokollet den 25 april 1916 införa följande påstående, vilket klart visar att han trodde att den Heliga Alliansens primära mål var Förenta Staterna. Den Heliga Alliansen som förstört folkregeringen i Spanien, och i Italien, hade vällagda planer på att också förstöra folkregeringar i de amerikanska kolonierna som hade revolterat från Spanien och Portugal i Centraloch Sydamerika under påverkan av Förenta Staternas framgångsrika exempel. Det var på grund av denna de europeiska monarkiernas konspiration mot de amerikanska republikerna som den store engelske statsmannen, Canning, riktade vår regerings uppmärksamhet på den. Ibid. s. 9, 10 (kursivering

2 tillagd). Senator Owen hade förstått av Wienkongressen att Europas förenade monarkier skulle försöka förstöra den stora amerikanska republiken och dess blodköpta friheter. Senator Owen var inte den ende som visste om denna konspiration mot den amerikanska friheten och författningen. År 1894 skrev R.W. Thompson, amerikanska örlogsflottans sekreterare, Den Heliga Alliansens härskare hade samlat ihop stora arméer, och antog snart ett löfte att viga dem åt undertryckandet av alla folkliga resningar till förmån för fria regeringar; och han [påve Pius VII] ville viga jesuiterna, uppbackade av sin påvliga makt, åt det målets uppfyllande. Han visste hur troget de skulle ägna sig åt det arbetet, och följaktligen rådde han dem, i sitt restaureringsdekret, att strängt iaktta de användbara underrättelser och hälsosamma rådplägningar varigenom Loyola hade gjort absolution till sällskapets hörnsten. R.W. Thompson, The Footprints of the Jesuits, Hunt and Eaton, 1894, s Thompson preciserade exakt vilka de agenter skulle bli som Europas monarker använde sig av för att förstöra Amerikas republik, nämligen, Roms jesuiter! Sedan 1815 har det pågått ett oupphörligt angrepp av jesuiterna på Amerika för att försöka förstöra denna stora nations konstitutionella rättigheter. Även morsekodens berömde uppfinnare, Samuel B. Morse, skrev om denna ondskefulla komplott mot Förenta Staterna. Författaren åtar sig att visa att en konspiration mot denna republiks fri- och rättigheter nu är i full gång, under ledning av Österrikes knipsluge furst Metternich, som i vetskap om det omöjliga i att utplåna detta besvärliga exempel på en stor och fri nation genom vapenmakt, försöker uppfylla sitt mål genom medverkan av en armé av jesuiter. Den samling fakta och argument som skall bevisa förekomsten av en sådan konspiration, kommer att förvåna varje människa som öppnar boken med samma klentrogenhet som vi gjorde. Samuel B. Morse, Foreign Conspiracy Against the Liberties of the United States, Crocker and Brewster, 1835, förord. Den samling böcker som detaljerar Wienkongressens och jesuiternas ondskefulla komplotter mot den amerikanska republiken är otaliga. Att denna konspiration har rasat sedan 1815 är ett historiskt faktum. Vi kommer att visa att denna konspiration är i full gång idag och att den är orsaken till att Amerika har så många problem nuförtiden och är så nära att förlora sina friheter. De flesta människor vet mycket litet om påvens jesuiter. Orsaken till detta är att de är ett mycket hemlighetsfullt sällskap. För att förstå vad jesuitorden är, vänligen betrakta följande citat. Alltgenom kristenheten hotades protestantismen av fruktansvärda fiender. Efter att reformationens första triumfer var över, sammankallade Rom nya styrkor, i hopp om att verkställa dess förstörelse. Vid denna tidpunkt skapades jesuitorden, den grymmaste, samvetslösaste och mäktigaste av alla papismens förkämpar. Avskurna från jordiska band och mänskliga intressen, döda inför den naturliga tillgivenhetens fordringar, förnuft och samvete helt tystade, visste de inte av något styre, något band, förutom sin ordens, och ingen plikt förutom att utöka dess makt. Kristi evangelium hade gjort det möjligt för dess anhängare att möta fara och uthärda lidande, opåverkade av kyla, hunger, knogande och fattigdom, att upprätthålla sanningens fana ställda inför sträckbänken, fängelsehålan och pålen. För att bekämpa dessa styrkor, inspirerade jesuitismen sina efterföljare med en fanatism som gjorde det möjligt för dem att uthärda liknande faror, och att motsätta sig sanningens styrka med bedrägeriets alla vapen. Det fanns inget brott som var för stort för dem att begå, inget bedrägeri för simpelt för dem att genomföra, ingen förklädnad för svår för dem att anta. Högtidligt lovade åt ständig fattigdom och ödmjukhet, var det deras genomtänkta mål att säkra rikedom och makt, att vara hängivna åt protestantismens störtande, och den påvliga överhöghetens återupprättande. När de framträdde som medlemmar av sin orden, bar de en klädedräkt av fromhet, besökte fängelser och sjukhus, hjälpte sjuka och fattiga, förklarade sig ha avsagt sig världen, och bära Jesu heliga namn, som gjorde så mycket gott. Men under detta oklanderliga yttre doldes ofta de mest brottsliga och dödliga syften. Ordens grundprincip var att ändamålet rättfärdigar medlen. Genom denna kod var lögnaktighet, stöld, mened, lönnmord, inte bara förlåtligt utan berömligt, när det tjänade kyrkans intressen. Under olika förklädnader arbetade sig jesuiterna in i statliga ämbeten, klättrande upp till att bli rådgivare åt kungar, och formade nationernas politik. De blev tjänare för att agera spioner på sina herrar. De upprättade högskolor åt furstarnas och adelns söner, och

3 skolor åt vanlig folk; och barnen till protestantiska föräldrar drogs in i en efterlevnad av papistiska riter. All den papistiska gudstjänstens pompa och ståt utvecklades för att förvirra sinnet och blända och fängsla fantasin, och därför förråddes den frihet för vilken fäderna knogade och blödde av sönerna. Jesuiterna spred sig snabbt över Europa, och varhelst de gick, följde en återupplivning av papismen. E. G. White, The Great Controversy, ss. 234, 235, Pacific Press Publishing Assn., Jesuiterna fungerar som påvedömets hemliga världsomfattande polis. De är mycket hemlighetsfulla och sträcker sig mycket långt för att hålla sina verksamheter hemliga. De berättar inte för någon att de är jesuiter. Enligt det yttre, förefaller de vara normala människor. En sista författare kommer att citeras här. De är jesuiter. Detta sällskap av män, som efter att ha utövat sin tyranni under nästan tvåhundra år, blev i längden så fruktansvärda för världen, genom att hota att omstörta hela samhällsordningen, att till och med påven, vars hängivna undersåtar de är, och måste vara, genom sitt sällskaps högtidliga löfte, tvingades upplösa dem. [Påve Clemens upphävde jesuitorden år 1773.] De hade emellertid inte varit upphävda ens femtio år, förrän papismens och despotismens avtagande inflytande krävde deras användbara arbeten, för att stå emot den demokratiska frihetens ljus, och påven [Pius VII] samtidigt med den Heliga Alliansens bildande [1815], återuppväckte jesuitorden i all dess makt Och måste vi berätta för amerikaner vad jesuiter är för något? de är ett hemlig sällskap, en sorts frimurarorden, med ytterligare tillagda drag av upprörande förhatlighet, och tusen gånger farligare. De är inte bara präster, eller tillhörande en religiös trosbekännelse; de är köpmän, och jurister, och redaktörer, och män från vilka yrken som helst, utan något yttre tecken genom vilket de kan kännas igen; de är i omlopp i hela ditt samhälle. De kan anta vilken karaktär som helst, ljusets änglars, eller mörkrets tjänares, för att uppfylla sitt stora mål De är alla utbildade män, beredda och svurna att börja när som helst, och åt vilket håll som helst, och för vilken tjänst som helst, befallda av sin ordensgeneral, utan att vara förbundna med någon familj, gemenskap, eller land, genom de vanliga band som binder män; och sålda på livstid åt den romerska påvens sak. J. Wayne Laurens, The Crisis in America: or the Enemies of America Unmasked, G. D. Miller, 1855, ss Ignatius Loyola grundade jesuitorden på 1540-talet. Dess position inom romersk-katolska kyrkan konsoliderades under Tridentinska Mötet, som pågick från 1546 till Tridentinska Mötet sammankallades med ett stort mål i tankarna: hur man skulle hejda den protestantiska reformationen. Reformation började år 1517 när Martin Luther, den oförfärade tyske tiggarmunken, spikade fast 95 teser på dörren till Wittenburgs kapell. Dessa teser utmanade, bland annat, den skändliga av Rom lärda avlatsdoktrin som förklarade att människan kunde frälsa sig själv och sina kära genom att stoppa tillräckligt med mynt i katolska kyrkans kistor. Luthers stora läror att bara Bibeln är standard för all doktrin och praktik, och att en person blir rättfärdigad inför Gud endast genom tron på Jesus Kristus, sände ilningar genom hjärtana av tusentals alltigenom Europa och chockvågor genom Vatikanens salar. Därför sammankallades Tridentinska Mötet för att motarbeta reformationen; följaktligen är den känd som motreformationen, och jesuiterna skulle bli Roms huvudsakliga verktyg för att omintetgöra och förstöra varje spår av protestantism varhelst den återfanns. Amerikas två största dokument, oavhängighetsförklaringen och konstitutionen, är fyllda med protestantiska deklarationer som är absolut outhärdliga för Roms jesuiter. Blir du överraskad av att Vatikanen fördömer Förenta Staternas grunddokument? Vatikanen fördömde oavhängighetsförklaringen som ondska och kallade Förenta Staternas konstitution ett satanisk dokument. Avro Manhattan, The Dollar and the Vatican, Ozark Book Publishers, 1988, s. 26. Här är del av jesuiteden.

4 Jag lovar och förklarar vidare, att jag inte kommer att ha någon egen åsikt eller vilja, eller några som helst mentala förbehåll, ens som lik eller kadaver, utan kommer att tveklöst åtlyda varenda befallning som jag kan få av mina överordnade i påvens milis Jag lovar och förklarar vidare att jag kommer att, när tillfälle ges, börja och föra obevekliga krig, i hemlighet eller öppet, mot alla kättare, protestanter och liberaler, som jag blir anvisad att göra, att utplåna och utrota dem från hela jordens yta; och att jag kommer att skona varken ålder, kön eller tillstånd; och att jag kommer att hänga, bränna, förtära, koka, flå, strypa och begrava levande dessa ökända kättare, skära upp deras kvinnors magar och livmödrar och krossa deras spädbarns huvuden mot väggarna, i avsikt att för alltid tillintetgöra deras avskyvärda släkte. Att jag kommer, när samma sak inte kan göras öppet, att i hemlighet använda giftbägaren, strypsnaran, knivstålet eller blykulan, oavsett personens eller personernas ställning, samhällsklass, värdighet, eller myndighet, vilket deras tillstånd i livet än må vara, antingen offentligt eller i avskildhet, som jag när som helst kan anvisas att göra av någon av påvens agenter eller den Heliga Trons Broderskaps, Jesu Sällskaps, överordnade. Edwin A. Sherman, The Engineer Corps of Hell; or Rome s Sapper s and Miners, Private Subscription, 1883, ss Att föreställa sig att en person skulle instämma i en sådan avskyvärd ed trotsar allt förnuft. Man kunde inte ens föreställa sig en uslare ed. Ordet kättersk i ovanstående citat hänvisar till någon som inte samtycker med påven. I ett brev från John Adams till dåvarande president Thomas Jefferson om jesuiterna läser vi, Är det meningen att vi skall ha regelrätta svärmar av dem här, i så många förklädnader som bara en zigenarkung kan anta, klädda som målare, utgivare, författare och läroverkslärare? Om det någonsin fanns en människomassa som förtjänade evig fördömelse på jorden och i helvetet så är det detta Loyolas sällskap [jesuiterna]. George Reimer, The New Jesuits, Little, Brown, and Co., 1971, s. 14. Napoleon Bonaparte gjorde detta uttalande: Jesuiterna är en militär organisation, inte en religiös orden. Deras överhuvud är general för en armé, inte blott och bart fader abbot för ett kloster. Och denna organisations målsättning är: MAKT. Makt i dess mest despotiska utövning. Absolut makt, allmän makt, makt att kontrollera världen genom en enda mans vilja. Jesuitism är det oinskränktaste av despotvälden; och samtidigt det största och mest enorma av missbruk. Jesuiternas general insisterar på att vara mästare, härskare, över härskaren. Varhelst jesuiterna ges tillträde kommer de att bli mästare, kosta vad det vill. Deras sällskap är av naturen diktatoriskt, och därför är det oförsonlig fiende till all konstituerad myndighet. Varje handling, varje brott, hur rysligt det än kan vara, är ett förtjänstfullt arbete, om det begås i jesuiternas sällskaps intresse, eller på generalens order. General Montholon, Memorial of the Captivity of Napoleon at St. Helena, ss. 62, 174. Det fanns ingen förklädnad de inte kunde anta, och därför, fanns det inget ställe de inte kunde tränga in i. De kunde träda in ohörda i monarkens garderob, eller statsmannens skåp. De kunde sitta osedda i sammanträden eller generalförsamlingar, och blanda sig utan att vara misstänkta i överläggningar och debatter. Det fanns inget tungomål de inte kunde tala, och ingen troslära de inte kunde bekänna sig till, och därför fanns det inga folk bland vilka de inte skulle kunna vistas, och inga kyrka vars medlemskap de inte skulle kunna inträda i och vars funktioner de inte skulle kunna fullgöra. De kunde förbanna påven med lutheranen, och svära det högtidliga förbundet med förbundsanhängaren. J. A. Wylie, The History of Protestantism, Vol. II, s (Citerad i Sydney Hunter, Is Alberto for Real?, Chick Publications, sida 13.) I ljuset av dessa påståenden uppstår flera frågor. Eftersom jesuiterna började ett direkt angrepp på Amerika år 1815 och ingenting står i deras väg, kontrolleras då den taktik som genomdrivs idag i Amerika av denna envåldshärskare från Rom? Har lönnmorden på vissa presidenter, som Abraham Lincoln, William McKinley, James Garfield, och William Henry Harrison, varit jesuitinspirerade? Har ohyggligheter som Waco, Oklahoma City, och förstörelsen av tvillingtornen i New York planerats bakom Vatikanens väggar? Och vår värdefulla konstitution och konstitutionstilläggen som har angripits så obevekligt under de senaste årtiondena? Är detta jesuiternas absoluta belöning att tillintetgöra våra värdefulla friheter som köptes för en så pass hög kostnad? Följande kapitel kommer att analysera några av dessa mycket verkliga frågor.

5 Som om Wienkongressen inte var tillräckligt klar vad beträffar de europeiska monarkernas och jesuitordens avsikter, fanns det två till kongresser som sammankallades. Den första av dessa hölls i Verona år Under denna kongress, beslöts det att Amerika skulle bli målet för jesuitsändebud och att Amerika skulle förstöras till varje pris. Var och en av konstitutionens principer skulle upplösas och nya jesuitiska principer skulle införas för att upphöja påvedömet till herravälde i Amerika. Det andra mötet hölls i Chieri, Italien år Här är vad som beslutades där. År 1825, ungefär elva år efter jesuitordens återupplivning, höll ledande jesuiter ett hemligt möte i sitt kollegium i Chieri nära Torino, i norra Italien. Vid församlingen diskuterades planer på befordran av påvlig makt, världsomfattande, på destabilisering av regeringar som stod i vägen och på att krossa allt motstånd mot jesuiternas arrangemang och ambitioner Vad vi siktar på, är världsriket Vi måste få dem [jordens stora män] att förstå att ondskans orsak, den dåliga surdegen, kommer att fortleva så länge som protestantismen finns till, att protestantismen därför måste totalt avskaffas Kättare är de fiender som vi är förpliktigade att utrota Då skall Bibeln den ormen som med upprätt huvud och ljungande ögon hotar oss med sitt gift medan den slingrar sig längs marken, förvandlas till en käpp så snart som vi kan gripa den. Hector Macpherson, The Jesuits in History, Ozark Book Publishers, 1997, bilaga. Chieris mål är klart; att förstöra protestantismen till varje pris, och återställa påvedömets världsliga makt ÖVER HELA VÄRLDEN. Då vi ser Johannes Paulus II korsa jordklotet och accepteras över hela världen som fredens man, ser vi hur väl jesuitplanen, instiftad i Chieri, fungerar. Dessa tre möten, i Wien, Verona, och Chieri, hölls med så mycket hemlighetsfullhet som möjligt. En man bevistade emellertid de första två mötena som inte skulle låta sig tystas. Brittiske utrikesministern George Canning kontaktade Förenta Staternas regering för att varna dem att Europas monarker planerade att förstöra Amerikas fria institutioner. Det var på grund av denna konspiration mot de amerikanska republikerna av de europeiska monarkierna som den store engelske statsmannen Canning, riktade vår regerings uppmärksamhet på den, och våra statsmän då, inkluderande Thomas Jefferson, som fortfarande levde vid den tidpunkten, tog aktiv del i att få till stånd president Monroes deklaration i hans nästa årliga budskap till Förenta Staternas kongress att Förenta Staterna skulle betrakta det som en fientlig handling mot Förenta Staternas regering och ett ovänligt agerande om denna koalition, eller om någon europeisk makt någonsin åtog sig att etablera på den amerikanska kontinenten någon kontroll över någon amerikansk republik, eller att förvärva några territoriella rättigheter. Detta är den så kallade Monroedoktrin. Hotet under det hemliga avtalet i Verona att undertrycka folkregeringarna i de amerikanska republikerna är Monroedoktrinens grundval. Detta hemliga avtal framställer klart konflikten mellan monarkisk regering och folkregering, och fåtalets regering i motsats till mängdens regering. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, sida 10. Monroedoktrinen var Amerikas svar på jesuiternas kongresser i Wien och Verona. Amerika skulle betrakta det som en krigshandling om någon europeisk nation sökte kolonial expansion på västra halvklotet. Jesuiterna har i hemlighet kunnat angripa och infiltrera Amerika för att utföra exakt vad Monroedoktrinen fastställdes för att skydda mot. De har kunnat klara av det därför att det gjordes i yttersta hemlighet och bakom fasaden av att vara en kyrka. I ett brev till president Monroe, gjorde Thomas Jefferson följande iakttagelser: Den fråga som framställs av de brev ni sänt mig, är den mest betydelsefulla som någonsin givits mig att betrakta

6 sedan oberoendets. Det gjorde oss till en nation, detta riktar vår kompass och pekar ut den kurs vi skall styra genom den tidsocean som öppnas för oss. Och aldrig kunde vi anträda den under gynnsammare omständigheter. Vår första och grundläggande maxim borde vara, att aldrig inveckla oss i Europas gräl. Vår andra, att aldrig låta Europa befatta sig med affärer hitom Atlanten. Amerika, nord och syd, har en samling intressen som skiljer sig från Europas, och är särskilt hennes egna. Hon borde därför ha ett system som är hennes eget, separat och avskilt från Europas. Medan den senare arbetar på att bli despotismens hemort, borde vår strävan säkerligen vara, att göra vårt halvklot till frihetens [Vi måste] förklara vår protest mot de rysliga överträdelserna av nationernas rättigheter, genom inblandningen av någon i en annans inre affärer, som skändligt påbörjats av Bonaparte, och nu fortsätts av den lika laglösa allians, som kallar sig helig Vi kommer att motsätta oss, med alla våra medel, styrkeingripande av någon annan makt Den nu ställda frågan innebär så pass varaktiga konsekvenser, och så pass avgörande verkningar på våra framtida öden, vad beträffar att åter tända allt intresse jag hittills känt vid sådana tillfällen, och att drista mig till åsikternas vågspel, vilket bara kommer att bevisa min önskan om att ändå bidra med min skärv till allt som kan vara användbart för vårt land. Arkiv, Mount Holyokes Högskola. Jefferson såg detta som en stor kris i Amerikas unga historia därför att de illistiga och ondskefulla jesuiterna hade beordrats att göra Amerika till mål för förstörelse. Monroedoktrin utmanade varje närmande mot Amerika från Europa. Monroe förstod emellertid inte riktigt att de listiga jeuiterna till en början inte skulle använda vapenmakt för att vinna sina syftemål. De skulle använda slughet, listighet, och ytterligt hemlighetsmakeri. De skulle vädja till människors tarvligaste sidor. De skulle placera ut sina agenter på rika och mäktiga platser och sedan använda deras inflytande för att vinna sin stora belöning omstörtandet och förstörelsen av varje protestantisk princip såsom den skisseras i Förenta Staternas konstitution. KAPITEL 2 PRESIDENT ANDREW JACKSON Andrew Jackson valdes till presidentposten år Hans tapperhet och militära skicklighet i besegrandet av britterna i 1812 års krig är välkända. Han utkämpade många slag i närstrid, men nu var han ställd inför en helt annan fiende. Denna fiende påstod sig vara amerikan precis som han, påstod sig vilja Amerikas bästa precis som han, och intog höga ansvarsfyllda positioner precis som han. Jesuiterna skulle förstöra Amerika som bestämt av de ondskefulla koncilierna i Wien, Verona, och Chieri, och det var under Andrew Jacksons presidentpost som de började tillämpa sitt svek fullt ut. Dessa jesuiter förflyttade sig bland amerikanska människor och såg ut som amerikaner. De var faktiskt amerikanska medborgare, men gav sin lojalitet åt Roms påve. Deras syften var påvedömets syften. Dessa människor var förrädare och ett allvarligt hot mot Förenta Staternas fortsatta existens. En nation kan överleva sina dårar, och till och med de ärelystna. Men den kan inte överleva förräderi inifrån. En fiende vid portarna är mindre fruktansvärd, för han är känd och bär sina fanor öppet mot staden. Men förrädaren rör sig inom portarna fritt bland dem, hans baksluga viskande rasslar genom alla gränder, det hörs i själva regeringens salar. För förrädaren förefaller inte vara förrädare; han talar med dialekter som är bekanta för hans offer, och han bär deras ansikte och deras klädesplagg, och han vädjar till den tarvlighet som finns djupt i alla människors hjärtan. Han får en nations själ att ruttna; han arbetar i hemlighet och okänt på natten för att undergräva en stads pelare; han infekterar staten så att den inte längre kan stå emot. Marcus Cicero, i tal till Caesar, Crassus, Pompejus och den romerska senaten. Två av dessa förrädare var John C. Calhoun och Nicholas Biddle. Andrew Jackson vann presidentposten år 1828 med mycket bred marginal. Hans vicepresident var John C. Calhoun från Sydkarolina. Calhoun insåg att kärleken till frihet var mycket stark i alla amerikaners hjärtan. Han insåg att slaveriet snabbt omringades, därför att närapå alla de områden som köpts från Spanien och Frankrike frigjordes. Utan en oupphörlig utbredning av slaveriet, skulle

7 det eventuellt besegras. För att avleda de nuvarande antislaveritrenderna i Amerika, startade Calhoun en tidning i Washington kallad United States Telegraph. I denna tidning började han kämpa för den idé som kallas statsrättigheter. Statsrättigheternas doktrin skulle oundvikligen leda till Förenta Staternas fullständiga avskaffande. Den antog att en stat hade den naturliga rätten att göra vad den ville. Under statsrättigheternas principer kunde en stat, som ville träda ur unionen, göra det. Detta skulle slutligen eliminera Förenta Staterna. Calhoun tog en öm tå och gjorde den till orsaken för sydstaterna att träda ur unionen. Den ömma tån var de höga skatter som lagts på utländska importer, vilket gjorde europeiskt gods dyrare. Eftersom Europa köpte stora mängder sydstatsbomull och andra handelsvaror betydde skatten att sydstatsköpmännen tjänade mindre pengar på sina exporter. Denna skatt hjälpte nordstatstillverkaren därför att nu skulle sydstatsköpmannen köpa mer av honom. Calhoun övertygade sydstaterna om att de gjort en mycket dålig affär och att de hade rätt att lämna unionen över denna fråga. Södern, som var en jordbrukstrakt, övertygades lätt om att en hög skatt på utländska importer var skadlig för dem. Härnäst åtog han sig att förklara för södern att dessa höga pålagor läggs på specifika artiklar, och gjordes, som speciell gunst, för att skydda lokala intressen. Därför sa han till söderns folk att, ni beskattas för att stödja nordstaternas tillverkare. Och det var på denna folkliga fråga han satte sin annulleringsflagga Denna nya bastarddemokrati innebar rätten att förstöra, fredligt eller med våld (vid beredskap), förbundsunionen. John Smith Dye, The Adder s Den, s. 22. Kort efter det att Calhoun startat sin tidning, hölls ett möte som sammankallats för att hedra minnet av Thomas Jefferson. Vid detta möte ombads Andrew Jackson att tala. Han reste sig upp och förklarade, Vår förbundsunion. Den måste bevaras. Efter att ha sagt detta, satte sig Jackson ner. Då reste sig Calhoun upp och förklarade, Näst efter våra fri- och rättigheter är unionen oss kärast. Må vi alla komma ihåg att den bara kan bevaras genom att respektera staternas rättigheter, och fördela unionens förmåner och bördor lika. Ibid. s. 19. Calhoun lät unionen komma efter våra fri- och rättigheter. Unionen och konstitutionen är vad som upprättade våra fri- och rättigheter. Om unionen upplöstes, skulle staterna råka i luven på varandra precis som Europas länder alltgenom historien. Staternas resurser skulle ständigt vara förbrukade, i ständig förberedelse för krig med varandra. Detta var Calhouns och påvedömets syftemål från början. Deras mål var att förstöra Förenta Staterna. Calhoun använde tulltaxan för att skapa friktion mellan nord och syd. Kongressen kunde lätt ha ändrat tulltaxan, så det var ingen orsak till utbrytning. Många talade ut mot hans lömska metoder. Daniel Webster sa: Min herre, världen kommer knappt att tro att hela denna kontrovers, och alla desperata medel som dess stöd behöver, inte har någon annan grund än en åsiktsskillnad mellan en majoritet av Sydkarolinas folk på den ena sidan, och en bred majoritet av Förenta Staternas folk på den andra. Världen kommer inte att tro på fakta. Vi som hör och ser det kan själva knappast tro det än. Ibid, s. 25. Daniel Webster visste att frågan gick långt djupare än en tulltaxa. Calhoun var det jesuitimplantat som användes för att dela Amerika! John Quincy Adams i representanthuset förklarade: I motsats till herr Clays kompromiss, så är inga offer nödvändiga, och ändå ämnar ni binda oss till händer och fötter, hälla ut vårt blod på altaret, för att lugna söderns onaturliga missnöje ett missnöje med djupare rötter än tulltaxan, som kommer att kvarleva när den är glömd. Ibid, s. 25.

8 Adams hade rätt i sin iakttagelse. Tulltaxefrågan dog ut, men delningens pyrande glöd hade delat på Amerika. Inbördeskrigets blod kan spåras tillbaka till jesuiten John C. Calhoun. Låt oss, då vi ser Calhoun söka slita itu Amerika, komma ihåg den före detta katolske prästen, Charles Chiniquys ord. Rom såg genast att Förenta Staternas själva existens var ett fruktansvärt hot mot hennes eget liv. Från första början sådde hon svekfullt delningens och hatets frön mellan detta lands två stor delar och lyckades med att dela syd och nord i den brännande slaverifrågan. Den delningen var hennes gyllene tillfälle att krossa en genom den andra, och regera över bådas blodiga ruiner, en gynnad, gammal politik. Charles Chiniquy, Fifty Years in the Church of Rome, Chick Publications, s. 291, kursivering tillagd. Medborgare Calhoun var inte lojal mot Förenta Staterna. Han arbetade för att befordra påvens dagordning. Han verkade vara amerikan, men var egentligen en jesuit i påvens armé i försöket att förstöra Amerika. Prästen Phelan gör detta påstående. Jo, om Förenta Staternas regering låg i krig med kyrkan, skulle vi i morgon dag säga, Åt helvete med Förenta Staternas regering; och om kyrkan och all världens regeringar låg i krig, skulle vi säga: Åt helvete med all världens regeringar. Vad beror det på att påven har sådan kolossal makt? Jo påven är världens härskare. All världens kejsare, alla kungar, alla furstar, alla presidenter är som dessa mina KORGOSSAR. Präst Phelan, Western Watchman, 27 juni 1912, kursivering tillagd. John C. Calhoun var en av de påvliga korgossar som gjorde som han blev tillsagd. Andrew Jackson, i sitt meddelande till kongressen år 1832 uppgav detta: Folkets rätt i en enstaka stat att frita sig efter behag, och utan de andra staternas samtycke, från sina högtidligaste skyldigheter, och riskera miljoner av nationens invånares friheter och lycka, kan inte erkännas. Sådan myndighet anses vara helt motbjudande, båda för de principer på vilka administrationsregeringen är konstituerad, och de syftemål som den uttryckligen bildades för att skaffa. John Smith Dye, The Adder s Den, s. 25. Jackson visste att Calhouns komplott planerades för att förstöra Förenta Staterna och dess konstitutionella fri- och rättigheter, och detta var oacceptabelt för honom. Jackson stod i vägen för kongresserna i Wien, Verona, och Chieri, och jesuiterna måste ta itu med honom. Nicholas Biddle, en annan av deras agenter, utförde fas två av jesuiternas angrepp. Biddle var en lysande finansman, som avlagt akademisk examen vid Pennsylvanias Universitet vid tretton års ålder. Han var en mästare på pengarnas vetenskap. När väl Jackson intog presidentposten år 1828, hade Biddle full kontroll över den federala regeringens centralbank. Detta var inte första gången som en centralbank hade upprättats. Två gånger tidigare, först under Robert Morris, och sedan under Alexander Hamilton, hade en centralbank prövats, men i båda fallen hade det misslyckats på grund av bedrägliga gärningar begångna av bankirer som var i ledningen. Efter 1812 års krig, prövades en centralbank igen, och det var i detta tredje försök som vi finner herr Biddle. Vem stod bakom Nicholas Biddle och försöket att ha en centralbank i Förenta Staterna? Den enkla verkligheten är att Rothschilds bankdynasti i Europa var den förhärskande kraften, både finansiellt och politiskt, i bildandet av Förenta Staternas Bank. G. Edward Griffin, The Creature from Jekyll Island, American Opinion Publishing, s Under årens lopp alltsedan N.M. [Rothschild], tygtillverkaren från Manchester, hade köpt bomull från sydstaterna, hade Rothschilds utvecklat tunga amerikanska åtaganden. Nathan hade beviljat flera av unionens stater lån, han hade, under en tid, varit officiell europeisk bankir åt Förenta Staternas regering och var en förbunden anhängare av Förenta Staternas Bank. Derek Wilson, Rothschild: The Wealth and Power of a Dynasty, Charles Scribner s Sons, s. 178.

9 Rothschilds hade länge haft ett starkt inflytande i dikterandet av amerikanska finanslagar. De juridiska protokollen visar att de var styrkan i Förenta Staternas gamla bank. Gustavus Myers, History of the Great American Fortunes, Random House, s Anstiftarna bakom Biddle i hans ansträngningar att upprätta centralbanken var Rothschilds. Åt vem arbetade familjen Rothschild? Medveten om att Rothschilds är en viktig judisk familj, slog jag upp dem i Encyclopedia Judaica och upptäckte att de bar titeln Vatikanska Finansdepartementets Väktare. Utnämningen av Rothschild gav det svarta påvedömet absolut ekonomisk avskildhet och hemlighet. Vem skulle någonsin misstänka att en familj med ortodoxa judar hade nyckeln till romersk-katolska kyrkans rikedom? F. Tupper Saussy, Rulers of Evil, Harper Collins, ss. 160, 161. Rothschilds var jesuiter som använde sin judiska bakgrund som en fasad för att dölja sina ondskefulla aktiviteter. Jesuiterna, som arbetade genom Rothschild och Biddle, sökte få kontroll över Förenta Staternas banksystem. Andrew Jackson var inte nöjd med centralbanken. När Biddle sökte förnya bankens kontrakt år 1832, satte president Jackson sitt omvalsfiske på spel och inlade veto mot kongressens försök att förnya kontraktet. Han inlade veto mot det av tre orsaker. Banken höll på att bli ett monopol; den var grundlagsstridig, och den utgjorde en allvarlig fara för landet då banken i hög grad behärskades av utländska intressen (jesuiterna). Jackson tyckte att Amerikas själva säkerhet var i fara genom dessa utländska intressen. Han sa: Är det ingen fara för vår frihet och vårt oberoende med en bank som i sin natur har så litet som binder den vid vårt land? Finns det ingen orsak att oroas över våra vals äkthet i fredstid och för vårt lands oberoende i krigstid? Att kontrollera vår valuta, att emotta våra allmänna mynt, och hålla tusentals av våra medborgare i beroende, det vore mer fruktansvärt och farligt än fiendens örlogsflottas och militära makt. Herman E. Kross, Documentary History of Banking and Currency in the United States, Chelsea House, ss. 26, 27. Jacksons kommentarer var ingenting nytt. Andra förstod den makt som hanterades av de som drev banken. Mayer Rothschild sa: Låt mig ge ut och kontrollera en nations pengar så bryr jag mig inte om vem som skriver lagarna. G. Edward Griffin, The Creature from Jekyll Island, American Opinion Publishing, s Detta är jesuiternas/rothschilds gyllene regel. Den som har guldet bestämmer reglerna! Griffin skriver sedan: Rothschilddynastin hade erövrat världen grundligare, slugare, och mycket varaktigare än alla Caesarer före eller alla Hitlers efter dem. Ibid, s Thomas Jefferson har detta att säga om centralbanken. En privat centralbank som ger ut allmän valuta är ett större hot mot folkets fri- och rättigheter än en stående armé... Vi får inte låta våra härskare belasta oss med ständig skuld. Ibid. s Jesuiterna använde Biddle och Rothschild för att få övertaget över det amerikanska bankväsendet därför att de visste att de då kunde kontrollera folket och effektivt skriva om konstitutionen enligt påvlig lag. Jackson försökte stoppa dem. Låt oss ta en närmare titt på centralbanken och så vi kan förstå varför den är så farlig. De flesta människor förstår sig inte på centralbanken, Federala Reservbanken [Federal Reserve Bank]. Här är ett mycket förenklat scenario som rätt väl förklarar en av Federala Reservens verksamheter. Det är nödvändigt att förstå att Federala Reservbanken inte ägs av Förenta Staternas regering som

10 många tror. Centralbanken, Federala Reservbanken, är en privat bank, ägd av några av de rikaste och mäktigaste människorna i världen. Denna bank har ingenting att göra med Förenta Staternas regering annat än den förbindelse, som tillåter den nedan beskrivna verksamheten. Federala Reservbanken har ett totalt, regeringsupprätthållet monopol på pengar. Innan vi hade en centralbank, konkurrerade varje individuell bank med andra banker; kunderna, konsumenterna, gjorde den bästa affären. Inte nu längre. Vi vet alla att idag lånar Förenta Staternas regering pengar och verkar under en astronomisk skuld. Vad beror det på? Sunt förnuft säger att en sådan enorm skuldpolitik kommer att förr eller senare förstöra den organisation som bedriver den, därför att räntan på dess skuld måste öka bortom dess inkomst, och göra betalning omöjlig. Nu till vårt scenario. Så här, i stort sett, fortsätter verksamheten. Anta att Förenta Staternas regering vill låna en miljard dollar. Regeringen ger ut en obligation på denna summa, i mångt och mycket som ett vattenbolag gör när det vill skrapa ihop pengar till en ny rörledning eller en ny damm. Regeringen levererar denna obligation på en miljard dollar till Federala Reservbanken. Federala Reservbanken tar obligationen och skriver en beställning till myntverket för att trycka sedlarna till ett värde av en miljard dollar. Efter ungefär två veckor eller så, när sedlarna är tryckta, fraktar myntverket sedlarna till Federala Reservbanken, som sedan skriver en check på ungefär två tusen dollar för att betala för tryckandet av sedlarna till ett värde av en miljard dollar. Federala Reservbanken tar sedan miljarden dollar och lånar miljarden dollar till Förenta Staterna regering, och landets folk betalar ränta till ett omåttlig värde varje år på dessa pengar, som kom ur ingenting. Federala Reservbankens ägare presterade ingenting för dessa pengar. Vi ser därför att när Förenta Staternas regering hamnar i skuld på en dollar, så hamnar en dollar plus ränta i fickorna på Federala Reservbankens ägare. Detta är den största, mest kolossala stöld som någonsin begåtts i mänsklighetens historia, och den är så smart, så subtil, och så förmörkad av nyhetsmedias propaganda att offren inte ens är medvetna om vad som sker. Du förstår varför jesuiterna vill hålla denna verksamhet hemlig. Förenta Staternas konstitution ger kongressen makt att mynta pengar. Om kongressen myntade sina egna pengar som konstitutionen föreskriver, skulle den inte behöva betala dessa hundratals miljarder med dollar i ränta som den nu betalar varje år till bankirer för statsskulden, för pengar som kom ur ingenting. Pengar som myntats av kongressen skulle vara räntefria. Biddle svarade på Jacksons vägran att låta honom återupprätta centralbanken genom att krympa nationens penningtillförsel. Han gjorde detta genom att vägra bevilja lån. Genom att göra det, vände han upp och ner på ekonomin och pengarna försvann. Arbetslösheten sköt i höjden. Företag gick i konkurs därför att de inte kunde betala sina lån. Nationen gick in i en panikdepression. Biddle trodde att han kunde tvinga Jackson att behålla centralbanken. Så självsäker var han att han skröt offentligt att han hade orsakat de ekonomiska lidandena i Amerika. Beroende på hans dåraktiga skrävel, kom andra till Jacksons försvar och centralbanken dog. Den dog tills dess återupprättandes år Den återupprättades då av samma människor (Roms jesuiter), i samma avsikt att få Amerika på knä och inplanta påvens världsliga makt i Amerika. Jesuiters ränksmideri för en centralbank i Amerika stoppades tillfälligt under Andrew Jacksons presidentpost. Han hade motsatt sig Calhouns statsrättighetslära, och han hejdade Biddles försök att låta centralbanken bestå. När andra saker misslyckas, förklarar jesuiteden att det är berömligt att mörda någon som står i deras väg. Presidenten hade förtjänat de ekonomiska forskarnas oförgängliga hat, båda i Amerika och utomlands. [Jesuiterna var rasande.] Därför är det inte förvånande att det den 30 januari 1835 gjordes ett lönnmordsförsök mot honom. Mirakulöst nog klickade angriparens båda pistoler, och Jackson skonades av ödets ironi. Det var det första sådana försöket som gjordes mot livet på en amerikansk president. Den förmente lönnmördaren var Richard Lawrence som antingen verkligen var sinnessjuk eller som låtsades vara sinnessjuk för att undkomma ett

11 hårt straff. I varje fall befanns Lawrence vara icke skyldig beroende på sinnessjukdom. Senare skröt han för vänner att han hade varit i kontakt med mäktiga människor i Europa som hade lovat att skydda honom från straff om han skulle fångas. Ibid. s Jesuitorden var dödsallvarlig i fråga om att ta över Förenta Staterna. De infiltrerade regeringen på dess högsta nivåer, och använde sina agenter för att kontrollera det amerikanska banksystemet. De skulle också använda lönnmord när det ansågs nödvändigt för att förstöra varje motstånd mot deras planer. Andrew Jackson blev nästan mördad av en inplantad jesuit, som skröt om mäktiga européer (jesuiterna), som skulle befria honom ifall han blev fångad. Andra presidenter kom som också ådrog sig Roms oförgängliga vrede. Flera har blivit mördade, och ett fåtal har undgått en säker död. Nästa kapitel, som tar upp William Henry Harrisons, Zachary Taylors, och James Buchanans presidentskap, kommer att fylla i detaljerna. KAPITEL 3 PRESIDENTERNA HARRISON, TAYLOR, OCH BUCHANAN William Henry Harrison valdes till Förenta Staternas presidentpost år Han var redan rätt till åren kommen vid 67, men han var mycket frisk och robust. Alla som kände honom trodde inte att han skulle ha några problem med att ta sig igenom alla sina fyra år i ämbetet. Emellertid dog president Harrison, bara trettiofem dagar efter att ha avlagt ämbetseden, den 4 april De flesta, om inte alla, uppslagsverk säger dig att han dog av lunginflammation efter att ha hållit sitt öppningsstal i den stränga kylan i Washington, D.C., men det stämmer inte. Han dog inte av lunginflammation. När Harrison intog ämbetet förelåg ett mycket spänt läge i landet. Problem var under uppsegling mellan nordstaterna och sydstaterna över slaverifrågan. Det pågick en strid över införlivandet av Texas, huruvida den skulle antas som fri eller slav. Ett mordförsök på president Jackson hade gjorts bara sex år tidigare. Harrison intog ämbetet nästan tjugo år före inbördeskriget. Jesuiternas inflytande vägde tungt på Amerika. Som vi redan sett, var kongresserna i Wien, Verona, och Chieri beslutna att förstöra folkregeringarna varhelst de återfanns. Det främsta målet var Förenta Staterna och förstörelsen av varje protestantisk princip. De usla jesuiterna var beordrade att utföra denna förstörelse. Andrew Jackson mötte jesuiternas våldsamma anfall via John C. Calhouns politiska minfält och Nicholas Biddles ekonomiska trolleri. William Henry Harrison hade också vägrat gå med på jesuiternas mål för Amerika. I sitt öppningstal gjorde han dessa kommentarer: Vi erkänner ingen regering av guds nåde i tron att den välvillige skaparen vad makten anbelangar inte har gjort någon åtskillnad mellan människorna; att de alla är jämlika och att den enda lagliga rätten att regera sker genom det utryckliga förlänandet av makten från de regerade. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s. 44. Genom det påståendet hade president Harrison nyss ådragit sig jesuiternas dödliga vrede. Med dessa tydliga ord klargjorde president Harrison sin position; han utslungade trots mot fienderna till vår folkregerings gudomliga rätt. [Burke McCarty talar om Rom när hon säger så.] Ack, han gjorde mer än så för det var de orden som undertecknade hans dödsdom. Bara en månad och fem dagar från den dagen, låg president Harrison som lik i Vita Huset. Han dog av arsenikförgiftning, förvaltad av Roms redskap. Jesuiteden hade snabbt utförts: Jag lovar och förklarar vidare att jag kommer att, när tillfälle ges, börja och föra obevekliga krig, i hemlighet eller öppet, mot alla kättare, protestanter och liberaler, som jag blir anvisad att göra, att utplåna och utrota dem från hela jordens yta... Att när samma sak inte kan göras öppet, i hemlighet använda giftbägaren, strypsnaran, knivstålet eller blykulan, oavsett personens eller personernas ställning, samhällsklass, värdighet, eller

12 myndighet... vilket deras tillstånd i livet än må vara, antingen offentligt eller i avskildhet, som jag när som helst kan anvisas att göra av någon av påvens agenter eller den Heliga Trons Broderskaps, Jesu Sällskaps, överordnade. Ibid. ss. 44, 46. Under nästan tusen år, ansåg de romersk-katolska påvarna att de regerade av guds nåde, att deras makt hade kommit direkt från Gud, och att alla människor skulle böja sig för deras myndighet och kontroll. Om en härskare inte lade sin position och det land han regerade i påvens händer, då hade den personen ingen rätt att regera. När Harrison uppgav att, vi erkänner ingen regering av guds nåde, förklarade han att han och Förenta Staterna inte på något sätt skulle underkasta sig påvens kontroll. För påven och hans skändliga jesuiter, var detta var en örfil som de ansåg måste tas itu med omedelbart. Det var inte bara Harrison som hade tillbakavisat Roms myndighet, för han uppgav helt enkelt det som oavhängighetsförklaringen och konstitutionen hade förklarat före honom. Vår republik motsatte sig helt den kontroll som påven och jesuiterna försökte använda. När en nation, kyrka, eller individ vägrar att underkasta sig påvedömet, är det ute med dem. Om inte Gud ingriper, kommer deras liv som motsätter sig påvedömet att avslutas. Detta begrepp är fullständigt främmande för tänkande människor som har levt under en fri, konstitutionell regering. De omistliga rättigheterna att tillbe Gud enligt ens eget samvetes diktat och en regering utan kung, tas för givet i Förenta Staterna idag. Vi inser inte att Harrisons påstående var en dolk riktad mot hjärtat av påvedömets existens. En annan härskare som vägrade låta sig dikteras av påvedömet var drottning Elisabet av England. Hon var en av Henrik den åttondes döttrar och regerade England från 1558 till Hon besteg tronen efter hennes halvsysters död, Blodiga Mary, som regerade England från 1553 till Mary hade varit en katolsk härskare, men Elisabet var protestant. Efter sitt tillträde skrev Elisabet till Sir Richard Crane, den engelske ambassadören i Rom, för att underrätta folket om sitt tillträde. Men hon informerades av hans helighet att England var påvestolens förläning [tjänare eller slav], att Elisabet inte hade någon rätt att anta kronan utan hans tillåtelse, att hon var född utom äktenskapet, och därför inte kunde regera över England; att hennes säkraste kurs var att avsäga sig alla krav på tronen, och helt underkasta sig hans vilja; då skulle han behandla hennes så varligt som möjligt. Men, om hon avslog hans råd, skulle han inte skona henne! Hon avslog påvens råd, och Pius och hans efterträdares hat garanterades. J.E.C. Shepherd, The Babington Plot, Wittenburg Publications, s. 46. Drottning Elisabet förkastade klokt nog påvedömets antagna gudomliga rätt att regera över och kontrollera Englands tron. På grund av detta gjordes åtminstone fem försök att mörda henne. Dessa försök misslyckades alla därför att hon hade en utmärkt grupp säkerhetstjänstemän, och hennes liv räddades. När påvedömet insåg att alla deras ansträngningar att mörda Elisabet hade misslyckats, vände de sig till en av sina katolska söner, Filip den andre av Spanien. År 1580 ordnade påvedömet så att Spanien invaderade England. Senare var det påve Sixtus V som lovade Filip av Spanien en miljon scudi för att hjälpa till att utrusta hans oövervinnerliga armada för att förstöra Elisabets tron, och det enda villkor påven ställde för att skänka sin gåva: han borde nominera de engelska härskarna, och att kungariket borde bli en förläning till kyrkan. Ibid, s. 47. Den berömda spanska armadan sändes för att krossa England därför att Elisabet inte ville ge påven sin tron och sitt kungarike. Under trettio år försökte jesuiterna döda Elisabet men misslyckades. Slutligen konspirerade de med Filip den andre av Spanien för att tillintetgöra henne med armadan. Vi anklagar arvföljdens påvar för att vara de främsta drivkrafterna i Elisabets hela vuxna liv för att avsiktligt förstöra henne och hennes kungarike, att tvinga England att återgå till dess onda, förslavande systems, den så

13 kallade romersk-katolska kyrkans herravälde. Påven var inte bara den främsta drivande kraften bakom de upproriska ränkerna i England, utan han var det pågående svekets drivfjäder. Påven insisterade på att utöva absolut myndighet och suveränitet över alla kungar och furstar, och dristade sig att anta gudomens privilegier i hanterandet av sina andliga och världsliga svärd. Ibid, ss. 98, 99, (kursivering tillagd). På samma sätt såg jesuiterna, när William Henry Harrison avlade sin ed för att bli Förenta Staternas president, en man som öppet motsatte sig dem och deras planer. Olyckligtvis förgiftades president Harrison efter bara trettiofem dagar in på sin ämbetstid. General Harrison dog inte av någon naturlig sjukdom ingen felande hälsa eller styrka förelåg utan av någonting plötsligt och dödligt. Han dog inte av apoplexi; det är en sjukdom. Men arsenik skulle framkalla en plötslig effekt, och det skulle även vara dödligt från början. Detta är den medicinske lönnmördarens främsta vapen. Oxalsyra, blåsyra, eller strykninsalter skulle leda till en nästan ögonblicklig död, och skulle ge mördaren endast litet flyktförsprång. Därför var det inte ett fall av akut förgiftning, när döden inträffar nästan ögonblickligen, utan av kronisk, där patienten dör sakta. Han levde omkring sex dagar efter att han mottog drogen. John Smith Dye, The Adder s Den, s. 37. Förenta Staternas senator Thomas Benton instämmer. Det förelåg ingen felande hälsa eller styrka som antydde en sådan, eller som väckte uppfattningen att han inte skulle fullgöra sin tid med samma kraft med vilken han påbörjat den. Hans attack var plötslig och tydligen ödesdiger från början. Senator Thomas Benton, Thirty Years View, volym II, s. 21 (citerad i John Smith Dyes bok, The Adder s Den, sida 36). William Henry Harrison blev den förste president som föll offer för jesuiterna i deras försök att ta över Förenta Staterna, förstöra konstitutionen och installera påvedömet som högsta härskare i Amerika. Om någon amerikansk president eller någon annan ledare vägrade att ta order av jesuiterna skulle de, också, bli mål för lönnmord. Zachary Taylor vägrade att gå med på Amerikas förstörelse och han var näste man att drabbas. Taylor var känd som en stor militär. Hans vänner kallade honom Gamle Grov. Han kom till Vita Huset år 1848 och sexton månader senare var han död.... de använde invasionen av Kuba som ett prov för president Taylor, och hade sina planer färdiga att börja sitt skändliga program under den tidiga delen av hans administration, men redan från början undertryckte president Taylor allt hopp om dess avslutning under sin tid. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s. 47. Här är vad som skulle ha hänt om Zachary Taylor hade invaderat Kuba. Där fanns katolska Österrike, katolska Spanien, katolska Frankrike och England som bara väntade, redo att strida med Amerikas Förenta Stater om han hade invaderat Kuba. Vilken chans skulle denna unga republik ha haft mot det katolska Europas förenade makter på den tiden? Påvedömet förstod detta mycket väl och därför pressade de Taylor så hårt att invadera. Taylor begick ett annat brott mot Rom. Han talade passionerat om unionens bevarande. Jesuiterna strävade hårt efter att dela nationen, och presidenten kämpade hårt för att hålla den samman. Jesuitagenten John C. Calhoun besökte utrikesdepartementet, och krävde att presidenten inte skulle säga något i sitt förestående meddelande om unionen. Men Calhoun hade inte stort inflytande över Taylor, för efter hans besök lades följande anmärkningsvärda stycke till Taylors tal, Hängivenhet till staternas union borde befordras i varje amerikanskt hjärta. Under mer än ett halvt århundrade under vilket kungadömen och riken har fallit, har denna union stått orubblig... Enligt min bedömning vore dess upplösning den största katastrof och att avvända den borde vara varje amerikans orubbliga målsättning. På dess bevarande måste vår egen lycka och kommande generationers bero. Vilka faror som än må hota den, så skall jag stå fast vid den och bevara den i dess integritet i dess pålagda skyldigheters fulla utsträckning, och den makt som

14 konstitutionen tilldelat mig. John Smith Dye, The Adder s Den, ss. 51, 52. Härifrån fortsätter McCarty berättelsen, Det fanns inga käbblande i detta. De slaverivänliga ledarna hade inget att räkna med hos Taylor, därför beslutade de sig för att lönnmörda honom Ärkeränksmidarna, som var rädda att misstankar kunde väckas av presidentens död under hans tidiga administration, som i fallet med president Harrison, lät honom verka ett år och fyra månader när han, den fjärde juli, gavs arsenik under ett firande i Washington till vilket han var inbjuden för att hålla talet. Han avreste fullt frisk på morgonen och insjuknade på eftermiddagen omkring klockan fem och dog följande måndag, efter att ha varit sjuk samma antal dagar och med precis samma sjukdomsyttringar som sin företrädare, president Harrison. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s. 48. Slavmakten [jesuiterna] hade nu tillräcklig orsak att räkna honom som en fiende, och hans historia fick dem att förstå att han aldrig kapitulerade. De som hade slaveriet politiskt anförtrott åt sina intressen hade långt tidigare svurit att ingen person någonsin borde inneha presidentposten som motsatte sig deras program i slaveriets intresse. De beslutade sig för att ta hans liv... Detta förstod slavmakten [jesuiterna], och de bestämde sig för att tjäna honom som de tidigare hade tjänat general Harrison; och väntade bara på ett gynnsamt tillfälle att genomföra sin helvetiska avsikt. Firandet av fjärde juli var nära förestående; och det beslöts att dra fördel av den dagen, och ge honom den dödliga drogen. John Smith Dye, The Adder s Den, ss. 52, 53. Sex år senare valdes James Buchanan, en demokrat från Pennsylvania, till president. James Buchanan hade ätit och druckit med sydstatsborna och det föreföll som om han skulle gå med på deras önskningar. Den nya presidenten visade sig vara ett avgjort trimningsverktyg. Fastän han var nordstatare, hade han intensivt försökt ställa sig in hos sydstatsbornas ledare och fått dem att förstå att han var med dem i själ och hjärta, i korta drag lurade han dem... Herremannen hade tydligen haft sitt öra till marken och hade hört dånet av absolitionisternas hjul... Han informerade dem lugnt om att han var nordstaternas, såväl som sydstaternas president. Denna ändrade ståndpunkt angavs av hans mycket beslutsamma ställning mot Jefferson Davis och hans parti, och han tillkännagav sin avsikt att avgöra slaverifrågan i de fria staterna på ett sätt som var tillfredsställande för folket i dessa stater. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s. 50. James Buchanan behövde inte vänta särskilt länge för att få reda på vad jesuiterna skulle göra mot honom för att han lurade dem. På Washingtons födelsedag blev Buchanans ståndpunkt känd och nästa dag förgiftades han. Intrigen var djup och skickligt planerad. Som brukligt var med män i hans samhällsställning hade herr Buchanan ett bord och stolar reserverade åt sig och sina vänner i matsalen på National Hotel. Presidenten var känd för att vara en inbiten tedrickare; nordstatsbor dricker faktiskt sällan något annat på kvällen. Sydstatsbor föredrar kaffe. För att se till Buchanan och hans nordstatsvänner, ströddes arsenik i de skålar som innehöll te och bitsocker och sattes fram på bordet där han skulle sitta. Det pulveriserade sockret i skålarna som användes till kaffe på de andra borden hölls fritt från gift. Inte en enda sydstatsbo påverkades eller skadades. Femtio eller sextio personer åt middag vid bordet den kvällen, och såvitt man förstår, dog omkring trettioåtta av giftets verkningar. President Buchanan förgiftades, och med stora svårighetet räddades hans liv. Hans läkare behandlade honom förstående enligt de instruktioner han själv gav vad beträffar sjukdomens orsak, för han förstod mycket väl vad det var för fel.

15 Sedan epidemins uppkomst, har National Hotels bord stått nästan tomma. Har hotellets ägare, eller kontorister, eller tjänare, blivit lidande av det? Om inte, i vilket hänseende skiljde sig deras kost och husrum från gästernas? Det ligger något bakom denna katastrof. Det är ingenting att skämta om. The New York Post, 18 mars James Buchanan förgiftades och dog nästan. Han överlevde därför att han visste att han hade blivit förgiftad med arsenik och informerade alltså sina doktorer. Han visste att jesuiterna förgiftat Harrison och Taylor. Jesuitorden uppfyllde åter sin ed att de skulle förgifta, döda, eller göra vad som än var nödvändigt för att undanröja de som motsatte sig deras planer. Från 1841 till 1857, såg vi att tre presidenter angreps av jesuiterna som skisserat i kongresserna i Wien, Verona, och Chieri. Två dog och en undkom nätt och jämt. De låter ingenting hejda dem på deras väg till totalt herravälde över Amerika, och förstörelsen av konstitutionen. Då de ser på Amerika har Roms präster uppgett, Vi är också beslutna att ta Förenta Staterna i besittning ; men vi måste fortsätta i yttersta hemlighet. Tyst och tåligt, måste vi sammanhopa våra romersk-katoliker i Förenta Staternas storstäder, i vetskap om att en fattig gesälls röst, fastän han kan vara täckt med lumpor, väger lika tungt i maktens vågskål som miljonären Astors, och att om vi har två röster mot hans ena, kommer han att bli lika maktlös som ett ostron. Låt oss då multiplicera våra röster; låt oss kalla våra fattiga men trogna irländska katoliker från vart och ett av världens hörn, och samla dem i själva hjärtat av städer som Washington, New York, Boston, Chicago, Buffalo, Albany, Troy, Cincinnati. Under dessa storstäders skuggor betraktar sig amerikanerna som ett jättelikt oövervinnligt släkte. De ser på de fattiga irländska katolikerna med suveränt förakt, som bara lämpliga att gräva deras kanaler, sopa deras gator och arbeta i deras kök. Låt ingen väcka dessa sovande lejon, idag. Låt oss be till Gud att de fortsätter sova några år till, att de vaknar bara för att finna sina röster underlägsna då vi kommer att utesluta dem för alltid, från varje framskjuten samhällsställning, maktställning och vinstställning! Vad skall dessa så kallade jättar tro när inte en enda senator eller kongressmedlem kommer att väljas, om han inte har underkastat sig vår helige fader påven! Vi kommer att inte bara välja president, utan fylla och befalla arméerna, bemanna örlogsflottorna, och inneha nycklarna till finansdepartementet! Då, ja! då, kommer vi att regera Förenta Staterna och lägga dem vid fötterna på Jesu Kristi ställföreträdare, så han kan göra slut på deras gudlösa undervisningssystem och ogudaktiga samvetsfrihetslagar, som är en förolämpning mot Gud och människa! Charles Chiniquy, Fifty Years in the Church of Rome, Chick Publications, ss. 281, 282. När de säger Jesu Kristi ställföreträdare menar de påven. KAPITEL 4 PRESIDENT ABRAHAM LINCOLN År 1856 hade en förrymd slav vid namn Dred Scott sökt vinna frihet i den fria staten Kansas. Fallet var så viktigt att det gick ända upp till högsta domstolen. Det ökända Dred Scott-beslutet fälldes av den fanatiske romersk-katolske domaren Taney, Förenta Staternas överdomare vid den tidpunkten. Taneys beslut, i ett nötskal, var att en neger inte hade några rättigheter som en vit man behövde

16 respektera. Detta betydde i grund och botten att en svart man var underlägsen en vit man och inte hade några rättigheter. Abraham Lincoln hade som barn iakttagit försäljningen av unga svarta män och kvinnor i en liten stad i Illinois. Då han och en vän gick förbi en slavauktion, vände sig Lincoln till sin vän och sa, En dag, kommer jag att slå ner hårt på den! I november 1855 hade Charles Chiniquy, en katolsk präst från Kankakee, Illinois, angripits i en serie domstolsfall av biskopen i Chicagos stift. Chiniquy hade ofta talat på frågan om måttlighet och spritens ondska. Eftersom många av prästerna var alkoholister, och de flesta andra var sällskapsdrickare, uppskattades inte Chiniquys tal om måttlighet. Chiniquy citerade ofta Bibeln till försvar för vissa ståndpunkter han omfattade. Detta hetsade verkligen upp Chicagos katolske biskop mot honom. För att tysta honom, anklagades Chiniquy falskeligen av en omoralisk prästs kvinnliga släkting för äktenskapsbrott med henne. Charles Chiniquys fall hade blivit så pass omskrivet i Illinois press att mycket få jurister ville försvara honom. De insåg att de inte stred mot en präst i Chicago; de stred mot den romerskkatolska kyrkan. Charles Chiniquy fick höra talas om Abe Lincoln, en mycket lojal och hederlig jurist i Illinois. Chiniquy sände ett telegram till Lincoln vari han efterfrågade hans tjänster och inom tjugo minuter efter Chiniquys telegram, fick han ett svar som löd, Ja, jag kommer att försvara ert liv och er heder vid nästa session i maj i Urbanas domstol. Undertecknat A. Lincoln. Chiniquy säger, Tiden kom när Kankakees sheriff måste släpa iväg mig igen som en brottslig och en fånge till Urbana, och överlämna mig i händerna på den stadens sheriff. Jag anlände där den 20 oktober med mina jurister, herrar Osgood och Paddock, och ett dussintal vittnen. Herr Abraham Lincoln hade kommit före mig med bara några minuter från Springfield. Charles Chiniquy, Fifty Years in the Church of Rome, Chick Publications, s När Charles Chiniquy försvarades av Abraham Lincoln, läser vi, Han fortsatte sedan och skildrade fader Chiniquys karriär, hur han hade blivit orättvist förföljd och sa avslutningsvis, Så länge Gud ger mig ett hjärta att känna med, en hjärna att tänka med, eller en hand att utföra min vilja med skall jag hänge dem åt den makt som har försökt att använda domstolsapparaten till att förstöra en amerikansk medborgares rättigheter och karaktär. Och detta löfte som Abraham Lincoln avgav under sina mognare år höll han också. Burke McCarty, The Suppressed Truth about the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s. 41. Lincoln insåg att Chiniquy hade blivit orättvist anklagad. Natten innan Chiniquy skulle dömas till fängelse för ett brott han inte hade begått, trädde ett ögonvittne, som hade fått höra om intrigen att förstöra Chiniquy, fram och han räddades. Abraham Lincoln skaffade sig en massa fiender till följd av Chiniquys rättegång. Då de lämnade rättssalen, grät Charles Chiniquy. Abraham Lincoln frågade honom, Fader Chiniquy, varför gråter ni? Käre herr Lincoln, svarade jag, låt mig berätta för er att den glädje jag naturligtvis borde känna över en sådan seger förstörs i mina tankar av fruktan för vad den kan komma att kosta er. Där i domstolen fanns inte mindre än tio eller tolv jesuiter från Chicago och St. Louis, som kom för att höra mig avkunna fängelsedomen Vad som oroar min själ just nu och framkallar mina tårar, är att det tycks mig som om jag har läst er dödsdom i deras djävulska ögon. Hur många andra ädla offer har redan fallit vid deras fötter! Charles Chiniquy, Fifty Years in the Church of Rome, s. 280, 281. Abraham Lincoln var, redan så långt tillbaka som 1855 och 1856, en märkt man som Rom sökte förstöra. Fyra år senare, år 1860, valdes Abraham Lincoln till Förenta Staternas president. På sin väg från Illinois till Washington, D. C., måste han passera genom staden Baltimore. Han sa senare till Charles Chiniquy, Jag är så glad att möta er igen.... Ni ser att era vänner, jesuiterna, inte har dödat mig ännu. Men de skulle säkert ha gjort det när jag passerade genom deras mest hängivna stad, Baltimore, om jag inte hade passerat inkognito

17 några timmar innan de väntade mig. Vi har bevis på att kompaniet som hade valts och organiserats för att mörda mig leddes av en galen romersk-katolik vid namn Byrne; det utgjordes nästan helt av romersk-katoliker; inte bara det, det fanns två förklädda präster bland dem, för att leda och uppmuntra dem. Jag träffade herr Morse, den elektriska telegrafins lärde uppfinnare: Han berättade för mig att när han var i Rom, för inte länge sedan, fann han bevis på den mest fruktansvärda konspiration mot detta land och alla dess institutioner. Det är uppenbart att det fruktansvärda inbördeskrig, som hotar att täcka landet med blod och ruiner, till stor del beror på påvens ränker och sändebud. Jag beklagar att professor Morse tvingades lämna Rom innan han fick veta mer om jesuiternas hemliga planer mot detta lands fri- och rättigheter och själva existens. Ibid. s Tjugo män hade anlitats i Baltimore för att mörda den nyvalde presidenten på hans väg till Washington. Ledaren för detta gäng var en italiensk flykting, en frisör som var välbekant i Baltimore. Deras plan var som följer: När herr Lincoln anlände till den staden, skulle lönnmördarna beblanda sig med folkmassan, och komma så nära hans person som möjligt, och skjuta på honom med sina pistoler. Om han befann sig i en vagn, hade handgranater förberetts, fyllda med explosivt krut, såsom Orsini använde i försöket att mörda Louis Napoleon. Dessa skulle kastas in i vagnen, och för att göra avrättningen dubbelt så säker, skulle pistoler avlossas in i fordonet i samma ögonblick. Lönnmördarna hade en farkost som låg redo att ta emot dem i hamnen. Därifrån skulle de föras till Mobile, i den utträdda staten Alabama. John Smith Dye, The Adder s Den, s En italiensk frisör som var välbekant i Baltimore, en papist, skulle knivhugga honom medan han satt i sin vagn, när han startat från stationen. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s. 66. Lyckligtvis misslyckades jesuiternas första komplott att döda Lincoln, så de sökte ta livet av Lincoln innan han ens nått Vita Huset! Medan han åkte tåg tappade John Wilkes Booth ett brev skrivet till honom av Charles Selby. Kort därefter återfanns brevet och vidarebefordrades till president Lincoln, som efter att ha läst det skrev ordet Lönnmord tvärs över det, och arkiverade det i sitt kontor där det återfanns efter hans död och företogs som bevisföremål. Ibid. s Här är en utdrag ur brevet: Abe måste dö, och det nu. Du kan välja dina vapen, bägaren, kniven, kulan. Bägaren förfelade sin verkan en gång och kan göra det igen. Du vet var dina vänner finns. Dina förklädnader är så perfekta och fulländade.. Slå till för ditt hem; slå till för ditt land; bida din tid, men slå till säkert. Ibid. s. 132 (kursivering tillagd). Detta brev användes för att hjälpa fälla fru Mary E. Surratt och några av de andra konspiratörerna i prövningen av lönnmordet på Lincoln. De ville knivhugga honom. Om det misslyckades, skulle de skjuta honom, och spränga honom. Detta misslyckades, så de försökte förgifta honom. De var påvens sändebud, jesuiterna. John Smith Dye, som bevittnade dessa händelser, säger oss, Den var en mörk dag i vårt lands historia när en beväpnad vaktstyrka var tvungen att omringa hotellet (Willard s) där chefsdomaren tillfälligt inhystes för att förhindra lönnmordet på honom. Och på dagen (4 mars 1861) för hans invigning, eskorterades han uppför Pennsylvania Avenue i en ihålig ruta med kavallerister, och yttersta vaksamhet iakttogs av general Scott för att förhindra att han mördades offentligt på vägen till Capitolium för att hålla sitt öppningstal från östra pelarhallen. Det var hemska tider. John Smith Dye, The Adder s Den, s När du drar dig till minnes konciliet i Wiens, Metternichts, påvens och jesuitordens planer på att förstöra detta land, att förstöra dess frihet, att förstöra protestantismen och att döda presidenter, vad säger det dig om jesuiternas onda, illasinnade, illvilliga karaktär? När du drar dig till minnes deras

18 försök att ta livet av Andrew Jackson, lönnmordet på William Henry Harrison, lönnmordet på Zachary Taylor, lönnmordsförsöket på James Buchanan, lönnmordsförsöket på Abraham Lincoln och sedan slutligen lönnmordet på honom, vad säger det dig om katolska kyrkan? Det visar dig att deras fasad att vara en kyrka är bara det, en fasad. De gömmer sig bakom en religiös mask så de inte skall misstänkas för de många styggelser de oavbrutet förövat i detta land och över hela världen. Må Gud hjälpa oss att aldrig ha något som helst att göra med denna sataniska organisation. Abraham Lincoln uppgav, Så många komplotter har redan anstiftats mot mitt liv, att det är ett riktigt mirakel att alla har misslyckats, när vi har i åtanke att det stora flertalet av dem låg i händerna på de skickliga romersk-katolska mördarna, tydligen undervisade av jesuiter. Men kan vi förvänta oss att Gud kommer att utföra ett ständigt mirakel för att rädda mitt liv? Jag tro inte det. Jesuiterna är så kunniga i dessa blodiga gärningar att Henrik IV sa att det var omöjligt att undkomma dem, och han blev deras offer, fastän han gjorde allt han kunde för att skydda sig. Mitt undkommande ur deras händer, sedan påvens brev till Jeff Davis vässat miljoner med dolkar för att genomborra mitt bröst, vore mer än ett mirakel. Men på samma sätt som Herren inte hörde något knorrande från Mose läppar när Han sa till honom att han måste dö, före korsandet av Jordan, för sitt folks synder; så hoppas jag och ber att Han inte kommer att höra något knorrande från mig när jag stupar för min nations skull. De enda två tjänster jag ber Herren om är, först att jag skall få dö för den heliga sak i vilken jag är engagerad, och att jag blir banerförare för mitt lands fri- och rättigheter. Den andra tjänst jag ber Gud om är, att min käre son, Robert, när jag är borta, kommer att bli en av dem som lyfter den frihetens flagga som kommer att täcka min grav, och kommer att bära den med ära och trofasthet, till sitt livs slut, som hans far gjorde, omgiven av de miljoner som kommer att bli kallade med honom för att strida och dö för vårt lands försvar och ära. Charles Chiniquy, Fifty Years in the Church of Rome, Chick Publications, ss. 302, 303. Abraham Lincoln förstod att hans tid var nära. Mitt i den makalösa framgången medan alla landets klockor klämtade av glädje, drabbade oss en katastrof som fyllde landet med bestörtning och skräck. På fredagskvällen, den 14 april, bevistade president Lincoln Fords Teater, i Washington. Han satt tystlåtet i sin loge och lyssnade till dramat, när en man steg in genom dörren till den korridor som ledde till logen, och stängde dörren bakom sig. Efter att ha närmat sig presidenten, drog han ur sin ficka en liten pistol, och sköt honom i baksidan av huvudet. Då presidenten föll, medvetslös och dödligt sårad och skriken från hans fru, som satt vid hans sida, genomborrade varje öra, hoppade lönnmördaren från logen, en lodrät höjd på nio fot, och svingade en dolk då han rusade över scenen, barhuvad, i det han utropade Sic siemper tyrannus! och försvann bakom fondkulisserna. Ibid. ss Ädle Abraham, de trognas faders verkliga ättling, ärlig i varje förtroende, ödmjuk som ett barn, ömhjärtad som en kvinna, som inte stod ut med att skada ens sina bittersta fiender: som, i triumfens stund, var bedrövad för att hans motståndares känslor hade sårats av deras nederlag, med välgörenhet mot alla, illvilja mot ingen, försedd med sunt förnuft, helt oöverträffad intelligens och med en förståndskapacitet som gjorde det möjligt för honom att ge sig i kast med de mest gigantiska motståndare i debatt, som utvecklade själsgåvor som statsman, som vunnit landets tacksamhet och världens beundran, och med behagfullhet och vänlighet som drog till sig alla generösa hjärtan; dör för lönnmördarens kula! Men vem var den lönnmördaren? Booth var inget annat än jesuiternas verktyg. Det var Rom som styrde hans arm, efter att ha fördärvat hans hjärta och fördömt hans själ. Ibid. s Och efter tjugo år av ständig och högst invecklad forskning, träder jag oförfärat idag fram inför det amerikanska folket, för att säga och bevisa att presidenten, Abraham Lincoln, mördades av Roms präster och jesuiter.

19 I boken med de vittnesmål som avgavs i åtalet av lönnmordet på Lincoln, publicerad av Ben Pittman, och i de två volymerna om rättegången mot John Surratt, år 1867, har vi de lagliga och ovedersägliga bevisen på att Lincolns lönnmördares intrig blev fullt utvecklad, om inte påbörjad, i Mary Surratts hus, på 561 H. Street, Washington, D. C. De edsvurna vittnesmålen visar att det var Washingtons prästers vanliga mötesplats. Vad avslöjar närvaron av så många präster i det huset för världen? Ingen förnuftig människa, som vet något om Roms präster, kan tvivla på att de var den djävulska komplottens rådgivare, vägledare och själva själ. Dessa präster, som var Booths, John Surratts och fru och fröken Surratts personliga vänner och biktfäder, kunde inte ständigt befinna sig där utan att veta vad som försiggick, särskilt när vi vet att var och en av dessa präster var en galen rebell i själ och hjärta. Var och en av dessa präster, i vetskap om att hans ofelbare påve hade kallat Jeff Davis sin käre son, och hade tagit sydstatskonfederationen under sitt beskydd, måste tro att den heligaste sak en människa kunde göra, var att strida för sydstaternas sak genom att förstöra dem som var dess fiender. Läs historien om lönnmordet på amiral Coligny, Henrik III och Henrik IV, och William den Tyste, av jesuiternas anlitade lönnmördare; jämför dem med lönnmordet på Abraham Lincoln, så kommer du att finna att en liknar den andra som två droppar vatten. Du kommer att förstå att de alla kommer från samma källa Rom! Ibid. s Denna ärkerebell [Jeff Davis] kunde skänka pengar; men jesuiterna ensamma kunde välja lönnmördare, utbilda dem, och visa dem en ärekrans i himlen, om de ville döda blodsutgjutelsens upphovsman, den berömde överlöparen och avfällingen påvens och kyrkans fiende Lincoln. Vem ser inte lektionerna jesuiterna gav Booth, i deras dagliga umgänge i Mary Surratts hus, när han läser de rader Booth skrev några timmar före sin död: Jag kan aldrig ångra mig. Gud gjorde mig till redskapet för Sitt straff. Jämför dessa ord med de doktriner och principer som lärs ut av koncilierna, påvens dekret, och den heliga inkvisitionens lagar, så kommer du att finna att Booths känslor och övertygelser kommer från dessa principer, som floden kommer från sin källa. Och denna fromma fröken Surratt, som, redan dagen efter mordet på Lincoln, sa, utan att tillrättavisas, i flera andra vittnens närvaro: Abraham Lincolns död är inte mer än någon nigger i arméns död. Varifrån fick hon den grundsatsen, om inte från sin kyrka? Hade inte den kyrkan nyligen proklamerat genom... den hängivne romersk-katolske domaren Taney, i hans Dred Scott-beslut, att negrer inte har någon rätt som vita måste respektera? Genom att bringa presidenten till samma nivå som den lägsta nigger, sa Rom att han inte hade någon rätt ens till sitt liv. Ibid. s Strax efter Lincolns död, flydde John Surratt, som var del av lönnmordskonspirationen, till Montreal. Från Montreal fördes han till Liverpool, England och sedan till Rom. När en ämbetsman från Förenta Staterna slutligen hann ikapp honom, återfanns han i påvens personliga armé. En konspiratör i lönnmordet på Abraham Lincoln var medlem av påvens personliga armé! Tre eller fyra timmar innan Lincoln mördades i Washington, den 14 april 1865, var det mordet inte bara känt av någon, utan var spritt och omtalat på gatorna och i husen i den prästerliga och papistiska staden St. Joseph, Minnesota. Detta faktum är obestridligt; vittnesmålen är ojäviga, och det fanns ingen järnväg eller telegrafkommunikation på närmare håll än 65 eller 130 kilometer från St. Joseph. Herr Linneman, som är romersk-katolik, säger oss att fastän han hörde detta av många i sin butik, och på gatorna, kommer han inte ihåg namnet på en enda en som berättade det för honom... Men om herr Linnemans minne är så pass bristfälligt i den frågan, kan vi hjälpa honom och berätta för honom vad som sades med matematisk noggrannhet. St. Josephs präster besökte ofta Washington och bodde, troligen, hos fru Surratt. Dessa Washingtons präster stod i daglig förbindelse med sina upprorsmannaprästkollegor i St. Joseph; de var deras intima vänner. Det fanns inga hemligheter dem emellan. Detaljerna kring mordet, såväl som den dag som valts för dess

20 utförande, var lika välkända bland prästerna i St. Joseph som de var bland de i Washington. Hur skulle prästerna kunna dölja en sådan glad händelse för sin hjärtevän, herr Linneman? Han var deras förtroendeman. Han var deras leverantör; han var deras högra hand bland de trogna i St. Joseph. Roms präster visste om och spred ut Lincolns död fyra timmar före dess inträffande i sin romersk-katolska stad St. Joseph, Minnesota. Ibid. ss. 316, 317. Det finns så mycket mer material. I rättegången mot John Surratt, uppgav en fransk minister vid namn Rufus King detta: Jag tror att han [John Surratt] skyddas av prästerskapet och att mordet är följden av en noggrant uttänkt komplott, inte bara mot president Lincolns liv, utan mot denna republiks existens, då vi är medvetna om att prästerskapetet och kungligheterna är och alltid har varit frihetens motståndare. Burke McCarty, The Suppressed Truth About the Assassination of Abraham Lincoln, Arya Varta Publishing, s Fyra människor ställdes inför rätta, fälldes och avrättades genom hängning för lönnmordet på Abraham Lincoln. Deras namn var Davy Harold, Lewis Payne, George Atzerodt, och Mary E. Surratt. De var samtliga romerskkatoliker. Den informationen finns i Fords Teater, i flera glasmontrar som visar många saker om Lincoln, inbördeskriget, och lönnmordet på honom. Då Abraham Lincoln blev mördad, gjordes också ett försök att mörda William Seward, utrikesministern. Det gjordes också ett försök att ta livet av Ulysses S. Grant, men Grant tvingades att oförutsett resa till New Jersey för att vara vid sängkanten hos en döende släkting. Andrew Johnson, Förenta Staternas vicepresident, skulle också mördas vid denna tidpunkt. Mannen som skulle döda honom blev rädd och gav sig av, ridande på en häst ut på landet, och utförde inte sin del av planen. Lewis Payne, känd som Floridapojken, en atletisk ung jätte, som några månader tidigare hade gått med i konspirationen, red upp till framsidan av utrikesministerns, William Seward, bostad. William Seward hade varit sjuk i tre veckor, han led av en bruten käke, resultatet av att hans gäng hade rymt och befann sig nu under manliga sjuksköterskors ständiga omvårdnad. Payne ringde på dörrklockan och den besvarades av den färgade hovmästaren. Han berättade för den sistnämnde att han hade skickats med någon medicin som han måste föra till den sjukes rum. Hovmästaren vägrade att låta honom komma in, och sa att han hade fått order om att inte låta någon besöka herr Sewards rum. Främlingen [Lewis Payne] slog ner honom, efter en kort kamp, och skuttande upp för trapporna. Han skyndade till den sjukes kammare, efter att ha fällt ministerns båda söner.. Han [Lewis Payne] rusade på den sjuke mannen och knivhögg honom allvarligt tre gånger. Genom en övermänsklig ansträngning, kämpade sig den sistnämnde ur sängen med sin angripare som lämnade honom i en hög på golvet, blödande från de sår han hade tillfogats. Efter sitt mordiska angrepp på Seward, skyndade skurken ner för trapporna, i det han vrålande för full hals, Jag är vansinnig! Jag är vansinnig, och det var han mycket troligen. Han befann sig helt under det hypnotiska inflytandets kontroll från de vedervärdiga människor i vars makt han hade tillåtit sig komma. Ibid, ss. 121, 122. Det var en del av planen att Michael O Laughlin, en av konspiratörerna från Baltimore, skulle ha mördat general Grant den natten. Detta var inte möjligt, tack vare ändringen av generalens planer. På Atzerodts lott föll att mörda vicepresident Johnson, men han blev rädd och tillbringade dagen med att rida ut på landet på en häst....han återfanns flera dagar senare med släktingar till honom söder om Washington. Han upprättade en skriven bekännelse innan han avrättades som bekräftar Surratts närvaro i Washington den dödliga dagen, ett faktum som nio aktade vittnen har gått ed på. Ibid s Därför har vi en konspiration att döda, inte bara presidenten, utan att leda Förenta Staternas regering