michael lion hem till istanbul

Transkript

1 michael lion hem till istanbul Hem till Istanbul_230s.indd

2 Hem till Istanbul_230s.indd

3 michael lion Hem till Istanbul albert bonniers förlag Hem till Istanbul_230s.indd

4 Av Michael Lion har tidigare utgivits: Öar 1996 Vanliga människor isbn Copyright Michael Lion 2008 ScandBook AB, Falun 2008 Hem till Istanbul_230s.indd

5 Till Maksim och Mingus Hem till Istanbul.korr2.indd

6 Hem till Istanbul.korr2.indd

7 Bosporen. Någonstans finns en berättelse som aldrig vill nedtecknas, bara mumla. Den som skriver upptäcker inte att frågan flyter med underströmmen medan fel personer kommer till förhören. Och i det främmande förefaller det alltid saknas något, men när jag har växt tillräckligt ska jag försvara detta andra som också mitt, tänker jag, mest av självbevarelsedrift. Oändligt med vatten kastas upp på stränderna, avslöjar allt som flyter, något fastnar också på mig. Jag kan inte längre återge formen på det. Kanske minns jag berättelser från en annan plats? Hem till Istanbul.korr2.indd

8 Hem till Istanbul.korr2.indd

9 Han är inte som de andra, de som har uttråkade ansikten, de som gör sig till och gör dåliga drag när vi spelar schack bara för att jag ska vinna så att saken är över. Vinn någon gång, då! Vinn, så att jag kan slippa det här! kan såna farbröder tänka. De låtsas tycka om mig, men jag vet att de bara försöker luras. Egentligen vill de att jag ska försvinna, somna eller stänga in mig i rummet, så att de kan dricka vin och prata med mamma ifred. Men nu kommer de inte hit längre. Ayhan är inte sån. Han har till och med försvarat mig mot hennes tjat och regler. Nu luktar lägenheten syrlig eau-de-cologne och paprikapulver. Det märks att han inte är härifrån. Ayhan låtsas inte om snön. Nej, kavaj räcker. Kanske halsduk och tunna skinnhandskar för modern bilkörning. Och så lagar han god mat. Det tycker vi allihop Fortfarande vinter på allvar. Jag sitter i mitt rum och väntar på middagen. Ayhan tänker laga en gryta med mycket tomater 9 Hem till Istanbul.korr2.indd

10 eftersom det är helg. Han kommer att röra sleven i cirklar medan han pratar tyst med mamma som älskar hans mat. Det röda tomatköttet kokar sönder, skummar sig och ljusnar till en tunn hinna på ytan. Ingredienserna brukar han köpa på Åhléns i City. Ayhan tar bilen och återvänder med proppfulla papperskassar. Vi äter sent om kvällen och doppar grovt lantbröd i den tjocka, röda såsen. Ingen öppnar skåpet till teven, trots att det är High Chaparall. När jag kommer på att vi har missat programmet blir jag besviken. Då ber de om ursäkt. Vår katt heter Sotis. Det är mamma som har döpt honom. Jag har kastat ner Sotis för en brant backe som finns utanför huset och kontrollerat så att han verkligen landar på tassarna. Ayhan ger honom lite av köttfärsen som han aldrig stoppade i grytan, små råa klumpar som katten petar på med tassen innan han äter dem. Ayahan berättar att i Turkiet går de flesta katter lösa på gatorna. Ingen äger dem. Man vänjer sig, säger han. 10 Hem till Istanbul.korr2.indd

11 Ibland kommer den där oron. Den flyttar sig till magen och bröstet, kliar på ett bakvänt sätt, pratar inne i huvudet så att jag inte kan sova på nätterna. Jag orkar inte läsa böckerna eller serietidningarna, kommer aldrig till slutet utan slänger dem vid sidan av sängen. Sen smyger jag ut i korridoren. Den går mellan sovrummen, utmed vardagsrummet. Jag kikar in genom dörrspringan och ser dem sitta i soffan, hon och Ayhan, i det där bleka, flimrande ljuset från tvapparaten. De pratar så tyst att jag inte kan höra vad de säger. Ayhan har kanske armen runt henne. De tittar inte ens på programmet. Hon ser på honom på det där sättet, som om han kan massor av saker som ingen annan kan. När hon upptäcker mig blir hon arg. Skriker nästan. Jag säger att jag också vill se filmen. Hon skyller på att jag måste gå till skolan nästa dag och att filmen på tv kan göra så att jag drömmer mardrömmar. Hon är så irriterad att hon inte längre har lust att lyssna på vad jag har att säga. Jag kanske redan har drömt den där mardrömmen? försöker jag. 11 Hem till Istanbul.korr2.indd

12 Det är löjligt, tycker hon. Hon är inte samma mamma längre. De pratar om saker som jag inte får höra, tror jag. Skämtar på ett fånigt sätt när jag frågar dem. Ibland glömmer de att jag är med, att jag sitter i baksätet eller att jag sitter bredvid dem vid matbordet. De är för sig själva, fast de inte är det för mamma och Ayhan, de är som de där andra två, de som har hemligheter, speciella tecken och ögonkast, och jag är som den tredje, den som blir över. Vi är som tre klasskompisar som går hem tillsammans och jag är den som går ett par steg efter de andra och låtsas som om det inte spelar någon roll. 12 Hem till Istanbul.korr2.indd

13 Vi åker genom Stockholm, över den långa, höga bron till Traneberg. Överallt utanför trevåningshusen blommar syrenerna i violetta och vita blomklasar. Vi är på väg till en flygplats. Jag står på knä. Tittar ut genom bakrutan då och då. Tittar på dem, mamma och Ayhan. Det är alltid han som kör. Mamma har förstås ett eget körkort, men vill helst vara passagerare, för hon tycker att han är en bättre förare och vill i alla fall helst sitta bredvid honom. Det är just det hon vill just nu, bara se på honom. Det märks tydligt att hon beundrar honom. Hennes sidoansikte, den smala munnen, den lilla spetsiga näsan och den korta hakan. Som en rund, liten fågel, lycklig över något som inte angår mig. Hon blänger på honom hela tiden, hennes ögon glittrar och hon ler, nästan omärkligt, som man gör när man är nöjd, men hon ser också ut som om hon vill sträcka sig efter honom, hålla fast honom och visa hur stolt hon är över att ha honom som sin egen. Ja, först tycker jag det, för att det brukar vara så när vi far omkring i bilen, men sen, när jag har tittat på henne ett tag, upptäcker jag att det som glänser i 13 Hem till Istanbul.korr2.indd

14 hennes ögon är tårar. Det är något som gör henne orolig. Den sista biten pratar hon oavbrutet, alldeles för snabbt och nervöst, ungefär som om hon inte vet vad hon ska säga. Hon liksom prövar orden och hoppas att i alla fall något av det hon säger blir rätt. Om jag i stället tittar på Ayhan, så är hans ögon inte vattniga på något sätt. Han kisar så där koncentrerat som han brukar och småskrattar åt hennes känslosamhet, åt tjattret. Nej, han är inte alls orolig. När vi närmar oss terminalen kan man höra flygmaskinernas motorer. Jag får syn på ett plan med snurrande propellrar ute på landningsbanan, pekar och ropar för att de inte ska missa det, men ingen av dem lyssnar. Såja säger Ayahan. Det är till mamma han säger det. Han försöker trösta henne. Mmm Hon vill inte prata längre, för då börjar hon gråta på riktigt. Det blir bra, säger han. Jag kommer ju tillbaka snart. Mmm Vi har parkerat och de undersöker varandra. De är liksom för sig själva, ensamma med varandra, trots att jag sitter kvar i baksätet. När jag säger något vänder de sig inte ens om. De hör mig kanske inte. Hallå! Jag vill gå in och se när flygplanen landar nu, säger jag så där tydligt. Nej, de lyssnar inte. Jag säger det flera gånger. Till slut tar Ayhan fram en femma och lägger sedeln i min hand. 14 Hem till Istanbul.korr2.indd

15 Gå i förväg, du. Köp lite godis i kiosken, säger han utan att titta på mig. Du skämmer bort honom, protesterar mamma, men det är nog inte på allvar när hon ler så där fånigt. Nu kan hon i alla fall prata igen. Hon håller mig i handen. Vi följer flygplanskroppen med blicken, ser hur den rullar bort från oss med Ayahn, först verkar den tung, sen händer något, plötsligt släpper marken greppet och all den där tjocka metallen förvandlas till en stor fågel som glider lätt genom luften trots att den ser så klumpig ut, uppåt mot det oändliga. Den lämnar efter sig en lång, brummande ton. Vi vinkar, fast vi vet att vi förvandlas till myror i flygplansfönstret, små prickar någonstans i utsikten mot jorden. Hon håller mig i handen, men kramar den så hårt att det räcker för att lyfta en egen farkost. Nu gråter hon på riktigt. Stirrar på den där flygmaskinen, som om hon inte kan förstå vad den gör, eller vad den är till för. Det ser konstigt ut. Jag knuffar till henne. Sluta! Hon rycker till lite i nacken, vrider huvudet uppåt med ett knyck, som man skulle göra om man viftade bort en insekt utan att använda händerna. Vi står ute på ett fält, i kanten av de där breda, svarta vägarna, bakom ett staket. Allt är platt omkring oss. Flygplanet har försvunnit. Jag säger det till henne: Man kan inte se det längre. 15 Hem till Istanbul.korr2.indd

16 Då anstränger hon sig, torkar sig hastigt över kinderna med ärmen på den tunna, pastellgröna tröjan, och hon tittar på mig för första gången sen Ayhan gick ombord. Jaha, det var det. Vad ska vi gör nu, då? frågar hon som ingenting har hänt. Jag vet inte svarar jag. Hur kan hon ändra sig så snabbt? Är du sugen på glass? Nu får jag sitta i framsätet. Jag slickar på den lilla chokladpricken på en Top-Hat. Först chokladen, sen jordgubben. Mamma koncentrerar sig innan hon lägger i växeln för att backa. Bilen hoppar till, men sen fungerar det. Egentligen vill jag inte fråga om Ayhan, ändå gör jag det: Har han flyttat till sitt land nu? Trodde du det? Nej det är bara för ett par veckor, säger hon långsamt medan hon vrider på huvudet, fram och tillbaka som en radar, för att se att det inte kommer några bilar bakom oss. Varför blev du så ledsen, då? frågar jag. Tja, jag vet inte Ibland blir man lite fånig. Det blir du aldrig när jag åker till farmor. Det är skillnad, säger hon. Du ju är min ändå När vi har rullat ut från flygplatsen pratar vi om allt möjligt, skolan, mina kamrater. Ja, precis som vanligt, eller som förr när hon mer var en vän än en mamma. Vi kommer nog att prata länge nu, kanske en timme. Hon kör alltid så löjligt sakta, trots att bilen är gjord för högertrafik. Det är en Volkswagen. 16 Hem till Istanbul.korr2.indd