Venezuela den 30 april 2006

Transkript

1 Venezuela den 30 april 2006 Tapir är ett mycket märkligt djur. Ser nästan ut som en jättestor gris, men tillhör nog inte grissläktet alls. På håll ser den ganska fredlig och korkad ut, men lär vara nog så farlig om den blir på dåligt humör. En man, som vi läste om, fick armen avsliten av en tapir som vaknat på fel sida. Vår tapir, som vi träffade vid Orinocofloden, var på ett strålande humör och stod lugnt i en hörna och iakttog oss. Hon betecknades som tam av indianerna, med den reservationen att dom inte kan bli tama.? Där fanns en liten gård som hon skulle vara i, men om hon skulle få för sig att gå utanför, var det bara att ta i lite grann och trycka på. Det var ett utmärkt läge för ett kort. Men när Håkan lyfte kameran kom hon störtandes fram och försökte nosa på den. Kanske det var något ätbart? n tog ett par bilder och började gå, men då blev tapiren jätteledsen och försökte komma efter. -Lika bra Du låter henne lukta ordentligt, sa jag, så kanske hon förstår att det inte är mat. Håkan sträckte fram kameran lite försiktigt, men tapiren ville inte alls lukta på den, hon ville lukta på Håkan. Så fort Håkan försökte gå därifrån blev hon helt vild och hotade att spränga sig igenom de stackars smala stammarna som var uppriggade som stängsel. - Du måste stå kvar, annars kommer hon lös, föreslog jag. Håkan stod snällt kvar och tapiren lika snällt intill och luktade och luktade. Själv gick jag också fram och luktade på Håkan, för att få veta om han kanske luktade som en tapirhanne. Vad jag kunde märka luktade Håkan bara som Håkan brukar, men jag vet ju förståss inte hur en tapirhanne luktar. Tapiren tittade kärleksfullt på Håkan och hatiskt på mig och inte vågade vi gå därifrån. Till slut kom en indian med en massa mat till henne och motvilligt gav hon upp planerna att följa Håkan resten av livet och ägnade sig åt att vräka i sig sörjan som serverades istället. Vi försvann fort som blixten därifrån. På lägret där vi bodde fanns en puma och en jaguar. Puman var inte särskilt vänlig. Den fanns i en stor bur på ena sidan och man varnades att gå för nära. På andra sidan fanns en jaguar som hade gått omkring lös i hela sin barndom. Nu började den bli lite för stor för att leka med, men det fattade den inte själv. Den fanns också i ett stort inhägnat område med nät omkring. När vi besökte den strök den sig längs sidorna för att man skulle kunna komma åt att klia den. Efter viss tvekan körde vi in fingrarna i nätet och kliade den, men så fort den passerat åkte fingrarna kvickt ut igen. I mitten på sextiotalet beslöt dåvarande regering i detta land, att Orinocofloden skulle dämmas upp och ett kraftverk skulle byggas var arbetet klart och vattnet började fyllas upp, samtidigt som man stängde av tillflödet in mot de djupaste djungelpartierna. I dessa skogar bodde många Warao-indianer och att informera dom om vad som skulle hända ansågs tydligen som onödigt. Naturligtvis förstod dom inte alls vad det var som skedde, utan märkte bara att floden tunnades ut och

2 försvann. Utan fisket och utan vatten försvagades dom mer och mer och dom som inte dog av svält och törst, tog de vilda djuren hand om. Cirka indianer dog på detta sätt och sägnen säger att 1968 var det år,då alla jaguarer var mätta. Igår var sista dagen för oss att komma ut till öarna här omkring för att bada, innan vi lyfter upp båten och åker hem. Vi startade tidigt och började med att tanka på dieselbryggan. Inom 6-7 distansminuter finns en hel massa små fina öar att ankra vid och det är förbluffande hur få som utnyttjar dom. Vi valde en ny liten ö att ligga vid, som hade alldeles kristallklart vatten och faktiskt ibland upp till 25 grader varmt. Viken var idyllisk med stora branta berg och vi var helt ensamma. Hela dagen låg vi kvar och njöt i fulla drag. Vad vi inte visste var att i viken intill låg en annan segelbåt. Det var en österrikisk ensamseglande kille från vår marina här, som ankrat upp och snorklade omkring bland reven. Plötsligt ser han två fiskebåtar, piroger, som lägger sig intill hans båt och karlar som går ombord. Han simmar naturligtvis dit och när han klättrar ombord skjuter dom med pistol. Två skott missar, men det tredje träffar i magen. Han kastar sig då i vattnet och försöker simma ifrån dom, men dom kliver i sin båt och förföljer honom, slår honom hela tiden med en paddel, skriker att han skall tala om var han gömt sina pengar och när dom inte får något svar kör dom över honom med sin båt. Han försöker dyka ner under vattnet, men varje gång han kommer upp för att hämta luft är dom där. När han når land kryper han fram i sanden medan dom fortfarande misshandlar honom. Till slut faller han helt ihop bland några stora stenar. Piraterna återvänder till båten och fortsätter att plundra den. Efter ett tag lyckas han resa sig igen och har turen att en bogserbåt just passerar. Han försöker vinka till den och faller ihop medvetslös. Bogserbåten larmar alla instanser och mannen förs till sjukhus där han opereras. Hans tillstånd är, efter vad vi hört av hans vän här som hälsade på honom igår, ganska illa men med hopp om att han skall överleva. Plötsligt är det inte alls förbluffande hur få som utnyttjar öarna här. Vi, som varit där ute så många gånger nu, har hela tiden känt oss trygga. Öarna ligger längs en farled där färjorna passerar med någon timmas mellanrum, pilot- och bogserbåtar är hela tiden i rörelse, de riktiga fiskarna,/hur man nu skall se skillnad på dom/,ligger ankrade längs bergssidorna och det är alltså bara 5-7 sjömil till kustbevakningsstationen och polisstationen. Man når dom lätt på VHF-radion utan störningar. Efter att ha varit hos dom vänliga indianerna inne i floddeltat, är det chockartat att återkomma till det civiliserade folket i detta land. Vi börjar få nog av all denna kriminalitet och hur utsatta vi som seglare är. Att inget hänt oss här beror bara på ren tur och tanken bakom långsegling är definitivt inte att man skall gömma sig i säkra hamnar, bara segla om man är flera båtar i en grupp eller att inte våga ankra upp vid en ö. Nedräkningen har nu börjat för denna säsong och nu återstår arbetet med att

3 få Stundom att trivas med att ligga på land i ett halvår. Vad vi kommer att göra nästa säsong är som vanligt oklart, men denna del av världen lockar inte mer. Åtminstone inte med båt längs kuster där dessa omänskliga varelser håller till. Kerstin och Håkan Venezuela den 23 april 2006 I måndags morse kl halv sju stod vi redo vid vaktkuren med vår packning för att åka till Orinoco-deltat. Allen, vår skotska researrangör, hämtade upp oss med sin jeep och vi körde sedan över 35 mil för att komma till en liten by vid Orinocofloden, där en s.k. speed-boat skulle hämta upp oss. Denna speedboat gick verkligen fort. I 40 knop rusade vi fram över floden i en dryg timma, innan vi var framme vid den "camp" där vi skulle sova. Lägret bestod av hyddor som var byggda på pålar på samma sätt som indianerna bor, men med moskitnät omkring, som tur var. Det hade hunnit bli sen eftermiddag innan vi var framme, men Christoph, vår guide, plockade ihop lite förfriskningar och Allen, Christoph, en indian, Håkan och jag åkte ut på floden för att se solnedgången. Tyst gled vi omkring och såg papegojor, massor av fåglar, små nyfikna capucinoapor, små konstiga krokodiler och en och annan orm som simmade i floden. Bada? Nja, det fick nog vänta lite. Vår hydda var full av kackerlackor. Håkan tog det hela med en axelryckning, men själv hade jag en aning svårt att överse med de små springande insekterna. Till slut lindade jag in mig i lakanet och drog det även över huvudet för säkerhets skull. På morgonen upptäckte jag att råttor hade ätit upp det mesta av min tvål, (Barnängens barntvål, en ren delikatess för en Orinoco-råtta). Det var sista gången jag lämnar en tvålask öppen. Efter en ovanlig frukost, där jag försökte övertala Håkan att smaka på den konstiga osten utan att lyckas, gav vi oss ut på floden igen. (Håkan var säker på att det var getost som han inte tycker om, men jag hävdade att det var vanlig ost. Det visade sig senare vara ost gjord på buffalo-mjölk och han tackade genast högre makter att han avstått). Tidvattnet påverkar floderna starkt även så här långt in i landet. Floden var nästan helt täckt av gröna, flytande växter som kom och gick med strömmen. Vi åkte med speedbåten igen och gång på gång fick vi stanna för att rensa propellern från växterna. Vi åkte vidare i flera timmar in i deltat för att hälsa på Waraofolket, de ursprungliga indianerna som lever längs floderna. Warao betyder kanotfolket och dom använder bara sina urholkade trädstammar och paddlar. Då och då tog vår indian-kapten en genväg in i en smal flod där vi fick använda machetes för att hugga väg genom allt det gröna. Ibland kom vi inte längre och fick backa den långa vägen tillbaka. En och annan spindel ramlade ner i båten, men vår indian bara skrattade åt mig, när jag hysteriskt pekade på den. Lika bra att anta att de var ofarliga.

4 En och annan spindel ramlade ner i båten, men vår indian bara skrattade åt mig, när jag hysteriskt pekade på den. Lika bra att anta att de var ofarliga. Vid bosättningen vi besökte fanns bara kvinnor och barn. Männen var i djungeln och jagade eller ute på floden och fiskade. Kvinnorna var oerhört blyga och stod länge med ryggen åt oss, men vi banade snart väg genom att ägna oss åt barnen som var nyfikna och tittade på oss med klotrunda ögon. Golvet i hyddan bestod av runda trädstammar, väggar fanns inte, taket var gjort av palmblad från en speciell palm som växte i djungeln och stod emot de hårdaste skyfall. Sov gjorde man i hängmatta eller på "golvet". Hundar, katter, svarta grisar och höns sprang fritt omkring. Flera papegojor satt avvaktande i närmaste träd och stirrade på oss. Vi gav indianerna våra gåvor, (kritor, böcker, salta kex, leksaker och diverse annat), och ingen av barnen vågade röra det, innan den äldsta kvinnan öppnat och tittat på det. Hon, liksom många andra, saknade de fyra mittersta framtänderna, men slukade genast ett salt kex och nickade uppskattande. Vi började nu känna varandra lite och kvinnorna vågade ta fram sina korgar till försäljning. Det var otroligt vackra och välgjorda arbeten. Dom gick först ut i djungeln och högg långa bitar av en speciell växt. Dessa stammar öppnades och insidan skalades av i långa remsor som tvättades och torkades och sedan bands till korgar och hängmattor. Det tog en stund innan vi förstod att det faktiskt var bast det handlade om. Till en medelstor korg, i storlek som en större tallrik, gick det åt 50 st meterlånga bitar av stammen. Att tillverka en hängmatta tog ca 3 månader. Ett av barnen, kanske 4-5 år, hade ett otäckt infekterat sår på foten. Vår guide tvättade av såret med jod och förband det. Pojken sa inte ett ljud utan stirrade tyst ner på golvet, trots att det måste ha svidit ordentligt. Efter att ha ätit lunch i en närliggande hydda, nja det var inget fel på maten alls, men lite svårt att anpassa sig kanske.tog vi med en av de äldre indianpojkarna och gav oss ut i djungeln. Han gick först med sin machete och högg och vi travade efter med stora käppar som stöd. Detta för att man inte skulle lockas gripa tag om en trädstam, som kanske inte var en trädstam utan en orm, eller en ovanligt taggig och giftig växt. Pojken gick verkligen in för sin uppgift och visade oss alla tricks för att överleva i djungeln. Han högg bitar av trädstammar som han splittade upp och vi fick dricka av vattnet som samlats i stammen. Likaså bjöd han på palmmärg som var fantastiskt gott i ett sådant färskt skick. Han plockade frukter som vi smakade på, (inte särskilt goda, men det var ju mat), och visade vilka träd som man kunde använda till sårbehandling, mosquitoskydd, rengöringsmedel och mycket annat. Det var förvånansvärt lite mygg i djungeln, men detta berodde på att vi befinner oss i slutet av torrperioden. På vägen hem stannade vi till på olika platser och såg fantastiska fåglar, ( kan tyvärr bara de engelska namnen), och ett gäng med vrålapor som vrålade åt oss att försvinna ut ur deras djungel. Plötsligt ropade "vår" indian till och det blev tvärstopp. I en av buskarna längs flodstranden hängde en orm och guiden och indianen gav sig katten på att dom skulle fånga den. Jag försökte förklara att det inte alls var så noga, men Håkan hade en helt annan uppfattning och uppmuntrade dom att fortsätta. Efter att ha petat och dragit i den med en käpp lyckades dom få ett bra tag om huvudet och kunde dra fram den ur busken.

5 dragit i den med en käpp lyckades dom få ett bra tag om huvudet och kunde dra fram den ur busken. Jag vägrade röra den, men Håkan lyckades få samma kraftiga tag om huvudet och kunde därmed hålla den. Den var ca meterlång och tänderna var kraftiga och inåtböjda. Ingen trevlig individ alls men Håkan, som alltid gillat ormar, var lycklig. Det gällde att inte släppa taget om huvudet för då högg den direkt och innan Håkan hade lämnat tillbaka den till indianen hade jag nog åldrats ytterligare 10 år. Vi stannade också för att bada. Håkan ville inte och jag ville inte heller, men till slut hoppade jag i med kläderna på. Då kunde i alla fall inte ormarna bita mig på kroppen, bara på armar och ben. Någon krokodil syntes heller inte till, men jag tror aldrig dom hann att fatta att jag var i vattnet, för jag var uppe i båten igen på mindre än en minut. Morgonen efter steg vi upp tidigt med solen. Christoph, en indian, Håkan och jag satte oss i en kanot och paddlade tyst ut på floden. Vi tog oss in i små, smala kanaler där vi ibland fick jobba hårt för att ta oss över alla flytande växter. Ibland kom den stora kniven fram för att hugga en lucka i allt det gröna. Man färdas oerhört tyst på detta sätt och kom alldeles inpå fåglarna och aporna innan dom upptäckte oss. Den lätta kanoten får upp farten mycket lätt och är det inga hinder kommer man långt på bara några paddeltag. Det var oerhört fascinerande och så vackert och man kunde ha hållit på hur länge som helst. Då och då mötte vi någon indian på väg till fiske eller jakt. I de djupaste delarna av floden fiskar dom stora kattfiskar. Dom lägger ut meterlånga lättflytande bitar av bambu där dom har fäst en lång lina och krok som går ner till botten. Sedan är det bara att vänta. När fisken nappar reser sig bambukäppen upp och då gäller det att vara kvickt framme innan bambukäppen ger sig av i full fart. Vi var också ute och fiskade en av dagarna, men vi fiskade Piraya som det fanns gott om. Detta var inte helt lätt. Långa pinnar med lina och en krok som vi fäste en bit rått kött på. När man kastat i linan skulle man plaska omkring med pinnen för att locka till sig pirayan. Den skulle förmodligen luras att tro att något djur fallit i vattnet. Dom kom direkt och började nafsa av köttet, men att få den att fastna var värre. Till slut, efter ett par hekto kött, lyckades jag få upp en liten en, som jag absolut inte fick ta av kroken själv. Tänderna var sylvassa och den högg efter allt. Indianen drog lätt upp dom på sitt spö och vi försökte studera hur han bar sig åt. Håkan fick snart upp tekniken och drog upp ett par små och sedan en riktigt stor rackare. Han fick den stekt till lunch sedan, dom små gav vi till en massa kattungar som genast började slåss om godsakerna. Vi mötte också en kanot med en hel familj ombord som varit och plockat "lördagsgodis". Fyra-fem cm långa, tjocka, gula, levande larver. Man stoppade dom helt sonika i munnen och bet ihjäl dom. Mums. Fast vi avböjde vänligt men bestämt, mycket bestämt faktiskt. Men "vår" indian tog genast för sig av godsakerna. En kväll när det blivit mörkt sprang något luddigt över uteplatsen där vi satt och njöt. Jag trodde det var en råtta och,förhärdad som jag blivit, lyfte jag bara lugnt på fötterna. Men aj vad vi bedrog oss. Det var en stor luddig

6 och njöt. Jag trodde det var en råtta och,förhärdad som jag blivit, lyfte jag bara lugnt på fötterna. Men aj vad vi bedrog oss. Det var en stor luddig Tarantella. Alltså en jättespindel. Den infångades genast och vi tillfrågades om den fick promenera på våra armar. På mina armar fick den INTE promenera, men Håkan hade gärna tagit hand om den. Nu var det så (lyckligt) att vi var insmorda i massor av myggmedel och det tyckte inte Tarantellan om. Alltså släpptes den ner på marken igen och fick springa vidare. Nästa vecka skall vi berätta om året när jaguarerna var mätta och en tapir som blev förälskad i Håkan. Så småningom kommer också korten vi tagit att läggas in på denna sida. Kerstin o Håkan Venezuela, Puerto la Cruz den 16 april 2006 Denna vecka har bara handlat om dator och Internet. Lite löjligt med tanke på att vi förmodas långsegla och berätta om stora vågor och intressanta angöringar. Men vi ligger ju stilla i en marina och väntar på att lyftas upp på land och då kan det bli lite enformigt. Speciellt med tanke på att man inte kan röra sig som man vill här pga av rånrisken. Håkan har inte precis haft något större tålamod med datorer innan, men efter Internet-anslutningen med marinans kontor och sedan nedladdningen av Skype, får man numera bönfalla, tigga eller hota sig till lite datortid. Han kommer hela tiden på nya bekanta som han bara MÅSTE ringa och massor av sajter som det är absolut tvunget att besöka. Han försöker lura i mig att det är arbete han sysslar med, men det räcker med en blick på datorn för att förstå att detta handlar om rent nöje. Nu har vi fler datorer ombord, men vi har tyvärr samma favorit. Alltså den senaste och snabbaste. Nu är det förståss ingen som missunnar honom att för en gångs skull visa intresse för datorvärlden och kunskapen om hur det hela fungerar går ju framåt med en rasande fart. Han har flera gånger gett mig goda råd, (som fungerar), (och det kan ju reta gallfebern på vem som helst som hittills varit bäst). Det är verkligen läckert att sitta nere i båten och tala med vem man vill. Kvalitén på ljudet är utmärkt och den enda eventuella nackdelen är en viss fördröjning. Men den finns även om man ringer från en telefonautomat. Det är ju faktiskt en hel Atlant som skiljer oss åt. I Venezuela firar man också påsk. Kanske inte så mycket ägg och definitivt ingen sill eller Janssons, snarare grillade biffar och korvar. Precis alla som har en båt, liten skranglig eller stort lyxfartyg, åker ut till öarna här omkring. I det lilla inloppet till denna stora anläggning har det varit kaos i 3 dagar. Hundratals båtar har legat och väntat på att få tanka, (ca 15 öre för diesel och 65 öre för bensinen). Tankstället är beläget precis i inloppet och alla dessa måste hela tiden flytta sig för båtar på väg ut eller in. Ingen gör sig någon större brådska och det hela är ett skådespel. Då och då kommer coastguard och ryter och organiserar, men tio minuter efter dom har lämnat, är oordningen tillbaka. Varje båt är bemannad med föräldrar, barn, barns fruar och män, barns vänner, barnbarn och deras vänner och mor och farföräldrar. De rikare har

7 Varje båt är bemannad med föräldrar, barn, barns fruar och män, barns vänner, barnbarn och deras vänner och mor och farföräldrar. De rikare har också med sig en kapten och ett par hjälpredor. Dom sitter överallt på båten och musiken dundrar. Alla har den där saligt lyckliga minen som vi har första varma sommardag när vi åker ut i skärgården. I förrgår kom ytterligare en svensk båt till vår marina. Det är vänner från Trinidad som har varit i landet många gånger förut och aldrig känt sig hotade eller upplevt det som särskilt farligt. Denna gång hade dom haft maximal otur på ön Margarita när dom, inte ont anande, promenerade rakt in i en skottlossning i en folksamling på stranden. Dom fick vända och fly för sina liv. Bredvid dom sprang en kille som blivit träffad i foten. En sådan upplevelse sitter kvar länge och gör att man känner sig otrygg överallt. Vi förklarade att det är mycket lugnt här, men första natten vaknade dom av skottlossning utanför vårt säkerhetsområde och det väckte naturligtvis upp minnena igen. Nu hoppas vi alla att det skall förbli lugnt så att dom återfår förtroendet för landet. På måndag bär det av ut i djungeln. Det lär bli ett äventyr som vi skall berätta om i nästa rapport. Kerstin och Håkan Venezuela, Bahia Redonda den 9 april 2006 Kommer ni ihåg att vi skrev om hur ruskigt kallt det var i vattnet? Inte mer än 23 grader. Det gör Ni säkert, vem blir inte uppretad av sådan bortskämdhet när man pulsar omkring i snön? I förrgår var vi åter igen ute vid ön Chimana Grande. Denna gång startade vi tidigt och var framme före kl 10 på förmiddagen. Tanken var att vi skulle syna propellern som förmodligen fått en massa beväxning av att ligga stilla vid kajen. Före klockan tio på förmiddagen håller detta havsvatten en temperatur av 20 GRADER. Gissa om det är kallt när luften är närmare 30. Så snabbt har vi aldrig kommit upp på badstegen förr. Vid 2-tiden hade temperaturen stigit till 23, som vi nu tyckte var riktigt behagligt och man kunde hoppa i utan att riskera förfrysning. Propellern hade mycket riktigt fått nya inneboende, mycket lika våra havstulpaner, men inte alls så mycket som vi befarade. Nu är det ju bara en knapp månad till vi skall lyfta upp båten så vi hoppas att dom skall avlida av för mycket illamående när propellern snurrar. Sedan vi kom hit har vi också kämpat för att kunna ansluta oss till "Wireless Internet" som marinan gör stor reklam om. Det är bara att De första 4 veckorna svarade de att nätet var överbelastat och kunde inte ta emot fler förrän det var utbyggt, alternativt någon avslutade sitt abonnemang. Femte veckan, när dom hela tiden lovat skaffa en adapter till oss, förklarade dom att det var slut på dessa i hela Puerto la Cruz och måste skaffas från

8 Femte veckan, när dom hela tiden lovat skaffa en adapter till oss, förklarade dom att det var slut på dessa i hela Puerto la Cruz och måste skaffas från Caracas. Kom tillbaka imorgon, var standardsvar i en veckas tid. Vi har försökt köpa denna adapter innan utan att lyckas röna ut vilken av alla möjliga kartonger med likartad text vi skulle ha. Det är inte alls självklart att man får se vad som finns i de inplastade kartongerna, utan måste hålla sig till texten. (I bästa fall på engelska, annars spanska). Igår tröttnade vi, beställde en taxi med engelsktalande chaufför, (han kunde ca 3 ord), och gav oss ut på stan med anvisning på spanska att hitta: affär - dator - smådelar. Han körde runt i stan som om han var förföljd av livsfarliga gangsters och förklarade att det var stängt här och stängt där. När vi ville tillbaka sa han att det fanns ännu en affär inne i centrum som vi skulle prova. I centrum stod trafiken mer eller mindre stilla men vår taxichaffis la sig på signalhornet och på något märkligt vis fick han andra bilar att köra åt sidan och vi kunde pressa oss igenom till den gata han menade. Där parkerade han. Alltså tänk Er en smal, enkelriktad gata, varje sida är tät med redan parkerade bilar och i mitten står trafiken nästan stilla. Men, han parkerade i en liten lucka som var avspärrad med plaststolar. Halvvägs ut i körbanan så att endast smala bilar kunde passera. Jag tyckte att han borde kunna köra närmare trottoaren och tog resolut tag i stolarna och drog in dom. Inom 10 sekunder uppenbarade sig en rasande venezuelanare med en kärra och skrek på spanska att jag kunde fara åt ett ännu varmare land än just detta. Ett land där det tydligen osade svavel och var allmänt otrivsamt. Jag blev förståss tvungen att le och säga "No comprendo, Senor" vilket inte alls förbättrade mina odds att slippa fara till detta land, snarare tvärtom. Ansiktsfärgen steg ytterligare några procent och han svävade, gallskrikande, ut i en redogörelse för hur lång tid det tagit honom att spärra av just denna bit av gatukanten. Nå, eftersom vi hade en väntande taxi ville jag inte stanna och fördjupa mig i andra kulturer utan rusade in i affären, tätt följd av taxichauffören. Håkan fick vakta taxin. Vår taxichaffis sög tag på en ung, vacker man, röt på spanska att Senora här vill ha omedelbar service och ett hyfsat pris på denna datordel, (vad det nu kunde vara?), som hon skulle handla. Jag försökte förklara vad jag ville ha, utan att alltför mycket avslöja att jag inte hade en aning om vad jag skulle ha. Men killen kände till vår marina och nätet här, så 5 minuter senare, när han föst undan alla väntande från kassakön, var vi tillbaka i taxin igen. När vi körde därifrån hade vi framför oss en vandrande madrass. Någon hade köpt en stor dubbelsängsmadrass, hävt upp den på en liten säckkärra och för att kunna komma fram var han tvungen att pressa in sig mellan 2 bilar. Från vår bil såg man bara madrassen som tog sig framåt. Han småsprang framför oss i flera minuter innan han vek av in på en tvärgata. Väl hemma var det bara att.. Nåväl, efter en ominstallation och diverse huvudbry så har vi faktiskt fått det hela att fungera. Nu skall vi försöka ladda ner lite bra-att-ha saker, men det måste nog ske på natten när de andra båtarna sover. På dagarna tycks alla sitta och tala med

9 Nu skall vi försöka ladda ner lite bra-att-ha saker, men det måste nog ske på natten när de andra båtarna sover. På dagarna tycks alla sitta och tala med varandra över Skype eller sköta sina företag eller ladda ner spel eller vad dom nu kan tänkas syssla med. Kerstin och Håkan Venezuela, Bahia Redonda den 1 april 2006 Efter en enorm anstormning på VHF-radion efter förra veckans papper med instruktioner, har nu saker och ting förändrats en aning. Kontoret här på marinan gick först ut och meddelade att det blivit ett litet missförstånd, men att dom skulle återkomma när dom undersökt saken närmare. Efter några dagar återkom dom och förklarade att hälsovårdsministeriet nu undersökt saken grundligt och instruktionerna om råttcertifikat, besättningens hälsa och andra invecklade förordningar gällde visst handelsfartyg och inte nöjesseglare. Tur för oss att vi inte snabbade oss och beställde råttbesiktning för dyra pengar. Den sortens besiktning sköter vi för övrigt så bra själva. Här finns mycket riktigt en och annan råtta på kajerna, men det finns också ett tiotal katter som marinan håller med. Om dom vågar ge sig på en råtta modell större vet jag inte, men kanske dom håller nere beståndet genom att kalasa på ungarna? Det verkar vara större risk att få en leguan ombord. Man ser då och då någon som i sakta mak klättrar ombord på båtarna för att undersöka om där kan finnas något intressant. Oftast möts dom av ett hiskeligt skrik från den kvinnliga besättningen och bestämmer sig snabbt för att överge skeppet igen. Gula febern vaccination fick de som ville gratis på restaurangen. Tänk på det Ni som skall ge Er ut och segla. Hemma är vaccinationen mycket dyr medan den alltså är gratis både i Trinidad och i Venezuela. Det tycks för övrigt vara den enda vaccination som dom är intresserade av och detta är första gången på 5 år som någon frågat efter den, eller vaccinationer överhuvud taget. Sedan ligger det förståss i det egna intresset att skydda sig mot sjukdomar. I veckan har vi också släppt förtöjningarna från kajen och tagit en heldag ute på ön Chimana Grande som ligger ca 5 sjömil norrut. Det var ingen trängsel precis. Vi var totalt ensamma. Ändå ligger här tusentals båtar i marinorna och kanalerna och svettas i värmen. Däremot varje lördag fylls vikarna av venezuelanska lyxbåtar som minglar, badar och solar. Ön är karg och torr och bergssidorna består mest av lös sand som hotar att rasa om man skulle våga sig upp i det. Lite kaktusar och en och annan torr buske, annars ingen vegetation. Stranden i den vik vi var i hade fin sand och vackra koraller men saknade tyvärr snäckor. Eller om man kanske skulle säga som tur är.snäcksamlingen bara växer och växer.

10 Det var härligt att bada saltvatten igen men lite av en chock när man hoppade i. Endast 23 grader varmt. Vi är vana vid att möta ljummet vatten, grader, som bara ger upphov till en svag svalka, detta kändes iskallt. Men redan efter några minuter var det skönt och man kunde slappna av och ägna sig åt lite rengöring av båtsidorna, vilket var behövligt efter det smutsiga kanalvattnet. När solen började dala återvände vi till kajen. Kerstin och Håkan Venezuela, Bahia Redonda den 26 mars 2006 I förra veckan fick alla båtar ett papper med nya instruktioner om vad som skall medföras vid färd med dingen i kanalerna. "Vid allt nyttjande av dinge skall det finnas en flytväst till varje person". Ingen dum idé alls, utan egentligen ganska logisk tycker vi svenskar, även om vi bara har den med som instruktionen säger, inte på. En del andra nationaliteter är inte lika förstående. Sedan skall det "medföras kopia av passet, kopia av uppehållstillståndet, kopia av kvitto på inköpet av dingen och kopia av mätbrevet på "moderskeppet"". På dingen skall målas med stora, väl synliga bokstäver TT/ STUNDOM. "Tender to STUNDOM". Man suckar och hoppas på att all denna pappersexercis skall medföra mindre stölder av dingar. Det där med namnet på dingen är ingen god idé, då det genast blir uppenbart vilken båt som står tom. Här är så pass lugnt och säkert att det knappast gör något, men ligger man för ankare på Margarita t.ex. vill man inte skylta med att man lämnat sin båt obemannad. Alltså gäller det att hitta på någon text som lätt går att avlägsna igen. Som om detta inte var tillräckligt med pyssel för oss seglare fick vi ett nytt papper igår. Nu skall hälsovårdsnämnden i Venezuela inspektera alla segelbåtar och följande papper skall visas upp. "Internationellt certifikat som visar att vi inte har råttor ombord." Urdumt, det tar 10 sekunder för en råtta att ta sig ombord, så i princip skulle man behöva utfärda ett nytt papper var tionde sekund. (Förmodligen går väl det hela ut på att vi inte får införa några råttor i landet, bara utföra dom). Detta kan i alla fall anskaffas här genom att ringa ett antal telefonnummer och välja ut den billigaste firman som utfärdar dessa papper, priset lär variera kraftigt enligt instruktionerna vi fått. Har Ni försökt tala spanska i telefon med en jäktad egenföretagare? Ärligt talat, man begriper inte ett ord. Sedan skall vi ha "ett intyg som visar att vi har vaccinerats för gula febern". Gratis vaccination finns på restaurangen hela veckan, så den biten blir lätt att lösa för dom som inget har. Själva gjorde vi det hemma i Sverige innan vi åkte. Nu kommer nästa punkt. "Hälsocertifikat för alla ombord". Ingen närmare beskrivning om vad detta skall omfatta. Hur gammalt det får

11 vara? Vilka sjukdomar som den eventuella läkaren skall intyga att vi inte har och vilka vi får ha och ändå stanna kvar på vår båtplats. Dessutom hälso- och vaccinationsintyg för husdjur som finns ombord, (helt OK) eller andra djur som vi sköter om.? Det är bäst att sluta mata leguanerna på kajen annars måste vi släpa med oss dom till en veterinär. Apropå olika djur så var jag med om något riktigt otäckt tidigt en morgon i veckan. Jag stod på däck och skakade ett påslakan när solen plötsligt skuggades av något. När jag vrider på huvudet ser jag ett jättemoln av insekter komma emot mig. "Molnet" var säkert 5 m brett där det var som tätast och sedan ytterligare ett par meter där det var glesare mellan flygfäna. Jag släppte lakanet, (nej, inte i sjön), och rusade ner i båten och fick på alla luckor i en rasande fart. Ett av flygfäna var tillräckligt nära för att jag skulle se att det var bin och det ökade ytterligare farten. (Här lär finnas mördarbin, åtminstone ute i djungeln). Håkan som satt nere i båten undrade vad jag pysslade med. -Titta ut genom fönstret, sa jag. - Visst, vad är det med det då? Vi spejade genom alla gluggar och ventiler men det fanns inte ens en liten fluga att beskåda. Ni kan ju föreställa Er hur betrodd jag blev. -Visst, visst.massor av bin, ja.säkert 3-4 st.man skall inte överdriva, Kerstin! Jag frågade Fridamoon, som alltså ligger en meter bredvid oss. -Såg Ni alla bina? -Bin??? Nej, när då? -För 5 minuter sedan? -Har Du sovit dåligt? Hela förmiddagen funderade jag på om jag kanske sett i syne. Jag hade ju sovit ganska dåligt. Var det ren inbillning? Vid middagstid utbröt rena kalabaliken. I trädet på kajen intill oss upptäckte några amerikanare en jättebisvärm som slagit sig ner i en enda stor gigantisk klump. Kontoret tillkallades som kom med käppar med tidningspapper på och eldade under högen av bin. De allra flesta dog och låg i drivor under trädet, på kajen, på båtarna och t o m borta i poolen. Dom som överlevde kommer nu försiktigt inflygandes på Stundom och slår sig ner och dricker vatten vid vattenslangen ombord som läcker en droppe då och då. Sedan flyger dom tillbaka till trädet. Det är faktiskt svårt att inte tycka synd om dom. Tänk om dom istället ringt efter en biodlare som kommit och hämtat dom. Vet förståss inte om det finns biodlare i detta land, men det vore konstigt om det inte gjorde det. Kerstin o Håkan Venezuela, Bahia Redonda den 19 mars 2006 Vi besökte ett stort köpcenter i veckan. En palatsliknande byggnad med vattenfall, dammar, broar och palmer inomhus. Massor av affärer som sålde massor av onödiga bra-att-ha-prylar.

12 Det var inte speciellt billigt och vi var på jakt efter en ny kamera och en yttre antenn för wireless Internet. Vi lyckades inte särskilt bra. Kameror fanns till hyfsade priser, men vad skall man välja? Antennförstärkare fanns nog också, men det var svårt att förklara vad vi behövde, speciellt som vi inte var säkra på det själva, så vi bordlade alltihop tills vidare. Däremot blev vi hungriga och försökte hitta något billigt ställe att äta på. Allt såg förfärligt dyrt ut, men till slut beslöt vi att köpa varsin korv med bröd. Man är ju svensk som sagt. Flickan tog upp ett fuktigt degliknande korvbröd, la i en tjock korv, på detta mycket hackad gurka, typ Boston, ett tjockt lager med hackad vitkål och morötter, ett lika tjockt lager med hackad rå lök, senap, majonnäs och ketchup och högst upp ett rejält lager av krossad chips. Skapelsen las på ett plasttråg och räcktes över. Vi balanserade bort till ett bord och satte oss att stirra på berget. Försiktigt försökte vi lyfta upp alltihop och bita. Ni förstår ju själva vad som händer om man lyfter en tung korv i ett skört fuktigt bröd med 5 cm hackad fyllning ovanpå. I bästa fall säger det "plopp" och i sämsta fall "splash" när korven åker ur och fyllningen sprätter iväg. Vi frågade flickan om hon hade några bestick? No, Senora. Någon liten sked eller kanske en minigaffel? No, Senora. Kanske någon lite plastpinne? No, Senora Att äta med fingrarna är som att skicka efter en magsjuka på posten efter en dag i stan, men vi gjorde ett nytt tappert försök. Korven smakade som en menlös fläskkorv, brödet som en fuktig deg, men resten var gott och vi var hungriga. Efter ett tag gav vi upp och jag marscherade över till en av de dyra restaurangerna och krävde att få låna bestick. Märkligt nog fick jag det och vi kunde börja jaga alla små hackade saker med en gaffel. Vi överlevde vår varmkorvs-boggie utan magbesvär, men vi väljer nog en pizza-bit nästa gång vi skall ha snabbmat. Igår var Gunilla och jag i en tygaffär inne i centrum av staden. Jag har ju skrivit förr om tygerna i Trinidad som finns i överflöd till billiga priser. Trinidad kan slänga sig i väggen. Här fanns en jätteaffär, i 3 våningar, med otroligt billiga tyger. Det som imponerade mest var de kraftiga möbeltygerna för mellan 30 och 40 kr metern. Alla fantastiskt vackra och hur mycket som helst att välja mellan. Det dyraste vi hittade var ett broderat sidentyg med glitter och paljetter för 150 kr metern, annars låg det mesta på mellan 12 och 35 kr. En dag, när båten skall hem, skall jag fylla den med tyger och öppna en tygaffär hemma. Kerstin och Håkan

13 Bahia Redonda, Puerto la Cruz, Venezuela den 12 mars 2006 Venezuela är ett fattigt land, ändå har vi väl aldrig sett så många rika och välmående personer som just här i detta område. Diesel och bensintappen ligger intill oss, precis i inloppet till det Venedig-liknande säkerhetsområdet och dit är det ständig kö med lyxbåtar. Och med lyxbåtar menas motorbåtar mellan 50 och 80 fot, utrustade med allt som överhuvudtaget går att placera på en båt och så ytterligare lite till. Dom ger sig ut på förmiddagen till någon ö och återvänder när det mörknar. Trots storleken på båten övernattar dom aldrig. Om det beror på landets vanor eller risken att bli rånad vet vi inte. Kanske båda. Deras villor inne i kanalsystemet är inte heller precis några enkla sommarstugor. En del är i storlek med 3 ovanligt stora svenska hus. Det finns också massor av "radhus" i mer normal storlek. Alla målade i olika glada färger, lila, rosa, gröna, blå, som hade fått vår byggnadsnämnd att bryta samman. Marinan vi ligger i är ganska liten, men bara en av flera olika som finns inom området. Fördelen med vår är att den ligger ytterst och här blåser en vind varje eftermiddag som gör tillvaron lite svalare. Nackdelen med denna vind är däremot att den för med sig svart tunn sand från den lilla vägen som skiljer oss och vågbrytaren åt. Denna sand lägger sig som en hinna överallt på båten och måste spolas och tvättas bort varje morgon som det blåst lite kraftigare. Vi trodde vi var de enda två svenska båtarna här, men en dag stötte vi på en kille som såg bekant ut. Man står där och stirrar på varandra medan hjärnan går på högvarv för att sortera fram rätt namn till rätt ansikte. Till slut plingar det till och man tror knappt sina ögon. Det var en kille som en gång ägde industrifastigheten intill oss i Lindome. Det är över 30 år sedan senast vi såg honom. Han ligger med sin båt längre in i marinan och för numera kanadensisk flagg. Världen slutar aldrig att överraska med hur liten den egentligen är. Vi har också en mycket vacker, stor, njurformad pool omgärdad av vilstolar, palmer och små bord. Dit går vi när solen står som högst och sjunker ner i det 30-gradiga vattnet som känns alldeles lagom svalt. Där simmar vi omkring och försöker sedan övertala oss själva att gå upp igen. Ibland lyckas vi, ibland inte. Det händer att man ser ut som ett russin innan man tar ett krafttag och släpar sig upp till en vilstol i skuggan. I solen är otänkbart att vistas. Vi hinner knappt innanför staketet förrän det kommer en vakt och frågar efter papper som visar att vi har rätt att vara där. Ingen utomstående kommer ens i närheten av poolen. Går man ut genom säkerhetsporten i slutet av marinan hamnar man direkt i farliga kvarter. Det är en lång gata, mycket sliten, med skjul där folk bor och har lite försäljning av olika slag, möbler, korgar, lerkrus och så de eviga chipsen och cocacolan. En polisstation ligger också där, men alla frågar sig till vilken nytta.

14 Det är allmänt känt att händer det något längre än 10 m från stationen, kräver det ingen utryckning. Polismästaren har också en imponerande mage som det tar tid att lyfta från stolen. Igår var det en seglare som tog taxi till järnaffären på denna gata. Eftersom han var arbetsklädd, inte hade några smycken, klocka eller annat på sig och det bara var några hundra meter till vår vaktkur, beslöt han sig att gå den lilla biten. Han hann bara några meter innan han blev omringad och hotad med en stor kniv. Det var bara att lämna över vad han hade i Bolivars och vad han handlat. Där finns också en fiskmarknad där man kan köpa underbar fisk, vilket lockar oss alla. Två gånger i veckan ropas det därför upp på VHF-radion en förfrågan vilka som vill dit. Blir man då tillräckligt många går man i samlad trupp och slipper på sätt undan. Vi fortsätter att utforska landet och återkommer med nya rapporter. Kerstin och Håkan Puerto la Cruz i Venezuela den 5 mars 2006 Stundom tjänstgör nu som flytande sommarstuga. Ström från land, oändligt av sötvatten och inget gung. Både Frida Moon och vi har rena tvättorgierna. Däcken är fulla av spänner och vi sköljer tvätt i massor av vatten som bara hivas överbord. Tvättmaskinen är omställd till fullt program med hög värme och fem sköljningar. Tvätten torkar mycket fort då Venezuela inte alls har samma fuktighet som Trinidad, så det är en fröjd att få rent allt i båten. När solen står som högst, går vi till marinans pool och svalkar oss. Rena lyxlivet. Puerto la Cruz är en ganska stor stad som ligger intill marinan. Massor av höghus, men det lilla vi sett hittills verkar mycket förfallet och fattigt. Vi har dock bara åkt taxi en gång ännu in i staden. Marinan, Bahia Redonda, ligger inne i ett säkerhetsområde med beväpnade vakter dygnet runt. Vi hade hört att säkerhetsområdet med de olika marinorna, shoppingcentra, privatägda villor, mm skulle vara stort, men att det var så jättestort kunde vi inte föreställa oss. Hela området är fullt av kanaler som man färdas på med dingen, (eller segelbåt). Att köra runt och se på allt skulle ta hela dagen i anspråk. Alla hus ligger intill kanalen och vissa villor är så exklusiva att man inte ens har fantasi nog att föreställa sig vad dom kostar. Fast arbetskraft är mycket billig i detta land. Husen byggs också bara upp av hålsten med puts på båda sidor och sedan färg. Enkla rutor och enkelt tak. Och en pool förståss. Sedan installeras omedelbart en air-condition. Villkoren är lite annorlunda än hemma.

15 Seglingen hit gjorde vi i 2 etapper. Vi övernattade på ön Cubagua och fick kulingvindar hela natten. Ankaret satt som väl var fast i sanden. När solen gick upp seglade vi vidare. Kulingvindarna dog omedelbart ut så fort vi satt segel och minskade till 4 m/s. För att hinna i tid, innan kontoret på marinan stängde, blev vi tvungna att ta till motorn. Halvvägs upptäckte vi plötsligt några flugor i båten. Medan vi undrade hur dom orkat flyga ända hit ut, fylldes båten av flugor. Vi ropade upp Frida Moon och deras båt var också full. Det var inte alls kul. Vi slog ihjäl flugor två och två och tre och tre. Till slut hade vi minskat beståndet avsevärt och det var bara ett tiotal kvar. Efter ytterligare någon timma tog dom slut och jag tvättade överallt, flera gånger, innan man blev kvitt känslan av äckel. Vi hade innan kryssat oss igenom ett bestånd av fiskare i sina piroger och det var det enda förklaringen vi hade till invasionen. Nu skall vi utforska alla kanaler och andra sevärdheter på denna plats. Kerstin och Håkan Många skriver och frågar vad vi gör hela dagarna och om vi inte har svårt att få tiden att gå. Att långsegla är mycket avslappnande med sol och bad, men det finns andra sidor också. Här kommer utdrag ur dagboken från denna vecka som varit ganska intensiv. Venezuela, Isla Margarita den 26 februari 2006 Måndag Lugn natt med god sömn. Christer och Håkan ger sig iväg i taxi för att köpa fläktrem till Frida Moon. Dom åker med Veronika, en vacker taxichaufför som tycks vara deras favorit, och hon väntar medan dom är i affären i flera timmar. Möjligheten att få en ny taxi i de områden där denna affär ligger är minimala och att vandra iväg längs vägarna går inte heller, så alla är nöjda med upplägget. Gunilla och jag stannar på våra båtar och gör en massa nytta. Städar och tvättar och jag sätter en deg på mycket rågmjöl och lite vetemjöl. När jag skall baka ut den med mera vetemjöl upptäcker jag att jag köpt råg istället. Spanskan kan trilskas ibland. Häller hela geggan i en långpanna och tar så småningom ut ett jättegott bröd, till min stora förvåning. Håkan kommer hem och har köpt färskt bröd!!! Vi välsignar ännu en gång vår frys. Resten av dagen går åt till underhåll av båt och middagslagning. Tisdag Vi vaknar vid tretiden på natten av att det blåser - in i aktern - vilket är omöjligt om man har ett ankare i fören. Vi rusar båda upp och jag sätter genast på instrument och dieselpump så att vi kan starta motorn. Huvudankaret har släppt och vi har vänt oss och ligger nu på det akterankare som skall hålla oss i rät vinkel mot svallen. Regnet öser ner rakt in i sittbrunnen och vinden tjuter i riggen. Vi blir omedelbart genomvåta och fryser så vi hackar tänder.

16 Avståndet mellan båtarna är inte stort och här finns inte plats att dragga omkring. Vi drar upp huvudankaret och efter en del trixande med extra linor och elwinsch lyckas Håkan fästa den stenhårt spända akterlinan i fören så att vi ligger rätt. Jag kokar kaffe och vi byter till varma torra kläder, sitter sedan ankarvakt till dess att det ljusnar. På dagen åker jag med Gunilla och Eva till en jättestor klädmarknad. Den är så enormt stor att man blir yr i huvudet. Herrkläder, damkläder, barnkläder, skor i rad efter rad med stånd. Som tur är har anläggningen tak, för regnet forsar ner. På eftermiddagen när vi kommit hem, ankrar vi om båten, men pga av att det är så trångt kan vi bara lägga ut 20 m kätting. Djupet är under 4 m så det skall egentligen räcka, men Stundom är en tung dam på 22 ton. Så fort det mörknat ökar vinden igen till närmare 20 m/s och huvudankaret släpper när Stundom kastas upp i de höga svallen. Det är en oskriven lag,att skall något krångla, skall det göra det när det är kolsvart ute och regnar. Vi ger upp, lyckas få upp båda ankarna utan att stöta ihop med någon annan båt och letar oss bakåt i viken. En del båtar har ankarljus tänt, men de flesta är helt släckta så det gäller att se sig för. Vågorna är flera meter höga och jag tar inte ett steg på däck utan en hand fast i båten. Nu lägger vi oss sist i raden av båtar och ankrar med båda ankarna i fören och massor av kätting. Natten blir rent bedrövlig. Med inget stödankare mot svallen kastas vi omkring i kojen som vantar. Vi provar att bygga upp med kuddar och dynor och vid tvåtiden somnar vi i ren utmattning. Onsdag Vi ankrar om igen.inte för att vi draggar denna gång, utan vi vill ha tillbaka vårt extra ankare i aktern. Nu är vi ordentligt irriterade och langar ut 75 m kätting på 4 m djup, kör fast ankaret och börjar det besvärliga arbetet med att få ner extra-ankaret i dingen. Det verkar gå bra tills det kommer en ovanligt elak våg och kastar dingen så hårt att Håkan klappar huvudet i båten. Jag skriker att han skall kasta sig ner på botten av dingen ifall han svimmar, men han ruskar på sig och fortsätter. Till slut är allt på sin plats och vi har plötsligt en lugn och sansad båt som sakta häver sig upp och ner istället för våldsamma kast åt sidorna. Jag kan börja dra ut ett par dussin handdukar som är inkörda i skåp och lådor för att tysta allt slammer. Resten av dagen sover, vilar och läser vi. Ibland går vi upp i sittbrunnen och tittar på båtarna där framme som kastas åt alla håll och njuter då av vår lugna tillvaro. Torsdag Svallen, blåsten och regnet fortsätter. Margarita har normalt 5 regndagar denna period, dom är nu uppe i en och en halv månad. Samma sak med Trinidad. Vädret är helt fel i år. Vi tar taxi till den jättestora mataffären SIGO och provianterar lite av varje. Bl a en burk jättegod tomatmarmelad. Fredag Nu är vi alla ordentligt trötta på regn och vågor och beslutar att ta en taxi in till huvudstaden Asuncion som ligger ett par mil inåt land. Naturligtvis är vi genomblöta redan efter dingefärden in till land, men vi stuvar in 4 våta

17 personer i en redan våt taxi. Föraren får något desperat i blicken och sätter på alla fläktar som fortfarande fungerar. I Asuncion regnar det förståss ännu mera, eftersom det ligger in i landet. Gatorna är helt översvämmade och vattnet forsar, 2 decimeter högt, över trottoarer och körbanor. Det finns inga diken och absolut inga gatubrunnar. Vattnet rinner därför mot lägsta punkten där det bildas mindre sjöar. Asuncion bjuder inte på några överraskningar utan är en sliten liten by. Vi vandrar runt och besöker ett museum i miniformat, kyrkan och en souvenirbutik. I en skola har dom generalrep inför karnevalen och blir överlyckliga när dom får lite turist-publik. Alla flyttar sig genast så att vi kan komma fram och titta. När dom startar trummorna och visselpiporna blir ljudet så högt att det vibrerar i magen. Tåget går runt på skolgården och "madonnan" i sin dragna vagn slänger ut karameller. Ungarna kastar sig ner på marken och plockar. För säkerhets skull ger hon Håkan en näve karameller i handen, så vi också säkert skall få. Alla var jättesöta och mycket stolta för sin uppsättning. Efter detta lyckas vi äntligen hitta ett matställe. Med livet som insats äter vi kyckling och polenta, men upptäcker sedan att vi alla överlevt utan minsta tecken på magsjuka. Lördag Idag ryckte vi upp oss och ägnade förmiddagen åt eftersatt arbete med båten. Rodergivaren klarade inte regnet som störtade in i sittbrunnen i tisdags. Den ser ut som ett mini-akvarium. Kanske den är tänkt att användas till någon torrare verksamhet än segling? Håkan monterar ner och jag städar, röjer och gör potatisgratäng medan generatorn är på och kör water-maker. Efter 150 L vatten, potatisgratäng med fläskfilé och rodergivare på tork tar vi dingen in till land. Havet har lugnat sig något och solen skiner. Vi skall ta en taxi är det tänkt, men de bilar som står vid dingebryggan idag är i den konditionen att det är svårt att avgöra om de är uppställda som vrak eller fungerande taxi-bilar. Vi smyger oss förbi till nästa hus. Där står 2 bilar. Ett vrak och ett som snart är vrak. Nu har vi inget val, för om vi fortsätter gå hamnar vi på gator som betecknas som farliga. Vi hoppar alltså in i vraket eftersom han står på tur och ber honom köra oss till flygplatsen, färjeläget och tillbaka igen. Han hugger till med priset men vi prutar och till slut är vi överens. Backspeglar, vindrutetorkare, högtalare och allt annat som kan lossna är fastbundet med snören. Motorn hackar, avgasröret är sönder, det luktar förfärligt av bensin, stötdämparna ligger nog hemma och han kör som en galning. I var och varannan korsning står poliser med K-pistar och kallar in bilar. Detta föranleder ingen åtgärd från vår chaufför, med gasen i botten fortsätter han. Jag drar ner sidorutan för att få lite luft, men den vibrerar så våldsamt att jag genast rullar upp den igen. På flygplatsen hör vi oss för om flyg mellan Trinidad och Margarita. På spansk-engelsk-svenska lyckas vi till slut få lite uppgifter. Full fart sedan till färjeläget. Terminalen är en stor byggnad med marmor på golv, väggar, bänkar och tak. Ekot av alla röster är öronbedövande. Någon har en vettskrämd tupp i sin packning som ideligen gal. När det äntligen blir vår tur i luckan får tuppen fnatt och beslutar sig att lägga

18 av en hel serie kuckeliku. Vi hör inte ett ord av vad mannen säger, men lyckas till slut få en lapp med färjetider. (Den första färjan går så lite osäkert är det ändå). På hemvägen får vi lite sightseeing av chauffören som tvärnitar varje gång Håkan tar upp kameran. Tillbaka i båten är det så fint väder att vi badar och skrubbar sidorna rena från snäckor. Kerstin och Håkan Isla Margarita, Venezuela den 18 februari 2006 Veckan som gått har varit fullspäckad med affärsbesök. Tyvärr behöver vi ju inte proviantera båten eftersom nästa mål är Puerto la Cruz, även det i Venezuela, men istället har vi travat ut och in i alla möjliga sorters affärer. Här är verkligen billigt. Kläder som kostar över svenska hundralappen är ytterst sällsynta. Vi slog oss ner en dag vid en liten restaurang i innerstaden och blev serverad av en ung kypare med en rejäl revolver instucken i byxlinningen. Eventuella planer på att smita från notan las omedelbart ner. I det stora varuhuset "SIGO" finns en skylt med förhållningsorder innan man stiger in. Man får inte medföra hundar, egna väskor, inte röka och inte bära vapen i affären. Alla vapen skall lämnas in till vakterna innan. Jag har svårt att tänka mig motsvarande skylt hemma i OBS eller MAXI t ex. Och visst är det en otroligt hög kriminalitet här, och ett polisväsende som nog inte har direkt samma uppfattning om vad som är lagligt, som vi har. Mardrömmen är ju att bli arresterad för något obegripligt och utlämnad till deras godtycke. Det finns massor av poliser, både i bil, motorcykel och vanlig cykel. Alla bär pistol eller revolver. Om man växlar pengar på gatan kan man bli arresterad. Även den som erbjuder sig att växla åker dit. Detta hindrar inte att man ideligen får erbjudande om att växla US dollar till en mycket hög kurs. Risken är, förutom fängelse, att man får falska pengar eller blir lurade på antalen sedlar. För 100 US får man bolivarer. Minsta sedeln är 500, så det kan bli en försvarlig bunt. Med fickorna putande av sedlar blir man också intressant, så det gäller att hålla sig på s.k. säkra gator. Sedan är det, precis som i alla andra länder, så att den vanliga befolkningen är jättetrevliga, rara och hjälpsamma. Taxichaufförerna som vi åker med, (15 kr till stan), berättar gärna om livet för den vanliga venezuelanen. Dom tycker inte längre om sin ledare, Chave, (vet ej hur det stavas) som dom anser börjar sko sig på den vanliga medborgarens bekostnad. Dom hatar också Cuba och USA. Hur detta skall sluta i ett land som inte precis är berömt för sin demokrati vet

19 man inte. Många har det mycket svårt och fattigt och att då se sin ledare leva i lyx och överflöd väcker inga goda känslor. Varje morgon kommer fiskarna ut i sina ekor och lägger ut långa labyrinter av nät runt segelbåtarna. Sedan kör dom omkring och bankar på tomfat för att skrämma in fisken i nätet. Dom fick ihop ett tjugotal stora fiskar igår morse. När fisken skall lossas från nätet gäller det förståss att vara försiktig så att nätet inte skadas i onödan. Är det en besvärlig fisk stoppar dom in fiskhuvudet i munnen och biter till, sedan använder dom båda händerna till att lossa den. Tänk Er att bli kysst av en sådan man, blää Kerstin och Håkan Isla Margarita, Venezuela den 12 februari 2006 Seglingen hit från Los Testigos var en mycket behaglig upplevelse. Håkan slapp helt ifrån sjösjukan och de dryga 50 sjömilen kunde avverkas i dagsljus. Visserligen inte så mycket vind, vi fick stötta med motor då och då, men sjön var inte alls lika hög som förra seglingen. Håkan fiskade, men som tur var hade jag en stor pannkakssmet så vi slapp svälta. Margarita var sig lik sedan förra gången vi var här. Det stora hotellet Concorde står fortfarande öde och bevakas av vakter dygnet runt. De höghus som en gång börjat byggas och sedan bara avbrutits, har nu förfallet ännu en bit. En del lägenheter i de färdigbyggda höghusen verkar vara uthyrda, men de flesta fönster är mörka varje kväll. Taxibilarna som står och väntar inne vid stranden är desamma fast om möjligt ännu skrangligare. Bilbesiktningsmännen i Sverige hade fått en chock om vi rullat in något liknande på deras station. Vi hade blivit bötlagda för att vi överhuvudtaget kommit på idén att använda bilen. Vi ligger på öns södra del i en vik som heter Porlamar. Den har en enda lång strand, cirka 7 sjömil lång, men som tyvärr består av ganska illaluktande lera. Turister som kommer hit får åka till öns västsida för att bada. Längs stranden ligger de jättestora höghusen, små hotell, restauranger och små andra skjul där det säljs öl och små konstiga maträtter. Magra hundar finns i massor och dom ser likadana ut allihop. Förmodligen härstammar dom alla från en och samma anfader. (Som i sin tur måste vara en 9-rasers hund). Dom är mästare i att tigga från restaurangborden och låtsas springa sin väg när servitörerna kommer, för att sedan i samma sekund servitören gått, plötsligt sitta intill en igen och titta bedjande. Vem kan motstå sådant? Vår hund fick pommes frites, oxfilé i senapssås och vitlöksbröd. Porlamar kan bli ordentligt rulligt när dyningen kommer in, vilket den gör för det mesta. Att vaggas från sida till sida när man skall sova är ju behagligt, men inget vidare på dagen om man vill få något gjort. Därför använder de

20 flesta 2 ankare och drar upp sig mot sjön med det andra. Att gunga från för till akter är bättre. Ön Margarita är lite av en "taxfree" zon för Venezuelanerna. Här finns också ett våldsamt utbud av billiga varor. Det man först faller för är matutbudet. De västindiska öarna, åtminstone de södra, är ju rena skämtet när man skall handla mat. Inget sortiment alls, vissna dyra grönsaker och konserver. Här dignar diskarna av fräscha grönsaker, billigt fint välhängt kött och charkuterier som kan tävla med vilken europeisk butik som helst. Vi handlade genast en kundkorg full och betalade bara 184,000. Alltså mindre än 600 svenska kronor. Lite svårt att räkna, för det finns olika kurser och det beror på vad man själv betalt för dollarn, men man får i genomsnitt bolivarer för en US dollar. Då skall man veta att det även innefattade system-varor i korgen. Här stannar vi nog till slutet av månaden. Kerstin och Håkan Los Testigos, Venezuela den 4 februari 2006 Vi har slitet av banden med Trinidad. Helt otroligt att vi verkligen kom iväg till slut. Nu är det inte meningen att vi skall återvända dit igen, (fast det vet man ju aldrig). I tisdags ansåg vi att väder och vind var - om inte särskilt bra - så i alla fall det bästa hittills. Kl 6 på kvällen drog vi upp ankaret från Scotland Bay och seglade ut ur "Drakens mun" som inloppet kallas. Det gungade förståss ohyggligt, men det gör det alltid i detta smala sund där havet ligger på och slåss mot tidvattensströmmarna. Det lugnar sig snart, sa vi, bara vi kommer längre ut på djupare vatten. Inte katten lugnade det sig, inte. Vi rullade och stampade och kastades upp och ner på vågorna som var riktigt stora och präktiga. Håkan brukar ju alltid må lite pyton i början av en seglats. Nu mådde han inte lite pyton, han mådde mycket pyton. Det slutade med att jag bäddade på durken i pentryt, som är den lägsta punkten i båten och som också ligger nära toaletten. Där låg Håkan helt utslagen fram till kl halv ett på natten. Då reste han sig stapplande och gick upp i sittbrunnen för att testa hur det verkade. Jag passade på att sträcka ut ryggen en stund för att få lite vila. Då hörde man svagt uppifrån: "Finns det någon fläskpannkaka kvar"? Plötsligt var all sjösjuka som bortblåst. Tur är att det inte varar för länge, för då hade det nog strax blivit husbil istället. Vi började med att segla norrut mot Grenada för att lura piraterna som härjar längs Venezuelas nordkust. Dessutom seglade vi med alla lanternor släckta. Piraterna har snabbgående mindre båtar och brukar hålla sig inom räckhåll från kusten. Dom behöver ju också snabbt komma iland efter att ha överfallet en båt för att gömma undan bytet. När vi kommit tillräckligt långt, ungefär samtidigt som Håkan piggnade till, la