Ett brunnsområde vid Ullstämma

Transkript

1 Rapport 2013:68 Särskilda arkeologiska undersökningar Ett brunnsområde vid Ullstämma RAÄ 336 resp RAÄ 29:2, 342 och 382 Ullstämma 5:1 Landeryds socken Linköpings kommun Östergötlands län Viktoria Björkhager Ö S T E R G Ö T L A N D S M U S E U M AVDELNINGEN FÖR ARKEOLOGI OCH BYGGNADSVÅRD

2

3 Rapport 2013:68 Särskilda arkeologiska undersökningar Ett brunnsområde vid Ullstämma RAÄ 336 resp RAÄ 29:2, 342 och 382 Ullstämma 5:1 Landeryds socken Linköpings kommun Östergötlands län Viktoria Björkhager Ö S T E R G Ö T L A N D S M U S E U M AVDELNINGEN FÖR ARKEOLOGI OCH BYGGNADSVÅRD Box Linköping

4 Författare Omslagsbild Grafisk form Grafik Tryck Viktoria Björkhager, Östergötlands museum Rekonstruktionsförslag över undersökningsområdet. Illustration Mats Gilstring. Lasse Norr Viktoria Björkhager Bpt-Tryck AB, Linköping Kartor ur allmänt kartmaterial Lantmäteriverket MS2008/06551 Östergötlands museum Avdelningen för arkeologi och byggnadsvård Rapport 2013:68 ISSN

5 Innehåll Sammanfattning Inledning Arkeologisk bakgrund Fornlämningsmiljö Tidigare arkeologiska undersökningar Historiska källor Syfte och frågeställningar Metod och dokumentation RAÄ RAÄ 29:2, 342 och Förmedling Resultat RAÄ Ytan Anläggningar Gropar Stolphål och pinnhål Brunnar Kulturlager Stenpackning Agrara lämningar Makroprover Osteologi Dateringar Fynd Tolkning RAÄ Utvärdering RAÄ Resultat och omprioriteringar Väder och vind Resultat RAÄ 29:2, 342 och Ytan Anläggningar Stensträngar RAÄ 29: Röjningsröse RAÄ Fossil åkermark Fynd Tolkning RAÄ 29:2, 342 & Referenser Tekniska uppgifter Appendix 1. Keramisk analys - Ole Stilborg Appendix 2. Makrofossilanalys - Jens Heimdahl Appendix 3. Osteologisk analys - Petter Nyberg Bilaga C-dateringar Bilaga 2. Ritningar Bilaga 3. Fyndlista Bilaga 4. Anläggningsbeskrivningar

6 Sammanfattning Under våren och hösten 2010 utförde Östergötlands länsmuseum två arkeologiska slutundersökningar av RAÄ 336 respektive RAÄ 29:2 och RAÄ 342, belägna inom fastigheten Ullstämma 5:1, Landeryds socken, Linköpings stad och kommun. Slutundersökningen av RAÄ 336 omfattade förhistoriska boplatslämningar och föranleddes av planerad bostadsbebyggelse. Slutundersökningen av RAÄ 29:2 och RAÄ 342 omfattade stensträngar samt ett röjningsröse och föranleddes av anläggandet av en bussgata. Vid slutundersökningen av RAÄ 336 framkom anläggningar i form av brunnar, kulturlager, gropar, härdar och stolphål. Inga bostadshus påträffades. Platsen tolkades som ett aktivitetsområde inom vilket brunnarna varit av central betydelse. Dateringarna visar i huvudsak på tre faser: förromersk järnålder, romersk järnålder samt vendeltid. Inom ytan fanns även enstaka dateringar till yngre bronsålder samt folkvandringstid. Platsen har alltså varit attraktiv under lång tid, sannolikt på grund av att marken är extremt vattenförande. Ytan är ej avgränsad åt norr och nordväst. Den aktuella ytan utgör sannolikt alltså bara utkanten av en boplats. Bostadshusen återfinns troligtvis strax norr/ nordväst om undersökningsområdet, inom ett område som inte berördes av exploatering. Vid slutundersökningen inför den planerade bussgatan undersöktes delar av stensträngssystemet RAÄ 29:2 och röjningsröset RAÄ 342 och en vid slutundersökningen påträffad boplatslämning (RAÄ 382). Ett kolprov taget under den södra av stensträngarna gav en datering till yngre romersk järnålder. Även ett kolprov taget i ett odlingslager intill den norra stensträngen visade på samma datering. De delvis undersökta stensträngarna omslöt tillsammans med en markerad bergskant ett större markområde. Innanför stensträngarnas armar påträffades en tidigare okänd fornlämning i form av en härd och en koncentration med stolphål (RAÄ 382). Härden har 14 C-daterats till förromersk järnålder. Bland stolphålen kan delar av ett tvåskeppigt respektive ett treskeppigt hus skönjas. Det tvåskeppiga huset kan på typologiska grunder troligtvis dateras till senneolitikum/äldre bronsålder. Det treskeppiga huset överlagrar till viss del det tvåskeppiga huset och kan typologiskt troligtvis dateras till yngre bronsålder/förromersk järnålder. Viktoria Björkhager 1:e antikvarie 4

7 Landeryd 29:1 Landeryd 29:2 Landeryd 334Landeryd 223:1 Landeryd 342 Landeryd 29:3 Landeryd 343 nderyd 30:1 Landeryd : :1 227:1 227:2 266:1 225:3 225:2 293:1 268:1 225:1 295:1 294:1 228:2 228:1 29:1 29:2 292:1 21:3 21:4 21:2 21:1 291: : :1 239:1 239:2 29: :1 22: :1 313:1 240:1-3 21:5 21:5 Landeryd 345 Landeryd 31:4 Landeryd 31:3 Landeryd 31:2 Landeryd 31:1 Landeryd Landeryd :2 270:1 32:1 269:1 31: :1 262:1 271:1 271:1 23:1 23:3 23: Teckenförklaring FMIS område FMIS linje FMIS punkt Lantmäteriverket MS2008/ Figur 2. Utdrag ur digitala Fastighetskartan med undersökningsområdena markerade samt detalj med schakten markerade. Skala 1: respektive 1:

8 Inledning - Arkeologisk bakgrund Inledning Östergötlands länsmuseum utförde från den 3 maj till 14 juni respektive den 30 augusti till 16 september 2010 två särskilda arkeologiska undersökningar inför en planerad bostadsbebyggelse (RAÄ 336) respektive anläggandet av en bussgata (RAÄ 29:2 & 342) inom fastigheten Ullstämma 5:1, Landeryd socken efter beslut från Länsstyrelsen Östergötland. Vid platsen för bostadsbebyggelsen undersöktes en aktivitetsyta på m 2 och inom platsen för den planerade bussgatan undersöktes en boplatsyta och stensträngar på en 500 m 2 stor yta. Uppdragsgivare var vid båda undersökningarna Linköpings kommun, Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen, vilka även svarade för de arkeologiska kostnaderna. Ansvarig för undersökningarna samt utformningen av rapporten är undertecknad. Biträdande projektledare är antikvarie Fredrik Samuelsson, som även deltagit i rapportarbetet. Arkeologisk bakgrund Fornlämningsmiljö Området för de båda arkeologiska slutundersökningarna ligger i den södra utkanten av Linköpings stad, i direkt anslutning till den södra delen av bostadsområdet Ullstämma, mellan gårdarna Nedre och Övre Ullstämma (RAÄ 313 och 314). Väster om undersökningsområdet löper Tinnerbäcken i sydöst-nordvästlig riktning och i öster ligger den hårt trafikerade Brokindsleden. Området utgörs av en lerslätt med uppstickande berghällar och vanligtvis blockrika eller storblockiga moränimpediment. Lermarken är idag huvudsakligen uppodlad eller används som betesmark. Området är fornlämningsrikt med ett stort antal registrerade fornlämningar. Fornlämningsbilden är karakteristisk för Linköpingsbygden med kraftig dominans av lämningar från äldre järnålder främst i form av gravfält, stensättningar och stensträngar. I området finns även skålgropslokaler och skärvstenshögar, vilka kan ha ett äldre ursprung i yngre bronsålder. Höjden över havet är ca meter vilket innebär att det inte går att utesluta lämningar från stenåldern. Några fornlämningar från denna tidsperiod finns dock inte registrerade i området. Höggravfält eller andra tidstypiska lämningar från yngre järnåldern är heller inte kända i Ullstämma (Ericsson 2007, Nilsson 2006). I området finns det gott om gravfält (t ex RAÄ 18, 29 & 30), stensättningar (t ex RAÄ 31, 225, 294 & 295) och stensträngar (t ex RAÄ 29, 225, 240 & 293). För de aktuella undersökningarnas del är det framförallt två gravfält som är intressanta. På en nordsydlig höjd sträckning i direkt anslutning till de nu aktuella under sök nings ytorna ligger gravfält RAÄ 30:1 på en mar kerad bergskam i nordsydlig riktning och består av 20 synliga gravar i form av runda och kvadratiska stensättningar, en oregelbunden stensättning och resta stenar. Gravarna är placerade på bergets högsta punkt, men sträcker sig även ned över dess södra kant, mot undersökningsområdet inom RAÄ 336. Gravfältet syns dock inte från undersökningsområdet på grund av bussgatan, som ligger omedelbart öster om bergets fot. Här dominerar istället ett annat gravfält på en flack moränrygg i öster, som enligt FMIS består av en rund stensättning, fyra kvadratiska och ett segment av en stensättning (RAÄ 29:1). Vid en tidigare arkeologisk förundersökning av området kunde emellertid inte den runda stensättningen återfinnas (Ericsson 2007:32). Boplatslämningar från äldre järnålder är en av de vanligaste lämningarna som påträffas vid arkeologiska undersökningar i Östergötland (Kaliff 1999). Vad gäller Linköping har större boplatskomplex från äldre järnålder undersökts vid bl a Kallerstad, Mörtlösa, Tornby och Mjärdevi (Elfstrand 2005). Majoriteten av boplatserna från denna tidsperiod har i tidigare forskning betraktats som kringflyttande ensamgårdar, vilka i hägnadssystem samverkat om gemensam betesmark. Inom varje hägnadslag har det funnits gårdar av olika storlek, varav en större gård som haft en central betydelse (Kaliff 1999). Arkeologiska undersökningar har dock visat att det vid denna tid även fanns bylika gårdskonglomerat, t ex vid Hulje och Pryssgården (Kaliff 1999, Petersson 2006). Troligtvis har gårdsstrukturen och gårdsorganisationen varit avhängig av ett områdes ekonomiska bärkraft. I skogsbygder och marginalområden har kanske ensamgården varit en rationell lösning medan bygemenskapen i ett bördigt landskap har varit en viktig förutsättning för en effektiv arbetsinsats (Kaliff 1999). Att avgöra om det rör sig om ensamgårdar eller om gårdskonglomerat försvåras självklart också av att det är svårt att dra slutsatser om samtidighet eller kontinuitet mellan enskilda hus och gårdar inom ett mycket begränsat tidsintervall med hjälp av 14 C eller arkeologisk föremålsdatering (ibid). Majoriteten av de östgötska boplatserna från äldre järnålder överges vid övergången till yngre järnålder och gårdarna omgrupperades troligtvis till de senare konstaterbara by- och gårdsterritorierna (ibid). Konkreta boplatsspår med trolig datering till äldre järnålder har vid tidigare undersökningar konstaterats i ett område strax sydöst om bytomten för Nedre Ullstämma (RAÄ 239, 289 & 291), något längre österut (RAÄ 257) liksom strax nordväst om sistnämnda 6

9 Arkeologisk bakgrund bytomt (RAÄ 266). I samband med utredningen (etapp 2) och förundersökningen inför de nu aktuella slutundersökningarna påträffades även två boplatsområden (RAÄ 327 & 341), två härdar (RAÄ 340 & 345) och två färdvägar (RAÄ 335 & 344) i området vid de båda bytomterna Nedre och Övre Ullstämma. I samtliga ovannämnda fall rör det sig om mindre undersökningar. Några mer omfattande arkeologiska undersökningar av förhistoriska boplatser har inte gjorts i Ullstämma (ibid). Sammantaget indikerar det ovan nämnda att bebyggelsen vid Ullstämma under äldre järnålder bestod av ensamliggande gårdar med tillhörande gårdsgravfält/ stensättningar. Stensträngarna vittnar om att gårdarna troligt vis samverkade om gemensam betesmark. Vid övergången till yngre järnålder kan bebyggelsen ha flyttats till någon av Ullstämmas bytomter. Tidigare arkeologiska undersökningar I närområdet har ett fåtal arkeologiska under sökningar utförts. Öster om de nu aktuella under sökningsområdena, i direkt anslutning till två skål grops lokaler (RAÄ 239, 291), påträffades två förhistoriska boplatser (Zerpe, ATA dnr 2977/90). En annan undersökning utfördes inför nedläggandet av en vattenledning och berörde en sträckning i anslutning till en skärvstenshög (RAÄ 238) och en skålgropslokal (RAÄ 262). Vid detta tillfälle påträffades boplatslämningar i åkermarken öster om skärvstenshögen (Helander 2000). Linköpings kommun har under flera år arbetat med en fördjupad översiktsplan och detaljplan för ett större markområde i anslutning till Ullstämma gård inom fastigheten Ullstämma 5:1, och efter de nu aktuella arkeologiska slutundersökningarna har främst bostadsbebyggelse i form av friliggande småhus och rad- och kedjehus uppförts i området. I områdets västra del, i anslutning till Tinnerbäcken, planeras en större dammanläggning. Utredningen etapp 2 Området har tidigare omfattats av en arkeologisk utredning etapp 1, som förutom Ullstämma även omfattade trakterna söderut mot Sturefors (Larsson 1994). Riksantikvarieämbetet, UV Öst, utförde hösten 2005 nästa steg i ärendet i form av en arkeologisk utredning etapp 2 inom den nu aktuella fastigheten. Utredningen omfattade 17 objekt av vilka sju visade sig innehålla fornlämningar i sådan omfattning att de föreslogs gå vidare till arkeologisk förundersökning (Nilsson 2005). Inom den nu aktuella boplatsen RAÄ 336 resulterade utredningen i att man fann anläggningar av boplatskaraktär på en sandig platå vid foten av gravfältet RAÄ 30 (Utred obj VIII). Anläggningarna utgjordes av härdar, gropar, stolphål och större mörkfärgningar. Boplatslämningarna fanns enligt utredningen koncentrerade till den sandiga platån, men även nedanför denna inom ett 75 x 65 m stort område. Nedanför platån framkom även ett område med äldre odlingslager med en mäktighet av upp till 0,2 m (Nilsson 2005). Vid en eventuell förundersökning föreslogs bland annat att några av mörkfärgningarna närmast gravfältet RAÄ 30 borde undersökas för att utreda om dessa utgjorde omarkerade brandgravar. Vidare borde det större odlingsröset undersökas med tanke på möjligheten att gravar kan dölja sig under den uppkastade stenen (ibid). Förundersökningen Riksantikvarieämbetet, UV Öst, utförde även den arkeologiska förundersökningen av RAÄ 336. Förutom de vid utredningen framkomna fornlämningarna förundersöktes även området för den planerade bussgatan som skulle ansluta till de nya bostäderna (FU-objekt XIII) (Ericsson 2007). Förundersökningen av RAÄ 336 Vid förundersökningen av boplatslämningen RAÄ 336 förtätades schakten på den sandiga platån varvid fler anläggningar i form av härdar, stolphål, gropar och kulturlager påträffades inom ett 80 x 70 m stort område (NV-SO). Vid undersökningen framkom att ett av kulturlagren hade ett djup på minst 0,4 m och tolkades som en stor avfallsgrop eller möjligen en igenfylld brunn. I övrigt undersöktes endast ett käpphål där även ett kolprov togs för datering. Ytterligare två kolprover togs i toppen på två härdar. Dateringarna visade på två faser; dels förromersk järnålder, dels yngre romersk järnålder. I området påträffades även en rad med stenar som tolkades som en stensträng (Ericsson 2007). Vid förundersökningen undersöktes även det äldre odlingslagret nedanför platån, som påträffades under utredningen. Enligt det historiska kartmaterialet från 1697 har området brukats som åkermark. Under ploglagret fanns, en bit ner i sluttningen, ett mörkt odlingslager som ökade något i mäktighet ned i sluttningen. På vissa ställen fanns ett enskiktat småstenslager mellan ploglagret och odlingslagret, ett fenomen som ofta uppstår i botten av plöjskikt. Odlingslagret innehöll små fragment av träkol och enstaka av tegel. I de sökschakt som grävdes syntes tre parallella diken. Dessa undersöktes och ett av dikena visade på två faser. Den äldre utgjordes av ett dike med rundad botten och den yngre av ett med spetsig botten. Markstyckena mellan dikena motsvarar 2 attungar i byamål vilket, 7

10 Arkeologisk bakgrund Teckenförklaring Schakt Figur 3. Utdrag ur den geometriska kartan över Ullstämma från 1697 (LMS D61-25:1). Skala 1:3000.

11 Arkeologisk bakgrund enligt Alf Ericsson (FU-projektledare), medför att de kan vara av medeltida ursprung. Särskilt intressant ansåg han vara att dikesindelningen inte var identisk med tegskiftet, vilket också skulle peka på en medeltida datering. Vad gäller själva odlingslagret fanns det inga tydliga spår av boplatsmaterial, vilket visar att lagret inte innehöll en bortodlad förhistorisk boplats. Istället kan inslaget av sot och kol förklaras med att hushållsavfall har ingått i gödselgivorna. Odlingslagret vid RAÄ 336 samt de andra odlingslagren som påträffades vid förundersökningen har av allt att döma börjat avsättas med början under medeltid eller tidigare. Stratigrafiska relationer till daterade härdar i närområdet talade också för den slutsatsen (ibid). Förundersökningens slutsats var att odlingslagren var resultatet av långvarig odling i sluttande åkermark där jord under århundraden förflyttats nedåt till följd av brukningserosion. Eftersom odlingslagren påträffades överallt där dessa förutsättningar har funnits ansåg RAÄ UV Öst, efter avslutad förundersökning, att det inte var nödvändigt att ytterligare undersöka lagren inför en eventuell exploatering. RAÄ UV Öst bedömde det som orimligt att ge de vidsträckta odlingslagren status som fast fornlämning trots deras troliga medeltida ursprung (ibid). De odlingsrösen som observerades inom området under utredningen betraktades under förundersökningen som ett röjningsröse och tre stora stentippar. Samtliga sammanfaller med impediment på 1697 års karta över Ullstämma (ibid). Sammanfattningsvis framgår det tydligt att förundersökningen har fokuserat på åkerdelen inom exploateringsområdet. Endast en mindre anläggning undersöktes på boplatsdelen. Efter avslutad förundersökning ansåg RAÄ UV Öst att det inte var nödvändigt att undersöka odlingslagret vidare vilket medförde att Östergötlands museum föreslog att den arkeologiska slutundersökningen borde fokusera på boplatsdelen och därmed behandla åkerdelen extensivt. Förundersökningen inför bussgatan Vid förundersökningen inför bussgatan detaljkarterades den nu aktuella ytan. Vid denna framkom att det fanns två parallella åkerhak, ett på västra sidan nedanför den branta bergskanten och ett på den östra sidan vid gravfält RAÄ 29:1. Nedanför åkerhaken var marken i det närmaste stenfri, speciellt i ytan inom den bågformade stensträngen (RAÄ 29:2). Vid en beräkning framkom att stensträngen tillsammans med den västra bergssidan hägnat en ca 3200 m 2 stor yta. Enligt förundersökningsrapporten fanns en yngre skada på den södra delen av stensträngen. Där hade strängen blivit bortröjd utmed en ca 15 m lång sträcka intill ett boningshus. Detta verkar ha skett någon gång efter Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering I väster nedanför bergets fot fanns ett stråk med stenar som var ca 100 m långt och 2-5 m brett. Sannolikt rörde det sig om röjningssten från de intilliggande odlingarna (Ericsson 2007). Inom sträckan för bussgatan togs nio schakt upp vid förundersökningen. Lagerföljden i schakten utgjordes av ett tunt torvskikt och under detta fanns oftast ett närmast stenfritt lager av humös sand eller mo med ett djup av ca 0,1 m. Undergrunden bestod av sandigmoig morän, ställvis med inslag av mjäla. De två schakt som togs upp längst i söder låg i sentida åkermark och begränsades av en terrasskant och ett dike. Här var odlingslagret mäktigare och hade inslag av tegel (Ericsson 2007). Schakt öppnades även över stensträngarna som dokumenterades noggrant. Det framkom att den norra armen av strängen var 3,5-4 m bred och bestod av 0,2-0,8 m stora stenar. Intill strängen fanns även mindre röjningsstenar upplagda. Vid schaktning på den södra armen framkom att stensträngen delvis kunde vara bortplockad. I ett schakt norr om densamma framkom ett röjningsröse (A405) (Ericsson 2007). I den södra delen av området framkom två härdar på vardera sidan om stensträngen. Den södra härden 14 C-daterades till förromersk järnålder. Den andra härden bedömdes vara medeltida eller yngre eftersom man fann en järnspik i fyllningen. Vid förundersökningen framkom indikationer på äldre odling i form av de båda åkerhaken, röjningsstensstråket vid bergets fot och ett röjningsröse (FU-A610) (Ericsson 2007). Historiska källor Det tidigaste omnämnandet av Ullstämma är 1317, då Ingrid av Ånestad sålt två delar av en attung på Ullstämmas mark till borgaren Ringvald (SDhk-2778). En grundlig analys av ursprunget till namnet Ullstämma har gjorts av ortnamnsforskaren (professor i Nordiska språk) Jan Paul Strid, vilken finns publicerad i förundersökningsrapporten (2007). Strids slutsats är att namnet Ullstämma syftar på en plats där man medvetet dämt upp vatten i syfte att framkalla översvämning av den omkringliggande marken. I detta sammanhang syftar benämningen Ull på egenskaperna hos det vatten i form av en bäck eller ett källsprång som man använt för uppdämningen. Man tror att denna typ av jordbruk har varit vanligt på flera platser, men att namnen på dämningarna har glömts bort eftersom de inte, som i detta fall, överförts på intilliggande bebyggelse 9

12 Arkeologisk bakgrund (Strid i Ericsson 2006). Denna tolkning är trolig, med tanke på den rika vattentillgången i området. Den äldsta kartan över Ullstämma är den geometriska kartan från 1697 och sedan följer storskifteskartan från 1766 (LMS D61-25:1). Ovanligt nog är Ullstämma by uppdelad på två bebyggelseplatser redan under slutet av 1600-talet. Nedre Ullstämma bestod av en gård, Rusthållet (RAÄ 313) och Övre Ullstämma av tre gårdar i form av Norrgården, Mellangården och Södergården (RAÄ 314). Orsaken till uppdelningen av byn är inte klarlagt. Lantmätare Thil förklarar i handlingarna till storskifteskartan att skiftesordningen för gårdarna varit Norrgården, Rusthållet (Nedre Ullstämma), Mellangården och Södergården (LMS D61-25:1). Detta betyder att gårdarna var placerade i denna ordning inom byn. I Övre Ullstämma finns tre gårdar men fyra tomter. Den öde tomten ligger mellan Norrgården och Mellangården, där enligt skiftesordningen Rusthållet skulle ligga. Ericsson diskuterar att det kan vara så att ödetomten representerar den utflyttade gården (2006:14). Om man studerar själva byn så var gårdarnas storlek även ett slags måttstock på deras andel i byamålet, mätt i stänger. För en utförligare beskrivning av odlingsmarksindelningen i stänger och attungar och beräkningen av dessa hänvisas till förundersökningsrapporten (Ericsson 2006:12ff). I beskrivningen till storskifteskartan från 1766 beskriver lantmätaren Johan Peter Tihl att det vid tiden finns en virkesbrist i området som innebär att det knappt ens finns virke till stängsel. Virke hämtas istället från Hanekinds häradsallmänning belägen väster ut på Kolbyttemon. Det skulle kunna ha förhållit sig så att rådande virkesbrist medförde att man istället valde att uppföra stenhägnader. Men om så var fallet vittnar inte det historiska kartmaterialet om, eftersom den enda dokumenterade stenmuren gick runt en trädgårdstäppa vid Löttorpet, en backstuga norr om Möjetorp (Ericsson 2006:12). Mellan gårdslägena fanns enligt det historiska kartmaterialet ett större obrukat markområde som benämns Linda och som ansluter till undersökningsområdets östra sida. En linda var ett obrukat ängsmarksområde eller en åker som lagts i träda och som tidvis kunde tas i bruk för såväl odling eller gräsvall. Före plogens inträde kunde den endast brytas upp med handkraft, hackor eller spadar (Myrdal 1999:63, 291; Nilsson 2005). Före storskiftet 1766 brukades sänkan som slåttermark (Ericsson 2006:8). Nilsson har i utredningsrapporten uppmärksammat att det på den geometriska kartan, men även på skifteskartan finns ett stort antal diken som löper ned mot lindan. Det innebär att förutom den naturliga avrinningen till området har ytterligare avrinningsvatten tillförts. Eftersom platsen för lindan utgör den lägsta punkten i området så innebar det att området, framförallt under vissa perioder under året, varit mycket sankt. Ett förhållande som stämmer även idag. Enligt det historiska kartmaterialet från år 1697 utgörs området för bussgatan av en kalvhage bevuxen med lövskog. På storskifteskartan från 1766 kallas området för Asphagen och utnyttjas även vid denna tid som betesmark, vilket visar att markutnyttjandet inte förändrats. 10

13 Syfte och frågeställningar Syfte och frågeställningar Länsstyrelsen bedömde att den arkeologiska slutundersökningen av RAÄ 336 kunde ge viktig information om hur en järnåldersgård hade varit organiserad och vilka näringar som burit upp den. Vidare skulle slutundersökningen ge ytterligare kunskaper angående området Ullstämma under järnåldern. Undersökningen skulle ha en hög ambitionsnivå och ge meningsfull kunskap som har relevans för såväl myndigheter, forskning och allmänhet, samt för fortsatta undersökningar såväl i länet som för övriga landet. Länsstyrelsen bedömde att den arkeologiska undersökningen kunde bidra till att skapa meningsfull kunskap om området och det förflutna. Den arkeologiska slutundersökningen av RAÄ 336 skulle, enligt länsstyrelsens kravspecifikation, kunna ge svar på samt om möjligt klargöra: Boplatsens status, funktion, karaktär, utbredning, användning och datering Eventuellt glapp i användandet Eventuella byggnaders konstruktion, utbredning, funktion och datering Härdarnas, groparnas och stolphålens/käpphålens storlek, djup, innehåll, funktion samt stolphålens eventuella lutning Kulturlagrets innehåll, ursprung, användning och datering Övriga eventuella fornlämningars funktion, karaktär, utbredning, användning och datering Vilka näringar som burit upp boplatsen Stensträngens konstruktion, funktion och datering Odlingslagrets och dikenas datering Om odlingslagret överlagrar andra anläggningar Den arkeologiska slutundersökningen av RAÄ 29:2 och 342 skulle, enligt länsstyrelsens kravspecifikation, kunna ge svar på samt om möjligt klargöra: Stensträngens funktion, konstruktion och datering Odlingsrösets karaktär och användning i tid Förhållandet mellan hägnaden, odlingsröset och eventuell fossil åkermark Markanvändning inom området mellan stensträngens armar Datering av den eventuella fossila åkern Övriga eventuella fornlämningars karaktär, utbredning, användning och datering Enligt länsstyrelsens direktiv skulle den särskilda undersökningen ha en hög ambitionsnivå på undersökningen av stensträngarna (RAÄ 29:2) och en något lägre ambitionsnivå på undersökningen av odlingsröset (RAÄ 342) och området mellan stensträngens armar. 11

14 Metod och dokumentation Metod och dokumentation RAÄ 336 Vid slutundersökningen avbanades inledningsvis undersökningsområdet skiktvis ned till anläggningsnivå med hjälp av grävmaskin. Fynd som påträffades i ploglagret samlades in för hand och mättes in med totalstation. Samtliga påträffade anläggningar dokumenterades och undersöktes. Dokumentationen skedde genom inmätning med totalstation, ritning, beskrivning och fotografering. Undersökningen av anläggningarna skedde i form av sektionsgrävning vid vilken minst 50% av varje anläggning grävdes ut. Enligt undersökningsplanen skulle påträffade kulturlager delvis rutgrävas för att utröna lagrens tjocklek och för att konstatera i vilken omfattning de var fyndförande. Därefter skulle resterande delar av lagret grävas bort med grävmaskin för att konstatera om underliggande anläggningar förekom. De vid förundersökningen förmodade kulturlagren visade sig vid slutundersökningen utgöra andra typer av anläggningar såsom fyllningar i en stor brunn och större täktgropar. I övrigt påträffades flera mindre och tunna kulturlagerrester inom undersökningsområdet, vilka till största delen undersöktes för hand med skärslev. Odlingslager schaktades skiktvis bort med grävmaskin. Långprofiler sparades och dokumenterades genom profilritningar. En mindre del av odlingslagret rutgrävdes och jordmassorna gicks igenom vid hackbord. I lagren togs makroprover. Odlingsröset och de s k stentipparna inom slutundersökningsområdet dokumenterades i plan och togs sedan bort med grävmaskin. Under odlingsröset framkom flertalet anläggningar i form av brunnar, gropar och kulturlagerrester. Vid förundersökningen påträffades en stenrad (stensträng) ovanpå ett kulturlager och en stensträng. Vid den särskilda undersökningen togs särskild hänsyn till platserna för de båda anläggningarna i samband med avbaningsarbetet, men inga stensträngar kunde dock konstateras. I undersökningsplanen lades stor vikt vid att funktionsbestämma eventuell bebyggelse via bl a fosfatkartering. Vid slutundersökningen av RAÄ 336 framkom dock inga bostadskonstruktioner, vilket medförde att denna del av undersökningen inte kom att genomföras. Påträffat keramiskt material har analyserats av docent Ole Stilborg (SKEA). Påträffat benmaterial har analyserats av Östergötlands museums osteolog Petter Nyberg. 14 C-analys har utförts av Göran Possnert vid Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Makrofossilanalys har utförts av Jens Heimdahl, Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Den skriftliga och grafiska dokumentationen har registrerats och behandlats i det arkeologiska informationssystemet Intrasis. Dokumentationsmaterialet i form av ritningar, beskrivningar, digitalfoton och mätfiler förvaras på Östergötlands museum. Tillvaratagna fynd har rengjorts och registrerats i Intrasis. Fynden förvaras på museet i avvaktan på slutgiltig fyndfördelning. Figur 4. Sara Westling mäter med totalstationen. 12

15 Metod och dokumentation Figur 5. Undersökningsområdet vid RAÄ 336 före avbaning. Mot N. Figur 6. Undersökningsområdet vid RAÄ 336 före avbaning. Mot SÖ. Figur 7. Undersökningsområdet vid RAÄ 336 före avbaning. Mot S. 13

16 Metod och dokumentation RAÄ 29:2, 342 och 382 Flera större ytor avbanades inom undersökningsområdet skiktvis ned till anläggningsnivå med hjälp av grävmaskin. Fynd som påträffades i ploglagret samlades in för hand och mättes in med totalstation. Samtliga påträffade anläggningar dokumenterades och undersöktes. Dokumentationen skedde genom inmätning med totalstation, ritning, beskrivning och fotografering. Undersökningen av anläggningarna skedde i form av sektionsgrävning vid vilken minst 50% av varje anläggning grävdes ut. Vid förundersökningen öppnades schakt över stensträngarna (RAÄ 29:2) men dessa blev aldrig igenlagda efter avslutad undersökning. Schakten hade därefter blivit södertrampade av hästar vilket medförde att det inte gick att få ut någon säker information från dem. Efter tillstånd från Länsstyrelsen Östergötland och Linköpings kommun öppnades vid den särskilda undersökningen upp nya ytor precis utanför undersökningsområdet. De delar av stensträngarna som avbanades dokumenterades i plan genom handritning. Ritningarna har sedan digitaliserats. Därefter avlägsnades stenarna med hjälp av grävmaskinens gripklo, dels för att inte skada strängens profil men även för att kunna hitta kol för 14 C-analys. Stensträngarnas profiler dokumenterades vid varje uppschaktad yta. En yta öppnades även vid odlingsröset RAÄ 342 med syfte att försöka avgöra dess karaktär och användningstid. Själva odlingsröset undersöktes genom sektionsgrävning med hjälp av grävmaskin. Påträffat keramiskt material har analyserats av docent Ole Stilborg (SKEA) och 14 C-analys har utförts av Göran Possnert vid Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Makrofossilanalys har utförts av Jens Heimdahl, Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Den skriftliga och grafiska dokumentationen har registrerats och behandlats i det arkeologiska informationssystemet Intrasis. Dokumentationsmaterialet i form av ritningar, beskrivningar, digitalfoton och mätfiler förvaras på Östergötlands museum. Tillvaratagna fynd har rengjorts och registrerats i Intrasis. Fynden förvaras på museet i avvaktan på slutgiltig fyndfördelning. Figur 8. Undersökningsområdet vid RAÄ 29:2, 342 och 382 före avbaning. Mot N. 14

17 Förmedling - Resultat RAÄ 336 Förmedling Slutundersökningen av RAÄ 336 förmedlades till allmänheten i samband med pågående fältarbete. De utåtriktade insatserna skedde genom visning av utgrävningsplatsen samt genom kontakt med media. Vid utgrävningsplatsen fanns även en informationsskylt. Visning av undersökningsytan genomfördes endast en gång under grävningens gång, vilket dels berodde på väderomständigheterna med ihållande regn och därmed en svårbeträdd yta men även på det faktum att ytan helt ändrat karaktär mot den förväntade, tydliga boplatsytan. I samband med visningen gjorde Östgöta Correspondenten ett reportage som publicerades den 9 juni Vid inledningen av undersökningen erbjöds en närliggande skola visningar, men skolan visade inget intresse för erbjudandet. Resultat RAÄ 336 Ytan Undersökningsområdet var beläget på en höjdrygg som sluttade mot söder. Under senare tid har ytan använts som hästhage. Mot norr avgränsades undersökningsområdet av en grusväg och direkt norr om vägen är gravfält RAÄ 30:1 beläget. Den högst belägna delen av undersökningsområdet, i norr, utgjordes av en drygt 600 m 2 stor sandig platå. Anläggningstätheten på platån, speciellt inom dess västra del, var hög. Samtidigt var flera av anläggningarna kraftigt skadade av sentida åkerbruk eftersom matjordslagret var tunt. Längre ned i sluttningen var det överlagrande och skyddande matjordstäcket mäktigare och undergrunden bestod av lera. Inom ytan var två stentippar och ett röjningsröse belägna. Strax söder om ytan fanns ytterligare en stentipp. Figur 9. Kvällsvisning av undersökningsområdet. 15

18 Resultat RAÄ Teckenförklaring Schakt Stolphål Stenpackning Sten Sotfläck Röjningsröse Pinnhål Osäkert stolphål Lager Kulturlager Härd Grop Dike Brunn Odlingslager Impediment/stentipp Lager i profil

19 Resultat RAÄ Figur 10. Plan över alla anläggningar, fördelade på anläggnings typ, inom undersökningsområdet. Skala 1:

20 18 A1129 A1115 A4675 A4703 A2643 A50000 A830 A2436 A855 A975 A250 A1287 A743 A1049 A308 A319 A635 A223 A1086 A752 A1063 A915 A2380 A1844 A1721 A3162 A1664 A1921 A1950 A1950 A1779 A1509 A1798 A4248 A2486 A809 A697 A366 A985 A1635 A2663 A1622 A601 A1500 A1508 A618 A1219 A1523 A404 A734 A1234 A1244 A1789 A654 A2350 A1011 A440 A4476 A3331 A271 A1462 A2369 A286 A4267 A1708 A394 A A2095 A4537 A2534 A2634 A4491 A4310 A1318 A5052 A4209 A3386 A1160 A3838 A5252 A4192 A1821 A2426 A4333 A330 A4277 A642 A1070 A2219 A2784 A3313 A4370 A2069 A863 A1000 A1800 A847 A356 A772 A1582 A2313 A4510 A5153 A5226 A1560 A2114 A2772 A760 A201 A Figur 11. Detalj över anläggningarna inom undersökningsområdets västra del. Skala 1:250. Resultat RAÄ 336

21 Resultat RAÄ A A3652 A3645 A1418 A3625 A3635 A1950 A1383 A1462 A A3058 A394 A1219 A3419 A4581 A404 A3412 A3425 A4830 A697 A3102 A4721 A734 A1187 A3451 A1318 A A1234 A1244 A4842 A2219 A2486 A3139 A743 A4855 A2772 A1256 A4893 A4248 A2784 A4459 A4905 A4267 A4277 A3127 A654 A5066 A5035 A3495 A1287 A3313 A3503 A3331 A1560 A3043 A2844 A2857 A50000 A3386 A A4310 A4370 A4491 A2869 A5018 A4476 A4333 A4510 A3520 A3900 A3920 A2313 A3838 A3955 A3937 A4095 A2114 A3821 A5052 A2069 A2182 A2257 A2058 A1950 A2148 A1921 A2167 A2204 A5252 A3988 A Figur 12. Detalj över anläggningarna inom undersökningsområdets norra del. Skala 1:250. A

22 20 A3102 A1129 A2643 A50000 A3139 A830 A2436 A855 A3127 A975 A250 A1287 A743 A1049 A308 A319 A635 A223 A752 A915 A3425 A2892 A3058 A1844 A3162 A1721 A2380 A2257 A1664 A1921 A1950 A4248 A3821 A2486 A809 A772 A847 A697 A366 A985 A1187 A4855 A1635 A2663 A1622 A2857 A1219 A1523 A404 A734 A1234 A1789 A2869 A654 A3900 A2350 A440 A4476 A3331 A271 A4581 A1462 A3955 A3972 A3937 A2369 A3353 A3364 A286 A3043 A2204 A4267 A5035 A1708 A394 A A4920 A2095 A5123 A5084 A5252 A5173 A4491 A4310 A1318 A5052 A4721 A2114 A4209 A3386 A2844 A4940 A1160 A3838 A3313 A4192 A1821 A2534 A4537 A2634 A4333 A1256 A330 A4277 A5188 A3223 A3451 A3419 A642 A2219 A2784 A2182 A2148 A5213 A4954 A4370 A2069 A5066 A863 A5202 A3988 A356 A1582 A2313 A4510 A5153 A5226 A4095 A1560 A2167 A3920 A2772 A4459 A3412 A760 A201 A2058 A4830 A4842 A1244 A4893 A4905 A3495 A3503 A1779 A1509 A1798 A601 A1500 A1508 A618 A Figur 13. Detalj över anläggningarna inom undersökningsområdets centrala och södra del. Skala 1:250. Resultat RAÄ 336

23 Resultat RAÄ A5018 A3937 A3900 A3920 A3520 A5008 A4095 A A A A4987 A4920 A4976 A3223 A2892 A A4742 A4757 A A4799 A4819 A5296 A5331 A Figur 14. Detalj över anläggningarna inom undersökningsområdets östra del. Skala 1:

24 Resultat RAÄ 336 Undersökningsområdet vid RAÄ 336 efter avbaning. Figur 15. Platån gårdsplanen i norr. Mot Ö. Figur 16. Sluttningen med brunnsoch gropområdet. Mot S. Figur 17. Impediment vid åkrarna. Mot V. 22

25 Resultat RAÄ 336 Anläggningar Inom undersökningsytan påträffades 247 anläggningar. Efter undersökning tolkades 63 utav dessa som stenlyft och har därför utgått som anläggningar. De 184 återstående anläggningarna utgjordes av härdar, kokgropar, stolphål, pinnhål, kulturlager, gropar, gropsystem, brunnar, diken och odlingslager. Vid förundersökningen hade två stensträngar (FU:A1241 och A1842) påträffats inom ytan. Vid slutundersökningen togs särskild hänsyn till platserna för de båda anläggningarna i samband med avbaningsarbetet. Några stensträngar eller stenrader kunde dock ej återfinnas. Härdar och sotfläckar Inom undersökningsområdet påträffades sammanlagt 35 härdar. Härdarna hade varierande form i plan och storleksmässigt varierade de från knappt en halvmeter i diameter för de runda anläggningarna upp till omkring två meter i längd för den längsta, ovala härden. Djupet varierade mellan 0,10 till 0,37 m. Profilerna var oftast runda, skålformade och plana men även oregelbundna profiler var ganska vanligt förekommande. Utmärkande för anläggningarna var att fyllnadsmaterialet dominerades av skörbränd och/eller skärvig sten. Mängden sot, kol och övrig fyllning varierade, men fyllningen var mestadels kraftigt sotig. Rumsligt var härdarna ganska väl fördelade över den norra och centrala delen av undersökningsområdet, som även var det högst belägna partiet. I den sydligaste delen av området, där ett antal brunnar påträffades, fanns dock bara en härd. Däremot påträffades ett mindre antal härdar nedanför höjdryggens östra sluttning, på kanten mot en lägre liggande åker-/betesmark. Dessa anläggningar låg som på ett pärlband från söder till norr. Den nordligaste av härdarna (A3625) har daterats till e Kr (Ua-41663, 2 Sigma). En tolkning av de avsides liggande härdarna är att de har anlagts i samband med åkerbruk och utgör s k åkerhärdar. De brukar påträffas i samband med fossil åkermark och anses höra ihop med åkerytorna (Elfstrand 1996; Ericsson 1995:31f; Olausson 1995:48, Streiffert 2001:117). De har anlagts längs åkerkanterna i samband med att man brukat dem, eller på åkerytan under tider då denna legat i träda eller under de delar av året när inget brukades på åkern (Petersson 2006:138). Härdar i kanten på åkrar uppträder regelmässigt i samband med extensivt odlade åkerytor, vilka varit perifert belägna i förhållande till de förhistoriska gårdarna. Arkeologiska undersökningar visar att åkrarna odlats under kort tid, ibland vid flera tillfällen och utan gödsling. Det finns också indikationer på att dessa åkerytor använts som betesmark när de legat i träda. Härdarnas placering i kanten av åkerytorna visar att man varit medveten om åkerytornas utbredning. Tolkningen blir att man kan knyta härdarnas funktion till de tillfällen man varit och arbetat på åkern (Petersson och där anförd litteratur 2006:138f). Prover från fyra av härdarna (A1011, A2869, A1115 och A200183) skickades för makrofossilanalys. Enligt Jens Heimdahl (Riksantikvarieämbetet, UV Mitt) visade analysen på ett varierat innehåll av förkolnade rester av vegetabilier samt brända och obrända djurben, vilket även skulle kunna visa att härdarna haft olika funktion. Alla visade spår av matlagning, men på olika sätt. Två härdar (A2869 och A200183), varav den sistnämnda var anlagd i en igenfylld förrådsgrop (A1318) visade på en mångsidig matlagning med lämningar av djurbensfragment, förkolnat spannmål i form av korn och vete samt hasselnötsskal. Den rikliga mängden makrofossilt material tyder på att härden använts upprepade gånger. Den andra härden (A2869) var nästan 2 m i diameter och låg på kanten av platån. Även den har även använts till mångsidig matlagning, men innehöll även mineralsmältor och ett fragment keramik. Smältorna skulle kunna antyda att det funnits någon form av ugnskonstruktion, men några andra spår efter en sådan finns inte. Det skulle även kunna betyda att härden har haft fler funktioner än enbart matlagning (Heimdahl Appendix 2). Härd A1011 påträffades i den nordvästra delen av undersökningsområdet och avvek från de övriga härdarna på flera punkter vad gäller storlek och innehåll i form av fynd och makrofossilt material. För det första hade härden en ansenlig storlek av ca 1,30 x 1,45 m. Den hade en oregelbunden profil och ett djup på 0,16 m. Fyllningen utgjordes av sotig silt med riklig förekomst av kol och skärvig och skörbränd sten. Den avvek främst gentemot övriga härdar genom att fyllningen även innehöll en koncentration med brända ben (F11), en obränd djurtand (F20) och ett antal bitar krossad keramik (F119). Härden avvek även i den makrofossila analysen, till skillnad från alla övriga analyserade jordprover, genom att det varken fanns något djurbensmaterial, växtmakrofossilt material eller spår av hantverk i den. Heimdahl tolkar A1101 möjligen som en härd som endast använts för att tillreda kött eller så har den använts för rituella handlingar där djur bränts/kremerats. Om man använt anläggningen för tillredning av kött borde det dock även synas på makrofossilnivå. De brända benen kommer inom ett koncentrerat område, vilket gör att de snarare verkar vara deponerade i anläggningen i en rituell handling (Heimdahl Appendix 2). 23

26 Resultat RAÄ A3625 A4581 A3331 A5035 A3043 A4476 A2869 A5018 A3955 A3900 A3937 A A2204 A3972 A4996 A4987 A3353 A3364 A Figur 18. Plan över härdar (röda) i kanten av åkeryta. Skala 1:

27 Resultat RAÄ A A1070 A1000 A642 A760 A863 A1160 A201 A330 A356 A4721 A3451 A1318 A2219 A2772 A2784 A1256 A4459 A4277 A5066 A3313 A3386 A2844 A4310 A4491 A4333 A3838 A5052 A2069 A4370 A2114 A2182 A2148 A2058 A3419 A3412 A A4192 A2095 A4209 A5252 A3988 A5202 A5213 A4954 A5173 A4940 A4920 A5084 A5123 A3223 A A4742 A A Figur 19. Plan över gropar (gröna) inom undersökningsytan. Skala 1:

28 Resultat RAÄ 336 Av härdarna var det tre som 14 C-daterades och två av dateringarna låg i förromersk järnålder och en i vendeltid. Härd A1011 var belägen i den nordvästra delen av undersökningsområdet och daterades till f Kr (Ua-41661). Den andra härden överlagrade en brunn i den södra delen av området och daterades till f Kr (Ua-41668). Den tredje härden påträffades i den nordöstra delen av området, under odlingslager A4351, och daterades till e Kr, d v s vendeltid. Inom ytan påträffades även två sotfläckar (A1129 och A2643). Båda utgjordes av 0,03 m tunna anläggningar bestående av sot samt i A1129:s fall rikligt med mindre skärvsten. Vad A2643 utgör är oklart men A1129 tolkas som ett utkastlager från härd A2350. Gropar Den största anläggningskategorin på undersökningsområdet var groparna. De var 54 till antalet och var av olika storlek, hade olika form, allt från runda eller ovala till avlånga eller oregelbundna. Även fyllningen skiljde dem åt. Groparna verkar således ha haft olika funktioner. Den minsta gropen hade en ungefärlig diameter på runt 0,5 m, men flertalet gropar var större med en diameter runt 1-1,5 m. Djupet varierade från 0,1 m till 0,6 m. De djupaste groparna var oftast även de som hade en storlek i ytan på en meter eller mer. I profil var de antingen runda, skålformade eller oregelbundna. Enstaka gropar hade en flack eller plan profil. Viktigt att notera är att formen i ytan inte behövde överensstämma med formen i profil, med andra ord behövde en grop med oregelbunden form i ytan inte ha en oregelbunden form i profil. Fyllningen i groparna var högst varierad. För att få ett grepp om de olika fyllningarnas betydelse för funktionen har fyllningen delats in i olika parametrar. De utgörs av färg, förekomst av kol respektive sot, sten och fynd. Det visade sig att groparnas fyllning hade många varianter av dessa parametrar, men att vissa kombinationer verkade mer vanliga än andra. Vanligast var en fyllning som utgjordes av gråbrun sand eller siltig lera, oftast med inslag av mindre stenar. Därefter följde gropar med en något sotig fyllning. En sotig fyllningsvariant innehöll kol och bränd lera; ytterligare en variant innehöll, förutom sot, också sten (både natur- och skärvstenar) och fynd av bränd lera. Groparna innehöll även fynd i form av harts, keramik, obestämbar bränd lera, lerklining, fragment av lerblock och en vävtyngd. Den makrofossila analysen av fem av groparna (A4721, A5123, A2095, A4192 och A2114) visade att alla innehöll träkol, animaliska matrester såsom benfragment från däggdjur och fågel. Bland de förkolnade fröerna fanns främst ceralier i form av korn och skalkorn men även ärt, vicker/vial och hasselnötsskal. Alla gropar utom A4192 innehöll även mineralsmältor, vilket enligt Heimdahl kan tolkas antingen som att groparna omfattat någon typ av konstruktion med lerklining eller att lera använts som inpackning av mat (Heimdahl Appendix 2). Groparnas funktion Det som ovan arkeologiskt sett tolkats som gropar är egentligen en samlingsterm för en hel rad olika aktiviteter som medfört att man grävt en grop i marken. De kan vara av en tillfällig eller långsiktig karaktär, t ex för förvaring. Gropen kan även vara resultatet av en arbetsprocess som i sig medfört att målet var att införskaffa ett material så som exempelvis lera (Streiffert 2001:119). Eftersom det finns så många anledningar till att man gräver en grop, är anläggningstypen svår att klassificera och funktionsbestämma. På boplatsen Pryssgården utanför Norrköping gjorde man en funktionsuppdelning av groparna, vilket bl a resulterade i kategorier som täktgropar, täkt-förråds-avfallsgropar, avfallsgropar, jordkällare, arbetsgropar, beredningsgropar, förrådsgropar (utanför och inne i hus) och källargropar inne i hus (Borna-Alkvist 1998:72). Inom undersökningsområdet fanns två gropar samt en yta med tätt liggande gropar som avvek från de övriga och presenteras lite närmare nedan. Täktgropar På Pryssgården definierades täktgropar som stora, friliggande och djupa (större än 0,6 m djupa) med sluttande stegsida och fyllda med omgrävt undergrundsmaterial. Ibland hade de en rak sida medan den motsatta var sluttande med plan bottenprofil (Borna-Alkvist 1998:72). Täktgropar vid A4920 Grop A4920 var utmärkande på grund av dess storlek. Den hade en storlek på 2,6 x 8,3 m och ett djup på 0,2-0,5 m. Botten var oregelbunden och fyllningen utgjordes överst av gråbrun siltig lera med inslag av sot och bränd lera. Under detta fanns grå siltig lera med inslag av kol. I den östra delen av gropen fanns, utmed dess kant, ett parti med mycket kol. Intill den stora gropen fanns även mindre som verkar höra samman med den större centralt belägna anläggningen. Av de fem intilliggande groparna, låg två i norr och tre i sydväst (A4940, 5173 resp 4954, 5084 och 5123). De två norra groparna hade samma typ av fyllning i form av grå siltig lera med inslag av sot. 26

29 Resultat RAÄ A2204 A5252 A3972 A3988 A5202 A A5173 A A4920 A2892 F41 A4954 F95 F3 F92 A3353 F143 A3364 F91 F137 F167 F84 F94 F93 A5084 F71 A3223 A Fyndförklaring A Obränt ben Keramik F70 Bergart Harts Flinta Bränt ben Bränd lera Figur 20. Plan över område med täktgropar. Skala 1:

30 Resultat RAÄ 336 De sydvästra groparna utgjordes av en mindre grop med brun sandig silt med sten (A4954), därefter följde en större grop med en tvåskiktad fyllning (A5084). Överst fanns svartbrun humös, sotig lerig silt med inslag av bränd lera och kol samt natur- och 0,07-0,20 m stora skärvstenar. Under detta fanns ett liknande lager men med mer inslag av blågrå lera. I anläggningens övre lager fanns harts och bränd lera. Den intilliggande gropen A5123 hade samma fyllning som föregående grop men med färre stenar. Anläggningen var störd av två stenlyft. Gropen visade på ett mycket intressant innehåll i form av sintrad lerklining med pinnavtryck. Det är osäkert om det betyder att den vägg (från ett hus eller en ugn) som fragmentet ursprungligen suttit på har utsatts för så höga temperaturer. Det kan mer troligt vara så att fragmentet sintrats sekundärt (Stilborg Appendix 1). Makroproverna för denna anläggning var även de intressanta och gav mycket information. Där fanns mineralsmältor, vilket tolkats som att gropens konstruktion omfattat någon form av lerklining eller att lera använts till inpackning av mat. Ytterligare något som syftar till matlagning var fynd av brända ben från däggdjur och fågel samt enstaka ceralier i fyllningen. Ceralierna som kunde bestämmas utgjordes av korn (Heimdahl Appendix 2). Eftersom A5084 och 5123 hade samma typ av fyllning är det inte orimligt att anta att även A5123 hade samma makrofossila innehåll. Det är svårt att utröna dessa gropars funktion. De skulle kunna utgöra någon form av täktgropar där man har haft som syfte att ta upp lera som sedan använts för olika ändamål. I anläggningarna på undersökningsområdet fanns en hel del fynd tillverkade av lera såsom keramik, bränd lera, sintrad lera, klinelera, lerblocksfragment och vävtyngdsfragment. Groparna har sedan fyllts igen med avfall från andra typer av boplatsrelaterade aktiviteter i närområdet. En tolkning till mineralsmältorna och de små bitarna bränd lera i groparna skulle kunna vara rester efter en matlagningsmetod som går ut på att man packar in exempelvis fågel eller fisk med lera för att sedan lägga den i elden. När leran torkat och börjar spricka så är maten klar. En annan förklaring till små förekomster av små, oidentifierade lerfragment är att de kan härröra från mindre lerblock vilka i brist på stenar använts som stöd för kärl vid matlagning (Lindman 1992). Arbetsgropar På Pryssgården definieras arbetsgropar som friliggande gropar med plan botten, trappformad stegsida, tillräckligt stor att vistas i. Vissa gropar har avsatt bottenlager medan det i andra enbart finns fyllnadslager. De påträffas oftast i bronsåldersmiljöer (Borna-Alkvist 1998:72). En definition av arbetsgropar som användes på undersökningarna för Västkustbanan i Skåne var en planbottnad grop som saknar spår av såväl golv som tak och som innehåller fyndmaterial eller konstruktionsdetaljer som tyder på att arbete utförts i gropen (Ericson 2005). Arbetsgrop A2095 Strax sydväst om den sandiga platån, under kulturlager A1844, påträffades anläggningen A2095. I plan var lämningen oregelbundet rektangulär och 3,6 x 4,7 m stor. På grund av detta tolkades anläggningen initialt som ett eventuellt grophus. Efter undersökning visade sig A2095 ha en oregelbunden botten med ett djup som varierade mellan 0,20 och 0,55 m. Som grundast var anläggningen centralt samt i det åt nordöst utstickande partiet. Som djupast var anläggningen längs med kanterna. Djupet var där 0,30-0,55 m. I sydvästra delen fanns 0,30-0,60 m stora stenblock som föreföll fast förankrade i undergrunden (figur 23-24). Fyllningen utgjordes av gråsvart något humös siltig lera med inslag av sot, kol och 0,10-0,30 m stora stenar/ skärvstenar. Fynden utgjordes av en mindre mängd ben, brända ben, keramik, bränd lera och en del av ett flintföremål som möjligen utgör skaftet till en dolk eller övre delen av en mejsel (F145). Figur 21. Petter Nyberg och Mats Magnusson undersöker arbetsgropen A2095. Mot SV. 28

31 Resultat RAÄ A4192 F53 F110 F109 F101 F33 F29 F107 F108 A1844 F106 F73 F42 F30 F23 F100 F131 F112 F57 F114 F145 F97 F134 F38 F113 F75 F65 F128 F115 F140 A2095 F125 F116 F105 F103 F104 F132 F17 F15 F8 F72 F21 F117 F102 F111 F96 F54 F98 A4209 Fyndförklaring Obränt ben Keramik Bergart Harts F24 F90 F32 A4537 Flinta Bränt ben Bränd lera Figur 22. Plan över arbetsgrop A2095 med intilliggande anläggningar och fynd. Skala 1:60. Figur Gropen efter undersökning och detalj av gropens södra del med de markfasta stenblocken. Mot SV resp Ö. 29

32 Resultat RAÄ 336 Ett kolprov från botten av A2095 har 14 C-daterats till f Kr med 2 sigma (Ua-41665). I anslutning till A2095 fanns två mindre gropar, en i nordväst (A4192) och en i nordöst (A4209). De hade fyllning av gråbrun siltig lera, varav den nordvästra gropen även innehöll sot och 0,1-0,2 m stora stenar. Precis utanför södra kanten av A2095 påträffades även ett mindre stolphål (A4537). A2095 hade en grophusliknande form i plan. Botten var ojämn men det fanns ändå en viss struktur med de djupaste partierna längs med kanterna. Att anläggningen även var grund i det utstickande partiet som ligger strax intill grop A4209 skulle kunna indikera en ingång. Även hantverksfynd i form av en möjlig flintmejsel är tilltalande i en grophustolkning. Däremot talar de uppstickande stenblocken samt den i stort sett totala saknaden av stolp- eller störhål emot en sådan tolkning. Framför allt bristen på spår efter en takbärande konstruktion gör att anläggningen knappast kan benämnas som ett grophus. Troligtvis rör det sig i stället om någon form av arbetsgrop. Förrådsgrop A1318 På boplatsen vid Pryssgården påträffades ett större antal förrådsgropar. De definierades som friliggande gropar med en distinkt plan- och profilform, där nedgrävningskanten är rak eller svagt lutande och botten vanligen plan (Borna-Ahlkvist m fl 1998:89). Gemensamt för denna typ av grop var att flera av dem hade en färgning i botten och upp längs sidan som skulle kunna vara spår efter en förmultnad skoning av organiskt material. Groparna hade fyllts igen med två eller flera lager innehållande skärvsten, beroende på gropens djup. Djupet varierade mellan gropar under 0,4 m upp till gropar över 0,6 m (ibid). På den flacka platån på den norra delen av undersökningsområdet påträffades vid avbaningen en rund 1,5 x 1,6 m mörkfärgning (A1318). Anläggningen låg i utkanten av ett anläggningsfritt område centralt beläget på platån. Vid undersökning av mörkfärgningen framkom att den utgjordes av en rund grop med ett djup av 0,58 m. Anläggningen hade raka kanter och en plan botten som var beklädd med beige lera. Efter F133 A1318 A2725 A2733 A2817 F4 A F37 F76 F55 F50 F154 F Fyndförklaring Obränt ben Keramik Bergart Harts Flinta Bränt ben Bränd lera A2219 F88 F Figur 25. Plan över förrådsgrop A1318 med fynd och inre konstruktionsdetaljer markerade. Skala 1:20. 30

33 Resultat RAÄ 336 det att gropen slutat fungera som förrådsgrop hade den fyllts med olika material. I botten fanns ett gråsvart lager av sotig silt med kolbitar. I den södra delen av gropen fanns utmed kanten ett begränsat lager av gråsvart sotig lerig silt med kolbitar. Därefter följde ett 0,2 m tjockt lager bestående av linser av grå, något sotig lerig silt och sand innehållande 0,05-0,20 m stora stenar samt enstaka bitar bränd lera och stora kolbitar. Ovanpå detta fanns ett lager med sand med små sotfläckar och markerar övergången från att vara en avfallsgrop till en ny funktion. Först hade både natur- och skärvsten lagts ovanpå sanden. Naturstenen låg ut mot anläggningens kanter och skärvstenen mot anläggningens centrum, härd A Ovanpå stenarna fanns ett lager med krossad keramik från flera kärl. Över detta lager fanns svartgrå sotig silt med bränd lera och stora kolbitar samt enstaka keramikbitar. Överst i gropen fanns gråsvart lerig silt blandad med ljusgrå lerig silt med enstaka mindre stenar. I sydsydost angränsar anläggningen mot gropen A2219 som är betydligt grundare än förrådsgropen med 0,22 m i djup. Gränsen mellan anläggningarna är diffus och innehållet i den angränsande gropen påminner mycket om det som finns i den övre delen av förrådsgropen i form av sotig silt med skörbrända stenar, kol och fynd av bränd lera och små fragmentariska bitar keramik. Stängningsritualer i A1318 Ibland på arkeologiska undersökningar påträffas depositioner av föremål i olika typer av anläggningar. Depositioner av föremål kan ske av olika anledningar och exempel på detta beskrivs av Fridman & Skoglund i sin artikel om gårdsanslutna ritualer. Depositionerna kan exempelvis ses som uttryck för sociala sammankomster och fester, dödsritualer eller ritualer i samband med hus, gårdars och boplatsers grundläggning och övergivande. I detta fall är s k stängningsritualer intressanta. De förklaras som rituella handlingar som kan ha utförts då en plats fick en annan funktion. I detta sammanhang menar man att föremål och material kan ha deponerats i anläggningar och spegla grundläggnings- och stängningsritualer men att detta endast går att belägga genom diskussion av det enskilda fyndsammanhanget. Som exempel tar man upp en deposition av keramik som påträffades i ett bockpars stolphål tillhörande ett mindre hus inom den arkeologiska undersökningen Gyllins trädgårdar. I det ena av stolphålen påträffades större delen av en sida till ett mellanstort kärl och i det andra täckte keramiken hela stolphålsnedgrävningen. Placeringen av keramiken tyder på att deponeringen är avsiktlig och skett efter det att stolparna avlägsnats (Fridman & Skoglund 2009). I den keramiska analysen av keramikmaterialet vid Ullstämma tolkar Stilborg keramikdeponeringen i den övre delen av förrådsgropen som en lämning efter en möjlig stängningsritual. Keramiken ligger i en anläggning som först haft en funktion som förrådsgrop men som vid ett senare tillfälle fallit ur bruk och istället Figur 26. Förrådsgropen A1318 efter undersökning. Figur 27. Keramik hade deponerats i den övre delen av gropen. Mot V. 31

34 Resultat RAÄ 336 använts som avfallsgrop. I gropens sista fas sker något annorlunda när man jämnar av massorna med ett lager sand, vilket kan tolkas som att man vill börja om från början eller på något nytt. Man lägger ned sten i gropen och på dessa läggs, centralt i anläggningen, ett lager med keramik. Därefter har gropen fyllts igen helt. Detta är en speciell typ av anläggning, den enda på undersökningsområdet. Den var kanske av en sådan betydelse att man behövde stänga förrådsgropen, när den inte längre skulle användas. Stolphål och pinnhål Inom undersökningsområdet påträffades 40 stolphål varav 13 ansågs som osäkra. Stolphålen hade en storlek på 0,2-0,7 m i diameter, majoriteten 0,3-0,4 m. De hade en företrädesvis rundad form i profil men i vissa fall även spetsig eller skålformad med ett djup på 0,05-0,25 m. Stolphålen påträffades på den västra delen av undersökningsområdet, företrädesvis på eller vid den sandiga platån. Några låg dock neddragna i sydsluttningen A3652 A3645 A1418 A A4830 A800 A772 A752 A???? A830 A855 A250 A1049 A308 A319 A635 A223 A1508 A1500 A601 A618 A1287 A1244 A743 A3127 A4842 A3139 A4893 A4905 A3503 A3495 A1063 A1086 A915 A975 A2436 A1798 A1809 A A4675 A4703 A2426 A A2534 A4537 A Figur 28. Plan över stolphål (bruna), osäkra stolphål (orange) och pinnhål (ljusblå) inom undersökningsområdet. Skala 1:350.

35 Resultat RAÄ 336 Anläggningarna på platån låg ganska samlade, men det gick inte att urskilja några konstruktioner. Lägger man till kategorin osäkra stolphål så förstärks bilden av en koncentration med stolphål på samma plats, men trots tillägget av anläggningar förstärks inte bilden av att det finns någon tydlig konstruktion på platsen. Fyra av de osäkra stolphålen bildade en rad i nord-sydlig riktning, men denna rad kan inte kopplas samman med andra stolphål. Möjligtvis rör det sig om en hägnad. Inom undersökningsytan påträffades även fem pinnhål, vilka samtliga var 0,10-0,16 m stora och 0,04-0,07 m djupa. Inte heller bland pinnhålen gick det att urskilja några konstruktioner A1560 A5226 A5153 A4510 A4095 A A A A4799 A5331 A Figur 29. Plan över brunnarna ( blåa) inom undersökningsområdet. Skala 1:

36 Resultat RAÄ 336 Figur 30. A1560 var ett utmärkt exempel på en Ullstämmabrunn. Fortfarande rikligt vatten förande. Mot V. Brunnar Slutundersökningen kom att omfatta 11 brunnar. Före undersökningen hade inga brunnar påträffats inom ytan. Vid förundersökningen hade man dock påträffat ett kulturlager (FU:A1806) med en stensträng/stenrad (FU:A1822) i den östra sluttningen. Det man funnit visade sig vid undersökningen vara två brunnar (A3520 och A4095), varav den ena var undersökningens största. Den vid FU förmodade stensträngen/stenraden utgick och stenarna visade sig utgöra en del av fyllningen i brunnen. De elva brunnarna hade varierande form i plan. De var mellan 0,5 x 0,9 m och 5,9 x 11,3 m stora, mestadels ca 2-3 m i diameter. Formen i profil var rundad, skålformad eller oregelbunden och djupet låg på mellan 0,3 och 1,2 m, vanligtvis mellan 0,7 och 0,8 m. Brunnnarna var vid undersökningstillfället vattenförande, varav den största brunnen (A3520) och den mindre intilliggande (A4095) låg mitt över en fortfarande aktiv källåder som gjorde att vattnet än idag strömmade fram i riklig mängd. Figur 31. I förgrunden brunn A5226 och i bakgrunden dokumenterar Petter Nyberg skyndsamt brunn A5153 innan nästa regnskur. Mot S. 34

37 Resultat RAÄ 336 Vad gällde storlek avvek två av brunnarna från de övriga: den ena var extremt liten och den andra var mycket stor i jämförelse med de andra brunnarna. Den stora brunnen A3520 var 5,9 x 11,3 m stor och hade ett djup på 1 meter. Anläggningen var oregelbunden till formen både i plan och i profil. I den östra delen, nedåt i sluttningen, fanns antydan till trappsteg. I den västra delen var anläggningen flack och berggrunden delvis synlig. Anläggningen har sedan fyllts med flera lager, främst i den flacka västra delen, där man slutligen fyllt igen brunnen med jord och flertalet större stenar. Tolkningen av den lilla anläggningen A2167 som brunn kan verka tveksam eftersom den hade en storlek på 0,5 x 0,9 m och ett djup på endast 0,3 m. Anläggningen hade en fyllning av lerig sand och fynd av bränd lera. I kanten på nedgrävningen fanns 0,10-0,15 m stora stenar. Vid undersökning fylldes gropen snabbt med vatten vilket medförde att det inte var möjligt att få någon säker avgränsning mot botten. Den rikliga vattentillförseln är orsaken till att anläggningen tolkas som en brunn eller kanske snarare vattenhål. Man hade helt enkelt inte någon anledning att gräva djupare för att få vatten. Figur 32. A3520 var den största och den yngsta av brunnarna. Mot N. Figur 33. Brunn A5153 efter undersökning. Vattnet steg stadigt Mot NV. 35

38 Resultat RAÄ 336 En alternativ tolkning är att anläggningen är resultatet av en vanlig gropgrävning, där den grävda gropen inte kunde användas till vad den var tänkt, på grund av det rikliga vattenflödet. Analyser av makrofossilprover tagna i brunnarnas nedre delar visade att träkol förekom i alla prover men även förkolnade pinnar/kvistar (A3520 och 5153). Animaliska matrester fanns i alla brunnar och utgjordes av benfragment (brända såväl som obrända) av däggdjur och fågel. I den största brunnen (A3520) fanns även fiskben/fjäll. De förkolnade vegetabilierna utgjordes av sädeskorn, främst i form av korn och skalkorn, men även enstaka havre och bröd/kubbvete. Det fanns även mindre mängder fröer av svinmålla och våtarv. En av brunnarna (A5153) som låg på den västra delen av området avvek eftersom den innehöll exceptionellt mycket av obestämbara sädeskornsfragment och skalkorn, men även enstaka sädeskorn i form av havre och bröd/kubbvete. Vid undersökningen analyserades kolprover från två av brunnarna, A3520 och A5226. I den stora brunnen A3520, som låg något neddragen på höjdryggens östra sida, togs ett kolprov i fyllningens bottenlager och analysen visade på en datering till e Kr (Ua-41664, 2 sigma), vilket visar på en vendeltida fas. I brunnen A5226, på platån, togs även där ett kolprov i bottenlagret, vilket gav en datering till f Kr (Ua-41669, 2 sigma) och därmed förromersk järnålder. Ytterligare två intill varandra liggande brunnar (A4774 och A4799) kunde dateras genom att den ena av dem överlagrades av en härd som daterades och fick därigenom en terminus post quem-datering. Härden (A4819) daterades till f Kr (Ua-41668, 2 sigma), vilket betyder att brunnarna är äldre eller kanske samtida med härden eftersom fyllningarna i alla anläggningarna inom detta område var likartat med gråsvart sotig siltig lera med inslag av kol. Dateringarna av brunnarna visar att vattentillgången i området varit riklig och utnyttjats som vattenresurs under lång tid. Tillgången på vatten är en naturlig begränsning av brunnars placering. Naturförhållandena med varierande vattentillgång medför att brunnars placering inom boplatser varierar. Det finns de som placerats både nära bebyggelsen men också de som legat skilda från bebyggelsen. På Hulje har brunnarna troligen legat i gårdarnas närområde, men inte i direkt anslutning till husen (Carlsson m fl Hulje 1997). På boplatsen vid Lunda, utanför Västerås, framkom att avståndet mellan de sju husen och de fem brunnarna var upp till 50 m (Holm m fl 1994). Vid undersökningar i Tibble, Litslena socken i Uppland, framkom att brunnnarna låg på m avstånd från husen (Andersson 1994:20; Biwall & Frölund 1994:222). Figur 34. De intill varandra liggande brunnarna A4774 och A4799. Ovanpå den förstnämnda brunnen låg härd A4819 som daterades till förromersk järnålder. Mot V. 36

39 Resultat RAÄ 336 Kulturlager Det som vid förundersökningen tolkades som kulturlager (FU: A1663, A1717, A1734 och A1806) visade sig vid slutundersökningen vara tunna kulturlager som överlagrade andra anläggningar såsom brunnar eller gropsystem. Lagren utgjordes av mörkbrun kulturjord med innehåll av sot, bränd lera och enstaka skörbrända stenar, vilket även senare kom att känneteckna de underliggande anläggningarna. Vid avbaningen observerades att matjorden innehöll mörkbrun upplöjd kulturlagerjord i den västra delen av ytan. Utmed några platser på undersökningsområdet fanns även mer reella kulturlagerrester bevarade. På de platser där mer sammanhängande lager påträffades visades de sig överlagra andra anläggningar. Den stora gropen A4920 och de intilliggande mindre groparna täcktes till en början av ett kulturlager (A2892) med en mäktighet av 0,05 m och utgjordes av mörkt gråbrun, något humös, siltig sand med kolstänk (figur 20). Det innehöll även fynd i form av brända ben, bränd lera och enstaka keramikbitar. Kulturlager A1844 hade en mäktighet av 0,10-0,12 m och överlagrade den stora Fyndförklaring Obränt ben Keramik Bergart Harts Flinta Bränt ben Bränd lera A3058 Profilbank F22 A A3451 F34 A4581 F86 B C F44 A3419 F136 A3412 F159 F135 A3425 F127 F178 2 F173 F155 F172 A4721 F174 A3102 F177 2 F175 F176 E F D F27 A A Figur 35. Plan över kulturlager A3058 med fynd och underliggande anläggningar markerade. Skala 1:50. 37

40 Resultat RAÄ 336 gropen A2095 och de intilliggande mindre groparna (figur 22). Lagret utgjordes av gråbrun, något humös siltig lera med inslag av kol, sot, bränd lera, keramik, ben och brända ben. På den södra delen av platån och ned i södersluttningen påträffades ett flertal mindre kulturlagerrester, som överlagrade denna anläggningstäta del av sluttningen. Ett av kulturlagren, A3058, låg intill en bergskant på den östra delen av platån. Lagret utgjordes av mörkbrun humös silt med 0,03-0,20 m stora natur- och skärvstenar samt enstaka skörbrända stenar. Kulturlagret överlagrade groparna A3412, 3419 och 3451 samt lagerresten A3425. Stenpackningar Vid slutundersökningen påträffades en stenpackning i ett kulturlager på den östra delen av platån. Den avlånga stenpackningen A3102 låg i kulturlager A3058. Stenmaterialet i packningen avvek kraftigt från den omgivande stenfattiga marken. Inom ett begränsat område i stenpackningens östra del påträffades en större mängd svårt vittrad keramik. I kanten av keramikkoncentrationen påträffades två malstensunderliggare (F182 och F183), varav den förstnämnda var i två delar (som dock låg in situ). Den tudelade stenen låg delvis över keramiken, ganska högt upp i stenpackningen med malsidan vänd uppåt. I den södra delen av koncentrationen låg den andra stenen kantställd med malsidan vänd från keramikkoncentrationen, mot söder. I den östra delen av anläggningen var flera stenar kantställda jämfört mot den västra delen där stenarna var lagda med bredsidan nedåt på ett tunt sotigt lager mjäla. Stenpackningens tolkning är oklar. Figur 36. Stenpackning A3102 i kulturlager A3058. Mot V. 38

41 Resultat RAÄ 336 Agrara lämningar Stensträngar Vid förundersökningen påträffades en stenrad (FU: A1822) vilken tolkades som en eventuell begränsning mellan två tegar som finns utmarkerade på storskifteskartan från 1766 (Ericsson 2007). Vid slutundersökningen framkom dock att stenraden, som beskrivits ovan under rubriken Brunnar, inte har haft funktionen som någon hägnad utan att de påträffade stenarna i själva verket utgjorde en del av fyllningen i den största brunnen (A3520). Den andra stensträngen som påträffades vid förundersökningen (FU:A1242) låg i sluttningen, mot sydost, alldeles intill ett impediment med berg i dagen och uppkastad röjningssten. Vid förundersökningen beskrevs strängen som 8,5 m lång (V-Ö), 1 m bred och 0,2 m hög. Den utgjordes av 0,05-0,2 m stora stenar i två skikt (Ericsson 2007). Vid undersökningen avbanades platsen för stensträngen men utan att någon anläggning påträffades. I området fanns däremot rikligt med moränsten. Fossil åkermark I den sydöstsluttande terrängen nedanför platån drogs ett långschakt ut i vad som enligt det historiska kartmaterialet brukats som åker alltsedan 1697 (Ericsson 2007). Odlingslagret hade en mäktighet på 0,2-0,3 m och utgjordes av gråbrun något sotig siltig lera. Ytterligare odlingslager påträffades i områdets nordöstra del. Under det moderna odlingslagret som var ca 0,25 m tjockt framkom ett 0,12 m mäktigt odlingslager som utgjordes av mellanbrun grusig sandig lera med inslag av enstaka 0,03-0,05 m stora stenar, kol och enstaka fnyk bränd lera (A4351). Odlingslagret överlagrade en härd (A3625) och ett stolphål (A3635). Härden har daterats till e Kr (2 sigma, Ua ), vilket ger odlingslagret en terminus post quemdatering till vendeltid. Makrofossilanalysen av odlingslagret i sluttningen kunde varken bekräfta eller dementera odling. Provet innehöll dock träkol, små fragment av strån och örtdelar, vilket är typiskt för odlingshorisonter i områden som har svedjats. Kolet skulle även kunna komma från en intilliggande boplats och hamnat i odlingsmarken Figur 37. Odlingsröse A50000 före borttagande. Mot V. 39

42 Resultat RAÄ 336 antingen genom slumpen eller genom att man medvetet har spridit ut härdrester från boplatsen. De få sädeskorn som påträffades skulle kunna ha lossnat från axet vid skörd och blivit förkolnat vid svedjning av stubben, men det är snarare mer troligt att sädeskornen hamnat i odlingsjorden vid en medveten askspridning med aska från boplatsen. Detta medför i och för sig en indirekt indikation på odling, men kanske inte precis här (Heimdahl Appendix 2). Odlingsröse A50000 På den sandiga platån fanns även ett ca 10 x 7 m stort odlingsröse (figur 36). Röset undersöktes med maskin och visade sig bestå av en ostrukturerad ansamling av 0,4-1,0 m stora stenar. Eftersom det finns med på den geometriska jordebokskartan från 1697 (LMS D61-25:1) kom någon mer utförlig dokumentation inte att genomföras av röset. Odlingsröset överlagrade ett flertal förhistoriska anläggningar (figur 13). Makroprover Från undersökningen har 15 makroprover analyserats från härdar, gropar, brunnar och ett eventuellt odlingslager och som beskrivits under respektive anläggningstyp ovan. Sammanfattningsvis framkom i majoriteten av proverna brända och obrända ben från däggdjur, fågel och fisk, vilket visar på att det skett en mångsidig matlagning, typiskt för boplatser. Fördelningen av det vegetabiliska materialet visade på förekomst av vicker/vial, hasselnöt och målla samt en hög representation av spannmål där korn och skalkorn var dominerande följt av vete och ett fynd av havre. Det dominerande inslaget av korn och skalkorn är typisk för Östgötsk järnålder och medeltid. I två anläggningar, förrådsgropen A1319 och den stora brunnen A 3520, fanns en större andel vete i det makrofossila materialet, vilket Heimdahl menar kan vara en slump eller en kronologisk skillnad. Det aktuella vetet var av god kvalité och skulle kunna tyda på lämningar efter ett hushåll med rikare resurser. Dateringarna från ovan nämnda anläggningar visar också på en yngre datering till folkvandringstid respektive tidig vendeltid. Mineralsmältor noterades allmänt över hela ytan men även i anläggningar. De bildas vid högtemperaturbränder såsom vid exempelvis smide och keramikbränning men även vid matlagning i ugnar. Mineralsmältor fanns i några av brunnarnas fyllnadsmaterial, i de olika groparna och i en härd (Stilborg Appendix 1). Osteologi Det osteologiska materialet från slutundersökningen av RAÄ 336 påträffades i anläggningar och som lösfynd. Benmaterialet fanns i härdar, gropar, brunnar och kulturlager. Det hade en totalvikt av drygt 190 gram och antalet fragment uppgick till 530. Antalsmässigt var 68% av skelettfragmenten brända och 32% obrända. Viktmässigt var 16% av skelettfragmenten brända och 84% obrända. Viktmässigt har 80% av materialet varit möjligt att identifiera till art eller grupp av arter. Antalsmässigt har 24% av fragmenten varit möjliga att identifiera till art eller grupp av arter. Samtliga identifierade ben kom från de vanligaste tamdjuren (nötkreatur, häst, får/get och svin). Svin representerades endast av obrända skelettfragment och häst samt nötkreatur representerades endast av obrända tänder/tandfragment. Får/get förekom både i det obrända och brända skelettmaterialet. I det analyserade osteologiska materialet konstaterades inga skelettfragment från fisk eller fågel, men vid makrofossil analysen noterades mindre skelettfragment från dessa djur (Heimdahl Appendix 2). Inga människoben identifierades (Nyberg Appendix 3). 40

43 Resultat RAÄ 336 Atmospheric data from Reimer et al (2004);OxCal v3.10 Bronk Ramsey (2005); cub r:5 sd:12 prob usp[chron] A1318 A3625 A3520 A4333 A1011 A2095 A4721 A4819 A5226 A5123 Ua ±30BP Ua ±30BP Ua ±31BP Ua ±31BP Ua ±39BP Ua ±69BP Ua ±32BP Ua ±31BP Ua ±37BP Ua ±32BP 1500CalBC 1000CalBC 500CalBC CalBC/CalAD 500CalAD 1000CalAD Calibrated date Figur 38. Tabell/graf över 14 C-dateringar (se även bilaga 1). Dateringar Totalt har tio 14 C-prover analyserats som har beskrivits ovan under respektive anläggningstyp. Den äldsta dateringen härstammar från ett kol taget i den stora gropen A2095:s fyllning. Analysen visar på en datering till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder (Ua-41665). Fem av ytans anläggningar har daterats till förromersk järnålder. Dessa utgörs av härdarna A1011 och A4819 (Ua och Ua-41668), groparna A4721 och A5123 (Ua och Ua-41670) och brunn A5226 (Ua-41669). Härd A4819 hade anlagts på kanten av en igenlagd brunn (A4799) och visar att brunnen måste vara anlagd före härden. Den yngre järnåldern representeras av fyra lämningar. Grop A4333 har daterats till övergången romersk järnålder/folkvandringstid (Ua-41666). Kol från bottenlagret i förrådsgrop A1318 har daterats till folkvandringstid (Ua-41662) och härd A3625 och brunn A3520 härstammar från vendeltid (Ua och Ua ). Härd A3625 påträffades under odlingslager A4351, vilket innebär att lagret är yngre än härden. Sammanfattningsvis är alltså hälften av de 14 C- daterade lämningarna från förromersk järnålder. Av de övriga daterade anläggningarna är en något äldre och fyra är yngre. Även om bara en bråkdel av samtliga anläggningar är daterade antyder 14 C-dateringarna att majoriteten av de äldre lämningarna är belägna inom den västra delen av undersökningsområdet och de yngre inom den östra delen. Samtliga analyser utfördes på ej vedartsbestämt kol. Kolprov från brunnar togs i bottensedimentet. Dateringarna av groparna är givetvis vanskliga eftersom kolets ursprung är osäkert. 41

44 Resultat RAÄ Teckenförklaring Obränt ben Keramik Keramikkoncentration Harts Flinta Bränt ben Bränd lera Bergart

45 Resultat RAÄ Figur 39. Plan över fyndspridningen inom undersökningsområdet, både anläggnings- och lösfynd. Skala 1:

46 Resultat RAÄ 336 Fynd Vid slutundersökningen av RAÄ 336 påträffades 181 fyndposter varav majoriteten utgjordes av bränd lera och keramik. De mindre fyndposterna utgjordes av brända och obrända djurben, harts, flinta, bergart och slagg. Fynden har registrerats under accessionsnummer C4523 (bilaga 3). Keramik och bränd lera Det keramiska fyndmaterialet omfattade ca 800 gr bränd lera och ca 4 kg keramik fördelat på ca 300 större skärvor och en mängd mindre fragment. Följande redovisning är endast en sammanfattning av analysen av det keramiska fyndmaterialet vars rapport finns i Appendix 1. Bränd lera Drygt en tredjedel av den brända leran på platsen var inte närmare bestämbara bitar. Den största koncentrationen av bränd lera (26 fragment) kom i grop A5123. I det övriga materialet fanns flera fragment sintrad lera från olika anläggningar såsom förrådsgropen A1318 och den största brunnen A3520. Klinelera påträffades i förrådsgropen och olika kulturlagerrester på undersökningsytan. Ett av dessa fragment var en bit sintrad klinlera med pinnavtryck som påträffades i grop A5123. Bland det brända lermaterialet påträffades även elva fragment av lerblock. Sex av dessa påträffades i brunn A3520 och utgörs av ett enda större block av siltig, sandig lera som bränts i oxiderad miljö och fått en mörk kärna. Detta indikerar att blocket inte har använts som värmekropp någon längre tid. Lerblock påträffas ofta i eller intill härdar eller lågtemperaturugnar där de använts för att alstra restvärme. Övriga fragment påträffades i anläggningar placerade på den östra delen av platån och i sluttningen ned mot den stora brunnnen. En bit påträffades i en härd men även i en grop och olika kulturlager samt som lösfynd, vilket visar att fragmenten hamnat sekundärt i dessa anläggningar. I materialet fanns även två vävtyngdsfragment varav det ena påträffades i grop A330 på den norra delen av platån medan det andra påträffades i kulturlager A2257 i sluttningen intill en koncentration med gropar. Figur 40. Ole Stilborg, SKEA, undersöker keramikdepositionen i grop A4459. Mot SÖ. 44

47 Resultat RAÄ 336 Fragmenten utgör delar av olika vävtyngder eftersom det ena var gjort av finlera (F46) medan det andra var tillverkat av grov lera innehållande ett bergartsfragment (F45). Dessa fragment behöver inte tyda på att man framställt tyg på platsen utan kan ha samband med metallhantverk eller annat hantverk (Stilborg Appendix 1). Keramik Majoriteten av keramiken som påträffades vid undersökningen fördelas på två koncentrationer som påträffades på den östra delen av platån. I materialet har fem kärl identifierats genom mynningsbitar varav endast ett är fullrepresenterat, d v s med delar från mynning, buk och botten. Det hade tillverkats utan större omsorg och tjänat som hushållskärl. Det påträffades i botten av en grund grop (A4459) och utgjorde ca 1/3 till 1/4 av det ursprungliga kärlet. I den intilliggande förrådsgropen A1318 påträffades, i ett av de övre igenfyllnadslagren, en koncentration av keramik. Skärvorna representerar den övre delen av ett mellanstort kärl med en mynning på ca 19 cm i diameter. Det finns inga spår av användningen av kärlet, vilket Stilborg menar kan tyda på att det använts som vattenkärl eller en allmän förrådsbehållare (Stilborg Appendix 1). Skärvorna till de tre återstående kärlen påträffades i kulturlagren A2892 och A3058 samt i den intilliggande stenpackningen A3102 på östra delen av platån. Keramiken i kulturlager A2892 utgjordes av en mynningsskärva från ett kärl med förhållandevis fint gods. I stenpackningen påträffades en mynningsbit och en mängd spjälkade fragment, som skulle kunna tillhöra samma kärl. En intressant detalj är dock att mynningsbiten är sekundärt bränd till skillnad från övriga fragment. Ytterligare värt att notera är två perforerade skärvor, från ett och samma kärl eller cylinder, som också påträffades i stenpackningen. En av dessa skärvor var också sekundärt bränd, liksom skärvan ovan. Dessa skärvor tillhör sannolikt inte den matberedningssfär, som övrig keramik i materialet utgör, utan ska snarare kopplas samman med hantverk och närmare bestämt smedjor. En möjlig funktion för de perforerade kärlen/cylindrarna kan vara som glödbehållare. Hålen i behållaren ger ett naturligt luftdrag åt kolet som därmed håller sig glödande vid pauser i arbetet (Stilborg Appendix 1). I den stora gropen A2095 och det överlagrande kulturlagret A1844 påträffades keramik som representerar minst tre kärl i form av ett mellangrovt magrat, ett finmagrat och ett grovmagrat kärl. Stenmaterial Bergart I stenpackningen A3102 påträffades två nästan intill varandra liggande underliggare med ungefär samma storlek på 0,30 x 0,25 m och en tjocklek på 0,08 respektive 0,12 m. Den ena hade gått i två delar, men låg in situ (F182) (figur 41). Den låg delvis ovanpå en keramikkoncentration med malsidan vänd uppåt. Den andra (F183) (figur 42) var kantställd med malsidan vänt bort från samma keramikkoncentration. Flinta Två fynd av flinta påträffades inom ytan. F79 utgörs av en mindre, sprucken och obearbetad bit flinta medan F145 utgör ett föremål. Det sistnämnda fyndet hittades i grop A2095 och består av en ca 5 cm lång och 2 cm bred del av ett föremål. Delen har ett närmast rombiskt tvärsnitt samt ett klart brott i ena änden. Föremålet har alltså ursprungligen varit längre. Den bevarade kortänden är rundad. Möjligen utgör det skaftet till en dolk eller övre delen av en mejsel. Slagg Undersökningen resulterade i en bit slagg (F77). Den påträffades på den östra delen av platån i kulturlagret A3058. Kontexten är intressant på grund av fyndsammansättningen. Förutom slaggen påträffades i kulturlagret även två bitar perforerat kärl (F159 och 172), vilket skulle kunna tyda på att det funnits en smidesverksamhet i området. Harts Harts förekom sparsamt inom undersökningsområdet. I en mindre kulturlagerrest (A2486) på platån påträffades 18 bitar och i grop A5084 påträffades fem bitar. 45

48 Resultat RAÄ 336 Figur 41. Malstensunderliggarna F182 (gul) och F183 (röd) in situ i stenpackningen A3102. Mot SÖ. Infällt syns F183 efter framrensning. Mot NV. Figur 42. Flintföremålet F145 med närmast rombiskt tvärsnitt och ett tydligt brott i ena änden. 46

49 Tolkning RAÄ 336 Tolkning RAÄ 336 Vid slutundersökningen framkom att undersökningen inte omfattade en gårdsbebyggelse, som antagits utifrån förundersökningsresultaten, utan platsen representerade istället ett antal olika aktiviteter som förekommer i utkanten av en förhistorisk gård. Den aktuella platsen har utnyttjats i omgångar, från övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder fram t o m vendeltid. Resultaten för slutundersökningen visar att den första etableringsfasen av platsen gjordes vid övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder då den stora gropen A2095 fylls igen. I gropen påträffades fynd såsom flintföremålet F145 som möjligen är en del av en dolk eller en mejsel. Från förromersk järnålder finns flera samstämmiga dateringar på f Kr. I den södra delen av området har en härd (A4819) som överlagrar en brunn daterats, vilken även ger anti quem-datering för den underliggande brunnen A4799. En samtida brunn (A5226) ligger på den västra kanten av platån och en samtida grop (A4721) under kulturlagret A3058 på den nordöstra delen av platån. Intill områdets största grop undersöktes gropen A5123 vars fyllning gav en något äldre datering ( f Kr), men kan ändå föras till denna grupp av anläggningar. Majoriteten av de förromerska lämningarna återfinns inom den västra delen av undersökningsområdet. En fas i yngre romersk järnålder/folkvandringstid utgörs av en datering av bottenlagret i förrådsgropen A1315 samt av en grop A4333 intill en av brunnarna centralt på undersökningsområdet. Den yngsta, vendeltida, fasen utgörs av en härd under ett odlingslager i den nordöstra delen av undersökningsområdet (A3625) och den stora brunnen (A3520). Dateringen av härden medför även en post quem-datering för odlingslagret. Det kan skönjas en tendens till att de yngre dateringarna finns inom den östra delen av ytan. En av de avgörande faktorerna för valet av plats var säkert den rikliga tillgången på vatten. Undersökningsområdet domineras av brunnar, härdar och olika typer av gropar. Makrofossilanalyserna visar att anläggningarna innehöll hushållsavfall, vilket tyder på att det finns en gårdsbebyggelse i närheten även om den inte ligger inom undersökningsområdet. Även det keramiska materialet ger en bild av området som en plats med hushållsrelaterat material med lerklining och kärl medan sintrade fragment, en perforerad cylinder och lerblocksfragment visar på ett begränsat metallhantverk som är vanligt på äldre järnåldersgårdar i Linköpingstrakten (Räf 2008). De olika keramiska fynden och deras spridning över undersökningsområdet tycks utgöra begränsningen av en ca 16 x 32 m stor aktivitetsyta, som skulle kunna vara en gårdsplan på platån. Stöd för denna uppfattning fanns i ytans topografiskt plana läge på kanten till en sluttning. Platån var sandig, med få stenar och anläggningar. I dess västra del fanns den största koncentrationen av klinlersfragment i anslutning till en samling stolphål som dock inte hade någon inbördes ordning för att kunna härledas till någon form av konstruktion. Mängden lerklining var dessutom för liten för att komma från ett hus och antas istället härröra från en lågtemperaturugn (Stilborg Appendix 1). Ett annat område med förhöjd keramisk aktivitet var intill arbetsgropen A2095 och den stora gropen A4920 med intilliggande mindre gropar. Tolkningen av detta område var att det antingen utgjorde ett aktivitetsområde eller ett avfallsområde i närheten av ett boplatsområde (Stilborg Appendix 1). Utifrån resultaten från slutundersökningen samt den föregående utredningen och förundersökningen borde bebyggelsen finnas strax nordväst om den nu aktuella ytan. I övriga väderstreck är RAÄ 366 avgränsat med hjälp av utredningens och förundersökningens sökschakt. Vid den efterföljande slutundersökningen av RAÄ 29:2 och RAÄ 342 påträffades två stolpburna hus inom en mindre begränsad yta (RAÄ 382). Det ena var tvåskeppigt och kan utifrån typologi troligtvis dateras till övergången senneolitikum/äldre brosålder. Det andra var treskeppigt och kan utifrån typologi troligtvis dateras till yngre bronsålder eller förromersk järnålder. Vid det sistnämnda huset påträffades även en härd som har 14 C-daterats till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder ( f Kr med 2 sigma). Denna datering överensstämmer väl med den äldsta dateringen inom RAÄ 336 (grop A2095) och det är alltså möjligt att vissa av lämningarna inom RAÄ 336 är spår efter aktiviteter företagna av de som bodde i RAÄ 382:s treskeppiga hus. Fågelvägen är avståndet mellan RAÄ 336 och RAÄ 382 bara omkring 150 m. Mer information om slutundersökningen av RAÄ 29:2, RAÄ 342 och RAÄ 382 finns nedan under rubriken Resultat RAÄ 29:2, 342 och

50 Utvärdering RAÄ 336 Utvärdering RAÄ 336 Resultat och omprioriteringar Resultatet vid undersökningen blev ett helt annat än vad som förväntades efter förundersökningen. Vid förundersökningen konstaterades att det fanns boplatslämningar inom ytan i form av stolphål, härdar, kulturlager, stensträngar, odlingsytor m m. Undersökningen tolkades omfatta ett boplatsområde och odlingslämningar. Resultaten visar att det istället rör sig om ett aktivitetsområde från olika tidsperioder och för olika aktiviteter. I och med detta fick omprioriteringar göras, vilket framförallt påverkade metodvalet. Vissa frågeställningar föll bort medan andra tillkom. Till exempel tillkom frågeställningar kring det stora antalet brunnar och gropar som framkom. Frågeställningar som föll bort var de som gällde eventuell bebyggelse samt de som gällde de stensträngar som påträffades under förundersökningen Väder och vind Undersökningen utfördes under sex veckor mellan 3 maj och 14 juni Under denna period var väderförhållandena högst varierande från värmande vårsol till ihållande regn. Dessa ständigt varierande ytterligheter medförde att marken antingen var för torr och hård för att man skulle se svaga skiftningar eller för blöt och lerig, vilket medförde att sediment drogs med regnmassorna och täckte över redan rensade anläggningar. Regnandet medförde också att anläggningar vattenfylldes. Innan någon dokumentation var möjlig fick anläggningarna tömmas på vatten, vilket var en tidsödande arbetsuppgift. Ett annat bekymmer var att marken var så vattenförande att brunnarna vid undersökning snabbt fylldes med vatten. Figur 43. Viktoria Björkhager tömmer en anläggning på regnvatten sista fältdagen. Mot N. Figur 44. Fredrik Samuelsson dokumenterar anläggningar mellan regnskurarna. 48

51 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Ytan Det aktuella området utgjordes vid undersökningstillfället av flack hagmark, använt som hästbete, mellan ett högt berg i väster och en flack moränrygg i öster. Vegetationen bestod av gles lövskog samt några enstaka tallar och granar. Inom slutundersökningsområdet öppnades flera större ytor på olika platser. Mellan stensträngarna i norr och söder drogs två stycken ca 3 m breda sökchakt för att få en uppfattning om området utnyttjats som odlingsmark och/eller kommunikationsstråk. Vid schaktning av det första i norr liggande schaktet (S10681) påträffades en härd och flera stolphål, vilket medförde att schaktet utvidgades och till sist kom att omfatta en yta på ca 300 m 2. Ytan har sedermera registrerats i FMIS som RAÄ Landeryd 225:3 Landeryd 268:1 Landeryd 29:1 Landeryd 29:2 Landeryd 240:1 Landeryd 240:3 Landeryd 240:1 Landeryd 225:1 Landeryd 334Landeryd 223:1 Landeryd 342 Landeryd 29:3 Landeryd 343 Landeryd 225:2 Landeryd 30:1 Landeryd 293: Landeryd 336 Land Figur 45. Utdrag ur digitala Fastighetskartan med schakten markerade. Skala 1:3000. Figur 46. Undersökningsytan för bussgatan före avbaning. Mot N. 49

52 Resultat RAÄ 29:2, 342 och S S10428 Stensträng Boplatsområde RAÄ 382 Teckenförklaring Schakt Stolphål Stenpackning Sotfläck Röjningsröse Pinnhål Osäkert stolphål Lager Kulturlager Härd Grop Dike Brunn Agrarhistoriska objekt Impediment/stentipp S10681 Figur 47. Plan över undersökningsområdet. Skala 1:

53 2540 Resultat RAÄ 29:2, 342 och S10124 Röjningsröse RAÄ342 S10094 S10072 Stensträng S

54 Resultat RAÄ 29:2, 342 och Det andra sökschaktet (S10124) drogs söder om denna yta och löpte i sydväst-nordöstlig riktning från bergsryggen i väster genom svackan och mot gravfältet RAÄ 29:1 i öster. Figur 48. Härd A10190 efter undersökning. Mot NÖ. Anläggningar Inom undersökningsytan påträffades 52 anläggningar samt 11 lager i stensträngsprofilerna. Anläggningarna utgjordes av en härd, en grop, en stenpackning, stolphål, stensträngar och odlingslager. Majoriteten av anläggningarna utgjordes av 47 stolphål som nästan uteslutande påträffades inom en ca 300 m 2 stor yta tillsammans med den enda härden, gropen och stenpackningen. Tillsammans utgör dessa anläggningar en boplatsyta registrerad som RAÄ A10393 A10402 A A10637 A10638 A10671 A10382 A10489 A10362 A10373 A10545 A10413 A10354 A10422 A10414 A10242 A10225 A10233 A10216 A10569 A A10628 A10249 A10347 A10258 A10611 A10603 A10620 A10612 A10524 A10502 A10190 A10515 A10293 A10274 A10303 A10266 A10207 A10323 A10312 A10557 A10339 A10330 A10593 A10197 A Figur 49. Plan över boplatsytan RAÄ 382. Skala 1:

55 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Härdar Centralt belägen på boplatsytan (RAÄ 382) med en storlek på 0,6 x 0,8 m och ett djup av 0,16 m låg en härd (A10190). Dess placering i förhållande till stolphålen gör att den inte tros ha tillhört någon av huskonstruktionerna på platsen. Ett makroprov från härden innehöll endast träkol. Det går inte att säga något om anläggningens användning annat än att den inte använts till högtemperaturhantverk såsom metallhantering eller keramikbränning, eftersom sådana anläggningar blir rika på makroskopiska smältor (Heimdahl Appendix 2). Ett kolprov från härden analyserades och gav en datering till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder (Ua-41535) (bilaga 1). Stolphål Vid undersökningen framkom 44 säkra stolphål och tre osäkra. Majoriteten av stolphålen (42 säkra och tre osäkra) påträffades inom en ca 300 m 2 stor boplatsyta (RAÄ 382). I ett schakt söder om boplatsytan påträffades ytterligare två stolphål (A10150 och A10158), som dock inte ingick i någon konstruktion. Anläggningarna var diffusa i plan och var i plan endast synliga som små stenansamlingar. Stolphålen hade en storlek av 0,2-0,8 m, varav de minsta var 0,2-0,4 m och de största 0,4-0,8 m. Formen i plan varierade eller var i några fall svår att avgöra (oidentifierad). I profil var formen rundad eller skålformad. Djupet var 0,12-0,30 m. Fyllningen i anläggningarna var ganska likartad och bestod av grå lerig silt med 0,1-0,3 m stora stenar, företrädesvis 0,10-0,15 m stora. Stolphålens täthet tydde på att det fanns en eller flera konstruktioner på platsen. Två 14 C-prover har analyserats. Den äldsta dateringen härstammar från stolphål A Analysen visar på en datering till övergången mellanneolitikum/ senneolitikum (Ua-41534). Stolphålet A10330 har daterats till övergången äldre/yngre bronsålder (Ua ). Samtliga analyser utfördes på ej vedartsbestämt kol (bilaga 1). Huskonstruktioner Bland stolphålen går det att urskilja två huskonstruktioner: ett tvåskeppigt och ett treskeppigt hus. Det sistnämnda överlagrar till vis del det förstnämnda. Båda husen är bara delvis bevarade. Det tvåskeppiga huset Huset var anlagt i nordväst-/sydöstlig riktning. I nordväst var huset skadat vilket troligtvis beror på att man under förundersökningen ej noterade de diffusa stolphålen. Ett förundersökningsschakt har grävts just där stolphålsraderna verkar försvinna. Den bevarade delen av huset var ca 9 m långt och ca 5 m brett. Det bestod av två mittstolpar med ett inbördes avstånd på 4 m samt till stor del välbevarade vägglinjer. Väggstolparna var relativt kraftiga och gaveln rundad. I den nordöstra vägglinjen fanns en trolig ingång och stolphålen A10422 och A10225 utgör möjligen spår efter en innervägg. Den sydvästra vägglinjen är sannolikt Figur 50. Detalj av den östra vägglinjen i det tvåskeppiga huset. Mot S. 53

56 Resultat RAÄ 29:2, 342 och A10393 A10402 A10409 A10671 A A10638 A10382 A10489 A10362 A10373 A10354 A10242 A10225 A10233 A10422 A10414 A10216 A10569 A A10612 A10620 A10524 A10502 A10190 A10515 A10293 A10545 A10249 A10207 A10303 A10347 A10258 A10266 A10323 A10312 A10557 A10330 A10339 A Figur 51. Plan över det tvåskeppiga huset med de aktuella stolphålen markerade (blå). Skala 1:100. delvis skadad av det treskeppiga huset. Stolphålen A10362 och A10207 tolkas ej tillhöra det tvåskeppiga husets vägglinje utan ingår i stället i det treskeppiga husets bockpar. Den rundade gaveln, de kraftiga väggstolparna och ingången i den östra delen av huset antyder på typologiska grunder en datering till övergången senneolitikum/äldre bronsålder (Artursson 2005a). Detta motsägs dock av de ovan nämnda 14 C-dateringarna. Väggstolparna A10382 och A10330 är daterade till f Kr respektive f Kr, båda med 2 sigma (Ua och Ua-41536). Analysen är genomförd på träkol taget från fyllningen i stolphål, vilket så klart medför att anläggningarna har daterats med hög osäkerhetsfaktor. Att äldre kol kan hamna i nedgrävningar är ett välkänt fenomen men det är heller inte omöjligt att ett yngre kol kan hamna sekundärt i ett hål efter en förmultnad eller uppryckt stolpe. Den äldsta 14 C-dateringen är problematisk eftersom de stolpburna husen under denna tid vanligtvis hade raka gavlar. Den yngre 14 C-dateringen är också problematisk eftersom man generellt sett övergick till att bygga treskeppiga hus runt 1500 f Kr (Artursson m fl 2003; Artursson 2005a). Någon säker datering av det tvåskeppiga huset är alltså ej möjlig att göra. Eftersom det inte fanns någon härd i den bevarade delen av huset var det inte möjligt att göra en mer tillförlitlig 14 C-datering. Det finns heller inget fyndmaterial som kan vara vägledande. På grund av osäkerheten med 14 C-dateringarna av väggstolparna anser undertecknad att den typologiska dateringen är den mest sannolika. Möjligtvis är det ett mycket sent exemplar av hustypen vilket i så fall skulle stämma överens med den yngre 14 C-dateringen. 54

57 Resultat RAÄ 29:2, 342 och A10393 A10402 A10409 A10671 A A10637 A10638 A10382 A10489 A10354 A10242 A10225 A10362 A10233 A10373 A10545 A10422 A10414 A10216 A10569 A A10628 A10249 A10347 A10258 A10620 A10612 A10524 A10502 A10190 A10515 A10293 A10274 A10303 A10207 A10312 A10266 A10323 A10557 A10330 A10339 A Figur 52. Plan över det treskeppiga huset med de aktuella stolphålen markerade (turkos). Skala 1:100. Det treskeppiga huset Huset var anlagt i öst-/västlig riktning och i öster överlagrade huset det tvåskeppiga huset. Det förefaller bara vara bockparen i den östra delen av huset samt en stolpe i ett av bockparen i den västra delen som är bevarade. Inga säkra väggstolpar kunde iakttas. Den bevarade delen av huset var ca 11 m långt och bestod av fyra kompletta bockpar samt ett inkomplett bockpar. Bockavståndet mellan de kompletta bockparen varierade mellan 1,7 och 2,0 m och bockbredden mellan 1,9 och 2,3 m. Avståndet mellan det inkompletta bockparet i väster och det första kompletta i öster var 5,2 m. Centralt i detta mellanrum var stenpackning A10638 belägen. Anläggningen var 1,2 m bred och minst 1,6 m lång, men dess begränsning var dock svår att avgöra eftersom packningen gick in under rotpaketen till två intill stående träd. Anläggningens djup var 0,1 m och dess botten plan. Fyllningen bestod av grå, något sotig lera och 0,1-0,2 m stora stenar varav vissa var lagda med den plana sidan uppåt. Stenpackningens funktion är oklar. Treskeppiga huskonstruktionen med tätt ställda bockpar i den östra delen av huset och glest ställda bockpar i den västra delen av huset brukar på typologiska grunder dateras till yngre bronsålder eller förromersk järnålder. Den relativt smala bockbredden talar möjligtvis för den sistnämnda perioden (Artursson 2005b). Inget av det treskeppiga husets stolphål är 14 C- daterat. Däremot är den intilliggande härden A10190 daterad till f Kr (Ua-41535, 2 sigma). Härden kan tidsmässigt mycket väl höra ihop med huset men dess rumsliga relation är oklar. Om den har legat i huset har den inte varit centralt placerad utan i stället legat precis innanför den södra vägglinjen. Det treskeppiga husets troliga datering gör det också fullt möjligt att dess boende har anlagt och nyttjat vissa av lämningarna inom RAÄ

58 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Figur 53. Det treskeppiga huset. Mot NÖ. Figur 54. Det treskeppiga huset. Mot NV. 56

59 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Stensträng RAÄ 29:2 Undersökningen omfattade två delar av den bågformade stensträngen med benämningen RAÄ 29:2. Den ena delen av strängen låg i undersökningsområdets norra del (A10448) och löpte i närmast väst-östlig riktning. Den andra strängen låg i den södra delen (A10045) och löpte också i sydväst-nordostlig riktning. Delarna svängde av och anslöt till varandra i öster och bildade på detta sätt formen av en hästsko. Norra strängen A10448 Den norra stensträngen löper från änden på den i väster liggande bergsryggen och går sedan i östlig riktning över svackan och upp på en höjdrygg i öster. Strängen löper där genom det långsträckta gravfältet (RAÄ 29:1) och delar det i två delar. Strängen var i princip intakt genom hela undersökningsområdet, men utanför undersökningsområdet i väster, där strängen mötte bergskanten var den bortröjd utmed en sträcka på ca 3 m, som för att skapa en passage. Strängens placering i terrängen mellan berget och höjdryggen genom svackan visar att stensträngen ursprungligen haft en innestängande funktion eftersom den spärrade av den annars naturliga nordsydliga passagen. Den norra strängen hade en längd av 22 m inom undersökningsområdet. Den undersöktes genom att två ytor med en storlek av 19 m 2 respektive 16 m 2 öppnades i strängens västra respektive östra del. I det östra schaktet hade strängen en total bredd av 3,5-4 m och bestod av 0,15-0,70 m stora stenar. Det var svårt att utmed den begränsade ytan se några konstruktionsdetaljer såsom linjer med basstenar. Intill strängens södra sida fanns nedfallen sten från den förfallna hägnadsmuren tillsammans med 0,2-0,4 m stora röjningsstenar. På strängens norra sida fanns endast enstaka röjningsstenar. Utmed strängens båda sidor fanns tunna jordlager som intill strängens norra sida överst utgjordes av matjord (L20190), därunder fanns ett brungrått lager med sandig, något lerig silt (L20191). Därunder fanns grå grusig lera (L20192) på undergrunden av gul lera (L20193). I det brungrå lagret (L20191) togs ett kolprov, vilket daterades till e Kr (Ua-41533, 2 sigma). Mitt i stensträngen fanns ytterligare ett lager mellan matjorden och det brungrå L Det bestod A A A A A A A Stensträng A A A Figur 55. Plan över det västra och östra schaktet i den norra stensträngen A Skala 1:

60 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Figur 56. Norra stensträngen A10448 med östra schaktet i bakgrunden. Mot Ö. Figur 57. Schakt genom norra stensträngen (A10448) i östra schaktet. Mot Ö. av brungrå något humös sandig silt (L20194). Öster om strängen fanns ett brungrått lager sandig silt med mindre 0,03-0,07 m stora stenar i botten (L20196) som låg mellan matjorden och undergrunden. I schaktet togs två makroprover, varav ett i det brungrå lagret (L20191) i stensträngen och ett i det brungrå lagret (L20196) söder om strängen. Proven (PM och PM200202) visade båda på ett större innehåll av förkolnat material än vad jordmåner utan kulturpåverkan brukar innehålla. Kolet antas komma från röjning och bränning av ytan och att detta material sedan blandats ner i lagret, vilket medför att lagren tolkas som odlingslager (Heimdahl Appendix 2). I det västra schaktet över samma stensträng hade strängen en total bredd av 2,0-3,0 m och utgjordes av 0,15-0,70 m stora stenar. Strängen stördes av två större stubbar varav en låg mitt i schaktet och den andra i dess västra kant. Stubben i schaktet hade flyttat om stenar och gjorde det svårt att se några konstruktionsdetaljer, men det fanns en antydan till en linje med dubbla 58

61 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Figur 58. Detalj av stensträng A10448 avtorvad i västra schaktet. Mot Ö. Figur 59. Profil över stensträng A10448 i det västra schaktet. Mot Ö. basstenar av större storlek (0,5-0,7 m) som låg bredvid varandra i den västra delen. I detta schakt var det svårt att få en bra profil över strängen eftersom den ena sidan stördes kraftigt av en stubbe och den andra angränsade till en svackare och därmed fuktigare del av området. Jordlagren på ömse sidor om strängen var lika varandra och har bedömts som samma lager. Överst fanns ett kraftigt matjordslager (L20190) och under detta ett betydligt tunnare lager av gråbrungul sandig och lerig mo med stenar i storleksordningen 0,10-0,15 m (L20197). Därunder fanns ett gråbrunt lager sandig och lerig mo med 0,05-0,10 m stora stenar (L20198). Undergrunden utgjordes av gul lera. Ett makroprov togs i det undre gråbruna lagret (L20198) på den norra sidan om strängen och förutom ett större innehåll av kol fanns även förkolnade örtdelar (PM200203), vilket visar att även denna del av området utnyttjats till odling (Heimdahl Appendix 2). 59

62 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Södra strängen A10045 Den södra strängen går liksom den norra genom svackan och upp på den östra höjdryggen med stensättningarna (RAÄ 29:1). Denna sträng verkar dock inte gå mellan gravarna utan söder om dem. I undersökningsområdet finns i strängen ett stort markfast stenblock som utnyttjats som en del i konstruktionen. Några meter väster om blocket var dock strängen bortplockad, troligtvis i senare tid i syfte att öppna för större sammanhängande åkerarealer. Detta har medfört att en mängd sten lagts ovanpå strängens västra del. Vid förundersökningen hade ett schakt lagts över strängen, som dock inte lagts igen efter undersökningens avslutande. Det gjorde att ett nytt schakt öppnades delvis utanför undersökningsområdets östra gräns för att kunna säkerställa provtagning av makro i en ostörd stratigrafi. En yta öppnades utmed strängens östra del med en storlek på 58 m 2. Inom ytan hade strängen en längd av 6 m. Den var ca 3 m bred och bestod av en kärna med 0,5-0,7 m stora stenar. Intill dessa fanns nedfallen sten från den förfallna hägnadsmuren (0,2-0,3 m stora) tillsammans med röjningssten (0,15-0,30 m stora). I strängens profil framkom ett lager mellan matjorden och undergrunden som utgjordes av kompakt brun sandig slit med småsten i botten (L2). Undergrunden utgjordes av beige sandig och lerig silt. I profilen togs två makroprover på ömse sidor om stensträngen. I provet taget i lagret söder om strängen fanns förhöjda värden av träkol (PM10048). I provet taget norr om strängen fanns en mindre mängd träkol men där fanns förkolnade örtdelar (PM10049). Resultaten visar att jordlagren sannolikt utnyttjats till odling. Vid undersökning av den södra strängen plockades mittstenarna bort med hjälp av grävmaskin för att hitta kol direkt under stenarna. Det lyckades och en 14 C- analys av kolet gav en datering till e Kr (Ua , 2 sigma). Dateringen stämmer väl överens med det kolprov som togs i ett odlingslager som anslöt till den norra stensträngen (A10448) och gav en datering till e Kr (Ua-41533, 2 sigma), vilket stämmer väl överens med dateringen från den södra stensträngen A10078 A A Figur 60. Plan över stensträng A10045 och det intilliggande röjningsröset A10078 (RAÄ 342). Skala 1:

63 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Figur 61. Stensträng A10045 efter avtorvning. Mot NÖ. Figur 62. Stensträng A10045 efter avtorvning med det stora flyttblocket i bakgrunden. Mot SV. Figur 63. Stensträng A10045 i profil. Mot Ö. 61

64 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Röjningsröse RAÄ 342 Röjningsröset (A10078) var rundat med en storlek av 2 x 1,8 m och utgjordes av 0,2-0,4 m stora stenar i en enskiktad packning som var väldigt gles (figur 60). Stenarna i den s k packningen låg så glest att det inte var möjligt att göra någon provtagning i röset eftersom det inte gick att fastställa den övertorvade jordens härkomst. Röset låg under grästorven och tolkas som en samling med odlingssten som anlagts i samband med odling. Inget kol påträffades under stenarna. Fossil åkermark Vid undersökningen påträffades odlingslager över hela undersökningsområdet såsom på ömse sidor om både den norra och den södra stensträngen (A10045 och A10448) och i långschakten tvärs över sänkan från berget i väster till gravfältet i öster. Beskrivningar av lagren som påträffades i samband med stensträngarna presenteras under respektive stensträng. Undersökningen omfattade även öppning av sökschakt i väst-östlig riktning tvärs över sänkan, dels för att se om det fanns odlingslager men även om det fanns tecken på kommunikationsstråk i form av omtrampade jordlager. I sökschakten mellan stensträngarna påträffades ett lager under det översta matjordslagret som dock skiftade i karaktär utmed schaktsträckan. In mot bergssidan i väster hade lagret en mäktighet på 0,3 m och längst i öster 0,16 m. I väster utgjordes lagret av mörkbrun, något grå sandig silt med kolbitar men vid ca 11 m mot öster utgjordes lagret av något mer gråbrun sandig silt och längst i öster, vid 17 m, fanns ett inslag av grus i den gråbruna och något humösa sandiga silten. Längst i väster fanns även enstaka röjningssten, som kastats upp mot bergssidan. Makrofossilanalysen tagen intill berget i väster visade på förekomst av träkol men även örtdelar. Det fanns även granbarr och kvistar, vilket tyder på att lagret tillkommit efter granens invandring århundraderna efter Kristi födelse. Lagrets östra del överlagrar härden (A10190) som dateras till övergången mellan bronsålder och äldre järnålder vilket stöder tolkningen av odlingslagret som en yngre odlingsfas. Figur 64. Röjningsröse RAÄ 342 efter avtorvning. Mot N. 62

65 Resultat RAÄ 29:2, 342 och 382 Fynd Det enda fyndet som påträffades vid undersökningen för bussgatan fanns på boplatsytan RAÄ 382 och utgjordes av en bit sintrad bränd lera (F184). Fyndet lämnades in till dr Ole Stilborg, SKEA för analys varvid svaret blev som följer: En 3 x 3 x 2 cm stor bit av sintrad bränd lera med en vikt på 6 g. Godset består av en naturligt grov, finsandrik lera utan ytterligare, makroskopiskt synlig, tillsatt magring. Hela objektet är sintrat/hårt bränt men en yta på ca 1 x 1 cm är mera blåsig (utsatt för högre temperaturer) än övriga delar av objektet och från denna yta ses en viss temperaturgradient i fragmentet med successivt lägre temperaturpåverkan. Värmekällan som förorsakat sintringen (antagligen mera än 900 grader C) har alltså befunnit sig på den ena sidan av objektet. Temperaturer över 900 grader C uppträder i samband med likbål och metallhanterings-anläggningar där bläster används. Inget tyder på gravar i området och därför har leran högst sannolikt sintrats i samband med metallhantering. Temperaturgradienten och det faktum att den mest värmepåverkade ytan också är delvis reducerat kan tyda på att fragmentet härrör från en ässjefodring, som i detta fall inte har fått kontakt med metallen. Om detta senare hade varit fallet skulle det ha funnits en förglasad yta som ett resultat av metallens flusseffekt. Ovanstående funktionella tolkning utesluter en stenåldersdatering för fyndet som däremot passar väl in i en bronsålders- eller järnåldersmiljö (Stilborg 2013). Figur 65. Översikt över svackan med de öst-västliga schakten mellan träden. Mot N. 63